Vilken nåd, att det kommer en ny vår

Efter lunchen idag dåsade jag på kökssoffan på punschverandan. Det blåste hemskt utanför, men därinne var det varmt och skönt. I skarven mellan dröm och vaken lät jag tankarna glida in på minnet av förra maj. Årets första dopp. Vi packade in hela matlaget i två alldeles för trånga bilar. Körde ner till tjärnen. Slängde oss i.

Att vara vuxen och ändå barnslig. Hoppa från bryggan, skrika som ett barn. Av glädje och skräckblandad förtjusning. Se ungarnas lyckliga reaktioner – på föräldrar lika vilda som de själva.

När badet var färdigt åkte vi hem igen. Kokade te och kurade på punschverandan och var uppe alldeles för sent för att vara en vanlig vardag. Och så bestämde vi att varje matlag resten av sommaren skulle efterföljas av bad. Och som vi badade!

Nu ligger jag och drömmer om maj igen. När kvällarna är ljusa och långa och ljumma. Och vi kastar oss i från bryggan. Skriker olämpligt högt. Och jag känner livslusten och euforin pirra från från fotsulorna upp till hårbotten.

Vilken nåd, att det kommer en ny vår. Efter varje lång och mörk vinter.

Vem är du, vem är jag?

Fick ett önskemål från bloggläsaren Angie om att ta testet 16 personalitys och redogöra för resultatet. Det lät som en rolig grej som jag genast tog mig an. Märkte dock att jag gjort det här testet förut och då fick ett helt annat resultat. Så jag tänker att dagsformen avgör mycket hur resultatet blir.

Jag vet egentligen inte hur intressant det här inlägget är att läsa för någon annan än mig själv. Och Angie då. Men hennes önskan är min lag så här kommer det! Kan inte ni också ta testet och berätta vad ni blev och om ni tycker att det stämde?

Jag blev i alla fall Förkämpe. Och om Förkämpen står det så här:

-Få personlighetstyper är lika kreativa och karismatiska som Förkämpen. Deras entusiasm och livliga fantasi gör det möjligt för dem att övervinna många utmanande hinder.

Ja, men hur bra lät inte det här då? Här vill man ju fortsätta läsa! Kommer det bara vara massa smicker?

-De 7 procent av befolkningen som denna personlighetstyp utgör är sannerligen lätta att känna igen i en folksamling. De är charmiga, självständiga, energiska och medkännande. Om en Förkämpe hittar en sak eller fråga som stimulerar fantasin – griper hen sig an verket med energi.

Herregud. Det här testet ÄR bara smicker. Underbart. Väljer att tro på vartenda ord.

-Förkämpen framhålls av sina likar som en ledare eller guru, men det är inte alltid en roll som denna frihetsälskande personlighetstyp trivs med.

Jag är rädd att detta stämmer väldigt bra. Jag förstår att jag låter självgod – men sedan jag gick på dagis har jag varit en ledare. Redan då hade jag ett litet koppel av kompisar efter mig. Samtidigt var jag oerhört introvert och kände mig trängd av alla som ringde och ville leka. För mest av allt ville jag bara vara ifred. Och ungefär så har det fortsatt. Jag tycker ofta att jag får oförtjänt ledarstatus eller blir satt på piedestal av folk som inte riktigt känner mig. Och då måste jag provocera för att ramla ner därifrån. Eftersom det är olidligt att veta att man ändå kommer göra det förr eller senare – och då mötas av stor besvikelse. Skönare att ha trillat ner självmant. Det känns som att det är vad som händer här på bloggen med jämna mellanrum, när jag skriver inlägg i kategorin Clara ryter ifrån. Då liksom väljer jag att ramla ner från piedestalen, genom att uppröra diverse läsare.

-Än värre blir det om en sådan person överhopas med administrativa uppgifter. Förkämparnas självkänsla är beroende av deras förmåga att hitta originella lösningar. De behöver känna att de har frihet att vara innovativa och kan snabbt förlora tålamodet om de fastnar i en befattning som de upplever som långtråkig. 

Där här är ju bara allt för sant. Hade jag haft en starkare administrativ ådra hade mitt liv varit väldigt mycket lättare. Nu är det något jag ständigt kämpar med. Måste verkligen ta mig samman för att inte få förseningsavgifter på varenda räkning, och komma ihåg att betala tillbaka pengar jag lånat. Minns heller aldrig när någon är skyldig mig pengar.

Mina styrkor är enligt testet att vara nyfiken och entusiasmerande. En visionär som kläcker nya ideér och startar projekt. Det stämmer. Men svagheten är att orka driva igenom projekten när de blivit tråkig vardag och rutin. Det stämmer också. Jag är en uppstartare av rang och behöver samarbeta med med avslutare och färdigställare för att verkligen komma till min rätt. Det är därför jag jobbar så bra med Erica och Annakarin som har så mycket mer av dessa egenskaper än vad jag har. En annan nackdel som framhålls är att Förkämpen generellt är lättstressad. Och det stämmer vad gäller tider och klockslag. Att lyckas passa ett klockslag kan få mig att nästan gå sönder av stress. Det framhålls också att Förkämpen är väldigt emotionell. Och vad kan jag svara på det? Bara att hålla med. Jag går från självhat till hybris till självhat igen på 15 minuter jämnt. Jag kan gråta över livets skönhet när jag ser en gråsparv, för att en sekund senare fräsa -Satans hundjävel! åt Melker när han kommer i vägen för mig.

Enligt testet är Förkämpen en underbar vän som lägger ner enormt med energi på vänskapsrelationer och ofta blir besviken när vännen inte är likadan tillbaka. Men här är igenkänningen noll. Jag är nog en rätt medelmåttig vän. I alla fall vad gäller att lägga tid på relationen. Jag är tankspridd och glömmer bort att höra av mig. Det betyder inte att jag inte älskar mina vänner. Men jag förväntar mig självständighet från båda parter. Och bara de relationer som är så har blivit långvariga för mig. Kompisar som förväntat sig mer än jag kunnat ge har fallit bort av sig själv. Dock vill jag tillägga att när vi väl ses är jag alltid extremt intresserad av allt som mina vänner gör. Jag frågar massor och minns allting de berättar. Och så har jag enormt höga tankar om alla mina vänner. Tycker att det är så självklart att de är bäst på sitt jobb, vackrast, klokast, roligast, snällast. Kan inte förstå hur någon kan tycka något annat om dem. Klart de ska bli stadsminister, chef eller trettonbarnsmamma. De fixar ju allt!

Förkämpen sägs vara en komplex varelse i kärleksrelationer – någon som älskar mystik, äventyr och passion. Det här KUNDE JU INTE STÄMMA SÄMRE?! Passion är ju trevligt. Men ännu trevligare är det att plocka lingon ihop och planera ett nytt sätt att storhandla, för att göra vårt gemensamma liv lite enklare. Jag älskar rutin, vardag och kamratskap med min partner. Tur att min man är lika tråkig som jag är.

Den punkt där Förkämpen bäst stämmer in på mig handlar ändå om karriären.


-Om det finns en utmaning när Förkämpen väljer karriär är det inte att de saknar talang, alternativ eller driv – utan att det helt enkelt finns för många roliga saker att testa!

Det är precis så jag känner. Och detta oroade jag mig över när jag var yngre. Vad av alla roliga saker ska jag välja att jobba med? Sen skapade jag det här jobbet och insåg att jag inte måste välja. Jag kan göra lite av allt!

Så länge Förkämpen får använda sina färdigheter, identifiera och uppnå sina egna mål och inspirera sina kollegor och anhängare, kommer de att vara lyckliga.

Stämmer precis in på mig. Och detta måste ju vara anledningen till att jag elva år senare fortfarande bloggar?

Den känslan ska jag hålla fast i hela dagen

Jag hade tänkt blogga och lägga upp ett Underbara Boning-inlägg igår, för de ska ju komma på fredagar. Men jag glömde bort det. Och sedan orkade jag bara inte. Vi kom hem sent från en tung dag i stan, med begravning och minnesstund. Så när jag väl hunnit innan för dörren bara kraschade jag i säng. Sedan vaknade jag och låg och vred mig mellan halv två och halv fem, med malande tankar och tungt hjärta. Gick upp och drack nio (!) glas vatten, kröp nära Folke som låg i min säng för att försöka stjäla lite av hans frid. Men ingenting hjälpte. Tillslut tog jag fram telefonen och spelade spel och och lyssnade på Lilla Drevet för att kunna skingra tankarna.

Barnen kom in och väckte mig vid tio imorse. Då drömde jag så fridfullt. Det var en höstdag i skogen. Vi plockade lingon och vadade barfota i en fjällbäck som var märklig ljummen. Allting var bra igen och all oro var utsuddad.

Den känslan ska jag hålla fast i hela dagen.

Om att trotsa auktoriteter

Ju äldre barnen blir desto fler saker inser jag om mig själv. Ta det här med auktoriteter. Det är inte så att jag har problem med auktoriteter. Jag lyssnar gärna på dem. Grejen är att jag sällan ger människor den titeln, då de helt enkelt inte lever upp till den.

Jag har till exempel aldrig kunnat hålla mig på god fot med lärare jag inte gillat. När jag upplevt att de är orättvisa, hittar på onödiga regler eller favoriserar. Då har min ovilja lyst igenom. Det har gjort att jag kommit i klinch med vissa lärare. Ibland rejält. När jag inte kan respektera deras auktoritet blir jag ett hot. Och då har läraren i sin tur börjat avsky mig. Kanske hade det varit ett problem för mig i skolan – om det inte var så att jag hade så många bra lärare som jag kunde respektera. Och som i sin tur verkligen tyckte bra om mig. Bra ledare är ju en glädje att följa.

Jakob är har samma känsla inför auktoriteter som jag har. Och jag är övertygad om att den här personlighetstypen är vad som gjort oss båda till ledare. Han har lett sig själv, utan att bry sig om vart resten av flocken gått. Jag har lett mig själv, men också alltid lett andra. Vi har tack och lov båda föräldrar som stöttat oss i alla integritetsyttringar. Alltifrån att opponera mot en vuxenvärlds fåniga regler. Till att stötta oss i våra olika intressen och stiluttryck.

Jag minns till exempel hur arg jag var i mellanstadiet över att vi inte fick ha skor inomhus. Dels för att högstadieleverna på skolan fick ha på sig skor, som smutsade och blötte ner golven där vi skulle gå i strumpor. Men också för att jag redan då väldigt noga med min klädstil och absolut ville få behålla skorna på. De var ju en del av min outfit! När mamma fick höra om mina planer på att börja ha på mig skor i skolan – så uppmuntrade hon mig att försöka. Och under några dagar lyckades jag. Förskräckta klasskompisar undrade vad jag egentligen höll på med och jag svarade precis som det var. Men tillslut upptäckte min lärare vad jag satt i system. Och då fick jag ta av mig skorna. Ändå kändes det inte som ett nederlag. För min fröken lyssnade på mina argument och höll med mig om att den där skoregeln var väldigt korkad. Men att jag tyvärr måste följa den ändå. Och så föreslog hon att jag kanske skulle gå med i elevrådet och försöka förändra regeln därifrån?

Jag ser redan samma frihetslängtan hos mina barn. Samma enorma integritet. Samma ovilja att betrakta folk som auktoriteter – bara för att de hävdar att de är det. Man blir inte en ledare för att man bestämmer över andra. Man blir en ledare för att man får folk runtomkring en att vilja lyssna. Och när mina barn förvånar sig över dumma regler som vuxenvärlden satt upp. Då uppmuntrar dem att ifrågasätta. Fråga varför man inte får sitta på knä på stolen när man äter i matsalen? Varför man inte får ha på sig keps på lektionen? Varför man inte får doppa brödet i soppan fast det är mycket godare? Jag uppmuntrar dem och stöttar. Inte att göra det kaxigt och högljutt såklart. Utan bara fråga. Samtidigt vet jag att det är riskabelt. Det finns nämligen vuxna som avskyr sådan barn. Som inte alls uppskattar unga människor som tänker själva, ifrågasätter och kommer med egna ideér. Vuxna som gett sig den på att fullkomligt kuva sådana barn. Istället för att vara så kloka som min mellanstadielärare var.

Jag funderar mycket på hur jag ska förhålla mig till mina barns integritet. Och det minsta jag kan göra är att vara solidarisk med den. Och jag vet att det nu finns folk som kommer tolka den här texten som att jag uppfostrar obstinata ungar. Eller att jag själv var en sådan. Tvärtom skulle jag säga. Jag har alltid varit en mjuk och socialt smidig människa. Mina barn är absolut inga hårda ungar. Det går ju att lära sig att ifrågasätta på ett respektfullt sätt. Men vi i vuxenvärlden har ett viktigt ansvar för att fånga upp barn som gör det. Det är nämligen bra egenskaper. Och kan man lära barn att kanalisera sitt missnöje till något konstruktivt. Då lär man dem att det lönar sig att engagera och organisera sig. Målet med uppfostran är ju inte trevliga barn utan vettiga vuxna. Och hur skulle vi kunna få några politiska kämpar, visselblåsare, bra chefer, uppfinnare eller innovatörer om det inte fanns människor som uppmuntrats att tänka självständigt och ifrågasätta sånt som annars automatiskt tas för sant?

Tyvärr är det oftast svårt för barn att åstadkomma någon förändring. Auktoritära vuxna tycker inte att barn är värda att lyssna på. Och då är min viktiga roll att hjälpa till med att acceptera faktum. Utan att barnet ska känna sig nedbrutet. Jag säger “Det finns vuxna som älskar att hitta på onödiga regler för barn. Fåniga regler som ingen förstår varför man ska följa. Men ibland måste man följa dem ändå. Fast du behöver inte gilla det. Eller tro på det. Och du ska veta att jag och pappa också tycker att det där är jättefånigt”

När jag säger sånt nästan mysryser jag. För jag vet att jag är med och uppfostrar en blivande självständig vuxen. Som inte litar på falska auktoriteter och som kan och klarar av att tänka själv. Det finns inte många saker jag gör som förälder, som kan vara viktigare än det.

(Här finns förresten en tidigare text jag skrivit på ett liknande tema. Om att inte hålla enad front mot barnen. Och här finns en text jag tidigare skrivit – om vad trevliga barn ska vara bra för)

Att leva mer kollektivt

Jag har aldrig haft någon längtan efter att leva i kollektiv. Däremot att leva mer kollektivt. Under en period bodde till exempel Jakobs pappa hemma hos oss på veckorna. Det var när Bertil var liten och det gav oss mycket avlastning och trevligt sällskap. Nu för tiden är det Jakobs mormor som kommer och sover hos oss en natt i veckan och det är också väldigt trevligt. Jag tror nämligen att kärnfamiljen är en bräcklig liten farkost och att man gör bäst i att slå följe med andra.

Det kollektiva levnadssättet är något som vuxit fram för oss under åren. Första steget tog vi när Albin och Ulrika (som vi driver jordbruket tillsammans med) flyttade till byn. De fick barn samtidigt som oss och vi började passa barnen åt varandra redan som bebisar. Bara för att få några timmar ifred i veckan. Med åren blev det fler gemensamma projekt och upplägg. Det har känts som att vi är lite mer som familj än vänner. Man kan gå in och låna mjölk, nya säkringar och sätta sig ner för kaffe lite när som helst. Man kan hjälpas åt att få in veden eller bygga ett grishus. Eller köpa en traktor tillsammans. För några år sedan flyttade Stina och Emil hit. Vi kände ju varandra sedan innan eftersom Stina är min bästis Elinas lillasyster. Men nu lärde de känna Albin och Ulrika och plötsligt blev vi tre kompisfamiljer. Som delar på jobbigt och fint i vardagen.

Några saker vi gör gemensamt: Varje tisdag har vi matlag – det har jag skrivit om förut. Det här är favoritdagen på hela veckan för både barn och vuxna. Våra ungar går i samma samma aktiviteter så vi ser till att turas om att skjutsa dit. Vi lånar bilar och verktyg och garage och redskap av varandra. Nu håller vi på att planera för att bygga en bastu tillsammans. Och för tillfället har vi Melodifestivalkvällar ihop. Hemma hos den enda av familjerna som har en teve. Och sedan några veckor tillbaka har vi börjat hämta och lämna varandras barn på skola och förskola. Det är egentligen idiotiskt att vi inte gjort det tidigare. För nu känns det självklart. Istället för att tre familjer har tio hämtningar och lämningar var och är uppbokade med det varje dag i veckan, har varje familj 3-4 hämtningar och lämningar var och dessutom flera helt lediga dagar. Då man istället får ungarna hämtade och lämnade vid dörren. Vilken livskvalité!

Jag tror verkligen att människor skulle må bra av ett mer kollektivt leverne. Alla har inte familj nära (i vårt fall är de fem mil bort). Men man kanske kan hitta personer som kan få en familjeliknande funktion? Människor som man kan dela på saker med – på samma sätt som man gör med sin familj? Varför måste alla äga en egen motorsåg eller en grästrimmer? Varför måste alla hämta och lämna sina egna barn? Varför kan man inte laga middag till tre familjer istället för en? Som vuxna i parförhållanden är vi så utelämnade åt varandra. Åt att båda ska orka. Hinna. Mäkta med. Men som familjer kan vi stötta och hjälpa och avlasta. Och såklart leva våra egna familjeliv – bara lite mer kollektivt.

Årstidernas förnöjsamhet

Morfar och mormor i tjugoårsåldern. På cykelsemester till gränsen mot Västerbotten.

Min mormor och morfar har levt hela sina liv i höjd med polcirkeln. Och mormor säger att det inte finns någon plats i världen som är bättre. Att årstiderna är så underbara och att det inte finns någonstans där människan kan ha det skönare. Jag underlåter alltid att påpeka för henne att det är många som skulle hävda motsatsen. Att det är för kallt, för mörkt, för mycket snö och för korta somrar där hon bor. För mycket mygg och tallskog och för få ståtliga lövträd.

Jag säger ingenting. För jag tycker att det är så fint att vara sådär förnöjd. Så där som man kan bli om man sett lagom mycket av världen och lärt sig uppskatta den verklighet man lever i istället för att jämföra med andras. Mormors inställning är mitt rättesnöre.

Jag älskar också platsen där jag bor. Att årstiderna är så tydliga. Kalla snörika vintrar, varma ljumma somrar. Jag tycker om att tänka på årstiderna, längta och jämföra. Klockan sju en kväll i januari jämfört med sju en kväll i maj. I januari är det dags att avrunda. Det har redan varit mörkt i många timmar och jag somnar nästan i barnens säng när jag lägger dem. Blåser in varmluft under deras täcken, lägger över tjocka yllefiltar och kryper ihop tätt, tätt intill. På morgonen är det mörkt och svårstartat. Grumliga ögon, iskalla tår och en längtan efter att bli kvar i sängen.

Men en solig kväll i maj, när jag lagt barnen vid sju. Och de knappt lyckats somna eftersom det är så ljust. Då är det som att jag får en helt ny dag i present. Vad ska jag hitta på ikväll? Gå en långlångpromenad i skogen, gå ut och gräva i rabatterna? Bjuda hem en kompis? Påbörja ett brödbak? Och jag vaknar långt innan sex på morgonen för att jag glömt dra ner rullgardinen. Sovrummet badar i ljus, strålarna värmer mot ögonlocken och fågelsång hörs genom fönstret. Och allt jag vill är upp och ut! Det är en sådan häftig och njutbar kontrast. Blir helt lycklig när jag tänker på det. Alla årstider jag får uppleva.

Av jämförelsen kan man tänka att januari och februari är skräp. Men jag uppskattar vintern. Än är vi inte på väg någonstans. Ingen ny årstid står för dörren och stampar. Att dagarna blir några minuter längre märks knappt än så länge. Mer snö faller, temperaturerna håller sig låga, det är arbete, vardag och tidiga kvällar. Det är monotont och det kan vara tungt. Men det orkeslösa och händelsefattiga är också vilsamt. Och jag tänker att vi behöver den här perioden av låg energi och ork. När vi gömmer oss inomhus. Samlar kraft. Avslutar dagarna tidigt. För det är bara så vi kan stå ut med sommarens intensitet. Nätter som aldrig blir av, fågelsång dygnet runt. När man ständigt sover för lite och gör för mycket. Maj skulle göra en sinnsssjuk om den pågick för alltid.

Mormor och morfar var riktiga skogsmänniskor. Bodde på landet och rörde sig ute alla årstider. Upplevde dem. När morfar blev äldre och skröpligare så minns jag att jag bad. Gud, låt honom få uppleva en vinter till. Med norrsken och snötunga granar. Och låt inte det här vara sista vårvintern när han åker skidor i solen på skaren. Gode gud, låt honom inte missa midnattssolens sken. Han måste får vara med en sommar till när rallarrosen blommar runt huset. Och när det stundar höstfiske på sjön, med hög klar himmel och brandgula löv.

För mig kändes det nästan sorgligast att tänka på alla underbara årstider han inte skulle få uppleva igen. För att följas med årstidernas växlingar är njutning. Det är cykeln som är alltings mening. Och jag vill uppleva varenda en. Förnöjd. Utan att snegla mot andra.

Vad du inte vet om mig

Jag pratar aldrig i telefon med min man. Alltså ALDRIG. Han och jag är varit bortrest från varandra i två veckor ibland och vi skickar knappt sms. Följaktligen kommunicerar vi heller inte mycket med barnen. Litegrann i bilder möjligen. OM barnen skulle vilja börja ringa när någon av oss är borta är det såklart okej. Men att ringa hem till barnen när jag är borta känns helt fel. Som att öka deras längtan. Det låter säkert hemskt att det är så här – men desto mer att prata om när vi ses. Om någon skulle hacka min telefon skulle den minst intressanta sms-konversationen vara med min man Jakob. Den mest intressanta skulle vara den med Malin Wollin.

Jag snarkar så högt att Jakob hellre sover med barnen än med mig.

Jag är släkt med Sara Lidman, Po Enqvist och Tomas Ledin. Eller vi härstammar i alla fall från samma anfader. Sara Lidman var också god vän min pappas familj. Många är gångerna hon suttit på kökssoffan hemma hos farmor.

Jag lider av trypofobi. Ganska kraftig sådan som debuterade i sjuan när jag tittade på förstoringar av hudceller, mossa och annat äckligt på biologin. När jag är gravid blir det sju resor värre. När jag väntade Folke hade jag flera sömnlösa nätter på grund av en äcklig bild jag sett på små små hål. Skulle med andra ord ALDRIG ha en torkad lotus i en bukett. Bara tanken får mig att klökas.

Jag är allergisk mot alla pälsdjur utom hundar. Överväger ändå att skaffa katt. Eftersom jag tycker att möss är det obehagligaste som finns. Näst små, små hål förstås.

Jag har sifferdyslexi. Det är inte samma sak som dyskalkyli. Sifferdyslexi är min egen påhittade diagnos. För att jag har jättesvårt med siffror. Om någon läser upp ett telefonnummer eller OCR-nummer för mig så har jag onormalt svårt att skriva ner motsvarande siffror. Och tvärtom. Det är som att en koppling i hjärnan saknas. Visst, jag är ingen begåvning i matte. Men tillräckligt bra för att inte kunna få diagnosen dyskalkyli. Det verkar bara som att jag aldrig riktigt kunnat lära mig siffror. Trots att jag har lätt för språk och annan typ av skriven text. Det här är ett stort handikapp som leder till att jag ofta blandar ihop viktiga datum, klockslag, summor, mått och telefonnummer.

Min ena farbror är framgångsrik teaterregissör.

Jag var en lögnare av stora mått som barn. Inte för att jävlas men för att jag tyckte att verkligheten var en tam anrättning i behov av kryddning. Så jag fabulerade, hittade på och saltade allt jag kunde komma på. En typiskt onödig lögn kunde vara att jag kom hem från en promenad runt kvarteret och berättade en improviserad men detaljrik historia för pappa, om att nya grannar flyttat in, att de hade en dotter i min ålder och en stor gråvit hund som hette Putte och som jag nu skulle få rasta när jag ville. När jag blev äldre skämdes jag över hur jag ljugit. Idag tänker jag att det kanske också var ett tecken på kreativitet.

Jag har extremt krokiga fingrar. Krokiga på ett egendomligt sätt. Pekfingret och långfingret strävar åt ett håll och och lillfinger och ringfinger åt ett annat. Har alltid haft komplex över mina händer. Tills jag av en bloggläsare (som jag visade mig vara avlägset släkt med) fick veta att just den här typen av krokiga fingrar återfinns i vår släkt. Hon hade själv lika egendomliga händer. Nu återstår att ta reda på hur Tomas Ledins fingrar ser ut.

Jag tycker att det är lite för kul att debattera. Jag blir inte obekväm av mothugg – bara helt i gasen och ger mig inte förrän jag fått sista ordet. Ett otroligt ocharmigt drag. De flesta i konsensus-Sverige tycker nämligen att det är rätt otäckt med högljudda debatter där man inte kommer överens. Så stämningen dör ju när jag någon gång släpper loss. Med min man kan jag däremot vara mig själv och debattera högljutt och länge – för han är precis likadan.

Jag var kär i Per Fritzell från Galenskaparna när jag var liten. Inga frågor på det, tack.

Om att våga flytta till landet

Jag får ofta frågor från folk som drömmer om att flytta ut på landet, men inte vet var de ska börja eller om de ska våga. Jag kan ju förstår bara prata för mig själv och den plats jag bor på. Jag som är uppvuxen i ett villakvarter i stan och har nu bott på landsbygden i tio år. Många saker är lika – men många saker skiljer sig också åt. De saker som är annorlunda är det jag uppskattar mest.

Många som funderar på landsbygden avskräcks av tanken på att de saknar sammanhang. Man vill flytta dit där man redan känner någon. Men vi kände inte en käft när vi kom hit. Nu har vi flera kompisar här som är lika nära som familj. Vi hade omöjligt kunnat lära känna varandra innan vi flyttade – vänskapen kom efter flytten. Man måste våga ta klivet, även utan ett sammanhang! Och jag tror inte vi varit så nära om vi lärt känna varandra i Umeå. I stan finns all service och man förväntas genom den klara sig på egen hand. Här finns mer bristfällig service så här gäller det att hålla ihop och hjälpas åt! Med att skotta ladgårdstak, skjutsa barn, vakta djur, hitta på aktiviteter i byn, hålla efter byggnader och städa badplatsen.

På en liten plats är alla kändisar. Även om man inte känner varandra känner man till varandra. Och på vissa plan kan jag tycka att det finns en större tolerans för olikheterna än i stan.  Man är ju glad för tillskottet av människor! Alla ungar behövs för att få till ett fotbollslag och alla invånare behövs för att hålla affären igång. Man har inte råd att vara allt för knusslig.

Oftast tror man att man först ska ha ett jobb – sedan flytta.  Men i vår by har vi många inflyttade vänner och inte en enda av dem hade ett jobb när de flyttade ut. De flesta jobbade kvar i stan. Men med tiden har de bytt arbetsplats, till någonting som ligger närmare. Eller rent av i byn. Precis alla som flyttat hit har på ett eller annat sätt startat egna företag. Den här miljön stimulerar företagande och det egna drivet!

Men det är klart att kan man inte jobbpendla till sitt gamla jobb måste man ju skaffa ett nytt. Men det behöver ju inte vara ens drömjobb. Ett jobb för att klara övergångsperioden räcker. Så småningom kommer jobbfrågan nog lösa sig också. Och bor man billigt är det heller inte lika viktigt med en stor inkomst. Man klarar sig på väldigt lite.

Vi bor ju i utkanten av en liten by med affär, skola upp till årskurs fem och bibliotek. Där det finns flera föreningar och många aktiviteter för barn som vill aktivera sig på fritiden. När vi köpte hus tyckte jag att det var synd att huset inte låg mer ensligt. Jag vill egentligen bo själv efter en skogsväg dit ingen annan människa ens kan ta sig,  eller har anledning att åka förbi. Tack och lov tänkte jag lite längre och vi bestämde oss för att det var bättre att bo så här, med tanke på framtida barn. Så att de skulle ha nära till kompisar och skolan och kunna ta sig dit själva. Nu ser jag varje dag att det var rätt beslut.

Jag är så glad att bo så att mina barn kan vara självständiga. Att ha en så trygg utemiljö att barnen får vara fria. Det underlättar också mycket för oss vuxna. Bertil kan cykla till skolan själv. Det är ungefär två kilometer dit, men inga farliga vägar – bara en enda lite större korsning. Bertil kan själv få gå och handla åt oss. Och i byns lilla mataffär känner man alla. Ingenting kan hända där. Bertil kan få cykla själv till sina kompisar. Han får vara ute själv och leka. Skogen och bäcken och ängen är hans.

På den här bilden syns en snart tvåårig Folke som på eget initiativ gett sig ut på morgonen, endast iklädd blöja. Först hämtat en gurka i växthuset och sedan gått ner till pappa på åkern som höll på att rensa ogräs. Den friheten kan man inte sätta pris på!

Och för mig som ständigt drömde om djur som liten är det fantastiskt att mina barn får växa upp med hundar, får, höns och grisar. Det var helt enkelt inte möjligt när vi bodde i stan.

En vanlig fördom om landsbygden är att den är likriktad och tråkig. Men det beror ju såklart på vad man jämför med. Mitt villakvarter i stan och skolan jag gick i från ettan till nian var betydligt mer homogen än den som mina barn går i idag. Framförallt vad gäller utbildningsnivå och inkomstnivå. Här finns en mycket större spridning av människor. Både arbetare och akademiker i samma klass. Och betydligt fler original! Vi träffar också äldre människor på ett helt annat sätt än när vi bodde i stan.

Bertil går i en liten byaskola med sjutton barn i klassen. Och rakt över gården går lillebror i förskola. Flera av fröknarna bor i byn och  personalomsättningen är liten. Utemiljön kring förskolan är fantastisk – granne med skog och badplats. Och de hittar på så många skojiga saker på förskolan. Det märks att pedagogerna försöker göra det där lilla extra för barnen! Innan jul tog fröknarna till exempel alla ungar på sparkar och åkte hem till en dagiskompis som fyllt år. Där hade de tårtkalas och på hemvägen blev de bjudna på pepparkakor av en äldre dam som bor i närheten. Hur fantastiskt är inte det? Den utflykten pratar Folke om fortfarande.

Och jag blir glad när jag ser hur pass obrydda lantisbarn är om kläder och stil. De är verkligen barn mycket längre än jämnåriga stadsbor. Dessutom får de betydligt mer kultur än jag fick som liten. Folke har till exempel normkritisk dans i förskolan och har fått åka på teater med sin förskolegrupp flera gånger bara under höstterminen.

Men är allt bara underbart på landet då? Nej, självklart inte. Alkoholism, depression och destruktiva relationer finns ju här precis som i städerna. Men sånt som verkligen skiljer landet från staden. Allt sånt är bara fördelar i min värld.

Här finns mer gemenskap med människor. Större frihet för individen. Fler personer som tar saken i egna händer istället för att vänta att kommunen eller någon annan ska komma och hjälpa en. Vill man ha något gjort ordnar man det själv. Här finns också tystnad och lugn. Närhet till naturen och billiga levnadsomkostnader. Så att man inte måste lägga alla sin tid på att tjäna pengar för att betala av huslånen.

Om du är sugen. Våga ta klivet! Det finns så mycket att vinna. 

En eftertänksam nyårsafton

Jag hade stora planer på att dokumentera nyårsafton men tog bara denna enda bild i pappas kök. Folke som gjort sig fin i skjorta, väst, glitternagellack och melonhårspänne. Juni i sin vintagekimono från Tokyo och Bertil i sin flamencooutfit – komplett med lösmustasch dagen till ära. Han och Juni bjöd senare på tangouppvisning. Riktig styrdans med enorm inlevelse. Underbara kufiga ungar.

Årets nyårsafton spenderade vi alltså inne hos pappa i stan. Sist jag firade nyår där var när jag bodde hemma. Så det var fint att göra det igen. Hela huset tjockt med folk och så hade pappa gjort så festligt och mysigt. Men en person saknades och det var mamma. Den 25 januari är det elva år sedan hon dog. Och även om sorgen känns mindre intensiv så är det ändå så att hon fattas. Varje sekund, minut och timme. Inte minst när vi är där med alla barnbarnen som jag vet hade älskat sin mormor. Hon var liksom bäst med barn! Istället får vi visa gamla vhs-filmer från 1998 och säga  “så där såg mormor ut” eller “så där  sa alltid mormor Marianne”. Men allting känns blekt och fattigt när man ska återberätta det för någon annan.

Det var hemskt att vara utan mamma när barnen var nyfödda och pyttesmå. Inte ha min mamma att rådfråga i allt. Men nu när barnen blir större är det ännu värre. Att jag inte får visa mamma mina barn. Att hon inte får se deras personligheter blomma ut, lära känna dem, vara nära. Så som jag fått ha min mormor nära i alla år. Det är så hemskt att jag nästan inte kan tänka på det, för då blir jag galen av sorg. Och livet är ju som det är ändå. Man måste bara orka och uthärda det svarta.

Men jag blir glad när jag ser mina barn visa samma kärlek och uppskattning för släkt och familj, som jag fått med mig hemifrån. När jag ikväll frågade Bertil vad som hittills varit bäst på jullovet sa han utan en sekunds tvekan “att träffa släkten”. Jag hade tyckt att det var rimligare om han svarat julafton, att få massa paket, när tomten kom eller något annat som en sjuåring tycker är roligt. Men att han har vett att uppskatta sin stora, kärleksfulla släkt är det finaste jag kan tänka mig. På det sättet lever min mammas arv ändå alltid kvar. För det är genom mina föräldrar jag lärt mig värdet av starka släktband, nära relationer och djupa, trygga rötter.

Nyårslöftet – hur gick det sedan?

Nu har jag funderat lite på mina nyårslöften för 2019. Men innan jag skriver om det måste jag ju utvärdera 2018 års löften! Då hade jag två löften – snälla, peppiga löften jag hade lust att hålla!

Mer kultur var mitt första löfte var. Det gäller det att fylla på med ny inspiration för att inte fastna i samma maner och upprepningar när man har ett kreativt jobb. Och jag kan verkligen sakna inspirerande kulturupplevelser. Mitt löfte var att kolla igenom årets teater och konsertprogram och köpa två biljetter till 3-4 föreställningar under året. Sedan bjuda med mig en kompis varje gång och således få både kompishäng och kultur och inspiration

Hur gick det med löftet då? Väldigt, väldigt dåligt. Gick inte på en enda teaterföreställning – men kom samtidigt underfund med att jag visserligen gärna konsumerar kultur – men att teater nog är fel form för mig. Det är ju att gå på museum som är min grej! Jag ÄLSKAR museum. Och under året har jag besökt högt och lågt – bland annat British museum, Tate Modern, Picassomuseeumet i Malaga, Ajtte i Jokkmokk, Borås Textilmuseum, Fotografiska, Bildmuseet, Kvinnohistoriskt Museum, Skogsmuseet, Västerbottens Museum, Palazzo Giardino Giusti i Verona, Arena di Verona, Colosseum, Peterskyrkan och Vatikanstaten (i sig själv kanske inte museum men klart museala värden att uppleva). Så det har ändå varit ett år fullt av kultur. Och det är jag väldigt glad över! Kommer fortsätta i den andan, det gör att livet känns rikt.

Exponera mig själv för ny kunskap var mitt andra löfte. Att oftare försätta mig i situationer där jag har möjlighet att lära mig nya saker. Som unconference på Studio Lidström & Nyberg, att läsa andra sorters böcker böcker och tacka ja till tillfällen som genererar ny kunskap. Det här har jag också uppfyllt ganska bra och gillat att ägna mig åt. I alla fall första halvan av året. Andra delen har gått i halvfart på grund av graviditeten. Men det känns helt okej. Orkar inte ta in så mycket nytt nu. Försöker bara klara av det jag står inför varje dag.

I år har jag två nyårslöften:

Respektera min mammaledighet. För första gången tänker jag ta en riktig mammaledighet. Det betyder inte att jag kommer vara helt ledig (är jag det så är jag arbetslös när jag återvänder). Men däremot jobba mycket mindre och mer strukturerat med hjälp av Charlotte och Erica. Men jag vet ju hur det blir – det kommer något roligt erbjudande “man inte kan säga nej till” eller ett väldigt välbetalt jobb. Och då gäller det att vara ståndaktig. Tänka på att jag inte måste dra in mer i företaget än det som täcker fasta omkostnader. Det här året är inte det då jag slår omsättningsrekord eller gör karriär. Det här är ett mammaår. OCH JAG VILL HA DET SÅ! Men då måste jag våga respektera mammaledigheten. Det är inte säkert att jag kommer vilja ha fler barn och då är det här sista chansen.

Fortsätta odla mitt sociala liv. Jag är visserligen introvert – men något jag lärt mig det här året är att jag mår så mycket bättre när jag träffar kompisar! Bjuder hem släktingar på fika, tittar förbi en granne och dricker kaffe eller bara rent generellt inte isolerar mig så mycket. Att ha ett kravlöst socialt sammanhang gör så mycket för livskvalitén. Som matlaget. Förutom graviditeten var matlaget en av de mest positiva saker som hände mig 2018. Så jag ska fortsätta odla mitt sociala liv och mina relationer det här året. För att det gör mig gott!

Har ni några nyårslöften?  

Det är dagarna som går som är livet

Att ha en blogg har höjt min uppskattning av livet flera hundra procent. Att dokumentera de bra dagarna, det finaste och härligaste. Det tränar mig i att rikta ögonen mot det vackra. Att lägga märket till det och uppvärdera det. Nej, det är inte kattskit att solen skiner in genom fönstret, att en vän kommer förbi och äter bullar, eller att följa med barnen och mata fåren. Det är värt att föreviga.

Jag läste en undersökning om att de som fotar maten innan de äter den njuter mer av maten. Tycker att det låter helt rimligt. Och det gäller allting. Jag njuter mer av sjödoppet när jag fångat vattenblänket. Jag njuter mer av stunden på kökssoffan när jag fångat den i eftermiddagssolen. Jag njuter mer av lussekatten som jag dokumenterat under tiden jag bakat den.

Att dessutom kunna gå tillbaka i efterhand och läsa och se allt vi har gjort – det är så värdefullt. Det skapar ytterligare en nivå av glädje och tacksamhet. “Hur ska det bli för dina barn som får hela sin barndom dokumenterad” har jag hört folk oja sig ibland. Som att det var ett problem. Själv tänker jag på vilken rikedom det är för dem att som vuxna kunna gå tillbaka och läsa om allt vi upplevt ihop.

I kategorin Vardagsbestyr samlar jag alla inlägg som dokumenterar vardagarna. Både de märkvärdiga och de vanliga. Jag läser och minns valborgsförmiddagen, matlaget med kvällsbad i sjön, en perfekt majlördag, årets första bad, skolavslutningendagarna hos mormorfiskeveckanden första riktiga vinterdagen. Och jag vet inte om det är för att jag är gravid och hormonell – men när jag tittar tillbaka på året som har gått sitter jag och gråter. Så många fina stunder, dagar, veckor. Hur kan jag ha blivit så rikt välsignad? Hur kan någon unnas allt det här?  Det är faktiskt nästan orimligt.

Årssammanfattning 2018

Så har det blivit dags för den traditionsenliga årssammanfattningen! Brukar ju göra den här varje år. Här hittar ni 2017,  20162015201420132012 och 2011 och 2010. Ni får gärna låna listan till era bloggar! 

Gjorde du något 2018 som du aldrig gjort förut? Blev gravid för tredje gången

Genomdrev du någon stor förändring? Ja, många. Men att anställa en assistent och jobba mindre var de två viktigaste grejerna!

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, Anna Ileby till exempel! Fast hon var ju redan förälder. Men fick en till!

Vilket datum från år 2018 kommer du alltid att minnas? Bertils skolavslutning den 13 juni. Den dagen var som en dröm. Att äntligen ha ett litet skolbarn jag få gå i kyrkan och fira av, ordna tårtkalas för och stryka skjortan till. Ryser av glädje bara jag tänker på det.

Dog någon som stod dig nära? Nej.

Vilka länder besökte du? Spanien, Finland, Schweiz, England och Italien

Bästa köpet? Lådcykeln! Om jag ska vara helt ärlig så skedde ju köpet sent på hösten 2017 men då hann vi aldrig använda den. Men i våras small det till! Så sjukt bra investering. Vi sålde vår andra bil och skaffade istället cykeln. Och som jag cyklade med ungarna i den i våras!

Gjorde någonting dig riktigt glad? Maj månad. Jag undrar om jag har haft en lyckligare, gladare och mer tillfreds tid i hela mitt liv? Kanske som litet barn då? Maj var som att gå runt och vara hög på någonting.

Saknar du något under år 2018 som du vill ha år 2019?  Regn under sommarhalvåret.

Vad önskar du att du gjort mer?  Målat med ljudbok i lurarna

Vad önskar du att du gjort mindre? Slösurfat på instagram

Favoritserier från året som gått?  My Brilliant Friend. Utan konkurrens!

Bästa boken du läst i år?  Spraka, blixtra, blända av Jenny Jägerfeld, Mina drömmars stad – serien av Per Anders Fogelström.

Största musikaliska upptäckten? Har börjat lyssna på gamla låtar av Magnus Uggla. Det började som en olyckshändelse och nu kan jag inte sluta. Så fort ungen är ute och fogarna håller ska jag ut och jogga till låten Jag Skiter. Sjukt bra!

Vad var din största framgång på jobbet 2018?  Att vi gav ut Hjälp jag är utmattad och att den fick ett sånt enormt fint gensvar från er läsare. Och så mycket press som jag gjorde i april har jag aldrig gjort tidigare. Är så stolt över den här boken och resan jag gjort med Erica.

Största framgång på det privata planet?  Att bli gravid en tredje gång. Ingenting jag tog för givet men tack och lov gick det bra.

Största misstaget? Att backa sönder min nya bil. Inte bara en utan två gånger den här hösten.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Så sjukt mycket gladare! Kan inte minnas sist jag hade ett bättre år. Sedan har tråkiga saker hänt – på sensommaren hände ganska många till och med. Men fram tills dess var det ett jäkla toppen-år!

Vad spenderade du mest pengar på? Blommor till perennrabatten, en ny uppvuxen häck och så garagebygget!

Något du önskade dig och fick? Sinnesfrid i den fråga som oroat mig allra mest sedan 2015, och som haft en stor del i min utmattning.

Något du önskade dig och inte fick? Ja. Att alla närstående skulle få vara friska och må bra. Så har det inte varit.

Vad gjorde du på din födelsedag 2018? Jag var i Stockholm och gjorde pressarbete för Hjälp jag är utmattad. På kvällen bjöd Erica mig på bubblig dricka på en uteservering.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Ja, att ingen jag känner skulle ha behövt vara sjuk.

Vad fick dig att må bra? Matlaget, trädgårdsarbete, att bada varje dag hela sommaren. Att känna att jag besatt kraft och energi (innan jag blev gravid alltså – sedan dog den) att exempelvis kunna företa en lång bilsemester själv med barnen.

Vem saknade du? Jakob. Han var borta och jobbade i Spanien väldigt mycket och under sommaren såg jag knappt till honom då han både jobbade som sjukgymnast och var bonde.

De bästa nya människorna du träffade? Det står helt stilla. Träffade jag verkligen några nya människor i år? Jag minns inte riktigt.

Mest stolt över? Att mina barn artar sig till såna fina varelser. Och att jag fattat aktiva beslut för en bättre vardag och hälsa.

Högsta önskan just nu?  Att någon jag känner som är sjuk ska få bli frisk.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  Jag tänker vara mammaledig. För första gången någonsin! Vi får se hur det går.

En annan riktning

Avundsjuka är ingen bra känsla. Men man kan använda den till bra saker. Den kan peka på vad som saknas i ens eget liv. Vad man gör för lite eller för mycket av. Vad man vill ha istället. Jag satt och tänkte efter när jag sist blev avundsjuk på någon annans liv. Tidigare kan det ha handlat om karriärmässiga saker. Att jag längtat efter en framgång som någon annan upplevt. Blivit sporrad att själv försöka mer. Men jag inser att det är sällan jag känner så nu för tiden.

Jag blir inte så imponerad när jag ser vad folk hinner och åstadkommer. För jag vet vilket pris de betalar för att hinna det. Och det priset är jag inte beredd att betala. Jag har redan gjort det i flera år.  Och genom utmattningen har jag upplevt det som finns bakom. Tomheten och självföraktet när jag jobbat för mycket under en tid. Tappat kontakten med vem jag är. Bristen på andlighet och känslan av ett meningsfullt liv. Ärligt talat hade det känts lite sorgligt om jag fortfarande velat betala det priset, när jag nu vet att belöningen är så oerhört flyktig.

Men de gånger som jag faktiskt känt avundsjuka sista åren. Sådär på djupet så att jag måste ifrågasätta mitt liv. Det är när jag ser vänner som har en fin balans. Vars liv inte är karriärkaos och tusen bollar. Vänner som tar hand om sig själva. Är snälla med sig själva. Men också orkar och förmår ha en fin relation till sina barn och sin partner. Som inte ses i dörren mellan hämtningar och lämningar. Som är närvarande i sitt eget liv. Som bestämmer riktningen.  Det där avundsjuka hugget har kommit när jag blivit hembjuden till en vän som har haft tid att baka och läsa en bok och ordna fika mitt i veckan. Och jag måste säga nej för att mitt liv varit uppbokat och inrutat utan minsta andrum.

För de flesta är jobb ett villkor för försörjning – inte något man gör för prestige och självförverkligande.  Men jag som är så priviligerad att jag kan jobba mindre. Jag som byggt ett liv med låga levnadsomkostnader. Varför har jag jobbat som jag gjort? Blivit så hög på att vara efterfrågad att jag slutat fråga efter vad jag själv vill?

Men sedan en tid tillbaka har jag gjort annorlunda. Genomfört konkreta förändringar.  Jag skrev lite om det i inlägget att leva noggrant. Arbetsbördan har minskat, jag har vågat säga nej till jobbuppdrag. Flera fasta uppdrag står på paus – som  podden och Expressenkrönikorna. Och för första gången sedan 2010 har jag inte en ny bok på gång. Det känns så otroligt skönt!

Att jag lyckats ändra riktning på livet lite, blev tydligt när jag bläddrade igenom mitt eget instagramflöde från det här året och kategorin “vardagsbestyr” på bloggen. Så många inlägg och bilder som väcker varma känslor. Som nästan rör mig till tårar. I tacksamhet över att få ha det så fint. Meningsfullt och rikt och lugnt och vackert. Jag ser alla dagar med barnen, långfrukostar med Jakob, matlagshäng och roliga kompisresor. Besök hos mormor och lediga dagar jag ägnat åt att arbeta i trädgården, baka eller möblera om huset. Jag ser att mitt år har varit fyllt av liv – istället för prestation. Och riktigt så har det ju inte känts tidigare. Flera år har det tvärtom varit plågsamt att kolla tillbaka. Märka mellan raderna hur jag pressat mig själv och kört över min vilja. Hur jag fått tumma på allt det jag egentligen helst vill. Till förmån för jobb, jobb, jobb.

Och nu när jag verkligen tänker efter så minns jag inte sist jag blev riktigt avundsjuk på någons liv. Det måste väl betyda att jag befinner mig på rätt plats? Att jag gör det jag ska göra? Att jag lever noggrant?  Jag tror det. Det känns så.

Pengaproblem

Mina sämsta arbetsdagar är de där jag vet att jag måste sköta bokföringen. Som idag. Då har jag ändå lejt bort alla steg i bokföringen som jag bara kan. Och det min revisor inte gör – det gör min assistent Charlotte åt mig. I princip är det alltså bara att godkänna fakturor och öppna brev som jag måste ägna mig åt. Men det är så fruktansvärt jobbigt. Hela kroppen skriker NEEEEEEJ! Intressant att pengar har den effekten på mig. Jag tycker nämligen att det är roligt att tänka på hur jag ska kunna öka intäkterna i mitt företag. Men att hantera allting runt pengarna ger mig bara ångest.

Samma sak med privatekonomin. Även under de perioder när allting ser bra och balanserat ut och inget finns att oroa sig över så avskyr jag när Jakob vill diskutera ekonomi med mig. Försöker snabbt avsluta och byta samtalsämne.  Det är förstås en vansinnigt dålig strategi eftersom strutsmetoden förvärrar läget nästa gång jag måste snacka pengar.

Det var likadant när jag jobbade i butik. Jag var rädd för att stå i kassan och ta betalt. Jag gjorde det såklart – men alltid med obehag. Och värst av allt var att räkna kassan vid dagens slut. Jag gjorde gärna allting annat i butiken. Bara jag slapp ansvar för sedlar, kronor, ören och siffror.

Finns det någon läsare som har samma problem som mig? Hur har ni kommit runt det? Vill ju inte vara den här strutsmänniskan egentligen…

Jag klarade det!

Jag klarade det! Jag rodde den här himla veckan i hamn. Trött så att jag inte kan se klart –  eller ens tänka. Men nu är veckan förbi! Imorse när jag vaknade med smärta i hela kroppen och skulle lämna barnen, gå med hunden, göra upp eld och fota och skriva ett samarbete  – för att därefter åka och föreläsa. Då ville jag bara dra täcket över huvudet och gömma mig.

Men nu är allt gjort! Enda smolket i fredagsbägaren är att Jakob är i Stockholm och kommer med nattåget på morgonen imorgon. Det är så tråkigt när han är borta. Nu mer än vanligt, vill jag ha hela familjen samlad runt mig. Helst jämt.

Bertil är på karate nu, Folke sitter i soffan och äter äpple och ser på film. Och vi väntar med fredagsmyset till Bertil kommer hem. Själv har jag inte ett spår av aptit. Det enda jag inte känner direkt motvilja mot är glasnudlar med fisksås och massa lime och avokado. Surt så det svider i munnen. Får nog svänga ihop något i den stilen att äta till middag.

Den här helgen ska jag hur som helst ta det himla lugnt. Imorgon blir det bara vila. Fast på söndag tänkte jag tjuvstarta med julmaten. Vi firar ju jul hemma så det är bra att förbereda lite åt gången. Tänkte fixa långkål, rödkål och brunkål och frysa in. Och så en kålrotslåda. Medan vår egen kålskörd  är som fräschast och godast. Ser fram emot att få sätta igång med stöket och samtidigt lyssna på någon bra ljudbok.

Hoppas ni får en fin helg allesammans.