Jag är en stolt Influencer of Sweden

Frånkopplad från det mesta njuter jag av en veckas semester och tänker inte på mycket jobb annat än att uppdatera bloggen. Dock satte jag kaffet i halsen när jag i Breakit läste en debattartikel från några av de stora influencernätverken som angriper organisationen Influencers of Sweden (INoS) där jag är ordförande. Fast vad de egentligen angriper är lite svårt att förstå eftersom de verkar ha missuppfattat INoS  uppdrag. Det här är en relativt ny bransch där de flesta stora profilerna är kvinnor  – medan de som tjänar de största pengarna på dessa kvinnor är män. Män äger och driver nästan alla de stora annonsnätverken, äger säljbolagen och bloggportalerna där profilerna är aktiva.

På förekommen anledning känner jag mig nödd att berätta vad vi arbetar med i organisationen: Vårt uppdrag är att företräda de influencers som utgör våra medlemmar. Vi försöker hjälpa dem att proffessionalisera sin verksamhet.  Vi vill att de ska lära sig att ta betalt för sitt arbete, nätverka med varandra och förstå sitt värde. Inte gå med på vilka villkor som helst – varken från annonsköpare eller bloggportaler. Vi vill också att de ska lära sig annonsmärka inlägg korrekt och göra rätt i relation till så väl läsare som Skatteverket och Konsumentverkets regler. Influencers of Sweden är inte ett privat företag utan en ekonomisk förening som ägs av medlemmarna. Och vårt uppdrag är att företräda dem.

Själv jobbar jag ideellt för föreningen sedan ett år tillbaka – och om ni bara visste hur många fler som gör det! Som lägger ner en massa fritid på att få den här nystartade organisationen att snurra. Vilket engagemang som finns bland våra medlemmar att dra sitt strå till stacken. Det är ett utmanande arbete att driva organisationen och vi har små marginaler för att få det att funka. Men vad gör då några av våra medlemmars arbetsgivare? Jo – de attackerar organisationen! För att vi inte i nog hög utsträckning företräder dem.

Jag känner mig alldeles trött av tanken på det.  Att ännu en gång kommer ett gäng chefer (som själva inte producerar innehåll utan bara profiterar på det) och berättar vad influencers ska göra. Kritiserar en  organisation som kämpar för influencers men som samtidigt motarbetas av de företag som omsätter mångmiljonbelopp på att knyta dessa till sig.

Just idag känner jag mig väldigt trött på branschen…

Jag ser rött!

Min blick dras till rött just nu. Kanske är det ett tecken på att jag mår bra och har tillgång till mina starkaste känslor. För mig symboliserar rött styrka, dramatik, fara, passion och kärlek. Sen är färgen rackarns snygg också. Så snygg och spännande att jag den vecka som nu kommer tänker låta bloggen gå i olika nyanser av rött dag för dag. Lika bra att vifta med röd varningsflagg för nu ska jag berätta vad som får igång mitt adrenalin….

Mest störande ljud: Folk som andas genom näsan så att det visslar. Vänligen pilla bort snorkråkan eller andas genom munnen tills vidare.

Most punchable face: Förutom Pete Cambell i Mad Men så Oscar Bergman i Beck. Visst vill man bara slå honom i ansiktet?

Får humöret att svänga från glatt till argt: Radiosporten. Det går på mindre än en sekund när jag skriker “HELVETE” och slår av radion med en smäll. Hatar radiosport. Samt tevesport. Och sportdelen i tidningen. Men framförallt hatar jag alltså den sport man inte kan värja sig mot utan som kommer farande ur en radioapparat när man trodde man skulle ha en skön stund med Sveriges radio och en kopp te.

Senaste publika utbrottet: Utbrott och utbrott. Men jag fick en sådan snedtändning på banken när jag följde med Erica för att växla in ogiltiga mynt. Pgav idiotiskt bemötande, noll servicekänsla och en kassörska som måste varit Dwight Schrutes okända lillasyster.  Ilskan klingade dock av när Erica fick fnitterattack och vi försökte kväva våra gapskratt inne på banken.

Mest ilskeframkallande doft: Den av äckliga syntetiska doftljus. Typ IKEAS ljusavdelning. Blir arg och får huvudvärk på en gång.

Personlighetstypen som får mig att se rött: Spontant vill jag säga besswewissern men den gör mig sällan arg – snarare lite road och fnissig. Däremot gör korkade personer mig arg. Folk som säger sig driva viktiga frågor men istället bara är en del av problematiken hen säger sig vara mot. Som Joakim Lamotte när han försöker tänka. Till honom vill jag säga -Tänk inte! Du är inte bra på det. 

Bloggkommentarstypen som gör att jag snedtänder:  Hen som ba “Asså ingen kritik eller så men…”  För det som följer är ALLTID kritik. Och det är okej att komma med kritik men då får man fan stå för det och inte försöka låtsas som att det är något annat.

Mest rant-framkallande händelse: All form av dålig service försätter mig i ett argt rant-mode. Jag vill ha god service när jag är någons kund. För jag försöker alltid ge god service till mina kunder. Allt annat är oacceptabelt.

Här kan du läsa vad jag skulle göra om jag var en listig röd rävhona.

Män, män, män

Veckans Expressenkrönika handlar om män. Om rädslan för män. Om hur man inte får prata om den (för att man i så fall generaliserar och är dum mot de stackars männen) men man måste agera efter den (inte gå hem själv sent, inte dricka en drink som stått obevakad, inte lifta med en man).

Ja. Och redan har ju män (!) svarat på min krönika med hatiska, arga ord. Vilket bara bevisar min tes.

Vad ska vi göra åt alla gubbglin?

Otaliga krönikor har skrivits om söndercurlade barn. Ouppfostrade snorungar som inte säger tack, inte tittar upp från sin padda och inte flyttar sig när de står i vägen. Småglin som bara tränger sig först i kön, lever om och tar plats. Jag håller med om att detta är ett stort problem. I alla fall när de söndercurlade barnen inte är fem år – utan femtio.

Det finns så otroligt många gubbglin. Jag möter dem överallt.

Jag flyger med min femåring och när vi ska kliva av utbryter värre kalabalik än i kön till en fiskdamm på ett kalas. Gubbglinen reser sig upp i mittgången innan skylten med säkerhetsbältet har släckts, stöter portföljen i huvudet på femåringen och tränger sig förbi. Vid bagageutlämningen klarar de inte av att stå bakom den gula streckade linjen utan precis som barn måste de tränga sig längst fram. Där står de och tittar nyfiket på bandet och blockerar samtidigt sikten för alla andra.

”Dom där gubbarna behöver en fröken”, konstaterar min son.

På väg till Frankrike hamnar jag mellan två vuxna svenska karlar som omöjligt kan hålla sig på sin kant. De breder ut sig som rastlösa femåringar med myror i brallan. Jag är klämd i mitten och vet inte hur jag ska få plats, längtar efter åtminstone ett armstöd att luta mig mot. Jag för en inre dialog med mig själv om hur jag ska kunna återerövra armstödet. Så fort den ena mannen sträcker sig för att plocka tidningen ur fickan på stolen framför, skjuter jag ut armarna, breder ut mig och tar plats. När han lutar sig tillbaka är armstödet plötsligt upptaget. Lite fånigt får han krypa ihop för att rymmas. Kanske förstår han hur det kändes för mig? Men nu kommer eldprovet. Kan ett gubbgli som läser tidningen ha den liggandes i knäet? Eller måste han läsa den med utsträckta armar som om han försökte skapa ett vindskydd eller bygga en koja? Han väljer det senare.

Jag får Dagens industri i ansiktet.

Framme i Nice står jag i en kö och väntar på att få betala för min franska Vogue. En äldre svensk man tränger sig framför mig och den lilla flicka som står först i kön. Hon ser förvirrad ut. Var det inte hennes tur?

– Aj wanna baj the tidning. säger han till kassörskan och viftar med handen och en femeuros sedel.

– Oui, monsieur men det är kö. Svarar hon på franska.

– But aj just wanna baj the tidning, upprepar han irriterat.

– Oui, monsieur men ställ dig i kön.

– But I just wanna baj this tidning right nu! Skriker han och smäller med den i disken. This is helt fördjävligt! Ska jag inte kunna baja enn tidning ens?

Men fransyskan rör inte en min utan börjar betjäna barnet som står först i kön. Hon påminner mig om mig själv när jag bestämt berättar för mina söner att de inte lönar sig att de tjatar utan att de får vänta på sin tur.

Jag gör ett snabbt ärende på stan med min nyfödda son sovandes i bebisskyddet och min andra son gåendes bredvid mig. Bilstolen är otymplig att bära på och i den lediga handen håller jag en tung påse. Jag närmar mig butikens utgång, men den blockeras av två gubbar i samspråk. De rör sig inte ur fläcken när vi kommer. “Ursäkta”, säger jag. Då flyttar de sig motvilligt några centimeter. Men dörren är tung, och sonen kan inte baxa upp den på egen hand. Inte ens när jag skjuter på. “Men se öppna dörrjäveln då!” vill jag skrika. Här kommer en mamma med småbarn. Gubbar måste hjälpa barn!

Överallt ser jag män som inte är vana vid att bereda plats för någon annan än sig själv. Som beter sig värre än småglin.

Ibland undrar jag vart deras artighet tagit vägen? Fanns den kanske aldrig? Instinkten att hjälpa till med en tung väska. Att hålla upp dörren och erbjuda sin sittplats i bussen. Låta kvinnor och barn gå först ut. Vi skickar småglin till förskolan där får de öva socialisering, turtagning och att tvätta händerna innan maten.

Vad ska vi göra åt alla gubbglin? Hur ska vi komma tillrätta med dem? Kanske behöver de också en fröken?

– Nej, Göran, du får inte tränga dig före i kön.

– Nej, Roland inte peta dig i näsan och rapa efter maten.

– Nej Jan, inte pilla i kalsongerna bland folk.

– Nej, Kurt, du kan inte prata jättehögt i din telefon och sitta så där konstigt att hon bredvid dig inte får plats. Och lägg inte för mat till dig själv först av alla – börja med att servera de barn som är mindre än vad du själv är.

De flesta småpojkar jag känner är betydligt mer väluppfostrade och omtänksamma än det genomsnittliga gubbglinet. Frågan är när dessa gubbar ska sluta curlas?

Ska barn verkligen leka krig?

Vi har så höga förväntningar på att barn ska lyckas med allt det goda som vi vuxna aldrig lyckas med. Barn ska inte vara avundsjuka eller arga på kompisar som har något de själva önskar sig. De får inte bråka och vara egoistiska. Men vi vuxna är ju avundsjuka och missunnsamma hela tiden. På andras kroppar, karriärer, hus, ekonomi, stabila äktenskap. Men barn ska vara de moraliska föredömen som vi själva inte förmår vara. Inte vara avundsjuk. Inte vara missunnsam. Glad för andras skull ska du vara!

Eller denna märkliga fixering kring barn som leker krig. Man ska inte ge leksakspistoler eller svärd till barn. Inga låtsasvapen. Det är dåligt att uppmuntra krigslekar. Men varför skulle inte barn leka krig? När folk krigar över hela världen och krigat i alla tider. Barn processar allt som de ser vuxna göra. Och självklart ska pojkar uppmuntras att leka med annat än stereotypiska pojkleksaker och detsamma gäller flickor. Men i slutändan handlar det inte om pistoler eller svärd. Det handlar om att lära sina barn empati. Och att barn skjuter med pistoler betyder inte nödvändigtvis att de leker att de skjuter ihjäl någon. Eller ens fattar vad det innebär. Mina barn leker med vattenpistoler och varvar mellan att sikta på varandra, vattna blommorna och tvätta mina fötter när jag dricker kaffe i trädgården.

För de allra flesta barn är vapen inte avgörande för våldsamhet. Man kan lika gärna slå hårt med en pinne, kasta en barbiedocka i huvudet på någon eller puttas hårt.  Jag klöste och slogs med min syster ända upp i tonåren. Vi klarade av att göra det alldeles utmärkt utan vapen – naglarna räckte långt. Oftast bråkade vi om att jag tagit hennes saker. När vi hade våra pistoler var det däremot aldrig aggressivt. Då var det lek. Då var jag en spion som kröp bland syrenerna eller en cowboy som sköt en tågrånare.

Jag lär mina söner att krama och klappa snällt om de gör illa varandra. Råkar de göra illa mig får de säga förlåt och trösta. De måste visa hänsyn när de leker. Ser du att din bror blir ledsen när du gör så där? Du måste lyssna när han säger nej. Nu försöker han berätta något för dig – nu får du höra på. Ge honom en kram och säg förlåt. Nu behöver lillebror din hjälp. Nu behöver storerbror din hjälp. Om du inte lyssnar kan du inte vara med och leka. Märker du att han blir ledsen när du skrattar åt honom? Det är vanliga fraser hemma hos oss. Att hela tiden hjälpa dem att bli uppmärksamma på andras känslor och reaktioner och agera därefter.

Det viktigaste är att man empatitränar sina söner. Hjälper dem att förstå sina egna känslor och tolka andras. Inte att man plockar bort dolken från leksakslådan och tror att man gör något radikalt. För den som på allvar tror att det löser problem – den har inte fattat någonting.

Höjden av narcissism

Min nya Expressenkrönika handlar om någonting som gnagt i mig sedan terrorattacken. Någonting jag blivit väldigt illa berörd av. Nämligen alla människor som får terrorattacken på Drottninggatan att handla om dem själva – istället för de verkliga offren. Alla som är upptagna att berätta hur de nästan hade kunnat vara där och kanske råkat illa ut. Men klarade sig.

Människor dog. Ännu fler skadades. Jag vill inte veta att du köpte korv på Drottninggatan en vecka innan. Det är höjden av okänslighet och narcissism att i denna situation flytta fokus till dig själv – om du hade turen att vara i säkerhet precis när det hände.

Ja. Det handlar min nya krönika om. Läs den här. 

Don’t congratulate yourself on not being Trump. Be sure you’re not Bush.

Jag äcklades som alla normalt funtade människor av inspelningen med Donald Trump där han pratade om att våldföra sig på kvinnor och komma undan med det som känd, framgångsrik man. Men jag äcklades ännu mer av Billy Bush som satt bredvid och flabbade sitt äckliga killflabb. Det där äckliga, bröliga killflabbet som jag har hört tusen gånger förut. Från killar som lyssnar på sviniga kommentarer om kvinnor. Och istället för att säga ifrån skrattar med.

De flesta av oss behöver tack och lov inte träffa så många Trumps i vårt liv. Däremot – snubbar som Bush. Hur många har man inte stött på?

Killar som när man är själv med dem är snälla och varma – men så fort det ansluter en Trumptyp – förvandlas till mesiga medhållare. Killar som inte säger ifrån när de hör sina kompisar säga något sexistiskt. Killarna som visserligen inte själva kallar sin kvinnliga lärare för en klimakteriekärring – men ändå fnissar högljutt när Trumptypen gör precis det.

När jag tänker tillbaka på de gånger jag råkat ut för en riktigt rövig Trumptyp i mitt liv så är det inte så mycket den idiotens beteende som kränkt mig. Som när andra män stått passiva bredvid och inte ingripit. Män jag trodde mer om. Män jag trodde skulle stå på min sida. Så mycket av jämställdhetsarbetet (typ allt) läggs på kvinnor. Men männen har ett enormt ansvar för att rensa upp dåliga beteenden hos andra snubbar.

Till dig som är man: var inte så djävla nöjd över att du inte är en Trump. Försäkra dig om att du inte är en Bush.

Det snällaste vi kvinnor kan göra är att lämna varandra ifred

Jag minns den monumentala kritik som mötte mig för några år sedan när jag på instagram stolt berättade att jag nått mitt uppsatta mål och gått ner ett antal kilo i vikt. Alla som försökt gå ner i vikt någon gång vet vilken utmaning det är. Men shitstormen blev enorm: Jag var en dålig förebild, vikthetsade, spred osunda skönhetsideal.

Okejrå. I sin senaste Expressenkrönika berättade Leif GW Persson att han planerar att tappa 50 kilo den här våren. Så nu inväntar jag att de som blev förbannade på mig också blir förbannade på honom. Låter Leffe smaka på samma medicin som jag fick: Bojkottar hans böcker. Skriver arga mail, startar diskussionstrådar, driver med honom för att han bryr sig så mycket om vikten att han väljer att banta. Hoppar på honom på sina egna instagramkonton och sedan blockerar honom när han försöker bemöta kritiken sakligt och förklara sig. Jag ser verkligen fram emot detta!

Men hittills har jag inte hört ett pip från någon av de som kritiserade mig så argt. Ingen har ens nämnt detta. För män får göra vad fan de vill med sina kroppar. Han har fått vara tjock ifred från kritik. Och kommer få gå ner i vikt ifred från kritik. Det är ingen som tycker att GW spridit osunda ideal som fet. Han har inte “normaliserat fetma” som det så ofta heter när man pratar om feta kvinnor som inte skäms för sig. Väljer han att banta i offentligheten är det heller ingen som tycker att GW vikthetsar. Trots att han är en av Sveriges mest folkkära personer flyger hans viktresa under radarn.

För kvinnor? Not so much. Kroppen är politik. Mat är politik. Vare sig du är tjock och nöjd – eller bantar – så är du problematisk. Och ställs till svars för det. Fatshaming är ett enormt stort problem i samhället. Men tyvärr ser jag nu kvinnor som med någon slags feministisk agenda deltar i annan typ av shaming med glädje. Man driver med de tjejer som lägger upp träningsselfies på instagram. Tycker att det är larviga och patetiska. Och menar att träningsbilder är sååå fukking ointressant. Fast det ju kan vara precis lika ointressant att behöva se hundra bilder på någons barn, nybakade bullar eller krogrundor. Förstår faktiskt inte skillnaden?

Är det något jag har lärt mig här i livet är det att helt olika spelregler gäller för mig och min man. Han har ett konto på instagram där han lägger ut träningstips och bilder. Han motionerar 2-3 timmar per dag och är noga med vad han stoppar i sig. Ingen har någonsin kallat honom för en dålig förebild. Inga snubbar har lagt ansvaret för sin självbild på honom. Han har tillåtelse att göra precis vad han vill och komma undan med det. Samma privilegium gäller inte mig.

Jag tänker att det snällaste och mest feministiska vi kvinnor kan göra är att lämna varandra ifred lite mer. För är det en sak som vi kvinnor inte får så är det att vara ifred från kritik och granskning.

Män som inte lyssnar på kvinnor

Jag är ett par år över tjugo och har lyckats bra i mitt korta arbetsliv. Jag har klättrat och det är dags för en löneförhandling. När jag kommer till mötet är det av någon anledning sex gubbar närvarande. Sex gubbar och så jag då. Jag sätter mig på kortsidan av bordet och vill prata. Berätta om min vision. Men får bara lyssna på deras. En timme senare går jag därifrån, tio centimeter kortare. Någon löneförhandling var det inte tal om. Gubbarna hade höhöat och hähäat och slutligen sagt: ”Clara, jag tror vi sköter det här utan löneförhandling. Du behöver ingen höjd lön – den lön du har nu räcker nog till att bekosta ditt lilla hemman.”

Jag säger upp mig några månader senare och startar eget. Ganska ofta föreläser jag. Besöker under två års tid varenda håla, stad och universitet i hela Sverige för att prata digitalt entreprenörskap och den nya bloggvärlden. En gång gästar jag en konferens för en mansdominerad koncern. De få kvinnliga anställda på företaget kommer fram och är exalterade för att vi är de första kvinnliga talare som deras arbetsgivare någonsin bokat. När jag och min kollega Annakarin äntrar scenen säger den manlige presentatören ”Jaha, nu händer det något nytt. Detta kan ju bli bra – men det kan också bli precis hur tokigt som helst.” Det blir inte alls tokigt – föreläsningen är bra. Fast när vi går av scenen konstaterar han i micken  ”Ja, det där var ju skapligt. Det var ju ingen i publiken som gick i alla fall”.  Kanske ville han ursäkta sig inför sina anställda? Att han utsatt dem för något så omskakande som att behöva lyssna på två kvinnor i hela sextio minuter?

När jag är runt och föreläser blir jag fotograferad till tidningsartiklar i lokalpressen. Kanske du kan titta fram bakom en krukväxt för att signalera växtkraft? Kanske jag kan fota dig i fågelperspektiv? Kanske kan du hålla upp den här rutiga bordsduken framför ansiktet – du som byggt ditt företag på att skriva en blogg som handlar om mys och hemmaliv? Det finns ingen hejd på dumheterna jag går med på i början. Manliga fotografer. Manlig blick på mitt kunnande. Jag skäms när jag ser tillbaka på det.

Under alla år jag föreläst har jag valt att lyfta kvinnliga exempel. Inte för att föreläsningarna vänder sig speciellt till kvinnor – för det gör de inte. Utan för att det finns så många bra exempel på kvinnliga digitala entreprenörer. Men så få som lyfter dem. Då och då händer det att en man räcker upp handen och undrar om han kommit fel. ”Förlåt skulle inte den här föreläsningen handla om digitala entreprenörer? Du pratar ju bara om kvinnor?” Vid ett extra minnesvärt tillfälle blir en man så upprörd att han med rösten darrande av ilska säger ”Jag är faktiskt inte van att inte vara norm!”. Publiken tystnar i förundran över analysen han nästan lyckas göra. Spänningen bryts först när en kvinna i publiken vänder sig emot honom och fräser ”Nä precis! Det är ju det som är problemet!”

Och det är sant. Det är det som är problemet. Vanan att vara norm och oförmågan att inse att man är just det.  Det är ett manligt privilegium att enbart läsa manliga författare, se på serier med manliga huvudrollsinnehavare och lyssna på manliga musiker. Män är fortfarande så dominerande i det offentliga rummet att det är fullt möjligt att inte behöva lyssna på kvinnor alls. Jag ser det hela tiden. Mäns ointresse av vad kvinnor kan och skapar. Men som kvinna är jag så tränad i att förhålla mig till män. Lyssna på män. Leva mig in i hur män tänker och känner. Jag ser film med bara manliga skådisar. Läser böcker av manliga författare och lyssnar på manliga musiker och poddare. Och jag har genomlidit otaliga föreläsningar om entreprenörskap där alla talare och goda exempel som lyfts upp har varit män.

Men män gör inte det. De reagerar direkt på sammanhang med enbart kvinnor.  Väljer bort det. Väljer bort fåniga tjejband, töntig chiclit, kvinnliga komiker med mensiga tjejskämt. Kvinnliga poddare som pratar tjejgrejer. Kvinnliga erfarenheter är just kvinnliga – aldrig allmänmänskliga. Tror du mig inte? Ta som man och rannsaka dig själv. Ta en titt i din netflixhistorik, dina spellistor på Spotify, artiklarna du delar på FB och titlarna i din bokhylla. Där får du kvittot på vem du egentligen väljer att lyssna på. Och om du är man och har orkat läsa mig i drygt 3400 tecken är det närmast att betrakta det som en feministisk gärning. Särskilt om du låter bli din impuls att maila mig efteråt och mansplaina varför jag har fel i min krönika och det i själva verket är du som har rätt.

Kunskap är fult

Faktaresistens. Ordet togs upp av språkrådet så sent som 2015, men fenomenet är gammalt som gatan. Faktaresistens innebär att man är oemottaglig för fakta som motsäger ens egen världsbild och att man istället lutar sig mot hemmasnickrade förklaringar eller konspirationsteorier.

Ett sammanhang där faktaresistensen verkar ha ett urstarkt fäste är jämställdhetsdebatten. Här finns många konspirationsteoretiker och faktaskeptiker. Det spelar liksom ingen roll att SCB har statistik på att kvinnor ägnar 28 timmar mer åt arbete i hemmet än män gör varje månad. Påpekar man detta kan man veta säkert att en snubbe kommer med invändningar om att faktan är felaktig.  Varför? Jo för att han själv minsann alltid hjälper sin fru med tvätten och för att hans farbror Göran är jätteduktig på att laga mat.

Någons privata exempel ur det egna livet väger alltså tyngre än SCBs samlade statistik i frågan. Ja, man kan fnysa åt detta sätt att argumentera –  men det är skrämmande effektivt.  Jag vet inte hur många debatter jag varit med i som helt kommit av sig när den här typen av argument används.  Det spelar ingen roll hur många bevis jag lägger fram, hur många studier och hur mycket statistik jag har på fötterna. Det går inte att debattera med någon som envisas med att rikta förstoringsglaset mot sin egen navel.

– Jaså forskning visar att rökning ökar risken för lungcancer? Men min gamla onkel rökte trettio cigariller om dagen och ändå var det hans granne som fick lungcancer!

–  Jaha, studier visar att svenska män är allt mer stillasittande? Ja, men kolla på Zlatan då, han springer ju runt hur mycket som helst!

– Vadå, global uppvärmning? Missade du förra veckans snösmocka i Stockholm!

-Vadå kvinnor tjänar mindre än män? Du tjänar ju betydlig bättre än mig trots att du är kvinna!

I jämställdhetsdebatten har det länge varit helt okej att vara faktaresistent. Man vet inte ens om att man är det. Men resistensen mot fakta sprider ut sig. Vare sig det gäller invandring, kolkraft eller fetma kan idag anekdotisk bevisföring och tyckeri smälla högre än statistiska undersökningar. Folk vill inte läsa statistiska undersökningar.

Jag ryser när jag tänker på ett samhälle där större delen av befolkningen utvecklat resistens mot siffror och fakta. Ingenting skrämmer mig mer. För att demokrati och fria val ska fungera krävs att medborgare är utbildade, pålästa och mottagliga för fakta. Men istället har kunskap, ja riktig kunskap, blivit något fult. Någonting alldeles för tråkigt för att orka lyssna på. Bara att hävda att det finns något som är riktigt kunskap känns nästan förbjudet. Alla har rätt till sin sanning. Påpekar du att det inte är sant så kränker du personen i fråga!

Idag är det bättre att vädja till folks känslor än förnuft. Ja, det premieras till och med. Det amerikanska presidentvalet är väl det mest slående exemplet på det. Ju mer faktafel, tyckeri och hittepå – desto större blir stödet. Medan  erfarenhet, kompetens och seriositet betraktas med skepsis. Det har gått så långt att det är poänglöst att ens faktagranska de mest populistiska politikerna. För det är ändå ingen som bryr sig om vad de kommer fram till. Fakta är stendött.

Själv har jag helt slutat debattera med människor som besvarar statistik med irrelevanta exempel från sin egen vardag. Det var av Gudrun Schyman som jag lärde mig hur man ska göra för att bemöta folk bäst. Beställ hem SCBs fickbok ”På tal om kvinnor och män” – med statistik över jämställdheten i Sverige. Och nästa gång någon säger att det minsann visst är jämställt i Sverige och att hens farbror i alla fall är jätteduktig på att bädda rent i sängen. Ja då ger du dig inte in i någon diskussion utan tar fram den och håller högläsning. ”Jaha, tack för berättelsen om din farbror. Nu ska du få höra berättelsen om tusentals svenska farbröder”

Klass och klimat

Klimatfrågan är död. Politikerna har svikit oss. De två block som styrt Sverige senaste åren har inte lyckats göra några avgörande förändringar i Sveriges klimatavtryck i världen. Så idag går miljöarbete ut på att enskilda individer ska fatta de kloka beslut som politiker inte förmår. Vi förväntas tänka på grön el, miljövänligt bränsle, klimatsmart mat och kemikaliebantade hem. Eftersom politiker inte tar sitt ansvar måste vi göra det. Det har skapat en kultur där miljömedvetenhet blivit status. Gott så. Det är bra att människor engagerar sig.

Men som vanligt är den övre medelklassen normerande. Och eftersom ingen som har pengar vill förneka sig konsumtion av något slag – så handlar miljöarbete idag om att konsumera rätt saker. Köp en ny snygg elbil. Inreda med designklassiker som håller över tid. Klä sig i tidlösa, dyra plagg av god kvalitet. På så sätt kan man fortsätta konsumera med glädje men ändå tänka att man gör en insats för miljön.  Inte minskad konsumtion – utan ökad. Man slänger pengar på problemet.

Det nya är dock att det idag betraktas som miljömedvetet att köpa designklassiker. Shoppingkulturen motiveras med att dyra saker är bättre för miljön. Man köper färre och vårdar bättre.  I resonemanget finns också ett stråk av förakt för kreti och pleti som man anser konsumerar utan urskiljning. Billigt, massproducerat och ogenomtänkt.  Istället predikar man att välja dyrare märkesprodukter. Se sina köp som långsiktiga investeringar. Att tänka långsiktigt är själva definitionen av god stil.

Men vad spelar det för roll om man köper en dyr skjorta som håller för 25 år när man ändå inte planerat att bära den så länge? När garderoben hemma nästan sprängs av alla fantastiska skjortor man redan har, med kvalitet för 25 års användande. Skjortor som sammanlagt gör att man måste leva i femhundra år för att hinna nöta ut dem. All statistik visar att ju mer pengar någon har desto sämre är den personen för miljön. Pengar gör klimatavtryck.

Idag är det hög status att vara klimatsmart. Och därmed låg status att inte vara det. Men normen för vad som är klimatsmart kräver en ansenlig mängd konsumtion för att leva upp till. Och en ansenlig mängd pengar. Eftersom Sverige har en så undermålig miljöpolitik kommer landets utsläppsminskning an på dess befolkning.  Istället för att Sveriges politiker tar steg för att avveckla brunkolsverksamheten i Tyskland  – ska nu svenskarna köpa ytterrockar i ullkashmir och laminofåtöljer i naturgarvat tärnsjöläder för 23 400 kronor styck. Sådan är vår radikala privata miljöpolitik. Ju mer vi shoppar desto mer räddar vi!

Jag tycker att det är dags att tala om de riktiga miljöhjältarna. För det finns tack och lov många sådana ute i landet. Som farbrorn som fortfarande kör samma gamla Volvo 240 som han köpte på 70-talet. Som mekar och fixar och verkligen förlänger bilens livslängd. Ensamstående småbarnsmamman som visserligen aldrig köper ekologiskt eller närproducerat men åtminstone inte slänger några matrester utan tar rätt på varje smula.  Mormorn som lagar och vårdar kläderna som hon köpt på billiga kedjan. Som bär det andra stämplar som slit och släng. Men utan att slänga – för vem har råd att slänga kläder hur som helst? Alla människor som aldrig renoverar köket i onödan eftersom de inte ens äger sin bostad. Alla de som struntar i att köpa utsläppsrätter – eftersom de ändå aldrig har råd att flyga. Det är dags att vända på perspektiven. Ruska verklighet i denna orimliga, egotrippade samtid: Man är ingen miljöhjälte för att man kör elbil, köper åtta par kvalitetsskor och inreder med Svenskt Tenn. Man är bara rik. Och när en rik köper svidande dyra skor på Schuterman är det precis lika svidande dyrt för en fattig att handla på Skopunkten. De får bara mindre kvalitet för pengarna. Och noll status.

Ja, jag vill köra kvinnobil

För någon vecka sedan släppte Seat ihop med Cosmopolitan en så kallad kvinnobil – Seat Mii. Och det blev ett jäkla hallå. Inte minst i bloggvärlden. Seats kvinnobil är lila på utsidan, har eylinerformade strålkastare och är lätt att parkera. Men man kör väl inte med snippan, undrade Blondinbella? Och varför behövs speciella kvinnobilar egentligen?  Vi är ju faktiskt säkrare bilförare än män och orsakar färre bilolyckor. Män kör fortare, släpper inte gärna fram andra trafikanter och håller kortare avstånd till bilen framför. Trots att män i allmänhet kör mer och därmed borde ha större rutin på sitt körande märks det inte i olycksstatistiken. (Källa NTF)

Fast jag blir inte upprörd över att det kommit en kvinnobil. Jag är arg över att den inte kommit tidigare!  Alla andra bilar är ju gjorda för män. Ta det enkla faktum att det fortfarande inte finns dockor för krocktest utformade som kvinnor, vilket innebär att vi har en ökad risk att drabbas av whiplashskador. Eller att många bilar forfarande inte har ISO-fix, vilket gör det till ett litet helvete att montera bilbarnstolen. Eller att de flesta bilar saknar tvättbar klädsel som verkligen är guld värt om man har småbarn. Eller att det ännu inte är standard med en baklucka som fäller upp sig själv med ett enkelt knapptryck på nyckeln. Så att man inte behöver ställa ner matkassarna på marken och öppna luckan när man har storhandlat. Kvinnor skjutsar ofta barn och handlar ofta mat så självklart borde tekniken anpassas efter det. (Även om det suger att arbetsfördelningen  i hemmet ska se ut så här). Men som vanligt är män normen och tekniken anpassad efter dem. Och därmed blir teknik anpassad efter kvinnors behov någonting larvigt och förnedrande. Eftersom det är larvigt och förnedrande att vara kvinna?

För drygt tio år sedan tog Volvo fram en konceptbil för kvinnor av kvinnor. Den blev mycket uppmärksammad men också ganska förlöjligad. En bil för kvinnor? Vilket trams! I konceptbilen (som aldrig togs i produktion) fanns funktioner som säten med en integrerad bilbarnstol. Ett hål i nackstödet för hästsvansen och ett fack i framsätet för handväskan. Utmärkta funktioner som jag verkligen saknar i min nuvarande bil.

Men där fanns också många funktioner som sedan faktiskt tagits i bruk. Som stolar som automatiskt skjuts bak när man stannat bilen, för att göra det smidigare att kliva ur. Nycklar som inte behöver sättas i låset utan kan behållas i handväskan. Bakluckan med automatisk öppning. Ergonomiska säten med möjlighet att spara sittpositionen i nyckeln.  Kylfack i handskfacket.  Samtliga dessa funktioner fanns i den hånade “kvinnobilen” och samtliga finns tolv år senare i min helt vanliga bil. För att man insett att det faktiskt var smarta funktioner som alla kan har glädje av. Trots att en kvinna tänkt ut dem.

Seat Mii är jag inte särskilt intresserad av. Den är för liten för mina behov. Men jag vill gärna  ha en kvinnobil för mamman som ska köra säkert med tre barn och en hund i bilen. Lasta den full med matkassar och sedan sladda runt på isiga vintervägar till och från jobbet. Gärna med plats för handväska och hål i nackstödet för hästsvansen så frisyren inte sabbas. Självklart krocktestad på en docka utformad som en kvinna.  Och ja tack till inbyggd parkeringshjälp. För när jag kör bil är det ju inte som i bilreklamen: en ensam man som sitter och kör bil i folktomma städer och på tomma vägar. För mig är det fullt ös och hundra störningsmoment. Och det är skitjobbigt att koncentrera sig på att parkera när man har barn som gastar i baksätet samtidigt som man försöker memorera inköpslistan till ICA och tänka ut present till svärfars kalas. Fast det där med eylinerformade lyktor – det kan jag nog hoppa över.

Problemet är inte att det görs teknik för kvinnor. Utan att alla teknik görs för män, fast vi inbillar oss att den görs för alla.

Stadsbor som liknar vita kränkta män

Har läst kommentarerna till lördagens Expressenkrönika om att lantisar har mer koll på omvärlden. Och från min förra Expressenkrönika som handlar om att Sveriges koloni heter norrland. Och så har jag läst bortemot 300 mail som jag fått från läsare. Det har aldrig hänt mig någonsin förut. Att människor varit så engagerade och blivit så berörda av något jag skrivit att de överöst mig med sådan respons. Mailen jag fått har till 98 procent varit lyckliga utrop över att någon äntligen pratar om och lyfter snedfördelningen i resurser mellan landsbygd och stad.

Men när jag läser  vissa kommentarer tänker jag att en del stadsbor blir litegrann som vita kränkta män när man pratar feminism. Inte alla stadsbor heter det. Dra inte alla stadsbor över en kam! Tänk på alla problem som vi stadsbor har då med bostadsbrist etc. Eller så tycker man att jag tjatar om detta ämne. Att bli beskylld för tjat är någonting jag är väldigt van vid från alla feministiska debatter jag tagit under åren.

Och precis som jag säger till vita kränkta män som gastar inte alla män så fort vi pratar mäns förtryck av kvinnor säger jag till de som nu gastar och är kränkta: man måste kunna prata om strukturer. Och generalisera. För att belysa problem. Men den som tillhör normen inte är van att bli generaliserad kring, så den blir extra förbannad när så sker. Och precis som jag blir irriterad på män som  använder vartenda samtal om våld mot kvinnor för att tala om att män blir minsann också misshandlade säger jag. Fine. Det är sant. Men starta en debatt om det då. Kapa inte den här debatten genom att försöka dribbla bort bollen och byta ämne.

Ifall du använder en krönika om utmaningarna kring att bo på landet för att istället skifta fokus och belysa utmaningarna med att bo i en stad. Då kör du bara över lantisarna. Lyssna på den oerhörda ilska många lantisar känner över att betala samma skatt som alla andra medborgare men bara få en bråkdel av all samhällsservice. Lyssna på ilskan från de som bor i kommuner som idag är Sveriges fattigaste men som skulle vara Sveriges rikaste kommuner ifall vi utformat vårt skattesystem lite mer som i Norge eller Kanada. Där skatter  på vattenkraft, vindkraft, mineralutvinning och skog i större utsträckning går till berörda bygder istället för som idag – till staten. Lyssna på ilskan från de människor som ofta beskrivs som bekväma och lata i samhällsdebatten såväl som populärkulturen – när de i själva verket sliter som djur för att de aktivt motarbetas från en allt mer centraliserad stat.

True story: Det hände under lördagen på Bokmässan i Göteborg att andra lantisar kom fram och kramade om mig (och några till och med grät!) för att någon för en gångs skull belyste denna fråga. För att de som lantisar blev framlyfta som någonting bra istället för ett stort besvär. Jag är själv förvånad över att texterna fått ett sådant gensvar men det bevisar väl bara att det behövs hundra sådana här krönikor till och en smärre folkrörelse. Så kanske det blir någon ändring någon gång.