I’m back!

Hej igen efter jordens längsta blogguppehåll. Har aldrig varit borta från bloggen så här länge tidigare – inte ens när jag fött barn. Men det var tvunget.

Nu är jag dock tillbaka igen och det med besked. Efter roadtrip genom Sverige, två bröllop och tre bedrövelser. Och det känns så bra att ha min dator och kunna blogga igen. Har tänkt varje dag på saker jag vill skriva om, fota och berätta för er.

Det har varit en lång och fantastisk sommar – men ännu har jag en sista semestervecka kvar innan terminsstart. Den ska jag ägna åt att försiktigt komma iordning här hemma så att skol- och arbetsstarten blir smidig.

Den här sommaren inledde jag mentalt redan i ljuvliga maj. Då jag var så harmonisk och lycklig. Kanske mer än jag någonsin varit. Och kände ett stort behov av att omfamna känslan helt – tillåta mig att gå in i den. Eftersom jag också hade en illavarslande föraning om att det när som helst kunde ta slut. Och lite så blev det när juli kom – med tuffa besked och utmaningar. Och plötsligt blev allt väldigt mörkt och allvarsamt.

Men nu är det mitten av augusti och det känns som att jag kan andas lättare. Det svåra kommer jag inte blogga om – för det är inte min berättelse och för att jag alltid är försiktigt med att blogga om det som gör ont – just när det gör ont. Man blir så sårbar för andra människors kommentarer.

Men det roliga – det ska ni få veta mer om. Snart, snart. Jag kan bara säga att både det bra och vidriga som har hänt har gjort att jag har kommit till nya insikter och beslut om hur jag ska leva mitt liv. Och för det är jag tacksam.

Fyra valkompasser och en slutsats

Tack för alla tips och önskemål om inlägg i förra bloggposten! En sak som återkom flera gånger var att jag skulle skriva om politik nu inför valet. Så jag bestämde mig för att göra fyra olika valkompasser för att se var jag hamnade.

I Aftonbladets Valkompass hamnade Vänsterpartiet i toppen. Tätt följt av miljöpartiet och socialdemokraterna. Sist kom SD och KD.

Även i Svts valkompass hamnade Vänsterpartiet först – här med KD och M sist.

I Expressens valkompass kom däremot FI först och Vänsterpartiet förs som trea. L och M kom sist i testet för mig. Kanske ska tilläggas att Fi inte ens fanns med i de andra valtesten.

Jag tycker att Valkompasser är himla bra – men att man förstås gärna ska göra ett par olika så att man får en rättvisande bild av var man står politiskt. Vet man inte så mycket om politik så kan det ju vara svårt att veta var man står i alla frågor. Själv är jag väldigt intresserad av politik och har funderat mycket kring de flesta frågor i testet.

Anledningen till att partierna sorterades in just så här för mig är nog för att jag är väldigt säker på att jag är mot vinster i välfärd. Sverige är ett av få länder i världen som tillåter skattepengar att bli privata företags vinst. Det är förstås helt orimligt och måste upphöras med omedelbart.

Jag är dessutom för att alla kommuner ska tvingas ta emot flyktingar. Jag tycker att vi ska ha ett generöst flyktingmottagande men att alla kommuner ska vara tvungna att ta emot dem. Vi kan inte ha det som i dagsläget – att några få kommuner ska ta emot alla flyktingar.  Ofta är det fattiga kommuner som lotten faller på – ju rikare kommuner desto färre flyktingar tar man emot. Det skapar stark segregation och missnöje i samhället. Sämst i Sverige är kommuner som Kungsbacka, Danderyd, Värmdö. Pinsamt hörni.

Jag är också för att staten ska bidra till byggandet av fler hyrersätter samt fortsätta med hyresreglering. Att införa marknadshyror skulle riskera höjd hyra för många hyresgäster och segregationen mellan rika och fattiga områden skulle öka.

Jag är också väldigt bestämt kring att Sverige INTE ska inte gå med i Nato, och INTE lämna EU. Dessutom prioriterar jag miljöfrågor och jämställdhet högt. Jag gissar att det är vad som gett utslag i valkompassen.

Som en rolig grej avslutade jag med att göra Det Politiska Spelets Valtest. Istället för att svara på frågor om politik och sakfrågor får man svara på vad man gillar för musik, mat, hur ens alkoholvanor är etc. Och baserat på dessa svar så får man reda på vad man troligen röstar på enligt statistiken.

I det här testet blev jag kristdemokrat vilket jag finner väldigt roligt. Särskilt eftersom folk ofta tror att jag är just Kristdemokrat. Men som ni ser i valkompasserna kommer KD nästan alltid sist för mig. Det stämmer väldigt bra in på hur jag känner det. Jag har svårt att se hur KD som parti står för kristna värderingar som solidaritet med svaga – särskilt med tanke på deras syn på invandring och deras flirtande med SD.

För mig som kristen känns Vänsterpartiet som ett rimligare alternativ som ligger mer i linje med min gudstro. Att vi som har mycket ska dela med oss till de som har mindre. Att vi har fått den här jorden att ta hand om och skydda och därför har ett ansvar för natur och djur. Att vi har ett ansvar för att ta emot och välkomna invandrare. Ja, det står till och med i 3 Mos 19:33 Om en in­vand­ra­re slår sig ner i ert land, skall ni in­te förtryc­ka ho­nom. In­vand­ra­ren som bor hos er skall ni be­hand­la som en infödd. Du skall äls­ka ho­nom som dig själv.

Ja. Så såg valkompasserna ut för mig! Har ni gjort någon? Tycker ni att resultatet stämde bra in på er? 

Självmedkänsla

Jag rensade mitt postskåp  och hittade boken Utan Press av Sofia Viotti som kommit som recensionsexemplar. Eftersom jag får massor av böcker med posten varje vecka övervägde jag att skänka bort den. Men av någon anledning började jag istället läsa den och fastnade direkt. Författare och psykologen skriver om ett begrepp som jag har hört talas om men egentligen inte förstått vad det är, nämligen Självmedkänsla. Jag insåg dock när jag läste att jag varit och nosat på den här metoden tidigare.

Efter utmattningen har jag övat mig mycket på självmedkänsla och sedan jag läste ut boken har jag övat ännu mer. På att behandla mig själv på samma kärleksfulla sätt som jag behandlar mina barn. Oändligt med överseende, tålamod, vänlighet. Jag kallar det för att mamma mig själv.  Så här kan det låta

Mitt Gamla Jag: Fuck, fuck faan att jag glömt bort att jag hade deadline på det där jobbet idag. Typiskt mig. Orkar inte med mig själv. Måste skärpa mig. Vad är det för fel egentligen? Kom igen nu Clara! Gör du fler sådana här missar kan du ju glömma att få jobb igen.

Resultat: Ångest, hjärtklappning, oro och skam över att ha misslyckats med något jag lovat genomföra. Och dessutom så mycket stress i kroppen att det blir ännu svårare att snabbt göra färdigt det där jag glömt bort.

Mitt Självmedkännande Jag:  Oj, vad du gör det bra Clara. Du som har så många olika bollar att hålla reda på och inte får tappa någon. Tur att du kom på det här med deadlinen i alla fall. Du kommer kunna lösa det här. Jag märker att det här känns jobbigt, att det ger dig ångestpåslag och hjärtklappning. Men det är inget farligt. Vi låter det vara nu. Bara andas.

Det kan till och med hända att jag avslutar den här inre dialogen med att ömt och tröstande stryka mig själv på kinden.

Resultat: Ångesten och hjärtklappningen tonar snart bort. Skammen över att ha misslyckats med något jag lovat att genomföra finns inte där längre. Jag är lugn och trygg och vet att jag kommer kunna fokusera och lösa problemet jag hamnat i.

Jag inser att det här exemplet kanske låter fånigt. Det är svårt att skriva om det här på något bra sätt. Men det har gjort mig så gott att börja kommunicera till mig själv som jag gör till mina barn. Och  jag förstärker det genom att prata till mig själv med tilltalet “Clara” istället för “Jag”.

Den här självmedkänslan gäller också kroppen . Men de ska inte att förväxlas med trams om att “man måste lära sig älska sin kropp” –  det här handlar om att visa den kärlek. Jag sitter till exempel ofta och stryker på min runda, degiga mage. Och barnen gosar med den och tycker att den är så fin. Jag känner på den släta, vita huden på insidan av överarmarna. Mina starka, breda lår. Och allt är okej. Jag värderar inte kroppen, prcis som jag inte värderar min sons kropp när jag killar honom på ryggen tills han somnar.

Utan Press innehåller tankeknep och övningar som jag känner är bra när man har varit eller är på väg att bli utmattad. Alla övningar i boken orkade jag inte göra. Men bara att läsa om tänkesättet hjälper mig. Boken hade varit för tung att ta till mig av när jag var sjuk. Men nu när jag är friskare och försöker bygga ett hållbarare liv så är den precis vad jag behöver! Rekommenderar den varmt.

Att må bra igen

Det är lättare att skriva intressant om ohälsa och dåligt mående än att skriva om att man mår bra. För det blir snabbt ganska platt. Men jag känner ändå att jag vill skriva om det. För den sista månaderna har jag mått bättre än jag gjort på många år. Livet känns roligt, arbetsbelastningen känns rimlig. Jag har återupptagit kontakten med människor jag inte sett på länge och fördjupat vänskapen med bekanta. Jag känner starkt kasam – känsla av sammanhang och meninsgsfullhet. Jag har funderat lite på vad det beror på. Vad har varit annorlunda sista tiden?

  • Min assistent Charlotte. Hon har tagit över allt sånt som jag är dålig på och har svårt för. Och hon gör det enkelt och proffsigt och vänligt. Hon är en välsignelse. Precis som Josef som tagit över driften av min webb och nu löser eventuella problem med den på nolltid.
  • Arbetsbelastningen. Jag jobbar rimligt mycket nu. Stressen finns kvar vissa dagar men jag har lyckats lägga in återhämtning emellan så att jag inte tappat orken. Jag har vågat lyssna på magkänslan och säga nej till saker jag inte tror att jag kommer orka eller hinna.
  • Sömnen. I mitt nya sovrum rensat på störande stök sover jag så gott. Dessutom fick jag ju frakta bort flera bilar fulla med skrot och skit i samband med att vi flyttade till det nya sovrummet. Det var renande och nu är det mycket mindre rörigt sedan jag fått ett överskådligt och välstädat litet arbetsrum.
  • Matlaget. Det var Jakobs ide att dra igång det i vintras och jag var nog lite skeptisk. Hur skulle vi med våra uppbokade liv kunna åta oss att en gång i veckan äta middag med två grannfamiljer? Men det har vi gjort. Och inte en vecka har gått utan matlaget. Att ses en tisdag, dela mat och liv och bestyr och skratta tills jag gråter – det har varit väldigt viktigt för mig. Och sista veckorna har vi inte bara setts till matlaget utan träffats varje dag nere på badplatsen i byn. Lite mer som en kollektivfamilj där vi delar på barnuppfostran, matlådor och badlakan och umgås hela kvällarna.
  • Vädret. Säkert hjälper vädret till också. Först en fantastisk, riktig vinter och sedan en varm snäll vår. Varje morgon när jag dricker kaffe på trappan tackar jag gud för denna nådens vår. För luftvärmen, för solen, för badtemperaturen som gjort att jag kunnat doppa mig varje dag i flera veckor.

Lyssningstips

#hjälpjagärutmattad

Den här veckan har gått lite i utmattningens tecken – för det finns ju så många aspekter att fundera på kring sjukdomen. Ju mer jag skriver om det desto fler inser jag har drabbats av samma sak som jag. Av mitt gamla tjejgäng från gymnasiet har till exempel alla utom en av tjejerna varit utmattad sedan vi tog studenten för tretton år sedan. Hur sjukt är inte det?!

Nå, en annan person som jag tycker mycket om som också varit utmattad men blivit frisk igen, det är bloggaren PT-Fia! Hon har efter en tids uppehåll dragit igång poddcasten Ofiltrerat – och där är jag gäst! Vi pratar bland annat om utmattning. Men också om träning, att hantera kritik och längtan efter att bli rik. Det blev ett fint samtal som ni kan lyssna på här eller i valfri poddapp.

Rädd att bli frisk

#hjälpjagärutmattad

“Det är tufft att vara sjuk när det inte syns utanpå. Men nästan ännu jobbigare när man börjar jobba och andra inte har förståelse att man inte orkar allt, även om man börjat jobba”

Så beskriver Therese Ålestig sin resa genom utmattning under hashtaggen #hjälpjagärutmattad. Jag har tänkt på det här ganska mycket sista tiden, nu när jag är på väg att bli frisk(are). För det finns ett motstånd i mig – för jag är så rädd att om jag visar att jag blir friskare så kommer alla förväntningar att bli som de varit innan . Betraktar jag mig själv som återställd kommer jag bli behandlad som den Clara som människor i min omgivning känner till. Men det var ju den Clara som levde ett liv som gjorde mig sjuk.

Det här tror jag är ett dilemma för många som är sjuka – vare sig det rör sig om utmattning eller någon mer fysisk sjukdom. Det är hemskt att vara sjuk men det är läskigt att bli frisk. För att gå tillbaka till sitt gamla liv kanske varken är rimligt eller vettigt.

Men hur förklarar man det för sin omgivning?

Om att bli friskare

Nu är det snart tre år sedan jag blev utmattad. Och jag blir friskare – men resan är lite skakig och jag funderar på vem jag kommer att bli? Jag kan inte gå tillbaka till den jag var innan – för hon gjorde ju mig sjuk. Så jag måste hitta ett nytt jag. Med klokare tempo. Någon som håller en fart jag kan hålla resten av livet.

Det har varit så mycket krishantering och panikåtgärder för att klara det jag gått igenom. Jag har saknat energi att tänka framåt och planera om mitt liv. Men den här våren har jag gått in i ett nytt skede. Jag brukar tänka ganska kortsiktigt kring vad jag tror att jag måste göra – och ännu mer kring vad jag har lust med. Utan att först fundera på om jag kommer orka med det.  Men nu övar jag mig på att tänka  “Vad av allt jag planerar att göra bidrar till balans i mitt liv? Hur får det mig och min familj att må bättre?

Det är ju faktiskt inte säkert att det jag har mest inspiration till att göra för stunden är det bästa för mig. Det perspektivet är ovant.

När man varit deprimerad som jag varit i varierande grad under fyra års tid (väldigt varierande – har såklart haft bra perioder också) då är det så underbart att må så här. Att uppleva en vår när jag får vakna tidigt på morgonen av mig själv och känna mig helt varm inuti. Krypa tätt intill Jakob i sängen. Känna ansiktets rynkor slätas ut. Att jag inte kan hejda ett leende. Att ha fått tillbaka det som utmattning och depression tagit ifrån mig. Förmågan att bli rörd till tårar av en valborgseld, av fågelsång på hundpromenaden, av Folkes smala nacke eller 1:a maj-demonstrationen. Det är så fint alltsammans. Det är härligt att leva!

När jag och Erica släppte boken Hjälp jag är utmattad (Norstedts) började vi samtidigt samla in berättelser under #hjälpjagärutmattad på instagram och i andra sociala medier. Gå gärna in på till exempel instagram och läs vad andra skriver under hashtaggen. Jag lär mig något nytt varje gång jag läser vad andra stressjuka skriver!

Här är några exempel på texter jag själv gjort:

Rädd för att bli frisk?

Utmattning – en sjukdom för prestationsprinsessor?

Det här får mig att må bättre

Tack för alla viktiga berättelser!

Här kan du höra livepodden från boksläppet där jag och Erica berättar mer om och ur boken. Blir glad när jag ser bilder från publiken!

 

 

 

Att ta en paus

Jag hade verkligen tänkt fota mycket här i Spanien. Det är ju så bildmässigt med turkost vatten, stora fruktfat och dignande citronträd. Men jag orkar inte ta med mig kameran ut på dagarna. Min ledighetsbehov är så starkt att jag inte orkar tänka jobb en sekund när jag gör saker med familjen. Ett sundhetstecken kanske?

Det fina med att komma bort så här är att man får perspektiv på saker. Under det senast året som passerat har jag lanserat ett klädmärke (och fyra kollektioner), gjort tre böcker (varav en har lanserats och två kommer i vår) och dessutom startat ett kontor i stan. Nu upptäcker jag att jag för första gången på väldigt länge inte har ett nytt projekt som måste hanteras. Sedan 2011 har jag till exempel alltid jobbat med flera parallella böcker – för att nu inte ha kontrakt på en enda. Jag har flera nya idéer och uppslag på böcker och projekt.  Men vet ni? Jag tänkte unna mig en nya-projekt-paus. Till i oktober.

Det känns lite läskigt – men framförallt väldigt skönt. Från nu till då ska jag inte dra igång några nya stora projekt. Inte skriva något, inte klämma fram något nytt. Bara hantera det jobb som jag måste göra och resterande tid istället fokusera på att utveckla andra sidor av mitt skapande. Främst målandet och musiken. Vi får se vad det leder till. Det behöver inte leda till någonting. Jag gör det för att det ger mig glädje och energi.  Men också för att om man inte pausar vissa saker kan man inte hänge sig åt andra saker. Under de månader under min utmattning då jag jobbade som minst kom jag på idéer som tagit mig ända hit. Nu är det dags för en liknande paus. Men frivillig den här gången – och jag ska ju inte sluta jobba. Men göra lite mindre. Dessutom ska jag fokusera på min hälsa. Ta mig mer tid för att träna och äta vettigt och gå på spa och ta hand om mig själv.

Den här insikten hade jag inte nått om jag inte åkt hit och fått stänga av allt i några veckor. Och om jag inte tagit in min assistent Charlotte som för första gången skapat lite luft i mitt schema och lugn i min inkorg.

Att ramla i en stor varm famn

Som ni vet är jag på spanska solkusten nu – med barnen och Jakobs mormor. Jakob har ännu ett arbetspass här – han jobbar ju i perioder med rehabilitering av svenska strokepatienter så han är borta på dagarna men på kvällarna ses vi allihopa. Som jag skrev förra veckan har jag haft ett litet bakslag i utmattningen så att komma hit var som att ramla rakt in i en stor varm famn.

Dagarna går så långsamt och vi gör inget särskilt. Äter frukost i lugnt tempo, spelar spel, läser böcker och går till stranden några timmar varje dag. Där somnar jag oftast en stund till. Sedan lagar jag lunch och middag och det är samma meny hela tiden. Mangoskivor med lime och lite salt, tomatsallad med mozzarella, oliver, hemmagjord guacamole och massor av tortilla (alltså inte brödet utan omeletten). Och så god yoghurt hela tiden. Så enkelt och så fräscht och gott!

Den här resan är bra för mig känner jag.

Vi har för mycket pengar för att bry oss

Snålveckan. Jag har ett stort trädgårdsland i ena hörnet av min tomt. En snäll granne körde upp det med traktor när vi flyttade hit. Då hade marken inte odlats på tjugo år, men han försäkrade att det en gång i tiden hade frambringat byns finaste grönsaker. Nu kämpar jag med mitt land från tidig vår till sen höst. Så fort tjälen går ur marken ska jorden bearbetas. Den ska vändas och gödslas och dras i räta rader. Sedan ska frön sås. Morotsfröna är värst. Om jag är för ivrig och jorden är för kall och blöt så ruttnar de bort allesammans. Och hamnar de för tätt i fåran får jag ett väldigt besvär med att gallra längre fram på sommaren. Och blåser det när jag sår flyger morotsfröna iväg och hamnar överallt där de inte ska vara.

Man får inte glömma att vattna de små plantorna. Helst med regnvatten som stått i en tunna och blivit ljummet. Annars kyls jorden ner för mycket. Snart är det dags att rycka ogräsen med roten. Ibland är det svårt att se skillnad på revsmörblommans lömska blad och morotens. Första sommaren sparade jag revsmörblomman och rensade ut alla morötter. Det misstaget gör jag aldrig om. Nu märker jag ut morotsraderna noggrant så att inga förväxlingar kan ske. I mitten av juli – om jag har tur – skördas mina första morötter efter många veckors spänd väntan. Några är korta och tjocka, andra långa och smala. Vissa har två ben och ser ut som ett par byxor med grön blast som överkropp. Ibland snurrar benen ihop sig så att moroten verkar kissnödiga. Några är söta och mjälla, andra hinner jag inte skörda i rätt tid och de bli överväxta och träiga. Men jag äter dem ändå. Jag äter varenda en med andakt för jag minns vilket arbete som ligger bakom.

När hösten kommer och sommarens morötter tagit slut köper jag nya från mataffären. De ser likadana ut allihop. Raka, tjocka, stora. Alla avarter har rensats ut. De smakar helt annorlunda än de som vuxit i hörnet av min tomt. De har en svag ton av pappkartong och när de legat i kylen för länge och skrumpnat i toppen så slänger jag dem på komposten utan en sekunds eftertanke. Morötter är så billiga att köpa nya.

Precis som jag gör med morötterna från affären gör de flesta med sina kläder och prylar.

Saker som kostar oss pengar eller möda bryr vi oss om att vårda. En dyr kofta handtvättar vi gärna. Och bara det bidrar ju till att den håller bättre. Kanske skulle våra billiga koftor hålla nästan lika bra om vi tog oss tid att vårda dem ömt? Men det gör vi sällan, för vi värdesätter inte det arbete som ligger bakom. Det finns människor som på allvar tror att kläder tillverkas genom att man stoppar in en rulle tyg i en maskin som sedan spottar ut en kavaj, eller skjorta beroende på vilken knapp man tryck in. Så är det förstås inte. Ännu på tvåtusentalet behövs den mänskliga handen för att framställa kläder.

Riktigt långt tillbaka i tiden odlade man linet, som spanns till tråden som vävde tyget som blev till plagget. Då värdesatte man verkligen sina kläder. Och när plaggen var så slitna att de inte gick att använda gjorde man trasor av dem och vävde dekorativa mattor.

Men man måste inte gå fullt så långt tillbaka för att hitta andra konsumtionsmönster.  När min mamma var barn var det fortfarande vanligt att man sydde sina egna kläder efter mönster som kunde beställas i veckotidningar. Det var tidskrävande och omständigt – men resultatet blev hållbara plagg som kunde bäras och ärvas av många barn. Och de plagg man köpte nya var relativt dyra och påkostade och gjorda för att hålla i många år. Ibland undrar jag om det kommer att finnas några vintageplagg för våra barnbarn? Nästan inga plagg som tillverkas idag kommer hålla tills dess.  Dels för att kvaliten är undermålig. Dels för att vi inte längre vet hur vi ska vårda dem. Dels för att vi har för mycket pengar för att bry oss.

Just därför är den här folkrörelsen med människor som odlar, slöjdar och vårdar sina prylar så fruktansvärt viktig.  Vi nutidsmänniskor behöver skapa själva för att bli medvetna om sakers värde. Det gör oss snålare med resurserna.

Det här inlägget är en del av mitt tema Snålveckanhär kan du läsa mer, hitta tips och recept för den lilla plånboken!

Om förlåtelsen

Ibland tänker jag på Petrus samtal med Jesus “Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger”

Jag tänker förstås inte att sjuttiosju gånger är ett tak för förlåtelsen. Mer en riktning som pekar mot att förlåtelsen kan vara oändlig. Men hur är det att vara den som väntar på ett förlåt som aldrig kommer?

När jag var i de tidiga tonåren gick jag igenom en väldigt traumatisk konflikt med någon jag stått nära. Konflikten växte och blev svår. Kuratorer och psyklologer kopplades in – men det gjorde bara saken värre. Efter ett år av bråkande och vad jag upplevde som djupt orättvisa anklagelser mot mig  – ja då började jag avsky. Avsky hen som jag en gång tyckt så mycket om. Nu var vi fiender. I ett block jag gömde på rummet klottrade jag ner allt jag avskydde. Allt ont jag ville att hen skulle drabbas av. All olycka jag önskade skulle hemsöka hen som hämnd för vad jag utsatts för. Det var hat.

Det gick fyra år. Och varje gång såg dig flammade hatet upp igen. Jag bytte sida på gatan, du gick långa omvägar för att slippa mig. Om ditt namn kom upp i en konversation mådde jag illa. Och dagboken fortsatte fyllas av förbannelser över dig. Du som stulit det jag aldrig kunde få tillbaks.

Det gick fyra år. Och lite till. Men så en tidig lördagsmorgon vaknade jag. Låg kvar i sängen, hudlös och genomskinlig.  Och innan jag ens hunnit öppna ögonen kom tankarna på min vedersakare. Men istället för hat kom orden

jag förlåter dig. 

Du har aldrig bett mig om förlåtelse. Du kommer inte göra det heller. Kanske vet du inte ens att det vore det rätta? Du har aldrig visat att du förstått hur illa du behandlade mig. Hur illa jag for av det du gjorde.

Men jag behöver inte vänta på ditt förlåt. Du har inte makten över mina känslor. Varken hatet eller kärleken. Jag valde att förlåta dig för att befria mig själv från smärtan.

Kanske hade det kunnat stannat där. Men som av försynen fördes vi en tid därefter ihop. I ett sammanhang där ingen av oss var beredd och ingen av oss kunde fly. Luften var laddad med motvilja. Du gjorde allt för att inte visa att du sett mig. Vände dig bort, fäste blicken i golvet. Höll armarna i kors över bröstet – nästan som om du höll fast dig själv. Men jag gick rakt emot dig med bestämta steg. Jag såg hur du ryggade tillbaka när jag kom fram, som om du var rädd för att bli slagen. Istället gav jag dig en hastig, ordlös kram. Jag vågade inte se dig i ögonen. Men jag hann uppfatta att du log. Du log mot mig. För första gången sedan vi var barn.

När mamma precis hade dött kom ett brev till mig utan avsändare. På rosa brevpapper, med en omisskännlig handstil. Det innehöll ingen hälsning – bara några rader ur en bok jag tyckte mycket om. Jag visste att det var ifrån dig.

Att se framåt

Det känns så fint att blicka framåt mot det här året som jag tror kommer att bli väldigt roligt och utvecklande. Nu känns det som att jag har varit på världens längsta jullov vilket är fint såklart – men också gör det extra svårt att komma igång igen. Fast jag längtar efter att hugga in på det! Och det blir ju med en rivstart jag på torsdag

Nästa vecka är jag på Formex med Yawama of Sweden där vi lanserar våra nya gosedjur, därefter väntar jobbresa till London med Annakarin – sedan Jokkmokks marknad med min syster. Därefter rinner det på ordentligt med pressjobb för min och Ericas nya bok som kommer i april. Det är nästan lika mycket jobb med press som att skriva boken från första början. Roligt såklart, men också tidskrävande.

En snäll sak jag ska göra mot mig själv hela vintern är i alla fal att åka längskidor två gånger i veckan och träna med en personlig tränare en tredje gång. Tror det kommer uträtta underverk med tröttheten och den stela ryggen.

Ett lyckligt liv

Jag hörde en forskare inom sociologi uttala sig om vad som gör människan lycklig. Han konstaterade att när man bedömer en människas upplevelse  av att ha ett lyckligt liv innebär lycka inte frånvaro av bekymmer. Istället innebär det att uppleva bekymmer och sedan överkomma dem. I lättnaden efteråt när man klarat det svåra – där finns lyckan.

Det tänker jag ofta på och kanske stämmer det. Lika ledsen som jag var över att mamma dog, lika mycket har jag vett att uppskatta livet och verkligen njuta av det. Lika jobbigt som det var att gå igenom en utmattning, lika skönt är det att komma ut på andra sidan och börja känna mig friskare. Hade jag inte upplevt det ena kunde jag inte känna det andra. Jag tänker på det i stort som smått.

Många gånger har jag pressat mig själv att klara prövningar. Jag hade kunnat ha ett så annorlunda, mindre utmanande liv om jag gick in för att undvika bekymmer till varje pris. Men någonstans letar jag också efter det. Inte bekymren i sig men utmaningarna. Det på gränsen till för svåra när jag verkligen hinner misströsta om att klara det. För efteråt känns det som att jag rent fysiskt växt mig större. Och i den stunden. I lugnet efter den stormen. Då upplever jag lycka.

Nyårslöften för 2018

Nu har jag funderat lite på mina nyårslöften för 2018. Det känns viktigt att löftena faktiskt känns snälla och meningsfyllda  – annars kommer man ju aldrig orka efterleva dem.  Tidigare nyårslöften har varit att få ordning på min teknik – datorer, kameror och backup-system. Träffa min släkt mer eftersom det gör mig glad, vila oftare och läsa fler böcker. Detta är vad jag kommit fram till att göra i år.

Mitt första löfte lyder Mer kultur. Det gäller det att fylla på med ny inspiration för att inte fastna i samma maner och upprepningar när man har ett kreativt jobb. Och jag kan verkligen sakna inspirerande kulturupplevelser. Jag är uppvuxen med sånt- pappa spelade i symfoniorkester så konserter gick vi ofta på. Mina föräldrar drog också med mig på teater, balett, musikaler och opera. Ja, alla möjliga kulturupplevelser. Och eftersom jag själv gick musikgymnasium och spelat teater i åtta år gick jag ju på många konserter och föreställningar ordnade av kompisar. Men nu går jag inte på någonting längre, utom möjligen museum ibland. Då har ändå Umeå ett fantastisk kulturliv. Det känns fattigt att ha det så här, så mitt löfte är kolla igenom årets teater och konsertprogram och köpa två biljetter till 3-4 föreställningar under året. Sedan bjuder jag med mig en kompis varje gång och kombinerar således kompishäng med kultur och inspiration

Mitt andra löfte lyder Exponeras för ny kunskap. Något vi kommer göra på Studio Lidström&Nyberg är okonferenser. Alltså konferensdagar där deltagarna själva genererar innehållet. Alla på kontoret (som vill) får en slot på ca 45 minuter då de kan prata om något de kan extra bra – varumärkesbyggande, färglära, storytelling, måluppfyllnad etc.  Detta är jag så himla peppad på för jag älskar att lära mig nya saker av kunnigt folk. Och inte minst på företagsfronten kan man ju behöva lite nya kunskaper och infallsvinklar. Mitt andra nyårslöfte blir således att oftare försätta mig i situationer där jag har möjlighet att lära mig nya saker.

 Jag tror att det kommer bli väldigt roligt och utvecklande att uppfylla dessa nyårslöften! 

Årssammanfattning 2017

Så har det blivit dags för den traditionsenliga årssammanfattningen! Brukar ju göra den här varje år. 20162015201420132012 och 2011 och 2010. Ni får gärna låna listan till era bloggar!

Gjorde du något 2017 som du aldrig gjort förut? Startade ett klädmärke

Genomdrev du någon stor förändring? Ja, att skaffa en lokal i stan och starta Lidström&Nyberg.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, Malin Wollin!

Vilket datum från år 2017 kommer du alltid att minnas? En av alla härliga, soliga morgnar i Central Park med min syster, sköna skor och en stor kopp kaffe i handen. Ja, bara för det minns jag såklart inte ett exakt datum då detta skedde. Men den resan var fantastisk!

Dog någon som stod dig nära? Nej

Vilka länder besökte du? Till Grekland för skrivarresa med Malin, Korsika för ett resereportage, New York för jobb och Spanien för att hälsa på Jakob som jobbade där. Fy, vad många flygresor när jag ser tillbaka på det. Hoppas däremot att jag i vår ska kunna ge mig ut på en tågluff i Europa med barnen.

Bästa köpet? Ny iPhone och kamera. Sån glädje att ha ny och perfekt utrustning. Annars var köpet av några hundra gamla tegelstenar bäst – för det blev till fina pallkragar med kryddor som stormtrivdes.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Antidepressiva. Sertralin FTW! Kommer inte sluta äta det den närmsta tiden. Så fantastiskt att äntligen hitta något som funkar.

Saknar du något under år 2017 som du vill ha år 2018? En varm, solig sommar.

Vad önskar du att du gjort mer?  Läst böcker. Varför läser jag så lite böcker? Så fort jag reser bort slukar jag böcker men här hemma läser jag typ ingenting längre. Det känns så fattigt.

Vad önskar du att du gjort mindre? Scrollat runt, runt, runt på instagram och Facebook. Så meningslöst.

Favoritserier från året som gått?  Glow och Skam

Bästa boken du läst i år? Ett litet liv av Hanya Yanagihara. Läste ut den på två dagar i Spanien och kände mig helt själsligt misshandlad efteråt. En fantastisk och gripande läsupplevelse.

Största musikaliska upptäckten? Miley Cyrus låt Younger Now som varit ledmotiv under höstens bilresor.

Vad var din största framgång på jobbet 2017? Att Underbaraclaras.se blev utsedd till Årets Tidskrift, att vi äntligen kickat igång Lidström&Nyberg. Att jag har fått en arbetsplats för mig själv med idel fantastiska människor som jag tycker om. Och så att jag skrivit klart min första bok. Jo, jag har visserligen gett ut sju böcker innan – men aldrig en bok som den här.

Största framgång på det privata planet? Att jag lyckats hålla en rimlig arbetsnivå den här hösten och därför haft mycket ork och energi till barnen och känt sådan himla glädje i relationen med dem.

Största misstaget? Att inte ha bokat upp ledig tid med släktingar och vänner månader i förväg. För annars kommer jobb emellan och så hinner vi inte ses.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Sjukt mycket gladare jämfört med både 2015 och 2016 – till och med gladare än 2014 så jag måste säga att det varit ett fint år!

Vad spenderade du mest pengar på? Resor

Något du önskade dig och fick? En studio i en drömlokal!

Något du önskade dig och inte fick? Ja, jag hade önskat att jag skulle hitta energin att komma igång med träningen och bra vanor. Det gick dåligt.

Vad gjorde du på din födelsedag 2017? Jag var i Grekland med Malin och skrev bok och åt massa god mat. Jättebra födelsedag!

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Mer rörelse och träning i vardagen. Och bättre nyheter på radio.

Vad fick dig att må bra? Att vara med kompisar och sitta i trädgården i Spanien och titta på när barnen lekte med sin gammor.

Vem saknade du? Mamma. Det blir värre för varje år.

De bästa nya människorna du träffade? Alla sköna personer som jag ska dela studio med de närmsta åren!

Mest stolt över? Miss Clarity. Att vi sjösatte, lanserade och gjorde pangsuccé.

Högsta önskan just nu?  Att Metoo får spilla över – ja inte bara spilla förresten, snarare dränka 2018 i frågor om jämställdhet och attityder.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  Det är hemligt. Men bra.