När bröst plötsligt blir äckliga

Ibland känns det som att vi bara står och stampar. Samma korkade argument i samma korkade diskussioner vevas om och om igen. Nu är det amningens tur att diskuteras. Man tror ju ta mig fan inte att det är sant! Bloggaren Johanna Toftby stör sig på ammande mammor och Bloggbevakning hakar på diskussionen och undrar hur hennes läsare ställer sig i frågan om offentlig amning. Och folk häver ur sig sina åsikter till svar. SOM ATT DERAS ÅSIKTER SPELAR ROLL? SOM ATT DE HAR NÅGON BÄRING? De har de inte!

Man ska skita helt i vad folk tycker. Barns rätt till att amma är lagstadgad. Det som tillåts på en plats ska gälla för alla. Där människor får äta ska bebisar få äta. Att någon tycker att det är äckligt med bebisar som suger på bröstvårtor är ingenting som någon ammande mamma behöver ta hänsyn till. För att fråga sig om bebisar ska få äta på offentlig plats är lika vidrigt som om vi skulle diskutera ifall romer eller synskadade ska få äta på offentlig plats. Det är en diskussion som inte är värdig ett modernt samhälle.

Det som förvånar mig är att folk verkar tro att mammor älskar att flasha tuttarna för dem. Jag kan försäkra att ammande kvinnor är ointresserade av åskådare. De förutsätter att vuxna i omgivningen artigt viker undan blicken. Men gör personen i fråga inte det får den skylla sig själv. Och även om några kvinnor säkert önskar att de kunde skyla bröstet och barnets huvud med en sjal – är det långt ifrån alla bebisar som går med på det.

Jag har hört människor som på fullaste allvar jämför amning med att de själva skulle dra fram snoppen på kafé eller kissa offentligt. Det är lite lustigt – för just dessa argument hör man aldrig annars. I vanliga fall får kvinnans kropp gärna exponeras. I tv, på tidningsomslag, i musikvideos och på stora reklamtavlor.  Men när kvinnors bröst används till sitt egentliga syfte, att ge bebisar mat, då får folk plötsligt panik. Då blir bröst plötsligt äckliga. Det är som att vissa inte står ut med tanken på att bröst kan finnas till för annat än mäns lystnad. Och när man jämställer en mans snopp med en kvinnas bröst säger det något om hur laddad kvinnokroppen är. En kvinnas bröst ska förstås inte jämställas med en mans könsorgan. En kvinnas bröst ska jämställas med en mans bröst. Och mäns bröst får vi se jämt och ständigt utan att något spädbarn blir mättare för det.

Respekt och diskretion är något som många kritiker till offentlig amning förespråkar. Så även jag. Så vet du med dig att du blir äcklad av ätande bebisar men ändå inte kan förmå dig att slita blicken från främmande kvinnors bröst: Välj en undanskymd plats nästa gång du åker tåg eller går på restaurang. Och räcker inte det – ta fram en sjal och lägg över ditt eget ansikte när du rör dig bland folk. Det blir trevligare för alla på det viset.

Vi tar det en gång till, ok?

Det uppstod en debatt på instagramkontot The norrmans i veckan, om att det har blivit för mycket sponsrade poster på instagram. Ingenting som sades var nytt under solen – det var samma gamla visa som jag bemött så många gånger genom åren. Men jag kände mig ändå nödgad att skriva ett svar. För att förklara varför jag inte håller med.

Visst kan bli för mycket reklam på vissa konton. Om typ vartannat inlägg är sponsrat och resten av inläggen håller låg kvalitet. Men ingen av de konton jag följer och tycker om har ramlat i den fällan. Jag respekterar deras samarbeten och vet vilket idogt arbete som ligger bakom att skapa en välbesökt blogg eller instagramkanal. Det som gör mig lite beklämd är att se kommentarsfältet hos The Norrmans, från folk som stolt deklarerar att de avföljer influencers med reklam. Vad fasen? Hur kan man vara så ogin och snål att man inte unnar andra betalt – efter att gratis ha konsumerat deras innehåll under flera års tid? Hur missunnsam får man vara?  Och varför ska man som influencer i sin tur ursäkta förekomsten av reklam på sina kanaler? Du kan väl för fan stå för att det du gör har ett värde!

Det är väldigt lätt att sitta på sina höga hästar som instagramare och välja bort reklam när man redan har en annan försörjning. När man redan har en annan inkomstkälla och helt enkelt inte behöver pengarna. Kan själv bli väldigt provocerad av profiler som gör ett stort nummer av att välja bort reklamsamarbeten och spons. När jag vet att deras män är stadda vid kassa och pengar aldrig är något de behöver bekymra sig över. Själv har jag varit vår familjs huvudförsörjare i alla år. Så jag har ingen möjlighet att vara så ståndaktig.

Men jag har heller ingen lust att vara ståndaktig. För det är inte fult att vilja tjäna pengar när man jobbar. Jag är proffs på det jag gör och varje vecka når jag ut till hundratusentals läsare. Varför skulle jag inte tjäna pengar på det? Men i kvinnodominerade branscher låter det alltid likadant. “Influencers är ju till för att inspirera och sprida härligheter. Hur kan man då vilja kommersialisera sina kanaler?  Pengar är inte allt här i livet!” Ungefär som folk i alla tider tänkt om sjuksköterskor och förskolepedagoger “Varför är sjuksköterskor och barnskötare så sura för att de har så låg lön? Det är väl ett kall och ett privilegium att få förmånen att jobba med sjuka och barn?”  Man kan ju vända på resonemanget också.  The Norrmans driver ett härligt Bed&Breakfast. Och tänk om folk var helt upprörda för att man inte får komma dit och bo där gratis? För de verkar ju älska att ha gäster och skapa inspirerande miljöer! Hur har de mage att då kommersialisera sin verksamhet? De borde självklart erbjuda gratis boende och mat och sedan ta ett jobb som städare för att finansiera sidoverksamheten.

Jag har sagt det förut och säger det igen. Jag tänker ALDRIG försöka ursäkta finansieringsmodellen för mitt arbete.  Jag är stolt över mina reklamsamarbeten och mina säljare. Det är ett enormt arbete bakom att lyckas knyta bra annonsörer till sig. Nu är jag särskilt stolt eftersom jag har så många samarbetspartners som har ett gediget miljötänk och tar ansvar med sitt företagande (Urtekram, Saltå Kvarn, Bixia, Krav, WWF för att bara nämna några av dem). Mitt säljteam arbetar ju utifrån mina önskemål. Utifrån företag, organisationer och varumärken jag redan konsumerar och tycker är bra. Så därför blir det också trovärdiga samarbeten. Jag önskar givetvis att fler influencers på liknande sätt tog ansvar för vilka annonsörer de ger utrymme. Samtidigt vet jag också att det aldrig är så enkelt som att man bara kan sitta och peka och önska vilka som ska köpa annonsplats hos en.

Hur många personer är helt eller delvis beroende av min blogg för sin försörjning? Siffran landar på tolv personer. Då har jag räknat snävt och inte tagit med fler än de som jag regelbundet betalar ut lön/ersättning till och som har mig som sin viktigaste uppdragsgivare. Det är ändå tolv arbetstillfällen jag är med och skapar. Det tycker jag är rätt fantastiskt! Och förra året blev min sajt vald till Årets Tidskrift av Internetworld (den vann över tidningar som Chef, Dagens Samhälle och KIT som har massor av anställda och stora tidningsförlag i ryggen). Det tycker jag är ett av många bevis på att influencers inte nödvändigtvis levererar mindre bra innehåll än gammelmedia. Så varför ska de inte få ta betalt på samma sätt som gammelmedia?

Den som tror att det inte kostar att driva en sådan kanal kan gå tillbaka tio år och kolla på förändringen i kvalitet. Läs ett inlägg från min blogg från 2006, då jag bloggade utan ersättning.  Och titta på utvecklingen. Jag tycker att det är helt orimligt att tro att att en sådan utveckling ska gå att göra utan monetär ersättning.

Sedan vet jag också att ni som läser här är smarta. Ni inser och respekterar att jag måste ha en försörjning. Förra vintern när jag gjorde min läsarundersökning med drygt 4000 svarande fick jag svart på vitt att HELA 99,1 PROCENT av er är positiva till reklam som finansieringsmodell – hellre än att betala en slant för att slippa den. Vilket skulle vara alternativet. Och att ni som är ointresserade av ett reklamsamarbete bara scrollar förbi, precis som den som är ointresserad av ett bullrecept skrollar förbi det. Det är inte svårare än så.

Phu.

Här kan ni läsa mer om vad jag skrivit på temat bloggar och annonsering. Särskilt första texten vill jag rekommendera. 

Om att inte unna andra skäligt betalt

Vi borde älska bloggreklamen

Framtiden för bloggaren

Till influencerns försvar

Sponsrade inlägg, reklam och sånt

Annonsfrekvensen

Den sinnessjuka bröllopshetsen

Bröllop i dagarna tre. Jag läste nyligen om en stor bloggare som hade möhippa utan sina systrar. När en läsare frågade varför hennes systrar inte var med på hippan (med exklusiv utlandsresa och massa påkostade aktiviteter ) så svarade hon att de inte haft råd. Ingen skugga över bloggaren i fråga – kanske var det helt okej för hennes systrar. Men i min värld är det här bara ett tecken i raden på att den här bröllopsgrejen blivit helt sinnessjuk.

Om det inte är exklusiva destinationer för själva bröllopet så är det möhippor med så dyra aktiviteter att gästerna måste punga ut med flera tusen. Det är oerhört exkluderande och jag funderar på hur det blir för alla de vänner som inte har råd att följa med? Jag kan inte tänka mig att det är viktigare för bruden att möhippan blir exklusiv – än att få fira den med sina närmsta vänner?

Jag har varit med och ordnat möhippor och där brukar taket ligga på 300-400  kronor per medverkande. Om man pluggar, har småbarn, är arbetslös eller bara har en låg lön – så är det ändå mycket pengar att lägga ut. (Speciellt om man sedan måste resa för att ta sig till själva bröllopet, övernatta osv).  Jag har många kompisar som absolut inte skulle kunna lägga mer än så.  Och så kommer då alla dessa möhippor där man inte ens vara med och fira en vän eller släkting för att aktiviteterna som bestämts är för dyra? Det är helt förfärligt!

Visst är det härligt att ordna en riktigt påkostad fest. Om man har de pengarna. Men det finns något sorgligt över att tömma hela sparkontot eller belåna sig för att kunna ha råd att ta in både fotograf och kamerateam (!) kitta upp brudtärnorna, näbbar, och hela festlokalen. Slanta upp för en rejäl morgongåva, för att göra naglar, fransförläning och hårförlängning, brun utan och frack och fan och hans moster. Allt för en enda kväll. Viktig och minnesvärd absolut  – men inte omöjlig att genomföra med en betydligt mindre budget.

Hela bröllopsgrejen har blivit så himla upptrissad. Som att alla lägre samhällsklasser ska titta på hur överklassen festar. På kungafamiljens bröllop, på kändisarna man läser om. Som man tror är någon slags rimlig standard att nå upp till. Att alla dessa bisarra och påkostade seder och traditioner man läser om i bröllopstidningar är traditioner som ska följas. Trots att de flesta av dessa “traditioner” knappt har ett decennium på nacken i Sverige. Och trots att gemene svensk inte ens har den typen av pengar.

Jag är rädd att drömmen om det perfekta bröllopet kan bli som barns drömmar om en perfekta julafton. Alla ska vara enormt lyckliga och man ska få exakt allt man har önskat sig av tomten. Det är som dömt att bli besviken. Orimliga förväntningar och massa pengar nedplöjda i en enda kväll, kan framkalla en tung baksmälla när det är dags för verklighetens kranka blekhet.

Kom ihåg. Det är inte så jäkla noga med bröllop. Det viktigaste är faktiskt inte ens ett minnesvärt bröllop. Det viktigaste är att fylla resten av sitt äktenskap med fina minnen.  Och det kan man göra vilken vanlig vardag som helst.

Använd din röst – annars kommer någon använda din tystnad

(Illustration @dannydemon77 på instagram)

Idag åker jag och förtidsröstar. Jag har alltid känt mig så glad när jag röstar. Stolt över att bo i en av världens äldsta och mest välfungerande demokratier. Men i år känns det mer viktigt än glatt. Jag tänker med oro på hur ”Sverigevänner” tar sig rätten att definiera var som är svenskt.

Jag är själv en Sverigevän. Älskar hembygdsgårdar, folkmusik, bondromantik och röda små torp. Men för mig är svenskhet framförallt vår strävan efter jämnlikhet. Mellan kön, etnicitet, sexualitet. Att vi är ett land som till skillnad från många andra tar hand om våra svagaste. Vi har gått bland de främsta när vi drivit igenom rösträtt, strejkrätt, miljörätt. Gratis förskola, vård och omsorg. Fria medier utan politikers klåfingrighet. Här har funnits (ja finns ännu) en stor medmänsklighet och solidaritet med utsatta människor. Men allt det är på väg att förändras. Om inte vi som värnar dessa värderingar går och röstar. 

Jag vill inte tas hundra år tillbaka i tiden. Jag vill tro att vi är fler svenskar som älskar vårt öppna, fria och framsynta land. Än som vill stänga omvärlden ute och dra klockan tillbaka. Att vi är fler som inte vill rösta på SD-politik. Som exempelvis sambeskattning – som kommer föra kvinnan tillbaka till hemmet. Att vi förstår att vi behöver all arbetskraft vi kan få, både kvinnor och invandrare. Annars kommer vi aldrig kunna säkra välfärden. Sverige behöver befolkningstillväxt. Och tillväxt! Under flyktingvågen 2015 ökade vårt lands tillväxt som en direkt följd av alla nya människor som kom hit. Självklart finns utmaningar och problem med en ökad invandring – och de frågorna måste vi kunna adressera. Men inte genom att strypa invandringen – för den klarar vi oss inte utan. 

Och jag förstår faktiskt inte hur någon som värnar om Sverige vågar lägg en röst på SD. Jimmy må ha en väloljad trut och veta vad han ska säga för att gå hem i stugorna. Men alla andra politiker som utgör SD? Det är inte direkt våra vassaste, klokaste, mest meriterade. Snarare är det skrapet från botten – när jag tar del av det de säger, skriver och driver igenom ute i kommunerna. Jag litar inte en sekund på att de som parti kan göra något gott för mitt land. De saknar helt enkelt både kompetensen, erfarenheten och intelligensen.

Jag tror inte att jag med denna text kommer övertyga en enda SD-anhängare om att rösta annorlunda. Men jag hoppas att du som kan rösta verkligen GÖR DET på söndag. Röstar för frihet, demokrati, miljö och jämställdhet.

Använd din röst – annars kommer någon använda din tystnad. 

Fattiga är de riktiga miljöhjältarna

I dag går miljöarbete ut på att enskilda individer själva ska fatta de kloka beslut som politiker inte förmår. Vi förväntas tänka på grön el, miljövänligt bränsle, klimatsmart mat och kemikaliebantade hem. Eftersom politiker inte tar sitt ansvar måste vi göra det. Det har skapat en kultur där miljömedvetenhet blivit status. Gott så. Det är bra att människor engagerar sig.

Men som vanligt är den övre medelklassen normbildande. Och eftersom ingen som har pengar vill förneka sig konsumtion av något slag – så handlar miljöarbete i dag om att konsumera rätt saker. Köpa en ny snygg elbil. Inreda med designklassiker som håller över tid. Klä sig i tidlösa, dyra plagg av god kvalitet. På så sätt kan man fortsätta konsumera med glädje men ändå tänka att man gör en insats för miljön.

Inte minskad konsumtion – utan ökad. Man slänger pengar på problemet. Det nya är att det i dag betraktas som miljömedvetet att köpa designklassiker. Shoppingkulturen motiveras med att dyra saker är bättre för miljön. Man köper färre och vårdar bättre.I resonemanget finns också ett stråk av förakt för kreti och pleti som man anser konsumerar utan urskiljning. Billigt, massproducerat och ogenomtänkt. I stället predikar man att välja dyrare märkesprodukter. Se sina köp som långsiktiga investeringar. Att tänka långsiktigt är själva definitionen av god stil.

Men vad spelar det för roll om man köper en dyr skjorta som håller för 25 år när man ändå inte planerat att bära den så länge? När garderoben hemma nästan sprängs av alla fantastiska skjortor man redan har, med kvalitet för 25 års användande. Skjortor som sammanlagt gör att man måste leva i femhundra år för att hinna nöta ut dem. All statistik visar att ju mer pengar någon har desto sämre är den personen för miljön. Pengar gör klimatavtryck.

I dag är det hög status att vara klimatsmart. Och därmed låg status att inte vara det. Men normen för vad som är klimatsmart kräver en ansenlig mängd konsumtion för att leva upp till. Och en ansenlig mängd pengar.

Eftersom Sverige haft en så undermålig miljöpolitik kommer landets utsläppsminskning an på dess befolkning. I stället för att Sveriges politiker tar steg för att avveckla brunkolsverksamheten i Tyskland – ska nu svenskarna köpa ytterrockar i ullkashmir och laminofåtöljer i naturgarvat Tärnsjöläder för 23 400 kronor styck.

Sådan är vår radikala privata miljöpolitik. Ju mer vi shoppar desto mer räddar vi!

Jag tycker att det är dags att tala om de riktiga miljöhjältarna. För det finns tack och lov många sådana ute i landet.

Som farbrorn som fortfarande kör samma gamla Volvo 240 som han köpte på 70-talet. Som mekar och fixar och verkligen förlänger bilens livslängd. Ensamstående småbarnsmamman som visserligen aldrig köper ekologiskt eller närproducerat men åtminstone inte slänger några matrester utan tar rätt på varje smula. Mormorn som lagar och vårdar kläderna som hon köpt på billiga kedjan, som bär det andra stämplar som slit och släng. Men utan att slänga – för vem har råd att slänga kläder hursomhelst?

Alla människor som aldrig renoverar köket i onödan eftersom de inte ens äger sin bostad. Alla de som struntar i att köpa utsläppsrätter – eftersom de ändå aldrig har råd att flyga.

Det är dags att vända på perspektiven. Ruska verklighet i denna orimliga, egotrippade samtid: Man är ingen miljöhjälte för att man kör elbil, köper åtta par kvalitetsskor och inreder med Svenskt Tenn. Man är bara rik. Och medan en rik köper svidande dyra skor på Nathalie Schuterman är det precis lika svidande dyrt för en fattig att handla på Skopunkten.

De får bara mindre kvalitet för pengarna. Och noll status.

En sjukdom för prestationsprinsessor?

#hjälpjagärutmattad

Jag dras till stora organisationer som utåt sett är väldigt välmående men när arbetsvardagen dragit igång har det visat sig att det enbart är prestation som räknas. Så länge jag levererar är det OK, då lever jag upp till min arbetsplats förväntningar, men när jag som nu, vacklar och har en dagsform som pendlar under arbetsdagen… Då känns det som att jag får klara mig helt på egen hand, utan något stöd av min närmaste chef

Så här skriver Linda under hashtaggen #hjälpjagärutmattad. Jag blir så förbannad när jag läser alla era upplevelser om utmattning. Ofta pratar man om utmattning som någonting som drabbar prestationsprinsessor som inte lärt sig säga nej. En sjukdom för allt för duktiga flickor. Det är ett så jävla fult sätt att lägga skulden på individen istället för strukturen.

Sanningen är att vi har byggt vårt lands välstånd på att framförallt kvinnor arbetar över sin egentliga kapacitet. Inte minst inom skola, vård och omsorg. För kort om personal på för många barn eller sjuka. Men hon förväntas fixa allt, hon klarar biffen! Hon räddar liv och utbildar barn och sköter gamlingar. Hon ordnar upp situationen och dessutom till en riktigt kass lön. Och när hon kommer hem fortsätter arbetet, för även där är hon huvudansvarig. Både för hushållsarbete, barn och sina nära relationer.

Vi litar på hennes förmåga, utnyttjar den till max och tar den för given. Tills den dag då hon blir utmattad. Då får hon höra att hon måste lära sig att säga nej. Sluta vara en sån duktig flicka. Sätta gränser kring sig själv. Inte vara en prestationsprinsessa. 

Efter lågkonjunkturen som drabbade Sverige under nittiotalet ökade sjukskrivningarna för psykisk ohälsa dramatiskt framförallt bland verksamma inom sjukvård och skola. Det är statistiskt säkerställt att ohälsan hängde ihop med besparingskraven under den här tiden. Ju fler man sparkade och ju mer man skar ner i verksamheten – desto högre psykisk ohälsa bland de som blev kvar. Åtgärder som var tänkta att spara pengar kom tillslut att kosta pengar i form av höga sjukskrivningstal.

Det här är ett svek från samhället och från arbetsgivarna. Sverige har blivit ett av världens rikaste länder. Men vi förmår inte ta hand om de medborgare som bär upp det.

Sen boksläppet har jag och Erica varit med i en hel del intervjuer kring boken. Här är några av dem som jag hittat på nätet DN, Nyhetsmorgon TV4, Baaam, Tidningen Journalisten, Hemmets, Expressen (en del av dessa ligger bakom betalvägg).

Själv blir jag mycket glad när vanliga bokälskare som Eva skriver om Hjälp jag är utmattad.

Tror vi verkligen på ett mångfaldssamhälle?

Dagens Expressenkrönika handlar om när politiker å ena sidan rockar sockarna och å andra sidan skär i LSS och gör livet svårt bland annat för människor med Downs Syndom. Hur vill vi ha det i Sverige? Tror vi på mångfald och gäller det i sådana fall också människor med Downs? Eller ska de sorteras bort genom allt mer sofistikerad fosterdiagnostik?

Det här är en fråga jag lyft många gånger förut men som fortsätter engagera mig. In och läs och dela vettja!

Till influencerns försvar

Som flicka får man lära sig att det viktigaste är att vara snäll och omtyckt. Om någon inte tycker om en är det bråttom att försöka ändra på det. Vi fostras att lägga ner orimligt mycket tid på den uppgiften. Men är man aktiv i social medier tar det en minut innan man förstår att man är ogillad – ja ibland kanske till och med avskydd. Vad händer då? Jo, världen fortsätter snurra och livet går vidare. Och idén om att var omtyckt av alla blir genast omöjlig att uppnå. Det tåget har gått. Det är lika bra att skita i det och köra ändå. Och i den insikten finns en enorm frihet – att istället lägga kraft på att skapa, uttrycka sig, leva sitt liv!

Det här brukar jag och Annakarin prata mycket om när vi föreläser. Vad händer med en arbetsmarknad där  unga tjejer har en plattform i sociala medier? När de fått lära sig att det är okej att inte vara omtyckt av alla. När de blivit bättre på att skriva, fota, uttrycka sina åsikter, filma, hantera en publik och inte minst förhandla med annonsörer och samarbetspartners. Vad händer när dessa tjejer kommer ut på arbetsmarknaden? Jag tror att det blir fantastiskt! Och jag är övertygad om att det är tack vare svenska tjejers starka digitala närvaro och dominans i sociala medier som #metoo kunde bli så stort här! Unga kvinnor är tongivande, de tar plats, de vågar ha en åsikt och de backar upp varandra.

Men hur mycket pratar man om allt det här positiva? Nästan ingenting alls. Istället raljeras det över  folkhögskolor och gymnasium som utbildar influencers. Folk har moralpanik och tycker att vi som jobbar med det här är vandrande reklampelare! Men låt oss bena ut det här lite. Vad gör en influencer? Jo den skriver, fotar och filmar. Gör reklam och kanske också en pod. Att skriv, fota, filma, jobba med reklam och göra radio är traditionellt respekterade yrken. Men här kommer nu en generation unga tjejer som inte väntar på att en redaktör, producent eller regissör säger att de duger. Nej, de snickrar en egen scen och ställer sig på den. Lockar till sig en egen publik. Och folk förfäras eftersom de tycker att det som avhandlas där är tjejgrejer, tjafs och ytligheter.

Ja, visst. Jag provoceras också när jag hör influencers uttala sig oallmänbildat och korkat. Gå och lyssna lite på Studio Ett kan jag känna. Men bara för att de är oallmänbildade betyder det ju inte att de saknar kompetens som kan vara viktig i dagens samhälle. Att de inte har en roll att spela. Uppenbarligen har det ju gått alldeles utmärkt för dessa korkade, outbildade och onödiga influencers att sätta en hel tidningsbransch i gungning.

Jag roade mig med att räkna hur många personer som är helt eller delvis beroende av min blogg för sin försörjning. Siffran landade på tolv personer. Då har jag räknat snävt och inte tagit med fler än de som jag regelbundet betalar ut lön/ersättning till och som har mig som sin viktigaste uppdragsgivare. Det är ändå tolv arbetstillfällen jag är med och skapar. Det tycker jag är rätt fantastiskt! Och förra året blev min sajt vald till Årets Tidskrift av Internetworld (den vann över tidningar som Chef, Dagens Samhälle och KIT som har massor av anställda och pengar). Det tycker jag är ett av många bevis på att influencers inte nödvändigtvis levererar mindre bra innehåll än gammelmedia.

Mycket kan man säga om influencers och jag vill säga det här: Vi behövs. Vi gör ett bra jobb. Vi är med och förskjuter makten i det offentliga rummet. Och självklart gör det ont för alla som inte tycker att unga kvinnors röster är viktiga.

Kan en kvinna vara kul?

Veckans Expressenkrönika handlar om varför det är så svårt för kvinnor att få vara roliga i det offentliga, varför vi kvävs under förebildsoket och så en stilla undran om vad alla manliga komiker gjort sista tiden  – för att bli bättre förebilder för snubbar?

Låt 2018 bli året då vi kvinnor istället för mjukgörande olja som dämpar det sociala gnisslet – är frätande ättika.

Korsetter och kritik

Jag har under åren fått många frågor om jag kan tipsa om bra underkläder och vilka jag själv använder. Så innan jul skrev jag ihop ett inlägg på temat. Som sedan blev liggande som utkast. För jag förstod att det skulle reta upp folk att jag skriver om att jag ibland använder figurformande underkläder och ibland också midjeformare när jag ska vara extra fin och har en outfit som kräver det.

Men sedan flög fan i mig. För efter några veckors funderade drabbades jag av samma ilska som jag känt när jag börjat träna eller kämpat med viktnedgång och först inte “vågat” skrivit om det. Varför ska jag inte kunna skriva om det här? Män gör vad fan de vill och klär sig i vilka underkläder de vill utan att någon anklagar dem för att vara osunda, svaga eller ytliga. Eller dåliga förebilder (detta ok som läggs på alla kvinnor)

Och för mig har det också känts märkligt att INTE berätta. Gå ner femton kilo i vikt och sedan hävda ”Nej jag har inte gjort någonting för att bli så här” som Blondinbella gör. Eller hymla och låtsas som att jag aaaldrig skulle stoppa något annat under kläderna än det Gud gav mig. Och dessutom är det sådan dubbelmoral – för om folk blir arg på en midjeformare för att den ändrar kroppens form borde de ju i rimlighetens namn bli vansinniga på att jag bär BH som i allra högsta grad ändrar bröstens form.

Jag hatar det här hyckleriet men framförallt hatar jag känslan av att inte få uttrycka min mening. Känslan av att behöva vara falsk för att inte väcka anstöt bland läsarna – och känslan av att vara kringskuren i vad jag skriver om. Det här är MIN BLOGG! Mitt forum för att uttrycka mig! Och har folk sådana problem med vilka underbyxor jag  har på mig kan jag inte ta ansvar för det. (Att jag dessutom faktiskt skrev om att jag gillar högmidjade mormorstrosor och för det mesta bara låter allt fladdra fritt – det verka folk helt missat i moralpaniken).

Visst finns det normer i samhället som är skeva och sjuka – men jag är ju också en kvinna i det här samhället. Jag lever här på samma villkor som alla er andra. Och jag förbehåller mig rätten att klä mig som jag vill och i det jag känner mig trygg i. Och skriva om det på min blogg.

Slutligen avskyr jag den här föreställningen om att kvinnor skulle vara så jag-svaga och sköra att de far illa av att höra vad Underbaraclara eller andra bloggare har på sig. Jag blir faktiskt förolämpad å hela det kvinnliga könets vägar! Herregud – vi är väl klokare och självständigare än så?

Så. Alla dessa tankar övertygade mig om att publicera inlägget trots att jag visste vilken kritik jag skulle få.

Nå väl. Kritiken kom och sedan kom kritiken om att jag svarat på den otrevligt och snäsigt. Och det är må hända sant. Jag har svarat som jag fått frågan. Otrevligt bemöts med otrevligt. Trevligt bemöts med trevligt och tramsigt bemöts med tramsigt. Och vad jag anser om dålig stämning och bloggares ansvar för att vara trevlig när folk är otrevliga – det har jag tidigare skrivit om här.

Nu hotar folk med att sluta läsa bloggen och istället bojkotta allt jag gör. Snälla! Gör det! Friheten är viktigast för mig och just nu begränsar ni den.

Om bidragsberoende norrlänningar

En kompis till mig som är uppvuxen i en by utanför Umeå fick jobb på en kreddig reklambyrå i Stockholm. När chefen hörde var hon kom ifrån undrade han skämtsamt om hon ”kände till den där tunneln som går mellan Stockholm och Norrland och som sprutar ut pengar och bidrag i er ände?”

Om denna tunnel, om bidragsberoende norrlänningar och bilden av staden som ett värddjur och lansbygden som en parasit – om det handlar veckans Expressenkrönika. 

Män – sluta parasitera på kvinnors engagemang

Varje gång vi pratar om kvinnors utsatthet för våld och sexuella övergrepp kan man räkna med att män kommer och berättar att de minsann också drabbas. Det är ett fenomen som jag blir tokig på. Speciellt som Internationella Mansdagen har kommit och passerat utan att män har gjort särskilt mycket väsen av den. Varför tar män inte chansen? Varför ska de parasitera på Internationella Kvinnodagen och #metoo – istället för att själva lyfta dessa frågor? Om detta handlar veckans Expressenkrönika. Och om revolutionen som är här när kvinnorna förenar sig i sällan skådad takt.