Nu kommer jag hem

Nu kommer jag hem
jag har sökt överallt
Som man lyser upp rymden
som man draggar en sjö
Jag har sökt dig långt borta
bortom bergen med snö 

Åh jag har sådan hemlängtan att det inte är klokt. Jag är så glad att jag i vilken sekund som helst är hemma, ställer in mina väskor och startar världens största brasa i spisen. Sedan fram med julpyntet och göra mysig decemberstämning över en natt. På fredag har jag bestämt att jag ska baka lussekatter och något annat juligt gott för till första advent har jag gäster. Nu går startskottet för juliga bloggen. PANG!

Framtiden för bloggaren

Nu&2007 har varit mitt bloggtema i november och nu är det dags att runda av. Tack för alla era fina engagerade kommentarer som gjort temamånaden så rolig och meningsfull! Den här återblicken har också fått mig att fundera över bloggens utveckling. Vad kommer hända 2027? Hur ser branschen ut då? Håll i er för här kommer ett lååångt inlägg.

För tio år sedan var det nytt att få produkter mot att visa upp dem på sin blogg. Några började också att få betalt från annonsörer i reda pengar. Men det var fortfarande småpengar och annonsörerna förstod inte riktigt konceptet med bloggar – och vad de egentligen var bra för.

Sedan 2007 har instagram, facebook, snapchat och youtube exploderat och företagen flyttar en allt större del av sin reklambudget till influencers. Men det vi ser idag är att de största profilerna inte bara nöjer sig med att samarbeta med annonsörer. De vill ta fram sina helt egna varumärken. Kenza har Ivy Revel,  Blondinbella har LCC och jag har Miss Clarity som första året kommer att dra runt betydligt mer pengar är jag gör i min vanliga verksamhet.

Framtiden för profilerna?

Ja, framtiden tror jag blir att ännu fler profiler skapar sina egna märken – istället för att enbart samarbeta med befintliga företag. Influencers vill inte “ge bort” all kunskap om sina läsare och vad de gillar till annonsörer. Istället tar de fram egna produkter och tjänster. Men här i ligger också en risk – risken att plattformen känns helt igenom kommersialiserad. Blondinbella får mycket kritik från sina läsare för att hon känns allt för kommersiell. Samma kritik har drabbat bloggare som Bianca Ingrosso och Matplatsen vars läsare rasar över mängden sponsrade inlägg. Det kluriga är att balansera rätt: mängden icke-kommersiellt material på ens kanaler måste alltid utgöra den absoluta majoriteten – helst 70-80% av inläggen. Har man för många sidoprojekt som tar tid är det svårt att hinna producera så pass mycket äkta, givande material till sin kanal. Och då börjar motorn som ska driva alla ens nya företagsideer att hacka.

Det är livsfarligt att glömma bort sin huvudkanal. Vårdar man inte sina följare och fortsätter att satsa på dem så kan inget annat heller växa. Jag har själv det här problemet i perioder när mycket annat jobb kommer i vägen för bloggandet. Men numera försöker jag alltid fundera om de uppdrag jag tar är något som gynnar mina läsare  – eller ifall det stjäl tid från att göra bra saker med min egen plattform. Plattformen är allt. Ni som följer mig är allt!

Vilken är då framtidens plattform?

Är det youtube, snapchat, instagram? Jag tror att vi måste se bortom plattformarna som stora jättar som Facebook eller Google äger. Så fort någon av dessa aktörer skruvar sina algoritmer riskerar ju influensers att förlora enorm räckvidd. Själv tror jag stenhårt på att äga sin egen plattform – som en blogg eller en mer traditionell hemsida. Att ha full kontroll över den och inte ligga hos tidningar eller bloggportaler med generisk design. Alla youtubers som inte också bloggar borde genast starta en blogg där alla de gör hamnar. Där de kan bestämma inramningen och hela deras kompetens får utrymme.

Den nya tidens “kändisar” äger ju sina egna plattformar på ett sätt som gamla tidens kändisar inte gör. En programledare får vara programledare så länge kanalen ville det. En skribent får skriva så länge tidningen bestämt det. En influencer får publicera sig i resten av sitt liv – och fortsätter den leverera relevant innehåll så kommer den ha följare. Dagens kända profiler – både inom gammelmedia och inom sociala medier – gör klokt i att bygga sina egna plattformar på nätet starka och inte förlita sig på en tevekanal eller tidning.

Jag har känt att jag vill äga min plattform själv. Jag vill att den ska vara som ett litet mediehus och jag vill ha text, rörligt och ljud i min kanal. Jag behöver inte ha den största youtubekanalen eller den största podden – men mina olika plattformar tillsammans ska göra mig till en av de största aktörerna. Och det är jag idag. Men vem vet vad som händer imorgon? Utvecklingen går snabbt så det gäller att vara på tårna. Jag funderar hela tiden på hur jag kan utvecklas.

En spännande ekonomisk utveckling för influencers är Patreon. Att de som gillar en profil stöttar den ekonomiskt så att profilen inte ska vara beroende av annonsörer. Vi ser idag att bloggare som Jonna Jinton och Lady Dahmer använder den här affärsmodellen – som jag tycker är väldigt sympatisk. Vi ser också profiler med tveksamma värderingar så som Janousch, Birro och Lamotte som lever på denna typ av stöd. De har hängivna följare som finansierar deras kanaler. Men – och det här är min stora invändning – de kan inte backa från sina åsikter eftersom deras följare betalar dem för att fortsätta uttrycka dem.  Det betyder att följarna på sätt och vis “äger” sina influensers och uttrycker de en åsikt som de inte gillar kan de dra tillbaka sitt ekonomiska stöd.

Jag skulle själv inte vilja ha Patreon till min blogg då jag skulle känna mig gisslantagen av läsarna.  Lite av min grej med exempelvis mina ryt-ifrån inlägg är ju att vända och vrida på begreppen och slå åt alla möjliga håll. Det innebär såklart att jag alltid retar upp någon. Och jag förutser redan nu hot av typen “Jag kommer dra tillbaka mitt ekonomiska stöd nu när jag vet att du tycker sådär…”   Visst  – att ha kommersiella samarbeten kan också vara begränsande. För de sponsrade inläggen måste ju godkännas av annonsörerna. Men de har å andra sidan inga åsikter om vad jag i övrigt skriver om på bloggen – så länge jag driver den seriöst och proffsigt. Det är en frihet för mig och det hjälper mig att våga vara obekväm i vissa blogginlägg och riskera att stöta mig med delar av min läsarskara.

2027 tror jag att fenomenet influencer blivit ännu starkare. Traditionella medier kommer ha allt svårare att hävda sig. I alla fall om de fortsätter som idag – när de gör allting så snuttigt och lättsmält för att passa publiken. Visst –  sociala medier får gärna vara lättsmält. Men när jag väl tar del av gammelmedia söker jag fördjupning, initierade kunskaper och resonemang som får ta tid. Jag vill absolut inte konsumera gammelmedia som liknar sociala medier. Jag söker något annat.

Jag har själv jobbat med TV och radio genom åren – och gjort otaliga programpitcher med diverse produktionsbolag. Det senaste var ett program som i mångt och mycket liknade Mandelmans Gård (men från våran gård istället – vårt förslag kom något år tidigare). Men nu är det slut med det. Jag är helt ointresserad av att jobba fram koncept för gammelmedier. Nu kan jag kan finansiera mina egna projekt och visa dem i mina egna kanaler. Utan inblandning från en massa chefer som vill in och peta. För mig är det en mycket större frihet – men och också en större utmaning. Att “bara” stå framför kameran eller skriva har alltid känts lite för enahanda för mig. Ska jag göra någonting vill jag gärna få vara inne och peta i fler delar i processen. Både i själva filmandet, producerandet, marknadsföringen och innehållet.

Inför 2027 hoppas jag att jag gör ungefär samma sak som nu. Men jag hoppas att jag når ut till fler och att jag i ännu högre grad kan finansiera mina egna projekt. Själv välja vilka producenter och redaktörer jag vill jobba med och slippa vara beroende av chefers godkännande för att få genomföra mina idéer. Jag kommer aldrig att släppa plattformen jag byggt upp och är fast besluten att fortsätta skapa inspirerande texter, foton, poddar och filmer till er som läser. Så kul det ska bli!

Hemma hos mig 2027?

Vit julstjärna med kallt ljus skiner mot glasruta fyllt med froststjärnor i glaset.

Nu&2007. Nästa helg är det äntligen första advent. Jag älskar den här tiden på året och jag vill att julen ska synas och kännas i precis hela hemmet!

När jag nu tittar tillbaka på tio år gamla bilder blir jag både fnissig och lite vemodig. Mitt adventshem var så barnsligt enkelt 2007. Jag hade faktiskt förträngt mina naivistiska porslinstomtar på fönsterbrädan.

Röda porslinstomtar på en fönsterkarm.

Framför allt hade jag glömt att jag skrev blogginlägg bara pang på rödbetan tjoflöjt lite hur som helst. Texten till den här tomtebilden var till exempel “I have small people living in my fönsterkarm”. Eh… okej?

Ung Clara i grön fåtölj i villa framför trappa inomhus. Från 2007.

Jag verkar inte ha filat särskilt länge på mina idéer. Men samtidigt som jag lätt generad fnissar åt delar av mitt bloggande – känner jag också avundsjuka på mitt yngre jag. Hon den där unga som var nöjd med mindre. Som kände att det var gott nog att sätta sig i en fåtölj brevid en röd lampa och bara skjuta en ruta.

Då var ett grynigt foto tillräckligt bra för min blogg. Läsarna skrev att jag att det var sååå fint hemma hos mig! Allt var fint… alltså hela lampan… jag själv… och… ja trappräcket är ju också fint! skriver ni så artigt och upplyftande.

Kanske är du en av dem som följt min blogg så länge. Tack för det! Jag har uppriktigt sagt svårt att själv förstå vad folk såg i den här typen av bilder. Men kanske tänker jag samma sak om tio år när jag tittar tillbaka på mig själv i dag?

2027 tycker jag kanske att adventsbilderna från mitten av 2010-talet är si så där alltså.

Julpyntat vardagsrum med vit julstjärna som lyser

Hela familjen samlade runt matbordet i med levande ljus i mörk vinterkväll. Adventsstjärna i fönstret.

Välpyntat julgran fotad i kvällsmörker

Närbild på julgransgren fylld av julkulor och glansiga pumlor

Julpyntat fönster med burkar av plåt och tomte i papp.

Folke ligger i soffa och äter rullad tunnbrödssmörgås.

Inte längre lika svart-vitt

Nu&2007. “Jag blir tokig när jag hör människor säga: “Jag har inte råd med ekologisk mat”. Speciellt med tanke på att majoriteten av Sveriges befolkninge lever i ett groteskt överflöd. Det är otroligt vad människor väljer att lägga pengar på. Kläder, bio, ljuslyktor och kylskåpspoesi. Men ingen har råd med ordentlig mat”

Så här skrev jag när jag var tio år yngre än i dag. Så skönt att gå i taket och bli heligt förbannad av alla idioter som satsade pengar på fel sak! Jag minns den sköna känslan och läser vidare…

“Anledningen till vår oerhörda fattigdom är att vi köper tre par skor för två, på Skopunkten. Vi har inte har råd med ekologisk mjölk, eftersom vi prioriterar en ny mobltelefon. Vi sparar fyra kronor när vi köper besprutade äpplen, men spenderar tusenlappar på julklappar. Våran bakvända girighet driver oss i fördärvet. Varför ska det vara så svårt att unna sig bra mat? Mat som är närproducerad. Som inte är giftig. Som inte suger ut tredje världen. Varför är vi så snåla?”

En grej med att bli fullvuxen är att man inser att verkligheten inte är riktigt så svart-vit som man trott. I dag fattar jag ju att många barnfamiljer köper den prispressade maten för att ha råd med kläder. Billiga besprutade äpplena sparar in pengar att köpa vantar för. För tio år sen hade jag dålig koll på verkligheten för ensamstående mammor med kass ekonomi. Mammor som bara kan drömma om att ge julklappar till sina barn fast de inte gjort annat än att spara hela hösten…

Så kategoriskt som jag uttryckte mig 2007 skulle jag tack och lov inte uttrycka mig i dag.  Skönt att man kan utvecklas.

Här kan du läsa inlägget från 2007. Och här kan du läsa om när jag vände på perspektivet helt i texten Klass & Klimat.

Gårdsdrömmen som slog in

Nu & 2007. Någon gång i framtiden skulle jag vilja ha ett stort rött hus på landet. Ett riktigt renoveringsobjekt. Med utsikt mot en sjö eller älv. Kilometer till närmsta granne. Bagarstuga, bastu, fina fiskevatten och enorma rum med timmrade väggar. Där skulle jag och Jakob leva tillsammans och avla barn. Och jag skulle skriva romaner och någon gång i månaden pendla till Stockholm och träffa min förläggare. Då skulle jag vara chic och går på resturang och umgås med Sanna som jobbar som justitieminister och bor i Vasastan. Sedan skulle jag ta tåget hem till norrland, mina höns och min karlakarl. Och lyssna efter den mjuka tystnaden. Ro i min sjö och skidra i skogen.

Så skrev jag om min huslängtan 2007.  Två år senare flyttade vi till det hus vi nu bor i. Det blev ingen gård med timmerväggar och kilometer till närmsta granne. Istället blev det en gullig trettiotalsvilla i utkanten av en liten by. Men så bra det blev! Och ganska likt hur vi tänkte ändå.

Speciellt det där sista. Att få bo vid världens ände – men då och då besöka staden. Och få vara chic och gå på restaurang och träffa min förläggare. Och min kompis Sanna som visserligen inte är justitieminister (än) men inte långt ifrån. Sedan hem igen. Till hönsen, sjön, tystnaden och skogen. Få det bästa av två värdar.

Det har jag fått. Och jag är så tacksam att det blev så.

Ett samhälle utan felmarginaler

Varje år läser man om alla desperata sörlänningar som inte klarar av att skotta och ta sig fram i snön. Trams tänker man som norrlänning. Är de helt inkompetenta söder om Gävle? Varför skottar de bara inte? Och så skrockar man självgott – tänk bra vi har det här uppe i norr. Här finns alla rejäla människor.

Men så läste jag en intervju med en man som flyttat till Umeå ifrån Stockholm och som klagade och sa att snöröjningen är lika värdelös här uppe som där nere. Va, hur kan det stämma? Det har jag aldrig hört någon säga förut. Men det kanske stämmer? Kanske är vi precis lika odugliga på snöröjning här uppe. Men kanske handlar det också om förväntningar?

Själv har jag inte reflekterat så himla mycket över snöröjningen. Den är väl så pass bra som den kan vara? Vad förväntar man sig egentligen? Hur kan man tro att trafiken ska fungera problemfritt när snö vräker ner? Det säger ju sig självt att det kommer bli förseningar och dålig framkomlighet. Det får man ta med ro. Visst kan trafiken gå enligt tidtabell på sommaren när vägarna är bara – men att tro att inget ska förändras när tjocka lager snö täcker gatorna är ju naivt! Det finns ingen snöröjning i världen som rår på ett riktigt rejält snöfall. Ibland rår vi inte på naturen helt enkelt. Det är inget att bli blå i ansiktet över.

Och så tänker jag att den här snöpaniken inte är en fråga om norr eller söder. Det är snarare en fråga om landsbyggd eller stad. Bor man i en mindre stad eller ute på landet så har man helt enkelt mindre bråttom. Man har större felmarginaler. Större acceptans för frånvaron av valfrihet. Man kanske måste vänta med att åka hemifrån tills plogbilen har kommit. Om väglaget är riktigt taskigt får man kanske ställa in och stanna hemma helt. Inga konstigheter i det. Men i städer finns generellt inte den inställningen.

Jag tänker mig att det beror på att pressen på människor är större där. Vi har byggt ett oförlåtande samhälle helt utan felmarginaler. Saker måste gå efter klockan annars blir människor hysteriska. Folk har så bråttom och lever under så mycket tidspress att de inte förmår acceptera det som är utanför deras makt. Istället för att tekniken hjälper oss så stressar tekniken och alla moderniteter oss – därför att vi alltid förväntas kunna vara tillgängliga.

Jag tänker på mormor och morfar som inte kunde resa bort på vintern, eftersom de var tvungna att stanna hemma och elda i huset. Vilken modern människa (allra minst jag själv) skulle acceptera det?

Men så gjorde de – för så var det bara. Och det var väl inget att bli blå i ansiktet över?

Förbannat svårt att sluta svära…

Nära porträtt på Clara som ser fundersam ut och tittar åt sidan.

Nu&2007. Som 22-åring hade jag stora planer på att byta ut mina vardagliga svärord mot de här mer bibliska styrkeorden:

Huggormsyngel
Skrymtare
Hycklare
Dårar
Ormar
Vitkalkade gravar

Skrev då på bloggen att jag svär när jag är nervös och vill gaska upp mig lite eller när jag behöver känna mig lite kaxigare. Väldigt töntigt – och tyvärr har jag bara blivit värre med tiden. Har helt misslyckats med min plan från 2007 och svär nu som aldrig förr för att få ur mig mina frustrationer.

Om den 22-åriga Clara hörde mig i dag skulle hon himla med ögonen och be mig att sluta för rövelen!

Det här med mängden svordomar blev tydligt för mig när jag hörde klipp från min och Ericas podcast. Erica som klipper våra avsnitt hade klippt bort en massa svordomar – bara för att klippa in dem i ett specialavsnitt med våra bloopers. Ett av våra mest omtyckta! Tryck på gula playknappen om du behöver lätta på trycket en aning.

Det här avsnittet är från januari i år. Här hittar du alla avsnitt.

Musik: Himlen över Hedlunda av Olov Antonsson.

Ful och kul

Ansiktsmask föreställande rynkig gammal häxa eller trollgubbe med långt hår som tittar in mot kameran.

Nu&2007. För tio år sen drog jag på mig den här masken och matchade med röda jeans och ett par ännu rödare klackskor. Klick klick! Ett par bilder, sen direkt ut på bloggen! Rubriken var “Mitt bästa stylingtips”  och jag skrev raljant om hur bra plastmask funkade mot ovälkomna krogragg.

I efterhand känns det här inlägget som hämtat från en enklare tid. Då var jag modebloggare och det räckte att vara en smula ful för att vara kul. Inlägg kunde vara sånt här nonsens och ändå fick jag femtio glada kommentarer med pepp.

I dag får jag jobba mycket hårdare för att underhålla dig som läser. Jag vrider och vänder på foton och ord. Är det här relevant, roligt, intressant? Så fort den ängsligheten smyger sig på dör blogglusten. Rädslan och rösterna i huvudet som förutser varje kritisk kommentar jag kommer få och som dödar varje försökt till humor.

Jag är stolt över att bloggen är mycket mer professionell nu är 2007. Men samtidigt är den ju ängsligare. I dag skulle jag aldrig leka loss och publicera oseriösa inlägg – för jag är alldeles för rädd för att vara ogenomtänkt, klumpig, vulgär eller trampa någon på tårna. Och trots den rädslan händer det ändå hela tiden att jag gör just det.

När instagram kom för några år sen blev det roligt att lägga ut “ful- och kulbilder” igen. Alla de där bilderna som jag inte tyckte höll för bloggen fick en ny chans. Skämt och knäppa detaljer i vardagen funkade för att de var underhållande. Men idag är instagram så proffsigt att det inte går att publicera något ogenomtänkt som inte stämmer ihop med flödet – utan att tappa massa följare.

Jag säger tack och lov för instastories! Den enda plats där det känns som att jag kan flamsa loss en smula utan att tänka igenom allt så noga först…

Kvällsbönen

Clara i vitt långt nattlinne, bär en kandelaber med levande ljus genom ett mörkt rum.

 

Nu&2007. Dan före dan före dan för tio år sedan la jag ut en bön på bloggen. Jag firade första julen i mitt eget hus. Och jag gick genom ett julpyntat hem – hade ångest och kände mig ledsen. Och bad och tände ljus för min mamma som var svårt sjuk. Drygt fyra veckor senare var hon borta och jag har saknat henne ända sen dess.

Jag går fortfarande omkring i nattlinne hemma på kvällarna och tänder ljus och pratar för mig själv. Nattlinnet jag har på mig är blått, urtvättat och fullt av hål. Jag borde slängt det för länge sedan men jag fick det i julklapp av mamma och kan inte skiljas från det.

Nu handlar mina kvällsböner om beskydd över mina barn – och bönen är den första bön jag lärde mig. Av Kajsa Kavat till på köpet.

Det går en ängel kring vårt hus
hon bär på två förgyllda ljus
hon har en bok uti sin hand
Nu sommnar vi i Jesu namn

Amen

Det här inlägget ingick i temat Nu&2007 – om du missade det  kan du läsa mer här och kolla gärna in de här bilderna eller läs sanningen om min hund Sixten som blev ett av de mest uppskattade inläggen den här hösten.

Fråga & svar

Nu&2007. Jag snubblade över en gammal frågor och svar-lista från 2007 som jag passade på att fylla i igen. Först mina gamla svar och sedan mina nya.

Vilken är din favoritfärg?

2007: Blå!

2017: Fortfarande blå. Fast också brunt. Gärna i kombination med varandra och gärna i inredning.

Vad jobbar Jakob med nu?

2007: Personlig assistent

2017: Bonde, yogalärare och sjukgymnast.

Kan vi inte få se en bild på hela huset på utsidan?

2007: Det skulle jag gärna visa er, men av säkerhetsskäl så tror jag inte att jag kan!

2017: Mohahaha  – “av säkerhetsskäl”? Vem trodde jag att jag var egentligen? Här är en bild på huset utifrån.

Vad skulle du välja; att vara gothare för resten av ditt liv eller att varje gång någon hälsade på dig skulle du ge dem en lätt klapp på rumpan?

2007: Det där med rumpan gör jag ändå alltid, så det kan gott få fortsätta!

2017: Men vad i helvete? Förlåt alla jag klappat i rumpan utan tillåtelse. Även jag har tydligen synder att bekänna i #metoo-tider.

Är din värld mest grå eller svartvit? Hur ser du på andra religioner än kristendomen? Jag tänker på ideologierna i allmänhet men också på människorna som bekänner sig till annat än kristendom? Hur hör de hemma i skapelsen och framtiden?

2007: Jag tror att min religion är den sanna religionen. Men jag accepterar och respekterar alla som är av en annan åsikt. Så på det sättet är jag väl både svart vit och grå.

2017: Jag tror fortfarande som ovan. Fast jag är ändå mycket mer grå i mitt tankesätt. Jag gissar att ålder har den effekten på en. Tack och lov blir man lite mindre kategorisk.

Jag blev väldigt nyfiken på vad ni äter hemma hos er eftersom ni inte äter socker, vitt mjöl och kött. Jag vill gärna börja äta bättre och nyttigare och behöver inspiration!

2007: Mycket rotfrukter, baljväxter och grönsakssoppor. Mjölrätter löser vi genom att byta ut mjöl mot siktat dinkelmjöl. Kan lägga ut lite recept här på bloggen framöver!

2017: Vi äter både socker, vitt mjöl och kött. Så nej. Du får ingen inspiration av mig till ditt nya liv.

När du känner dej nere & deppig, vad gör du då?

2007: Ber, läser bibeln, lyssnar på lovsång, ringer en vän.

2017: Tröstäter, ringer en kompis, tar en promenad och ber.

Om du fick veta vad som helst om framtiden, vad skulle det vara?

2007: Vilka kläder jag ska spara till mina döttrar!

2017: Vilka kläder jag ska spara till mina söners framtida döttrar!

Du verkar så härlig och stark! Har du tips för att öka på sin självkänsla?

2007: Att aldrig klaga på sig själv högt eller tyst. Att berömma andra som är fina. Att skriva upp komplimanger man fått av andra och sådant man tycker om med sig själv. Det muntrar alltid upp min att läsa snälla saker en dålig dag!

2017: Att omge sig med snälla människor. Att göra roliga saker så att man kommer in i ett flow och glömmer bort sig själv en stund. Att skaffa barn och bry sig om andra mer än sig själv. Att minska jag-fokuset ökar självkänslan.

Jag har för mig att du är ganska ung, men du verkar vara så säker på ditt förhållande! Ni har skaffat hus och allt. Hur länger har ni varit ihop, hur gammal är du? ska ni gifta er? 

2007: Jag är 21 år gammal. Och Jakob är min första och min sista – mitt allt! vi har varit ihop i två år, och det dröjer förhoppningsvis inte så länge tills vi är gifta !

2017: Åh herregud! TVÅ ÅR? Det var stora utfästelser efter att bara ha varit ihop i två år. Men jag känner fortfarande samma sak. Det är vi två. Och en nyckel tror jag är att fast vi varit i hop i tolv år har vi egna projekt, drömmar och roliga äventyr som vi uppmuntrar varandra att försöka åstadkomma.

Fyra falska leenden

Nu&2007. Det sticker till i hjärtat då och då när jag kollar igenom inlägg från olika år. Jag ser ibland bilder på mig själv där jag ler fast jag minns hur dåligt jag mådde just den dagen. Varför har jag tagit glada bilder fast jag är ledsen? Vore det inte ärligare att visa gråten eller en blank blick?

Kanske. Men jag har ju en trotsig sida också. När jag känner mig gråtfärdig kan det vara så skönt att rusa in i badrummet, sminka mig rejält och ta på mig något fint. Och le mot kameran. Det gör inte att jag glömmer det jobbiga – men jag räcker finger åt det.

Clara i blommig blus och vinröd långkjol tittar in i kameran med försiktigt leende.

2011 är jag vilsen. Jag får priser, utmärkelser och fina uppdrag. Det här är året när jag sommarpatar i P1 och det händer så många bra saker i yrkeslivet samtidigt. Men jag känner mig fullständigt bortkommen -från huvudet ner till tårna. Den fascinerande bäbiskulan är borta och istället har jag en liten skrutt att ta hand om. Och jag får tiotusen pekfingrar från mästrande morsor som berättar för mig att jag gör fel med min son. Och samtidigt funderar jag på mitt jobb – vad ska jag göra här i livet?

När den här bilden tas är Bertil bara några veckor gammal. Jag har precis läkt ihop så pass mycket att jag kan stå upp. (De första veckorna efter förlossningen var jag sängliggande av smärta). Jag har köpt en ny kjol och fått en topp av min syster. Och jag känner mig ganska fin men ganska vilsen. Och i efterhand tycker jag det syns i ögonen.

Clara i ljus och blommig lång sommarklänning med röd kofta, på höften sitter lille Bertil i finkappa. Clara ler och tittar ner i marken.

Hösten 2011 har jag ett skitigt bråk med en arbetsgivare. De försöker rakt upp och ner lura mig – och jag tvingas anlita en jurist som bara skakar på huvudet. Det visar sig i slutänden att jag har rätt både till mitt eget namn och mina pengar.

Här är jag på väg till ett kalas och jag ler fast jag har en stor klump av oro i magen. Under en period gick  jag till brevlådan med ångest varje dag – rädd att ha fått en stämningsansökan med posten.

Clara i page och svartvit klänning med rutmönster ler men tittar inte in i kameran.

Hösten 2015 är jag så trött hela tiden, men jag jobbar vidare. När jag nu läser inlägget från den här dagen märker jag tydligt hur jag håller upp min arbetsmoral fast utmattningen har börjat slå rot.  Jag borde ha vilat mer, återhämtat mig. Men det förstod jag inte då. Då hade ingen aning om vad som väntade, jag kände bara att jag aldrig kunde sova mig pigg. Också på den här bilden ler jag men tittar inte in i kameran. Minns att jag egentligen inte alls ville synas på bild för att jag hade sådan fruktansvärd ångest under den här perioden.

Clara i vit spetsliknande klänning och mörk skinnjacka och svarta stövlar med klack.

Vintern 2007 vill jag ta en fin outfitbild men har vansinnig pms. Skriver i inlägget att jag ler falskt och att jag “är så grinig att jag gärna mördar någon”. Jag minns att jag åkte ner på stan i denna klänning – och när jag kom hem upptäckte jag att jag hade fått en mensfläck i storlek pizzatallrik där bak…

Det är hon som är jag

Nu&2007. För tio år sedan skrev jag ett inlägg om att jag ofta låtsades vara andra personer för att göra vardagen lite lättare, roligare eller rent av mindre läskig. När jag lagade mat var jag Mat-Tina, när jag satt på dass var jag Madonna som blev intervjuad och när jag behövde plugga var jag begåvade Steffi i bokserien En ö i havet.

Trots att jag är tio år äldre nu har jag inte lagt av med min barnsliga vana att låtsas vara någon annan. Speciellt när jag behöver stöd. Fast idag är personerna jag imiterar lite annorlunda än  2007.

Amelia Adamo är jag när jag ska göra något läskigt eller svårt. Jag tänker mig in i hennes skärpa men framförallt härliga hejdlöshet som legat bakom många av hennes fantastiska projekt. “Där andra har omdöme har du ett hål Amelia” sa hennes man till henne vid ett tillfälle. Ibland är det faktiskt eftersträvansvärt att vara lite mer så.

Beyonce leker jag när jag ska ställa krav i samarbeten med andra människor. Beyonce verkar så mild i intervjuer men i dokumentärer ser man hur hårt hon styr och hur driven hon är. Och hon är inte rädd för att vara obekväm eller trampa någon på tårna. Det inspirerar mig till att tuffa till mig. “Nog måste jag väl klara av den här förhandlingen om Beyonce klarade av att producera sina Superbowlframträdanden två år i rad?”

Alice Bah Kuhnke leker jag när jag måste stiga upp i svinottan och är trött och lite ledsen för att jag inte alls vill jobba och prestera utan bara gå och gömma mig. Då tänker jag på henne. Att hon är så himla arbetsam och strukturerad och modig. Och så kommer jag iväg.

Slutligen leker jag Mormor Rut i alla situationer som skrämmer mig. Jag hör hennes barska röst i huvudet. Hennes föraktfulla “BAH! Vad är det med det då?! som hon slänger ur sig när någon ifrågasätter henne.

Finns det någon fler som håller på precis som jag gör i vardagen? Och i sådana fall – vem leker du?

I’m not afraid of who I used to be

Jag har en tendens att haka upp mig på en och samma låt och under en period inte kunna lyssna på något annat. Förra sommaren var det Ryan Adams cover på Welcome to New York som gick på repeat. Varje promenad och varje tur i bil. Pulsen i den talade till mig och känslan av nystart harmonierade med den känsla jag själv gick runt med i kroppen.

Nu är det Miley Cyrus Younger istället. Jag har inte lyssnat på henne förut och det var bara av en händelse jag hörde låten. Men nu kan jag inte höra på någonting annat. Älskar trummorna och texten som sätter ord på hur jag känner just nu inför mig själv och mitt liv. Jag vill bara dansa när jag hör den! Dansa för att jag är fri.

Feels like I just woke up
Like all this time I’ve been asleep
Even though it’s not who I am
I’m not afraid of who I used to be

No one stays the same 
You know what goes up must come down 
Change is a thing you can count on 
I feel so much younger now 

Vilka låtar har du hakar upp dig på? Som du tvångsmässigt haft på repeat under en period i ditt liv för att de kändes som soundtracket till allt du går igenom? Dela gärna med dig <3

Lärdomar av utmattningen

Min impuls om jag hinner göra färdigt något tidigare än jag trott på jobbet är att fylla på med ännu mer jobb (har ju alltid saker att göra i mitt företag). Men igår hade jag en ganska lugn förmiddag så jag tog en mils promenad och skrev sedan färdigt nästa Expressenkrönika. Eftersom den gick ovanligt fort att skriva blev jag klar redan till lunch. Nä, bestämde jag mig. Nä nu åker jag och hämtar barnen och drar till badhuset. Sagt och gjort. Så peppade barn när jag kom i bilen packad med badkläder.

Vi blev kvar på badhuset i flera timmar och storebror lärde sig dyka efter ringar, dyka mellan mina ben och försiktigt flyta på rygg. Fantastiska framsteg efter att ha varit vattenrädd under många år. Det kändes så himla bra att släppa tanken på min bokdeadline på fredag och mina föreläsningsförbededelser (föreläser idag 07.30). Att strunta i att klämma in mer jobb i luckan och istället göra något vilsamt med barnen. Det får mig att tro att jag ändå lärt mig att fatta lite bättre beslut tack vare den här jäkla utmattningen.

Som att

– Stress inte är farligt. Men bristen på återhämtning är det. Så jag måste se till att lägga in vilsamma aktiviteter mellan allt som är ansträngande.
– Vila innan jag blir trött istället för efter jag redan blivit trött (har man varit utmattad så har man inga extra resurser att ta av)
– Tänk i motsatser. Efter mycket intensiv familjetid är det skönt att jobba. Efter mycket jobb är det skönt med extra mycket familjetid. Vad har du gjort mycket av sista tiden? Gör tvärtemot det.

Nio år

I september firar jag och Jakob nio år som gifta. Fast firar är en lögn eftersom vi alltid glömt bort våra bröllopsdagar. Det är så mycket annat som händer i september så det kommer liksom i skymundan. Vi gifte oss ett halvår efter att mamma hade gått bort och tanken var att göra någonting fint av det pissiga året 2008.

Tiden som passerat sedan dess känns både oerhört kort och lång. Kort för att jag på pricken kan minnas hur ont jag hade i fötterna och munnen efter att ha stått i klädbutik en hel dag och smilat åt kunder. För att jag minns exakt hur det vara att stressa till första lektionen på universitetet och glömma bort att jag hade en hel akademisk kvart till godo.  Lång för att jag var en helt annan människa då, för att jag inte ens lärt känna några av de som idag står mig närmast. Lång för att jag inte hade en aning om att jag skulle jobba med det jag jobbar med nu. Men framförallt för att jag inte kände Bertil och Folke. Vilket är en helt orimlig tanke.

Det hade varit roligt att få berätta för 21 åriga Clara att just den här dagen om nio år spelar du in någonting kallat podcast med en av dina närmsta vänner som dessutom är radioproducent. Du lämnar två söner på förskolan med din lådcykel och Jakob har trettio arkitetkelever på studiebesök i era stora odlingar. Du tar en långpromenad med en helt annan hund än din cockerspaniel Sixten och efter middagen ska du ha ett videosamtal med dina systerdöttrar. Videosamtal i telefonen är helt normalt – precis som förekomsten av systerdöttrar.

Det är spännande att fundera på vad som skett om ytterligare nio år.