Ett flexibilitetsprov för oss alla

En psykolog sa till mig att ett sätt att bli lycklig i livet är att lära sig att vara flexibel. Låter kanske lite platt och förenklat. Men det gäller ju i stort som smått. Att kunna acceptera nya lägen utan att hela tiden längta tillbaka till det som var och gräma sig över hur det blev.

Den här våren är ett enda stort flexibilitetsprov för oss alla. Hur klarar vi att ändra våra planer? Kan man hitta ljusglimtar i mörkret? Vem tar tillfället i akt och försöker göra något de vill men i vanliga fall aldrig kan eller hinner?

Det är ju skitsvårt! Men jag försöker se ovissheten som en övning i flexibilitet. Allt är upp och ner och det måste vara okej. Jag hade till exempel sett fram emot att åka till mormors hus en vecka i påsk och åka skidor och ligga skavfötters i soffan och bara vara med familjen. Av naturliga skäl blir det inte så. Först grämde det mig men sedan bestämde jag mig för att detta var ett utmärkt år att fira påsk på hemmaplan. Det har jag ju faktiskt längtat efter tidigare år. Nu tar jag chansen! Och eftersom alla andra (med förståndet i behåll) också firar påsk hemma kan vi ändå fira med vänner och familj. Om än i mycket mindre skala.

Jag ska slå på stort i påsk med mat och dekorationer och göra det mer maxat och påskmysigt än jag brukar. Nu när vi inte reser ifrån alltihop som annars. Det här kan nog bli en alldeles utmärkt påsk om vi får vara friska. Och får vi inte vara friska så får vi hantera det med på något sätt.

Övning i flexibilitet som sagt

Jag ska alltid veta var jag kommer ifrån

Ibland kan jag få dåligt samvete över att jag har det så bra fast alla innan mig fått slita. Min farmor Beda och farfar Bertil hade ett litet jordbruk men levde på fisens mosse. Min faster har berättat om julen då farmor inte hade ett korvöre att ordna julmat för. Och då var det ändå bättre än Bedas egen familj hade haft det. Min farmors pappa hamnade nämligen i fängelse på Långholmen efter att ha stulit mat till sin hungriga familj. Han var egentligen en alldeles otrolig man – en riktig uppfinnare. Den första i den lilla västerbottniska byn som hade elektricitet. Han ordnade sig nämligen ett eget litet vattenkraftverk i bäcken vid huset. Tänk vad som kunnat bli av denna uppfinningsrika, intelligenta man om han bara fått utbilda sig?

Min pappa var första generationen i släkten som fick utbilda sig. Han gick musikhögskola och blev musiklärare.

Min mormor Rut och morfar Karl-Göran hade det inte mycket bättre. Morfar var klipsk och hade läshuvud men som äldsta bror i en fattig familj av skogsbrukare fick han aldrig gå mer än sex år i skola. När han fyllde tretton började han arbeta i skogen som en vuxen karl. Men smal och klen var han i början, stackarn. Mormor fick som ung arbeta som piga hos en släkting och hans elaka, pedantiska fru. Där fick man inte ens lägga sig för kvällen utan att ha dammat av alla sina kläder först. Ner till minsta underbyxa. När hon och morfar gifte sig kunde morfar så småningom utbilda sig till murare. Ett slitsamt yrke som tillslut gjorde honom halvt döv på båda öronen. Mormor skötte hemmet och barnen men var också dagmamma, stod i kiosk och städade på apoteket under en himla massa år.

Min mamma var första generationen i släkten som fick utbilda sig. Hon flyttade från Jokkmokk och blev sjuksköterska.

Jag och min syster saknade inget under vår uppväxt. Vi hade såklart inte gott om pengar med en lärare och sjuksköterska som föräldrar. Men vi hade det bra. Framförallt satsade mamma och pappa alltid på oss. Vi fick spela teater. Lära oss instrument. Åka konståkning och ta danslektioner. Vi gick i konstskola och filmskola och på gymnasiet valde vi båda musiklinjen. Det kreativa uppmuntrades av både pappa och mamma. Och hade mamma varit ung idag hade hon säkert arbetat med någonting helt annat än att vara sjuksköterska. Så konstnärligt lagd som hon var. Precis som pappa.

Jakob hade det mycket sämre ställt under sin uppväxt – hans familj levde på existensminimum när vi blev ihop. Idag säger vi ofta till varandra hur glada vi är över att ha råd att åka slalom med våra barn. Gå ut och ta en fika. Åka på badhuset hela familjen eller köpa nya vinterhandskar till barnen för tredje gången samma vinter. När de envisas med att komma bort. Jag är så oerhört medveten om vilken enormt lyxig ekonomisk verklighet vi har. Inte bara jämfört med generationerna innan oss utan också jämfört med många av våra bekanta. Ändå är Jakob bonde och yogalärare. Det är inte direkt som att vi är TVÅ välbetalda vuxna i familjen. Jag tackar bara min lyckliga stjärna för att jag råkade börja blogga för fjorton år sedan.

Förra vintern lyssnade jag på hela Mina Drömmars Stad-serien av Per Anders Fogelström. När jag hörde Helge Skog berätta om den fattige Henning som kommer till Stockholm 1860 för att skapa sig ett bättre liv. Ja då kände jag raseri. Faktiskt klasshat. För då blev det ännu en gång tydligt för mig hur hela vårt välstånd är byggt på axlarna av fattiga människor. Som min egen släkt varit full av. Och hur alla pampiga hus i Stockholm står där tack vare att ryggarna bröts på arbetarna som slavade och byggde dem. Jag greps av ett ursinne som jag sällan känt förut. Och det har inte klingat av ännu. Och mer än någonsin känner jag skuld över hur bra jag får ha det idag. För att folk innan mig slitit ut sig.

Jag känner skuld över vetskapen om att jag redan efter mitt första arbetsår tjänade bättre än mamma gjorde efter alla år i vården. Trots att hennes jobb var så mycket viktigare, svårare och mer ansträngande än mitt. Jag vet att min mamma såklart bara hade varit glad för min skull. Men rättvist är det inte.

Fram tills ganska nyligen stod en stor del av vår befolkning upp för jämställdhet och likvärdig utbildning. Fri barnomsorg och sjukvård för alla. Betald semester varje år. Allt sånt som gjort att mina förfäder kunnat lyfta sig ur fattigdom. Allt sånt som fattiga velat ha och som de rika velat förneka dem. Men idag har vi svenskar det så bra att vi glömmer. Också vi som bara någon generation tillbaka var fattiga skogsarbetare – också vi glömmer.

Men jag ska inte glömma. Jag ska alltid veta var jag kommer ifrån. Vilka samhällsstrukturer jag kan tacka för att idag ha hela tänder, astmamedicin, vettig barnomsorg och betald föräldraledighet. Jag ska inte glömma.

Projekt Bli Fullvuxen: Steg 1

När Bertil var liten bestod vår hallförvaring av en stor gammal koffert där vi helt sonika tryckte ner alla ytterkläder. Ibland också leksaker, hårtorkar och skoputs. Funkade sisådär med ett barn. Är en fucking katastrof med tre! Första steget i det här med Projekt Bli Fullvuxen är att börja se på saker med klarare, krassare ögon. Se vad man tidigare blundat för. I mitt fall handlar det mycket om mitt bristande ordningssinne. Men också min ointresse för att hjälpa mig själv istället för att stjälpa. Jag har liksom förvärrat för mig själv. Och vi är en storfamilj nu. Vi har tre barn. Lösningar som gick an med en unge är nu omöjliga. Att vara lite oplanerad och spontan var frihet för mig förut. Nu är kontroll och ordning det som ger mig frihet. Den insikten är ett viktigt skifte.

Jag tänker mycket på det min svärmor sagt. Att hon var ganska slarvig innan hon fick många barn. Sedan gick det inte längre – hon var tvungen att bli ordningssam. Jag sätter mitt hopp till att jag är likadan!

Det har varit jättesvårt att gå från att knappt passa några tider (fria jobb) till att lyckas få iväg ungarna varje morgon. Med rätt uppsättning vantar, frukter, läxmappar och gympapåsar. I tid. Det känns först nu som att det verkligen funkar – efter tredje året i skolvärlden.

I somras genomförde vi projekt rensa i källaren. Då vi sorterade, rensade och organiserade upp alla våra kläder. Ganska mycket i en familj på fem där man vill spara kläder mellan barnen för att slippa införskaffa nytt. Vi packade allt i genomskinliga plastbackar från IKEA och märkte sedan varje låda noggrant med dymo. Källaren är ju som vår egen lilla klädbutik där vi går ner för att växla storlekar till barnen som växer ut sina plagg i en grisblink. Så mycket pengar vi förlorade innan vi hade stenkoll på att det faktiskt redan fanns galonvantar till en femåring och badbyxor i strl 62 i källaren. Att inget nytt behövde köpas. Nu har vi sorterat hela klädförrådet i källaren i genomskinliga IKEA-lådor där allting är förpackat enligt storlek. Strl 86/92 i en låda. 98/104 i en annan. 110/ 116 i en tredje. Jag njutryser när jag tänker på det.

Jag har sista halvåret gått från att tycka att det går väl bra med ett gammalt skåp som hallförvaring och det är ju så sjukt fult med trådbackar…till att ÄLSKA trådbackar och min dymo som jag märker ALLT med. Men jag gömmer trådbackarna i platsbyggda skåp såklart. För de är ju fortfarande fula.

Här ser ni hallförvaringen Jakob har byggt. Inte färdig alls. Det ska ju upp fler hyllor och skåpdörrar i spont. Sedan ska allting målas med linoljefärg och resten av hallens väggar kläs i samma spont.

Men bara denna hallinsats har redan gjort mitt liv ca 74 procent bättre. Det är numera en dröm att klä barnen om mornarna. Och de kan själva sortera in sakerna på dess rätta plats.

Vi ska dock ta bort hängsektionen och ersätta den med fler trådbackar. Behövs oändligt med sådana. En ska dedikeras helt till “kvarglömt”. Vi skulle nämligen kunna starta en loppis med allt som barnens vänner glömmer kvar och som såklart aldrig har någon given plats här hemma utan bara blir liggande framme.

Tricket är att ha smala och tydligt avgränsade kategorier så det blir så få ditt & datt-lådor som möjligt. För där hopas och trivs skräpet. Ulf har fyra egna lådor. En för blöjor, en för ytterkläder, en för åkpåse och bäddning till vagnen och en för ombyte av vanliga kläder. För alla gånger man inte orkar hämta/lämna det i hans riktiga garderob på övervåningen…

Och att verkligen märka lådorna är A och O. Visst vet man ändå vad som ska vara i lådan. Men det blir mentalt så mycket svårare att lägga sin vintermössa i en låda som det står “blöjor” på. Man skärper sig liksom.

Förut tyckte jag att det var frihet att slippa hålla ordning. Nu börjar jag tycka att ordning kanske är förutsättningen för frihet? Med ordning hemma så kan jag köpa mig både tid och frid!

Nu vet jag var hemma är

I april har vi bott i vårt hus i elva år. Så här skrev jag på bloggen när jag berättade om vårt beslut att lämna staden för landet.

Vi längtar efter är lugn och ro. Att odla egna grönsaker.  Att ha en stor tomt och fria vidder och en skog bakom knuten. Att ha nära till en badsjö och fina skidspår. Och nu har drömmen blivit verklighet! Vi flyttar i april så hela våren kommer gå åt till att plocka fram trägolv och tapetsera väggarna med romantiska blommor.

Vi var så peppade och pirriga på vårt nya liv. Under ungefär ett års tid hade vi letat hus utanför Umeå. Gammalt och gärna avsides. Men det var inte mycket vi hade råd med eller fastnade för. Och när vi såg annonsen med den här gården var det långt ifrån kärlek vid första ögonkastet. Visst var det gammalt och låg avsides. Men för långt bort från stan och dessutom sönderrenoverat på sjuttiotalet.

Men en decemberkväll åkte vi ändå för att kolla på huset. Vi lämnade ett regnigt, glashalt Umeå och ju närmre byn vi kom desto kallare blev det. Väl framme var det riktig vinter. Typiskt inlandsväder som jag som älskar snö tog som ett gott tecken. Och efter bara en kort stund kände vi att huset – om än inte våra drömmars hus – var både snällt och välkomnande. Varmt, ombonat och knäpptyst. Med vackra originalfönster och ett skafferi man kunde gå in i. Jag kände på en gång att det var ett hus som ville oss gott.

Jag letar vidare i arkivet för att hitta vad mer jag skrev inför flytten. Och det märkliga är att jag knappt skrev någonting? Idag när ett bostadsbyte är bloggmaterial för flera år så är det någonting rart med att vi fattade ett enormt och avgörande beslut i våra liv, att bosätta oss på landet, utan att det fick större avtryck i bloggen än så. Just då i alla fall.

När vi flyttade från radhuset vi hyrt i stan skrev jag.

Vi plockar ner det hem vi byggt upp. Bit för bit. Gardinstänger skruvas ner. Tavlor läggs i högar med tidningspapper mellan. Porslin och glas sveps in i silkespapper och jag klottrar AKTA med röd text på lådorna. Det är sorgligt. Mest för att mamma var med och gjorde i ordning allt. Delade vår glädje när vi flyttade hit. Jag önskar så väldigt mycket att hon fick dela vår glädje över det nya huset. Hon skulle gå runt och stryka med handen över väggarna och ge förslag på färgsättning. På det där ödmjuka milda sättet mamma hade. Hon skulle erbjuda sig att sy gardiner och klä om fåtöljerna och så skulle hon letat i sina gömmor efter saker vi kunde få överta. Jag saknar henne verkligen. Hela tiden

Tänker fortfarande mycket på hur det skulle varit om mamma levt. Alla goda råd i trädgården, alla förslag på färgsättning och möblering. Hon var ju en stjärna på sådana saker. Och det hade varit så roligt att få dela det här med henne. Flytten som inte handlade om något så futtigt som en ny bostad. Utan om ett nytt liv. Vi stakade ut en ny livsriktning.

Bondmoran är mitt ideal. Just nu är jag lycklig då jag tänker på alla bondmoraaktiga saker jag ska få ägna mig åt i framtiden. Jag klurar på vilka frön jag ska beställa hem. Kryddträdgården jag vill plantera. Potatislandet vi ska anlägga. Köksskafferiet jag ska ställa i ordning…

Jag minns hur otåligt jag kände mig när jag skrev de här orden. Otålig att få sätta igång! Vi hade ju så många drömmar för framtiden. Om att odla för självförsörjning och om att ha egna djur. Men det skulle dröja flera år till innan det förverkligades. När vi bott i huset några veckor skrev jag

Alla som kommer hit undrar var våra möbler är. Vi konstaterar alltid att det inte finns några fler möbler. Det här är allt vi har. Två sminkbord. Två fåtöljer. Två sängar. Och så några stolar och ett bord.  Det finns mycket fint att investera i framöver.

Och så var det. När Jakob och jag flyttade hemifrån flyttade vi direkt ihop och vi fick hyra ett möblerat funkisradhus i stan. Därifrån flyttade vi efter 18 månader till vårt hus på landet. Så vi ägde i stort sett ingenting när vi kom hit. Huset ekade tomt och vi saknade också pengar. Allt vi hade gick åt till att köpa huset som kostade oss 210 000 kronor. En struntsumma. Men hisnande mycket pengar för oss på den tiden. Jag kommer ihåg att vi köpte takfärg på Jula eftersom det var billigare än väggfärg och så använde vi det för att rolla allt i hela huset vitt. En dålig ide. För färgen var verkligen självlysande vit och så fort man nuddade i den fick den fläckar.

Tänk att man kan bli så glad över att få köpa en industridammsugare. Att hämta ut ett paket på posten som innehåller linoljesåpa och en skurborste. Att få köpa ett paket skruvar för att fästa en golvlist. Att längta efter en varmkompost istället för nya klackar. Nu sitter jag och skriver en artikel men i tankarna såpskurar jag golv och klipper ner häcken.

Så skrev jag första våren i huset. Då vi hade en enorm energi och så mycket längtan efter att bara få hugga i och ta oss an gården.

Men jag ska inte ljuga. Vi tvivlade många gånger på om vi fattat rätt beslut. För vad skulle Jakob arbeta med? Jag kan ju arbeta hemifrån – men hur skulle han hitta en försörjning som inte krävde att han pendlade i timmar varje dag? Det var ju inte därför vi flyttat till landet. Och dessutom. Om man köper ett hus ska det väl vara ens drömmars hus? Inte ska man nöja sig med mindre? Det här var ju inte den fantastiska Västerbottensgård vi drömt om. Och inte heller det ensligt belägna hemmanet med sjöutsikt. Borde vi ha väntat med att köpa hus tills vi hade råd med något bättre? Var vi inte skyldiga oss själva att maxa våra drömmar? Skulle vi verkligen kunna trivas i längden när det inte var allt vi drömt om?

Idag är jag så otroligt glad att vi slog till! Jag synar bluffen om att det perfekta huset ens finns och att man måste maxa alla drömmar. Saker kan också vara tillräckligt bra. Att nöja sig med lagom kan skänka stor frid. Och elva år senare tycker jag att det ÄR mina drömmars hus i mina drömmars by. Och nu är byn faktiskt viktigare än gården. Mina barn älskar att bo här. Vi har massa vänner. Vardagen är trygg och gemenskapen stark. Och jag kan inte tänka mig att någonsin flytta härifrån.

Men dessa känslor hade aldrig kommit ifall vi inte börjat bo här. Börjat våga skapa oss ett sammanhang. Vi hade aldrig kunnat få insikten utan erfarenheten. Man behöver faktiskt återvända till en plats några hundra gånger för att själen ska förstå vart hemma är.

Nu vet jag.

Trygg och fri

Här har jag gått sedan jag var liten. Den lilla allmänningsvägen vid mormor och morfars hus, som nu är mer av en igenväxt stig. Och här har generationerna innan mig också gått fram. Vallat hem korna, plockat lingon, ordnat kolmila.

Minns fortfarande prästens fråga på konfirmationslägret i sjuan. -Vad är viktigast? Trygghet eller frihet? Så dumt, tänkte jag då. Det finns väl ingen frihet utan trygghet? Och inte heller det omvända. Jag kände mig hemskt djupsinnig när jag som fjortonåring svarade prästen detta. Men det är ju sant!

Trofasthet. För evigt. Löften om i nöd och lust skrämmer mig inte. Det finns ingenting nervöst med att binda mig och skapa långvariga relationer till andra människor. Jag kan nog inte tänka mig någonting som är mindre läskigt. Flyktighet, kärlek med förbehåll, rastlöshet och fria tyglar gör mig däremot rädd. Och inte ett dugg friare.

Fri är jag där jag är som allra mest trygg. Och när jag är trygg är jag som allra mest fri. Och det är jag när jag går här. Längs allmänningen där mina förfäder gått innan mig.

Tre års mellanrum

Den 19 september för tre år sedan tog jag dessa bilder. Efter att jag varit i skogen med barnen och plockat lingon. Det var soligt och kallt och hemmet var kaos av alla ouppackade resväskor efter fiskeveckan. Jag var fortfarande väldigt sliten och ledsen efter utmattningen – och därmed ganska nöjd över att orka med bärplockningen.

Idag, den 19 september. Är det soligt och kallt. Och hemmet är kaos av alla ouppackade resväskor efter fiskeveckan. Och jag ska inte ut i lingonskogen utan till kontoret. Uträtta hundra ärenden och sedan möblera om och göra lite höstfint i studion. Reklamera båda sonens glasögonpar samt ta ett viktigt möte med en person jag och Annakarin samarbetar med för en ny affärisidé. Det blir nog en sen kväll i lokalen. Och allt gör jag med lillen i sele. Fint att han får vara med. Och att jag orkar.

Skillnaden nu mot för då. Är att jag kan anstränga mig. Om jag ser till att få återhämtning före och efter. Det verkar faktiskt som att jag börjar lära mig det nu. Att lägga in den där vilan både innan och efter utmaningen. För för mig är den här dagen en utmaning. Det kanske också är en skillnad? Att jag har förmågan att se saker mer för vad de är.

Imorgon blir alltså en lugn dag hemma. Med pill i naveln, kaffe och middagslur med bebisen.

Hemma är inte det värsta man har

Jag har den där tyngden i kroppen som kommer när man gjort något roligt som man sett fram emot länge. Men som nu är över. Kvar är bara ett enormt tvättberg. Ouppackade resväskor och ytterkläder som luktar rökt fisk.

Ja. Fiskeveckan är slut och jag kom hem i lördags. Vi hade Annas familj och pappa på middag på lördagskvällen. Sådär i förbifarten. Innan de skulle resa vidare. Fick mig att känna hur det vore att ha min syster på nära håll. Vilken lyx om vi ofta kunnat äta helgmiddag ihop. Låtit kusinerna leka medan vi surrat i köket.

Nu saknar jag mormors hus, att vara med mina systerdöttrarna, att elda vedspis på morgonen och dricka kaffe med farsan innan resten av familjen vaknat. Och jag är ännu sjukare än när jag åkte dit – så gårdagen sov jag i princip bort. Tur då att vi har matlaget! För det vankades pizza igår kväll och alla fick komma. Också alla sjuka. Ingen var rädd för att bli smittad eftersom alla redan var smittade. Så vi hostade, snörvlade och delade köpespizza tillsammans. Och saknaden efter min familj blev lite lättare.

Den här måndagen är förkylningen liiite bättre. Så jag ska försöka rycka upp mig. Tvätta några maskiner. Sortera tillbaka allt från resväskan. Försöka göra lite höstfint här hemma. Tömma askan i vedspisen så vi kan börja elda igen. Hemma är inte det värsta man har. Vardagen är inte fy skam inte. Måste bara ge allting runtomkring mig lite kärlek.

Ha lite tålamod bara

I snart nio veckor har jag haft sommarlov själv med tre barn. Jakob som är bonde har arbetat 60-70 timmarsveckor – så jag har varit rätt ensam om dagarna. Och det har gått förvånansvärt bra. Jag har åkt tåg över halva landet, kört åttio mil i bil själv med ungarna och packat badväskor och matsäckar och barnens kompisar och skjutsat i ett kör. Samtidigt donat på med delar av företaget som inte riktigt kan ta semester.

Visst är jag trött, men bara lite. Mest är jag lugn på insidan. Mjuk men stark av att jag kunde. Det fascinerar mig. För sex månader sedan var jag ju ett gravidvrak. För tre år sedan var jag utmattad. Åt antidepressiva och kämpade med mycket ångest och oro. Hade svårt att orka med barnen på egen hand.

Nu orkar jag så himla mycket igen. Tänk att man kan läka så bra? Det betyder dock inte att jag orkar allt. Såklart inte allt. Jag beter mig framförallt helt annorlunda mot för innan jag blev sjuk. Till exempel kör jag inte på med så långa dagar längre. Förut när barnen somnat för kvällen – då tog jag ett omtag här hemma. Plockade, städade, sorterade. Allt som inte hunnits med under dagen försökt jag komma ikapp. Jag gasade mig igenom tröttheten och arbetade tills jag kom in i andra andningen.

Sånt orkar jag inte längre. När barnen somnat har jag lagt mig att se på serier och lyssna på poddar. Jag har låtit badkläderna surna i hallen och disken stå kvar på bordet. För att jag är trött. Och när man är trött, då vilar man. Den känslan är ingenting jag kan köra över.

Amningen har hjälpt till också, genom att tvinga mig att ta många korta pauser. Då jag ligger i sängen och slappnar av och stryker bebisen i håret. Med både Bertil och Folke har amningen ofta stressat mig. För att den har känts som ett jobbigt avbrott i mitt flow. Men nu vet jag att avbrott kan vara bra när man har mina maniska drag. Jag som annars kan arbeta en hel dag och både glömma bort att äta och gå på toa. Om bara arbetet är nog roligt.

Jag har också försökt bestämma mig för vad jag ska skita i. Som trädgården. Har inte rensat ogräs mer än en gång på tre månader. Och inte ens orkat köpa perenner för att ersätta allt som dog förra sommaren. Trots att trädgårdsarbete är så roligt har jag bedömt att orken inte finns där. Att den måste sparas till annat. Det kommer ju fler somrar.

Slutligen har jag försökt hålla mig lugn kring barnen. Varit nära dem men erbjudit stilla aktiviteter tillsammans. Som att spela spel, läsa böcker. Bada badkar tillsammans.

Jag vet inte vad jag vill säga med den här osammanhängande texten egentligen. Mer än att ge lite hopp till dig som också varit utmattad. Som är där nu, eller är på väg ur det. Och tror att du är så här skör och ömtålig för alltid. Så behöver det inte bli. Ge det lite tid. Var snäll mot dig själv. Du kan lära något av utmattningen också. Den kan ge dig erfarenheter som på sikt ger dig bättre livskvalité. Ha lite tålamod bara <3

Ledighetens faser

Jag tycker att ledighetens faser är som att gå lager för lager ner i mig själv. Direkt när jag blir ledig kommer en liten energi-peak. Jag får inspiration igen, verksamhetslusta, massor av idéer. Tänker att jag nog inte alls behöver vara ledig egentligen. Drar igång projekt här hemma, för att sysselsätta mig med under sommaren. Jag har arbetsårets fart i ryggen och ser ledigheten som ett stort vitt ark att fylla med hur mycket som helst. Det är härligt! Och osunt. För jag lurar mig själv. Det där är inte sinnestillståndet hos någon som vilar och återhämtar sig.

Är semestern för kort stannar jag där. Kommit aldrig ner fler lager än så. Och är ledig utan egentlig återhämtning. Så den fasen måste jag vänta ut.

Sedan kommer tröttheten. När rastlösheten försvinner ur kroppen. Sommarens projekt går i stå. Jag varken hinner eller orkar någonting för att mitt tempo har blivit så lågt. Det här är en bra period – jag släpper taget. Och för varje dag skalas ytterligare ett lager av och jag kommer djupare ner i vilan. Typiskt för den där fasen är att jag också börjar hata mitt jobb. Känner mig övertygad om att jag aldrig kommer klara eller vilja arbeta igen. Jag ryser av tanken på jobbmail och att svara i telefon. All form av prestation känns skrämmande och svår. Och när jag känner så. Då vet jag att jag verkligen vilar. Det är en bra period för mig.

Men är semestern för kort stannar jag där. Kommit aldrig ner fler lager än så och är ledig utan egentlig återhämtning. Så också den fasen måste jag vänta ut.

Men så. Efter att ha frossat i ledighet, vila, och lojhet. Hatat tanken på mitt arbete och allting som hänger ihop med det. Känner jag en dag en smula rastlöshet. En liten mättnad på att packa badväskor, hänga sandiga handdukar på tork och skära meloner i bitar. En irritation över sommarvikarier i P1 och semestertunna dagstidningar. Jag ser en snygg kofta flimra förbi i instaflödet och känner lite glädjekolsyra i magen. Av tanken på något som ska hända under hösten. Vill ringa Erica och Annakarin och kanske råka nämna något om jobb.

Och då vet jag. Att nu är den på väg tillbaka. Energin och arbetslusten. Då har semestern på allvar haft sin verkan. Då har jag vandrat igenom alla stadier. Återuppbyggt mig själv. Är redo att ta mig an ett nytt arbetsår.

Men processen är skör och lättstörd. Tidskrävande och kan inte slarvas igenom. Hör någon av sig om något jobbrelaterat i juli – ja då vill jag slita mitt hår. Då rycks jag tillbaka. Det är som att bli väckt när jag precis ska somna. Samma sak om jag i juli öppnar en modetidning som skriver om höstmode. Eller råkar läsa om en influencers höstpepp. Det rubbar min balans. Jag ryser i hela kroppen. Jag störs i mitt skalande. I den mycket specifika process jag är på väg igenom.

Vissa år har jag aldrig lyckats arbeta mig ner så långt. Antingen för att jag varit för trött och uppstressad i början av sommaren – eller haft för kort semester. Somrarna innan jag blev utmattad var semestrar när den där sista underbara fasen aldrig kom. Ibland hoppade jag över fas nummer två (STORT MISSTAG). Ibland kom aldrig fas nummer tre (STORT VARNINGSTECKEN).

Så i vilken fas är jag i just nu? Jag är definitivt fortfarande kvar i fas två. Den overksamma, jobbhatande och fruktansvärt loja. Och gud nåde den som kommer och stör mig i förtid! Tack och lov har jag flera veckor kvar av sommarlov. Och alltså massor av tid på mig att låta den där sista, viktiga fasen få komma på naturlig väg.

Vilken nåd, att det kommer en ny vår

Efter lunchen idag dåsade jag på kökssoffan på punschverandan. Det blåste hemskt utanför, men därinne var det varmt och skönt. I skarven mellan dröm och vaken lät jag tankarna glida in på minnet av förra maj. Årets första dopp. Vi packade in hela matlaget i två alldeles för trånga bilar. Körde ner till tjärnen. Slängde oss i.

Att vara vuxen och ändå barnslig. Hoppa från bryggan, skrika som ett barn. Av glädje och skräckblandad förtjusning. Se ungarnas lyckliga reaktioner – på föräldrar lika vilda som de själva.

När badet var färdigt åkte vi hem igen. Kokade te och kurade på punschverandan och var uppe alldeles för sent för att vara en vanlig vardag. Och så bestämde vi att varje matlag resten av sommaren skulle efterföljas av bad. Och som vi badade!

Nu ligger jag och drömmer om maj igen. När kvällarna är ljusa och långa och ljumma. Och vi kastar oss i från bryggan. Skriker olämpligt högt. Och jag känner livslusten och euforin pirra från från fotsulorna upp till hårbotten.

Vilken nåd, att det kommer en ny vår. Efter varje lång och mörk vinter.

Vem är du, vem är jag?

Fick ett önskemål från bloggläsaren Angie om att ta testet 16 personalitys och redogöra för resultatet. Det lät som en rolig grej som jag genast tog mig an. Märkte dock att jag gjort det här testet förut och då fick ett helt annat resultat. Så jag tänker att dagsformen avgör mycket hur resultatet blir.

Jag vet egentligen inte hur intressant det här inlägget är att läsa för någon annan än mig själv. Och Angie då. Men hennes önskan är min lag så här kommer det! Kan inte ni också ta testet och berätta vad ni blev och om ni tycker att det stämde?

Jag blev i alla fall Förkämpe. Och om Förkämpen står det så här:

-Få personlighetstyper är lika kreativa och karismatiska som Förkämpen. Deras entusiasm och livliga fantasi gör det möjligt för dem att övervinna många utmanande hinder.

Ja, men hur bra lät inte det här då? Här vill man ju fortsätta läsa! Kommer det bara vara massa smicker?

-De 7 procent av befolkningen som denna personlighetstyp utgör är sannerligen lätta att känna igen i en folksamling. De är charmiga, självständiga, energiska och medkännande. Om en Förkämpe hittar en sak eller fråga som stimulerar fantasin – griper hen sig an verket med energi.

Herregud. Det här testet ÄR bara smicker. Underbart. Väljer att tro på vartenda ord.

-Förkämpen framhålls av sina likar som en ledare eller guru, men det är inte alltid en roll som denna frihetsälskande personlighetstyp trivs med.

Jag är rädd att detta stämmer väldigt bra. Jag förstår att jag låter självgod – men sedan jag gick på dagis har jag varit en ledare. Redan då hade jag ett litet koppel av kompisar efter mig. Samtidigt var jag oerhört introvert och kände mig trängd av alla som ringde och ville leka. För mest av allt ville jag bara vara ifred. Och ungefär så har det fortsatt. Jag tycker ofta att jag får oförtjänt ledarstatus eller blir satt på piedestal av folk som inte riktigt känner mig. Och då måste jag provocera för att ramla ner därifrån. Eftersom det är olidligt att veta att man ändå kommer göra det förr eller senare – och då mötas av stor besvikelse. Skönare att ha trillat ner självmant. Det känns som att det är vad som händer här på bloggen med jämna mellanrum, när jag skriver inlägg i kategorin Clara ryter ifrån. Då liksom väljer jag att ramla ner från piedestalen, genom att uppröra diverse läsare.

-Än värre blir det om en sådan person överhopas med administrativa uppgifter. Förkämparnas självkänsla är beroende av deras förmåga att hitta originella lösningar. De behöver känna att de har frihet att vara innovativa och kan snabbt förlora tålamodet om de fastnar i en befattning som de upplever som långtråkig. 

Där här är ju bara allt för sant. Hade jag haft en starkare administrativ ådra hade mitt liv varit väldigt mycket lättare. Nu är det något jag ständigt kämpar med. Måste verkligen ta mig samman för att inte få förseningsavgifter på varenda räkning, och komma ihåg att betala tillbaka pengar jag lånat. Minns heller aldrig när någon är skyldig mig pengar.

Mina styrkor är enligt testet att vara nyfiken och entusiasmerande. En visionär som kläcker nya ideér och startar projekt. Det stämmer. Men svagheten är att orka driva igenom projekten när de blivit tråkig vardag och rutin. Det stämmer också. Jag är en uppstartare av rang och behöver samarbeta med med avslutare och färdigställare för att verkligen komma till min rätt. Det är därför jag jobbar så bra med Erica och Annakarin som har så mycket mer av dessa egenskaper än vad jag har. En annan nackdel som framhålls är att Förkämpen generellt är lättstressad. Och det stämmer vad gäller tider och klockslag. Att lyckas passa ett klockslag kan få mig att nästan gå sönder av stress. Det framhålls också att Förkämpen är väldigt emotionell. Och vad kan jag svara på det? Bara att hålla med. Jag går från självhat till hybris till självhat igen på 15 minuter jämnt. Jag kan gråta över livets skönhet när jag ser en gråsparv, för att en sekund senare fräsa -Satans hundjävel! åt Melker när han kommer i vägen för mig.

Enligt testet är Förkämpen en underbar vän som lägger ner enormt med energi på vänskapsrelationer och ofta blir besviken när vännen inte är likadan tillbaka. Men här är igenkänningen noll. Jag är nog en rätt medelmåttig vän. I alla fall vad gäller att lägga tid på relationen. Jag är tankspridd och glömmer bort att höra av mig. Det betyder inte att jag inte älskar mina vänner. Men jag förväntar mig självständighet från båda parter. Och bara de relationer som är så har blivit långvariga för mig. Kompisar som förväntat sig mer än jag kunnat ge har fallit bort av sig själv. Dock vill jag tillägga att när vi väl ses är jag alltid extremt intresserad av allt som mina vänner gör. Jag frågar massor och minns allting de berättar. Och så har jag enormt höga tankar om alla mina vänner. Tycker att det är så självklart att de är bäst på sitt jobb, vackrast, klokast, roligast, snällast. Kan inte förstå hur någon kan tycka något annat om dem. Klart de ska bli stadsminister, chef eller trettonbarnsmamma. De fixar ju allt!

Förkämpen sägs vara en komplex varelse i kärleksrelationer – någon som älskar mystik, äventyr och passion. Det här KUNDE JU INTE STÄMMA SÄMRE?! Passion är ju trevligt. Men ännu trevligare är det att plocka lingon ihop och planera ett nytt sätt att storhandla, för att göra vårt gemensamma liv lite enklare. Jag älskar rutin, vardag och kamratskap med min partner. Tur att min man är lika tråkig som jag är.

Den punkt där Förkämpen bäst stämmer in på mig handlar ändå om karriären.


-Om det finns en utmaning när Förkämpen väljer karriär är det inte att de saknar talang, alternativ eller driv – utan att det helt enkelt finns för många roliga saker att testa!

Det är precis så jag känner. Och detta oroade jag mig över när jag var yngre. Vad av alla roliga saker ska jag välja att jobba med? Sen skapade jag det här jobbet och insåg att jag inte måste välja. Jag kan göra lite av allt!

Så länge Förkämpen får använda sina färdigheter, identifiera och uppnå sina egna mål och inspirera sina kollegor och anhängare, kommer de att vara lyckliga.

Stämmer precis in på mig. Och detta måste ju vara anledningen till att jag elva år senare fortfarande bloggar?

Den känslan ska jag hålla fast i hela dagen

Jag hade tänkt blogga och lägga upp ett Underbara Boning-inlägg igår, för de ska ju komma på fredagar. Men jag glömde bort det. Och sedan orkade jag bara inte. Vi kom hem sent från en tung dag i stan, med begravning och minnesstund. Så när jag väl hunnit innan för dörren bara kraschade jag i säng. Sedan vaknade jag och låg och vred mig mellan halv två och halv fem, med malande tankar och tungt hjärta. Gick upp och drack nio (!) glas vatten, kröp nära Folke som låg i min säng för att försöka stjäla lite av hans frid. Men ingenting hjälpte. Tillslut tog jag fram telefonen och spelade spel och och lyssnade på Lilla Drevet för att kunna skingra tankarna.

Barnen kom in och väckte mig vid tio imorse. Då drömde jag så fridfullt. Det var en höstdag i skogen. Vi plockade lingon och vadade barfota i en fjällbäck som var märklig ljummen. Allting var bra igen och all oro var utsuddad.

Den känslan ska jag hålla fast i hela dagen.

Om att trotsa auktoriteter

Ju äldre barnen blir desto fler saker inser jag om mig själv. Ta det här med auktoriteter. Det är inte så att jag har problem med auktoriteter. Jag lyssnar gärna på dem. Grejen är att jag sällan ger människor den titeln, då de helt enkelt inte lever upp till den.

Jag har till exempel aldrig kunnat hålla mig på god fot med lärare jag inte gillat. När jag upplevt att de är orättvisa, hittar på onödiga regler eller favoriserar. Då har min ovilja lyst igenom. Det har gjort att jag kommit i klinch med vissa lärare. Ibland rejält. När jag inte kan respektera deras auktoritet blir jag ett hot. Och då har läraren i sin tur börjat avsky mig. Kanske hade det varit ett problem för mig i skolan – om det inte var så att jag hade så många bra lärare som jag kunde respektera. Och som i sin tur verkligen tyckte bra om mig. Bra ledare är ju en glädje att följa.

Jakob är har samma känsla inför auktoriteter som jag har. Och jag är övertygad om att den här personlighetstypen är vad som gjort oss båda till ledare. Han har lett sig själv, utan att bry sig om vart resten av flocken gått. Jag har lett mig själv, men också alltid lett andra. Vi har tack och lov båda föräldrar som stöttat oss i alla integritetsyttringar. Alltifrån att opponera mot en vuxenvärlds fåniga regler. Till att stötta oss i våra olika intressen och stiluttryck.

Jag minns till exempel hur arg jag var i mellanstadiet över att vi inte fick ha skor inomhus. Dels för att högstadieleverna på skolan fick ha på sig skor, som smutsade och blötte ner golven där vi skulle gå i strumpor. Men också för att jag redan då väldigt noga med min klädstil och absolut ville få behålla skorna på. De var ju en del av min outfit! När mamma fick höra om mina planer på att börja ha på mig skor i skolan – så uppmuntrade hon mig att försöka. Och under några dagar lyckades jag. Förskräckta klasskompisar undrade vad jag egentligen höll på med och jag svarade precis som det var. Men tillslut upptäckte min lärare vad jag satt i system. Och då fick jag ta av mig skorna. Ändå kändes det inte som ett nederlag. För min fröken lyssnade på mina argument och höll med mig om att den där skoregeln var väldigt korkad. Men att jag tyvärr måste följa den ändå. Och så föreslog hon att jag kanske skulle gå med i elevrådet och försöka förändra regeln därifrån?

Jag ser redan samma frihetslängtan hos mina barn. Samma enorma integritet. Samma ovilja att betrakta folk som auktoriteter – bara för att de hävdar att de är det. Man blir inte en ledare för att man bestämmer över andra. Man blir en ledare för att man får folk runtomkring en att vilja lyssna. Och när mina barn förvånar sig över dumma regler som vuxenvärlden satt upp. Då uppmuntrar dem att ifrågasätta. Fråga varför man inte får sitta på knä på stolen när man äter i matsalen? Varför man inte får ha på sig keps på lektionen? Varför man inte får doppa brödet i soppan fast det är mycket godare? Jag uppmuntrar dem och stöttar. Inte att göra det kaxigt och högljutt såklart. Utan bara fråga. Samtidigt vet jag att det är riskabelt. Det finns nämligen vuxna som avskyr sådan barn. Som inte alls uppskattar unga människor som tänker själva, ifrågasätter och kommer med egna ideér. Vuxna som gett sig den på att fullkomligt kuva sådana barn. Istället för att vara så kloka som min mellanstadielärare var.

Jag funderar mycket på hur jag ska förhålla mig till mina barns integritet. Och det minsta jag kan göra är att vara solidarisk med den. Och jag vet att det nu finns folk som kommer tolka den här texten som att jag uppfostrar obstinata ungar. Eller att jag själv var en sådan. Tvärtom skulle jag säga. Jag har alltid varit en mjuk och socialt smidig människa. Mina barn är absolut inga hårda ungar. Det går ju att lära sig att ifrågasätta på ett respektfullt sätt. Men vi i vuxenvärlden har ett viktigt ansvar för att fånga upp barn som gör det. Det är nämligen bra egenskaper. Och kan man lära barn att kanalisera sitt missnöje till något konstruktivt. Då lär man dem att det lönar sig att engagera och organisera sig. Målet med uppfostran är ju inte trevliga barn utan vettiga vuxna. Och hur skulle vi kunna få några politiska kämpar, visselblåsare, bra chefer, uppfinnare eller innovatörer om det inte fanns människor som uppmuntrats att tänka självständigt och ifrågasätta sånt som annars automatiskt tas för sant?

Tyvärr är det oftast svårt för barn att åstadkomma någon förändring. Auktoritära vuxna tycker inte att barn är värda att lyssna på. Och då är min viktiga roll att hjälpa till med att acceptera faktum. Utan att barnet ska känna sig nedbrutet. Jag säger “Det finns vuxna som älskar att hitta på onödiga regler för barn. Fåniga regler som ingen förstår varför man ska följa. Men ibland måste man följa dem ändå. Fast du behöver inte gilla det. Eller tro på det. Och du ska veta att jag och pappa också tycker att det där är jättefånigt”

När jag säger sånt nästan mysryser jag. För jag vet att jag är med och uppfostrar en blivande självständig vuxen. Som inte litar på falska auktoriteter och som kan och klarar av att tänka själv. Det finns inte många saker jag gör som förälder, som kan vara viktigare än det.

(Här finns förresten en tidigare text jag skrivit på ett liknande tema. Om att inte hålla enad front mot barnen. Och här finns en text jag tidigare skrivit – om vad trevliga barn ska vara bra för)

Att leva mer kollektivt

Jag har aldrig haft någon längtan efter att leva i kollektiv. Däremot att leva mer kollektivt. Under en period bodde till exempel Jakobs pappa hemma hos oss på veckorna. Det var när Bertil var liten och det gav oss mycket avlastning och trevligt sällskap. Nu för tiden är det Jakobs mormor som kommer och sover hos oss en natt i veckan och det är också väldigt trevligt. Jag tror nämligen att kärnfamiljen är en bräcklig liten farkost och att man gör bäst i att slå följe med andra.

Det kollektiva levnadssättet är något som vuxit fram för oss under åren. Första steget tog vi när Albin och Ulrika (som vi driver jordbruket tillsammans med) flyttade till byn. De fick barn samtidigt som oss och vi började passa barnen åt varandra redan som bebisar. Bara för att få några timmar ifred i veckan. Med åren blev det fler gemensamma projekt och upplägg. Det har känts som att vi är lite mer som familj än vänner. Man kan gå in och låna mjölk, nya säkringar och sätta sig ner för kaffe lite när som helst. Man kan hjälpas åt att få in veden eller bygga ett grishus. Eller köpa en traktor tillsammans. För några år sedan flyttade Stina och Emil hit. Vi kände ju varandra sedan innan eftersom Stina är min bästis Elinas lillasyster. Men nu lärde de känna Albin och Ulrika och plötsligt blev vi tre kompisfamiljer. Som delar på jobbigt och fint i vardagen.

Några saker vi gör gemensamt: Varje tisdag har vi matlag – det har jag skrivit om förut. Det här är favoritdagen på hela veckan för både barn och vuxna. Våra ungar går i samma samma aktiviteter så vi ser till att turas om att skjutsa dit. Vi lånar bilar och verktyg och garage och redskap av varandra. Nu håller vi på att planera för att bygga en bastu tillsammans. Och för tillfället har vi Melodifestivalkvällar ihop. Hemma hos den enda av familjerna som har en teve. Och sedan några veckor tillbaka har vi börjat hämta och lämna varandras barn på skola och förskola. Det är egentligen idiotiskt att vi inte gjort det tidigare. För nu känns det självklart. Istället för att tre familjer har tio hämtningar och lämningar var och är uppbokade med det varje dag i veckan, har varje familj 3-4 hämtningar och lämningar var och dessutom flera helt lediga dagar. Då man istället får ungarna hämtade och lämnade vid dörren. Vilken livskvalité!

Jag tror verkligen att människor skulle må bra av ett mer kollektivt leverne. Alla har inte familj nära (i vårt fall är de fem mil bort). Men man kanske kan hitta personer som kan få en familjeliknande funktion? Människor som man kan dela på saker med – på samma sätt som man gör med sin familj? Varför måste alla äga en egen motorsåg eller en grästrimmer? Varför måste alla hämta och lämna sina egna barn? Varför kan man inte laga middag till tre familjer istället för en? Som vuxna i parförhållanden är vi så utelämnade åt varandra. Åt att båda ska orka. Hinna. Mäkta med. Men som familjer kan vi stötta och hjälpa och avlasta. Och såklart leva våra egna familjeliv – bara lite mer kollektivt.

Årstidernas förnöjsamhet

Morfar och mormor i tjugoårsåldern. På cykelsemester till gränsen mot Västerbotten.

Min mormor och morfar har levt hela sina liv i höjd med polcirkeln. Och mormor säger att det inte finns någon plats i världen som är bättre. Att årstiderna är så underbara och att det inte finns någonstans där människan kan ha det skönare. Jag underlåter alltid att påpeka för henne att det är många som skulle hävda motsatsen. Att det är för kallt, för mörkt, för mycket snö och för korta somrar där hon bor. För mycket mygg och tallskog och för få ståtliga lövträd.

Jag säger ingenting. För jag tycker att det är så fint att vara sådär förnöjd. Så där som man kan bli om man sett lagom mycket av världen och lärt sig uppskatta den verklighet man lever i istället för att jämföra med andras. Mormors inställning är mitt rättesnöre.

Jag älskar också platsen där jag bor. Att årstiderna är så tydliga. Kalla snörika vintrar, varma ljumma somrar. Jag tycker om att tänka på årstiderna, längta och jämföra. Klockan sju en kväll i januari jämfört med sju en kväll i maj. I januari är det dags att avrunda. Det har redan varit mörkt i många timmar och jag somnar nästan i barnens säng när jag lägger dem. Blåser in varmluft under deras täcken, lägger över tjocka yllefiltar och kryper ihop tätt, tätt intill. På morgonen är det mörkt och svårstartat. Grumliga ögon, iskalla tår och en längtan efter att bli kvar i sängen.

Men en solig kväll i maj, när jag lagt barnen vid sju. Och de knappt lyckats somna eftersom det är så ljust. Då är det som att jag får en helt ny dag i present. Vad ska jag hitta på ikväll? Gå en långlångpromenad i skogen, gå ut och gräva i rabatterna? Bjuda hem en kompis? Påbörja ett brödbak? Och jag vaknar långt innan sex på morgonen för att jag glömt dra ner rullgardinen. Sovrummet badar i ljus, strålarna värmer mot ögonlocken och fågelsång hörs genom fönstret. Och allt jag vill är upp och ut! Det är en sådan häftig och njutbar kontrast. Blir helt lycklig när jag tänker på det. Alla årstider jag får uppleva.

Av jämförelsen kan man tänka att januari och februari är skräp. Men jag uppskattar vintern. Än är vi inte på väg någonstans. Ingen ny årstid står för dörren och stampar. Att dagarna blir några minuter längre märks knappt än så länge. Mer snö faller, temperaturerna håller sig låga, det är arbete, vardag och tidiga kvällar. Det är monotont och det kan vara tungt. Men det orkeslösa och händelsefattiga är också vilsamt. Och jag tänker att vi behöver den här perioden av låg energi och ork. När vi gömmer oss inomhus. Samlar kraft. Avslutar dagarna tidigt. För det är bara så vi kan stå ut med sommarens intensitet. Nätter som aldrig blir av, fågelsång dygnet runt. När man ständigt sover för lite och gör för mycket. Maj skulle göra en sinnsssjuk om den pågick för alltid.

Mormor och morfar var riktiga skogsmänniskor. Bodde på landet och rörde sig ute alla årstider. Upplevde dem. När morfar blev äldre och skröpligare så minns jag att jag bad. Gud, låt honom få uppleva en vinter till. Med norrsken och snötunga granar. Och låt inte det här vara sista vårvintern när han åker skidor i solen på skaren. Gode gud, låt honom inte missa midnattssolens sken. Han måste får vara med en sommar till när rallarrosen blommar runt huset. Och när det stundar höstfiske på sjön, med hög klar himmel och brandgula löv.

För mig kändes det nästan sorgligast att tänka på alla underbara årstider han inte skulle få uppleva igen. För att följas med årstidernas växlingar är njutning. Det är cykeln som är alltings mening. Och jag vill uppleva varenda en. Förnöjd. Utan att snegla mot andra.