DÄ och dÄ hör jag folk som pratar om utmattade kvinnor och fÄr det att lÄta som att anledningen till deras utmattning Àr att de bryr sig om att karva pumpor och baka kakor.
Jag blir lika delar rasande som full i skratt nÀr jag hör det dÀr. För nÀr jag tittar pÄ mig sjÀlv och pÄ alla runtomkring mig som blivit utmattade kan jag konstatera att ingen av oss bakat kakor eller karvat pumpor i samband med utmattningen. Gemensamt för de flesta av oss Àr att tiden och orken för sÄdana projekt helt försvunnit, i samma takt som stressen ökat.
Det vanligaste nÀr man blir utmattad Àr betydligt svÄrare situationer Àn kakor som inte jÀser. Som att man har ensam hand om sin demenssjuke far och samtidigt har huvudansvaret för barnen. Att man har en konflikt pÄ sin arbetsplats eller en chef som Àr vÀrdelös. Att arbetsberget bara vÀxer men ingen arbetsleder och berÀttar hur man ska göra för att hinna med. Att man har sömnproblem som man inte kommer till rÀtta med eller vÀrk som förstör ens livskvalité. Att man har en Ängestproblematik som slukar mycket energi, barn som inte mÄr bra, eller att man har svÄrt att separera arbetsliv frÄn ledighet och jobba lagom.
VÀldigt fÄ som blir utmattade har ett balanserat arbetsliv och hemliv men förstör sedan sitt mÄende med ihÀrdigt pumpakarvande och kakbakande. Den nidbilden Àr nÀstan för dum för att bemöta! Men jag fÄr den ofta slÀngd i mitt ansikte. Som att jag bakade och pysslade mig till utmattning. Men det som gjorde att jag blev utmattad var en kombination av helt andra faktorer. Som att jag satt fast i jobb som inte gick att avboka utan att sÀtta andra i klistret. Och att jag var tvungen att samarbeta med en person som var halvgalen. Att jag hade en liten bebis hemma och ett företag pÄ samma gÄng, samt upplevde stor ekonomisk stress. Att baka och pyssla var just den typ av ÄterhÀmtande aktiviteter som jag lÀngtade efter och hade behövt, men aldrig fick tid för. Och det ledde till utmattning.
Folk som inte vet nÄgot om utmattning, men tror att de vet massor kommer ofta med klÀmkÀcka rÄd av typen:
-Du behöver inte göra fint hemma! Du behöver inte laga mat frÄn grunden! Sluta vara en sÄn duktig flicka. Ingen kommer tacka dig!
De som sÀger sÄ Àr sannolikt helt ointresserade av allt sÄnt sjÀlva och förstÄr inte att det finns kvinnor om njuter och fÄr ÄterhÀmtning nÀr de pysslar, lagar mat och bakar. Och varför Àr det alltid kvinnor man förminskar pÄ detta sÀtt? Om en man blir utmattad och sjukskriven Àr det vÀl ingen som sÀger till honom
-Men sluuuta samla pÄ LP skivor nu! Det tar sÄn tid. Ditt vÀrde som man ligger inte i din skivsamling! Om du bara slutar blÀddra i skivbackar och kÀnna pressen av en perfekt skivsamling sÄ kommer du orka jobba.
-Men slÀpp tankarna pÄ allsvenskan! GÄ inte pÄ en massa matcher och kÀnn pressen av att vara en trogen supporter. Du Àr sÀkert utbrÀnd för att ditt favoritlag Äkt ur serien?!
Dessutom Ă€r folk som kommer med dessa vĂ€lmenande rĂ„d, kapitalismens nyttiga idioter. De som hĂ€vdar att det enda som betyder nĂ„got i livet Ă€r ens produktivitet. Ăr du trött pĂ„ jobbet? Ja, men bort allt utanför jobbet dĂ„ sĂ„ att du orkar med!
Att plocka bort roliga och ÄterhÀmtande aktiviteter för att orka jobba mer Àr kontraproduktivt. Det funkar bara kortsiktigt. Som att jobba kvÀll nÄgon gÄng ibland, för att bli klar med en brÄdskande uppgift. Men i regel funkar det inte. För sÄ fort du plockar bort ÄterhÀmtningen sÄ börjar maskineriet hacka och snart fÄr du mindre gjort istÀllet för mer.
Dessutom gÄr det emot all forskning kring stress och ÄterhÀmtning. Stress Àr inte farligt men brist pÄ ÄterhÀmtning Àr farligt. Och det Àr den ensidiga belastningen som gör oss utmattade. SÄ se till att fylla pÄ med nÄgot som vÀger upp för vad som gjort dig trött. Om du jobbat framför en datorn en hel dag kanske pumpakarvning och kakbak Àr det mest hÀlsosamma du kan Àgna dig Ät. Om du tycker att det kÀnns kul, alltsÄ!
Vi mÄste kunna skilja pÄ det faktum att kvinnor gör mer obetalt hemarbete Àn mÀn. Och det faktum att mÄnga kvinnor oavsett det, tycker att det Àr roligt att laga mat, pynta och bjuda pÄ fika. Det Àr tvÄ helt olika saker. Och att plocka bort det senare kommer inte rÄda bot pÄ det förra. Att folk slutar göra vad som Àr roligt för att orka med alla mÄsten Àr liksom ingen lösning pÄ utmattningsproblematiken. Utan en stor del av vad som orsakar den.
133 svar
Detta Àr sÄ sant. Precis sÄ Àr det. Jag hoppas att jag lÀrt mig kÀnna igen vad jag behöver för min ÄterhÀmtning. Det Àr sÄ lÀtt att boka av det som faktiskt ger energi och skÀnker en vilsam plats för sjÀlen. Hoppas ocksÄ att vi kan lÀra oss av varandra och stötta om vi mÀrker att nÄgon hÄller pÄ att gÄ vilse och prioritera jobbet framför allt annat.
Tack för en fin och klok blogg Clara.
Vill ocksĂ„ sĂ€ga att jag blev sĂ„ inspirerad av hur höstfint du gjorde pĂ„ din trapp och blir glad av din âeldigaâ kalufs đ
Extremt bra skrivet!
Du fick med alla störiga punkter. Skrattade Ät mannen med allsvenskan, bra liknelse!
Haha ja eller mannen som mekar med med en trasig motorcykel, ”men snĂ€lla det kan du ju leja bort till en verkstad” đđ MĂ€ns intressen/Ă„terhĂ€mtning tar ofta myyycket tid, tycker jag!
ELLER HUR!!! HĂ„ller med om exakt allt, speciellt det dĂ€r om att ”De som sĂ€ger sĂ„ Ă€r sannolikt helt ointresserade av allt sĂ„nt sjĂ€lva”. Jag VILL laga min mat frĂ„n grunden och putsa fönstren med tidningspapper. Jag kĂ€nner mig inte ett dugg avlastad om jag kommer hem sent till ett stĂ€dhjĂ€lpsstĂ€dat hem med hĂ€mtmatskartonger under armen. För att inte tala om hur jag hellre ligger i soffan hemma med katten pĂ„ magen och tittar ut genom fönstret en eftermiddag Ă€n att ta en spa-dag.
Det Àr intressant, sedan jag valde att sluta jobba 100%, hur lite pengar jag behöver lÀgga pÄ rekreation och ÄterhÀmtning nuförtiden. Som heltidsarbetande drömde jag alltid om utlandssemestrar, massagetider och dyra restaurangbesök. Nu nÀr jag hela tiden fÄr en naturlig ÄterhÀmtning i vardagen förstÄr jag inte vad jag ska med alla dom sakerna till.
Det var vÀldigt tÀnkvÀrt skrivet av dig Anna. SÄ bra att du kommit till insikt om detta.
DÄ har du tagit ett aktivt val som Àr rÀtt för dig, det stöttar jag till 100%!
Oojojoj… kunde inte ha sagt det bĂ€ttre sjĂ€lv! FAAN sĂ„ bra!!! Heja heja!!!
Jag har börjat sticka och brodera; helt onödiga sysselsÀttningar (enligt somliga)- MEN det Àr vad som ger mig glÀdje, energi och ÄterhÀmtning just nu. Det Àr min terapi, helt enkelt, och fasen sÄ mycket bÀttre Àn nÄgot lyckopiller frÄn doktorn. Enda biverkningen Àr vackra kuddar till kökssoffan, halsdukar, tröjor mm mm.
Jag stickar ocksÄ! VÀrldens bÀsta ÄterhÀmtning! Och pÄ plussidan, massa sköna plagg som folk imponeras av att man gjort sjÀlv!
Jag har handarbetat mig ur en ur en utmattning och depression. Mycket bĂ€ttre Ă€n piller. Enda biverkning Ă€r lĂ„dor fulla med dukar och sockor. Men vad gör detđ„°
Mycket klokt inlĂ€gg. Jag tror att en del av anledningen till att kvinnor mĂ„r sĂ€mre Ă€r det du pekar pĂ„ – vad en kvinna Ă€n gör uppfattas det som âfelâ och vad en man Ă€n vĂ€ljer att göra sĂ„ anses det ârĂ€ttâ. Trots att vi anser oss jĂ€mstĂ€llda Ă€r denârĂ€ttaâ vĂ€gen i livet Ă€r sĂ„ otroligt mycket snĂ€vare för kvinnor Ă€n för mĂ€n och det Ă€r nĂ„got som kvinnor behöver lĂ€gga energi pĂ„ att förhĂ„lla sig till varje dag.
Klok kommentar Sofie đ, du har sĂ„ rĂ€tt tycker jag!
VILKEN bra text!
Bra text! Det Àr ju oftast summan i livet av bÄde faktorer vi inte har ansvar för eller kan pÄverka och saker vi kan pÄverka. Jag har sjÀlv varit utbrÀnd och trodde att det enda jag kunde göra nÄgot Ät var jobbet. Bytte jobb och insÄg att det ocksÄ handlar om HUR jag gör jobbet, hur mÄnga luckor för ÄterhÀmtning jag la in i kalendern och en stor renovering i den mest hektiska smÄbarnsfasen. För mig var det viktigt att inse att jag mÄste ta ansvar för det jag kan kontrollera, sÄ jag kan skapa rum för det jag inte kan kontrollera.
SÄ bra, att ta ansvar för det jag kan kontrollera för att skapa rum för det jag inte kan kontrollera. Tack Kristin
Bra rutet!
Amen! Tack (igen) för strÄlande text. Blir sÄ glad och arg om vartannat.
Det som efter ett lĂ„ngt arbetsliv pĂ„ kvinnodominerade arbetsplatser slagit mig Ă€r att kvinnors drömmar ofta krockar med verkligheten. Jag har hört unga kvinnor drömma om exempelvis ha fyra barn, hundar, hĂ€star, bo i ett stort gammalt charmigt hus pĂ„ landet och leva ett ânaturligtâ liv. Sagt och gjort, ett antal Ă„r senare lever de det livet. Det som de inte verkar ha tĂ€nkt pĂ„ Ă€r att de Ă€ven har ett förvĂ€rvsarbete som ska passa in i det sĂ„ kallade livspusslet. Ett arbete som oftast ocksĂ„ Ă€r nödvĂ€ndigt för att ekonomin ska gĂ„ ihop. Allt sammantaget blir för mycket och man blir sjukskriven för det enda som gĂ„r att bli sjukskriven för, dvs förvĂ€rvsarbetet. Det Ă€r sĂ„ trĂ„kigt att se denna ohĂ€lsa som drabbar sĂ„ mĂ„nga.
Hej Gamlingen! Vilken nykter reflektion du gör. För de flesta av oss ser priolistan ut sÄ hÀr:
1. FörvÀrvsarbete
2. Fritid inkl skötsel av hem, barn mm.
3. Den tid som blir över efter det = Àr din verkliga fritid. SÀger sig sjÀlvt att det inte kan bli sÄ mycket, eller hur? DÄ Ànnu viktigare hur man anvÀnder den!
Att kunna försörja sig sjÀlv mÄste alltid
vara prio ett.
Kvinnor som blir utbrĂ€nda kan ha mycket gemensamt nĂ€r det gĂ€ller ta sig an livet. Som du, Gamlingen, mycket riktigt pĂ„pekar, sĂ„ krockar de drömmarna ibland vĂ„ldsamt med verkligheten. Frontalkrock rent av och seriekrock för en del. SĂ„ ska det inte behöva vara, men det gĂ€ller se nyktert pĂ„ hur man hanterar sitt liv. Man fĂ„r hoppas att alla utbrĂ€nda, kvinnor sĂ„vĂ€l som mĂ€n, fĂ„r den hjĂ€lp de behöver. HjĂ€lp till sjĂ€lvhjĂ€lp för att kunna omprioritera mycket i sina liv. Se pĂ„ sin situation med andra ögon, inte fastna i stuprörstĂ€nkande. En bra början kan vara att inte jĂ€mföra sig med andra. Ăven inse att det Ă€r bara man sjĂ€lv som kan göra nĂ„got Ă„t sin situation. Inte lĂ„ta hela elĂ€ndet eskalera utan stoppa dvs vakna till i tid. Söka hjĂ€lp om det behövs!
Jag ser detta ocksÄ ofta. Men Àr det ens ohÀlsa? Eller Àr det en ekvation som inte gÄr ihop? DÀr lösningen vore att sÀlja huset och flytta till nÄgot lÀttskött, dÀr barnen kan ta sig sjÀlva till aktiviteter och man inte har djur? Hur hÀrligt man Àn tycker att livet med till exempel hus och hÀstar Àr? Har vi inte ett ansvar för vÄr försörjning, och för att prioritera den i första hand?
Hej Maria! Mycket tĂ€nkvĂ€rda reflektioner precis som signaturen Gamlingen ocksĂ„ gör. Försörjning genom eget arbete, inte nĂ„gon annans eftersom det Ă€r alldeles för riskfyllt, mĂ„ste alltid prioriteras. SĂ„vida du inte heter Elon Musk – men han jobbar ju ocksĂ„, inte sant? Leva pĂ„ skattebetalarnas pengar genom olika understöd kan ibland vara nödvĂ€ndigt. Vi ska vara glada över att det skyddsnĂ€tet finns, men inte se det som nĂ„gon lĂ„ngvarig bestĂ„ende inkomst. Ăndra livssituationen, sĂ„ att du orkar och klarar av att försörja dig sjĂ€lv Ă€r vad som gĂ€ller. Sluta drömma, det ger inga pengar!
Och sÄ swishade andemeningen i texten helt över huvudet. Woosh!
Det Àr ju exakt det texten handlar om. Att det inte Àr livet pÄ landet eller hÀstarna som gör kvinnor utbrÀnda. Det Àr saker som en kontrollerar och kan vÀlja sjÀlv.
Det Ă€r allt det dĂ€r andra som en inte kan pĂ€verka som gör en sjuk. Till exempel ojĂ€mstĂ€llda förhĂ„llanden som Ă€r svĂ„ra att förĂ€ndra (om det var lĂ€tt hade vi inte haft ojĂ€mstĂ€lldhet) helt orimliga arbetssituationer med helt orimliga krav. Det handlar inte heller om att ha mycket att göra. Jag kan jobba hĂ„rt. Jag kan hantera stora arbetsmĂ€ngder. Jag kan prioritera. Men min förra chef kunde inte prioritera. Det som knĂ€ckte mig var att inget jag gjorde dög. Det spelade det ingen roll hur mycket jag gjorde eller hur snabb jag var. Det var Ă€ndĂ„ inte tillrĂ€ckligt. Jag var alltid sĂ€mst. Jag försökte byta jobb men fick inga. Jag gick ner i arbetstid men hade kvar samma arbetsuppgifter och samma arbetsmĂ€ngd som innan. Ărendena ramlade in i samma takt som tidigare. Enligt min chef fick jag inte prioritera bort nĂ„got. Ekvationen var omöjlig men det gick inte att prata om. Nu har jag bytt jobb och generellt skiter jag lite mer i jobbet. Men man spenderar Ă€ndĂ„ större delen av sitt liv pĂ„ jobbet sĂ„ det Ă€r klart att man blir pĂ„verkad.
Att skita lite i jobbet Ă€r nĂ„got man nog lĂ€r sig. Att liksom göra det, som krĂ€vs: javisst. Men överidentifikation, ekstra prestation och ekstratimmer ”ja, tack” – nej. Och om nĂ„got jobb krĂ€ver för mycket och om chefen inte begriper att det inte gĂ„r att möta upp helt orealistiska förvĂ€ntningar över en lĂ€ngre tid: DĂ„ gĂ„r man. MĂ„nga Ă€r rĂ€dda att lĂ€mna sitt jobb. Det Ă€r jag inte, Ă€ven om jag Ă€r 50 Ă„r.
Hm Nja jag hĂ„ller inte med. Det Ă€r sjĂ€lvklart sorgligt att drömmarna inte gĂ„r ihop med livet, men för den som drömmer om en lantlig tillvaro med djur och barn sĂ„ Ă€r troligtvis dessa intressen deras mest önskvĂ€rda fom av Ă„terhĂ€mtning? Ăven om det innebĂ€r en massa jobb och ansvar med djuren. Det kanske Ă€r jobbet det Ă€r fel pĂ„? Du sĂ€ger ett kvinnodominerat yrke? MĂ„nga utav dessa Ă€r TUFFA jobb, underbetalda i jĂ€mförelse med vilket arbete som utförs, liten möjlighet för karriĂ€rs- och löneutveckling. Inte heller ovanligt att kvinnorna har huvudansvaret för barnen och hemmet och all projektledning kring familjen och relationerna inom och utom den. Att ta bort hĂ€starna för dem Ă€r som att ta bort bakningen för Clara!
Hej Ellen! Jo, det Àr nog klart att den som drömmer om livet pÄ landet kommer uppskatta timmarna och arbetet med gÄrden/hemmet/djur mer (om det Àr en dröm) mer tex tuffa slitiga betalda jobb.
Jag tror dock inte att hĂ„lla igĂ„ng en gĂ„rd eller tex hĂ€star bara Ă€r avslappning eller Ă„terhĂ€mtning, Ă€ven om man gillar det. Allt gĂ„r ju pĂ„ samma energikonto. Dygnet har 24 h, vi ska sova vissa timmar, de flesta har inte outsinlig energi. Och just hĂ€st och gĂ„rd, som i exemplet, Ă€r ju sĂ„nt som tar mĂ„nga timmar och energi. Som gamlingen sĂ€ger sĂ„ tycker jag mig ocksĂ„ dĂ„ och dĂ„ höra ekvationer som inte gĂ„r ihop. Att rodda x antal barn, ett familjeliv och ett heltidsarbete och tex en gĂ„rd lĂ„ter mkt – inte konstigt att det blir för mkt efter x Ă„r.
DÄ kanske man har ett ansvar att försöka skapa sig en rimlig livsstituation som hÄller. GÄrden och en stor (dyrare, men mer jobb/logistik osv) och djur kanske bara Àr hÄllbart om man har ekonomin att jobba deltid, för att orka. En gÄrd och djur och heltidsjobb kanske Àr rimligt om man har ett barn. MÄnga barn kanske krÀver att man bor mer lÀttskött och dÀr barnen kan transportera sig sjÀlv mer. Allt för att orka i lÀngden. Allt Àr ju prioriteringar.
Nu var gĂ„rd och djur och barn gamlingens exempel, men jag tycker att jag ser liknande exempel runt mig dĂ„ och dĂ„, dĂ€r folk faktiskt satt sig sjĂ€lva i situationer som Ă€r helt ohĂ„llbara och sen… inte hĂ„ller. Jag sĂ„g nyss i mitt nĂ€tverk en kvinna som varit lĂ„ngtidssjukskriven för stress, nĂ„got som mĂ„ste kostat samhĂ€llet (bara baserat pĂ„ tiden hon skrev att hon var sjukskriven, ett Ă„r +).
Det Ă€r toppen att vi har skyddsnĂ€t. Men, som denna kvinna beskrev sĂ„ hade hon innan varit en ’presterare’ och sprungit och trĂ€nat inför maraton löpande, levererat pĂ„ jobbet, köpt ett hus (frĂ„n att ha bott rimligt innan, enl min uppfattning) som de blĂ„st ut hela och renoverat (och gjort ett instagramkonto om renoveringen), har tvĂ„ barn med allt det innebĂ€r, tjejkvĂ€llar pĂ„ stan (kul!). De köpte ocksĂ„ bĂ„t och renoverade och lever bĂ„tliv. Hon sjĂ€lv angav alltsĂ„ allt detta som skĂ€l till utmattning. Som samhĂ€llet och sjukskrivning sen betalar. Skattepengar vi hade kunnat lĂ€gga pĂ„ annat (skolan?).
Kanske hade hennes livsekvation hÄllit om hon inte velat prestera som maratonlöpare som hobby pÄ lopp över vÀrlden eller bara inte köpt ett hus och valt att totalrenovera detta, samtidigt? Ja, kanske.
Har en annan bekant som regelbundet vabbar med friska barn nĂ€r de behöver vila, för livet Ă€r sĂ„ mkt (de totalrenoverar en ny fin villa, för de vill ’sĂ€tta sin prĂ€gel pĂ„ huset’).
SÄ ja, jag kan tycka att det dabbas bort i debatten ibland, vÄrt egna ansvar (sÄ lÄngt som det gÄr) för hur vi sÀtter upp vÄra liv.
En klok vĂ€n till mig kommer frĂ„n Finland, och sa att hon upplever att hĂ€r i Sverige sĂ„ finns en större mentalitet kring att man kan fĂ„ allt/har rĂ€tt till allt/kan bli vad man vill. Kanske Ă€r detta tankesĂ€tt inte vĂ„rt fel, vi matas med det upplever jag. Men, jag tĂ€nker att detta tankesĂ€tt ocksĂ„ bidrar till att vi har sĂ„ höga sjuktal och ohĂ€lsa kring stress. Att man tror att man kan fĂ„ allt samtidigt. Och tja, det kan man inte đ
Med allt detta sagt sÄ vet jag ocksÄ att livet kan drabba en pÄ ovÀntade sÀtt, man styr lÄngtifrÄn allt, och vissa har ocksÄ en genetisk ökad sÄrbarhet för psykisk ohÀlsa och stress. MEN, vi kan inte ignorera att det finns faktiskt en kategori som blir sjuka av stress för hur de vÀljer att leva sina liv (och inte Àr beredda att göra en trade off, tex gÄ ner i tid, ha fÀrre barn Àn de önskat, bo mindre eller inte ha det perfekta köket).
Komplicerad frÄga, absolut, men nykter och gamlingen har absolut poÀnger.
Nu blev det hÀr mer ett generellt inlÀgg, Àven om det började som ett svar till dig Ellen
Som vanligt sÄ bra skrivet och sÄ trÀffsÀkert! Precis sÄ Àr det, vi som haft utmattning vet.
En fröjd att lÀsa dina texter och följa din blogg.
HÄller med dig!
Precis! à h sÄ bra och klokt skrivet, Clara!
Med alldeles för mycket i livet, svÄrt sjuk förÀlder, en annan pÄ vÀg in i demens, barn med NPF och Ängest och en utbildning med praktik att fixa samtidigt kÀnner jag sÄÄÄÄ igen mig. Kan jag fÄ en livsledare som visar mig hur jag ska prioritera?!
Det hÀr med prioritering blir svÄrt nÀr det finns 1000 olika rekommendationer (speciellt för barnen) gÀllande mat, sömn, behov av sÀllskap, fri lek, motion, grönsaker, vitaminer, ditten och datten. Och oftast Àr det mammor som matas med den informationen, via rÄdgivning osv, vilket gör att det ocksÄ Àr vi som har kunskapen, och blir stressade nÀr rekommendationerna inte uppfylls. Rekommendationer finns det sÄ mycket av, att det inte gÄr att uppfylla allting i praktiken, och dÄ Àr det pÄ ens eget ansvar att prioritera, ska barnen röra sig enligt rekommendationerna, eller ska de sova enligt rekommendationerna, (ofta uteslutet att man sjÀlv som förÀlder skulle hinna göra det eftersom tiden inte finns).
đ
Prioritera barnen, lÀgg tid pÄ att förstÄ vad de behöver, skapa ett liv tillsammans som funkar för er. Det kanske Àr frukost pÄ sÀngen bestÄende av kakor och bullar eller en löptur klockan 5 varje morgon, det vet du och din familj bÀst. NÀr ni hittat rutinerna som funkar för er och som skapar ett lugn i er familj, dÄ kommer det uppstÄ tid för bÄde ÄterhÀmtning och jobb och utbildning och förÀldrar.
Amen.
AlltsÄ Clara! Tack tack och tack för din Äterigen trÀffande text! StrÄlande och du har sÄ rÀtt.
4 Är in i min utmattning finns fÄ saker som gör mig sÄ tillfreds och ger mig ett sÄnt lugn inombords som att plocka, stÀda och göra fint hemma. Byta gardiner, dukar, flytta runt pÄ pynt, avsluta med att tÀnda ljus och ta mig en kaffekopp sittande.
Det ”hann” jag inte förut, ja jag hade fint, ordning och reda, stĂ€dat absolut. För det SKA man ju men jag njöt inte av det förut för resten av livet var ett enda virrvarr av krav! StĂ€det var nĂ„tt jag bara betade av gĂ€rna lite snabbt o ofta slarvigt fast jag gillar att ha fint omkring mig och mĂ„r bra av det. Men aldrig nĂ„nsin att jag skulle pĂ„stĂ„ att stĂ€det var det som fick bĂ€garen att rinna över! Att den dĂ€r söndagen nĂ€r jag faktiskt tog mig tid att putsa ett fönster, byta en gardin och köpa nya blommor var det som fick mig att bryta ihop nĂ„gra veckor senare, snarare hade jag nog grĂ„tit redan pĂ„ tisdagen veckan efter om jag inte tagit mig den dĂ€r söndagen.
Wow, kÀnner sÄ igen mig. Har varit bÄde utmattad och haft depression (med ca 20 Är emellan gÄngerna) och gemensamt för det Àr just det som du och Clara pekar pÄ.
Nu för tiden kommer jag pÄ mig sjÀlv av att bli glad och kÀnna mig upplyft av saker, vilket genererar mer lust och energi. Och att lÀgga den pÄ saker som fungerar som ÄterhÀmtning blir en positiv spiral.
Det svĂ„raste av allt, i alla fall för mig, har varit att överhuvudtaget inse att det barkade ivĂ€g Ă„t fel hĂ„ll. Det smyger sig pĂ„ och man erkĂ€nner det först för sig sjĂ€lv nĂ€r man plötsligt en dag inte kommer ur sĂ€ngen. Eller ska skriva under ett papper och inte för sitt liv kan komma ihĂ„g sin egen namnteckning. NĂ„gonstans har det lĂ„ngsamt börjat luta i vĂ„gskĂ„larna och DĂR hade man behövt stĂ€lla om riktningen, bara litegrann. Men hur sjutton ska man fĂ„ ögonen pĂ„ det? Jag har ingen aning, fortfarande.
Hej pĂ„ dig, fio! Bara att du funderar över hur det kunde gĂ„ sĂ„ lĂ„ngt Ă€r ett framsteg! Att du har ett eget ansvar för hur brasan kunde sprida sig. Kanske att prata med andra som varit i liknande situation och reflektera över dina val, kan vara en vĂ€g framĂ„t? Viktigt ocksĂ„ att fĂ„ och ffa tĂ„la feedback! Inte alltid bra omge sig för mycket med ”jag hĂ„ller
med” folket. Det hjĂ€lper dig inte utvecklas, men Ă€r bekvĂ€mt linda in sig i. Göra misstag kan vi alla, lĂ€ra av dem, dĂ„ Ă€r man klok. Var klok! Studera dem som INTE brĂ€nner upp sig! Hur bĂ€r de sig Ă„t? DĂ€r har du och mĂ„nga andra nĂ„got att lĂ€ra.
”Studera dem som INTE brĂ€nner upp sig! Hur bĂ€r de sig Ă„t? DĂ€r har du och mĂ„nga andra nĂ„got att lĂ€ra.”
Det Ă€r vĂ€l ett forskningsomrĂ„de snarare Ă€n nĂ„got en som Ă€r utmattad kan studera. Ăr det inte just jĂ€mförandet som fĂ„r det att bara Ă„t fel hĂ„ll.
Ofta har vi ingen aning om var pĂ„ skalan” den som inte brĂ€nner ut sig” Ă€r.
UtbrÀnd imorn kanske?
Bara för att det funkar nu Àr det inte sÀkert att det funkar för alltid.
SmÀllen blir kraftigare ju högre fart man har. Ta inte rygg pÄ den som springer snabbt och verkar klara det.
Jag tror Fio har en nog sÄ god erfarenhet sjÀlv, Àven om de egna signalerna fortfarande Àr svÄra att tyda. Det kommer inte bli enklare genom att se pÄ den som till synes klarat sig.
@Spiknykter: Att uppmana en sjuk mÀnniska att studera hur friska mÀnniskor gör tycker jag kÀnns bÄde okunnigt och oempatiskt. Med vilka andra sjukdomar skulle vi resonera sÄ?
Tycker du att utbrÀnda har sig sjÀlva att skylla?
Alla kan bli utbrÀnda och de situationer som leder fram till det resultatet Àr sÄ olika. Givetvis har var och en ett ansvar för sina val OCH mÄnga gÄnger hÀnder saker i livet vi inte har kontroll över, gÀrna samtidigt och pÄ ett övervÀldigande sÀtt. Det som ofta skiljer utbrÀnda mÀnniskor frÄn friska mÀnniskor Àr otur med att mÄnga stressorer kommer samtidigt.
Med det inte sagt att det inte skulle finnas mycket att lÀra sig om oss sjÀlva och andra, det Àr klart det gör.
à h sÄ bra skrivet!!!
DÀremot försökte jag rÀdda mig sjÀlv frÄn utmattning med brödbak. Bakade och bakade och bakade, för att det brukade göra mig lugn. IstÀllet stod jag med jÀsande deg som jag egentligen inte orkade baka ut men tvingade mig ÀndÄ.
Kan rekommendera boken ”det Ă€r inte ditt fel att du Ă€r trött” som verkligen ringar in helheten av mĂ€nniskan nĂ€r det gĂ€ller hĂ€lsa och Ă„terhĂ€mtning.
HÀr fick du in mÄnga sanningar i samma inlÀgg!
SjÀlv blev jag utmattad efter att ha vÀntat in mammas död/vÄrdat och under tiden hann min far dö. Tror definitivt att det finns olika sorters utmattning, vad man utmattas av beror pÄ hur man funkar. KÀnslomÀssig press funkar inte för mig, för nÄgon annan Àr det oorganiserat kaos som knÀcker den mentala ryggen. En bekant som sjÀlv Àr utmattad hÀvdar att nÄgot av det vÀrsta nÄgon kan rÄka ut för Àr att behöva jobba med nÄgot som stÄr helt emot ens moraliska övertygelser.
NĂ„got av det vĂ€rsta vĂ„rt samhĂ€lle rullar vidare pĂ„ Ă€r att tro att kreativa, estetiska vĂ€rden bara Ă€r bonus. Ungar har blivit dĂ„liga pĂ„ matte – plocka bort slöjden sĂ„ de fĂ„r mer av samma vara, trots att sannolikheten Ă€r stor att det Ă€r sjĂ€lva âvaranâ som blivit dĂ„lig. Akademiska utbildningar leder alla till samhĂ€llelig frĂ€lsning – lĂ„t ungarna skriva lĂ„nga redovisningar ocksĂ„ i sina kreativa Ă€mnen.
Jag Ă€r övertygad om att nĂ„got av det viktigaste vi kan ge vĂ„ra ungar Ă€r en syn pĂ„ livet som inte innebĂ€r att allt vi mĂ„ste göra=trĂ„kigt, allt annat=roligt. Det kan vi vuxna ocksĂ„ bli bĂ€ttre pĂ„. TĂ€nk att se skjutsen till trĂ€ningen som veckans bĂ€sta chans att tala om livet! Eller att trĂ€dgĂ„rdsfixet blir nĂ„got som alla vinner pĂ„ (prioritera inte hela tiden âvuxenestetikâ). Prata om trĂ€ffarna med gamlamormor som vĂ€rdefulla och givande, lĂ„t henne berĂ€tta pinsamma historier för barnen. (UrsĂ€kta uppsatsen, detta Ă€mne brinner jag verkligen för.)
tack för uppsatsen! sÄ viktiga poÀnger
â€ïž
SĂ„ himla bra!
Och ”det Ă€r sĂ€kert för att ditt lag Ă„kt ut allsvenskan som du Ă€r utbrĂ€nd!?”
Skrattade dagens absolut första gapskratt rakt ut. Tack!
Jag har en tjÀnst som bitvis kan vara lite utmanande eftersom jag utför arbetsuppgifter Ät olika avdelningar vilket sÄklart gör att ibland ramlar allt in pÄ en gÄng frÄn alla hÄll och kanter. Det kan bli rÀtt tuffa veckor ibland och extra lÄnga arbetsdagar. Det Àr ok för jag har inte lÀngre smÄbarn och nÀr jag kommer hem sÄ slÄr jag av arbetsmobil och mail. Och dÄ lÀser jag böcker, umgÄs med familj och vÀnner, gÄr pÄ promenad eller sÄ bakar jag.
Fikabrödet tas ofta med till jobbet och kollegorna har frÄgat mer Àn en gÄng hur sjutton jag orkar baka (för att de sett att jag haft det stressigt pÄ jobbet) men för mig handlar det om att bakningen i sig Àr avkopplande.
Mkt bra! Jag blir ocksÄ lika arg som full i skratt. Bara okunskap i hur vi som mÀnniskor fungerar.
SĂ„ fantastisk bra skrivet <3 Tack…
Jag vet faktiskt inte om jag hÄller med till 100 %⊠VÀldigt mÄnga, inklusive jag sjÀlv, blir stressade av att lÄta sig matas med massor av bilder mm pÄ perfekta hem. Man kan ju tycka att det inte borde vara sÄ, för man kan ju bara skita i sÄnt, men ÀndÄ kÀnner jag sÄ.
Och nĂ€r jag lĂ€ser om alla som t ex upplever julstress (som ett exempel) Ă€r det ju en jĂ€vla massa âmysigtâ som blir till stress i mĂ€nniskor. OcksĂ„ vĂ€ldigt tydligt att kvinnor tar pĂ„ sig mer ansvar för att ordna sĂ„ att julen blir magisk.
Jag ser hur mĂ„nga som helst som klagar över hur stressigt det kĂ€nns nĂ€r âNissenâ som toppen pĂ„ isberget flyttar in – och jag tror faktiskt i det samhĂ€lle vi lever i idag att vi behöver trĂ€na pĂ„ att sĂ€ga att , ja, det hade varit jĂ€ttemsyigt med en Nisse men jag kĂ€nner faktiskt inte att jag vill lĂ€gga den energin sĂ„ jag förnekar mina barn detta (utan att det dĂ€r den skull Ă€r ett fenomen som behöver smutskastas).
Om man jÀmfört med innan sociala medier osv blev sÄ stort sÄ tror jag inte man fick lika mycket information hela tiden om vad andra gör, och att det var skönt för vÄra hjÀrnor.
Titta pĂ„ barnen ocksĂ„. Barn lĂ€ser mindre lĂ€xor en nĂ„gonsin- en brĂ„kdel av vad man lĂ€gger pĂ„ sociala medier – men Ă€r mer stressade över skolan. Ăr det bara skolan som har för höga krav dĂ„? Ăr det bara det yttre som pĂ„verkar? Jag tror faktiskt sanningen Ă€r att sociala medier och stĂ€ndig informationsnĂ€rvaro, oavsett om det Ă€r sminktips eller pysseltips, och höga ideal, oavsett om det Ă€r lĂ€pparna eller farstukvisten som ska vara vacker, skapar stress i mĂ€nniskor som vi inte riktigt Ă€r skapta att hantera.
Inte nĂ€r pyssellusten kom frĂ„n magen kanske – men nĂ€r den kommer frĂ„n hela omvĂ€rlden.
Jag kan vĂ€l köpa ditt argument i teorin – men i verkligheten vet jag att jag blir stressad t ex av den hĂ€r bloggen (sen lĂ€ser jag ofta Ă€ndĂ„ eftersom jag ocksĂ„ tycker det Ă€r mysigt och roligt). Och nej jag har inte ett stressigt jobb.
Kan ju alltid Àr mitt eget ansvar att det Àr mitt eget ansvar att ej lÀsa hÀr i jag blir stressad, det Àr ingen annan som ska sluta karva pumpor.
HÄller helt med! Har inte heller ett stressigt jobb och jobbar dessutom deltid. Jag gillar egentligen att baka och pyssla och tycker ocksÄ det kan vara ÄterhÀmtande, men kan absolut stressas av de förvÀntningar jag kÀnner finns pÄ mig som mamma/kvinna att t.ex. ha fint hemma och hembakat till fikat. SÄ nja, kanske att ingen bakar sig till utbrÀndhet men kvinnor brÀnns absolut ut pga ideal och förvÀntningar att leva upp till.
Sant!
Jag tror som du att ingen blir utbrĂ€nd av att t.ex baka om man njuter av det. Men samtidigt tror jag att en del kvinnor kan kĂ€nna som ett mĂ„ste att t.ex bjuda pĂ„ hembakat dĂ„ man fĂ„r besök, Ă€ven om man har noll intresse av varken att baka eller Ă€ta. Eller dekorera och hitta pĂ„ till högtider, Ă€ven om det inte Ă€r nĂ„got som man egentligen Ă€r intresserad av. Tror inte LP-skivor eller fotbollsmatcher blir ett mĂ„ste pĂ„ samma sĂ€tt. Ăr sjĂ€lv inte alls intresserad av bakning, trĂ€dgĂ„rd, pynt o.dyl. Det tog ett bra tag att landa i att jag verkligen inte mĂ„ste göra nĂ„got av det för att det ”hör till”
SĂ„ helt rĂ€tt formulerat! HĂ€r Ă€r en som i mĂ„nga Ă„r lĂ€ngtat efter tid att baka och att sĂ„pass sinnesro att inspirationen för att pynta ska infinna sig. Ăr pĂ„ vĂ€g Ă„t det hĂ„llet. KĂ€mpar för att kvĂ€va duktigheten, borden, mĂ„sten och förvĂ€ntningar pĂ„ att vara allt för alla alltid. Kampen gĂ„r vidare! Fantastiskt det du skrev om mĂ€ns hobbies jĂ€mfört med kvinnors! TĂ€nkvĂ€rt. đ€
HĂ„ller helt med dig, och kontentan Ă€r vĂ€l att man ska ge sig sjĂ€lv tid att göra det som Ă€r kul och ger energi! Inte sluta med det för att istĂ€llet jobba och göra annat som kĂ€nns som âmĂ„stenâ. För somliga kan sĂ€kert ett sĂ„dant âmĂ„steâ vara att pyssla och baka (för att alla andra gör det och det Ă€r viktigt för barnen typ). För andra Ă€r detta nĂ„got som ger energi. För mig Ă€r det viktigt att fĂ„ sjunga, trĂ€na, basta och lĂ€sa högt för barnen (för att det Ă€r det mysigaste jag vet) och om jag skulle ta bort det för att istĂ€llet jobba mer (eller baka kakor, hehe) skulle jag bli olycklig. Det viktiga Ă€r att identifiera sina egna intressen som man gör bara för sitt eget nöjes skull och vara noggrann med att avsĂ€tta lite tid till dem i vardagen.
Tack kÀraste Clara sÄ fint och du formulerar detta sÄ bra!
He he min första reaktion pÄ att du var tvungen att jobba med en halvgalen person var att du menade att du sjÀlv var halvgalen eftersom du jobbar mycket ensam. Min kÀnsla ibland nÀr jag uppför mig ovanligt knÀppt Àr att jag Àr en sÄ jobbig mÀnniska som jag mÄste hantera.
Haha! Om det Ă€ndĂ„ var sĂ„n tur att galningen var jag đ€Ș
HÄller med dig,Clara! SjÀlv stÀndigt plÄgad av lÄngtidscovid med neurologiska problem ocksÄ som följd ..min stora avkoppling Àr att skapa chokladpraliner och andra fina bakverk! Gott Àr det ocksÄ!
Det handlar om fall dĂ€r kvinnan Ă€r ensam projektledare över hela familjen. Hon vill ge barnen en minnesvĂ€rd barndom och dĂ€rmed fira högtider, födelsedagar, lov och semestrar med allt vad det innebĂ€r. DĂ„ blir det ju automatiskt ett visst âpysslande och bakandeâ mm! Det Ă€r mĂ„nga som har svĂ„rt att delegera uppgifter och dĂ€r acceptansen för smuts och stök inte Ă€r pĂ„ samma nivĂ„ som ens partner. DĂ„ kan det ju absolut vara sĂ„ att âpyssletâ hemma blir det som fĂ„r bĂ€garen att rinna över och leda till utmattning. Jag tror det Ă€r viktigt att ha förstĂ„else för att alla Ă€r olika. För att inte tala om alla som dĂ€rutöver Ă€ven har sjukdomar och funktionsnedsĂ€ttningar i familjen som inte alltid syns eller Ă€r kĂ€nda för omgivningen. Det finns mĂ„nga orsaker till utmattningssyndrom.
VĂ€l skrivet!!!
TvĂ„ sjukskrivningar för utmattning i ryggen. HĂ„ller med pĂ„ alla punkter. Skulle sĂ€ga att tecken pĂ„ att jag mĂ„r bĂ€ttre och har tid för Ă„terhĂ€mtning Ă€r att jag vill och orkar karvar en pumpa/bakar/skapar kreativt. Det Ă€r liksom mitt friskhetstecken – tid, ork, lust att vilja mer Ă€n bara det ytterst nödvĂ€ndiga.
MÄnga kramar till dig Clara!
SÄ bra skrivet, Clara! Ytterligare en dimension pÄ det hela Àr att samhÀllet Àr anpassat efter mannens hormonsystem, att kunna leverera pÄ samma nivÄ varje dag medan kvinnans hormonsystem Àr förÀnderligt över 28 dagar och med olika humör, mÄende och kapacitet för prestation under hormoncykelns olika faser. Och sÄklart: 40 timmars arbetsvecka bygger pÄ att ens partner jobbar minst 40 timmar hemma, obetalt, för att sköta hus, hem och familj.
Viktig dimension!
Hmmm… Jag vill problematisera lite. Skulle vilja hĂ„lla med, men tycker att det beror pĂ„ situationen. Ofta kan man gĂ„ ner i arbetstid för att kunna göra mer av det dĂ€r mysiga pysslet, eller annan Ă„terhĂ€mtning. Ja, det innebĂ€r en lĂ€gre levnadsstandard men det Ă€r ett val för högre livskvalitet och bĂ€ttre mĂ„ende. Nog kan man pyssla, stĂ€da, laga mat, pĂ„ ett sĂ€tt som inte alls ger Ă„terhĂ€mtning, och behöva prioritera jobbet framför trivsel hemma, vilket inte Ă€r lĂ€tt nĂ€r man matas med perfekta hem pĂ„ sociala medier. Jag tror dessutom att Ă€ven utmattade mĂ€n blir ifrĂ„gasatta, och jag tycker att det Ă€r bra. Eftersom utmattningssyndrom ofta leder till sjukskrivningar, och det Ă€r samhĂ€llet som mĂ„ste betala för folks sjukskrivningar. Dessutom orĂ€ttvist nĂ€r andra pĂ„ egen bekostnad gĂ„r ner i arbetstid och förebygger att de blir utmattade. Kan inte lĂ„ta bli att kĂ€nna mig irriterad nĂ€r lĂ„ngtidssjukskrivna utmattade personer lĂ€gger upp bilder pĂ„ sociala medier pĂ„ sina mysiga pyssel, och superfint pyntade hem, nĂ€r det Ă€r andras pengar de lever pĂ„. Och det Ă€r svĂ„rt med heltidsarbete att ha sĂ„ ”mysiga” liv. Fram för politiska förĂ€ndringar, 6 timmars arbetsdag, och fram för mer prat om livet kan se ut om man gĂ„r ner i arbetstid, lever billigare och fĂ„r mer tid över!
HĂ€r mĂ„ste jag faktiskt invĂ€nda. Det Ă€r inte âalla andrasâ pengar sjukskrivna lever pĂ„. De/vi har ocksĂ„ bidragit till statskassan. Det Ă€r ju ett jobb man Ă€r sjukskriven frĂ„n. Ett jobb som mĂ„nga gĂ„nger bidragit till sjukdomen. Ska vi nu kĂ€nna oss som âparasiterâ med? MĂ„nga sjukskrivningar beror pĂ„ vĂ€ldigt dĂ„liga arbetsförhĂ„llanden och dĂ„ Ă€r det systemfel och det ska inte lastas individen.
Hanna, tycker du inte att utmattningssyndrom Àr annorlunda Àn andra sjukdomar? Det Àr ju nÄgot (trötthet) som alla som jobbar (heltid) och har barn kÀnner mer eller mindre. Och man kan vara sjukskriven för utmattningssyndrom och ÀndÄ göra massa kul saker som inte den som jobbar orkar, och kalla det behandling och ÄterhÀmtning. För att man inte orkar det nÀr man jobbar. Jag tycker inte att det hÀr Àr glasklart alls. Jag tycker att det Àr komplicerat och att tvÀrsÀkra kommentarer om det Àr provocerande. Utmattningssyndrom Àr en diagnos som inte finns i andra lÀnders sjukförsÀkringssystem, alltsÄ man blir inte sjukskriven för det, antingen gÄr vi i Sverige före eller sÄ har vi en annan syn pÄ livet och vad som ska rÀknas som sjukdom. Jag vet inte vilket.
UMS finns i andra lÀnder men under andra namn. Neurostesi som UMS hette först Àr kÀnt i över ett sekel. Det dök upp i och med industrialiseringen.
Och sĂ„ Ă€r jag nyfiken pĂ„ vilka utmattade mĂ€nniskor du ser som orkar allt det dĂ€r? Jag lĂ„g i min sĂ€ng i nĂ€stan ett Ă„r. Inte tusan pysslade jag en massa hĂ€r hemma. Det Ă€r det som upprör mest för mig: synen att man som utmattad orkar sĂ„nt âkulâ. Jag var helt förstörd i fyra Ă„r, hade Ă„ngest och sömnsvĂ„righeter och var sĂ„ tacksam för coronan som hindrade allt socialt jag inte orkade med ett legitimt skĂ€l.
Hej Hanna! Det Ă€r nog vĂ€ldigt olika bĂ„de vad som gör mĂ€nniskor utmattade och hur de som Ă€r sjukskrivna för det mĂ„r. Har haft flera runt mig som varit sjukskrivna typ ett Ă„r eller mer, som har fixat till otroliga trĂ€dgĂ„rdar, bakat superfina tĂ„rtor (sĂ„dana som tar typ 6 timmar att göra) ordnat jĂ€ttefina kalas till barnen, varit föreningsaktiva mm. Renoverat sina hus (vilket de flesta aldrig skulle orka nĂ€r jag jobbar och tar hand om barnen). SĂ„ nej, enkelt Ă€r det inte, som det lĂ„ter i inlĂ€gget. KĂ€nner ingen som varit sjukskriven dĂ€r det har kĂ€nts sjĂ€lvklart att personen verkligen varit sjuk. FörstĂ„r att jag lĂ„ter kĂ€nslokall, men det Ă€r jag inte tror jag. Skriver för att lyfta en annan vinkel. 6 timmars arbetsdag tror jag skulle förebygga mycket av den hĂ€r ”sjukdomen”
Klart att det finns i andra lĂ€nder (och att man kan bli sjukskriven för det). I Norge och Danmark blir man det absolut (fakta). Jag googlade âclinical burnoutâ och âexhaution disorderâ+sick leave och fick fram ganska mĂ„nga svar som antyder att man fĂ„r det i England ocksĂ„.
Onödigt att göra det till en âbortskĂ€md svenskâ-frĂ„ga. Detta Ă€r pĂ„ riktigt.
Den trötthet som man drabbas av i samband med stressreaktion och utmattning gĂ„r inte pĂ„ nĂ„got vis att jĂ€mföra den trötthet som en frisk person kĂ€nner. Jag var ofta trött som frisk, men den tröttheten gick att ta sig igenom â med kaffe, frisk luft, en promenad, lite extra socker i form av en chokladkaka eller bara en acceptans av att kropp och knopp var lite segare Ă€n vanligt och att jag inte var pĂ„ topp.
NÀr jag kraschade ihop i stress handlade det om en förlamande trötthet med hjÀrtklappning, darrighet i kroppen, yrsel, matthet som utlöstes minsta lilla anstrÀngning, som att gÄ och smÄhandla eller vara med pÄ ett möte. Jag försökte en mÄnad in i sjukskrivningen putsa ett fönster och fick gÄ och lÀgga mig och vila för jag blev yr och skakig. Jag grÀt mig igenom stÀdning, handling, alla sysslor jag behövde utföra för att jag var sÄ trött. Jag trÀffade familj och nÄgon enstaka vÀn ibland men tröttheten gjorde att jag inte hÀngde med i samtalen, föll ifrÄn, tappade trÄden, helt enkelt inte orkade delta för jag var sÄ otroligt trött (en trötthet som följdes av darrighet i kroppen, tryck över bröstet, ibland yrsel). NÀr jag kom hem efter en sÄdan aktivitet, var jag helt utslagen och fick lÀgga mig och vila i soffan, en trötthet som ofta satt i dagen efter.
Det var en trötthet som absolut inte gick att hantera med en rask promenad eller lite koffein. Tröttheten gjorde ocksĂ„ att jag inte kunde tĂ€nka rationellt, inte fatta beslut inte ta till mig information. âDet Ă€r det hĂ€r stress gör med kroppen, du behöver vilaâ, sa bĂ„de lĂ€kare och psykolog nĂ€r jag uttryckte min frustration och tyckte att jag borde försöka pressa mig lite, ”för alla Ă€r ju trötta.
Behandlingen för stressjukdom Àr just ÄterhÀmtning, det Àr vetenskapligt belagt. à terhÀmtning och tid. Jag förstÄr att det kan sticka i ögonen pÄ folk, men betÀnkt dÄ att den lilla aktivitet du ser kanske Àr den enda en person orkar med pÄ en hel dag. Och betÀnk ocksÄ detta: Ingen som trÀffade mig under den hÀr perioden hade förstÄtt att jag var sjuk, jag hade kraft att under kortare stunder verka nÀstan helt normal (Ätminstone för nÄgon som inte kÀnde mig vÀl). Men efterÄt var jag helt slut. Varken hjÀrna eller kropp fungerade. Och dÄ var jag ÀndÄ inte i nÀrheten sÄ illa dÀran som mÄnga andra som drabbas Àr.
I övrigt, sÄ sjukskrivs personer i lÀnder dÀr utmattning/stressreaktion inte finns ofta under nÀrliggande diagnoser, de som anvÀndes Àven i Sverige tidigare (depression, Ängest osv).
Hej Hanna!
Tack för att du delar med dig, vad jobbigt du verkar haft det! Det stĂ€mmer att man inte vet allt om andra, hur de har det. Ska försöka irritera mig mindre…
Vad jag vet finns det inte sÄ mycket forskning av god kvalitet om vad som hjÀlper bÀst vid utmattningssyndrom. AlltsÄ sÄdan forskning dÀr man pÄ ett vetenskapligt sÀtt jÀmför olika behandlingar. Men jag kan mycket vÀl ha missat nÄgot. Kram pÄ dig!
Hej Maria och tack för vĂ€nliga ord! Jag tror inte att jag har haft det jobbigare Ă€n nĂ„gon annan som varit sjukskriven för stress, jag har bĂ„de privat och i arbetslivet mött mĂ„nga som behövt sjukskrivas och jag kĂ€nner igen mig (i efterhand) i deras berĂ€ttelser. Jag hade ocksĂ„ turen att aldrig krascha sĂ„ fullstĂ€ndigt att jag inte kunde stĂ„ benen â eller som en god vĂ€n, som inte hittade hem frĂ„n jobbet en dag.
Den behandling som anses fungera vid stressrelaterade sjukdomar Ă€r vila och tid för hjĂ€rnan att lĂ€ka (till skillnad frĂ„n t e x sjukskrivning vid depression eller Ă„ngest, nĂ€r aktivitet rekommenderas). Jag kan förstĂ„ att man spontant kan tycka det kĂ€nns lyxigt att fĂ„ pyssla, trĂ€na och gĂ„ promenader under sin sjukskrivning, och att en del verkar ”orka” mycket, men jag tĂ€nker ocksĂ„ jag ju inte vet vad som gömmer sig bakom kulisserna. Och ofta Ă€r det en lĂ„ng vĂ€g tillbaka, med partiellt mer ork, men dĂ€r man behöver försöka balansera och lĂ€ra sig vad man orkar med. Fint om jag kunde ge ett annat perspektiv och kram tillbaka!
Hej Maria och Hanna, jag vill bara inflika att jag kÀnner igen mig i bÄda era bilder. FörstÄr vart ni kommer ifrÄn. Jag Àr sjÀlv pÄ vÀg tillbaka frÄn utmattning, kÀnner igen mig mycket i din beskrivning av din sjukdom Hanna. Samtidigt sÄ har jag flera runt mig som jag har tyckt stÀmmer in pÄ din beskrivning Hanna- vilket var en stor identitetskris nÀr jag sjÀlv blev sjukskriven.
Jag har landat i att
-utmattning finns pÄ riktigt
-och i de flesta lÀnder, Àven om man kallar det olika saker
-i Sverige har vi kommit lÀngre Àn vissa andra med diagnos, men trots detta sÄ klumpas flera olika typer av utmattning ihop. Ibland ges diagnosen felaktigt osv. Dessutom kan orsakerna bakom vara vitt skilda Àven om symptom-bilden i det akuta skedet Àr samma.
Allt det hÀr sammantaget gör att olika grupper klumpas ihop.
Sen kan har jag kĂ€nt ett starkt motstĂ„nd under min egen utmattning mot att vara en â duktig utmattad â och göra det folk förvĂ€ntar sig. Men efter att jag slĂ€ppte mitt eget behov av att kategorisera mig sjĂ€lv och att bry mig om vad som Ă€r förvĂ€ntat sĂ„ har jag kĂ€nt mig befriad. Ăr nu pĂ„ god vĂ€g tillbaka, tycker det Ă€r roligt pĂ„ jobbet och unnar mig att vara stolt över min första mĂ„nadslön sen i februari (Ă€ven om den Ă€r pĂ„ 25%). Det Ă€r en glĂ€dje och frihet att kunna dra in sina egna pengar- Ă€ven om jag Ă€r djupt tacksam över den hjĂ€lp jag fĂ„tt under min sjukskrivning
Hej!
Ja jag tror ocksÄ att det finns olika grupper i gruppen som Àr sjukskrivna för utmattningssyndrom. Ska dela en till person i min ort, som varit sjukskriven i över ett Är. Under tiden renoverade hen ett hus som hen nyligen hade köpt. Efter 2Är sÄlde hen huset för 2 miljoner kronor mer Àn vad hen hade köpt det för. Det irriterade mig verkligen, eftersom hen dÄ egentligen hade kunnat arbeta uppenbarligen. Men kanske det fallet egentligen handlar mer om fusk med sjukersÀttning nÀr jag tÀnker efter, men det gÄr vÀl ut över dem som verkligen inte klarar av att jobba.
Hur som helst Ă€r jag glad över diskussionen om balans i livet och vad det ger att försörja sig sjĂ€lv…
Intressant bild du har av utmattning. Har du nĂ„gon i din nĂ€rhet som varit med om det? För din beskrivning lĂ„ter vĂ€ldigt mĂ€rklig. Det Ă€r inte alls nĂ„got som alla kĂ€nner av ibland. Trötthet och utmattning Ă€r vĂ€ldigt olika saker. Utmattning kallas att gĂ„ in i vĂ€ggen av en anledning. Det sker plötsligt, det tar tvĂ€rstopp. Man fĂ„r inte ett sjukintyg för utmattning för att man behöver gĂ„ ner i arbetstid för att orka pyssla. Ăr man trött och överarbetad (âsom alla med heltidsarbete och smĂ„barn Ă€r iblandâ) Ă€r det en jĂ€ttebra idĂ© att gĂ„ ner i arbetstid och lĂ€gga mer tid pĂ„ Ă„terhĂ€mtning, men det fĂ„r man inte nĂ„t sjukintyg för. Har man dĂ€remot blivit sjuk i utmattning Ă€r det för sent för förebyggande Ă„tgĂ€rder. DĂ„ klarar man till en början inte av nĂ„got alls. Sen blir man med tiden lite bĂ€ttre och dĂ„ kan man behöva anvĂ€nda den lilla energi man har till att bara göra sĂ„nt som Ă€r roligt och Ă„terhĂ€mtande, för det Ă€r det enda man orkar, och det Ă€r det enda som gör att man blir bĂ€ttre. DĂ„ Ă€r det inget man gör för att det Ă€r kul och mysigt och man lika gĂ€rna kunde varit utan, utan totalt nödvĂ€ndigt för ens tillfrisknande. SĂ„ du kan inte jĂ€mföra en person som blivit utmattad och tvingas lĂ„ta bli att jobba och bara göra Ă„terhĂ€mtande saker med en person som i förebyggande syfte gĂ„r ner i arbetstid för att lĂ€gga mer tid pĂ„ Ă„terhĂ€mtning för att slippa bli sjuk.
Hej Hanna och Maria,
intressant (och respektfull) diskussion mellan er. Hoppas den av er som var sjuk i utmattning (Hanna? ser inte kommentarerna just nu) blir frisk.
Jag har sjĂ€lv varit utmattad och kĂ€nner igen mig mkt i symptomen, det Ă€r verkligen inte lĂ€tt att vara utmattad – mĂ„nga gĂ„nger fruktansvĂ€rt, och stor skillnad pĂ„ det och normal trötthet.
DÀremot hÄller jag med Maria, att jag tycker nog att utmattningssiffrorna och sjukskrivning Àr intressanta att se varifrÄn de kommer. För mig Àr det skillnad pÄ om nÄgot drabbar en, eller nÄgot som man till viss del kan styra. StressnivÄer kan vi pÄverka ofta, genom hur vi styr upp vÄra liv.
Jag har sett bĂ„da sidor, att folk dels blivit sjuka av livet, men ocksĂ„ sett folk som blivit sjuka av att tagit pĂ„ sig för mkt (och dĂ„ av ’medelklassprojekt’, jag menar nu inte NPF – barn, sjuka förĂ€ldrar eller annat nödvĂ€ndigt). Hörde nyss nĂ„gon som ville bli sjukskriven i nĂ„gra veckor för att satsa pĂ„ sin hĂ€st, nĂ„gon som renoverar, osv osv. Och visst Ă€r det ’andras pengar’ som betalar sjukskrivning. Vi betalar alla in skatt, men en lĂ€ngre sjukskrivning kostar ju ofta mer Ă€n men betalar in i skatt över rĂ€tt lĂ„ng tid. Jag har sjĂ€lv varit sjukskriven och tĂ€nker dĂ„ att ja, det Ă€r klart att jag ’kostat mer’ Ă€n vad jag betalat in. Men dĂ€rför finns det viss relevans i att diskutera dessa höga stressjuktal som kostar sĂ„ mkt för samhĂ€llet.
Klart de som Ă€r sjuka ska fĂ„ hjĂ€lp, ja. Men Ă€r det verkligen rimligt att stötta folks projekt ’jag vill ha allt samtidigt’, kan jag tĂ€nka. Hörde en psykolog pĂ„ radion som sa en gĂ„ng att det var en del i vuxenlivet att skapa sig ett hĂ„llbart liv som man orkade mer (dĂ„ i bemĂ€rkelsen gĂ„ ner i tid och hinna med barn och hem – nĂ„got som inte alla kan, men mĂ„nga).
Kram
SÄ jÀsikens bra text, CLARAAAA!!!! <3
TyvÀrr har jag bakat för mycket i livet. BÄde hemma och pÄ jobb. Glöm inte att det finns tusentals kvinnor som har detta som yrke, ja eller nÄgon typ av matlagning mm. Om jag fÄtt leva om mitt liv sÄ skulle jag bakat mindre och sovit mera
Det pratas alltid om förvÀrvsarbete och hemarbete i utmattningsdiskussionen, men en bov som alltid glöms Àr det tredje jobb som nÀstan enbart mammor gör: all jÀvla försÀljning av kakor, plastpÄsar, strumpor, korvar, kryddor och annan skit. Samla tjugo kronor per termin och skicka ungarna i en buss till en djurpark eller Äk och tÀlta pÄ en fin plats som klassresa istÀllet. Man behöver inte Äka lÄngt, bo pÄ hotell och vara borta flera dagar.
Bra rutet Sanna!
Vad Àr det för fel med att klÀttra upp pÄ ett berg och grilla pinnbröd?
Just det.
DĂ€r, Sanna, fick du syn pĂ„ en sak! Tack för att du Ă€r sĂ„ skarpsynt och ser ”all jĂ€vla försĂ€ljning” som nĂ€stan enbart mammor gör : -) Mer sĂ„dant för det mĂ„ste finnas oĂ€ndligt mycket mera som döljer sig i skumrasket dvs guppar i utmattningstrĂ€sket. Upp med det bara för sĂ„dant gĂ„r att Ă€ndra pĂ„! Eller Ă€r det skrivet i sten?
Du skriver och beskriver det sÄ klockrent Clara. Precis sÄ tror jag att det kan vara för mÄnga mÀnniskor. Det du skriver om synen pÄ det mÀn och kvinnor gör Àr sÄ rÀtt. Jag hÄller med om att det ofta talas i nedvÀrderande ordalag om det kvinnor gör och i upplyftande ordalag om det mÀn gör. Kvinnor som tycker om att göra klassiskt kvinnliga saker som de du nÀmner i inlÀgget ses det tyvÀrr allt för ofta ner pÄ. BÄde kvinnor och mÀn borde i stÀllet mycket oftare hyllas för det dom gör och det dom Àr.
Mycket bra!
VĂ€ldigt bra!
SjĂ€lv Ă„terhĂ€mtar jag mig nĂ€r jag bakar, lagar mat, hantverkar, lĂ€ser och skriver. Vi har alla vĂ„ra olika sĂ€tt …
Amen!
Och sĂ„ alla kommentarer frĂ„n folk som varit âi den berömda vĂ€ggenâ med en hel mĂ„nads sjukskrivning och âvet precis hur det Ă€râ till en som varit sjukskriven i mĂ„nga Ă„r.
Alla kÀnner till vÀggen.
Alla vet hur det Àr,
Vi ska inte jÀmföra vem som lidit mest men det Àr frustrerande nÀr folk tror att de vet hur nÄgot Àr och man kÀnner att de inte har en susning om vad man kÀmpar med.
Du Àr enastÄende i dina analyser, Clara!
Klockrent!
Jag Ă€r sjuk sen mĂ„nga Ă„r tillbaka. Vet inte hur mĂ„nga gĂ„nger jag fĂ„tt ” rĂ„det” om att sĂ€nka ribban hemma. Nu Ă€r det sĂ„ att mina fysiska sjukdomar har gjort att jag varken kan trĂ€na , springa, jobba eller vara social i den utstrĂ€ckning jag kunde i fornstora dar.
Ska jag dÄ inte heller fÄ laga mat eller baka?! KÀnslan av att ÀndÄ fÄ utrÀtta nÄgot litet av sin dag. KÀnslan av att fÄ sÀtta tÀnderna i nybakat bröd Àr ju Ànnu mer tillfredsstÀllande nu nÀr kroppen Àr sjuk!
Du skriver sÄ klokt Clara! SÄ mycket igenkÀnning i mitt arbete som arbetsterapeut dÀr jag möter mÄnga med stressrelaterad ohÀlsa.
Ett problem med att ge rÄd till andra, Àr att det som Àr avkopplande för nÄgon, Àr utmattande för en annan. Det finns Àven folk som pÄ riktigt gillar att jobba. HushÄllsarbete kan vara bÄde ock för mig. Vi behöver kÀnna vÄra egna grÀnser och öva pÄ att skilja pÄ vad vi vill pÄ riktigt och vad vi gör av andra skÀl, t.ex för att vi tror att det förvÀntas av oss. Viktigt ocksÄ att hitta en bra ambitionsnivÄ som kan variera över tid.
AlltsĂ„ att höra att det gör dig full i skratt gör man sĂ„ provocerad att jag inte kunde lĂ€sa lĂ€ngre. Ăr sĂ„ sjukt trött efter allt bakande till det hĂ€r födelsedagsfirandet. Har jag dĂ„ bakat jĂ€ttemycket? Nej, kĂ€rleksmumsĂ2, chokladbollar och satt ihop en tĂ„rta. Samtidigt som jag har heltidsjobb, tre barn, engagerad i fritidsaktiviteter som ger mig mycket sĂ„ energi tillbaka sĂ„ Ă€r det bakandet som hĂ„ller pĂ„ att fĂ„ det hela att tippa över. Halloween som jag har sett framemot sen i somras kommer jag nu istĂ€llet inte fixa nĂ„got alls till, för att jag vet att jag Ă€r ute pĂ„ hal is om jag ska börja karva pumpor, förbereda med godis och stĂ„ pĂ„ benen och dela ut det. Och dĂ„ var det sĂ„ rackarns roligt att stĂ„ och dela ut godis till alla gulliga grannbarn förra Ă„ret.
Kanske orkar lÀsa om inlÀgget nÀr jag kommit över den meningen att det hÀr gör dig full i skratt och jag Àr sÄ trött att jag bara vill grÄta.
Har ocksÄ stressbakat till födelsedagar, kalas, stressfixat och pyntat till jul med mera. FörvÀntningar pÄ mys tycker jag helt klart kan göra en utmattad, för att jag ska orka mÄste jag vÀlja bort sÄdant ibland och köpa fÀrdiga kakor och tÄrtor tex, fast jag tycker att bakning Àr jÀttekul nÀr tid finns. LikasÄ enkel mat, sÄ man hinner sitta lite i soffan sedan med barnen, och att inte alltid stÀda utan till exempel se film tillsammans fast det Àr kaos runt om.
M,
jag tycker inte heller att det Ă€r kul att baka. Ăr inte sĂ€rskilt bra pĂ„ det sĂ„ njutningen uteblir. Men va fan, socker Ă€r ju rĂ€tt billigt jĂ€mförelsevis med mycket annat sĂ„ jag brukar köpa fĂ€rdigt. FrystĂ„rta? JajemĂ€n. Man bestĂ€mmer ju sjĂ€lv nivĂ„n.
Claras poÀng Àr vÀl att man ska baka OM man njuter av att baka. Du och jag fÄr kanske blÄsa ballongerna, gÄ en promenad i skogen eller vad som funkar för oss.
Förresten har jag sett att ocksĂ„ Clara serverat upptinad prinsesstĂ„rta direkt frĂ„n mataffĂ€ren hĂ€r pĂ„ bloggen đ
Kram pÄ dig!
Ja, det Ă€r skönt tycker jag nĂ€r Ă€ven Clara har fĂ€rdigköpta kakor och tĂ„rtor pĂ„ bloggen, vet inte varför đ Kanske för att det sĂ€nker mina egna krav pĂ„ mig sjĂ€lv dĂ„. Fast jag tycker att jag r tillrĂ€ckligt gammal och sjĂ€lvsĂ€ker för att vara trygg i mina egna prioriteringar… Hur man funkar! Du har rĂ€tt i att inlĂ€gget handlar om att göra det (baka och pyssla) i de situationer nĂ€r man vill och njuter av det.
SĂ„ Ă€r det ocksĂ„ för mig đ
Tycker det Àr kul med budgetvarianter hÀr pÄ bloggen. PÄ andra platser ser jag Äterkommande dyra buketter och fantasisk mat som nog köpts in för pengar som jag bara kan drömma om.
Det blir mest en frÄga om vem som har kosing att fira fint.
Skit samma – det roligaste barnkalas jag var pĂ„ var ett piratkalas dĂ€r barnen bara rullade upp sina byxor till knĂ€höjd, sprang runt runt till tonerna av Pippis sjörövarfabbe-lĂ„t och fick just en frystĂ„rta överöst med hallonbĂ„tar. Efter 90 minuter var allt klart, barnen utpumpade och nöjda.Perfekt!
Jag Àr inte helt pÄ din linje. Jag hÄller med om att det kan vara otroligt givande att baka, laga mat, pyssla och boa och att det till och med kan rÀknas som ÄterhÀmtning men det kan ocksÄ vara sÄ att man sÀtter ribban pÄ sÄnt sÄ högt att det istÀllet blir en stress nÀr det inte kan uppnÄs. Hur kul man nu tycker att det Àr. För mig var det att aldrig kunna Àgna mig Ät mitt roliga arbete som till slut brÀnde ut mig. En stÀndigt sjuk 2-Äring som hade infektionsastma sÄ hela mina nÀtter tillbringades med att parera hennes attacker skickade mig rakt in i vÀggen. DÀr var jobbet, nÀr jag verkligen fick jobba, min ÄterhÀmtning. Att fÄ programmera och göra roliga grejer pÄ datorn. TyvÀrr sÄ började det knaka i relationerna mellan kollegor pÄ grund av företagsklimatet sÄ det blev till slut mindre och mindre av det roliga.
Vill bara berĂ€tta en grej om hur knĂ€pp vĂ€rlden kan vara. Ăr boende i Tyskland och har hĂ€r en österrikisk mammakompis som blev sjukskriven efter flera missfall. Under sjukskrivningen var hon helt paranoid. VĂ„gade inte Ă„ka och vandra som hon Ă€lskade, vĂ„gade inte Ă„ka hem till vĂ€nner och bekanta i Ăsterrike.
Googlade lite pĂ„ det dĂ€r och i Ăsterrike Ă€r du tydligen helt livegen nĂ€r du Ă€r sjukskriven. Du har utegĂ„ngsförbud pĂ„ kvĂ€llarna, fĂ„r inte lĂ€mna staden/regionen du befinner dig i osv. osv. Och det Ă€r inte bara nĂ„got som bara stĂ„r i nĂ„got papper utan det sker oannonserade kontroller. DĂ„ kĂ€nns det som att sjukkassan inte har förstĂ„tt nĂ„got om hur man blir frisk. SĂ„ tĂ€nk pĂ„ det nĂ€sta gĂ„ng ni Ă€r arga pĂ„ försĂ€kringskassan och andra instanser. Ni bor i alla fall inte i Ăsterrike.
Marion, fint att du vidgar vÄra vyer litet. Det behövs, allt Àr inte som i Sverige! LÀkarintyg direkt första sjukdagen krÀvs i mÄnga lÀnder.
Spiknykter, det Ă€r alltid vanskligt att prata om âandra lĂ€nderâ. I Norge pratar man just nu om hur mycket bĂ€ttre (för arbetsgivaren!) det Ă€r i Sverige eftersom fĂ€rre sjukskriver sig dĂ€r jĂ€mfört med i Norge. Sverige anvĂ€nds alltsĂ„ som ett exempel pĂ„ ett land dĂ€r folk jobbar mer. Eller, kanske brĂ€nner ut sig mer?
De har ingen karensdag i Norge och du fÄr 100% av din lön frÄn första dagen. De har jÀttehöga sjuktal jÀmfört med Sverige. Inget bra för arbetsgivare nej.
Nej, men kanske bÀttre, i lÀngden, för individen?
(Bor för övrigt i Norge sen nÀstan 30 Är.)
VÀldigt bra inlÀgg!
Jag hÄller helt och hÄllet med dig om att man inte ska plocka bort de saker som ger avkoppling och ny energi i en stressig vardag.
Jag antar Ă€ndĂ„ att Ă„tminstone vissa av de som ger rĂ„den Ă€r helt normalbegĂ„vade och har tĂ€nkt igenom vad som kĂ€nns viktigt och vad som om kĂ€nns stressigt i livet. Problemet uppstĂ„r nĂ€r man överför sin egen personlighet pĂ„ nĂ„gon annan. Att tex baka eller pĂ„ annat sĂ€tt vara kreativ kan vara en riktig njutning och Ă„terhĂ€mtning för en person. En annan igen ser alla bilder pĂ„ vad som bakas och pysslas i andra stugor och kĂ€nner Ă„ngest över att man ” borde” orka med det ocksĂ„ fast man totalt saknar intresse och det mesta slutar med misslyckade alster och grĂ„ten i halsen. En kvinna kan kĂ€nna att bebistiden Ă€r livets jobbigaste period medan en annan avnjuter livets bĂ€sta stunder och fĂ„r en massa energi trots nattvak. Osv…Att sedan ge rĂ„d Ă„t andra och tro att de fungerar som en sjĂ€lv blir sĂ€llan rĂ€tt. Alla behöver gĂ„ till botten av sig sjĂ€lv och komma fram till vad som ger energi och vad som tar energi, vad man mĂ„ste göra trots att det Ă€r trist, vad man kan delegera och vad som kan slopas helt och sen pĂ„ vilket sĂ€tt man bĂ€st Ă„terhĂ€mtar sig och i vilken mĂ€ng var och en behöver i olika livsperioder.
Tack Clara! SĂ„ bra skrivet. KĂ€nner igen mig i varje ord, varje stavelse. Och framförallt, kĂ€nner mig inte ensam lĂ€ngre. Det jag har försökt sĂ€ga till min omgivning har inte nĂ„tt fram. Ska klistra upp ditt inlĂ€gg pĂ„ vĂ€ggen och visa om nĂ„gon sĂ€ger emot mig. Vid 55-Ă„rs Ă„lder, efter decenniers sökande efter svar pĂ„ min inre intuition om att nĂ„got inte stĂ€mmer, har jag fĂ„tt konstaterat och professionel hjĂ€lp för utmattnings depression – beroende pĂ„ en mĂ€ngd obearbetade hĂ€ndelser Ă€nda frĂ„n tidig barndom och ungdom. HĂ€ndelser som pĂ„verkat bĂ„de min sjĂ€lvkĂ€nsla och mitt sjĂ€lvförtroende och i slutĂ€ndan relationer privat och i arbetslivet. Jag har inte kakbakat i min Ă„terhĂ€mtning utan funnit ro i att pĂ„ta i trĂ€dgĂ„rden och försökt Ă€gna mig Ă„t mitt stora intresse för inredning och att ta tillvara och bevara gamla ting och miljöer.
HÄller helt med om att mÀns och kvinnors intressen vÀrderas och bemöts sÄ olika, men har inte tidigare tÀnkt pÄ detta i förhÄllande till diskurser om stress och ÄterhÀmtning. Det Àr intressant!
Det finns mÀnniskor som aldrig haft ett jobb, som skulle ge vad som helst för att fÄ ett, vad som helst för att komma in pÄ arbetsmarknaden. De lyser med sin frÄnvaro hÀr i kommentarsfÀltet. LikasÄ mÀnnen saknas hÀr. Halva befolkningen! Alla de som Àlskar sina jobb, har en bra balans arbetet och fritiden. Vad gör de? HÀr Àr de inte. Jobbar och trivs kanske? NormaltillstÄndet Àr INTE att vara utbrÀnd. DÀremot hör det till livet att bli sjuk, periodvis ha det hett om öronen sÄ pass att stugan stÄr i ljusan lÄga för en del. Sjuka barn, omsorg om anhöriga som vissnar bort, kanske mÄnga inom kort tid, olyckor, sorger, brÄk, grÀl, missbruk, separationer, tragedier,
husrenoveringar, skulder mm. Allt det Ă€r livet. Navigationskunskap krĂ€vs. – I USA med mĂ„nga stay at home moms delvis pga otillrĂ€cklig barnomsorg, förvĂ€ntas vĂ€sentligt mycket mer av mammorna Ă€n i Sverige. Kan vara nĂ„got att fundera över nĂ€r kraven ter sig oöverstigliga. Köpta Delicatobollar, PĂ„gens kanelsnĂ€ckor och Ballerina kex otĂ€nkbara och man tjurskalligt vĂ€grar köpa stĂ€dning fastĂ€n
man skulle ha rĂ„d om man prioriterade annorlunda bland utgifterna. Kompromissa med sig sjĂ€lv innan det Ă€r för sent vore bĂ€ttre. Trist arbete, skitlön, dĂ„lig arbetsmiljö, tykna arbetskamrater, usel chef – men det gĂ„r Ă€ndra pĂ„. Vem
ska göra det? Du sjĂ€lv! – Till sist, vi kvinnor ville inte degraderas till enbart hemmafruar. Kampen har varit mycket lĂ„ng. Inte ens Mrs John F. Kenndy, den glamorösa Jacequeline, ville bli ”a sad
little housewife”. Nu har vi frihet att försörja oss sjĂ€lva. Ăktenskapet Ă€r inte en försörjningsinstitution som förr. GĂ„r förvĂ€rvsarbete och hemliv ihop? Klart det inte gĂ„r. Syns om inte annat sĂ„ hĂ€r i kommentarsfĂ€ltet. Signaturen Gamlingen har analyserat suverĂ€nt, kanske just för att hon Ă€r det, gammal, och Ă€ger perspektiv.
Du skriver: ”Alla de som Ă€lskar sina jobb, har en bra balans arbetet och fritiden. Vad gör de? HĂ€r Ă€r de inte. Jobbar och trivs kanske? ”
Jag tror tyvĂ€rr att de blir allt fĂ€rre i dagens samhĂ€lle. Jag funderar pĂ„ att vĂ€xla yrkesbana för att fĂ„ ett mer hĂ„llbart liv med bĂ€ttre balans. Men vilket yrke ska jag skifta till? Jag hör samma berĂ€ttelser frĂ„n nĂ€stan alla i min omgivning, oavsett inom vilken bransch, verksamhet och i vilket yrke de jobbar â det Ă€r en kamp med tid, stress, ork, frustration, nedskĂ€rningar, ökad arbetsbelastning, hĂ„rdare krav. NĂ€stan ingen verkar mĂ„ sĂ€rskilt bra, nĂ€r man skrapar pĂ„ ytan, fĂ„ lever det liv de vill leva.
Jag tror inte, till skillnad frÄn dig, att man ska lÀgga detta endast pÄ individen. Detta Àr ett större problem, som borde diskuteras pÄ samhÀllsnivÄ.
Hej Hanna! Ja, du har sĂ„ rĂ€tt i att problemet behöver tas upp pĂ„ högre nivĂ„ – ocksĂ„. Men till syvende och sist har vi alla ansvar för vĂ„ra liv. Lycka till med att vĂ€xla yrkesbana! Du har bara ett enda liv, sĂ„ kör! Vad Ă€r det vĂ€rsta som kan hĂ€nda? Att jorden gĂ„r under …?
Jag blir sĂ„ trött av sĂ„nna hĂ€r kommentarer. Kan vi utmattade inte fĂ„ ha ett forum dĂ€r vi samlas, stöttar och pratar med varandra utan att de alltid ska komma nĂ„n âhurtigâ och sĂ€ga âryck upp er! Klaga inte! Vi har de sĂ„ bra i sverige! Du kan sjĂ€lv Ă€ndra din livssituation! Kvinnor har kĂ€mpat för att du ska fĂ„ de bĂ€ttre!â Och bla bla bla. Kan tala om för dig att vi vet allt de dĂ€r redan. Vi fĂ„r höra det varje dag.
Ăr helt med dig, Sandra. VĂ€ldigt provocerande och empatilöst. Som om vi inte redan vet allt det de sĂ€ger om eget ansvar och egna valâŠ
Det kÀnns som du inte helt förstod inlÀgget för jag tycker inte riktigt att du ens pratar om samma sak som Clara tar upp. Att inte hÄlla med Àr ju en sak, det Àr ju flera bland kommentarerna som inte hÄller med och ger sin syn pÄ saken, men du har liksom en annan diskussion. Det mÀrks Àven i nÀr du svarar Hanna hÀr. Tycker du ska prova lÀsa inlÀgget igen.
JAAA! Du har sĂ„ rĂ€tt. Man blir helt matt av alla hobbytyckares ârĂ„dâ
Mvh
PÄ vÀg tillbaka frÄn utmattning
P.S. Hanna, har du funderat pÄ att byta omgivning? LÄter nedslÄende och pessimistiskt det du beskriver. Risken finns ni drar ner varandra. Ibland mÄste man göra nÄgot radikalt Ät sin situation.
Omgivningen Àr ju det samhÀlle jag lever i, sÄ det blir ganska svÄrt.
Jag kanske ska förtydliga: Med omgivning menar jag alla kontakter jag har, direkt och indirekt.
HĂ€r rĂ€knar jag in familj, slĂ€kt, vĂ€nner, bekanta, kollegor, grannar, mĂ€nniskor jag kommer i kontakt pĂ„ fritiden genom olika aktiviteter â och de personer dessa mĂ€nniskor har i sin omgivning, som ju kommer upp som exempel nĂ€r vi diskuterar Ă€mnet. AlltsĂ„ ett tvĂ€rsnitt av samhĂ€llet som sĂ€kert inte Ă€r rakt igenom representativt men inte heller helt orepresentativt.
Man kan ju ocksÄ titta pÄ statistik för sjukskrivningar för psykisk ohÀlsa, förskrivning av antidepressiv medicin osv för att fÄ en bild av samhÀllet och befolkningens mÄende.
Hej igen, Hanna! Jag ser ocksÄ det du ser i samhÀllet, men jag lÄter mig inte drunkna i det. Det finns sÄ oÀndligt mycket mer att lÀgga mÀrke till. Allt det positiva tar överhanden med marginal. Om man lÄter det göra det. Nog hittar du tio, kanske tjugo positiva saker eller Ànnu fler att fokusera pÄ innan du somnar ikvÀll. Det Àr
konstruktivt, medan negativitet drÀnerar ffa dig sjÀlv, men Àven sprids till din omgivning. Varför inte pÄ allvar ta tag i planeringen för att Àndra yrkesbana? Inte bara sÀga det, famla i blindo insnÀrjd i lösa funderingar? Till attack, kvinna!
Det verkar som vi pratar förbi varandra. Jag har mÄnga saker jag Àr djupt tacksam för i mitt liv, och som fÄr mig att kÀnna stor glÀdje. Det finns ingen motsÀttning mellan det och att se problemen dÀr de finns, och reflektera över orsaken till dem. Jag har ett ganska gediget arbetsliv bakom mig, dÀr jag har kommit i kontakt med dessa frÄgor, och för mig Àr det naturligt att sÀtta saker i ett större sammanhang. Det handlar inte om negativitet eller att göra sig sjÀlv eller andra till offer, som du tycks mena.
Det Ă€r lite synd att man (i alla fall jag) sĂ€llan följer personer med mer vanliga jobb och liv. Jag menar nu inte Clara men att bilden som mĂ„nga stora influencers ger Ă€r Ă„ ena sidan det glassiga livet med resor, event, lĂ„ngluncher, trĂ€ning och spabesök medan ev barn Ă€r pĂ„ förskolan – och Ă„ andra sidan stress och press och ett flertal som mĂ„r dĂ„ligt och/eller blir utbrĂ€nda samt kĂ€nner sig nĂ€tmobbade. Att vara sitt eget varumĂ€rke, leva pĂ„ samarbeten och annonser samt att lĂ€mna ut sig och sitt liv i princip dygnet runt Ă€r intet vanligt liv.
Det Àr alltsÄ inte Clara jag syftar pÄ, bara en spontan reflektion pÄ temat.
PÄ pricken sant! Finns ingen man som fÄtt de kommentarerna du nÀmner..
Och tĂ€nker att det skiljer sĂ„ i kvinnors och mĂ€ns kĂ€nsla för ansvarstagande – de flesta mĂ€n har sĂ„ mycket lĂ€ttare för att stĂ€nga av sitt jobb nĂ€r de gĂ„r hem för dagen, Ă€ltar och skuldbelĂ€gger inte sig sjĂ€lva pĂ„ samma sĂ€tt – iaf de mĂ€n som jag jobbat med. Försöker lĂ€ra mig av dem och med lĂ€tt hjĂ€rta gĂ„ hem och stoppa fingrarna i jorden, plantera ett frö eller gulla med hönsen.
Exakt detta. Min mamma (chef i kvinnodominerad bransch under större delen av sitt yrkesliv) sa till mig gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng nĂ€r jag var tonĂ„ring och ung vuxen: lĂ€r av mĂ€nnen! Gör som mĂ€nnen! Dom checkar ut efter arbetet. Dom tar pauser. Dom gör saker lite halvbra och Ă€r nöjda med det. Dom sitter pĂ„ toa en timmeâŠosv. Detta har varit nyckeln för mig och detta har jag alltid i bakhuvudet.
Klok mamma coach, Julia, lyckosamt för dig. Ibland mÄste man Àndra sitt tankesÀtt. GÀller Àven mÀn, vi fordrar ju det av dem ibland, inte sant? DÄ mÄste ocksÄ vi kvinnor vara beredda tÀnka om eller Ätminstone vrida och vÀnda pÄ hur vi agerar. SÀrskilt nÀr det inte funkar och huset riskerar brinna
upp.
Alla som blivit skadade och sjuka av höga ambitioner, krav och stress har betalat konsekvenserna av ett arbetsliv som blivit omÀnskligt. En mÀnniskas professionalism och yrkesstolthet reduceras till en produktionsfaktor vars resultat skall vara mÀtbart Àven om uppgifterna stÀller andra krav pÄ utförandet. Vi som Ànnu Àr friska mÄste organisera oss och stÀlla krav pÄ ett mÀnskligt hÄllbart arbetsliv och sex timmars arbetsdag.
SÄ spÀnnande att lÀsa alla kommentarer! Det hade varit Ànnu mer spÀnnande om de flesta hÀr, inklusive Clara följde @hemmafruinspiration pÄ Instagram. Ge det en mÄnad och se om du/ni fÄr lite andra tankar? Jag tror inte vi Àr gjorda för att ha familj och tvÄ förvÀrvsarbetande förÀldrar (typ heltid). @hemmafruinspiration postar mycket som HÀndelse/story sÄ det Àr bra att hÀnga med dÀr om man vill ta del av annat perspektiv (Àn vad jag tror att mÄnga hÀr kanske har?). Jag tror inte lösningen Àr att fÄ mÀnnen att göra mer. Jag tror lösningen Àr att lÄta oss mammor fÄ vara just mammor. SÄ som mÄnga av oss verkligen vill fÄ vara. Jag pratar TID.
Men vadĂ„ – min identitet Ă€r absolut inte âmammaâ. Jag Ă€r jag och jag har barn. Jag ĂLSKAR mitt jobb som trots att det Ă€r stressigt bĂ„de fysiskt och mentalt Ă€r min avkoppling. Om det Ă€r nĂ„got jag skulle behöva vara sjukskriven ifrĂ„n Ă€r det mitt familjeliv!
FörsÀkringskassan kom nu i höst med en rapport om vilket stöd sjukskrivna upplever sig fÄtt eller hade behövt för att komma Äter i arbete (av arbetsgivaren, FK och sjukvÄrden). Studien gjord som enkÀt med tiotusen sjukskrivna under 2023. Resultaten uppdelat pÄ besvÀr i rörelseorganen eller psykiatriska diagnoser och övriga.
44 procent av de med psykiatriska diagnoser svarar att faktorer i deras privatliv försvÄrar för dem att komma tillbaka i arbete. 44 procent! Det Àr ju helt enormt mycket. Inte minst med tanke pÄ att av alla Sveriges sjukskrivna Àr nÀstan hÀlften beroende pÄ psykiatriska diagnoser. Och dÄ beror alltsÄ jÀttestor del av dessa pÄ folks privatliv. Och vi letar ÀndÄ mest problem och ÄtgÀrder hos arbetsgivarna!!
(FKs rapport heter arbetsrapport 2024:02)
Tack, Elin, för denna belysande och upplysande kommentar! Precis vad som behövdes hĂ€r i kommentarsfĂ€ltet. Ăven jag har noterat detta, inte bara i nĂ„got undantagsfall utan orĂ€kneliga gĂ„nger. Allt kan och ska inte skyllas pĂ„ arbetslivet.
Jag blev nyfiken och kikade snabbt pÄ den del av rapport du hÀnvisar till och vilka faktorer det handlar. SÄ hÀr stÄr det:
”Vi har inte stĂ€llt nĂ„gon följdfrĂ„ga om vad det handlar om, men utgĂ„r frĂ„n att det i hög grad handlar om hĂ€ndelser eller omstĂ€ndigheter i tillvaron som
Ă€r kopplade till den psykiatriska diagnosen.”
Det tycker jag nyanserar bilden lite och skapar fler frÄgetecken. Vad rÀknar man in hÀr?
Sedan Àr det vÀl allmÀnt kÀnt att lÄngvariga stressorer utöver arbetet kan leda till utmattning, det utesluter inte att det ocksÄ finns stora utmaningar och förbÀttringspotential i arbetslivet.
Viktigt Àmne som du belyser om och om igen Clara, och det Àr jag tacksam över. Det som framstÄr nÀr man lÀser kommentarerna Àr att det fortfarande 2024 tyvÀrr förekommer stigmatisering kring utmattning, och dÄ Àr dina lÀsare ÀndÄ ett urval som troligen har större förstÄelse kring just den diagnosen Àn befolkningen överlag.
Tack alla ni som delat era berĂ€ttelser och upplevelser â€ïž
Hm, nu kĂ€nner jag mig lite taskig och som om jag svĂ€r i kyrkan, men i alla fall: Jag Ă€r en kvinna som inte tycker att vare sig hemarbete i allmĂ€nhet eller pyssel av det slag du nĂ€mner (som att karva pumpor till exempel) Ă€r sĂ€rskilt kul faktiskt, snarare tvĂ€rtom, och inte Ă€r jag sĂ€rskilt bra pĂ„ det heller. DĂ€remot gjorde jag en hel del sĂ„dana saker nĂ€r mina barn var smĂ„, mest för deras skull förstĂ„s, för att barn gillar sĂ„nt, men ocksĂ„ för att jag pĂ„ nĂ„got sĂ€tt har/hade en bild av att det var en sĂ„dan kvinna/mamma jag var och den bilden försökte jag leva upp till. Och för att jag gillar resultatet – det vĂ€lstĂ€dade hemmet, de vackra dekorationerna, den hemkokta knĂ€cken. Men det VAR jobbigt, urtrĂ„kigt och ja, helt klart stressigt att försöka fĂ„ till det.
Det Àr ok. Vi Àr mÄnga som inte gillar att pyssla och pynta och baka tÄrtor. Sen jag fick barn har jag dragit ner pÄ hembakt och har en mycket mer avslappnad instÀllning till hemmet. Och det Àr vÀldigt befriande.
Men den som gillar pyssel mm ska naturligtvis inte fÄ skit för det.
Men Clara, tusen tack! Jag stör mig ocksÄ pÄ detta. Det Àr oftast lönearbete som stÀller till det, inte hemmafixet. Jag har varit utmattad och sov i typ 2 Är i strÀck. Mitt första varningstecken numera Àr nÀr jag slutar greja hemma. Jag behöver varje dag fÄ göra nÄgot kreativt och har alltid behövt, och det Àr oftast att skapa nÄgot med hÀnderna. Typiskt kvinnligt kodade saker som att sy, pyssla, hÄlla pÄ med vÀxter, odla, baka. Jag hÄller just nu pÄ att ta mig ur en nÀstan ÄrslÄng period dÀr jag knappt orkar laga mat. Jag vill laga mat. Vilken tur att jag fÄr ett Panduro-paket imorgon, ett försök att komma igÄng med allt det mysiga igen.
Lyssnar just nu pÄ ett gammalt poddavsnitt dÀr du och Erica julpysslar. SÄ stÀmningsfullt och kul!
Hej Emma L!
”oftast lönearbete som stĂ€ller till det, inte hemmafixet”. Men hör du inte hur det lĂ„ter? Det Ă€r vĂ€l klart att du mĂ„ste ha ett arbete som ger lön, eller hur? FörĂ€ldrar kan inte sörja för dig i all evighet. Eller lĂ„ter du make/sambo/partner stĂ„ för ditt uppehĂ€lle? I sĂ„ fall lever du farligt. Om nĂ„got hĂ€nder dĂ€r, hur har du tĂ€nkt försörja dig? Tigga av grannen? Yrvaken, sargad och bestört mitt i kris, hur lekande lĂ€tt tar du dig dĂ„ upp pĂ„ fötter igen? Krafterna mĂ„ste lĂ€ggas pĂ„ orka försörja dig sjĂ€lv via ett jobb. SjĂ€lvklart ska du ha ett liv utanför med hemmafix och allt annat roligt som du tycker om. Men först nĂ€r du har kunnat sĂ€tta mat pĂ„ bordet! Vid sjukdom blir det en annan sak. Vi har fortfarande skyddsnĂ€t Ă€ven om försĂ€kringskassan inte Ă€r det lĂ€ttaste tas med. Troligen lĂ€ttare bryta ett ben rakt av Ă€n brinna upp invĂ€rtes. En tydlig skada som lĂ€ker ihop och som ingen kan ifrĂ„gasĂ€tta.
Du har skrivit mÄnga kommentarer hÀr, Spiknykter, och visst har du en del poÀnger, som att man sjÀlv har ett ansvar för sin situation. Men jag tycker att du genomgÄende har en förminskande, nedlÄtande och ganska trist attityd till dem som kommenterar, sÀrskilt de personer som berÀttar de sjÀlva Àr eller har varit sjuka. EmellanÄt lÀser du ocksÄ inlÀggen som fan lÀser bibeln. Var skriver Emma att hon inte vill arbeta? Hon skriver att det Àr förvÀrvsarbetet som ledde till hennes utmattning, inte pysslande, och att pysslandet ger henne energi i vardagen. Helt i linje med Claras inlÀgg.
Du tycks ha en vÀldigt svart-vit bild av Àmnet, och jag undrar om du har bakgrund inom medicin, psykologi eller psykiatri, för den sortens tvÀrsÀkerhet existerar i allmÀnhet inte dÀr.
Jag stĂ€ller mig bakom den hĂ€r kommentaren riktad till âSpiknykterâ frĂ„n Hanna. Ja, Ă€ven om du har vissa poĂ€nger, som Hanna skriver, sĂ„ lyser en empatilöshet igenom dina kommentarer. Jag Ă€r glad att dem jag har mött i systemet har varit mindre tvĂ€rsĂ€kra och kategoriska Ă€n det du Ă€r. Att vara spiknykter Ă€r inte alltid det mest förnuftiga pĂ„ lĂ„ng sikt.
Tack till dig, Clara, som noterat och skrivit ner sĂ„ pricksĂ€kert – och Ă€ven roande – om hur kvinnors sysselsĂ€ttning ofta betraktas i förhĂ„llande till mĂ€nnens. Vi fĂ„r stĂ„ pĂ„ oss, vi kvinnor och försvara det som vi tycker om!
Jag tycker att spiknykters kommentarer Àr bra och intressanta, respektfulla och omtÀnksamma. RÄden gÄr att bortse frÄn om de inte passar. Det Àr inte alltid mest respektfullt att stryka medhÄrs, utan ibland kan ett annat synsÀtt pÄ ens situation vara vÀlbehövligt.
Ja, hÄller med dig Maria. Jag tycker det Àr rÀtt taskigt att kalla spiknykter (eller andra med avvikande Äsikter Àn normen hÀr) tex för empatilösa.
Bara för nÄgon inte har samma Äsikt som en sjÀlv om ett samhÀllsfenomen Àr man inte nödvÀndigtvis empatilös.