Lyssningstips

#hjälpjagärutmattad

Den här veckan har gått lite i utmattningens tecken – för det finns ju så många aspekter att fundera på kring sjukdomen. Ju mer jag skriver om det desto fler inser jag har drabbats av samma sak som jag. Av mitt gamla tjejgäng från gymnasiet har till exempel alla utom en av tjejerna varit utmattad sedan vi tog studenten för tretton år sedan. Hur sjukt är inte det?!

Nå, en annan person som jag tycker mycket om som också varit utmattad men blivit frisk igen, det är bloggaren PT-Fia! Hon har efter en tids uppehåll dragit igång poddcasten Ofiltrerat – och där är jag gäst! Vi pratar bland annat om utmattning. Men också om träning, att hantera kritik och längtan efter att bli rik. Det blev ett fint samtal som ni kan lyssna på här eller i valfri poddapp.

Rädd att bli frisk

#hjälpjagärutmattad

“Det är tufft att vara sjuk när det inte syns utanpå. Men nästan ännu jobbigare när man börjar jobba och andra inte har förståelse att man inte orkar allt, även om man börjat jobba”

Så beskriver Therese Ålestig sin resa genom utmattning under hashtaggen #hjälpjagärutmattad. Jag har tänkt på det här ganska mycket sista tiden, nu när jag är på väg att bli frisk(are). För det finns ett motstånd i mig – för jag är så rädd att om jag visar att jag blir friskare så kommer alla förväntningar att bli som de varit innan . Betraktar jag mig själv som återställd kommer jag bli behandlad som den Clara som människor i min omgivning känner till. Men det var ju den Clara som levde ett liv som gjorde mig sjuk.

Det här tror jag är ett dilemma för många som är sjuka – vare sig det rör sig om utmattning eller någon mer fysisk sjukdom. Det är hemskt att vara sjuk men det är läskigt att bli frisk. För att gå tillbaka till sitt gamla liv kanske varken är rimligt eller vettigt.

Men hur förklarar man det för sin omgivning?

Om att bli friskare

Nu är det snart tre år sedan jag blev utmattad. Och jag blir friskare – men resan är lite skakig och jag funderar på vem jag kommer att bli? Jag kan inte gå tillbaka till den jag var innan – för hon gjorde ju mig sjuk. Så jag måste hitta ett nytt jag. Med klokare tempo. Någon som håller en fart jag kan hålla resten av livet.

Det har varit så mycket krishantering och panikåtgärder för att klara det jag gått igenom. Jag har saknat energi att tänka framåt och planera om mitt liv. Men den här våren har jag gått in i ett nytt skede. Jag brukar tänka ganska kortsiktigt kring vad jag tror att jag måste göra – och ännu mer kring vad jag har lust med. Utan att först fundera på om jag kommer orka med det.  Men nu övar jag mig på att tänka  “Vad av allt jag planerar att göra bidrar till balans i mitt liv? Hur får det mig och min familj att må bättre?

Det är ju faktiskt inte säkert att det jag har mest inspiration till att göra för stunden är det bästa för mig. Det perspektivet är ovant.

När man varit deprimerad som jag varit i varierande grad under fyra års tid (väldigt varierande – har såklart haft bra perioder också) då är det så underbart att må så här. Att uppleva en vår när jag får vakna tidigt på morgonen av mig själv och känna mig helt varm inuti. Krypa tätt intill Jakob i sängen. Känna ansiktets rynkor slätas ut. Att jag inte kan hejda ett leende. Att ha fått tillbaka det som utmattning och depression tagit ifrån mig. Förmågan att bli rörd till tårar av en valborgseld, av fågelsång på hundpromenaden, av Folkes smala nacke eller 1a maj-demonstrationen. Det är så fint alltsammans. Det är härligt att leva!

Att ta en paus

Jag hade verkligen tänkt fota mycket här i Spanien. Det är ju så bildmässigt med turkost vatten, stora fruktfat och dignande citronträd. Men jag orkar inte ta med mig kameran ut på dagarna. Min ledighetsbehov är så starkt att jag inte orkar tänka jobb en sekund när jag gör saker med familjen. Ett sundhetstecken kanske?

Det fina med att komma bort så här är att man får perspektiv på saker. Under det senast året som passerat har jag lanserat ett klädmärke (och fyra kollektioner), gjort tre böcker (varav en har lanserats och två kommer i vår) och dessutom startat ett kontor i stan. Nu upptäcker jag att jag för första gången på väldigt länge inte har ett nytt projekt som måste hanteras. Sedan 2011 har jag till exempel alltid jobbat med flera parallella böcker – för att nu inte ha kontrakt på en enda. Jag har flera nya idéer och uppslag på böcker och projekt.  Men vet ni? Jag tänkte unna mig en nya-projekt-paus. Till i oktober.

Det känns lite läskigt – men framförallt väldigt skönt. Från nu till då ska jag inte dra igång några nya stora projekt. Inte skriva något, inte klämma fram något nytt. Bara hantera det jobb som jag måste göra och resterande tid istället fokusera på att utveckla andra sidor av mitt skapande. Främst målandet och musiken. Vi får se vad det leder till. Det behöver inte leda till någonting. Jag gör det för att det ger mig glädje och energi.  Men också för att om man inte pausar vissa saker kan man inte hänge sig åt andra saker. Under de månader under min utmattning då jag jobbade som minst kom jag på idéer som tagit mig ända hit. Nu är det dags för en liknande paus. Men frivillig den här gången – och jag ska ju inte sluta jobba. Men göra lite mindre. Dessutom ska jag fokusera på min hälsa. Ta mig mer tid för att träna och äta vettigt och gå på spa och ta hand om mig själv.

Den här insikten hade jag inte nått om jag inte åkt hit och fått stänga av allt i några veckor. Och om jag inte tagit in min assistent Charlotte som för första gången skapat lite luft i mitt schema och lugn i min inkorg.

Att ramla i en stor varm famn

Som ni vet är jag på spanska solkusten nu – med barnen och Jakobs mormor. Jakob har ännu ett arbetspass här – han jobbar ju i perioder med rehabilitering av svenska strokepatienter så han är borta på dagarna men på kvällarna ses vi allihopa. Som jag skrev förra veckan har jag haft ett litet bakslag i utmattningen så att komma hit var som att ramla rakt in i en stor varm famn.

Dagarna går så långsamt och vi gör inget särskilt. Äter frukost i lugnt tempo, spelar spel, läser böcker och går till stranden några timmar varje dag. Där somnar jag oftast en stund till. Sedan lagar jag lunch och middag och det är samma meny hela tiden. Mangoskivor med lime och lite salt, tomatsallad med mozzarella, oliver, hemmagjord guacamole och massor av tortilla (alltså inte brödet utan omeletten). Och så god yoghurt hela tiden. Så enkelt och så fräscht och gott!

Den här resan är bra för mig känner jag.

Vi har för mycket pengar för att bry oss

Snålveckan. Jag har ett stort trädgårdsland i ena hörnet av min tomt. En snäll granne körde upp det med traktor när vi flyttade hit. Då hade marken inte odlats på tjugo år, men han försäkrade att det en gång i tiden hade frambringat byns finaste grönsaker. Nu kämpar jag med mitt land från tidig vår till sen höst. Så fort tjälen går ur marken ska jorden bearbetas. Den ska vändas och gödslas och dras i räta rader. Sedan ska frön sås. Morotsfröna är värst. Om jag är för ivrig och jorden är för kall och blöt så ruttnar de bort allesammans. Och hamnar de för tätt i fåran får jag ett väldigt besvär med att gallra längre fram på sommaren. Och blåser det när jag sår flyger morotsfröna iväg och hamnar överallt där de inte ska vara.

Man får inte glömma att vattna de små plantorna. Helst med regnvatten som stått i en tunna och blivit ljummet. Annars kyls jorden ner för mycket. Snart är det dags att rycka ogräsen med roten. Ibland är det svårt att se skillnad på revsmörblommans lömska blad och morotens. Första sommaren sparade jag revsmörblomman och rensade ut alla morötter. Det misstaget gör jag aldrig om. Nu märker jag ut morotsraderna noggrant så att inga förväxlingar kan ske. I mitten av juli – om jag har tur – skördas mina första morötter efter många veckors spänd väntan. Några är korta och tjocka, andra långa och smala. Vissa har två ben och ser ut som ett par byxor med grön blast som överkropp. Ibland snurrar benen ihop sig så att moroten verkar kissnödiga. Några är söta och mjälla, andra hinner jag inte skörda i rätt tid och de bli överväxta och träiga. Men jag äter dem ändå. Jag äter varenda en med andakt för jag minns vilket arbete som ligger bakom.

När hösten kommer och sommarens morötter tagit slut köper jag nya från mataffären. De ser likadana ut allihop. Raka, tjocka, stora. Alla avarter har rensats ut. De smakar helt annorlunda än de som vuxit i hörnet av min tomt. De har en svag ton av pappkartong och när de legat i kylen för länge och skrumpnat i toppen så slänger jag dem på komposten utan en sekunds eftertanke. Morötter är så billiga att köpa nya.

Precis som jag gör med morötterna från affären gör de flesta med sina kläder och prylar.

Saker som kostar oss pengar eller möda bryr vi oss om att vårda. En dyr kofta handtvättar vi gärna. Och bara det bidrar ju till att den håller bättre. Kanske skulle våra billiga koftor hålla nästan lika bra om vi tog oss tid att vårda dem ömt? Men det gör vi sällan, för vi värdesätter inte det arbete som ligger bakom. Det finns människor som på allvar tror att kläder tillverkas genom att man stoppar in en rulle tyg i en maskin som sedan spottar ut en kavaj, eller skjorta beroende på vilken knapp man tryck in. Så är det förstås inte. Ännu på tvåtusentalet behövs den mänskliga handen för att framställa kläder.

Riktigt långt tillbaka i tiden odlade man linet, som spanns till tråden som vävde tyget som blev till plagget. Då värdesatte man verkligen sina kläder. Och när plaggen var så slitna att de inte gick att använda gjorde man trasor av dem och vävde dekorativa mattor.

Men man måste inte gå fullt så långt tillbaka för att hitta andra konsumtionsmönster.  När min mamma var barn var det fortfarande vanligt att man sydde sina egna kläder efter mönster som kunde beställas i veckotidningar. Det var tidskrävande och omständigt – men resultatet blev hållbara plagg som kunde bäras och ärvas av många barn. Och de plagg man köpte nya var relativt dyra och påkostade och gjorda för att hålla i många år. Ibland undrar jag om det kommer att finnas några vintageplagg för våra barnbarn? Nästan inga plagg som tillverkas idag kommer hålla tills dess.  Dels för att kvaliten är undermålig. Dels för att vi inte längre vet hur vi ska vårda dem. Dels för att vi har för mycket pengar för att bry oss.

Just därför är den här folkrörelsen med människor som odlar, slöjdar och vårdar sina prylar så fruktansvärt viktig.  Vi nutidsmänniskor behöver skapa själva för att bli medvetna om sakers värde. Det gör oss snålare med resurserna.

Det här inlägget är en del av mitt tema Snålveckanhär kan du läsa mer, hitta tips och recept för den lilla plånboken!

Om förlåtelsen

Ibland tänker jag på Petrus samtal med Jesus “Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger”

Jag tänker förstås inte att sjuttiosju gånger är ett tak för förlåtelsen. Mer en riktning som pekar mot att förlåtelsen kan vara oändlig. Men hur är det att vara den som väntar på ett förlåt som aldrig kommer?

När jag var i de tidiga tonåren gick jag igenom en väldigt traumatisk konflikt med någon jag stått nära. Konflikten växte och blev svår. Kuratorer och psyklologer kopplades in – men det gjorde bara saken värre. Efter ett år av bråkande och vad jag upplevde som djupt orättvisa anklagelser mot mig  – ja då började jag avsky. Avsky hen som jag en gång tyckt så mycket om. Nu var vi fiender. I ett block jag gömde på rummet klottrade jag ner allt jag avskydde. Allt ont jag ville att hen skulle drabbas av. All olycka jag önskade skulle hemsöka hen som hämnd för vad jag utsatts för. Det var hat.

Det gick fyra år. Och varje gång såg dig flammade hatet upp igen. Jag bytte sida på gatan, du gick långa omvägar för att slippa mig. Om ditt namn kom upp i en konversation mådde jag illa. Och dagboken fortsatte fyllas av förbannelser över dig. Du som stulit det jag aldrig kunde få tillbaks.

Det gick fyra år. Och lite till. Men så en tidig lördagsmorgon vaknade jag. Låg kvar i sängen, hudlös och genomskinlig.  Och innan jag ens hunnit öppna ögonen kom tankarna på min vedersakare. Men istället för hat kom orden

jag förlåter dig. 

Du har aldrig bett mig om förlåtelse. Du kommer inte göra det heller. Kanske vet du inte ens att det vore det rätta? Du har aldrig visat att du förstått hur illa du behandlade mig. Hur illa jag for av det du gjorde.

Men jag behöver inte vänta på ditt förlåt. Du har inte makten över mina känslor. Varken hatet eller kärleken. Jag valde att förlåta dig för att befria mig själv från smärtan.

Kanske hade det kunnat stannat där. Men som av försynen fördes vi en tid därefter ihop. I ett sammanhang där ingen av oss var beredd och ingen av oss kunde fly. Luften var laddad med motvilja. Du gjorde allt för att inte visa att du sett mig. Vände dig bort, fäste blicken i golvet. Höll armarna i kors över bröstet – nästan som om du höll fast dig själv. Men jag gick rakt emot dig med bestämta steg. Jag såg hur du ryggade tillbaka när jag kom fram, som om du var rädd för att bli slagen. Istället gav jag dig en hastig, ordlös kram. Jag vågade inte se dig i ögonen. Men jag hann uppfatta att du log. Du log mot mig. För första gången sedan vi var barn.

När mamma precis hade dött kom ett brev till mig utan avsändare. På rosa brevpapper, med en omisskännlig handstil. Det innehöll ingen hälsning – bara några rader ur en bok jag tyckte mycket om. Jag visste att det var ifrån dig.

Att se framåt

Det känns så fint att blicka framåt mot det här året som jag tror kommer att bli väldigt roligt och utvecklande. Nu känns det som att jag har varit på världens längsta jullov vilket är fint såklart – men också gör det extra svårt att komma igång igen. Fast jag längtar efter att hugga in på det! Och det blir ju med en rivstart jag på torsdag

Nästa vecka är jag på Formex med Yawama of Sweden där vi lanserar våra nya gosedjur, därefter väntar jobbresa till London med Annakarin – sedan Jokkmokks marknad med min syster. Därefter rinner det på ordentligt med pressjobb för min och Ericas nya bok som kommer i april. Det är nästan lika mycket jobb med press som att skriva boken från första början. Roligt såklart, men också tidskrävande.

En snäll sak jag ska göra mot mig själv hela vintern är i alla fal att åka längskidor två gånger i veckan och träna med en personlig tränare en tredje gång. Tror det kommer uträtta underverk med tröttheten och den stela ryggen.

Ett lyckligt liv

Jag hörde en forskare inom sociologi uttala sig om vad som gör människan lycklig. Han konstaterade att när man bedömer en människas upplevelse  av att ha ett lyckligt liv innebär lycka inte frånvaro av bekymmer. Istället innebär det att uppleva bekymmer och sedan överkomma dem. I lättnaden efteråt när man klarat det svåra – där finns lyckan.

Det tänker jag ofta på och kanske stämmer det. Lika ledsen som jag var över att mamma dog, lika mycket har jag vett att uppskatta livet och verkligen njuta av det. Lika jobbigt som det var att gå igenom en utmattning, lika skönt är det att komma ut på andra sidan och börja känna mig friskare. Hade jag inte upplevt det ena kunde jag inte känna det andra. Jag tänker på det i stort som smått.

Många gånger har jag pressat mig själv att klara prövningar. Jag hade kunnat ha ett så annorlunda, mindre utmanande liv om jag gick in för att undvika bekymmer till varje pris. Men någonstans letar jag också efter det. Inte bekymren i sig men utmaningarna. Det på gränsen till för svåra när jag verkligen hinner misströsta om att klara det. För efteråt känns det som att jag rent fysiskt växt mig större. Och i den stunden. I lugnet efter den stormen. Då upplever jag lycka.

Nyårslöften för 2018

Nu har jag funderat lite på mina nyårslöften för 2018. Det känns viktigt att löftena faktiskt känns snälla och meningsfyllda  – annars kommer man ju aldrig orka efterleva dem.  Tidigare nyårslöften har varit att få ordning på min teknik – datorer, kameror och backup-system. Träffa min släkt mer eftersom det gör mig glad, vila oftare och läsa fler böcker. Detta är vad jag kommit fram till att göra i år.

Mitt första löfte lyder Mer kultur. Det gäller det att fylla på med ny inspiration för att inte fastna i samma maner och upprepningar när man har ett kreativt jobb. Och jag kan verkligen sakna inspirerande kulturupplevelser. Jag är uppvuxen med sånt- pappa spelade i symfoniorkester så konserter gick vi ofta på. Mina föräldrar drog också med mig på teater, balett, musikaler och opera. Ja, alla möjliga kulturupplevelser. Och eftersom jag själv gick musikgymnasium och spelat teater i åtta år gick jag ju på många konserter och föreställningar ordnade av kompisar. Men nu går jag inte på någonting längre, utom möjligen museum ibland. Då har ändå Umeå ett fantastisk kulturliv. Det känns fattigt att ha det så här, så mitt löfte är kolla igenom årets teater och konsertprogram och köpa två biljetter till 3-4 föreställningar under året. Sedan bjuder jag med mig en kompis varje gång och kombinerar således kompishäng med kultur och inspiration

Mitt andra löfte lyder Exponeras för ny kunskap. Något vi kommer göra på Studio Lidström&Nyberg är okonferenser. Alltså konferensdagar där deltagarna själva genererar innehållet. Alla på kontoret (som vill) får en slot på ca 45 minuter då de kan prata om något de kan extra bra – varumärkesbyggande, färglära, storytelling, måluppfyllnad etc.  Detta är jag så himla peppad på för jag älskar att lära mig nya saker av kunnigt folk. Och inte minst på företagsfronten kan man ju behöva lite nya kunskaper och infallsvinklar. Mitt andra nyårslöfte blir således att oftare försätta mig i situationer där jag har möjlighet att lära mig nya saker.

 Jag tror att det kommer bli väldigt roligt och utvecklande att uppfylla dessa nyårslöften! 

Årssammanfattning 2017

Så har det blivit dags för den traditionsenliga årssammanfattningen! Brukar ju göra den här varje år. 20162015201420132012 och 2011 och 2010. Ni får gärna låna listan till era bloggar!

Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut? Startade ett klädmärke

Genomdrev du någon stor förändring? Ja, att skaffa en lokal i stan och starta Lidström&Nyberg.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, Malin Wollin!

Vilket datum från år 2017 kommer du alltid att minnas? En av alla härliga, soliga morgnar i Central Park med min syster, sköna skor och en stor kopp kaffe i handen. Ja, bara för det minns jag såklart inte ett exakt datum då detta skedde. Men den resan var fantastisk!

Dog någon som stod dig nära? Nej

Vilka länder besökte du? Till Grekland för skrivarresa med Malin, Korsika för ett resereportage, New York för jobb och Spanien för att hälsa på Jakob som jobbade där. Fy, vad många flygresor när jag ser tillbaka på det. Hoppas däremot att jag i vår ska kunna ge mig ut på en tågluff i Europa med barnen.

Bästa köpet? Ny iPhone och kamera. Sån glädje att ha ny och perfekt utrustning. Annars var köpet av några hundra gamla tegelstenar bäst – för det blev till fina pallkragar med kryddor som stormtrivdes.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Antidepressiva. Sertralin FTW! Kommer inte sluta äta det den närmsta tiden. Så fantastiskt att äntligen hitta något som funkar.

Saknar du något under år 2017 som du vill ha år 2018? En varm, solig sommar.

Vad önskar du att du gjort mer?  Läst böcker. Varför läser jag så lite böcker? Så fort jag reser bort slukar jag böcker men här hemma läser jag typ ingenting längre. Det känns så fattigt.

Vad önskar du att du gjort mindre? Scrollat runt, runt, runt på instagram och Facebook. Så meningslöst.

Favoritserier från året som gått?  Glow och Skam

Bästa boken du läst i år? Ett litet liv av Hanya Yanagihara. Läste ut den på två dagar i Spanien och kände mig helt själsligt misshandlad efteråt. En fantastisk och gripande läsupplevelse.

Största musikaliska upptäckten? Miley Cyrus låt Younger Now som varit ledmotiv under höstens bilresor.

Vad var din största framgång på jobbet 2017? Att Underbaraclaras.se blev utsedd till Årets Tidskrift, att vi äntligen kickat igång Lidström&Nyberg. Att jag har fått en arbetsplats för mig själv med idel fantastiska människor som jag tycker om. Och så att jag skrivit klart min första bok. Jo, jag har visserligen gett ut sju böcker innan – men aldrig en bok som den här.

Största framgång på det privata planet? Att jag lyckats hålla en rimlig arbetsnivå den här hösten och därför haft mycket ork och energi till barnen och känt sådan himla glädje i relationen med dem.

Största misstaget? Att inte ha bokat upp ledig tid med släktingar och vänner månader i förväg. För annars kommer jobb emellan och så hinner vi inte ses.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Sjukt mycket gladare jämfört med både 2015 och 2016 – till och med gladare än 2014 så jag måste säga att det varit ett fint år!

Vad spenderade du mest pengar på? Resor

Något du önskade dig och fick? En studio i en drömlokal!

Något du önskade dig och inte fick? Ja, jag hade önskat att jag skulle hitta energin att komma igång med träningen och bra vanor. Det gick dåligt.

Vad gjorde du på din födelsedag 2017? Jag var i Grekland med Malin och skrev bok och åt massa god mat. Jättebra födelsedag!

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Mer rörelse och träning i vardagen. Och bättre nyheter på radio.

Vad fick dig att må bra? Att vara med kompisar och sitta i trädgården i Spanien och titta på när barnen lekte med sin gammor.

Vem saknade du? Mamma. Det blir värre för varje år.

De bästa nya människorna du träffade? Alla sköna personer som jag ska dela studio med de närmsta åren!

Mest stolt över? Miss Clarity. Att vi sjösatte, lanserade och gjorde pangsuccé.

Högsta önskan just nu?  Att Metoo får spilla över – ja inte bara spilla förresten, snarare dränka 2018 i frågor om jämställdhet och attityder.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  Det är hemligt. Men bra.

Nyårslöften 2017 – hur gick det sen?

Med bara två veckor kvar av 2017 är det dags att göra bokslut.  Bland annat genom att fundera på förra årets nyårslöften och se hur bra det gått att efterleva dem. De löften jag hade förra året var:

  • Jag ska vara snällare mot mig själv. Tänka snällare tankar om mig själv. Ha mer överseende med mina olika sidor och klappa mig själv på axeln och säga heja istället för att vara självkritisk. Jag ska försöka tänka mer på mig själv som jag tänker på mina barn. Med oändlig kärlek och överseende.

Har jag gjort det? Ja, men det tycker jag. Det är ingen grej man bara kan bocka av utan någon jag får kämpa med och påminna mig om. Men det är bra att ha kompisar som också gör det. Kompisar som vet vad jag kämpar med och som påpekar när jag driver mig själv för hårt och är självkritisk i överkant. Jag tänker också att jag börjat äta antidepressiva har varit en del i detta. Klart jag ska ta den hjälp som finns att få! Så – jo jag har varit snällare med mig själv i år. Mycket snällare.

  • Jag vill ju bli modigare i livet – inte fegare. Och jag har insett att det inte är andras tankar om mig som begränsar mig utan mina egna. Har så många förutfattade meningar om mig själv som jag inser att jag inte längre vill lyssna på. Så mitt löfte är kort sagt att göra tvärtom varje gång rädslan sätter stopp. Får jag en ide som jag vill testa ska jag göra det. Särskilt om den bryter mot hur jag jag brukar göra i en liknande situation.

Det här har jag verkligen tagit fasta på i år! I stort som smått. Bland annat skrev jag det här inlägget som är ett exempel på vad jag gjort annorlunda i det lilla när jag släppt mina förutfattade meningar. Det har varit så härligt. I det stora handlar det bland annat om att tacka ja till mer resor och äventyr, om att skaffa den nya lokalen trots att jag tänkt på mig själv som en ensamvarg som alltid kommer arbeta hemifrån. Att erkänna för mig själv att jag älskar att jobba och att det är helt okej. Och att jag inte nödvändigtvis är slarvig och rörig. Jag prioriterar bara inte ordning när det står mellan det och att vara kreativ. Så, ja jag försöker hela tiden lämna utrymme för att förändras. Eller framförallt se att jag redan har förändrats – men kanske inte riktigt upptäckt det.

Nu håller jag som bäst på att fnula på mina nyårslöften för 2017 och återkommer med dem i ett annat inlägg. Hade ni några nyårslöften och hur har det gått att infria dem?

Önska en auktion

I år sänds Musikhjälpen ifrån Umeå och det är ju fantastisk kul! Jag har fått frågan om att bidra på något sätt och det vill jag såklart göra. Men jag vet inte riktigt hur.

Såklart kommer jag ge ett eget ekonomiskt bidrag men Musikhjälpen brukar ju vara så bra på att få folk att skänka pengar genom roliga auktioner. Jag fick några fina förslag från arrangörerna på saker jag skulle kunna auktionera ut. Att gästa en poddinspelning med Clara och Erica, en halvdags lägerskola hemma hos mig (för typ sex pers som får komma hit och pyssla, arbeta med odlingarna eller liknande). En härlig vintermiddag i mitt kök, eller att vinnaren av auktionen från en klänning i nästa Miss Clarity-kollektion uppkallad efter sig – och får komma med önskemål om design och form på den.

Ja – det finns helt klart massor av spännande saker att göra. Men här kommer mitt mindrevärdeskomplex in i bilden. Varför i hela friden skulle någon vilja bjuda på något som jag auktionerar ut? Ja. Så tänker jag. Men jag vill göra det ändå och kom på att ni som läser säkert har de bästa idéerna för vad en vinst skulle kunna vara. Om du fick önska fritt – vad skulle du vilja att jag gjorde och hur?

Nu kommer jag hem

Nu kommer jag hem
jag har sökt överallt
Som man lyser upp rymden
som man draggar en sjö
Jag har sökt dig långt borta
bortom bergen med snö 

Åh jag har sådan hemlängtan att det inte är klokt. Jag är så glad att jag i vilken sekund som helst är hemma, ställer in mina väskor och startar världens största brasa i spisen. Sedan fram med julpyntet och göra mysig decemberstämning över en natt. På fredag har jag bestämt att jag ska baka lussekatter och något annat juligt gott för till första advent har jag gäster. Nu går startskottet för juliga bloggen. PANG!

Framtiden för bloggaren

Nu&2007 har varit mitt bloggtema i november och nu är det dags att runda av. Tack för alla era fina engagerade kommentarer som gjort temamånaden så rolig och meningsfull! Den här återblicken har också fått mig att fundera över bloggens utveckling. Vad kommer hända 2027? Hur ser branschen ut då? Håll i er för här kommer ett lååångt inlägg.

För tio år sedan var det nytt att få produkter mot att visa upp dem på sin blogg. Några började också att få betalt från annonsörer i reda pengar. Men det var fortfarande småpengar och annonsörerna förstod inte riktigt konceptet med bloggar – och vad de egentligen var bra för.

Sedan 2007 har instagram, facebook, snapchat och youtube exploderat och företagen flyttar en allt större del av sin reklambudget till influencers. Men det vi ser idag är att de största profilerna inte bara nöjer sig med att samarbeta med annonsörer. De vill ta fram sina helt egna varumärken. Kenza har Ivy Revel,  Blondinbella har LCC och jag har Miss Clarity som första året kommer att dra runt betydligt mer pengar är jag gör i min vanliga verksamhet.

Framtiden för profilerna?

Ja, framtiden tror jag blir att ännu fler profiler skapar sina egna märken – istället för att enbart samarbeta med befintliga företag. Influencers vill inte “ge bort” all kunskap om sina läsare och vad de gillar till annonsörer. Istället tar de fram egna produkter och tjänster. Men här i ligger också en risk – risken att plattformen känns helt igenom kommersialiserad. Blondinbella får mycket kritik från sina läsare för att hon känns allt för kommersiell. Samma kritik har drabbat bloggare som Bianca Ingrosso och Matplatsen vars läsare rasar över mängden sponsrade inlägg. Det kluriga är att balansera rätt: mängden icke-kommersiellt material på ens kanaler måste alltid utgöra den absoluta majoriteten – helst 70-80% av inläggen. Har man för många sidoprojekt som tar tid är det svårt att hinna producera så pass mycket äkta, givande material till sin kanal. Och då börjar motorn som ska driva alla ens nya företagsideer att hacka.

Det är livsfarligt att glömma bort sin huvudkanal. Vårdar man inte sina följare och fortsätter att satsa på dem så kan inget annat heller växa. Jag har själv det här problemet i perioder när mycket annat jobb kommer i vägen för bloggandet. Men numera försöker jag alltid fundera om de uppdrag jag tar är något som gynnar mina läsare  – eller ifall det stjäl tid från att göra bra saker med min egen plattform. Plattformen är allt. Ni som följer mig är allt!

Vilken är då framtidens plattform?

Är det youtube, snapchat, instagram? Jag tror att vi måste se bortom plattformarna som stora jättar som Facebook eller Google äger. Så fort någon av dessa aktörer skruvar sina algoritmer riskerar ju influensers att förlora enorm räckvidd. Själv tror jag stenhårt på att äga sin egen plattform – som en blogg eller en mer traditionell hemsida. Att ha full kontroll över den och inte ligga hos tidningar eller bloggportaler med generisk design. Alla youtubers som inte också bloggar borde genast starta en blogg där alla de gör hamnar. Där de kan bestämma inramningen och hela deras kompetens får utrymme.

Den nya tidens “kändisar” äger ju sina egna plattformar på ett sätt som gamla tidens kändisar inte gör. En programledare får vara programledare så länge kanalen ville det. En skribent får skriva så länge tidningen bestämt det. En influencer får publicera sig i resten av sitt liv – och fortsätter den leverera relevant innehåll så kommer den ha följare. Dagens kända profiler – både inom gammelmedia och inom sociala medier – gör klokt i att bygga sina egna plattformar på nätet starka och inte förlita sig på en tevekanal eller tidning.

Jag har känt att jag vill äga min plattform själv. Jag vill att den ska vara som ett litet mediehus och jag vill ha text, rörligt och ljud i min kanal. Jag behöver inte ha den största youtubekanalen eller den största podden – men mina olika plattformar tillsammans ska göra mig till en av de största aktörerna. Och det är jag idag. Men vem vet vad som händer imorgon? Utvecklingen går snabbt så det gäller att vara på tårna. Jag funderar hela tiden på hur jag kan utvecklas.

En spännande ekonomisk utveckling för influencers är Patreon. Att de som gillar en profil stöttar den ekonomiskt så att profilen inte ska vara beroende av annonsörer. Vi ser idag att bloggare som Jonna Jinton och Lady Dahmer använder den här affärsmodellen – som jag tycker är väldigt sympatisk. Vi ser också profiler med tveksamma värderingar så som Janousch, Birro och Lamotte som lever på denna typ av stöd. De har hängivna följare som finansierar deras kanaler. Men – och det här är min stora invändning – de kan inte backa från sina åsikter eftersom deras följare betalar dem för att fortsätta uttrycka dem.  Det betyder att följarna på sätt och vis “äger” sina influensers och uttrycker de en åsikt som de inte gillar kan de dra tillbaka sitt ekonomiska stöd.

Jag skulle själv inte vilja ha Patreon till min blogg då jag skulle känna mig gisslantagen av läsarna.  Lite av min grej med exempelvis mina ryt-ifrån inlägg är ju att vända och vrida på begreppen och slå åt alla möjliga håll. Det innebär såklart att jag alltid retar upp någon. Och jag förutser redan nu hot av typen “Jag kommer dra tillbaka mitt ekonomiska stöd nu när jag vet att du tycker sådär…”   Visst  – att ha kommersiella samarbeten kan också vara begränsande. För de sponsrade inläggen måste ju godkännas av annonsörerna. Men de har å andra sidan inga åsikter om vad jag i övrigt skriver om på bloggen – så länge jag driver den seriöst och proffsigt. Det är en frihet för mig och det hjälper mig att våga vara obekväm i vissa blogginlägg och riskera att stöta mig med delar av min läsarskara.

2027 tror jag att fenomenet influencer blivit ännu starkare. Traditionella medier kommer ha allt svårare att hävda sig. I alla fall om de fortsätter som idag – när de gör allting så snuttigt och lättsmält för att passa publiken. Visst –  sociala medier får gärna vara lättsmält. Men när jag väl tar del av gammelmedia söker jag fördjupning, initierade kunskaper och resonemang som får ta tid. Jag vill absolut inte konsumera gammelmedia som liknar sociala medier. Jag söker något annat.

Jag har själv jobbat med TV och radio genom åren – och gjort otaliga programpitcher med diverse produktionsbolag. Det senaste var ett program som i mångt och mycket liknade Mandelmans Gård (men från våran gård istället – vårt förslag kom något år tidigare). Men nu är det slut med det. Jag är helt ointresserad av att jobba fram koncept för gammelmedier. Nu kan jag kan finansiera mina egna projekt och visa dem i mina egna kanaler. Utan inblandning från en massa chefer som vill in och peta. För mig är det en mycket större frihet – men och också en större utmaning. Att “bara” stå framför kameran eller skriva har alltid känts lite för enahanda för mig. Ska jag göra någonting vill jag gärna få vara inne och peta i fler delar i processen. Både i själva filmandet, producerandet, marknadsföringen och innehållet.

Inför 2027 hoppas jag att jag gör ungefär samma sak som nu. Men jag hoppas att jag når ut till fler och att jag i ännu högre grad kan finansiera mina egna projekt. Själv välja vilka producenter och redaktörer jag vill jobba med och slippa vara beroende av chefers godkännande för att få genomföra mina idéer. Jag kommer aldrig att släppa plattformen jag byggt upp och är fast besluten att fortsätta skapa inspirerande texter, foton, poddar och filmer till er som läser. Så kul det ska bli!