När man har en blogg är lite av överenskommelsen med sig själv och läsarna att man måste skriva om sånt man skrivit om förut. Livet är ju ändå rätt repetitivt för de allra flesta. Man äter en liknande frukost, går på sitt favoritcafé, vandrar samma skogsstig upp och ned. Ändå fortsätter man skriva och dokumentera. Och det finns någonting i det repetitiva som är lugnande och betryggande. Men såklart också lite…trist.
Ibland när jag känner behov av att uttrycka något börjar jag skriva på en text. Men halvvägs in får jag en känsla av att jag skrivit den texten förut. Då blir jag skamsen över min förutsägbarhet, men känner också kärlek. Det är ju liknande problem man brottas med jämt! Som det här med sommardeppen. Jag ville skriva något om den efter att ha pratat med en vän och konstaterat att vi båda känner oss lite håglösa. Så är det ofta i juli, ändå är vi lika förvånade varje år över bristen på eufori och glädje. Jag började skriva en text om det men sedan hindrade jag mig och letade istället i mitt arkiv.
Jovisst. Sommardeppen. Skrev om den 2022.
Och fragment på samma tema finns lite överallt i bloggen. Så istället för att skriva ett nytt långt inlägg om saken vill jag bara påminna om detta:
Det är helt normalt att känna sig lite låg just nu. Även när allting borde vara roligt. Även när det är högsommar, sol och ledighet.
38 svar
Eurofi o glädje känner jag som mest i april, maj och fram till midsommar. Allt knoppas, värmen och ljuset. Nu i juli svettas man ju bara och allt är trögt i värmen. Börjar se framemot hösten nu, färgerna, hög frisk luft, rutiner, matdosa, tv serier o soffa…var sak har sin tid.
Jag tänker nog annorlunda än många andra…Jag lever hela året och inte för helgerna eller 5 veckor semester på sommaren….Året har 52 veckor och jag blandar lata dagar med alla andra dagar…semestern sprider jag ut under hela året eftersom jag har nära och kära från skåne till norrbotten som jag vill kunna besöka. några gånger per år iallafall…
Har väldigt svårt att se mig själv som pensionär på heltid trots att jag börjar närma mig den åldern….Jobbet är ju så mycket mer än jobb tycker jag…socialt, utvecklande…
Jag tycker inte att det är fel att du skriver om samma saker för de är ju aktuella när du publicerar dem och därmed kul, intressant osv för mig att läsa. Och jag vet inte om det bara är jag, men jag kommer inte ihåg om du skrev nåt liknande förra året och kollar inte i arkivet så ofta 😀 så jag tycker snarare att det är bra om ämnen återkommer, eller om du som nu länkar till något du redan skrivit.
Så skönt att det finns fler som känner av lite depp. I år valde jag att dela upp semestern i ”etapper”. Främst för att förlänga barnens sommarlov, men det var faktiskt inte helt fel.
Först två veckor ledigt, sedan in och kötta en vecka jobb, och sedan 2 veckor ledigt igen.
Den vecka jag jobbade gick superfort, men jag lyckades ändå behålla lite semesterlunk kvällstid och kunde sedan se fram emot 2 nya lediga veckor.
Är säkert inget för alla, men tyckte jobbveckan ändå rörde om i grytan så jag inte hann med att gå runt och fundera så mycket på något sätt…
Så tilltalande och trevligt att tänka att augusti är sommar och september är sensommar. Faktum är att det ju faktiskt stämmer väldigt bra med hur det är, tycker jag. Trevligt att hösten får flytta fram lite dessutom.
Minns din text om sommardepp för jag kände exakt så då, som alla andra år under semestern från mitten av juli in i augusti. I år trodde jag att det skulle bli annorlunda, bestämde mig i våras att nästa år 2027 gå i pension från maj månad, och direkt efter jag meddelat min chef om planerna så infann sig ett lugn. 50 år av arbete, 46 av dom på statliga muséer. Jag känner mig ”klar” med det livet, och insåg att i 60 år har antingen skola eller egen verksamhet och anställning styrt livet, och friheten jag så länge längtat efter ska inte puttas framåt. I juni kände jag en otrolig frihetskänsla redan, trots att en vinter ska passera om jag håller ut som planerat. MEN, så kom juli, och samma molande känsla igen, mitt i stilla livet på landet under semestern som varit exakt som jag och min man önskade: bara vi, naturen, räven, rådjurskidet, grävlingen, grannens katt, inga planer, ingen oro för jobbet som ju ska avrundas långsamt. Ändå den deppiga julikänslan. Som om cellerna minns alla andra semestrar och paniken när det lider mot sitt slut. Klara, jag uppskattar även dina texter om att ta ett ”omtag på sommaren”!! Det får gärna upprepas!! För mig startar hösten i oktober, augusti är sommar och september sensommar!
Så tilltalande och trevligt att tänka att augusti är sommar och september är sensommar. Faktum är att det ju faktiskt stämmer väldigt bra med hur det är, tycker jag. Trevligt att hösten får flytta fram lite dessutom.
Är gammal, 72 år, och tål ingen värme. Klarar mig bra ändå, vistas i sovrummet som har norrläge, blöter kroppen med en kall våt handduk och den lilla enkla fläkten är igång. 31 grader här i södra Sverige. Fick ett paket idag från Gudrun Sjöden, två klänningar i bomull, 70 % rabatt. Det piggade upp!
För mig får du gärna upprepa. Det är ju rutiner och återkommande saker vi gör under året som ramar in vårt liv och som oxå gör det tryggt!
Man har förväntningar och bilder av hur det brukar vara, hur det ska bli osv. Jag tror att man har dem även om man inte tror det. Inbyggda bilder av hur det ska vara.
Sen krockar skiten med verkligheten och det där skimret infinner sig inte när man hade förväntat sig det.
Men! Istället kan det infinna sig i små ögonblick av obestämt pirr eller lugn.
Har själv idag både hunnit sucka förnöjt och gråtit en skvätt av besvikelse. Varför bara en flatline liksom 🫣
En tanke. Kan inte deppen handla om att så många har så lite ledig tid? Och att längta till den lediga tiden ger mer njutning än att faktiskt befinna sig i den för då vet man att den snart tar slut? Vi ska liksom maxa livet på den korta ledigheten?
Jag tänker också så. Jag arbetar så mycket som jag har förmåga till efter några vändor med psykiska problem. Men det innebär också att orken till städning, socialt liv och aktiviteter utanför hemmet är nere på ett minimum i vanliga fall. När semestern kommer längtar man ju bort och vill hitta på något, samtidigt som hemmet behöver ses om och man vill träffa alla sina nära och kära när man har kapacitet till det. De där veckorna försvinner fort.
Det tror jag är en nyckel. Liksom att många i vardagen kanske inte hinner eller orkar leva det liv de vill. Tempot är så högt för många nu, semestern blir den enda möjligheten till sammanhängande återhämtning. Man jobbar intenstivt för att kunna att gå på ledighet (i mina jobb har jag behövt ”jobba in” semestern) och sedan landar man mitt i något som alldeles för snabbt tar slut. Som man verkligen ska hinna njuta av eftersom det dröjer till nästa gång: man vill/måste både hinna vila ordentligt och ta det lugnt, hinna träffa människor, göra saker… Det går ju inte ihop.
Nä, det går inte ihop. Så varför håller alla på med att ens försöka få det att gå ihop, det undrar jag ofta. Tempot är så högt som var och en själv gör det delvis. Det är knäppt, många är knäppa. De allra flesta har makt att påverka sitt liv och leverne, men bevisligen verkar de allra flesta gilla att va fast i fällan trots allt… annars skulle väl de flesta justera sina liv.
Camilla, livet har mycket yttre påverkan som man inte styr över. Nu är jag pensionär sedan länge, men minns hur det var när jag jobbade heltid som journalist och hade gamla, sjuka, krävande föräldrar. Reporterväskan stod ständigt beredd och man fick rycka ut med kort varsel, kunde vara kvällar och helger. Men värst var när hemtjänsten ringde, nu behöver de hjälp med det och det, omedelbart. Eftersom min syster inte kör bil hängde det på mig. Vill aldrig leva det livet igen, det la grunden till min utbrändhet. Nu älskar jag varje minut av mitt singelliv, trots ohälsa. Skulle aldrig drömma om att utnyttja mina barn på det sättet. De bor utomlands och har sina egna liv som de har valt.
Camilla: Men det valet är olika lätt för olika människor. Vi har olika individuella resurser som formar vårt sätt att se på och hantera tillvaron. Vi sitter olika hårt fast i olika mönster och beteenden. Vi har olika bakgrunder och olika resiliens.
Visst har vi nästan alltid ett val, men livet sällan är så svart-vitt och enkelt sett från insidan, som det är från utsidan.
Om det hade fungerat så enkelt hade jag naturligtvis gjort det. Min mamma var född 1918, pappa lite yngre och själv är jag född 1953. De hade inga vänner eller bekanta.
Du kunde sagt nej. Sagt att hemtjänsten fick lösa det, sagt åt din syster att ta ansvar m.m. Man har nästan alltid ett val. Jag vidhåller det.
Den här sommaren har verkligen glidit mig ur händerna och sinnet, känns det som. Min allra bästa årstid, som vi skulle ha långledigt ihop och ställa i ordning inför vårt första barn. I stället blev det två veckor på sjukhus med preeklampsi, lång misslyckad igångsättning och kejsarfödsel en månad för tidigt. Att försöka knyta an och ta hand om både sig själv och sitt barn, som båda behöver vård. Känslan av att ha blivit snuvad på all slags konfekt. Och också guldstunder, men ändå: en så vidrigt tung start på en redan omvälvande livsförändring. När vi var till sommarstugan en dag förundrades jag över att nejlikerosorna redan blommade och vinbären börjat mörkna: tiden hade upphört i allt undantagstillstånd, och i mitt sinne är det ännu bara strax efter midsommar.
Förväntansglädjen är den enda sanna glädjen. Semestern är som bäst när den planeras och då man glömt det som inte var bra. Jag tror det är därför svensk sommarsemester där ”allt” ska klämmas ut gärna leder till något slags besvikelse. Här renoverar vi sex syskon med delar av våra familjer sommarstället. Vårt syskon är med och vakar över en nära släkting. Sådant är livet. Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig och har man höga förväntningar på det är det som upplagt för håglöshet och besvikelse. Må vi alla fånga stunder som får oss att känna livet i oss denna sommar. (Hälsningar från hängmattan innan det ska skrapas igen.)
Så är det! Man längtar till värmen och sommaren. Nu ska de bli! Det är ju egentligen en alldeles vanlig vardag, kanske i värsta höstrusket, som kan vara speciell. Det är förväntningar att det roliga ska hända. Så tycker man de är för varmt göra något, flugor, mygg, loj blir man. Alla recept man sparat, nu i sommar ska jag grilla göra godaste sommardrinkarna. Bläh! Orkar knappt hänga tvätt. Det är bara inse, vila! Njut av värmen, gör ingenting. Det kan bli en annan dag! Man ska nog tillåta sig själv, tills energin återvänder.
Skönt, att det är fler!
Här tog jag ut svängarna rejält i år, och fick en orosanmälan på mig. Även det en ny erfarenhet..
Känns bättre nu, efter härdsmältan. Mycket gammalt som behövde få komma ut på vädring!
Finns ingen anledning att knyta allt inom sig.
Min bästa tid är under våren, när jag vet att jag har allt det vackra och härliga framför mig. I slutet på juli och särskilt i augusti blir jag alltid deppad. För att jag vet att snart är mörkret här igen, det blir kallt och dagarna kortare. Jag brukar alltid vilja att våren ska gå så långsamt som möjligt.
Det jag kommit fram till med åren är att allt inte måste ske på semestern. Det är bättre att planera in träffar med kompisar du sällan träffar under hela året istället för att tro att du ska hinna träffa dem just på semestern till exempel. Se till att sommarprojekten är ganska små som du vill göra på semestern så blir de gjorda och du blir inte besviken. Oftast är det bra iaf. Du kan åka på små helgsemestrar under resten av året. I år tog jag öven ut en semestervecka i naj, det var väldigt mysigt. Det är trevligt att ha lite inplanerat på våren i och hösten också något hag gjort de sista året. I år har vi bara haft en planerad övernattning utanför hemmet på semestern. Ovanligt för mig som brukar vilja ha lite mer detaljplanerad semester nen det funkar jättebra och är skönt. Vi har ändå övernattat hos min syster och i mina föräldrars stuga, men planerade in det sent. Jag gillar att laga lite mer annorlunda och planera kvällsmaten mer på semestern och gärna prova nya rätter. Jag älskar att sitta uppe sent på kvällen, gärna utomhus unen sovsäck och lyssna på poddar..
Så sjukt bra tips! Tar också bort den där
antiklimax känslan som kan uppstå mitt i sommaren, om man sparar lite kul till efter själva semestern
Tack snälla för ett trevligt svar🌿
Vilken välformulerad och tänkvärd liten betraktelse🍏
Tack! Var så låg förra veckan. Har sett fram så emot denna sommar, verkligen längtat, och nu har jag känslan att den strax är slut och att det knappt har känts som sommar. Snacka om i-landsproblem. Ändock pockar de på och är som en irriterande fluga i sovrummet. Försöker göra något somrigt varje dag nu, även om vädret inte är sitt bästa. Kanske kan det hjälpa något.
❤️❤️❤️
Jag känner inte alls igen mig, men jag känner inte heller igen mig när du skriver om att du på sommaren får så mycket energi. Att du lägger dig sent och vaknar tidigt men ändå orkar göra massa saker. De sakerna kanske hör ihop? Jag är ganska seg på sommaren men jag är i alla fall inte deppig då.
Tack 🥹
Den visste var den satt.
Åh, tack för påminnelsen!
Och- saker man går igenom, processer och situationer tar ju ofta inte semester. Bara en påminnelse att vara snäll mot en själv i det med. Man kan fortsätta må samma som innan ledigheten, även om miljön runt om är ljuvlig och njutfull.
Tack! Det här behövde jag höra just nu 🌼
Lyssnade/tittade förresten på en podcast på youtube från hösten 2025 som du var med i, tyckte att du delade så kloka tankar om ditt liv, din tro och ditt yrke.
/Lollo
I think sometimes all that daylight we get for those of us closer to the poles is insane on our systems. All the dark is hard too. Its just maybe the gentler times of year- for sure fall after vitamin D soaked summers – are the easier times mood wise. For me. I dont love heat, the bugs here in North East saskatchewan are unbearable, summer is just a bit tough
Insåg att min kommentar kom i fel blogginlägg….så ett nytt försök:
Du kanske kan titta längre bak i arkivet och få inspiration? Själv gillar jag att titta bakåt i arkivet då jag får en sån myskänsla i magen av bloggarna 2010— vet inte om det var att vi inte inspirerades av alla sociala medier då? Nu finns det ju så mycket som drar, det kändes lugnare och mindre på något vis..
Jag blir alltid lite euforisk när barnen, och sedan jag, gått på sommarledigt precis innan midsommar. Allt känns lite saligt och glimmande, sjön är sval, kvällarna ljusa och jag har energi med mig från en termins hårt arbete. Sedan dunsar jag ner och kommer ner i varv. Börjar tänka på vem jag är utan alla rutiner. Ser vilka barnen blivit efter ännu ett fullspäckat skolår. Tid för eftertanke och vila, istället för eufori och juni-pirr. Det är ok. Så tänker jag 💚
Känner precis så just nu och tänker ofta att jag trivs allra bäst på hösten när allt ”sätter igång”, alla är hemma, det är ”ordning” o h rutiner och roliga aktiviteter sätter igång. Samtidigt som jag ju älskar ljusa kvällar, BADEN inte minst, bären, blommorna osv.
Håller med ❤️