En av de saker jag är mest stolt över i mitt liv är min träningsresa. Ja, såklart att jag också stolt över min karriär – men den har ju styrts av lust! Även om det varit hårt arbete så har jag ju velat det. Jag har ägnat mig åt sånt jag älskat och gått i den riktning jag velat gå.

Träningen har jag inte velat. Träningen har jag gjort fastän jag inte velat och det har varit mot nästan hela tiden. Det är fortfarande mot nästan varje gång jag ska träna. Även om jag på sätt och vis lärt mig älska det så är det mentala motståndet otroligt starkt. Att jag ändå fortsätter och nöter på gör mig nöjd med mig själv. Det ligger ju i min värderade riktning att ta hand om hälsan. Så när jag tränat går jag med högt buret huvud och känner att jag är på rätt väg. Att flera gånger i veckan klara av att göra något jobbigt är dessutom väldigt stärkande för disciplinen. Tänk att jag klarar det här?!

Att träna är att ha det riktigt jobbigt 1 timme om dagen – och sedan må bra resterande 23 timmar. Att hoppa över träningen är att slippa ha det jobbigt den där timmen, men sedan gå och känna sig olustig resten av dagen. Samma sak med skräpmat! Att äta nyttigt och näringsrikt är mycket mindre belönande medan man äter, men resten av dagen är känslan desto godare.

Jag letade något annat på en hårddisk och hittade en gammal bild som jag tog – och ratade – i början av 2020. Då var jag precis i starten på det som skulle bli mitt hälsoår.

Men jag kan se i mina anteckningar att jag bara vägde omkring tre kilo mer då, än jag gör just nu.

Men vågen är ett dåligt mått på hälsa och hur vältränad man är.

Första arton månaderna av min hälsoresa gick jag ner tolv kilo. Men sedan har jag långsamt lagt på mig igen. Muskler huvudsakligen. Jag håller ju på att bygga om hela min fysionomi och det är bara att inse att jeansen jag köpte våren 2021 inte längre passar. För då hade jag bara tappat massa vikt men inte byggt några muskler. Nu är de för trånga över låren och många av vintageklänningarna jag drömde om att åter komma i går inte att knäppa. Ryggen och axlarna är för breda.

Det är en dubbel känsla. Dels är jag otroligt stolt och glad över alla nya stora muskler jag har arbetat ihop. Men att ta mer plats finns det också ett inre motstånd till. Särskilt som jag redan är så lång, pratar och skrattar högt och har ett yvigt kroppsspråk. Finns det en gräns för hur mycket utrymme en kvinna får ta? Det känns så. Förmodligen är det därför det är så trendigt att vara supersmal igen. För att kvinnor ska ta liten plats i samhället. Ingen man som tränar är väl någonsin orolig över att bli för stor?

Men medan ”gå ner i vikt” är ett sånt passiviserande mål är ”bygga muskler” ett aktiverande mål. Som får mig att jaga näringsrik kost, bra råvaror och tänka på att vara snäll med mig själv. Sova tillräckligt för att orka med och inte äta för lite så att kroppen bryts ner istället för att byggas upp. Min syn på hälsa har förändrats och mognat under de här fem åren när jag har styrketränat. Och jag ser med spänning fram emot var jag befinner mig om fem år till!