”Jag älskar också färg och använder det, men känner mig tyvärr alltid som ett barn bland alla beiga, vita och mullvadsfärgade kläder som alla andra bär. Har du Clara eller någon annan här känt samma och hur gjorde ni för att komma över det? För mig känns det inte lättare ju mer jag använder färg, känslan har tyvärr inte minskat med tiden.”
Skrev läsaren E på bloggen härom dagen. Jag får ganska ofta den här frågan, från folk som känner sig utklädda i färgglada kläder. Och jag fattar känslan – fast för mig är det tvärtom.
Såg ett par svarta byxor på Åhlens i tisdags. I samma modell som jag typ bodde i när jag var fjorton. Var bara tvungen att pröva dem, eftersom de såg så sköna ut. Och gissa vad?
Jag kände mig utklädd. Som en clown! I ett par svarta byxa som enligt alla stilgexperter är ett omistligt plagg i en basgarderob – men som får mig att känna mig som en clown. Hade jag dessutom burit en svart tröja till vet jag inte om jag hade känt igen mig själv i spegeln?
Så fort jag hoppade i mina vanliga kläder kände jag mig som mig själv igen. Inte ett dugg utklädd.
Vad man trivs i är absolut en vanesak. Och ofta behöver man utmana sig lite för att börja tycka att någonting nytt är normalt. Men som E skriver så kan det ju ibland bli svårare med åren, trots att man övar. Det kanske inte handlar om att stilen har förändrats, utan omständigheterna? Omgivningen, vännerna, modet och ens egen ålder.
Jag tänker att en del i att inte känna sig som ett dagisbarn i färgglada kläder är att välja plagg av klassiska snitt. Vävda tygekvalitéer istället för trikå – och välsydda plagg med sömnadsdetaljer som får dem att kännas lyxiga. Snitten kan vara vuxna även om färgerna är knalliga. Och med stigande ålder kan man ju vilja ha plagg som hjälper kroppens form på traven. Till exempel är en diskret liten axelvadd otroligt smickrande, eftersom axlarna tenderar att bli mer sluttande när man åldras. Likaså en lite högre hals eller kragar av olika slag. Plus att en välklippt frisyr är också något som känns väldigt vuxet kvinnligt och kan balansera en färgglad outfit.
Sedan tycker jag inte att man måste utmana sig heller. Det finns ju massor av saker som är snyggt på andra men som man för den sakens skulle inte vill ha själv. Jag tycker till exempel att det är snyggt med blåjeans till herrloafers, oversizekavajer, och maskulina plagg. Men jag känner mig inte hemma i det. Och ibland kanske man ska lyssna på magkänslan? Jag känner också att jag vuxit ifrån vissa av mina vintageklänningar. När jag hade dem som tjugoåring var de coola – men nu känns de tantiga på mig. Klänningarna ser likadana ut men jag är förändrad. Och så måste det få vara!
Men också: om man främst känner sig barnslig i andras ögon för att man har färg. Då ska man bara strunta i det tycker jag. De flesta blir glada av färger – och resten kan dra något gammalt över sig.
42 svar
Jag älskar färg! Jag har alltid varit dragen till de färger som ingår i vårens färgskala ända sedan barndomen. När jag var i trettonårsåldern gick jag på en färganalys som fastställde att jag var en sommar, men det kan nog ha berott på att det var mitt i vintern och jag var rätt blek och jag blir väldigt rosa om kinderna när jag blir kall. Som jag kämpade med att få de pudriga pastellerna och kalla rosa nyanserna att funka med mitt rödblonda hår och de gula undertonerna i min hy, jag har nog aldrig känt mig mindre fin. Jag skaffade ett par glasögon med silverbågar eftersom jag fick höra att jag absolut inte skulle använda guld, och eftersom jag använde glasögon fick jag rådet att dra på ordentligt med ögonskuggan (en frostig ljusblå variant som fick det att se ut som om jag hade två blåtiror) och fylla i mina ögonbryn (som var rödbruna) med en grå penna.
När jag struntade i alla dessa råd om hur en sommar skulle se ut och istället valde de färger jag älskade: turkos, klarblått, aprikos, persika, gult, varmt rosa, rött, varm lila, klargrönt och alla sorters varma mjuka pastellfärger, samt guldsmycken, då kände jag mig fin igen.
Sommarfärgerna är jättefina på de som kan bära upp dem. Tyvärr är jag inte en av dem, men det gör ju inget med tanke på hur många andra färger jag har att välja mellan.
Jag vet att det kan bli svårt att hitta ”sina” färger om man färgar håret i en nyans som inte överensstämmer med ens naturliga hårfärg, och om man sminkar sig i färger som inte matchar ens egna färger (båda misstagen har jag gjort). Att gå till en duktig frisör eller makeupartist helt osminkad och med sin naturliga hårfärg är ett bra tips på hur man kan få hjälp att hitta sina egna nyanser.
När första paret utsvängda jeans visades, om det var Nelly eller inte låter jag var osagt men, då mindes jag min ungdom och dessa jeans. Jag sydde ofta mina egna kläder och även jeans. En förgången tid som nu på ett visst sätt gör sig påmind igen.
Tiden har gått sedan dess, idag är en annan era. 🙂
Tänker ibland på Queen Elizabeth – knalliga färg (om än inte så mönstrat), klassiska snitt och inte en tillstymmelse till barnslighet.
Så sant! Och även vår egen drottning tycker jag är bra på detta.
Tack för inlägget, blev glad.❤️ Ska försöka satsa på mer kvalitet och se om det gör skillnad men framförallt- att strunta i känslan.
Heja på! Och tack för den tankeväckande frågan
Fyller 65 år och har aldrig ens tänkt i de banorna utan tar på mig det jag tycker om dock ej magtröjor och kortkort.
För det är om något som ser löjligt ut rentav när vuxna kvinnor går i sockersöta klänningar som knappt täcker rumpan men tycker dock ändå att det är upp till var och en.
Färg är härligt och det borde vi väl alla bli glada över, att sätta en etikett på färgval vid viss ålder tycker jag personligen är löjligt.
Fram för mer färg istället och det trista beiga, svarta borde vi ha mindre av.
Jag blir glad av människor som bryter mönster och tänker både på New York och Paris som jag älskar och att se människor våga, våga plocka fram sin egen personliga stil.
Heja dem.
Så rätt! Jag känner mig alltid utklädd i beige och neutrala byxor – även om det av många anses vara den mest ”nedklädda” stilen. I härlig mönstrad klänning eller kjol däremot är jag trygg och känner att jag smälter in – i min egen stil.
Fortsätt njuta av livet i dina färger!
Det är kanske också så enkelt som att vi som har ett typiskt skandinaviskt utseende (ljusa, blåögda, åt det blonda hållet, låga i kontrast) i regel inte klär i de mest knalliga färgerna. Inte konstigt att kläderna i länder där människor har ett annan typ av utseende är mer färgsprakande, tänker jag. En bit ner i Europa, till exempel, har folk en helt annan färgskala.
Å andra sidan klär vi inte i svart heller, och det har vi ju ofta 🙂 Skulle jag skriva, men det föll visst bort!
Med stigande ålder tycker jag att det är allt roligare att klä mig i knalliga färger. Maken himla lite med ögonen ibland, men faktum är att när jag kommer till jobbet i byxor som är blommönstrade i cerise och orange får jag nästan ofelbart komplimanger för att jag är ”så färgglad och fin”. Folk gillar när nån lyser upp tillvaron lite.
Tycker man att det känns lite ”utklätt” kan man ju alltid välja något färgglatt och mönstrat nertill och slänga på sig en enfärgad och lite mer stram överdel. 🙂
Så roligt! Heja Petra!
Jättebra inlägg! Jag älskar mönster och färg och trivs bra i det. Jag tycker att du Clara passar jättebra i din stil. Tack för inspirationen!
Clara. Jag tycker att du blev pangsnygg i svarta byxor. Sen är det snyggt att bära ljust upptill som rosa eller någon annan ljus färg.
”Har du alltid svarta fladderbyxor”, sa ett barnbarn till mig för några år sedan. Och det är sant, jag bär alltid svarta byxor och de Clara provade på bilden är precis vad jag skulle köpa. Lite tråkigt kanske, men vi behöver det tråkiga för att de färgglada ska synas. Man ska trivas i sina kläder, då är klädstilen helt rätt.
Det er så fint å bli voksen og være trygg i klær og passform som passer ens egen kropp. Og ha bedre råd til å kjøpe stoff og kvalitet som varer. Du har inspirert meg de siste årene til mer mønstermiks og å tørre mer i klesvei. Og det er så GØY! Det beste er jo at motivasjonen kun kommer innenfra og at jeg gjør det for min skyld.
Intressant inlägg med en viktig andemening, nämligen att klä sig i det man trivs bäst i utan att påverkas av vad andra tycker – färgglatt eller ej. Det jag läser in i en del kommentarer och som jag ofta upplever när det kommer till diskussioner kring färg är att det uppfattas som modigare att klä sig i färg. Kommentarer i stil med ”Jag vågar färg” är inte ovanliga. Varför skulle det vara modigare att välja en knalligt rosa tröja än en brun? En rosa tröja tar inte mer plats och säger ingenting om personen som bär tröjan mer än att man gillar rosa.
Jag håller med, det kan lätt bli lite åt det skrävlande hållet, som att färg endast är de skrikigaste och att de som inte klär sig i dessa är tråkiga får som går åt samma håll.
Vilket underbart inlägg! Mer färg åt folket!
Jag tänker att kultur också syns i färgval? Jag har alltid klätt mig i färg och förundrats över grå, beiga, neutrala Norden (främst Sverige). Nu bor jag i Frankrike och sticker inte ut längre – färg är vanligt här. Våga visa färg, dina egna äkta färger – och visst kan det vara beige för nån, men inte för så många som vi ser i gatubilden tror jag. Jag tror att drt också handlar om jante, flockmentalitet (trender istället för personlig smak) och rädsla för att ta plats.
Mina förebilder är färgstarka och excentriska 90-åringar. När jag blir så gammal ska jag chockera omvärlden och få den att skratta – det är slutmålet 😉 (Och jag är ändå långt från det idag)
Hej alla ni!
Tips på bra färganalys?
Min dotter och jag provade någon enkel variant på nätet men det gav kanske inte så mycket.
Har ni hittat något bättre?
Välkommen gröna, sköna vår och alla andra färger som kommer nu!
🌷
Bor ni i Stockholmsområdet?
Jag har gjort tre st varav en träffade helt rätt. Tydligen är de festa av oss i Sverige inte helt varma eller helt kalla, dvs vi är mer neutrala. Då är vi svåra att placera i just varmt eller kallt. Jag fick i en analys resultatet ”sommar” (den som utförde analysen hade utbildat sig på 80-talet). Dessa färger var alldeles för skarpa och vissa för kalla för mig.
Den som träffade rätt var Åsa på Colourinsight i Stockholm. Mycket trevlig och förklarade varför de andra troligen blivit fel. Hon träffade helt rätt och många av de färger som kom fram under analysen var de jag trivdes i. Det är svårt att få tid, men det kan komma snabba avbokningar. Det är väl värt pengarna!
Jag blev en mjuk sommar, vilket jag misstänkte innan. Jag älskar att klä mig i färg och har alltid gjort det. Jag kan dock inte ha skrikiga/klara färger utan de mer dova/mjuka färgerna och något åt det kallare hållet.
En undran: om färganalysen visade att du passar i de färger du trivs i – vad hindrade dig innan från att välja att bära dessa färger? Du skriver att du gjorde tre färganalyser och en träffade rätt. Det låter lite som att du egentligen själv visste vad du gillade och den som träffade rätt var den som bekräftade den känsla du redan hade…?
Färganalys är skojigt (har själv gjort lite enkla tester på nätet) och kan absolut ge nya insikter, men jag känner mig rätt skeptisk till att betala en ”expert” för en sådan tjänst. Varför inte lyssna mer till den egna känslan kring vad man trivs i och känner sig snygg i?
Vilket kul inlägg! Jag tycker även att du är tusen gånger snyggare i dina färgglada kläder än i dessa basplagg. Älskar din stil och ditt fina hår och blir alltid så glad (och inspirerad) av att titta på dina fantastiska outfitsbilder!
ja, det kan vara läskigt med färg på kläderna för man syns. Det ska man inte sticka under stolen, alla vill inte synas. Men om man ändå är lite sugen på färg behöver man ju inte välja Claras poppiga knalliga kläder, man kan gå åt pastell, eller dova färger. Kanske använda andra mörka färger istället för svart. Grått, blått och brunt kan vara supersnyggt o diskret på basplagg som ändå känns lite mer modemodigt än svart. För det som är lurigt med svart är ju att det egentligen inte matchar med någon annan färg, enligt mig. Jag tycker att svart är snyggast mot en annan svart. Så jag håller själv på att gradvis övergå på annan färg på byxor och kjolar osv.
Så olika man ser på saker! Jag tycker själv att svart passar till i princip alla färger förutom mörkblått och mörkbrunt. Till ljusblått eller guldbrunt däremot är det jättesnyggt, tycker jag – och till alla röda och rosa färger, de flesta gröna samt grått (särskilt ljusgrått) och vitt. Min basgarderob på jobbet var länge en svart pennkjol samt en ljusbrun, en klarröd och en svart V-ringad kashmirjumper. De dagar då jag bara inte orkade tänka på vad jag skulle ha på mig kunde jag alltid falla tillbaka på någon av dessa kombinationer. Och en svart V-ringad kofta i tunt ylle på vintern och bomull på sommaren är ett nästan oundgängligt plagg att ha till mönstrade klänningar, tycker jag. Med svarta skor och strumpor på vintern och svarta sandaler på sommaren.
Sen är en annan fördel med svart att det nästan alltid ÄR svart, så man kan som du säger lätt kombinera oilka svarta plagg. Har man däremot marinblått eller brunt som sin basfärg så är det snudd på omöjligt att hitta samma blå eller bruna färg, så det är jättesvårt att kombinera marinblått med marinblått eller brunt med brunt. Jag har ibland fallit tillbaka på att färga in plagg i brunt eller blått för att få samma nyans, men det är ju långt ifrån alltid det går. Så visst är det härligt med färg, men svart är för mig en helt nödvändig bas till alla andra färger.
Tror också det har att göra med hur man mår inombords. Är jag deprimerad drar paletten till grått, vitt och svart. Mår jag bättre dras jag till färg.
Det har aldrig ens slagit mig att jag ”borde” känna mig barnslig i färg? Jag har inga beige eller grå plagg och nån enstaka svart festklänning, men däremot massor av klarblått, grannrött, knallgrönt, rosa och en massa mönstrat. Till och med mina ytterkläder är i knalliga färger! Det gör mig glad, helt enkelt. Har aldrig tänkt på hur andra kan tänkas uppfatta det.
Jag kan känna igen mig i det som läsaren E skrev till dig. Jag älskar också färg (men milda färger som beige och grått är också färger, inte bara de färger som skriker högst) och har förstått att man kan älska vissa färgskalan utan att man tvunget måste klä sig i dessa från topp till tå. Man kan inreda, måla, teckna, sminka sig i ”färg”, gå i naturen, och på det sättet ta till sig färger man uppskattar. Det gör dig inte på något sätt mindre unik eller mer fantasilös än någon som sticker ut med sitt klädval. Det är inte meningen att du ska känna dig obekväm i det du har på dig. En del kan känna sig lugna i lugna färger, vissa behöver det, och ibland kan det också vara skönt att smälta in, det viktigaste är att du känner dig glad i det du bär.
Håller med Sandra här ovan om färganalys. I alla fall kolla upp vilka färger just du passar i, det kan göra mycket för trivseln. Som det är nu så ska ”alla” bära samma färger för att just de färgerna är ”inne”.
En reflektion angående färg jag gjort under senare år är denna fixering och skräck, främst bland yngre kvinnor, vid att håret inte får se ”gult” ut. Det har lett till att många färgat håret i någon sorts kall silverblond nyans som på många ser onaturlig ut. Detta i sin tur gör att man känner sig ”blek” och man är tvungen att skaffa en fejkbränna som gör att det om möjligt blir ännu mer onaturligt. I stället hade man kunna bejaka sina naturliga färger (som kanske är varma) och anpassa sig till dem och få en naturligare resultat. Ju mer man påverkar sina grundförutsättningar desto svårare blir det att få till en bra helhet.
Jag växte upp på 60-70-talet med ärvda kläder från kusinerna i Stockholm så färger ska det vara. Svarta kläder är begravning men kan nu använda svart kjol/kavaj tillsammans med färger.
Har en gammal ullkappa, orange så klart!, som gett mig så många fina kommentarer av okända genom åren. Särskilt när det var bara svart och grått som gällde för vintern. Alltid klänning och kjol på jobbet förr ( kontor) men nu arbetsbyxor och jacka (förråd/lager) med rosa tröja för att få färg. Önskar att fler ska våga ta på sig färgglada kläder och sprida glädje. Jag ser mig inte i spegeln om det passar mig utan känner hur det känns på kroppen. Alltid kan man väl göra någon glad med en färgglad topp, struntar i om det är mina färger, det kanske är dina?!
Livet är roligare i färg än i svartvitt!
Jag skulle slå ett slag för färganalys här. Det har hjälpt mig mycket att använda mer färg, färger som ser naturliga ut på just mig. Jag har insett att det är när jag går långt utanför mig egen palett som det känns clownigt. Jag passar bäst i dova färger, ex dov aprikos så jag förstår nu varför den härliga cerise kavajen jag köpt tidigare bara blivit hängande i garderoben. Den ser fräsig ut, men på mig tar den över helt och jag får clown-känslan.
Känner mig verkligen utklädd i mönstrade och färgglada plagg, men det är liksom ingenting jag går och tänker på som något negativt. Däremot öser jag på med färgsprakande accessoarer i den mån jag använder dem! Typ röda skosnören, en knallgul nyckelring eller karamellrosa solglasögon. Trodde också länge att jag vantrivdes i klänning, men har kommit på att det egentligen handlar om att klänningar väldigt ofta är mönstrade och det finns nog ingenting jag känner mig så utklädd i som typ blommor och paisley.
Färger behöver ju inte vara starka och knalliga färger, det finns också pasteller, och mörkblått som man kan börja med, lite beroende på vad som stämmer med ens färger. Starka färger blir för hårt på mig och kräver både att jag helst färgar håret och sminkar mig mer vilket jag inte riktigt vill. Men pasteller blir mjukt och fint.
Enligt färganalys är varma klara färger naturligt på mig…och det stämmer! När jag insåg det blev det så mycket lättare att köpa kläder och att styla det jag har. Jag trivs så mycket bättre i det, och det ser naturligt ut. Kanske får man bara vända på steken och inse att ens basfärger inte är de man trodde.
Jag använder gärna färg på kläderna men däremot kom mina nya svarta loafers på posten häromdagen. Då kände jag mig utklädd! Rätt diskret sko egentligen men jag kände mig alldeles för fin och som en annan människa.
Lånade din bok på bibblan idag. I helgen ska jag bara kakor!
Varför måste alla vara lika i Sverige? Svart, beige eller vitt och pyttesmå smycken. Våga visa din personlighet och välj de färger, som gör dig glad! Lägg till ett iögonfallande smycke, gärna vintage! Njut av att du lever och av att du är kvinna!
Älskar färg! Vill gärna inreda med färg. Ska måla om hemma i vardagsrummet(från vitt) en ytlig bekant sa, ”men kanske grått vore fint?” Jag fräste till att grått blir det minsann inte, det passar inte mig. Personligen tycker jag det är en otroligt tråkig färg. Andra får gärna ha det, men hos mig blir det ljust kycklinggult. Men sak samma, var inte det jag skulle skriva egentligen, bara något som dök upp. Jag tror absolut att klä sig i färg handlar om en vana, mest vanan av vad vi ser runt omkring oss. Gillar man att följa olika inspirerande konton på instagram tycker jag det är supersmart att maxa alla färgglada kvinnor som finns där. Skrota(pausa) de som är lite tama i färgen. Omge sig med färg, så kommer det tillslut inte kännas som att man klär ut sig. Jag tror verkligen inte det iaf. Men följer man bara konton där allt är vitt, grått och svart. Då får ju minsta lilla färgklick en att se ut som en clown.
Sen så tycker jag verkligen att färg är så mycket roligare och har länge tyckt det. Och tänker ofta att jag borde kanske ha valt de där svarta byxorna för att matcha med XYZ.. men det gick ju faktiskt lika bra med de vinröda byxorna jag köpte.. 😉🥰
Härligt med färgglad klädstil till de som vill :D. Vilken tur att vi får klä oss som vi vill i Sverige!
Jag har funderat på det där. Jobbar i skolans lägre åldrar. Med det kommer också utevistelse i alla väder. På vintern bor också i Umeå kommun. Så vintern är ibland på riktigt. Kräver täckbyxor och hela munderingen från topp till tå. Tittar mig ibland spegeln och konstaterar att det saknas bara tofsen på mössan. Så är jag precis likadant klädd som barnen ute på skolgården. Då längtar man rätt mycket av ett jobb där man får klä sig i en vuxen och rätt opraktisk kjol. Eller ett par ljusa byxor som inte behöver klara av barn utrustade med vattenfärg. Eller tjugo stycken sjuåringar som äter ketchup.
håller med. vår sommar och höst. bär jag gärna färger inget svart beige . jag öser på och struntar i vad folk tycker. har tom fått beröm . tar jag som ett gott betyg. vet att vi behöver färg för att må bra…..titta på blommorna . tänk på alla färger vi gillar. mer färg åt alla. bort med svart under den varma perioden. fantasi löst.