Jag vaknar nästan alltid i vargtimmen. Måste upp och kissa och känner från första sekund oron som sitter tung ovanpå bröstet. Jag famlar mig fram till toaletten utan att tända, försöker att inte vakna till på riktigt. För om jag gör det så störtar allting över mig. Då väntar timmar av grubbel och ångest.

Ofta påverkar rädslan för vargtimmen mig, så att själva insomnandet på kvällen också blir svårt. När barnen somnat, jag släckt, låst och dragit ur brandfarliga laddare. Dubbelkollat tända ljus. Dubbelkollat låsningen. Dubbelkollat brandfarliga laddare. Då kryper sig oron på. Vågar jag släppa efter för tröttheten och somna? Kan jag stå ut med nattens kontrollförlust?

Det första jag skulle göra om jag blev rik, vore att anställa någon som höll vakt i natten. Som tog jouren när jag skulle sova. Men inte en stor, stark man med ett vapen. Nej jag önskar mig en mamma. Som dricker te i mitt kök om nätterna. Som sitter vid bordet med läslampan tänd och löser korsord. Som är vaken så att jag kan somna i ro. Precis som när jag var liten och slumrade in till mamma som plockade i diskmaskinen. Det försiktiga slamret, maskinens mjuka spinnande. Mumlande röster bakom väggen.

Om en mamma höll vakt skulle jag inte ha ångest i vargtimmen. Jag skulle fortfarande vakna och famla mig fram till toaletten. Men sedan skulle jag höra tidningsprasslet från nedervåningen. Pennan som skriver på pappret och suddar. Jag skulle se lampans ljusrektangel där nere och veta att inget ont kunde nå mig. Inte med en mamma i natten.