Nu är vi framme vid 2008 på bloggen. Ett omvälvande år där fyra livsavgörande saker inträffade.
25 januari dör mamma i en sjukhussäng i Umeå. Femtiotvå år gammal, fem år efter att hon först fått bröstcancer. Tre år efter återfallet. Dagen efter hennes död skrev jag:
Det är morgon och jag har precis vaknat. Ute är det så oändligt vackert med all snö och solen som glittrar. Jag kan inte förstå att solen går upp fast min mamma är död. Att människor bara lever vidare när min mamma inte kan göra det. Sorgen är förunderlig och vacker och jag bär på den. Som ett stort tomrum håller jag den mellan mina händer.
Efter att mamma dött kom en lång, lång period av sorg. Men märkligt nog också viss lättnad. Det oundvikliga hade slutligen skett. Och istället för att hela tiden sakna henne, ha dåligt samvete när jag inte var med henne och ständigt undra hur hon mådde. Så var hon med mig i hjärtat, jämt.
21 april. Första dagen på jobbet. Istället för att söka till Strömbäcks journalistutbildning som var min plan, blev jag värvad till lokaltidningen. De ville ha trafiken från min blogg till sin sajt, men att ge mig betalt bara för att blogga var lite väl sjukt. Så då då fick jag istället anställning som familjeredaktör. Jag minns att jag förhandlade mig till 25 000 kronor i lön och sedan mötte upp Elina på stadsbiblioteket och vi hoppade och skrek rakt ut. Jag var rik!
Jag flyttade bloggen till VF och började för tidningens räkning intervjua jubilarer och allehanda lokalbor som hade något mysigt eller hjärtknipande att berätta. Jag hade ingen aning om vad jag höll på med riktigt, men det var en utmärkt skola för mig. Och snart fick jag ett eget segment i tidningen – Claras helg – som mer reflekterade bloggens innehåll. Där gjorde jag recept, hemma hos-reportage, pysslade och skapade. Plötsligt kunde mitt arbete få ta tid och vara av högre kvalité. Jag fick dessutom en bättre kamera av tidningen, vilket höjde nivån drastiskt. Jag började ana att jag på sikt kanske skulle kunna leva på det här…
13 september. Vi gifter oss i Backenkyrkan i Umeå med släkt och vänner närvarande. Det kändes viktigt att sorgeåret 2008 inte bara skulle bli ihågkommet för det fruktansvärda. Utan också för att livet gick vidare och att vi firade kärleken. Att gifta mig ung och tidigt starta familj var en direkt konsekvens av att mamma dog. Vem vet hur länge man får leva? Bäst att börja med det man helst av allt vill göra. Och jag visste att jag ville leva med Jakob och skaffa barn.
24 december. Första julen utan mamma. Vi klarar inte av att fira som vi alltid brukat göra, hemma hos mormor och morfar. Istället firade vi i farmors gamla hus i Glommersträsk. Med min farbror Lars, faster Inger och hennes man Ulf. Det blev en av de finaste jularna någonsin. Vi pratade minnen, gick på julgudstjänst och tittade på gamla hemvideofilmer som Ulf hade gjort. Då grät jag med polotröjan uppdragen för ansiktet. Vi pratade också om ett hus jag och Jakob varit och kollat på. Ett litet ruckligt putshus från trettiotalet, i en by fem mil utanför Umeå. En by som ingen av de närvarande hade hört talas om tidigare. Min farbror uppmuntrade oss.
-200 000 kronor? Det får ni ju inget annat hus för!
När vi kom hem la vi ett bud.
Läs mer på temat:
13 svar
Tack för att du skriver om den där lättnaden.
Jag läser aldrig om den och har undrat om jag är den enda som känt den känslan när min mamma dog, just för att det var så oerhört jobbigt att ha sån ångest när hon var sjuk att det var en lättnad att slippa oroa sig mer, slippa oroa sig mer för nästa telefonsamtal, för nästa läkarbesök, för nästa röntgen, för nästa och nästa och nästa. Och faktiskt veta att nu kunde man ”bara” sörja.
Det är en tröst att kunna känna sorg , att en människa har gjort sig älskad och saknad. Det finns människor jag har sörjt och människor jag kommer att sörja. Mina föräldrar däremot sörjdes när de levde men jag kände ingen sorg eller saknad när de dog, vilket i sig är en sorg men det var också befriande.
Så vackert och insiktsfullt du skriver om ett viktigt år i ditt liv, tack för att du delar det med oss 💗
Aw!
”Att människor bara lever vidare när…”
Inga jämförelser i övrigt, men min mans svåger dog hastigt 36 år gammal. Det närmar sig nu 25 år sedan, men jag minns såväl den märkliga känslan jag fick i vår lilla ICA-butik vid tidpunkten.
”Här är jag och handlar i kris och katastrof och livet bara pågår ändå. Å ingen här fattar/vet något!”
Utan tvekan en av Sveriges snyggaste brudklänningar!
Åh jag känner så väl igen mig i när min mamma dog efter en lång tids sjukdom. Hur jag inom mig tänkte äntligen och hur fruktansvärt dåligt samvete jag hade över den känslan. Ilskan över den idiot som sa ” hur kan du vara så ledsen, du visste ju att hon skulle dö.” Sorgen tar enormt mycket längre tid än vad man tror, om den nu ens går över helt. Jag har såklart lärt mig att leva utan mamma men fick ta över traditioner som familjen hade för tidigt. Tror att det blir så annorlunda när någon lämnar i förtid. Jag jämför med när min svärmor dog i en ålder av 83 istället för 52. Det kändes mer acceptabelt på något vis. Har levt utan henne i 35 år men saknar henne ofta.
Oj hade glömt din brudklänning! Ge oss gärna lite fler bilder för den var väl designad av dig o din syrra?
Fint inlägg med ett brett spektra vad livet innefattar❤️
Reflekterade över att din mamma var i min ålder när hon först insjuknade…… Tanken att lämna våra barn om 5 år går inte att ta in! SÅ tacksam för livet🙏 Vill vara med❣️ Förstår att hon saknas i det lilla och stora!
Jag har en kamplåt ”life” med Culture Club……. delar den gärna med er alla💛
Åh så fint Clara. Jag gråter alltid när du skriver om din mamma, för min mamma har också dött och sorgen håller i sig så himla länge. ❤️
Så vackert och sorgligt skrivet om din mamma❤️Tror att många, däribland jag, kan relatera till lättnaden som infinner sig efter en lång periods sjukdom, då man i något skede vet åt vilket håll det går…Så kände jag med pappa som dog i cancer förra året. Försökte vara så närvarande jag kunde när vi träffades, samtidigt som jag inte kunde låta bli att undra hur det skulle kännas att aldrig få se honom mer…Att vara ”bara” i sorg efteråt var lättare.
Tack för att du delar🙏
Och vilken bröllopsklänning!
tycker så mycket om att få läsa de här berättelserna om åren. väcker en förundran inför tidens gång, när man får betrakta de större bågarna snarare än det korta snabba. det jag gillar med blogg jämfört med de mer ”moderna” sätten att följa någon! vilket år.
Jag håller helt med dig och kunde inte ha skrivit det bättre själv 👍
Tack Clara för att du delar allt detta ♥️ det betyder mycket för oss som är här!