Villette – Charlotte Bronte

Efter en familjekatastrof måste föräldralösa Lucy Snowe ta sig fram bäst hon kan, i ett 1800-talets London, utan annat skyddsnät än den sista lönen från ett arbete som sällskapsdam åt en äldre kvinna som nu avlidit. Slumpen tar Lucy ombord på en båt till kontinenten och till Villette, där hon lyckas få anställning som lärarinna i engelska på en flickskola. Här söker Lucy sett hem åt ett känsligt men tåligt hjärta – fostrat av besvikelser, den ena hårdare än den andra. Med åren ska miss Snowe komma att se allt klarare på människolivet; på lidandet och lyckan; på rådande världssyner som religion och inte minst kön.

Bortglömd i skuggen av det mer kända verket Jane Eyre har Villette inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. Men likheter mellan verken finns. Hjältinnan Lucy Snow är en lika grå mus som Jane Eyre och en lika hopplös figur att heja på. Till skillnad från Austens hjältinnor charmar inte Lucy omvärlden och lyckas aldrig erövra drömprinsen. Istället går förändringen i hennes liv sakta, sakta framåt. Och genom Lucys ögon får vi istället stå som iakttagare när andra människor – mer färgglada, vackra och charmiga än hon själv – upplever förälskelsen.

Jag tycker mycket om Villette och skyndar mig igenom den för att få se hur det ska gå för den stackars Lucy. Blir hon någonsin upprättad? Slutar det lyckligt för den olyckliga flickan? Villette är en klassiker att läsa både för sin allmänbildning och för sitt eget höga nöjes skull.

Tjärdalen – Sara Lidman

För att vara släkt med Sara Lidman, så har jag läst pinsamt lite. I juni tog jag mig dock an Lidmans klassiska debut från 1953, nämligen Tjärdalen. På baksidan står det

“När Agda tidigt en sommarmorgon kliver ut på bron skrivs ett nytt kapitel i svensk litteratur. Inte sedan Arvid Falk i Röda rummet blickade ut över Stockholm har en värld trätt fram med sådan skärpa. Byn Ecksträsk i norra Västerbotten är ett universum och ett språk. Handlingen rymmer ett illdåd, en gärningsman och en kollektiv skuld. Till sitt tema är boken lika förankrad i sin unika miljö som den är aktuell och allmängiltig”

Jag blev så gripen av Tjärdalen! Det är otroligt sällan (kanske aldrig) jag får se den här dialekten i skrift. Min egen farmors sätt att prata. Hoppar till vid formuleringar och läser förtjust vissa meningar om och om igen. Att läsa Sara Lidman är mustigt, vackert, underhållande och lätt. Nu väntar Hjortronlandet och Jernbanan på mig.

Testosteron – Selma Brordrej

Selma Brodrej konfronterar några av vår tids mest brännande frågor genom djupdykningar i så väl populärkultur och statistik, intervjuer, personliga erfarenheter och skarpa betraktelser. Resultatet är tio essäer som sätter ljuset på det mest obekväma. Genom hennes blick blottas en växande könsklyfta, sex som ett nytt privilegium och en manlighet i frontalkrock med samtiden.

Så står det på baksidan av denna essäbok och det fick mig genast att börja läsa. Brodrej har mycket riktigt flera intressanta takes på manlighet och incelmän och många gånger under läsningen tänker jag att “det här ska vi prata om i podden”. Men efter läsningen lånar jag ut boken till min syster och nu minns jag inte längre vad det var som var så bra och angeläget. Och det är kanske inget superbetyg för en samling essäer om manligheten i samtiden?

Grand final i skojarbranschen – Kerstin Ekman

Tycker ju mycket om Kerstin Ekmans Händelser vid vatten och tetralogin som börjar med Häxringarna. I denna roman får vi istället följa författaren Lillemor Troj som mot sin vilja blir ansiktet utåt för en spökskrivare. Stundtals roligt och underhållande, med en intressant inblick i litteraturvärlden. Men jag hade ärligt talat svårt att ta mig igenom boken. Lillemor och Babbas karaktärer glider mellan fingrarna och själva texten känns för lång och utdragen. Jag upplever aldrig riktigt att jag kan engagera mig i deras öde, och därmed blir läsningen till slut någonting jag bara försöker få överstökad.

Tom Sawyer – Mark Twain

Mark Twains uppväxtskildring Tom Sawyers äventyr, från 1876 tillhör de mest älskade amerikanska romanerna genom tiderna. Tom Sawyer har rykte om sig att vara en upptågsmakare. Han bor med sin moster Polly i den djupt troende småstaden Saint Petersburg, men när de går i kyrkan roar han sig hellre med att uppvigla en skalbagge än att lyssna till predikan. Den sommar som skildras i Tom Sawyers äventyr ägnar han åt hyss och ungdomliga äventyr, ofta tillsammans med vännen Huckleberry Finn, som är »hjärtligt hatad och fruktad av alla stans mödrar«.

Jag läste Huckelberry Finn förra sommaren och blev väldigt förtjust i de två hejdlösa pojkarna som ständigt hamnar i trubbel. Och när jag nu läste boken som föregick Huckelberry Finn och som framförallt handlar om Tom Sawyer så blev jag inte besviken. Det här är ett sommaräventyr som jag bara måste läsa högt för pojkarna nästa sommarlov! Det enda jag vill när jag läser är att vara en lortig grabb i Missouri som tillbringar min sommar vid Missisippi-floden med att utforska grottor, glida på en flotte, hitta en skatt och inte använda skor en enda dag i sitt liv!

Kalle Blomqvist lever farligt – Astrid Lindgen.

Min och barnens första sommarlovsläsning blev en personlig barndomsfavorit, nämligen Kalle Blomqvist lever farligt. En sommarlovsskildring där vännerna Anders, Kalle och Eva-Lotta leker rödavita rosen, krigar om en Stormumrik och samtidigt råkar hamna mitt i en brottsutredning. Det är en rent otrolig sommarlovsläsning och mina ungar satte genast igång att försöka lära sig prata rövarspråket.

Men Astrid Lindgrens språk är gammalmodigt och stundtals krångligt – vilket märks först när jag läser högt. Vissa stycken blir helt enkelt obegripliga, och ibland så tvingas jag till små utvikningar som sätter texten i sitt sammanhang. Det vägs dock upp av att det samtidigt är så rysligt spännande och medryckande! Jag läste själv den här boken i mellanstadiet och minns hur härligt livrädd jag blev av scenen ute på prärien, där Eva-Lotta träffar mördaren. Och mycket riktigt: när jag läste för mina egna barn låg de blickstilla med vita ansikten när jag kom till just denna passage.

Juliane och jag – Inger Edenfeldt

Jag lånade och läste Juliane och jag för barnen, efter en rekommendation av en bloggläsare. Det här är en bok för de tidiga tonåren, om vänskapen mellan två outsidertejer som inte riktigt passar in. Den utspelar sig tidigt åttiotal, så vissa delar av språket och referenserna känns daterade. Men det gör inte så mycket. Bertil, Folke och Juni mysryste av läsningen och ville bara höra mer och mer! På ytan handlar det om ruskigt spännande saker (häxerier, spöken och gastar) men egentligen allra mest om vänskap, utanförskap och kampen för att hitta sin plats i skolans stenhårda hierarki.

“Det finns människor som blir galna vid fullmåne. Ibland är Kim rädd att det ska hända henne – för hon har respekt för mörkret hon känner inombords. Kim har alltid känt sig ensam om de sakerna. Tills Juliane börjar i hennes skola; Juliane som alla andra tycker är konstig. Juliane och Kim blir bästa vänner. Tillsammans ger de sig hän åt sina intressen: vampyrer och häxkonst. Med hjälp av häxkonst, tänker de, kan de få precis som de vill.“