Pengaproblem

Mina sämsta arbetsdagar är de där jag vet att jag måste sköta bokföringen. Som idag. Då har jag ändå lejt bort alla steg i bokföringen som jag bara kan. Och det min revisor inte gör – det gör min assistent Charlotte åt mig. I princip är det alltså bara att godkänna fakturor och öppna brev som jag måste ägna mig åt. Men det är så fruktansvärt jobbigt. Hela kroppen skriker NEEEEEEJ! Intressant att pengar har den effekten på mig. Jag tycker nämligen att det är roligt att tänka på hur jag ska kunna öka intäkterna i mitt företag. Men att hantera allting runt pengarna ger mig bara ångest.

Samma sak med privatekonomin. Även under de perioder när allting ser bra och balanserat ut och inget finns att oroa sig över så avskyr jag när Jakob vill diskutera ekonomi med mig. Försöker snabbt avsluta och byta samtalsämne.  Det är förstås en vansinnigt dålig strategi eftersom strutsmetoden förvärrar läget nästa gång jag måste snacka pengar.

Det var likadant när jag jobbade i butik. Jag var rädd för att stå i kassan och ta betalt. Jag gjorde det såklart – men alltid med obehag. Och värst av allt var att räkna kassan vid dagens slut. Jag gjorde gärna allting annat i butiken. Bara jag slapp ansvar för sedlar, kronor, ören och siffror.

Finns det någon läsare som har samma problem som mig? Hur har ni kommit runt det? Vill ju inte vara den här strutsmänniskan egentligen…

Jag klarade det!

Jag klarade det! Jag rodde den här himla veckan i hamn. Trött så att jag inte kan se klart –  eller ens tänka. Men nu är veckan förbi! Imorse när jag vaknade med smärta i hela kroppen och skulle lämna barnen, gå med hunden, göra upp eld och fota och skriva ett samarbete  – för att därefter åka och föreläsa. Då ville jag bara dra täcket över huvudet och gömma mig.

Men nu är allt gjort! Enda smolket i fredagsbägaren är att Jakob är i Stockholm och kommer med nattåget på morgonen imorgon. Det är så tråkigt när han är borta. Nu mer än vanligt, vill jag ha hela familjen samlad runt mig. Helst jämt.

Bertil är på karate nu, Folke sitter i soffan och äter äpple och ser på film. Och vi väntar med fredagsmyset till Bertil kommer hem. Själv har jag inte ett spår av aptit. Det enda jag inte känner direkt motvilja mot är glasnudlar med fisksås och massa lime och avokado. Surt så det svider i munnen. Får nog svänga ihop något i den stilen att äta till middag.

Den här helgen ska jag hur som helst ta det himla lugnt. Imorgon blir det bara vila. Fast på söndag tänkte jag tjuvstarta med julmaten. Vi firar ju jul hemma så det är bra att förbereda lite åt gången. Tänkte fixa långkål, rödkål och brunkål och frysa in. Och så en kålrotslåda. Medan vår egen kålskörd  är som fräschast och godast. Ser fram emot att få sätta igång med stöket och samtidigt lyssna på någon bra ljudbok.

Hoppas ni får en fin helg allesammans.

Man måste leva noggrant

Jag tänker mycket på att ta ansvar för hur jag lever. Jag måste leva noggrant, för jag vet inte hur lång tid jag får. Och om jag en dag blir svårt sjuk så vill jag befinna mig nära det liv jag drömt om. Det liv jag tycker är rätt och riktigt. Inte långt ifrån, bitter över allt jag gått miste om.

Jag har i flera års tid känt mig irriterad så väl höst, vår som vinter. Allt jag drömmer om att göra, enkla saker. Som att ta en riktig långledighet över jul. Besöka mormors hus en längre period på hösten. Ha ett helt ledigt läslov med barnen. Vara hemma fler vårdagar och kunna kratta i trädgården. Men så har livet liksom fyllts på med åtaganden. Och när den härliga majdagen när jag vill vara ledig och hemma infinner sig. Då befinner jag mig istället på resande fot. Till något viktigt möte, en föreläsning, någon intervju eller plåtning. Och så blir jag arg för att det känns som att livet rinner mig ur händerna. Åren bara går utan att jag gör vad jag egentligen vill göra. Arg för att jag inte tar ansvar för att förverkliga det. Jag vet väldigt väl vad jag vill – men om något jobb eller välbetalt uppdrag kommer emellan så kör jag i regel över min egen vilja och tackar ja.

I första fasen efter utmattning var det mest att krishantera. Ta hand om det akuta. Men nu har jag läkt så pass mycket att det finns möjligheten att verkligen på riktigt skapa ett bättre liv. Några saker jag försöker göra annorlunda och som gett resultat:

  • Jag har tackat nej till massa av jobb som innebär resor. Det är bara att inse. Att resa mycket funkar inte för mig. Jag mår bäst av att få vara hemma.
  • Bokat in vistelser hos släkten i god tid. För att kalendern inte ska hinna fyllas på med jobb måste jag börja med att sätta av tid för det viktigaste. Och sedan inte tumma på den tiden.
  • Infört fredagsmys med familjen. Vi har aldrig haft den traditionen medan barnen var små. Ofta har någon av oss varit bortrest på jobb på helgerna. Men nu älskar jag fredagsmyset. En kväll när de får vara uppe sent, vi ser någon film som barnen vill se, poppar popcorn och kryper ner hela familjen i soffan. Svennebanan så det förslår och precis som jag vill ha det.
  • Lägga fokuset på att komma närmare det liv jag vill leva och den människa jag vill vara. Än att komma närmare sånt som andra kan avundas. Som högre omsättning, finare titlar, fler bollar i luften. Jag försöker prioritera det som är mest lönsamt, inte mest prestige. Så att jag får mer ledig tid. Kan vara hemma mer och ha orken att laga vettig mat, bjuda hem vänner och veckostäda med Jakob innan hela hemmet grisat ihop.

Resultatet? Istället från att gå runt och känna mig arg, bitter över mina dåliga beslut och som en kastrull på väg att koka över. Känner jag mig mer lugn, harmonisk och tillfreds med det mesta i vardagen. Förnöjd tror jag visst man kan sammanfatta det som. En väldigt skön känsla.

Allt är längtan

Jag ser så mycket fram emot de närmsta månaderna. Jobbet börjar gå i en lugnare lunk, de flesta resor är undanstökade och det går mot min bästa tid på året: vintern. Ända fram till jul ska det vrålmysas. I år firar vi hemma och hela släkten kommer hit och jag njuter av tanken på all julmat jag ska laga och allt julfint jag ska ordna i varenda vrå i huset. Att få samla alla småkusiner och fira ordentligt tillsammans.

Jag ska gå här hemma och klappa på min stora tjocka mage och känna julfrid och lugn hela november och december igenom. Jag brukar försöka jobba mindre varje december men i år blir det lugnare än vanligt på grund av bebisen. Jag ser fram emot att göra mysiga saker. Som att ordna en adventsfest för mina vänner, gå på barnens luciatåg, vara med i kyrkans vuxentåg, gå på julkonserter och vagga fram genom julskyltningar i jakt på barnens klappar. Jag längtar efter adventsfrukostar med tända ljus, att klä ut mig till tomte och tassa runt nere i skogen några veckor innan jul. Så att barnen “råkar” få syn på tomten och verkligen blir uppeldade.

Och så ska jag blogga om alltihop förstås. Älskar att blogga när tiden finns och jag inte är så stressad. Och så efter julhelgerna så går jag in i ännu lugnare lunk, med bara lite, lite jobb.  Men mestadels ska jag bara ta hand om mig fram tills bebisen behagar komma. Jag har så mycket att se fram emot nu och känner mig så nöjd att vara med min familj. Vara nära mina barn allt jag bara kan och orkar. Det känns som att jag gör allting annorlunda från min förra graviditet och det känns så rätt att göra just så.

Här sitter jag och duger

Tack för alla fina kommentarer och hejarop på det här inlägget. Det gjorde mig så himla glad. Inte hade jag förstått att så många skulle känna en sådan lättnad av att se mitt stökiga hem. Då hade jag bjudit på det för länge sedan.

Jag såg att någon undrade om jag överdrev i filmen för komisk effekt (nej) och någon annan undrade om det ser ut så här jämt (nej). Men i vårt hem är det liksom ebb och flod. Saker dras fram och plockas undan. Det rivs ut och rensas bort. Och städning är det först jag prioriterar bort när jag har för mycket jobb eller för lite ork (för närvarande både och). Jag har inga svårigheter med att luta mig tillbaka, dricka kaffe och spela Toon Blast på telefonen även om kaos råder runtomkring mig. Jag känner mig inte lat – jag känner mig rimlig.

De flesta av mina vänner med småbarn har ungefär så här hemma. Inte jämt men ofta. Och jag är så glad att få komma hem till vänner där det råder kaos. Om städning eller rentvättat hår ska vara en förutsättning för att ha besök så får man ju vara ensam resten av livet. I vårt matlag har det blivit extra tydligt. När vi ses varje tisdag och äter middag hos varandra får man insyn i varandras röriga liv, trötthet, relations-irritation och otillräcklighet. Men också det fina i att umgås ändå. Dela vardagen med varandra. Vara en helt vanlig och underbar människa med allt vad det innebär.

Jag älskar att göra min omgivning vacker. Jag njuter när det är välstädat. Men när det varken är vackert eller välstädat är det fortfarande mitt hem och jag är en helt rimlig människa som prioriterar kaffe med en kompis, mysstund med barnen eller skönt bad i badkar – framför att fara runt i huset med en dammtrasa.

Det bästa och sämsta

Bröllop i dagarna tre. Jakob har ju alltid varit en ganska osynlig figur här på bloggen. Vi har nog båda varit nöjda med att ha det så. Men det är kul att titta på de få bilder jag lagt upp. Den här är tagen några veckor innan vi gifter oss. Vad jag håller på med är ytterst oklart. Men Jakob är väldigt vacker.

Ett halvår senare ungefär. På barnvälsignelse för min vän Elinas barn. Jakob ser ut som en någon slags rocker i sitt långa lockiga hår och  t-shirten Jesus is my homeboy.

Folk säger att det sista man ska göra är att tatuera in sin äskades namn på armen. För tänk om man skiljer sig? Då tänker jag att tatureringen är det minsta problemet. Är så fint att han är märkt med mitt namn.

Här är vi dagen efter bröllopet. Hemma i pappas trädgård för fika med närmsta familjen. Vi var så trötta och glada och kära.

Långt hopp till vår första egna datenight efter att Bertil hade fötts. Forfarande unga och fräscha och inte en fåra i ansiktet.

Det episka skitåret 2015  – för evigt förknippad med utmattning, ångest och oro. Att säga att det inte påverkade vår relation vore att ljuga. Men just här var jag glad i alla fall. Utanför vår gårdsbutik en solig lördag i augusti.

Sån himla morsa och farsa. Hela förra sommaren regnade bort. Här står vi huttrande och kollar på barnens ponnyridning. Ser mina egna föräldrar framför mig här.

Det går aldrig att få honom att skratta på bild. Men om man fotar i smyg kan man fånga ett genuint leende med de fina skrattgroparna.

Gulligt familjeporträtt på oss från Bertils första skolavslutning. En av de bättre dagarna det här året. Så himla härligt att från och med nu ha en ny tradition att fira. Älskar att vi gått från att vara två tonåringar till snart trebarnsföräldrar ihop.

Det bästa med Jakob är

Hans unika hjärna. Vet ingen som tänker som honom.

Att han aldrig berättar någons hemligheter.

Att han är så tolerant mot mina egenheter. Istället för att tycka att jag ska ändra på mig tänker han ut system som ska göra att jag får det lättare. Som med att hålla ordning, städa, hitta scheman för saker. Sånt som är svårt för mig och som han stör sig på att jag aldrig får ordning på. Men han är superrationell och fokuserar på lösningar istället för kritik.

Att han är så trygg, tar hand om sin själv och sin hälsa och är noll självdestruktiv.

Plus att han är tolerant och oprovocerad av  folk som jag stör ihjäl mig på.

Hans tant-tycke. Alla tanter blir förtjusta i honom. Alla medelåders damer blir ännu mer förtjusta. Ja nästan lite förälskade.  För att han är snygg, vänlig och noll dryg procent  buffel. Plus att han tycker att äldre kvinnor är de vettigaste människorna. Om man nu ska generalisera. Och det tycker ju jag också. Utan att generalisera.

Det jag stör mig på med Jakob

Hans unika hjärna. Vet ingen som tänker som honom.

Att han aldrig berättar någons hemligheter. Inte ens för mig. Jag får ingenting veta om någonting. Och jag är ju en nyfiken typ, till skillnad från min man!

Och så stör jag mig på att alla tror att det är jag som är vildhjärnan, med högtflygande drömmar och massor av impulsivitet. Jag tycker att det snarare är Jakob som är så. Och jag som är den tråkiga realisten som håller honom kvar på jorden och kommer med invändningar.

Kärleksläxor efter tretton år

Bröllop i dagarna tre. Det finns så mycket intressant att fundera på kring kärleksrelationer och att få ett äktenskap att hålla. Jag skulle gärna skriva mer på bloggen om kärlek och relationer. Men det blir ju så utelämnande, och just min och Jakobs relation är  en del av mitt liv som jag gärna håller privat.

Vi har varit ihop sedan vi båda var arton år. Och mycket vatten har runnit mellan broarna sedan dess. Men jag tycker faktiskt att vi har det mycket bättre ihop nu än för tretton år sedan. Det betyder inte att alla år däremellan varit bra. Verkligen inte. Men det har alltid funnits hopp om att det ska bli bättre igen om man orkar kämpa igenom det svåra.

Några saker jag lärt mig av att ha varit gift i tio år och ihop i tretton är

  • Man måste vara oändligt snäll mot den man lever med. Alltså oändligt. Utan snällhet ingen närhet.
  • Man kan klaga på sin partner. Eller så kan man fråga sig  “Hur rolig livspartner är jag? Hur kul är jag att leva med? Den frågan ställer mycket på sin spets. Och man kan upptäcka att man inte skulle stå ut en dag om man var tvungen att leva med mig själv.
  • Umgås mycket med människor ni tycker om. Att gå hemma och nöta på varandra gör att man glömmer bort partnerns fina sidor. Med andra människor skärper man sig och så ser man varandra med utifrån-blick och upptäcker allt fint man uppskattade när man först blev ihop.
  • Var lite artigare mot varandra. “Vad duktig du är”, “Vad god mat du har lagat”, “Tack för att du åkte och handlade”, “Så snällt att du tog min läggning ikväll”. Det där vänliga man säger till sina vänner när de utför en tjänst. Men som man ofta glömmer att ge till sin livspartner.
  • Ha interna skämt. Retas med barnen, skratta åt dem bakom deras ryggar. Dela deras gulligheter. Försök hitta humorn i vardagsslitet. Om man kan skratta åt sina jobbiga barn kan man förenas i den känslan istället för att alieneras.
  • Om man har hamnat i en negativ spiral, är det i regel lättare att förändra sig själv än sin partner. Som den här offergrejen man som småbarnsföräldrar lätt fastnar i. “Jag var uppe tre gånger inatt med barnen”,  “Jamen jag då – igår fick jag ju gå upp fem gånger och då hade jag dessutom tagit läggningen”.  När man börjar tävlar om vem det är mest synd om är man illa ute. För att bryta den jargongen kan man testa att bekräfta det ens partner säger – istället för att övertrumfa.  “Ja jag hörde att du var uppe tre gånger. Så jobbigt för dig . Man blir verkligen knäckt av att aldrig få sova!”. Då brukar spiralen brytas så småningom.
  • Tala gott om varandra inför barnen och era vänner. Jo, det är klart man måste få spy ur sig frustration och ilska med sina bästa vänner ibland. Men ofta föder det bara mer ilska och frustration. Då kan det vara bra att vända på det. Att prata gott om någon ökar de varma känslorna.
  • Försök att leva jämställt. Det kommer inte att gå. Så skevt är samhället och de olika roller vi skolats in i. Men försöka kan man och det räcker väldigt långt. Det är svårt att leva i en relation där någon känner sig som ett offer, eller utnyttjad.

Herregud! Vem är jag ens?  

Varje ny termin startar jag med inköp av en ny skrivbok. Det spelar ingen roll om den gamla var utskriven eller ej. Nya tider kräver nya böcker – obesudlade med gamla tankar och trötta listor på ett halvår gamla jobb. Nej fräscht ska det vara!

Jag är väldigt petig med mina skrivböcker och har i många år endast kört på svarta olinjerade med oblekta blad från Moleskin. Alltid samma storlek, alltid samma format. Till det har jag alltid haft en bra svart tusch att skriva med, men som också funkar att illustrera med när andan faller på. Alltid av samma fabrikat. I regel 0,5 millimeter tjocklek på spetsen. Vattenfast såklart. Jag är konservativ på det sättet.

Men i höst blåser förändringens vindar genom mitt liv (berättar mer när jag landat lite) och jag känner ett behov av att bryta upp och göra annorlunda. I det stora och det lilla.

I det lilla manifesteras det tydligen genom att jag inte gick på Sandbergs Pappershandel och valde det jag alltid gjort. Utan istället gick dit och köpte en orange bok, av helt annat fabrikat. Och istället för enbart svart tusch kompletterade jag med blyerts med perfekt mjukhetsgrad och två klassiska sudd från Koh I Noor.

Mycket förvirrad över denna ingivelse och vad det säger om mitt liv.

Herregud! Vem är jag ens?

Det går åt helvete i alla fall

Jag är ju uppe i mormors hus i skogen en vecka och igår följde vi allesammans valvakan spänt. Det kändes så skönt att vara vid världens ände och betrakta eländet från avstånd. Jag stannade uppe tills sändningarna slutade (vid ett någon gång?) och tittade med intresse men också förtvivlan. Blir så ledsen av att inse att SD gått från yttepytteparti till näst störst i min kommun. Det kom så nära och blev så verkligt.

Idag fortsätter jag tänka på valet. Och Åsa Lindeborgs text “Det går åt helvete i alla fall” sammanfattar det bäst.

• Annonssamarbete Clas Ohlson •

Är du verkligen hemma när du är hemma

Hemmet borde ju vara en plats för återhämtning och vila. Men med telefonen blir det ofta tvärtom. Hela världen når in i ens hem – vare sig man vill eller inte. Under en period började jag varje morgon med att scrolla i telefonen och läsa nyheter och pushnotiser. Det var verkligen inte bra för mitt mående. För att starta dagen med att läsa om elände gjorde att den började på mörkast möjliga sätt. Och negativa tankar började snurra i mitt huvud.

Clas Ohlson har startat en kampanj och en sajt för ett mer hälsosamt användande av mobiltelefoner och datorer. På sin sajt ger de tips om bättre skärmvanor, knep för att lättare lägga tekniken åt sidan och istället verkligen vara hemma när du är hemma.  Jag fick flera bra och matnyttiga tips kring sånt jag inte tänkt på. Och här kommer nu mina bästa tips för att lyckas vara hemma när jag verkligen är hemma.

 

  1. För det första tror jag inte det handlar så mycket om tiden framför skärmen så som vad vi gör framför skärmen. Att se någonting tillsammans med sitt barn, spela ett spel ihop eller öva läsning – det är ju faktiskt vettiga aktiviteter att ägna sig åt. Stirra dig inte blind på tiden – vad du gör med tekniken är viktigare.
  2. Sätt telefonen på ljudlöst och lämna den i hallen. Det är så skönt att slippa höra ljudet av den och folk som försöker nå en
  3. Stäng av alla pushnotiser och appar som slukar för mycket av din tid. I perioder har jag till exempel plockat bort Facebook från min telefon för att jag så lätt går in där och slöläser och fastnar trots att jag inte vill.
  4. När jag jobbar kollar jag ständigt mailen men även när jag inte jobbar glider tummen dit i alla fall. Och även om jag skyndar mig att stänga appen så hinner jag höra det där plingandet från inboxen så att jag inte kan låta bli att kolla vad som kommit. Trots att jag inte hade tänkt det. När jag är ledig “gömmer” jag min mailapp längre bak i telefonen så att det tar en stund att få fram den och jag hinner stoppa mig själv och påminna mig om att jag faktiskt inte behöver läsa mailen just då.
  5. Skaffa en hederlig gammaldags radio. I tider när man får välja precis allting själv är det befriande att lyssna på P1 och helt enkelt få ta del av det som står till buds. Istället för att klicka runt och tveka och välja bland alla miljarder grejer man kan ladda hem och lyssna på tvingas man höra på baltisk folkmusik, nyheter på serbokratiska och helgmålsringningen. Oväntat uppfriskande.

Att göra något nytt

Bertil har på sjuåringars vis varit besatt av att det ska hända nya saker under sommaren. Han har velat uppleva något nytt varje dag – som han aldrig gjort förut. Träffa människor han inte träffat, lära sig nya saker och utmana rädslor. Det har lett till att han vågat simma under vattenytan, hoppat från bryggor, fått handla själv på affären och bjudit hem kompisar han aldrig lekt med förut. Varje gång har det varit stor lycka när han testat. Just för att han testat nytt.  Det har inspirerat mig till att också testa nya saker. Aktivt söka upp det. Både sånt som skrämmer mig och sånt som helt enkelt bryter gamla vanor. Som vuxen är det ju så lätt att känna sig blasé inför allting. Som att man redan vet hur saker ska vara på förhand och ingenting längre kan överraska en. Här är några saker jag gjort för första gången i mitt liv i sommar.

  • Lagat en trasig toalett. Hos mormor funkade inte spolningen och med hjälp av internet och diverse tankearbete förstod jag hur jag skulle montera om delar i toaletten för att få den att spola! Ringde inte ens pappa eller Jakob för att få hjälp.
  • Hittat tre nya fantastiska badställen i vår omgivning – som jag inte hade en aning om fanns förut. Plötsligt växte min kärlek till den här bygden ännu lite mer.
  • Lärt mig montera uttag och lysknappar. Efter ommålningen i sovrummet har stickkontakterna hängt lösa och likaså lysknapparna. Själva elen var såklart kopplad men dosorna var inte monterade på väggarna. För att Jakob inte hunnit – och jag saknat självförtroende efter att halvhjärtat ha försökt men misslyckats. Men en dag tog jag bara tag i det, använde hjärnan, arbetade långsamt och metodiskt. Och fick det klart. Stolt!
  • Jag har tältat för första gången. Alltså jag har ju sovit i tält massor av gånger men typ mest på kompisars baksidor.  Men i sommar campade jag för första gången – trangiakök och allt. Det var en fin upplevelse och jag känner mig nöjd för att jag fixade fem dagar på camping med småbarn.
  • Kört 125 mil själv med barnen under en bilsemester. Aldrig kört så långt förut och heller inte trott att jag skulle orka. Klart jag gjorde!
  • Sett Sturkö för första gången.
  • Skaffat får.
  • Gift bort min syster.
  • Köpt hem en lunta nyutgivna moderna romaner. För att variera mig med alla gamla klassiker jag annars föredrar. Succé!
  • Vrålat som en galen kvinna ut genom mitt bilfönster, åt några idioter. Chockade mig själv och både skämdes och var nöjd på samma gång.
  • För första sommaren på tio år har jag inte kollat mailen under en hel månad. Och ingen dog och ingen gick i konkurs på grund av mig.

Har du gjort något nytt och annorlunda i sommar? 

I’m back!

Hej igen efter jordens längsta blogguppehåll. Har aldrig varit borta från bloggen så här länge tidigare – inte ens när jag fött barn. Men det var tvunget.

Nu är jag dock tillbaka igen och det med besked. Efter roadtrip genom Sverige, två bröllop och tre bedrövelser. Och det känns så bra att ha min dator och kunna blogga igen. Har tänkt varje dag på saker jag vill skriva om, fota och berätta för er.

Det har varit en lång och fantastisk sommar – men ännu har jag en sista semestervecka kvar innan terminsstart. Den ska jag ägna åt att försiktigt komma iordning här hemma så att skol- och arbetsstarten blir smidig.

Den här sommaren inledde jag mentalt redan i ljuvliga maj. Då jag var så harmonisk och lycklig. Kanske mer än jag någonsin varit. Och kände ett stort behov av att omfamna känslan helt – tillåta mig att gå in i den. Eftersom jag också hade en illavarslande föraning om att det när som helst kunde ta slut. Och lite så blev det när juli kom – med tuffa besked och utmaningar. Och plötsligt blev allt väldigt mörkt och allvarsamt.

Men nu är det mitten av augusti och det känns som att jag kan andas lättare. Det svåra kommer jag inte blogga om – för det är inte min berättelse och för att jag alltid är försiktigt med att blogga om det som gör ont – just när det gör ont. Man blir så sårbar för andra människors kommentarer.

Men det roliga – det ska ni få veta mer om. Snart, snart. Jag kan bara säga att både det bra och vidriga som har hänt har gjort att jag har kommit till nya insikter och beslut om hur jag ska leva mitt liv. Och för det är jag tacksam.

Fyra valkompasser och en slutsats

Tack för alla tips och önskemål om inlägg i förra bloggposten! En sak som återkom flera gånger var att jag skulle skriva om politik nu inför valet. Så jag bestämde mig för att göra fyra olika valkompasser för att se var jag hamnade.

I Aftonbladets Valkompass hamnade Vänsterpartiet i toppen. Tätt följt av miljöpartiet och socialdemokraterna. Sist kom SD och KD.

Även i Svts valkompass hamnade Vänsterpartiet först – här med KD och M sist.

I Expressens valkompass kom däremot FI först och Vänsterpartiet förs som trea. L och M kom sist i testet för mig. Kanske ska tilläggas att Fi inte ens fanns med i de andra valtesten.

Jag tycker att Valkompasser är himla bra – men att man förstås gärna ska göra ett par olika så att man får en rättvisande bild av var man står politiskt. Vet man inte så mycket om politik så kan det ju vara svårt att veta var man står i alla frågor. Själv är jag väldigt intresserad av politik och har funderat mycket kring de flesta frågor i testet.

Anledningen till att partierna sorterades in just så här för mig är nog för att jag är väldigt säker på att jag är mot vinster i välfärd. Sverige är ett av få länder i världen som tillåter skattepengar att bli privata företags vinst. Det är förstås helt orimligt och måste upphöras med omedelbart.

Jag är dessutom för att alla kommuner ska tvingas ta emot flyktingar. Jag tycker att vi ska ha ett generöst flyktingmottagande men att alla kommuner ska vara tvungna att ta emot dem. Vi kan inte ha det som i dagsläget – att några få kommuner ska ta emot alla flyktingar.  Ofta är det fattiga kommuner som lotten faller på – ju rikare kommuner desto färre flyktingar tar man emot. Det skapar stark segregation och missnöje i samhället. Sämst i Sverige är kommuner som Kungsbacka, Danderyd, Värmdö. Pinsamt hörni.

Jag är också för att staten ska bidra till byggandet av fler hyrersätter samt fortsätta med hyresreglering. Att införa marknadshyror skulle riskera höjd hyra för många hyresgäster och segregationen mellan rika och fattiga områden skulle öka.

Jag är också väldigt bestämt kring att Sverige INTE ska inte gå med i Nato, och INTE lämna EU. Dessutom prioriterar jag miljöfrågor och jämställdhet högt. Jag gissar att det är vad som gett utslag i valkompassen.

Som en rolig grej avslutade jag med att göra Det Politiska Spelets Valtest. Istället för att svara på frågor om politik och sakfrågor får man svara på vad man gillar för musik, mat, hur ens alkoholvanor är etc. Och baserat på dessa svar så får man reda på vad man troligen röstar på enligt statistiken.

I det här testet blev jag kristdemokrat vilket jag finner väldigt roligt. Särskilt eftersom folk ofta tror att jag är just Kristdemokrat. Men som ni ser i valkompasserna kommer KD nästan alltid sist för mig. Det stämmer väldigt bra in på hur jag känner det. Jag har svårt att se hur KD som parti står för kristna värderingar som solidaritet med svaga – särskilt med tanke på deras syn på invandring och deras flirtande med SD.

För mig som kristen känns Vänsterpartiet som ett rimligare alternativ som ligger mer i linje med min gudstro. Att vi som har mycket ska dela med oss till de som har mindre. Att vi har fått den här jorden att ta hand om och skydda och därför har ett ansvar för natur och djur. Att vi har ett ansvar för att ta emot och välkomna invandrare. Ja, det står till och med i 3 Mos 19:33 Om en in­vand­ra­re slår sig ner i ert land, skall ni in­te förtryc­ka ho­nom. In­vand­ra­ren som bor hos er skall ni be­hand­la som en infödd. Du skall äls­ka ho­nom som dig själv.

Ja. Så såg valkompasserna ut för mig! Har ni gjort någon? Tycker ni att resultatet stämde bra in på er? 

Självmedkänsla

Jag rensade mitt postskåp  och hittade boken Utan Press av Sofia Viotti som kommit som recensionsexemplar. Eftersom jag får massor av böcker med posten varje vecka övervägde jag att skänka bort den. Men av någon anledning började jag istället läsa den och fastnade direkt. Författare och psykologen skriver om ett begrepp som jag har hört talas om men egentligen inte förstått vad det är, nämligen Självmedkänsla. Jag insåg dock när jag läste att jag varit och nosat på den här metoden tidigare.

Efter utmattningen har jag övat mig mycket på självmedkänsla och sedan jag läste ut boken har jag övat ännu mer. På att behandla mig själv på samma kärleksfulla sätt som jag behandlar mina barn. Oändligt med överseende, tålamod, vänlighet. Jag kallar det för att mamma mig själv.  Så här kan det låta

Mitt Gamla Jag: Fuck, fuck faan att jag glömt bort att jag hade deadline på det där jobbet idag. Typiskt mig. Orkar inte med mig själv. Måste skärpa mig. Vad är det för fel egentligen? Kom igen nu Clara! Gör du fler sådana här missar kan du ju glömma att få jobb igen.

Resultat: Ångest, hjärtklappning, oro och skam över att ha misslyckats med något jag lovat genomföra. Och dessutom så mycket stress i kroppen att det blir ännu svårare att snabbt göra färdigt det där jag glömt bort.

Mitt Självmedkännande Jag:  Oj, vad du gör det bra Clara. Du som har så många olika bollar att hålla reda på och inte får tappa någon. Tur att du kom på det här med deadlinen i alla fall. Du kommer kunna lösa det här. Jag märker att det här känns jobbigt, att det ger dig ångestpåslag och hjärtklappning. Men det är inget farligt. Vi låter det vara nu. Bara andas.

Det kan till och med hända att jag avslutar den här inre dialogen med att ömt och tröstande stryka mig själv på kinden.

Resultat: Ångesten och hjärtklappningen tonar snart bort. Skammen över att ha misslyckats med något jag lovat att genomföra finns inte där längre. Jag är lugn och trygg och vet att jag kommer kunna fokusera och lösa problemet jag hamnat i.

Jag inser att det här exemplet kanske låter fånigt. Det är svårt att skriva om det här på något bra sätt. Men det har gjort mig så gott att börja kommunicera till mig själv som jag gör till mina barn. Och  jag förstärker det genom att prata till mig själv med tilltalet “Clara” istället för “Jag”.

Den här självmedkänslan gäller också kroppen . Men de ska inte att förväxlas med trams om att “man måste lära sig älska sin kropp” –  det här handlar om att visa den kärlek. Jag sitter till exempel ofta och stryker på min runda, degiga mage. Och barnen gosar med den och tycker att den är så fin. Jag känner på den släta, vita huden på insidan av överarmarna. Mina starka, breda lår. Och allt är okej. Jag värderar inte kroppen, prcis som jag inte värderar min sons kropp när jag killar honom på ryggen tills han somnar.

Utan Press innehåller tankeknep och övningar som jag känner är bra när man har varit eller är på väg att bli utmattad. Alla övningar i boken orkade jag inte göra. Men bara att läsa om tänkesättet hjälper mig. Boken hade varit för tung att ta till mig av när jag var sjuk. Men nu när jag är friskare och försöker bygga ett hållbarare liv så är den precis vad jag behöver! Rekommenderar den varmt.

Att må bra igen

Det är lättare att skriva intressant om ohälsa och dåligt mående än att skriva om att man mår bra. För det blir snabbt ganska platt. Men jag känner ändå att jag vill skriva om det. För den sista månaderna har jag mått bättre än jag gjort på många år. Livet känns roligt, arbetsbelastningen känns rimlig. Jag har återupptagit kontakten med människor jag inte sett på länge och fördjupat vänskapen med bekanta. Jag känner starkt kasam – känsla av sammanhang och meninsgsfullhet. Jag har funderat lite på vad det beror på. Vad har varit annorlunda sista tiden?

  • Min assistent Charlotte. Hon har tagit över allt sånt som jag är dålig på och har svårt för. Och hon gör det enkelt och proffsigt och vänligt. Hon är en välsignelse. Precis som Josef som tagit över driften av min webb och nu löser eventuella problem med den på nolltid.
  • Arbetsbelastningen. Jag jobbar rimligt mycket nu. Stressen finns kvar vissa dagar men jag har lyckats lägga in återhämtning emellan så att jag inte tappat orken. Jag har vågat lyssna på magkänslan och säga nej till saker jag inte tror att jag kommer orka eller hinna.
  • Sömnen. I mitt nya sovrum rensat på störande stök sover jag så gott. Dessutom fick jag ju frakta bort flera bilar fulla med skrot och skit i samband med att vi flyttade till det nya sovrummet. Det var renande och nu är det mycket mindre rörigt sedan jag fått ett överskådligt och välstädat litet arbetsrum.
  • Matlaget. Det var Jakobs ide att dra igång det i vintras och jag var nog lite skeptisk. Hur skulle vi med våra uppbokade liv kunna åta oss att en gång i veckan äta middag med två grannfamiljer? Men det har vi gjort. Och inte en vecka har gått utan matlaget. Att ses en tisdag, dela mat och liv och bestyr och skratta tills jag gråter – det har varit väldigt viktigt för mig. Och sista veckorna har vi inte bara setts till matlaget utan träffats varje dag nere på badplatsen i byn. Lite mer som en kollektivfamilj där vi delar på barnuppfostran, matlådor och badlakan och umgås hela kvällarna.
  • Vädret. Säkert hjälper vädret till också. Först en fantastisk, riktig vinter och sedan en varm snäll vår. Varje morgon när jag dricker kaffe på trappan tackar jag gud för denna nådens vår. För luftvärmen, för solen, för badtemperaturen som gjort att jag kunnat doppa mig varje dag i flera veckor.