Det är dagarna som går som är livet

Att ha en blogg har höjt min uppskattning av livet flera hundra procent. Att dokumentera de bra dagarna, det finaste och härligaste. Det tränar mig i att rikta ögonen mot det vackra. Att lägga märket till det och uppvärdera det. Nej, det är inte kattskit att solen skiner in genom fönstret, att en vän kommer förbi och äter bullar, eller att följa med barnen och mata fåren. Det är värt att föreviga.

Jag läste en undersökning om att de som fotar maten innan de äter den njuter mer av maten. Tycker att det låter helt rimligt. Och det gäller allting. Jag njuter mer av sjödoppet när jag fångat vattenblänket. Jag njuter mer av stunden på kökssoffan när jag fångat den i eftermiddagssolen. Jag njuter mer av lussekatten som jag dokumenterat under tiden jag bakat den.

Att dessutom kunna gå tillbaka i efterhand och läsa och se allt vi har gjort – det är så värdefullt. Det skapar ytterligare en nivå av glädje och tacksamhet. “Hur ska det bli för dina barn som får hela sin barndom dokumenterad” har jag hört folk oja sig ibland. Som att det var ett problem. Själv tänker jag på vilken rikedom det är för dem att som vuxna kunna gå tillbaka och läsa om allt vi upplevt ihop.

I kategorin Vardagsbestyr samlar jag alla inlägg som dokumenterar vardagarna. Både de märkvärdiga och de vanliga. Jag läser och minns valborgsförmiddagen, matlaget med kvällsbad i sjön, en perfekt majlördag, årets första bad, skolavslutningendagarna hos mormorfiskeveckanden första riktiga vinterdagen. Och jag vet inte om det är för att jag är gravid och hormonell – men när jag tittar tillbaka på året som har gått sitter jag och gråter. Så många fina stunder, dagar, veckor. Hur kan jag ha blivit så rikt välsignad? Hur kan någon unnas allt det här?  Det är faktiskt nästan orimligt.

Årssammanfattning 2018

Så har det blivit dags för den traditionsenliga årssammanfattningen! Brukar ju göra den här varje år. Här hittar ni 2017,  20162015201420132012 och 2011 och 2010. Ni får gärna låna listan till era bloggar! 

Gjorde du något 2018 som du aldrig gjort förut? Blev gravid för tredje gången

Genomdrev du någon stor förändring? Ja, många. Men att anställa en assistent och jobba mindre var de två viktigaste grejerna!

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, Anna Ileby till exempel! Fast hon var ju redan förälder. Men fick en till!

Vilket datum från år 2018 kommer du alltid att minnas? Bertils skolavslutning den 13 juni. Den dagen var som en dröm. Att äntligen ha ett litet skolbarn jag få gå i kyrkan och fira av, ordna tårtkalas för och stryka skjortan till. Ryser av glädje bara jag tänker på det.

Dog någon som stod dig nära? Nej.

Vilka länder besökte du? Spanien, Finland, Schweiz, England och Italien

Bästa köpet? Lådcykeln! Om jag ska vara helt ärlig så skedde ju köpet sent på hösten 2017 men då hann vi aldrig använda den. Men i våras small det till! Så sjukt bra investering. Vi sålde vår andra bil och skaffade istället cykeln. Och som jag cyklade med ungarna i den i våras!

Gjorde någonting dig riktigt glad? Maj månad. Jag undrar om jag har haft en lyckligare, gladare och mer tillfreds tid i hela mitt liv? Kanske som litet barn då? Maj var som att gå runt och vara hög på någonting.

Saknar du något under år 2018 som du vill ha år 2019?  Regn under sommarhalvåret.

Vad önskar du att du gjort mer?  Målat med ljudbok i lurarna

Vad önskar du att du gjort mindre? Slösurfat på instagram

Favoritserier från året som gått?  My Brilliant Friend. Utan konkurrens!

Bästa boken du läst i år?  Spraka, blixtra, blända av Jenny Jägerfeld, Mina drömmars stad – serien av Per Anders Fogelström.

Största musikaliska upptäckten? Har börjat lyssna på gamla låtar av Magnus Uggla. Det började som en olyckshändelse och nu kan jag inte sluta. Så fort ungen är ute och fogarna håller ska jag ut och jogga till låten Jag Skiter. Sjukt bra!

Vad var din största framgång på jobbet 2018?  Att vi gav ut Hjälp jag är utmattad och att den fick ett sånt enormt fint gensvar från er läsare. Och så mycket press som jag gjorde i april har jag aldrig gjort tidigare. Är så stolt över den här boken och resan jag gjort med Erica.

Största framgång på det privata planet?  Att bli gravid en tredje gång. Ingenting jag tog för givet men tack och lov gick det bra.

Största misstaget? Att backa sönder min nya bil. Inte bara en utan två gånger den här hösten.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Så sjukt mycket gladare! Kan inte minnas sist jag hade ett bättre år. Sedan har tråkiga saker hänt – på sensommaren hände ganska många till och med. Men fram tills dess var det ett jäkla toppen-år!

Vad spenderade du mest pengar på? Blommor till perennrabatten, en ny uppvuxen häck och så garagebygget!

Något du önskade dig och fick? Sinnesfrid i den fråga som oroat mig allra mest sedan 2015, och som haft en stor del i min utmattning.

Något du önskade dig och inte fick? Ja. Att alla närstående skulle få vara friska och må bra. Så har det inte varit.

Vad gjorde du på din födelsedag 2018? Jag var i Stockholm och gjorde pressarbete för Hjälp jag är utmattad. På kvällen bjöd Erica mig på bubblig dricka på en uteservering.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Ja, att ingen jag känner skulle ha behövt vara sjuk.

Vad fick dig att må bra? Matlaget, trädgårdsarbete, att bada varje dag hela sommaren. Att känna att jag besatt kraft och energi (innan jag blev gravid alltså – sedan dog den) att exempelvis kunna företa en lång bilsemester själv med barnen.

Vem saknade du? Jakob. Han var borta och jobbade i Spanien väldigt mycket och under sommaren såg jag knappt till honom då han både jobbade som sjukgymnast och var bonde.

De bästa nya människorna du träffade? Det står helt stilla. Träffade jag verkligen några nya människor i år? Jag minns inte riktigt.

Mest stolt över? Att mina barn artar sig till såna fina varelser. Och att jag fattat aktiva beslut för en bättre vardag och hälsa.

Högsta önskan just nu?  Att någon jag känner som är sjuk ska få bli frisk.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  Jag tänker vara mammaledig. För första gången någonsin! Vi får se hur det går.

En annan riktning

Avundsjuka är ingen bra känsla. Men man kan använda den till bra saker. Den kan peka på vad som saknas i ens eget liv. Vad man gör för lite eller för mycket av. Vad man vill ha istället. Jag satt och tänkte efter när jag sist blev avundsjuk på någon annans liv. Tidigare kan det ha handlat om karriärmässiga saker. Att jag längtat efter en framgång som någon annan upplevt. Blivit sporrad att själv försöka mer. Men jag inser att det är sällan jag känner så nu för tiden.

Jag blir inte så imponerad när jag ser vad folk hinner och åstadkommer. För jag vet vilket pris de betalar för att hinna det. Och det priset är jag inte beredd att betala. Jag har redan gjort det i flera år.  Och genom utmattningen har jag upplevt det som finns bakom. Tomheten och självföraktet när jag jobbat för mycket under en tid. Tappat kontakten med vem jag är. Bristen på andlighet och känslan av ett meningsfullt liv. Ärligt talat hade det känts lite sorgligt om jag fortfarande velat betala det priset, när jag nu vet att belöningen är så oerhört flyktig.

Men de gånger som jag faktiskt känt avundsjuka sista åren. Sådär på djupet så att jag måste ifrågasätta mitt liv. Det är när jag ser vänner som har en fin balans. Vars liv inte är karriärkaos och tusen bollar. Vänner som tar hand om sig själva. Är snälla med sig själva. Men också orkar och förmår ha en fin relation till sina barn och sin partner. Som inte ses i dörren mellan hämtningar och lämningar. Som är närvarande i sitt eget liv. Som bestämmer riktningen.  Det där avundsjuka hugget har kommit när jag blivit hembjuden till en vän som har haft tid att baka och läsa en bok och ordna fika mitt i veckan. Och jag måste säga nej för att mitt liv varit uppbokat och inrutat utan minsta andrum.

För de flesta är jobb ett villkor för försörjning – inte något man gör för prestige och självförverkligande.  Men jag som är så priviligerad att jag kan jobba mindre. Jag som byggt ett liv med låga levnadsomkostnader. Varför har jag jobbat som jag gjort? Blivit så hög på att vara efterfrågad att jag slutat fråga efter vad jag själv vill?

Men sedan en tid tillbaka har jag gjort annorlunda. Genomfört konkreta förändringar.  Jag skrev lite om det i inlägget att leva noggrant. Arbetsbördan har minskat, jag har vågat säga nej till jobbuppdrag. Flera fasta uppdrag står på paus – som  podden och Expressenkrönikorna. Och för första gången sedan 2010 har jag inte en ny bok på gång. Det känns så otroligt skönt!

Att jag lyckats ändra riktning på livet lite, blev tydligt när jag bläddrade igenom mitt eget instagramflöde från det här året och kategorin “vardagsbestyr” på bloggen. Så många inlägg och bilder som väcker varma känslor. Som nästan rör mig till tårar. I tacksamhet över att få ha det så fint. Meningsfullt och rikt och lugnt och vackert. Jag ser alla dagar med barnen, långfrukostar med Jakob, matlagshäng och roliga kompisresor. Besök hos mormor och lediga dagar jag ägnat åt att arbeta i trädgården, baka eller möblera om huset. Jag ser att mitt år har varit fyllt av liv – istället för prestation. Och riktigt så har det ju inte känts tidigare. Flera år har det tvärtom varit plågsamt att kolla tillbaka. Märka mellan raderna hur jag pressat mig själv och kört över min vilja. Hur jag fått tumma på allt det jag egentligen helst vill. Till förmån för jobb, jobb, jobb.

Och nu när jag verkligen tänker efter så minns jag inte sist jag blev riktigt avundsjuk på någons liv. Det måste väl betyda att jag befinner mig på rätt plats? Att jag gör det jag ska göra? Att jag lever noggrant?  Jag tror det. Det känns så.

Pengaproblem

Mina sämsta arbetsdagar är de där jag vet att jag måste sköta bokföringen. Som idag. Då har jag ändå lejt bort alla steg i bokföringen som jag bara kan. Och det min revisor inte gör – det gör min assistent Charlotte åt mig. I princip är det alltså bara att godkänna fakturor och öppna brev som jag måste ägna mig åt. Men det är så fruktansvärt jobbigt. Hela kroppen skriker NEEEEEEJ! Intressant att pengar har den effekten på mig. Jag tycker nämligen att det är roligt att tänka på hur jag ska kunna öka intäkterna i mitt företag. Men att hantera allting runt pengarna ger mig bara ångest.

Samma sak med privatekonomin. Även under de perioder när allting ser bra och balanserat ut och inget finns att oroa sig över så avskyr jag när Jakob vill diskutera ekonomi med mig. Försöker snabbt avsluta och byta samtalsämne.  Det är förstås en vansinnigt dålig strategi eftersom strutsmetoden förvärrar läget nästa gång jag måste snacka pengar.

Det var likadant när jag jobbade i butik. Jag var rädd för att stå i kassan och ta betalt. Jag gjorde det såklart – men alltid med obehag. Och värst av allt var att räkna kassan vid dagens slut. Jag gjorde gärna allting annat i butiken. Bara jag slapp ansvar för sedlar, kronor, ören och siffror.

Finns det någon läsare som har samma problem som mig? Hur har ni kommit runt det? Vill ju inte vara den här strutsmänniskan egentligen…

Jag klarade det!

Jag klarade det! Jag rodde den här himla veckan i hamn. Trött så att jag inte kan se klart –  eller ens tänka. Men nu är veckan förbi! Imorse när jag vaknade med smärta i hela kroppen och skulle lämna barnen, gå med hunden, göra upp eld och fota och skriva ett samarbete  – för att därefter åka och föreläsa. Då ville jag bara dra täcket över huvudet och gömma mig.

Men nu är allt gjort! Enda smolket i fredagsbägaren är att Jakob är i Stockholm och kommer med nattåget på morgonen imorgon. Det är så tråkigt när han är borta. Nu mer än vanligt, vill jag ha hela familjen samlad runt mig. Helst jämt.

Bertil är på karate nu, Folke sitter i soffan och äter äpple och ser på film. Och vi väntar med fredagsmyset till Bertil kommer hem. Själv har jag inte ett spår av aptit. Det enda jag inte känner direkt motvilja mot är glasnudlar med fisksås och massa lime och avokado. Surt så det svider i munnen. Får nog svänga ihop något i den stilen att äta till middag.

Den här helgen ska jag hur som helst ta det himla lugnt. Imorgon blir det bara vila. Fast på söndag tänkte jag tjuvstarta med julmaten. Vi firar ju jul hemma så det är bra att förbereda lite åt gången. Tänkte fixa långkål, rödkål och brunkål och frysa in. Och så en kålrotslåda. Medan vår egen kålskörd  är som fräschast och godast. Ser fram emot att få sätta igång med stöket och samtidigt lyssna på någon bra ljudbok.

Hoppas ni får en fin helg allesammans.

Man måste leva noggrant

Jag tänker mycket på att ta ansvar för hur jag lever. Jag måste leva noggrant, för jag vet inte hur lång tid jag får. Och om jag en dag blir svårt sjuk så vill jag befinna mig nära det liv jag drömt om. Det liv jag tycker är rätt och riktigt. Inte långt ifrån, bitter över allt jag gått miste om.

Jag har i flera års tid känt mig irriterad så väl höst, vår som vinter. Allt jag drömmer om att göra, enkla saker. Som att ta en riktig långledighet över jul. Besöka mormors hus en längre period på hösten. Ha ett helt ledigt läslov med barnen. Vara hemma fler vårdagar och kunna kratta i trädgården. Men så har livet liksom fyllts på med åtaganden. Och när den härliga majdagen när jag vill vara ledig och hemma infinner sig. Då befinner jag mig istället på resande fot. Till något viktigt möte, en föreläsning, någon intervju eller plåtning. Och så blir jag arg för att det känns som att livet rinner mig ur händerna. Åren bara går utan att jag gör vad jag egentligen vill göra. Arg för att jag inte tar ansvar för att förverkliga det. Jag vet väldigt väl vad jag vill – men om något jobb eller välbetalt uppdrag kommer emellan så kör jag i regel över min egen vilja och tackar ja.

I första fasen efter utmattning var det mest att krishantera. Ta hand om det akuta. Men nu har jag läkt så pass mycket att det finns möjligheten att verkligen på riktigt skapa ett bättre liv. Några saker jag försöker göra annorlunda och som gett resultat:

  • Jag har tackat nej till massa av jobb som innebär resor. Det är bara att inse. Att resa mycket funkar inte för mig. Jag mår bäst av att få vara hemma.
  • Bokat in vistelser hos släkten i god tid. För att kalendern inte ska hinna fyllas på med jobb måste jag börja med att sätta av tid för det viktigaste. Och sedan inte tumma på den tiden.
  • Infört fredagsmys med familjen. Vi har aldrig haft den traditionen medan barnen var små. Ofta har någon av oss varit bortrest på jobb på helgerna. Men nu älskar jag fredagsmyset. En kväll när de får vara uppe sent, vi ser någon film som barnen vill se, poppar popcorn och kryper ner hela familjen i soffan. Svennebanan så det förslår och precis som jag vill ha det.
  • Lägga fokuset på att komma närmare det liv jag vill leva och den människa jag vill vara. Än att komma närmare sånt som andra kan avundas. Som högre omsättning, finare titlar, fler bollar i luften. Jag försöker prioritera det som är mest lönsamt, inte mest prestige. Så att jag får mer ledig tid. Kan vara hemma mer och ha orken att laga vettig mat, bjuda hem vänner och veckostäda med Jakob innan hela hemmet grisat ihop.

Resultatet? Istället från att gå runt och känna mig arg, bitter över mina dåliga beslut och som en kastrull på väg att koka över. Känner jag mig mer lugn, harmonisk och tillfreds med det mesta i vardagen. Förnöjd tror jag visst man kan sammanfatta det som. En väldigt skön känsla.

Allt är längtan

Jag ser så mycket fram emot de närmsta månaderna. Jobbet börjar gå i en lugnare lunk, de flesta resor är undanstökade och det går mot min bästa tid på året: vintern. Ända fram till jul ska det vrålmysas. I år firar vi hemma och hela släkten kommer hit och jag njuter av tanken på all julmat jag ska laga och allt julfint jag ska ordna i varenda vrå i huset. Att få samla alla småkusiner och fira ordentligt tillsammans.

Jag ska gå här hemma och klappa på min stora tjocka mage och känna julfrid och lugn hela november och december igenom. Jag brukar försöka jobba mindre varje december men i år blir det lugnare än vanligt på grund av bebisen. Jag ser fram emot att göra mysiga saker. Som att ordna en adventsfest för mina vänner, gå på barnens luciatåg, vara med i kyrkans vuxentåg, gå på julkonserter och vagga fram genom julskyltningar i jakt på barnens klappar. Jag längtar efter adventsfrukostar med tända ljus, att klä ut mig till tomte och tassa runt nere i skogen några veckor innan jul. Så att barnen “råkar” få syn på tomten och verkligen blir uppeldade.

Och så ska jag blogga om alltihop förstås. Älskar att blogga när tiden finns och jag inte är så stressad. Och så efter julhelgerna så går jag in i ännu lugnare lunk, med bara lite, lite jobb.  Men mestadels ska jag bara ta hand om mig fram tills bebisen behagar komma. Jag har så mycket att se fram emot nu och känner mig så nöjd att vara med min familj. Vara nära mina barn allt jag bara kan och orkar. Det känns som att jag gör allting annorlunda från min förra graviditet och det känns så rätt att göra just så.

Här sitter jag och duger

Tack för alla fina kommentarer och hejarop på det här inlägget. Det gjorde mig så himla glad. Inte hade jag förstått att så många skulle känna en sådan lättnad av att se mitt stökiga hem. Då hade jag bjudit på det för länge sedan.

Jag såg att någon undrade om jag överdrev i filmen för komisk effekt (nej) och någon annan undrade om det ser ut så här jämt (nej). Men i vårt hem är det liksom ebb och flod. Saker dras fram och plockas undan. Det rivs ut och rensas bort. Och städning är det först jag prioriterar bort när jag har för mycket jobb eller för lite ork (för närvarande både och). Jag har inga svårigheter med att luta mig tillbaka, dricka kaffe och spela Toon Blast på telefonen även om kaos råder runtomkring mig. Jag känner mig inte lat – jag känner mig rimlig.

De flesta av mina vänner med småbarn har ungefär så här hemma. Inte jämt men ofta. Och jag är så glad att få komma hem till vänner där det råder kaos. Om städning eller rentvättat hår ska vara en förutsättning för att ha besök så får man ju vara ensam resten av livet. I vårt matlag har det blivit extra tydligt. När vi ses varje tisdag och äter middag hos varandra får man insyn i varandras röriga liv, trötthet, relations-irritation och otillräcklighet. Men också det fina i att umgås ändå. Dela vardagen med varandra. Vara en helt vanlig och underbar människa med allt vad det innebär.

Jag älskar att göra min omgivning vacker. Jag njuter när det är välstädat. Men när det varken är vackert eller välstädat är det fortfarande mitt hem och jag är en helt rimlig människa som prioriterar kaffe med en kompis, mysstund med barnen eller skönt bad i badkar – framför att fara runt i huset med en dammtrasa.

Det bästa och sämsta

Bröllop i dagarna tre. Jakob har ju alltid varit en ganska osynlig figur här på bloggen. Vi har nog båda varit nöjda med att ha det så. Men det är kul att titta på de få bilder jag lagt upp. Den här är tagen några veckor innan vi gifter oss. Vad jag håller på med är ytterst oklart. Men Jakob är väldigt vacker.

Ett halvår senare ungefär. På barnvälsignelse för min vän Elinas barn. Jakob ser ut som en någon slags rocker i sitt långa lockiga hår och  t-shirten Jesus is my homeboy.

Folk säger att det sista man ska göra är att tatuera in sin äskades namn på armen. För tänk om man skiljer sig? Då tänker jag att tatureringen är det minsta problemet. Är så fint att han är märkt med mitt namn.

Här är vi dagen efter bröllopet. Hemma i pappas trädgård för fika med närmsta familjen. Vi var så trötta och glada och kära.

Långt hopp till vår första egna datenight efter att Bertil hade fötts. Forfarande unga och fräscha och inte en fåra i ansiktet.

Det episka skitåret 2015  – för evigt förknippad med utmattning, ångest och oro. Att säga att det inte påverkade vår relation vore att ljuga. Men just här var jag glad i alla fall. Utanför vår gårdsbutik en solig lördag i augusti.

Sån himla morsa och farsa. Hela förra sommaren regnade bort. Här står vi huttrande och kollar på barnens ponnyridning. Ser mina egna föräldrar framför mig här.

Det går aldrig att få honom att skratta på bild. Men om man fotar i smyg kan man fånga ett genuint leende med de fina skrattgroparna.

Gulligt familjeporträtt på oss från Bertils första skolavslutning. En av de bättre dagarna det här året. Så himla härligt att från och med nu ha en ny tradition att fira. Älskar att vi gått från att vara två tonåringar till snart trebarnsföräldrar ihop.

Det bästa med Jakob är

Hans unika hjärna. Vet ingen som tänker som honom.

Att han aldrig berättar någons hemligheter.

Att han är så tolerant mot mina egenheter. Istället för att tycka att jag ska ändra på mig tänker han ut system som ska göra att jag får det lättare. Som med att hålla ordning, städa, hitta scheman för saker. Sånt som är svårt för mig och som han stör sig på att jag aldrig får ordning på. Men han är superrationell och fokuserar på lösningar istället för kritik.

Att han är så trygg, tar hand om sin själv och sin hälsa och är noll självdestruktiv.

Plus att han är tolerant och oprovocerad av  folk som jag stör ihjäl mig på.

Hans tant-tycke. Alla tanter blir förtjusta i honom. Alla medelåders damer blir ännu mer förtjusta. Ja nästan lite förälskade.  För att han är snygg, vänlig och noll dryg procent  buffel. Plus att han tycker att äldre kvinnor är de vettigaste människorna. Om man nu ska generalisera. Och det tycker ju jag också. Utan att generalisera.

Det jag stör mig på med Jakob

Hans unika hjärna. Vet ingen som tänker som honom.

Att han aldrig berättar någons hemligheter. Inte ens för mig. Jag får ingenting veta om någonting. Och jag är ju en nyfiken typ, till skillnad från min man!

Och så stör jag mig på att alla tror att det är jag som är vildhjärnan, med högtflygande drömmar och massor av impulsivitet. Jag tycker att det snarare är Jakob som är så. Och jag som är den tråkiga realisten som håller honom kvar på jorden och kommer med invändningar.

Kärleksläxor efter tretton år

Bröllop i dagarna tre. Det finns så mycket intressant att fundera på kring kärleksrelationer och att få ett äktenskap att hålla. Jag skulle gärna skriva mer på bloggen om kärlek och relationer. Men det blir ju så utelämnande, och just min och Jakobs relation är  en del av mitt liv som jag gärna håller privat.

Vi har varit ihop sedan vi båda var arton år. Och mycket vatten har runnit mellan broarna sedan dess. Men jag tycker faktiskt att vi har det mycket bättre ihop nu än för tretton år sedan. Det betyder inte att alla år däremellan varit bra. Verkligen inte. Men det har alltid funnits hopp om att det ska bli bättre igen om man orkar kämpa igenom det svåra.

Några saker jag lärt mig av att ha varit gift i tio år och ihop i tretton är

  • Man måste vara oändligt snäll mot den man lever med. Alltså oändligt. Utan snällhet ingen närhet.
  • Man kan klaga på sin partner. Eller så kan man fråga sig  “Hur rolig livspartner är jag? Hur kul är jag att leva med? Den frågan ställer mycket på sin spets. Och man kan upptäcka att man inte skulle stå ut en dag om man var tvungen att leva med mig själv.
  • Umgås mycket med människor ni tycker om. Att gå hemma och nöta på varandra gör att man glömmer bort partnerns fina sidor. Med andra människor skärper man sig och så ser man varandra med utifrån-blick och upptäcker allt fint man uppskattade när man först blev ihop.
  • Var lite artigare mot varandra. “Vad duktig du är”, “Vad god mat du har lagat”, “Tack för att du åkte och handlade”, “Så snällt att du tog min läggning ikväll”. Det där vänliga man säger till sina vänner när de utför en tjänst. Men som man ofta glömmer att ge till sin livspartner.
  • Ha interna skämt. Retas med barnen, skratta åt dem bakom deras ryggar. Dela deras gulligheter. Försök hitta humorn i vardagsslitet. Om man kan skratta åt sina jobbiga barn kan man förenas i den känslan istället för att alieneras.
  • Om man har hamnat i en negativ spiral, är det i regel lättare att förändra sig själv än sin partner. Som den här offergrejen man som småbarnsföräldrar lätt fastnar i. “Jag var uppe tre gånger inatt med barnen”,  “Jamen jag då – igår fick jag ju gå upp fem gånger och då hade jag dessutom tagit läggningen”.  När man börjar tävlar om vem det är mest synd om är man illa ute. För att bryta den jargongen kan man testa att bekräfta det ens partner säger – istället för att övertrumfa.  “Ja jag hörde att du var uppe tre gånger. Så jobbigt för dig . Man blir verkligen knäckt av att aldrig få sova!”. Då brukar spiralen brytas så småningom.
  • Tala gott om varandra inför barnen och era vänner. Jo, det är klart man måste få spy ur sig frustration och ilska med sina bästa vänner ibland. Men ofta föder det bara mer ilska och frustration. Då kan det vara bra att vända på det. Att prata gott om någon ökar de varma känslorna.
  • Försök att leva jämställt. Det kommer inte att gå. Så skevt är samhället och de olika roller vi skolats in i. Men försöka kan man och det räcker väldigt långt. Det är svårt att leva i en relation där någon känner sig som ett offer, eller utnyttjad.

Tips! Lyssna på poddavsnittet där jag och Erica pratar om kärlek som gift

Herregud! Vem är jag ens?  

Varje ny termin startar jag med inköp av en ny skrivbok. Det spelar ingen roll om den gamla var utskriven eller ej. Nya tider kräver nya böcker – obesudlade med gamla tankar och trötta listor på ett halvår gamla jobb. Nej fräscht ska det vara!

Jag är väldigt petig med mina skrivböcker och har i många år endast kört på svarta olinjerade med oblekta blad från Moleskin. Alltid samma storlek, alltid samma format. Till det har jag alltid haft en bra svart tusch att skriva med, men som också funkar att illustrera med när andan faller på. Alltid av samma fabrikat. I regel 0,5 millimeter tjocklek på spetsen. Vattenfast såklart. Jag är konservativ på det sättet.

Men i höst blåser förändringens vindar genom mitt liv (berättar mer när jag landat lite) och jag känner ett behov av att bryta upp och göra annorlunda. I det stora och det lilla.

I det lilla manifesteras det tydligen genom att jag inte gick på Sandbergs Pappershandel och valde det jag alltid gjort. Utan istället gick dit och köpte en orange bok, av helt annat fabrikat. Och istället för enbart svart tusch kompletterade jag med blyerts med perfekt mjukhetsgrad och två klassiska sudd från Koh I Noor.

Mycket förvirrad över denna ingivelse och vad det säger om mitt liv.

Herregud! Vem är jag ens?

Det går åt helvete i alla fall

Jag är ju uppe i mormors hus i skogen en vecka och igår följde vi allesammans valvakan spänt. Det kändes så skönt att vara vid världens ände och betrakta eländet från avstånd. Jag stannade uppe tills sändningarna slutade (vid ett någon gång?) och tittade med intresse men också förtvivlan. Blir så ledsen av att inse att SD gått från yttepytteparti till näst störst i min kommun. Det kom så nära och blev så verkligt.

Idag fortsätter jag tänka på valet. Och Åsa Lindeborgs text “Det går åt helvete i alla fall” sammanfattar det bäst.

• Annonssamarbete Clas Ohlson •

Är du verkligen hemma när du är hemma

Hemmet borde ju vara en plats för återhämtning och vila. Men med telefonen blir det ofta tvärtom. Hela världen når in i ens hem – vare sig man vill eller inte. Under en period började jag varje morgon med att scrolla i telefonen och läsa nyheter och pushnotiser. Det var verkligen inte bra för mitt mående. För att starta dagen med att läsa om elände gjorde att den började på mörkast möjliga sätt. Och negativa tankar började snurra i mitt huvud.

Clas Ohlson har startat en kampanj och en sajt för ett mer hälsosamt användande av mobiltelefoner och datorer. På sin sajt ger de tips om bättre skärmvanor, knep för att lättare lägga tekniken åt sidan och istället verkligen vara hemma när du är hemma.  Jag fick flera bra och matnyttiga tips kring sånt jag inte tänkt på. Och här kommer nu mina bästa tips för att lyckas vara hemma när jag verkligen är hemma.

 

  1. För det första tror jag inte det handlar så mycket om tiden framför skärmen så som vad vi gör framför skärmen. Att se någonting tillsammans med sitt barn, spela ett spel ihop eller öva läsning – det är ju faktiskt vettiga aktiviteter att ägna sig åt. Stirra dig inte blind på tiden – vad du gör med tekniken är viktigare.
  2. Sätt telefonen på ljudlöst och lämna den i hallen. Det är så skönt att slippa höra ljudet av den och folk som försöker nå en
  3. Stäng av alla pushnotiser och appar som slukar för mycket av din tid. I perioder har jag till exempel plockat bort Facebook från min telefon för att jag så lätt går in där och slöläser och fastnar trots att jag inte vill.
  4. När jag jobbar kollar jag ständigt mailen men även när jag inte jobbar glider tummen dit i alla fall. Och även om jag skyndar mig att stänga appen så hinner jag höra det där plingandet från inboxen så att jag inte kan låta bli att kolla vad som kommit. Trots att jag inte hade tänkt det. När jag är ledig “gömmer” jag min mailapp längre bak i telefonen så att det tar en stund att få fram den och jag hinner stoppa mig själv och påminna mig om att jag faktiskt inte behöver läsa mailen just då.
  5. Skaffa en hederlig gammaldags radio. I tider när man får välja precis allting själv är det befriande att lyssna på P1 och helt enkelt få ta del av det som står till buds. Istället för att klicka runt och tveka och välja bland alla miljarder grejer man kan ladda hem och lyssna på tvingas man höra på baltisk folkmusik, nyheter på serbokratiska och helgmålsringningen. Oväntat uppfriskande.

Att göra något nytt

Bertil har på sjuåringars vis varit besatt av att det ska hända nya saker under sommaren. Han har velat uppleva något nytt varje dag – som han aldrig gjort förut. Träffa människor han inte träffat, lära sig nya saker och utmana rädslor. Det har lett till att han vågat simma under vattenytan, hoppat från bryggor, fått handla själv på affären och bjudit hem kompisar han aldrig lekt med förut. Varje gång har det varit stor lycka när han testat. Just för att han testat nytt.  Det har inspirerat mig till att också testa nya saker. Aktivt söka upp det. Både sånt som skrämmer mig och sånt som helt enkelt bryter gamla vanor. Som vuxen är det ju så lätt att känna sig blasé inför allting. Som att man redan vet hur saker ska vara på förhand och ingenting längre kan överraska en. Här är några saker jag gjort för första gången i mitt liv i sommar.

  • Lagat en trasig toalett. Hos mormor funkade inte spolningen och med hjälp av internet och diverse tankearbete förstod jag hur jag skulle montera om delar i toaletten för att få den att spola! Ringde inte ens pappa eller Jakob för att få hjälp.
  • Hittat tre nya fantastiska badställen i vår omgivning – som jag inte hade en aning om fanns förut. Plötsligt växte min kärlek till den här bygden ännu lite mer.
  • Lärt mig montera uttag och lysknappar. Efter ommålningen i sovrummet har stickkontakterna hängt lösa och likaså lysknapparna. Själva elen var såklart kopplad men dosorna var inte monterade på väggarna. För att Jakob inte hunnit – och jag saknat självförtroende efter att halvhjärtat ha försökt men misslyckats. Men en dag tog jag bara tag i det, använde hjärnan, arbetade långsamt och metodiskt. Och fick det klart. Stolt!
  • Jag har tältat för första gången. Alltså jag har ju sovit i tält massor av gånger men typ mest på kompisars baksidor.  Men i sommar campade jag för första gången – trangiakök och allt. Det var en fin upplevelse och jag känner mig nöjd för att jag fixade fem dagar på camping med småbarn.
  • Kört 125 mil själv med barnen under en bilsemester. Aldrig kört så långt förut och heller inte trott att jag skulle orka. Klart jag gjorde!
  • Sett Sturkö för första gången.
  • Skaffat får.
  • Gift bort min syster.
  • Köpt hem en lunta nyutgivna moderna romaner. För att variera mig med alla gamla klassiker jag annars föredrar. Succé!
  • Vrålat som en galen kvinna ut genom mitt bilfönster, åt några idioter. Chockade mig själv och både skämdes och var nöjd på samma gång.
  • För första sommaren på tio år har jag inte kollat mailen under en hel månad. Och ingen dog och ingen gick i konkurs på grund av mig.

Har du gjort något nytt och annorlunda i sommar? 

I’m back!

Hej igen efter jordens längsta blogguppehåll. Har aldrig varit borta från bloggen så här länge tidigare – inte ens när jag fött barn. Men det var tvunget.

Nu är jag dock tillbaka igen och det med besked. Efter roadtrip genom Sverige, två bröllop och tre bedrövelser. Och det känns så bra att ha min dator och kunna blogga igen. Har tänkt varje dag på saker jag vill skriva om, fota och berätta för er.

Det har varit en lång och fantastisk sommar – men ännu har jag en sista semestervecka kvar innan terminsstart. Den ska jag ägna åt att försiktigt komma iordning här hemma så att skol- och arbetsstarten blir smidig.

Den här sommaren inledde jag mentalt redan i ljuvliga maj. Då jag var så harmonisk och lycklig. Kanske mer än jag någonsin varit. Och kände ett stort behov av att omfamna känslan helt – tillåta mig att gå in i den. Eftersom jag också hade en illavarslande föraning om att det när som helst kunde ta slut. Och lite så blev det när juli kom – med tuffa besked och utmaningar. Och plötsligt blev allt väldigt mörkt och allvarsamt.

Men nu är det mitten av augusti och det känns som att jag kan andas lättare. Det svåra kommer jag inte blogga om – för det är inte min berättelse och för att jag alltid är försiktigt med att blogga om det som gör ont – just när det gör ont. Man blir så sårbar för andra människors kommentarer.

Men det roliga – det ska ni få veta mer om. Snart, snart. Jag kan bara säga att både det bra och vidriga som har hänt har gjort att jag har kommit till nya insikter och beslut om hur jag ska leva mitt liv. Och för det är jag tacksam.