• Annonssamarbete Adlibris •

Ta er tid för läsningen

Februari är den månad på året då flest föräldrar vabbar. Så även vi. Men visst går det att göra något mysigt av vabbandet. De är ett tillfälle för hela familjen att ta det lite lugnt och hinna umgås. Hos oss fördriver vi dagarna med många sällskapsspel och inte minst böcker.

Att läsa högt för barnen stimulerar deras fantasi, utvecklar språket och deras förmåga att koncentrera sig. Det skiljer fyra år mellan mina barn men de lyssnar gärna på samma böcker. Lillen får sig en del mer avancerade berättelser till del. Samtidigt som storebror verkligen fortfarande uppskattar en riktigt bra bilderbok.

Adlibris har just nu en vabruarikampanj där de har de samlat böcker som passar perfekt för vabbdagar med barnen. Där finns alltifrån pekböcker för de minsta till kapitelböcker för lite större barn. Mina ungar fick bland annat hem den sprillans nya boken om Frallan och kärleken. Skriven av Sara Ohlsson och illustrerade av min personliga favorit – Lisen Adbåge.

Men också Den försvunna mustaschen, En blivande fe och Bebbe och pottan. Här ska läsas!

Om du läser för ditt barn tio minuter om dagen kommer hen vid 17 års ålder kunna 50 000 ord. Om du däremot inte läser alls kommer hen kunna ca 15 000 ord vid samma ålder. Självklart har ungdomar som kan 50 000 ord betydligt bättre förutsättningar att förstå vad som står i dagstidningen, i skolböckerna och vad som sägs i Agenda. Så passa på nu i vabruari och läs!


Kalasdag för åttaåringen

Igår hade vi kalas för Bertil. Släktkalas med de närmsta. Det är så fint att ha fått barn i februari så att denna tråkiga månad lyses upp av någonting roligt.

Gjorde mina supergoda kladdkakemuffins. Den här gången i pyttesmå formar. Dekorerade med grädde och cocktailbär. Sjukt gott och gulligt.


Jag gillar kalas – för då får jag ta fram och vädra allt porslin jag har i mina gömmor. Gul majolika börjar jag få ganska mycket av.

Barnen ville vara utklädda. Folke ville ha brunt skägg med mustasch så jag fick måla på det fem minuter innan gästerna kom. Och jag…eh…. har en del att lära på det här området.

Bertil gillar inte gräddtårta så istället gjorde jag marängtårta med banan och bär och silverkulor.

Salta pinnar och vindruvor. Känns så nittiotal på något vis. Ett måste på kalasbordet!

Tjock soon to be trebarnsmamma

Visst måste man ha en flagga på sitt kalas? En liten antik bordsflagga gör allting festligare.

Vi satt och pratade och umgicks medan vi inväntade alla gäster.

Stooor pakethög.

Folke somnade dock av anspänningen.

På släktkalaset kom såklart också Bertils två bästisar Elle och Ada. De var också utklädda. Bertil var apa, Ada nyckelpiga och Elle drake.

Efter fikat satte vi igång med presentöppningen. Bertil fick så fina saker. Bland annat en gosedjurskrokodil, ett halsband med bokstaven B, ritgrejer, Tjuv och Polis och Fyra i rad. En vulkansten, gulliga pennor och sudd och en uppsättning nya vårkläder från Blaou.

Och så ett piano som han har önskat sig. Klart ungen ska ha ett piano! Med en släkt full av musiker uppmuntras allt form av musicerande. Vaknade denna söndag av att han spelade loss på pianot!

Det var den kalasdagen det. Nu är nästa födelsedag bebisens!

Om att trotsa auktoriteter

Ju äldre barnen blir desto fler saker inser jag om mig själv. Ta det här med auktoriteter. Det är inte så att jag har problem med auktoriteter. Jag lyssnar gärna på dem. Grejen är att jag sällan ger människor den titeln, då de helt enkelt inte lever upp till den.

Jag har till exempel aldrig kunnat hålla mig på god fot med lärare jag inte gillat. När jag upplevt att de är orättvisa, hittar på onödiga regler eller favoriserar. Då har min ovilja lyst igenom. Det har gjort att jag kommit i klinch med vissa lärare. Ibland rejält. När jag inte kan respektera deras auktoritet blir jag ett hot. Och då har läraren i sin tur börjat avsky mig. Kanske hade det varit ett problem för mig i skolan – om det inte var så att jag hade så många bra lärare som jag kunde respektera. Och som i sin tur verkligen tyckte bra om mig. Bra ledare är ju en glädje att följa.

Jakob är har samma känsla inför auktoriteter som jag har. Och jag är övertygad om att den här personlighetstypen är vad som gjort oss båda till ledare. Han har lett sig själv, utan att bry sig om vart resten av flocken gått. Jag har lett mig själv, men också alltid lett andra. Vi har tack och lov båda föräldrar som stöttat oss i alla integritetsyttringar. Alltifrån att opponera mot en vuxenvärlds fåniga regler. Till att stötta oss i våra olika intressen och stiluttryck.

Jag minns till exempel hur arg jag var i mellanstadiet över att vi inte fick ha skor inomhus. Dels för att högstadieleverna på skolan fick ha på sig skor, som smutsade och blötte ner golven där vi skulle gå i strumpor. Men också för att jag redan då väldigt noga med min klädstil och absolut ville få behålla skorna på. De var ju en del av min outfit! När mamma fick höra om mina planer på att börja ha på mig skor i skolan – så uppmuntrade hon mig att försöka. Och under några dagar lyckades jag. Förskräckta klasskompisar undrade vad jag egentligen höll på med och jag svarade precis som det var. Men tillslut upptäckte min lärare vad jag satt i system. Och då fick jag ta av mig skorna. Ändå kändes det inte som ett nederlag. För min fröken lyssnade på mina argument och höll med mig om att den där skoregeln var väldigt korkad. Men att jag tyvärr måste följa den ändå. Och så föreslog hon att jag kanske skulle gå med i elevrådet och försöka förändra regeln därifrån?

Jag ser redan samma frihetslängtan hos mina barn. Samma enorma integritet. Samma ovilja att betrakta folk som auktoriteter – bara för att de hävdar att de är det. Man blir inte en ledare för att man bestämmer över andra. Man blir en ledare för att man får folk runtomkring en att vilja lyssna. Och när mina barn förvånar sig över dumma regler som vuxenvärlden satt upp. Då uppmuntrar dem att ifrågasätta. Fråga varför man inte får sitta på knä på stolen när man äter i matsalen? Varför man inte får ha på sig keps på lektionen? Varför man inte får doppa brödet i soppan fast det är mycket godare? Jag uppmuntrar dem och stöttar. Inte att göra det kaxigt och högljutt såklart. Utan bara fråga. Samtidigt vet jag att det är riskabelt. Det finns nämligen vuxna som avskyr sådan barn. Som inte alls uppskattar unga människor som tänker själva, ifrågasätter och kommer med egna ideér. Vuxna som gett sig den på att fullkomligt kuva sådana barn. Istället för att vara så kloka som min mellanstadielärare var.

Jag funderar mycket på hur jag ska förhålla mig till mina barns integritet. Och det minsta jag kan göra är att vara solidarisk med den. Och jag vet att det nu finns folk som kommer tolka den här texten som att jag uppfostrar obstinata ungar. Eller att jag själv var en sådan. Tvärtom skulle jag säga. Jag har alltid varit en mjuk och socialt smidig människa. Mina barn är absolut inga hårda ungar. Det går ju att lära sig att ifrågasätta på ett respektfullt sätt. Men vi i vuxenvärlden har ett viktigt ansvar för att fånga upp barn som gör det. Det är nämligen bra egenskaper. Och kan man lära barn att kanalisera sitt missnöje till något konstruktivt. Då lär man dem att det lönar sig att engagera och organisera sig. Målet med uppfostran är ju inte trevliga barn utan vettiga vuxna. Och hur skulle vi kunna få några politiska kämpar, visselblåsare, bra chefer, uppfinnare eller innovatörer om det inte fanns människor som uppmuntrats att tänka självständigt och ifrågasätta sånt som annars automatiskt tas för sant?

Tyvärr är det oftast svårt för barn att åstadkomma någon förändring. Auktoritära vuxna tycker inte att barn är värda att lyssna på. Och då är min viktiga roll att hjälpa till med att acceptera faktum. Utan att barnet ska känna sig nedbrutet. Jag säger “Det finns vuxna som älskar att hitta på onödiga regler för barn. Fåniga regler som ingen förstår varför man ska följa. Men ibland måste man följa dem ändå. Fast du behöver inte gilla det. Eller tro på det. Och du ska veta att jag och pappa också tycker att det där är jättefånigt”

När jag säger sånt nästan mysryser jag. För jag vet att jag är med och uppfostrar en blivande självständig vuxen. Som inte litar på falska auktoriteter och som kan och klarar av att tänka själv. Det finns inte många saker jag gör som förälder, som kan vara viktigare än det.

(Här finns förresten en tidigare text jag skrivit på ett liknande tema. Om att inte hålla enad front mot barnen. Och här finns en text jag tidigare skrivit – om vad trevliga barn ska vara bra för)

Att leva mer kollektivt

Jag har aldrig haft någon längtan efter att leva i kollektiv. Däremot att leva mer kollektivt. Under en period bodde till exempel Jakobs pappa hemma hos oss på veckorna. Det var när Bertil var liten och det gav oss mycket avlastning och trevligt sällskap. Nu för tiden är det Jakobs mormor som kommer och sover hos oss en natt i veckan och det är också väldigt trevligt. Jag tror nämligen att kärnfamiljen är en bräcklig liten farkost och att man gör bäst i att slå följe med andra.

Det kollektiva levnadssättet är något som vuxit fram för oss under åren. Första steget tog vi när Albin och Ulrika (som vi driver jordbruket tillsammans med) flyttade till byn. De fick barn samtidigt som oss och vi började passa barnen åt varandra redan som bebisar. Bara för att få några timmar ifred i veckan. Med åren blev det fler gemensamma projekt och upplägg. Det har känts som att vi är lite mer som familj än vänner. Man kan gå in och låna mjölk, nya säkringar och sätta sig ner för kaffe lite när som helst. Man kan hjälpas åt att få in veden eller bygga ett grishus. Eller köpa en traktor tillsammans. För några år sedan flyttade Stina och Emil hit. Vi kände ju varandra sedan innan eftersom Stina är min bästis Elinas lillasyster. Men nu lärde de känna Albin och Ulrika och plötsligt blev vi tre kompisfamiljer. Som delar på jobbigt och fint i vardagen.

Några saker vi gör gemensamt: Varje tisdag har vi matlag – det har jag skrivit om förut. Det här är favoritdagen på hela veckan för både barn och vuxna. Våra ungar går i samma samma aktiviteter så vi ser till att turas om att skjutsa dit. Vi lånar bilar och verktyg och garage och redskap av varandra. Nu håller vi på att planera för att bygga en bastu tillsammans. Och för tillfället har vi Melodifestivalkvällar ihop. Hemma hos den enda av familjerna som har en teve. Och sedan några veckor tillbaka har vi börjat hämta och lämna varandras barn på skola och förskola. Det är egentligen idiotiskt att vi inte gjort det tidigare. För nu känns det självklart. Istället för att tre familjer har tio hämtningar och lämningar var och är uppbokade med det varje dag i veckan, har varje familj 3-4 hämtningar och lämningar var och dessutom flera helt lediga dagar. Då man istället får ungarna hämtade och lämnade vid dörren. Vilken livskvalité!

Jag tror verkligen att människor skulle må bra av ett mer kollektivt leverne. Alla har inte familj nära (i vårt fall är de fem mil bort). Men man kanske kan hitta personer som kan få en familjeliknande funktion? Människor som man kan dela på saker med – på samma sätt som man gör med sin familj? Varför måste alla äga en egen motorsåg eller en grästrimmer? Varför måste alla hämta och lämna sina egna barn? Varför kan man inte laga middag till tre familjer istället för en? Som vuxna i parförhållanden är vi så utelämnade åt varandra. Åt att båda ska orka. Hinna. Mäkta med. Men som familjer kan vi stötta och hjälpa och avlasta. Och såklart leva våra egna familjeliv – bara lite mer kollektivt.

Om att fira åtta år som mamma

Bertils firar sin första födelsedag

Idag fyller Bertil åtta år. Min kloka, trygga, snälla och barnsliga pojke. Som leker snigel på mattelektionen istället för att räkna, och tar med sig gosedjur till skolan. Som mest leker med flickor eftersom deras lekar är roligare. Som är expert på att bygga världar och hitta på fantasilekar. Som är så liten och så stor på en och samma gång. Vi uppvaktade med tårta på sängen, men det första Bertil gjort när han blåst ut ljuset var att gå och hämta en present han tänkt ut till sin lillebror. En leksak som är Bertils men som Folke trånat efter. Sån är Bertil. Så mycket snällare än vad någon gjort sig förtjänt av.

Jag önskade mig aldrig söner. Var nog lite rädd för pojkar och hade alltid förutsatt att jag skulle få döttrar. Tänkt att pojkar skulle bli skränigt, skrikigt, svårt. Skulle jag få krama och trösta och prata allvar? Skulle vi kunna dela samma intressen? Att bli mamma till en pojke kändes både läskigt och svårt. Men nu vet jag att man inte får det man vill ha – utan det man behöver. Att få Bertil har fått mig att mogna och växa på alla plan. Och nu är det småpojkar mina ögon letar efter i vimlet. Pojkar som får mitt hjärta att smälta. Fina, sköra, mjuka, starka, skräniga eller blyga. Jag älskar allihop.

Att ha en åttaåring känns läskigt. Det är ju en ålder jag själv minns massor ifrån. Misstag jag gör nu, opedagogiska och dumma saker jag säger. Det kan han behöva bära med sig hela livet. Gör jag rätt? Blir det bra? Sånt kan jag ligga och vrida mig över mitt i natten. Men det är en tröst att tänka på min egen mamma och pappa. Som lika lite som jag visste hur man skulle vara förälder till en åttaåring. De hade inte heller något facit, utan gjorde så gott de kunde. Och det blev alldeles tillräckligt bra.

Jag är trettiotvå år och har en åttaåring, en fyraåring och snart ett spädbarn. Det är en häftig tanke. För det hade ju inte varit det minsta konstigt om jag istället börjat fundera på att starta familj nu. Trettiotvå år är ju ingen ålder. Men mitt liv blev inte så. Och jag är så tacksam över hur allt fallit ut för oss.

Om att ändå ha boat lite

Bara för att jag i lördags skrev det där inlägget om att inte orka eller idas boa till bebisens ankomst – kom orken som ett trollslag på söndagen. Eller alltså, verkligen inte orken. Mer som en strimma av energi. Som fick mig att tänka ut en möblering som skulle rymma spjälsängen. Sedan instruera Jakob till att bära upp spjälsängen från källaren så att jag kunde montera ihop den och bädda rent. Vilken tillfredsställelse. Nu står den här och väntar på nästa familjemedlem.

Bredvid min sida av dubbelsängen.

Monterade till och med upp en sänghimmel. Letade först efter en gammal konsoll för attt kunna göra sänghimlen lika enkelt som förut. När jag inte fann någon sådan tog jag istället en väggljusstake som jag tänkt skänka bort. För när jag skruvade bort ljuskopparna från den blev den som en konsoll. Och så hängde jag bara gardinen över den.

Melker var peppad på att provligga spjälsängen.

Men han fick nöja sig med att sova på min huvudkudde istället.

Skåpet fick flytta till Jakobs sängsida

Och jag pyntade om lite med sånt jag haft stående hemma.

I hörnet där skåpet stått fick skänken stå istället. Här ska det göras rum för bebiskläder. Så fort jag får tag i några.

Och här har vi legat tillsammans hela måndagen. Jag har läst nya numret av Filter och Melker har snarkat högt. Ute har det vräkt ner så mycket snö att fönsterna drevat igen helt och man bara anar världen därutanför. Så himla mysigt. Hoppas ni fått en fin start på veckan!

Om att inte boa ett dugg

När jag väntade Bertil och Folke var jag så väl förberedd. Jag hade boat och tvättat bebiskläder och vikt tygblöjor och förberett skötbord i månader. Alla sa att jag inte skulle lägga så stor vikt vid det där. Som att fixa fin barnkammare när bebisen ändå bara skulle sova i min säng. Och det är klart att för bebisens skull så kvittade det. Men inte för mig. Det var ett sätt att mentalt förbereda mig. Njuta av förväntan.

Jag dokumenterade noga Bertils nypiffade barnkammare 

Och sedan Folkes. Och det kändes så högtidligt. Liksom nu kan du komma!

Den här gången är ingenting i ordning. Vi har ingen särskild barnkammare (rummen i huset är slut) och saknar barnvagn, babynest och amningskudde. Ingenting är iordningställt vid skötbordet och inte ett bebisplagg finns i huset. Allting är hos min syster eftersom det var hon som fick barn sist. Vi har inget babyskydd till bilen, ingen babysitter och inte en enda tygblöja har ännu plockats fram ur förrådet. Vi har inte förberett någonting. Och det är klart att det stämmer – det där alla sa när jag väntade Bertil och Folke: bebisen kommer klara sig ändå. Bara vi ordnar det allra nödvändigaste. Fast tråkigt är det. För MIN del. För det hade varit betydligt härligare om jag orkat boa och göra fint för den nya familjemedlemmen. Kanske hinner lusten och orken infinna sig. Eller så gör den inte det. Då får det gå ändå.

Ett typiskt dygn i tredje trimestern

Sist jag var hos barnmorskan frågade hon om jag är ute och rör på mig nu så här sista trimestern. Det fick mig att börja räkna efter. Hur mycket är jag utomhus? Jag kom fram till att jag de senaste sju dagarna varit utomhus tjugo minuter sammanlagt. Alltså den tid det tar att vid några tillfällen gå mellan bilen och förskolans ytterdörr. Samt mellan huset och bilen och och mataffären.

Tjugo minuter utomhus på sju dygn – det är lite som att jag sitter i husarrest. Men grejen är att kroppen inte klarar mer. Jag måste liksom ransonera antalet turer mellan övervåning och nedervåning dör att orka med. Jag är också så trött att jag inte ens får klaustrofobi av att aldrig komma ut. Det känns till och med normalt.

Så här ser ett genomsnittligt dygn ut i tredje trimestern.

11-13 timmars sömn. Eller försök till att sova. Det är ju väldigt upphackat pgav restless legs, ständigt kissnödig, halsbränna och att det skär som knivar i mitt bäcken varje gång jag måste vända mig i sängen. Vilket jag måste göra hela tiden annars domnar kroppen av och gör ont.

4 – 6 vakenttimmar liggande i säng eller soffa. Läsandes på sociala medier alternativt spela toonblast, gummy drop och toy blast med en podd i bakgrunden. Då och då uppvaktad av barnen som behöver lite uppmärksamhet och kärlek,

2 timmar om dagen i badkaret. Med kokhett vatten. Där barnen stundtals gör mig sällskap. Enda gången jag inte har ont.

2-3 timmars arbetande med blogg och jobbuppdrag. Mestadels sittande i stol.

1-2 timmar av att laga mat, äta mat, lägga barn och ställa in saker i diskmaskinen. Tills kroppen skriker av smärta och jag måste ligga ner igen.

Det låter faktiskt helt bedrövligt när jag ser det uppskrivet på det här viset. Kul liv, liksom. Snälla säg att det är fler gravida än jag som har det så här?För just nu hör jag bara om alla som jobbat heltid fram tills dagen innan förlossningen typ…

Giftiga cravings

Gravidcravings har väl alla gravida mer eller mindre. Jag brukar ha cravings efter sura gröna äpplen, citrusfrukter, krokofanter och piggelinglassar. Men sista veckorna har jag drabbats av en lite mer otäck gravidcraving. Förknippad med dofter. Som har samma effekt på mig som kattmynta har på katter. Jag blir liksom “hög” på dofterna och känner ett stort behov av att stoppa det väldoftande i munnen. Problemet är att allt som jag tycker doftar gott är giftigt eller dödligt att äta. Även i vanliga fall tycker jag om flera av dessa dofter. Men nu sista tiden blir jag alltså hög på dem. Har läst på och tydligen kallas den allvarliga formen av detta beteende för Pica och är en slags kompulsiv ätstörning. Men jag har knappast Pica eftersom jag hittills lyckats hålla mig ifrån att agera på mina sjuka cravings. Men det är svårt för det luktar så gott att jag blir alldeles snurrig.

Sånt jag har cravings efter just nu

Stearinljus. Inte tända ljus utan själva ljuset. Stearinet doftar så gott att jag vill gnaga i mig hela ljuset. Har faktiskt provgnagit lite på ett ljus bara för att testa. Men det smakade inte som det luktade så det gick inte

Kolbitar från vedspisen. Den där stunden när jag gör upp eld och det ryker in litegrann. Då får jag en sådan craving efter att stoppa en kolbit i munnen. Det krasande ljuset ihop med rökdoften. Mmmmm…

Terpentin och linolja. Jakob renoverar fönster i källaren och om det inte vore så ohälsosamt för barnet skulle jag kunna bo där nere och bara sitta och inhalera. Får lust att dricka linoljan också. Eller tugga på den om den bara gick att få i fast form.

Nezeril. Blir lycklig av den här doften. Skulle vilja dricka Nezeril. Eller allra helst öppna flaskan och bara tömma innehållet rakt ner i näsborrarna

Bensin. Att tanka bilen är sådan njutning. Vill helst stå och sniffa rakt in i slangen.

I väntans tider

I väntans tider går allting långsamt. Och allting alldeles för snabbt. Jag försöker räkna dagarna, men de rinner undan som minuter. Snart är du här. Snart är du här.

I väntans tider är allting svårt. Och samtidigt väldigt enkelt. Det här är min uppgift, vad jag måste orka. Ingenting annat får störa mig nu.

I väntans tider är nätterna vakna. Vandrar mellan rummen med oro som kryper. Ingenting ont får hända oss nu. Men dagarna är ett mjölkigt dis. Och jag vågar vila i ljuset.

I väntans tider är allting oro. Och samtidigt förväntan. Det här är min uppgift, vad jag måste orka. Ingenting ont får hända oss nu.

Snart är du här. Ja, snart är du här. Tills dess räknar jag alla dagar.

Godingar från arkivet

Efter att jag skrev inlägget om mammaskammande och såg omslagsbilden från Family Living var jag tvungen att rota rätt på tidningen från det året – och hittade samtidigt Mama-tidningen som kom samma vår. Man kan säga att 2011 var Underbaraclaras genombrottsår. Jag var fortfarande en ganska liten bloggare innan dess. Tills Husmorsskolan i P1 sändes den våren, jag sommarpratade i P1 och fick omslagen både på Mama och Family Living. Och så vann jag Sveriges Chicaste Bloggare i tidningen Chic och medverkade i Sommarpratarna i Svt. Oj. Vilket liv det blev.

Jag minns att jag var så otroligt nervös för att det skulle komma hem ett helt team från Stockholm och fota mig och Bertil. Rubriken på omslaget blev sedan “Jag försörjer hela familjen”. Intressant ändå – att det kan vara omslagsstoff att en kvinna försörjer en hel familj själv. Men det är klart, det var väldigt nytt med bloggande då. Och reportaget resulterade i väldigt gulliga bilder. Kolla in Bertils kalufs vid fyra månaders ålder.

“Jag vill ha fler barn men nästa gång blir det med epidural”. Jo tjena. Det var planen med Folke men epiduralen hann släppa innan förlossningen var färdig och jag födde än en gång obedövad….fy vale…

Älskar stylingen av mig på dessa bilder. Men kan i efterhand inte förstå att jag var så kroppsmedveten och rädd för att se tjock ut? Tjock var jag verkligen inte (men jo, jag erkänner. Det var vad som for genom mitt huvud under hela plåtningen).

Roligt att se hur annorlunda inredningsstil jag hade 2011. Det var mycket turkost, rött och rosa. Cath Kidston-inspirerat. Och Melker var fortfarande ganska valpig.

Hur fin frisyr hade jag inte? Älskar att det tydligen var ett citat att dra på i tidningen – det där om Allers!

Den här bilden var min favorit från hela plåtningen. Duktiga Ceen Wahren var fotograf och jag har länge tänkt fråga henne om jag får köpa loss bilden och göra en förstoring av den. Får nog göra slag i saken snart.

Lite senare den hösten var det då dags att fota julomslag för Family Living. Ännu mer nervös! Inte bara jag utan hemmet skulle dokumenteras. Och tydligen var det av kommentarerna att döma en väldigt anstötlig längd på min klänning…

Hur gullig liten familj? Jag ser tre barn på den här bilden. Ett pyttelitet och två aningens större.

Mina söners hår har alltid varit en eländig följetong. Med enorm hårväxt redan från födseln. De hade egentligen behövt frisörbesök var åttonde vecka. Men det är jag för snål för. Istället hemmaklipper jag och får barn med Gustav Wasa-frisyrer. För bättre kan jag inte. Det hjälps inte.

Jag minns att det var väldigt läskigt med ett hemma hos reportage – eftersom vi typ inte hade något hem ännu? Hälften av husets rum var tomma. Och VARJE vägg var vit. Det var vår nödlösning i början när vi saknade pengar och precis köpt hus. Rolla över allting med vit färg…huuu vad kalt och tråkigt det kändes.

I will never get a haircut again


Det mesta är sig olikt i vårt kök. Det här var liksom vårt julpynt? Långt ifrån dagens rustika bondmora-stil…

Det märks på stilen att det var åtta år sedan det här fotades. Men jag kan inte hjälpa att tycka att det var himla rart ändå. Och vad vi var rynkfria och oförställda. Det här var också innan jag lärt mig att man inte MÅSTE le med alla tänder bara för att fotografen vill det. Idag har jag oftast munnen stängd. Jag ler väl för fan bara om jag har lust.

Att förbereda barnen på att få ett syskon

Första mötet – Bertil & Folke

Halva nöjet med att vänta smått igen är ju att få ge barnen ett syskon! Deras förväntan är underbar att se. Men hur förbereder man då ett barn på att hen ska få ett småsyskon? Jag är ju ingen expert såklart – men så här har jag gjort och resonerat.

Vi har ganska tidigt i graviditeten berättat för barnen om att de ska få syskon. Men själva berättandet har tvärtemot vad jag föreställt mig inte varit någon emotionellt överväldigande stund. Medan vuxna hurrar och blir glada kan ju barn bli lite “Jaha, ok. Men vad blir det till middag då?” Det tar ett tag för beskedet att sjunka in för barnet. Det är helt okej.

Berätta inte för mycket och besvara inte frågor som barnet inte har ställt. Det är så lätt att man överinformerar och förvirrar. Däremot kan det vara på sin plats att försäkra att ingenting kommer vara farligt. Barn kan ju få för sig de märkligaste saker. Som F som var väldigt orolig över att drunkna när mitt vatten går. Han såg framför sig att han skulle söka skydd på övervåningen, men först öppna ytterdörrarna så att allt vatten kunde rinna ur huset. Hjärtskärande. Så för att intyga att det skulle vara helt ofarligt fick jag visa med en karaff ungefär hur mycket vatten som egentligen kommer ur magen.

Låt barnen (om de vill alltså) ligga och lyssna på magen, sjunga för bebisen där inne, prata med den osv. Vi har så gulliga videos på Bertil när han som liten pratar med Folke genom naveln. Intyga att “det är så bra att du sjunger och pratar med lillebror för han kommer känna igen din röst när han kommer ut och minnas allt ni har pratat om…”

Läs böcker om att få syskon. Finns många fina bilderböcker som behandlar denna enorma händelse i ett storasyskons liv. På biblioteket kan du få hjälp att hitta igen bra titlar.

Jag har haft appen Preglife sedan början av graviditeten och där har jag visat bilder på bebisen för B & F. Berättat om fostrets alla stadier och på vilka sätt den utvecklats den senaste tiden. Det har varit till bra hjälp.

Nu när bebisen i magen är lite större har jag börjat visa bilder på prematura barn födda i samma vecka som bebisen befinner sig i (obs inga läskiga bilder såklart). Och så kan man säga “Titta precis sådär stor är ert småsyskon nu”. Det är så mycket lättare för barnen att förstå med riktiga bilder av bebisar.

Vi har inte fokuserat så mycket på att de ska få ett småsyskon som att de ska bli storebrorsor! Våra barn har varit superpeppade på syskon – men jag kan tänka mig att det här är extra viktigt om barnet inte verkar så glad. Säg inte om “Vad kul att du ska få ett småsyskon”. Fokusera istället på hur häftigt det är att barnet ska bli storasyskon! Att den kommer vara världens bästa storebror eller att bebisen har tur att få just henne som storasyster. Berätta om allt roligt man får göra när man är störst.

Och när bebisen föds – kom ihåg att syskonen ska få presenter. Bebisen bry sig ju inte. Det är det bara storasyskonen som gör. Jätteviktigt om du hälsar på en familj med en ny liten bebis också – ta hellre med en gåva till syskonet än till bebisen!

När Folke föddes hade han med sig egna presenter till Bertil. Ett fint kort och en stor dinosaurie i plast. På kortet stod en hälsning från lillebror. Om att han längtat efter Bertil när han låg i magen, att han hört när han sjungit och pratat med honom. Att han såg fram emot allt roligt de skulle göra tillsammans. Vi har kvar kortet och dinosaurien fortfarande. Och Bertil har inte en enda gång ifrågasatt om det verkligen var Folke som hade med sig dessa presenter till honom när han föddes. Han har köpt det rakt av. Så stark var den där första känslan av att ha fått något speciellt från sin lillebror!

Barn är självupptagna varelser. De är inte så intresserade av vad som händer oss vuxna. De vill bara veta hur det påverkar dem. Till exempel under förlossningen. Vem tar hand om dem under tiden? Hur länge? Och vem följer med till BB egentligen? Hur länge blir mamma borta på sjukhuset och vad händer när hon kommer hem därifrån? Var ska bebisen sova och hur ofta den kommer vilja äta? Kommer den skrika jämt? Och viktigast av allt – kommer den ha sina egna leksaker eller vilja ta alla ens favoritgrejer?

Låt barnen hjälpa till så mycket de vill och förmår när bebisen väl fötts. Vara med och bada, byta blöjor, hämta leksaker. Och så kan man förstärka positiva känslor och därigenom hjälpa till att knyta banden. Till exempel genom att säga “Titta, han slutar gråta så fort du kommer in i rummet. Det är nog för att han tycker mest om dig av alla i familjen”.

Ställ inte för höga krav på syskonen. De är lika små som de var innan det kom en bebis till familjen. Och om man har ett barn som inte tycker att det är roligt att känna sig stor och duktig, kanske man ska låta hen vara litegrann av en bebis den första tiden. För att känna att trots att det kommit en ny söt liten familjemedlem så är hen fortfarande lika söt, liten och viktig för mamma och pappa!

Berätta för barnet att “Så här gjorde du också som liten” eller “Så här ofta skrek du också när du var nyfödd” eller “När du föddes var det såååå många som kom och ville hälsa på och alla sa att du var världens sötaste bebis”. Det kan minska eventuell avundsjuka över uppmärksamhet som riktas mot bebisen. Att förklara att de själva faktiskt fick samma uppmärksamhet när de var små.

Mammaskammande anno 2011

Glad Clara i rödorange klänning som täcker gravidmage, på benen mörka tighta byxor och stövlar.

Den här tiden för åtta år sedan var jag höggravid med Bertil. Han var beräknad att födas den 25e januari och jag hoppades att han skulle komma då. Det datumet hade nämligen min mamma dött tre år tidigare. Och att Bertil skulle födas samma dag skulle sudda ut lite av det sorgliga med den dagen. Istället gick han två veckor över tiden och höll på att födas på sin pappas födelsedag.

Det är så spännande att tänka tillbaka på just den där våren. 2011 var det knappt några stora bloggare som hunnit få barn – jag var en av de som var först ut. Och det var en tudelad upplevelse. Jag minns att jag fick flera flyttkartonger fulla med presenter från er läsare. Stickade kläder, gulliga leksaker, fina böcker och vintagebabyplagg. Dessutom sjuka mängder kommentarer. Folk var så himla underbara. När jag kollar tillbaka på inläggen kunde det vara typ 150 kommentarer under ett vanligt inlägg.

Samtidigt var begrepp som mammaskammande helt okända. Man hade ingen etikett för det. Att skamma, mästra och ifrågasätta en nybliven mamma var liksom inga konstigheter alls. Och jag var känslig. Det kändes som att läsare jämt skulle berätta för mig hur naiv jag var. Påpeka allt jag inte visste eller insåg om bebislivet. Att Bertil dessutom råkade vara världshistoriens lättsammaste barn gjorde ju inte heller kritiken mindre.

För jag minns att vi renoverade och målade om. Att jag var uppe på nätterna och sydde gardiner och möblerade. Att jag hade energi, livglädje och massa bloggpepp att dokumentera allting. Och under alla mina projekt låg Bertil bara nöjd på en filt på golvet och såg på. Det var otroligt. Och det provocerade förstås.

För samtidigt som man såklart inte fick visa några blottor och svagheter var det ju väldigt störigt att jag inte gjorde just det. Vad var det för fel på den där nyblivna mamman som såg så glad och oförskämt pigg ut?

I gamla blogginlägg från den våren hittade jag kommentarer som “Jag blir faktiskt inte ett dugg imponerad bara förskräckt! När njuter du av ert barn? Varför så många oviktiga projekt när det enda viktiga är det lilla livet?”  Eller “Ursäkta, men har du inte en nyfödd bebis och borde passa på och sova när du kan?” när jag skrivit om att jag varit uppe sent och klätt om en fåtölj.

Eller så kom “omtänksamma” kommentarer av typen. “Ja, där sover han gott, men tänk på att den där babysittern inte ger speciellt bra stöd för ryggen så det e inget att sova i för ofta. Och var rädd om lillens öron, mössor ska man inte underskatta!”

Och när jag var på omslaget av Family Living i en kort röd klänning fick jag kritik som “Vad håller du på med UnderbaraClara? Utnyttjar din son och samtidigt visar dina lååååånga ben? Som en av få män som ibland läser din blogg blir jag mycket konfunderad över ditt beteende. Så beräknande! Obehagligt säger en man som varit med i 60 år.”” eller “Förstår inte syftet med högklackat och bara ben på omslaget? Känns så långt ifrån dig och det du står för. Eller “Usch din uppsyn och diskbänksbakgrunden får mig att undra om du inte flirtar lite med mossiga kvinnoförtryckarsnubbar nu…” eller “Varför skrattar aldrig din unge på bild?” 

Det var helt enkelt ett jävla tyckande om högt och lågt. Och jag löste det genom att bli ännu mindre transparent. Vem vill prata om något jobbigt med småbarnstiden – om man har en kör av mästrande läsare? Nejtack!

Jag vet att skammande av mammor fortarande pågår. Men själva begreppet “mammaskammande” existerar också. Vilket gör att man i alla fall kan adressera problemet. Medvetenheten idag är större. Och jag tror att det framförallt är de influencers som väntar sitt första barn som får skit nu. Förstagångsmammor vill man sätta på plats och visa att man vet mer än. Det är svårare att skamma någon som har flera barn och massa erfarenheter i bagaget.

Inför den kommande bebistiden känner jag mig mycket tryggare. Närmast immun mot skammande och lugnt förvissad om att jag kan det här med bebisar. Jag behöver varken “goda råd” eller förmaningar. Och det vet både jag och du som läser. Därför kommer jag också kunna vara mer transparent, och inte väja för att skriva om de jobbiga delarna. Det ser jag verkligen fram emot!

Om att känna sig fin när man inte är det

I sjunde månaden med Folke

Inte för att vara sån men gud vad snygg jag brukar vara när jag är gravid. Tjockt hår, feta läppar, långa naglar som inte skivar sig. Bra – ja rentav strålande hy. Bara en liten viktuppgång där allting sätter sig på magen och försvinner från resten av kroppen. Den här gången kunde inget stämma sämre. Jag ser rent objektivt bedrövlig ut.

Jag har hemskt hår. Elektriskt och tunt. Varken stora läppar eller långa naglar. Gröngrå i ansiktet. Hud som flagar. Ungarna frågade mig en dag varför jag målat svart under ögonen? Det är liksom så mörka mina ringar är. De går knappt att sminka över. Jag är svullen, öm, färglös. Och haltar fram. Alternativt vaggar som en pingvin. Folk i min närhet skakar på huvudet och fnissar åt mig när jag försöker resa mig ur en fåtölj. Och jag orkar inte göra något för att förbättra utseendet. Men jag är ändå en ganska fåfäng människa. Hemma på byn bryr jag mig visserligen aldrig men åker jag in till stan så skärper jag mig ju. Men i år handlade jag julklappar i gummistövlar och långkalsonger med uttöjda knän på. Ingen BH, inget smink. Rödfnasig hy och håret i en sådan där tovig men platt virvel på bakhuvudet. Som man får när man sovit på det när det är blött. Istället för handväska hade jag en plastpåse från ICA i handen. Jag chockerar mig faktiskt med mitt eget ointresse. Men när man har så ont att det är en kamp att trä på sig byxorna på morgonen är inte utseendet prioriterat. Och det är skönt!

Samtidigt mår jag alltid bra mentalt när jag är gravid. För då känns kroppen som min och ingen annans att recensera och bedöma. Jag håller liksom på att tillverka en unge här, så vem fan ska ha några synpunkter på mig? Jag är helt fri från kroppsnoja och komplex och tycker bara att jag är fin. Den enda gången i livet jag som kvinna kan gå och spänna ut istället för att dra in magen. Och märkligt nog har jag den känslan även den här graviditeten – mitt bedrövliga utseende till trots så känner jag mig fin. Det får mig att undra om den här känslan är rent hormonell? Kroppen som skickar ut må-bra-hormon, jag-duger-hormon, patriarkatet-kan-dö-hormon? Finns det något sätt att få tag i dessa hormoner även efter graviditeten är avslutad? Tack på förhand.

Bertil fick en stor, seg grej i julklapp. Som en blandning av en squishy och slime i konsistensen. Alldeles knölig och med silhuetten av en palt. Han tittade på den en dag och så tittade han på mig och konstaterade att vi är väldigt lika.

Tog inte ens illa vid mig. Det är ju sant.

Om att låta mitt ego vila en aning

Det är så härligt att ha barn i så många olika åldrar. I vår kommer jag ha en åttaåring som flossar och lär sig engelska och att åka skridskor baklänges. En fyraåring som vet att han är jordens räddare som ordnar upp alla situationer. Alltifrån att hjälpa trött mamma i behov av kramar och fotmassage, till att följa en mörkrädd storebror upp på vinden och hämta ett gosedjur. Och så kommer jag ha en bebis som bara ligger och fäktar och har spasmer och försöker fästa blicken på sina bröder. Ammar och sover så att jag får snusa, gosa och vara totalt nära.

Innan jag fick egna barn tänkte jag att barn mest är gulliga upp till sexårsåldern ungefär. Men herregud så fel jag hade! Snart fyller Bertil åtta och han är så söt att man kan dö. När han trycker upp sina glasögon längs näsroten med långfingret, när han sjunger ABBA-låtar på svengelska och dansar tango med haltande koordinationsförmåga. När han skriver berättelser med felvända bokstäver och ritar märkliga teckningar eller klättrar upp i träd och sitter och jojkar. Hjärtat går nästan sönder.

Sånt jag tyckt var pisstråkigt är ju bara roligt med barn! För att jag får uppleva det genom dem. Jag ser på riktigt fram emot Melodifestivalen. Att ordna myskväll och låta Bertil stanna uppe sent och känna sig som ett storbarn. Och sedan höra honom diskutera Edward Bloms förträfflighet med sina bästa kompisar. Hur kan det inte vara livets fröjd och mening?

Jag behöver inte uppleva många spännande saker för egen del. Just nu får jag leva genom barnen och låta mitt ego vila en aning. Det känns så oerhört befriande.