En sjukdom för prestationsprinsessor?

#hjälpjagärutmattad

Jag dras till stora organisationer som utåt sett är väldigt välmående men när arbetsvardagen dragit igång har det visat sig att det enbart är prestation som räknas. Så länge jag levererar är det OK, då lever jag upp till min arbetsplats förväntningar, men när jag som nu, vacklar och har en dagsform som pendlar under arbetsdagen… Då känns det som att jag får klara mig helt på egen hand, utan något stöd av min närmaste chef

Så här skriver Linda under hashtaggen #hjälpjagärutmattad. Jag blir så förbannad när jag läser alla era upplevelser om utmattning. Ofta pratar man om utmattning som någonting som drabbar prestationsprinsessor som inte lärt sig säga nej. En sjukdom för allt för duktiga flickor. Det är ett så jävla fult sätt att lägga skulden på individen istället för strukturen.

Sanningen är att vi har byggt vårt lands välstånd på att framförallt kvinnor arbetar över sin egentliga kapacitet. Inte minst inom skola, vård och omsorg. För kort om personal på för många barn eller sjuka. Men hon förväntas fixa allt, hon klarar biffen! Hon räddar liv och utbildar barn och sköter gamlingar. Hon ordnar upp situationen och dessutom till en riktigt kass lön. Och när hon kommer hem fortsätter arbetet, för även där är hon huvudansvarig. Både för hushållsarbete, barn och sina nära relationer.

Vi litar på hennes förmåga, utnyttjar den till max och tar den för given. Tills den dag då hon blir utmattad. Då får hon höra att hon måste lära sig att säga nej. Sluta vara en sån duktig flicka. Sätta gränser kring sig själv. Inte vara en prestationsprinsessa. 

Efter lågkonjunkturen som drabbade Sverige under nittiotalet ökade sjukskrivningarna för psykisk ohälsa dramatiskt framförallt bland verksamma inom sjukvård och skola. Det är statistiskt säkerställt att ohälsan hängde ihop med besparingskraven under den här tiden. Ju fler man sparkade och ju mer man skar ner i verksamheten – desto högre psykisk ohälsa bland de som blev kvar. Åtgärder som var tänkta att spara pengar kom tillslut att kosta pengar i form av höga sjukskrivningstal.

Det här är ett svek från samhället och från arbetsgivarna. Sverige har blivit ett av världens rikaste länder. Men vi förmår inte ta hand om de medborgare som bär upp det.

Sen boksläppet har jag och Erica varit med i en hel del intervjuer kring boken. Här är några av dem som jag hittat på nätet DN, Nyhetsmorgon TV4, Baaam, Tidningen Journalisten, Hemmets, Expressen (en del av dessa ligger bakom betalvägg).

Själv blir jag mycket glad när vanliga bokälskare som Eva skriver om Hjälp jag är utmattad.

Tror vi verkligen på ett mångfaldssamhälle?

Dagens Expressenkrönika handlar om när politiker å ena sidan rockar sockarna och å andra sidan skär i LSS och gör livet svårt bland annat för människor med Downs Syndom. Hur vill vi ha det i Sverige? Tror vi på mångfald och gäller det i sådana fall också människor med Downs? Eller ska de sorteras bort genom allt mer sofistikerad fosterdiagnostik?

Det här är en fråga jag lyft många gånger förut men som fortsätter engagera mig. In och läs och dela vettja!

Till influencerns försvar

Som flicka får man lära sig att det viktigaste är att vara snäll och omtyckt. Om någon inte tycker om en är det bråttom att försöka ändra på det. Vi fostras att lägga ner orimligt mycket tid på den uppgiften. Men är man aktiv i social medier tar det en minut innan man förstår att man är ogillad – ja ibland kanske till och med avskydd. Vad händer då? Jo, världen fortsätter snurra och livet går vidare. Och idén om att var omtyckt av alla blir genast omöjlig att uppnå. Det tåget har gått. Det är lika bra att skita i det och köra ändå. Och i den insikten finns en enorm frihet – att istället lägga kraft på att skapa, uttrycka sig, leva sitt liv!

Det här brukar jag och Annakarin prata mycket om när vi föreläser. Vad händer med en arbetsmarknad där  unga tjejer har en plattform i sociala medier? När de fått lära sig att det är okej att inte vara omtyckt av alla. När de blivit bättre på att skriva, fota, uttrycka sina åsikter, filma, hantera en publik och inte minst förhandla med annonsörer och samarbetspartners. Vad händer när dessa tjejer kommer ut på arbetsmarknaden? Jag tror att det blir fantastiskt! Och jag är övertygad om att det är tack vare svenska tjejers starka digitala närvaro och dominans i sociala medier som #metoo kunde bli så stort här! Unga kvinnor är tongivande, de tar plats, de vågar ha en åsikt och de backar upp varandra.

Men hur mycket pratar man om allt det här positiva? Nästan ingenting alls. Istället raljeras det över  folkhögskolor och gymnasium som utbildar influencers. Folk har moralpanik och tycker att vi som jobbar med det här är vandrande reklampelare! Men låt oss bena ut det här lite. Vad gör en influencer? Jo den skriver, fotar och filmar. Gör reklam och kanske också en pod. Att skriv, fota, filma, jobba med reklam och göra radio är traditionellt respekterade yrken. Men här kommer nu en generation unga tjejer som inte väntar på att en redaktör, producent eller regissör säger att de duger. Nej, de snickrar en egen scen och ställer sig på den. Lockar till sig en egen publik. Och folk förfäras eftersom de tycker att det som avhandlas där är tjejgrejer, tjafs och ytligheter.

Ja, visst. Jag provoceras också när jag hör influencers uttala sig oallmänbildat och korkat. Gå och lyssna lite på Studio Ett kan jag känna. Men bara för att de är oallmänbildade betyder det ju inte att de saknar kompetens som kan vara viktig i dagens samhälle. Att de inte har en roll att spela. Uppenbarligen har det ju gått alldeles utmärkt för dessa korkade, outbildade och onödiga influencers att sätta en hel tidningsbransch i gungning.

Jag roade mig med att räkna hur många personer som är helt eller delvis beroende av min blogg för sin försörjning. Siffran landade på tolv personer. Då har jag räknat snävt och inte tagit med fler än de som jag regelbundet betalar ut lön/ersättning till och som har mig som sin viktigaste uppdragsgivare. Det är ändå tolv arbetstillfällen jag är med och skapar. Det tycker jag är rätt fantastiskt! Och förra året blev min sajt vald till Årets Tidskrift av Internetworld (den vann över tidningar som Chef, Dagens Samhälle och KIT som har massor av anställda och pengar). Det tycker jag är ett av många bevis på att influencers inte nödvändigtvis levererar mindre bra innehåll än gammelmedia.

Mycket kan man säga om influencers och jag vill säga det här: Vi behövs. Vi gör ett bra jobb. Vi är med och förskjuter makten i det offentliga rummet. Och självklart gör det ont för alla som inte tycker att unga kvinnors röster är viktiga.

Kan en kvinna vara kul?

Veckans Expressenkrönika handlar om varför det är så svårt för kvinnor att få vara roliga i det offentliga, varför vi kvävs under förebildsoket och så en stilla undran om vad alla manliga komiker gjort sista tiden  – för att bli bättre förebilder för snubbar?

Låt 2018 bli året då vi kvinnor istället för mjukgörande olja som dämpar det sociala gnisslet – är frätande ättika.

Korsetter och kritik

Jag har under åren fått många frågor om jag kan tipsa om bra underkläder och vilka jag själv använder. Så innan jul skrev jag ihop ett inlägg på temat. Som sedan blev liggande som utkast. För jag förstod att det skulle reta upp folk att jag skriver om att jag ibland använder figurformande underkläder och ibland också midjeformare när jag ska vara extra fin och har en outfit som kräver det.

Men sedan flög fan i mig. För efter några veckors funderade drabbades jag av samma ilska som jag känt när jag börjat träna eller kämpat med viktnedgång och först inte “vågat” skrivit om det. Varför ska jag inte kunna skriva om det här? Män gör vad fan de vill och klär sig i vilka underkläder de vill utan att någon anklagar dem för att vara osunda, svaga eller ytliga. Eller dåliga förebilder (detta ok som läggs på alla kvinnor)

Och för mig har det också känts märkligt att INTE berätta. Gå ner femton kilo i vikt och sedan hävda ”Nej jag har inte gjort någonting för att bli så här” som Blondinbella gör. Eller hymla och låtsas som att jag aaaldrig skulle stoppa något annat under kläderna än det Gud gav mig. Och dessutom är det sådan dubbelmoral – för om folk blir arg på en midjeformare för att den ändrar kroppens form borde de ju i rimlighetens namn bli vansinniga på att jag bär BH som i allra högsta grad ändrar bröstens form.

Jag hatar det här hyckleriet men framförallt hatar jag känslan av att inte få uttrycka min mening. Känslan av att behöva vara falsk för att inte väcka anstöt bland läsarna – och känslan av att vara kringskuren i vad jag skriver om. Det här är MIN BLOGG! Mitt forum för att uttrycka mig! Och har folk sådana problem med vilka underbyxor jag  har på mig kan jag inte ta ansvar för det. (Att jag dessutom faktiskt skrev om att jag gillar högmidjade mormorstrosor och för det mesta bara låter allt fladdra fritt – det verka folk helt missat i moralpaniken).

Visst finns det normer i samhället som är skeva och sjuka – men jag är ju också en kvinna i det här samhället. Jag lever här på samma villkor som alla er andra. Och jag förbehåller mig rätten att klä mig som jag vill och i det jag känner mig trygg i. Och skriva om det på min blogg.

Slutligen avskyr jag den här föreställningen om att kvinnor skulle vara så jag-svaga och sköra att de far illa av att höra vad Underbaraclara eller andra bloggare har på sig. Jag blir faktiskt förolämpad å hela det kvinnliga könets vägar! Herregud – vi är väl klokare och självständigare än så?

Så. Alla dessa tankar övertygade mig om att publicera inlägget trots att jag visste vilken kritik jag skulle få.

Nå väl. Kritiken kom och sedan kom kritiken om att jag svarat på den otrevligt och snäsigt. Och det är må hända sant. Jag har svarat som jag fått frågan. Otrevligt bemöts med otrevligt. Trevligt bemöts med trevligt och tramsigt bemöts med tramsigt. Och vad jag anser om dålig stämning och bloggares ansvar för att vara trevlig när folk är otrevliga – det har jag tidigare skrivit om här.

Nu hotar folk med att sluta läsa bloggen och istället bojkotta allt jag gör. Snälla! Gör det! Friheten är viktigast för mig och just nu begränsar ni den.

Om bidragsberoende norrlänningar

En kompis till mig som är uppvuxen i en by utanför Umeå fick jobb på en kreddig reklambyrå i Stockholm. När chefen hörde var hon kom ifrån undrade han skämtsamt om hon ”kände till den där tunneln som går mellan Stockholm och Norrland och som sprutar ut pengar och bidrag i er ände?”

Om denna tunnel, om bidragsberoende norrlänningar och bilden av staden som ett värddjur och lansbygden som en parasit – om det handlar veckans Expressenkrönika. 

Män – sluta parasitera på kvinnors engagemang

Varje gång vi pratar om kvinnors utsatthet för våld och sexuella övergrepp kan man räkna med att män kommer och berättar att de minsann också drabbas. Det är ett fenomen som jag blir tokig på. Speciellt som Internationella Mansdagen har kommit och passerat utan att män har gjort särskilt mycket väsen av den. Varför tar män inte chansen? Varför ska de parasitera på Internationella Kvinnodagen och #metoo – istället för att själva lyfta dessa frågor? Om detta handlar veckans Expressenkrönika. Och om revolutionen som är här när kvinnorna förenar sig i sällan skådad takt.

Kvinnans röst räknas inte

Ja, Metoo har ju skrivits spaltmeter om redan. Men jag känner ändå att det inte finns ett mer angeläget ämne till veckans krönika. Jag VILL INTE att denna debatt ska ta slut och jag välkomnar varje morgon när jag kollar nyhetsapparna – att fler kvinnor träder fram och fler män ställs till svars för sitt beteende.

I veckans krönika skriver jag om till synes efterblivna män som inte förstår att 100 sms är 99 sms för mycket – och frågar mig varför män som pillar kvinnor mellan benen inte pillar vaktmästaren på jobbet i örat. Ja. Läs och dela för bövelen.

#metoo gör mig galen

#metoo är hashtaggen som trendar. Kvinnor som ärligt och modigt berättar om de sexuella trakasserier de utsatts för. Det är såklart väldigt viktigt – och jag har skrivit om temat förut. Men jag blir också så jävla arg på att man pratar om alla kvinnor som utsätts för övergrepp istället för att fokusera på hur många män som begår övergrepp. Vi fokuserar på att uppfostra tuffa tjejer som kan säga ifrån istället för att uppfostra empatiska mjuka killar som inte skulle drömma om att tafsa på någon.

Tänk om alla vi kvinnor som skriver #metoo skulle ta och tagga alla snubbar som utsatt dem för sånt här. För dessa snubbar finns ju bland ens bekanta på Facebook, de har konton på instagram och de har namn som kan kännas igen av många. Då skulle vi ju verkligen belysa hur stort och utbrett problemet är!

Jag tänker på de kvinnliga svenska profiler som under veckan (med anledning av avslöjandet kring Harvey Weinstein) gått ut och nämnt namn på män som utsatt dem för övergrepp. Kända manliga teveprogramledare och journalister som missbrukar sin makt, sextrakasserar och till och med våldtar.

Det finns svin överallt. Men det farligaste är inte svinen – utan alla som står runtomkring och täcker upp för dem. Dessa män är anledningen till att vi kvinnor inte vågar prata om det. Vi får inte backning från männen som ser på. Svinens chefer och kollegor gör ingenting. Vi blir inte trodda.

Det finns gott om män som är så “viktiga” på sina arbetsplatser att man tystar ner uppgifter om att de begår sexuella trakasserier och övergrepp. Jo, det händer hela tiden att folk har överseende. Ben Affleck hävdade ju att han ingenting visste om Harvey Weinstein – trots att han uppenbarligen hade koll. Alla som borde vetat något om detta as skyller ifrån sig.

Alla som borde vetat något skyller alltid ifrån sig. Hur kommer vi runt det? Jo, kanske är det dags att sluta försöka skamma grisarna som utför dåden och istället flytta skammen till de män som tysta ser på? Kanske är det sättet att få ett stopp på detta? Att normala män skäms nog mycket för att öppna ögonen och välja att säga ifrån. Som jag skrivit förut  – don’t congratulate yourselt on not being Donald Trump. Be sure you’re not Billy Bush.

Manhaftiga Clara

Är det inte sorgligt hur en skev kroppsuppfattning kan grundläggas tidigt och sedan hänga kvar hela ens liv? Som att jag alltid känt mig så otroligt okvinnlig. I förskoleklassen var jag mallig över att jag var längst av alla och dessutom hade störst fötter. Minns att vi mätte oss och jag stolt kom hem och berättade detta otroligt märkvärdiga för min pappa.

Men efter bara något år förstod jag att lång inte var bra. Inte när man är tjej i alla fall. Alla killar var i brösthöjd när man dansade tryckare och på en bild från en skolföreställning stack jag upp ett helt huvud ovanför alla andra. Det såg inte klokt ut. Vi hade dessutom en gungbräda i skolan. Jag satt på ena sidan och på andra sidan satt det två kompisar för jämnvikten skull. Vilket fick mig att förstå att jag måste vara något slags monstrum. Jag hade dessutom en jättesmal syster och bredvid henne såg jag ju knubbig ut (i efterhand kan jag se att jag faktiskt var spinkig). Men min längd och min storlek var löjeväckande. Tanken slog mig aldrig att jag hade kunnat fnissa åt att alla andra var fånigt korta. Nej det var självklart att det var jag som var missfostret.

Den känslan har dröjt sig kvar hos mig. Jag är för lång. Jag skrattar för högt. Jag rör mig hastigt och klumpigt. Jag går rakt på sak och skräder inte orden. Och jag är tung. När folk skämtar och säger typ “Herregud jag var så tjock jag vägde 70 kilo” –  då ska ni veta att det är en drömvikt för mig. Väger jag 70 kilo har jag verkligen legat i och bantat. Som kvinna ska man vara liten och nätt och inte ta plats. Helst ska killarna kunna plocka upp en och sätta en i fickan. Om jag nu försöker sätta mig i någon mans knä är risken stor att lårbenet går av på honom. I hemlighet har jag alltid tänkt att jag skulle kunna förväxlas med en man – jag som är så manhaftig.

Undermedvetet har det kanske bidragit till att jag dragits till allting feminint kodat. Långt hår, yppiga bröst, runda höfter, klänningar som smiter åt i midjan och förstärker kurvorna. Jag älskar målade naglar, smink och lenrakade ben. Och så älskar jag allt som har med matlagning och bak att göra, och att pynta med blommor och rå om min familj.

Är det inte jävligt sorgligt när man tänker efter? Jag är född till kvinna men det räcker liksom inte. För man föds inte till kvinna – man blir det. Genom socialisering och träning. Och genom att passa in i vad andra bestämt är kvinnligt. Men inte ens när man bockat av varenda jävla grej på den listan är det säkert att man är kvinna nog.

Skäringer-Löwengrip gate

Jag hade egentligen inte tänkt skriva något om det som utspelat sig på instagram senaste dagarna mellan Blondinbella och Mia Skäringer (där Skäringer  parodierat Blondinbella som blev upprörd). Men jag känner ändå att jag måste ge mina five cents i frågan.

”Det är osysterligt att driva med andra tjejer” säger kritikerna, inklusive Blondinbella.

Herregud. Mia Skäringer är komiker. Är det inte minst lika osysterligt att ta ifrån en annan kvinna sin försörjningsmöjlighet när man förbjuder henne att driva med ena halvan av mänskligheten? Får kvinnor inte driva med kvinnor bör det ju verkligen vara helt förbjudet för män att driva med kvinnor? Vem får då driva med kvinnor? Ingen?

Jag har också blivit parodierad och folk har drivit med mig. Bland annat Alex Schulman, Tankesmedjan i P3 och HejSonja i en episk film som blev viral (men som jag tyvärr inte hittar igen att länka till). Jag blev inte ledsen av filmen. Däremot öppnade den ju upp för en hel del anonyma kommentarer av typen “Fy fan va skönt att någon trycker åt den präktiga tönten. Hatar henne”.  Och det är ju värdelöst. För att:

  1. Ska du kritisera någon kan du ge fan i att vara anonym. Stå för vad du tycker. Är jag en präktig tönt som du hatar kan du väl i alla fall själv låta bli att vara så töntig att du kommenterar anonymt.
  2. Ska du driva med någon ska det väl i alla fall försöka vara kul och ha en poäng? Inte bara ett påhopp (som också följde bland en del kommentarer hos Blondinbella och Skäringer).

Måste man som “offer” för en parodi tycka att det är roligt? Nej. Måste man bli smickrad av att bli parodierad? Nej. Är det osysterligt att driva med andra tjejer? Nej. Är man skyldig att rensa upp lite sitt kommentarsfält om folk skriver ren dynga om den man parodierar? Ja. Inte för att man är kvinna utan för att det är att vara en hygglig människa.

Med det sagt. Kvinnor är inga ömtåliga blommor. Driv på bara!