Vintern 2020 var mitt yngsta barn knappet ett år. Jag hade ont i fogarna, ont i lederna, var tjugo kilo för tung och trivdes inte i min kropp. Saknade energi och kände mig hundra år gammal. Så jag bestämde mig för att ta ett hälsoår för mig själv, där jag istället för att satsa på nya jobbprojekt satsade all extra tid på min hälsa. En av de första insatserna var att börja promenera. Startade väldigt försiktigt med en promenad i veckan. Men bara det var svårt att få till – så ni förstår ju vilken låg nivå jag utgick ifrån.

Det omedelbara målet var att bli pigg, normalviktig och börja hitta tillbaka till mig själv. Det långsiktiga målet var att kunna bli en frisk och stark pensionär. Och det påtagliga, mätbara målet var att få glänsa på Region Västerbottens hälsotest när jag fyller 40 år! Det där testet som erbjuds invånarna i den kommun där jag bor.

För några dagar sedan var jag på det hälsosamtal som hör till 40-årskontrollen. Jag hade tagit blodprover och fyllt i ett hälsoformulär och skulle nu få ett uppföljande samtal för att prata om vad allt visade. Utvärderingen kom i form av en stjärna med olika uddar. Den ska vara så grön som möjligt, med så stora uddar som möjligt.

-Ja men det här är en av de finaste stjärnor jag någonsin sett! Du kanske borde hålla i det här samtalet istället för mig?! Skojade fysioterapeuten som höll i samtalet.

Förstår ni hur mycket de orden betyder? Det här är ju något som jag har kämpat för under flera års tid. Jag har verkligen stöpt om mitt liv och mina vanor steg för steg. Och enligt testerna har jag perfekta värden, äter en bra kost och eftersom jag varken nyttjar tobak eller alkohol regelbundet så är även dessa stjärnuddar knallgröna.

Jag har sagt det förut men säger det igen: utöver barnen finns det inget jag är mer stolt över än min hälsoresa. Inte ens karriären – för den har ju varit lustdriven – medan hälsoförändringarna gjorts trots enormt inre motstånd. Att stå här sex år senare gör mig så otroligt glad och stolt. Och att fylla fyrtio i april känns fantastiskt – eftersom jag fysiskt är mycket piggare än jag var för tio år sedan.

Den enda del av stjärnan som inte är knallgrön är den som rör vikten. Jag har som alltid ett BMI som angränsar till övervikt. Det har jag haft i princip hela tiden sedan jag började styrketräna tungt och det beror sannolikt på att BMI är ett grovt mått som inte tar hänsyn till hur stor del av kroppsvikten som är muskler. Men som fysioterapeuten påpekade för mig är det bättre att vara vältränad och tung än att vara otränad och lätt. Så den stjärnudden tänker jag inte bekymra mig så mycket om utan fortsätta ungefär som jag har gjort hittills.

Så är då syftet med detta blogginlägg att få malla mig? Ja kanske lite, för jag är ju väldigt stolt! Men framförallt hoppas jag att det kan inspirera någon som befinner sig där jag befann mig för sex år sedan. Som inte ser sig som en tränande person, som har ont i kroppen, är rädd för rörelse och känner sig trött och sliten. Det GÅR att förbättra sin hälsa. Och det är bara bra om det går sakta men säkert. Små steg i rätt riktning är bättre än ryckigt, snabbt och extremt. Hälsa är ju ingen sprint utan ett maraton. Och man kan faktiskt känna sig yngre fast man blir äldre!