Villette – Charlotte Bronte
Efter en familjekatastrof måste föräldralösa Lucy Snowe ta sig fram bäst hon kan, i ett 1800-talets London, utan annat skyddsnät än den sista lönen från ett arbete som sällskapsdam åt en äldre kvinna som nu avlidit. Slumpen tar Lucy ombord på en båt till kontinenten och till Villette, där hon lyckas få anställning som lärarinna i engelska på en flickskola. Här söker Lucy sett hem åt ett känsligt men tåligt hjärta – fostrat av besvikelser, den ena hårdare än den andra. Med åren ska miss Snowe komma att se allt klarare på människolivet; på lidandet och lyckan; på rådande världssyner som religion och inte minst kön.
Bortglömd i skuggen av det mer kända verket Jane Eyre har Villette inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. Men likheter mellan verken finns. Hjältinnan Lucy Snow är en lika grå mus som Jane Eyre och en lika hopplös figur att heja på. Till skillnad från Austens hjältinnor charmar inte Lucy omvärlden och lyckas aldrig erövra drömprinsen. Istället går förändringen i hennes liv sakta, sakta framåt. Och genom Lucys ögon får vi istället stå som iakttagare när andra människor – mer färgglada, vackra och charmiga än hon själv – upplever förälskelsen.
Jag tycker mycket om Villette och skyndar mig igenom den för att få se hur det ska gå för den stackars Lucy. Blir hon någonsin upprättad? Slutar det lyckligt för den olyckliga flickan? Villette är en klassiker att läsa både för sin allmänbildning och för sitt eget höga nöjes skull.
Tjärdalen – Sara Lidman
För att vara släkt med Sara Lidman, så har jag läst pinsamt lite. I juni tog jag mig dock an Lidmans klassiska debut från 1953, nämligen Tjärdalen. På baksidan står det
“När Agda tidigt en sommarmorgon kliver ut på bron skrivs ett nytt kapitel i svensk litteratur. Inte sedan Arvid Falk i Röda rummet blickade ut över Stockholm har en värld trätt fram med sådan skärpa. Byn Ecksträsk i norra Västerbotten är ett universum och ett språk. Handlingen rymmer ett illdåd, en gärningsman och en kollektiv skuld. Till sitt tema är boken lika förankrad i sin unika miljö som den är aktuell och allmängiltig”
Jag blev så gripen av Tjärdalen! Det är otroligt sällan (kanske aldrig) jag får se den här dialekten i skrift. Min egen farmors sätt att prata. Hoppar till vid formuleringar och läser förtjust vissa meningar om och om igen. Att läsa Sara Lidman är mustigt, vackert, underhållande och lätt. Nu väntar Hjortronlandet och Jernbanan på mig.
Testosteron – Selma Brordrej
Selma Brodrej konfronterar några av vår tids mest brännande frågor genom djupdykningar i så väl populärkultur och statistik, intervjuer, personliga erfarenheter och skarpa betraktelser. Resultatet är tio essäer som sätter ljuset på det mest obekväma. Genom hennes blick blottas en växande könsklyfta, sex som ett nytt privilegium och en manlighet i frontalkrock med samtiden.
Så står det på baksidan av denna essäbok och det fick mig genast att börja läsa. Brodrej har mycket riktigt flera intressanta takes på manlighet och incelmän och många gånger under läsningen tänker jag att “det här ska vi prata om i podden”. Men efter läsningen lånar jag ut boken till min syster och nu minns jag inte längre vad det var som var så bra och angeläget. Och det är kanske inget superbetyg för en samling essäer om manligheten i samtiden?
Grand final i skojarbranschen – Kerstin Ekman
Tycker ju mycket om Kerstin Ekmans Händelser vid vatten och tetralogin som börjar med Häxringarna. I denna roman får vi istället följa författaren Lillemor Troj som mot sin vilja blir ansiktet utåt för en spökskrivare. Stundtals roligt och underhållande, med en intressant inblick i litteraturvärlden. Men jag hade ärligt talat svårt att ta mig igenom boken. Lillemor och Babbas karaktärer glider mellan fingrarna och själva texten känns för lång och utdragen. Jag upplever aldrig riktigt att jag kan engagera mig i deras öde, och därmed blir läsningen till slut någonting jag bara försöker få överstökad.
Tom Sawyer – Mark Twain
Mark Twains uppväxtskildring Tom Sawyers äventyr, från 1876 tillhör de mest älskade amerikanska romanerna genom tiderna. Tom Sawyer har rykte om sig att vara en upptågsmakare. Han bor med sin moster Polly i den djupt troende småstaden Saint Petersburg, men när de går i kyrkan roar han sig hellre med att uppvigla en skalbagge än att lyssna till predikan. Den sommar som skildras i Tom Sawyers äventyr ägnar han åt hyss och ungdomliga äventyr, ofta tillsammans med vännen Huckleberry Finn, som är »hjärtligt hatad och fruktad av alla stans mödrar«.
Jag läste Huckelberry Finn förra sommaren och blev väldigt förtjust i de två hejdlösa pojkarna som ständigt hamnar i trubbel. Och när jag nu läste boken som föregick Huckelberry Finn och som framförallt handlar om Tom Sawyer så blev jag inte besviken. Det här är ett sommaräventyr som jag bara måste läsa högt för pojkarna nästa sommarlov! Det enda jag vill när jag läser är att vara en lortig grabb i Missouri som tillbringar min sommar vid Missisippi-floden med att utforska grottor, glida på en flotte, hitta en skatt och inte använda skor en enda dag i sitt liv!
Kalle Blomqvist lever farligt – Astrid Lindgen.
Min och barnens första sommarlovsläsning blev en personlig barndomsfavorit, nämligen Kalle Blomqvist lever farligt. En sommarlovsskildring där vännerna Anders, Kalle och Eva-Lotta leker rödavita rosen, krigar om en Stormumrik och samtidigt råkar hamna mitt i en brottsutredning. Det är en rent otrolig sommarlovsläsning och mina ungar satte genast igång att försöka lära sig prata rövarspråket.
Men Astrid Lindgrens språk är gammalmodigt och stundtals krångligt – vilket märks först när jag läser högt. Vissa stycken blir helt enkelt obegripliga, och ibland så tvingas jag till små utvikningar som sätter texten i sitt sammanhang. Det vägs dock upp av att det samtidigt är så rysligt spännande och medryckande! Jag läste själv den här boken i mellanstadiet och minns hur härligt livrädd jag blev av scenen ute på prärien, där Eva-Lotta träffar mördaren. Och mycket riktigt: när jag läste för mina egna barn låg de blickstilla med vita ansikten när jag kom till just denna passage.
Juliane och jag – Inger Edenfeldt
Jag lånade och läste Juliane och jag för barnen, efter en rekommendation av en bloggläsare. Det här är en bok för de tidiga tonåren, om vänskapen mellan två outsidertejer som inte riktigt passar in. Den utspelar sig tidigt åttiotal, så vissa delar av språket och referenserna känns daterade. Men det gör inte så mycket. Bertil, Folke och Juni mysryste av läsningen och ville bara höra mer och mer! På ytan handlar det om ruskigt spännande saker (häxerier, spöken och gastar) men egentligen allra mest om vänskap, utanförskap och kampen för att hitta sin plats i skolans stenhårda hierarki.
“Det finns människor som blir galna vid fullmåne. Ibland är Kim rädd att det ska hända henne – för hon har respekt för mörkret hon känner inombords. Kim har alltid känt sig ensam om de sakerna. Tills Juliane börjar i hennes skola; Juliane som alla andra tycker är konstig. Juliane och Kim blir bästa vänner. Tillsammans ger de sig hän åt sina intressen: vampyrer och häxkonst. Med hjälp av häxkonst, tänker de, kan de få precis som de vill.“
25 svar
Försökte läsa tjärdalen men språket var inte för mig. Kunde tyvärr inte fortsätta läsa
Jag tänker för varje år att det är dags att gräva mer i mitt västerbottniska arv. Är också släkt med Sara Lidman! Förvisso “sjundekusin” eller vad det nu kan heta, men ändå. (För övrigt verkar alla som kommer från Västerbotten vara släkt med varandra, hehe.) Har bara läst det som står att finna på allmänna platser i Umeå, men man kan inte hinna allt. Det kommer kanske en tid då jag läser hennes böcker också.
En fråga till dig, Clara, om när du högläser. Jag “fristajlade” ofta när jag läste högt för våra barn. Lämnade ut somligt och broderade ofta ut när jag tyckte att det hade sin plats. Läser själv snabbt och tolkar vilt de undermeningar jag läser in. Jag har funderat på om jag gjorde barnen en otjänst genom att ge dem min tolkning. Tyckte att de var sega på att uppnå full läsförståelse, alltså inte bara att läsa av rätt utan också förstå allt det outtalade. Det kan ju ha berott på att vi bott i USA en del och att de varit delvis tvåspråkiga, att deras uppmärksamhet är mer splittrad pga uppväxten med smarta telefoner eller på att jag inte kommer ihåg när jag själv började greppa hela bilden. Ja, eller så var det bara min uppfattning som berodde på felaktig tolkning.
Åh, håller med om Astrid Lindgren! Har hållt på med Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio som högläsning för barnen och också stött på det du beskriver med språket. Intressant – så minns jag ju det inte alls själv när jag läste dem på 80-90-talen. Tiden har förändrats! Men det är ju spännande böcker oavsett, och det skadar inte att utvidga språkförståelsen
En sån härlig lässommar! Jag har läst “slaskböcker” som handlar om brittiska kungahuset då och nu. Mycket spännande för skvallertarmen! Som du beskrev Tjärdalen blir jag sugen på Sara Lidman som var min pappas favorit, tack för tipset.
Astrids storhet ligger i själva berättelserna, historierna. Språket är tungt att läsa och jag undviker nu gör tiden AL som högläsning för mina elever; det är helt enkelt för trögläst. De lär få just dessa berättelser sig tillgodo ändå. Mio min Mio är den enda jag tycker fungerar bra som högläsning.
Intressant, jag håller inte alls med dig. Jag tycker Astrids språk har ett direkt tilltal, är nyfiket och mottagaranpassat. Om än att det blir ålderdomligt på sina håll, men det tror jag är oundvikligt. Men ta tex Lotta på Bråkmakargatan, språket tycker jag är en pedagogisk fullträff, nära barnen och roligt.
I jämförelse med vad är AL trögläst? Sen spänner ju hennes författarskap över 40 år, och vissa drag som hon gjorde kanske en barnboksförfattare inte skulle göra idag. Och sen älsk på att hon skrev en del på dialekt i tex Emil så dessa ord och uttryck finns bevarade i skrift (tycker jag bör nämnas i samma veva om man nu ska sjunga Sara Lidmans lov för just dialekten).
Jag håller fullständigt med dig Cajsa :D!
Annika
Håller med angående AL!
Jag håller helt med. Läser Madicken för min dotter just nu och det är verkligen trögläst (ej att förväxla med svårläst). Men historierna är fantastiska. Jag tror dock jag är färgad av att ha lyssnat mycket på de inläsningar Lindgren har gjort, de är otroliga.
Bra tips, gick in och reserverade de två första direkt så jag har nåt att läsa när semestern än slut!
En annan grej: vad läser dina gossar? Jag lottar ut ett bokpaket med skräckböcker just nu, tema nordisk mytologi. Passar från 12 år, eller 9 i vuxens sällskap 😅 Vitormen jagar, Jätten vaknar och Askfrun hämnas. Hojta gärna, så skickar jag.
Tack för boktipset läser mycket
Astrids böcker är inte lätta att läsa högt, det håller jag med om. Lite daterade ord, men framför allt de många kommatecknen ställer till det för mig. Men jag har så ofta hört henne på ljudböcker, så jag tycker det hjälper!
Läste också Tjärdalen i somras. Älskade! Och älskade språket, trots att jag har noll koppling till Västerbotten. Det flöt på så naturligt i sin obegriplighet på nåt vis😂.
Tack för boktipsen! Blev genast sugen att läsa samtliga som jag inte redan läst!
Men blir förvånad och också lite ledsen över att så många tycker att Astrid Lindgrens böcker är svårlästa! Hennes berättelser är till övervägande delen helt fantastiska och så tråkigt att många av dagens barn tydligen missar dem. Filmerna är inte i närheten av samma sak. Kan inte heller begripa vad som är krångligt?
Och att utelämna ord man tycker är ”svåra” är inte en så bra idé. Det är ju så barn får ett bra ordförråd; att få höra svåra ord och att få höra dem i rätt sammanhang.
Har läst många av Astrid Lindgrens böcker högt för mina elever, varken svårt för mig eller för barnen som har lyssnat intresserat.
Madicken, Emil i Lönneberga, Bröderna Lejonhjärta, Lotta på Bråkmakargatan, Mio min Mio… För att inte tala om hennes kortare som Nils Karlsson Pyssling och Allra käraste syster. Underbara allihopa!
Just Mästerdetektiven Blomkvist tillhör dock de böcker jag aldrig läste klart som barn och inte läst som vuxen, men eftersom jag har dem hemma i bokhyllan började jag precis!
Din kommentar fick mig att tänka på den här krönikan av Anna-Lena Laurén i DN, med ingressen: Den största tjänst man kan göra sitt barn är att sätta böcker i deras händer som de inte begriper. De utvecklar sitt språk och lär sig att acceptera att de inte förstår allt
https://www.dn.se/kultur/anna-lena-lauren-att-lasa-bocker-man-inte-forstar-ar-det-viktigaste-en-manniska-kan-gora/
Här är några citat som sammanfattar på ett ungefär:
När jag frågar efter originalversionen får jag svaret att dagens barn inte längre klarar av att tillgodogöra sig dem. Tacka fan för det. De tillåts ju inte läsa dem.
/…/
Jag insåg att uppfattningen om klassikerna som för svåra, icke-aktuella för dagens barn är utbredd. Men det är ett missförstånd. Klassikerna är inte för svåra. Det är vi själva som hindrar barnen från att få tillgång till dem genom att ständigt servera dem enbart texter som de förstår.
Tänkvärt. Jag har också bytt ut och hoppat över ord, men numera (när barnet är större och nyfiket) läser jag de svårare orden och lägger till en förklaring efteråt, med samma tanke i bakhuvudet.
Jag håller helt med dig! Innan jag läste din kommentar sa jag till min man att jag inte alls kan förstå att Astrids böcker är svårlästa och att kommateringen skulle göra det krångligt. Jag tror hellre på att läsning generellt har blivit mindre viktig och inte ägnas så mycket tid åt och då blir det ju svårare att tillgodogöra sig texter med ett egentligen vanligt skrivspråk. Även om nu Astrid Lindgrens böcker till viss del skrevs för ganska länge sedan.
Clara hade ett inlägg om böcker och läsning av barn vid ett lov någon gång där hon skrev att barn som får läst högt för sig från en tidig ålder lär sig fler ord än barn som inte får det (här följde någon statistik om antalet ord barn lär sig, som jag naturligtvis inte kommer ihåg nu). Och att de själva läser bättre och tidigare än andra barn. Det är intressant att se hur skillnad det kan göra mellan barn som har just böcker som en tillgång i sitt liv och de som inte har det.
Momöror… ett av mina bästa barndomsögonblick i litteratur och film. Min son läste den i sommar på landet, underbart att prata om boken ihop!
Andra tips: Sotarpojken <3
Det susar i säven
Det blåser på månen
Alice i underlandet
Den hemlighetsfulla trädgården
Alltid kul att läsa om din läsning!
Intressant, jag har inte stött på patrull med Astrid Lindgrens språk vid högläsning. Lite gammaldags språkbruk på sina håll ja, men det är väl oundvikligt. Öva på ordförståelse är ju dock nyttigt (jag läste Utvandrarna när jag var 10 år och alla de där läsupplevelserna formar ju en, kanske ännu mer om man inte fattar allt på en gång?! Nåja, utvikning). Blev också lite ledsen när jag hör att lärare väljer att inte läsa hennes böcker högt i skolan (har såklart inte hela kontexten för de som skrivit det) men att tro att barnen får sig dessa historier till livs ändå känns väl lite haltande.
Tack för tipset om Villette, inte hört talas om förut. Tycker mycket om när man lyfter det som är lite bortglömt.
Vad roligt att du läst och lyfter Villette – Charlotte Brontës allra bästa roman efter Jane Eyre. Lucy Snow är en underbart komplex person (bara namnet: varmt och kallt) och slutet är närmast outhärdligt ambivalent.
Mitt lästips till dig och andra som gillar litteratur för vuxna människor är George Eliots Middlemarch, ifall du inte redan läst den. Den romanen har blivit nyöversatt till svenska för inte alls länge sedan, har jag för mig.
Visst är Villette en underbar bok? Men svår – på ett känslomässigt sätt – tycker jag. Dels för att den är så obarmhärtig i skildringen av hur mycket en kvinna är värd som varken är rik eller vacker eller någon mans dotter, syster, mor eller maka. Nämligen absolut ingenting. Hon är praktiskt taget osynlig. Man lägger märke till henne ungefär lika mycket som man lägger märke till en halvgammal, halvful möbel som står undanställd i en hall någonstans. Men också för att Charlotte Brontë är så kompromisslös och vägrar att göra den smarta, intelligenta singeltjejen Lucy till en charmig person som är lätt att tycka om. Hon fick mycket klander för det i recensionerna, och skrev i ett brev till en kritiker (fritt översatt): “Ni säger att Miss Snowe är morbid. Ja, det är hon. Hon kan knappast vara något annat med det liv hon lever och de erfarenheter hon har.” Nej, man blir inte charmig av att negligeras och behandlas illa. Jag tycker att Charlotte Brontë är SÅ briljant och SÅ före sin tid i sin skildring av hur samhället ser på kvinnor och vad det gör med dem.
Grand final…ja, den ligger hemma, påbörjad några gånger
; alltså ännu ej överstökad. Hög igenkänning i din kommentar.
Jag sträckläste “Vuxna människor” av Marie Aubert på en kväll. (inte att blanda ihop med tv-serien som är något annat.) Relationsdramatik när det är som bäst. Som att titta på en bilolycka och inte kunna sluta.
Kerstin Ekman har även skrivit en, i mitt tycke, fantastisk trilogi om (kvinno)öden som heter “Vargskinnet”.