Vad gör människor lyckliga? Och när gick andra människor ifrån att vara en trygghet i våra liv – till att vara ett hot mot vårt välmående? Det grubblar jag över när jag klickar runt i sociala medier och får tips om allt ifrån hur man undviker energitjuvar, säger upp bekantskapen med toxiska människor och begränsar hur folk kan interagera med en i det offentliga rummet.

Kanske känner vi att vi behöver slippa ifrån andra människor för att vi bor så tätt tillsammans i stora städer? Åker ihop på bussen och tunnelbanan eller trängs i affärer? Eller för att vi får upp andras liv i våra flöden dagligen? Vet allt om andras sminkrutiner, barnuppfostringsmetoder och dieter. Kanske detta gör oss så fullmatade med intryck att vi föredrar att hålla oss på vår kant resten av tiden?

Men jag tror att vi är fel ute. Jag tror inte att det är mindre interaktion med människor som är lösningen – utan mer. Men på ett annat sätt.

I boken Existensboosten av Siri Helle skriver hon om den omfattande studien ”What do happy people do” med analyser av enkätsvar och dagboksanteckningar från 34 års tid.

När man jämförde svaren från de allra lyckligaste personerna med resten av deltagarna framträdde ett tydligt mönster. Lyckliga människor hade en avsevärt aktivare livsstil. De träffade vänner och familj oftare, gick i kyrkan och intresserade sig i en rad intressen. De ägnade betydligt mindre tid åt tidsslukaren som sysselsatte de mer olyckliga deltagarna: Tv-tittande.

Vidare skriver Siri om vikten av sociala sammanhang.

Särskilt underskattat verkar det vara med sociala sammanhang som en förening, församling, släkt eller kompisgrupp. Sammanhang där du har en självklar plats, där det räcker att bara dyka upp för lite kravlöst umgänge. Även om enskilda relationer är värdefulla verkar sociala sammanhang extra välgörande för ett långt och välmående liv.

Ytlig social interaktion får oss alltså att må bra. Och tvärtemot vad jag själv skulle ha gissat verkar humörhöjningen vara större när interaktionen sker med någon man inte känner.

I studier där man uppmuntrat människor att på försök småprata med en främling, till exempel på tåget, så gör det båda på bättre humör. Detta gäller trots att försöksdeltagarna på förhand varit tveksamma och trott att de skulle trivas bättre med att sitta tyst/…/Vi är omgivna av människor som vi stöter på utan att vi utvecklar en nära relation – klasskompisar, grannar, kassörskan i mataffären. Undersökningar visar att ju mer vi interagerar med sådana människor under en dag, desto bättre känner vi oss. Det ger oss en känsla av tillhörighet till sammanhanget och grannskapet vi vistas i.

Det här är någonting jag verkligen upptäckt i mitt eget liv. Jag mår så otroligt bra av att bo i en by, där dessa typer av interaktioner ständigt sker. Jag småpratar med någon på affären, jag stannar och diskutera broddar och ljudböcker med en granntant som är ute och går. Jag dricker kyrkkaffe och utbyter kakrecept och jag stöter dessutom ofta på mina nära vänner – men på ett lite ytligt sätt. Som när vi står i kön och ska hämta ut ett paket, eller lånar mjöl av varandra när affären är stängd.

I den amerikanska presidentvalskampanjen pratades det mycket om vikten av community. To have a sense of community” Jag har inte riktig förstått vad det betytt tidigare. För det är något mer än att ”bara” känna gemenskap. Det är också att känna ett slags ansvar för gemenskapen. Och jag gissar att det är min sense of community som gör att jag varje vår plockar skräp längs vår byaväg, när snön smält bort. Eller att jag är med i byaföreningens kulturutskott, för att kunna skapa något trevligt för oss som bor här.

Och det är också vad som gör det så trevligt att vara med och vårstäda vid badplatsen nere på byn. Vi gör det för vår gemensamma trevnad! Och det är så mycket större än att göra något för bara min familjs trevnad. Och det fina med att umgås och samarbeta med folk man har en ytlig relation till, är att man då behöver interagera med människor som kan vara väldigt olika en själv. Jag vet att vi röstar på olika saker, tycker olika om alltifrån vargjakt till vindkraft. Men eftersom vi bor i vår lilla by och försöker göra den bättre, så drar vi ändå åt samma håll. Och det är precis det sense of community som vi alla behöver. För att må bra och kunna bygga ett bra samhälle.

Att ha ett matlag är ett utmärkt sätt att hitta ett sammanhang som dessutom ökar lyckan i vardagen.