Om ögonoperation

Nu var det precis en vecka sedan jag opererade ögonen med FS-LASIK.  Kanske är det för tidigt att ge en riktig recension av operation men hittills kan jag säga att jag är vansinnigt nöjd! Just under operationsdagen fattade jag inte hur jag skulle kunna se igen  – men på efterkollen 24h efter operationen hade jag perfekt syn. Inga synfel alls existerade även om ögonen kändes lite immiga och svullna. Men det var helt oproblematiskt att jobba på som vanligt, köra bil och använda datorn.

Nu en vecka senare känns synen allt skarpare och det enda jag behöver göra är att droppa med återfuktande ögondroppar några gånger om dagen. En viss torrhet kan bestå en tid efter operationen men att slippa slaska med linser och ha perfekt syn när jag vakna upp mitt i natten är en sådan otrolig befrielse att jag inte störs av ögondropparna ett dugg.

Fast när jag körde hem i mörkret igår natt var det ganska svårt med alla lysen och lampor. Det blir en slags halo kring ljuspunkter som gör dem svårare att se i mörker. Även denna bieffekt ska gå över inom några veckor/månader. Tur att det nästan alltid är ljust denna årstid så jag slipper störas allt för mycket av detta fenomen.

Min operation kostade ungefär 35 000 kronor. Har man ett aktiebolag kan man låta företaget betala hela operationen – och jobbar man in ett privat företag kan man om arbetsgivaren går med på det göra ett bruttolöneavdrag så att man sparar upp till 57% av operationskostnaden. Eftersom jag fortfarande är så pass ung och det förmodligen kommer dröja minst tio år men kanske 20 innan jag får läsglasögon så är det faktiskt en besparing att göra denna operation. Att slippa köpa glasögon och linser sparar pengar – men för mig ger det också en ökad livskvalitet. Jag valde Memira (är inte sponsrad, kan vara bra att förtydliga) för denna operation men det finns såklart många andra kompetenta företag som utför dessa ingrepp.

 

In motion

En bieffekt av att vara utmattad är att inte orka träna. Jag har på riktigt knappt rört på mig sedan i slutet av oktober.  Sällan gått promenader längre än 20 minuter och absolut ingen konditionsträning. I höstas sprang jag milen med enkelhet och var aktiv och rörlig – men nu är jag seg, trött och har värk i kroppen. Att åka skidor har det inte varit tal om i vinter. Det är himla dumt – för motion hjälper bra mot nedstämdhet. Men ska man motionera måste man ju ha någon slags ork att ta sig ut och sätta igång och den orken har definitivt inte funnits där.

Men i takt med att orken nu återvänder och dagarna blir ljusare börjar träningslängtan gro i mig. Jag är sugen på att köpa nya springskor och några fina träningskläder och ge mig ut i spåret. Hoppas känslan ska hålla i sig så att jag kommer mig iväg!

Vad gäller träningskläder gillar jag verkligen Rivia sports (som drivs av en grymt duktig tjej från Umeå). Fina, färgsprakande mönster och bra byxmodeller! Jag älskar också mina praktiska löpartights med fleecefoder från Craft som håller värmen på låren (får ofta köldeksem när det är kallt) samt H&Ms olika sportbehåar. Tipsa gärna här om ni har några riktigt bra träningskläder att rekommendera.

Ap-familjen

Överallt i vårt hus hänger mindre dekorativa träningsgrejer. I vardagsrummet har vi till exempel romerska ringar. Folk tror att det är för barnens skull men egentligen är det för Jakob som ständigt hänger och tränar där. Jag tycker ju inte att det är världens snyggaste grej att ha hängande framme – samtidigt uppmuntrar det ju verkligen till fysisk aktivitet för barnen. Ja, för hela familjen – för jag får erkänna att även jag hänger i dem en del. Det är ju så kul! Och när man inte använder ringarna så hakar man ju bara av dem. Vi köpte våra på springochlek.se men det finns säkert på fler ställen.

Hur gick det med nyårslöftena egentligen?

En bloggläsare undrade hur det egentligen gick det med mina nyårslöften som jag bloggade om i januari? Ja, det kan ju vara läge att uppdatera lite kring det. Mitt första löfte stavades styra upp min teknik. Att investera i bättre teknik, hitta en fungerande backuplösning till min dator samt få min dator ominstallerad och snabb igen. Det här var ett jobbigt löfte eftersom jag hyser antipati mot allt som har med datorer att göra. Men jag fick min dator ominstallerad i början av året och det gjorde stor skillnad. Mitt system för backup har också funkat bra och jag är väldigt nöjd med min kamerautrustning. Min förhoppning var att förlänga livet på min macbook ett år till och det har jag gjort  – men efter jul ska jag investera i en ny, för jag märker att min dator ändå börjar vara ganska trött.

Mitt andra nyårslöfte var att komma igång med träningen igen och gå ner sju kilo för att nå den vikt jag brukar ligga på i vanliga fall. Och träningen har det gått både upp och ner med. Jag har tränat mer än jag gjort någonsin tidigare men ändå varit mycket sjuk och trött och inte orkat hålla i som jag önskat. Det blev mycket längdskidåkning i början av året sedan försiktig löpning på våren och sedan en hel massa löpning under augusti och september. Målvikten nådde jag för fyra veckor sedan och det är åtta kilo minus totalt. Så nu tänker jag släppa tankarna på det och bara fokusera på träning istället. Efter att ha kommit in i en bra rutin med löpningen vill jag nu addera styrka. Min överkropp är så svag efter två graviditeter att jag blir trött bara av att försöka sitta rakt. Jakob ska få göra ett program till mig som jag kan köra ungefär två gånger i veckan. Någon glädje ska man väl ha av att leva med en sjukgymnast och hälsocoach?!

Jag tycker faktiskt att det har varit väldigt roligt att ha nyårslöften. Jag har inte känt mig stressad av dem utan bara motiverad. För mig verkar själva ritualen och högtidligheten kring att lova  något inför det nya året funka extra bra!  Speciellt ifall målen är ganska tydligt avgränsade. Jag har redan en tanke på mina mål inför nästa år men jag ska fila på dem lite mer innan jag bloggar om dem. Det finns ju några områden i livet jag vill få ordning på och jag tänker att ett nytt år kan bli en perfekt tillfälle att fokusera på dem.

 

På löpen igen

Jag har inte tränat på hela sommaren. Jag joggade senast i början av juni. För de sista veckorna innan semestern var så arbetstunga att jag inte hann med. Och sedan när semestern inträdde ramlade jag ner i ett sådant hål av trötthet att jag inte kunde förmå mig att träna. För när jag försökte blev jag bara ännu tröttare.  Denna period efterföljdes sedan av fyra veckors förkylning och sedan massa pollenallergi. Ja det har varit en riktig skitsommar vad gäller träningen.

Men idag lämnade jag barnen hos svärmor som ska ha dem i tre dagar. Och tog sedan en lunch med en kompis och sedan en fika med min storasyster. Och när jag kom hem packade jag ner baddräkten och gick till sjön och la mig på bryggan, med Melker och en bok som enda sällskap. Det kändes lite som innan jag fick barn. Då jag hade oändligt med underbar tid att ligga på rygg och titta på molnen.

Nåväl, denna lugna dag där jag bara fyllde på mitt Clara-konto med massa ny energi inspirerade mig så pass att jag faktiskt gav mig ut på en löptur ikväll. I nyinköpta träningskläder. Samma standardrunda som oftast på 5,6 kilometer runt byn. Och det kändes pissjobbigt – men också smått euforiskt att springa igen. Att faktiskt ha både lust och ork. Och när jag kom hem visade Runkeeper att jag klått mitt personbästa på just den distansen.

Tänker att man faktiskt kan behöva vila sig i form ibland. Att man ska lyssna på kroppen och pressa den lagom. Det är så lätt att tro att man är lat när man bara behöver en tids återhämtning för att funka normalt igen.

Nu hoppas jag bara inte att det dröjer åtta veckor tills nästa löptur…

 

Träningens mål och mening

För mig handlar träning om två delar. Framförallt tränar jag för livet. För resten av livet. För långsiktig hälsa och välmående. Men för att det också ska kännas kul och utmanande sätter jag upp kortsiktigare mål att sträva mot. En distans jag vill klara på en viss tid eller ett visst antal armhävningar jag vill kunna göra.

I princip all evidens visar att det bästa sättet att lyckas med något att sätta upp tydliga mål och att dokumentera noga. Det passar mig utmärkt som älskar att dokumentera saker (hey, är ju bloggare). Jag loggar alla mina löpturer och alla promenader – korta som långa – i appen Runkeeper. Det är roligt att se hur fort jag springer och vilka framsteg jag gör och varje vecka försöker jag klå föregående veckas antal sprungna mil, hastighet och brända kalorier.  Dessutom har jag använt den i två års tid och det är bra att kunna gå långt tillbaka och se min gamla resultat. Nu när jag har några kilon att tappa är jag dessutom med i Viktklubb. Där loggar jag både siffrorna från Runkeeper och maten jag äter. Jag utesluter inget ur min kost men försöker tänka på hur mycket jag stoppar i mig. Jag tycker att det funkar hur bra som helst och är en utmärkt motivation för mig. (Dock tror jag att man ska undvika det här om man har problem med tvångsbeteenden eller ätstörningar sedan tidigare, då jag kan tänka mig att allt loggande och dokumenterande kan vara triggande)

Jag har alltså många tydliga mål. Men de handlar om mig. Jag jämför mig inte med andra och är också helt ointresserad av hur fort någon annan springer,  hur starka de är eller vad de väger. Jag jobbar med mig själv som utmanare. Jag är också ganska känslig för negativ press som snabbt dödar min inspiration – så jag sätter bara upp målsättningar som känns roliga att försöka uppnå

Jag försöker också hitta på belöningar. Min långsiktiga belöning för allt tränande är ju ett starkare skelett, ett starkare hjärta och allmänt bättre hälsa. Och det smäller ju såklart högst – men för peppen och inspirationen är delmålen och de kortsiktiga belöningarna minst lika viktiga. Nu har jag till exempel anmält mig och min bästis Elina till Tjejmilen i höst. Vi har aldrig rest bort ihop (på grund av fem småbarn som kom emellan) men nu har vi gjort slag i saken. Det blir en tjejhelg i Stockholm då vi bara hänger och gör roliga saker. Och springer förstås. Dels får vi motivation till att träna och försöka göra en bra tid i höst – dels får vi en rolig belöning för allt vårt slit i spåren. Bra deal kan jag tycka.

Rehab och kärlek

Kom precis hem efter mitt första gympapass på arton månader. Det är härligt att vara igång igen. Mindre härligt är det att inse vidden av det min stackars kropp varit med om. Det är verkligen en enorm påfrestning att bära och föda ett barn. Och jag känner starkt att jag måste ge min kropp lite kärlek nu och ta hand om och rehabilitera mig  – för att tillverka minmänniskor och mirakel är liksom ingen klackspark. Tänker på alla kvinnor som föder barn och sedan aldrig får hjälp att hitta tillbaks till sin forna styrka. Som dras med rester av foglossning och delade magmuskler och allmänt dålig kondition. För att inte tala om alla förlossningsskador som många kvinnor aldrig kommer till rätta med. Det är en sorglig efterräkning av en himla viktig grej som ligger i hela samhällets intresse: att barn sätts till världen. Det är egentligen obegripligt att inte fler åtgärder sätts in för att komma till rätta med det här – trasiga kvinnokroppar måste kosta staten massor av pengar i förlängningen…

Efter det här träningspasset känner jag inför min kropp lite som jag känner inför min son när han gjort illa sig: Stackars liten – nu ska jag ta hand om dig. 

Tränandets hemlighet

Vad duktig du är som tränar. Får man ofta höra när man tränar. Och har jag ofta sagt till folk som tränar. Men grejen är att det inte är ett dugg duktigt. Det är tränarnas hemlighet. Att det faktiskt är skönt. Att det blir ett beroende. Att träning frisätter en massa lyckohormoner – endorfiner – som efter ett tag gör att träningen känns som välmående-doping. Man vill träna, för man vill få den där kicken.  Det visste jag inte när jag började springa för två år sedan och därför var det så tungt i början. Jag kände bara lidandet. Ansträngningen. Inte glädjen. Men nu vet jag att det är så. Så trots att jag är otränad nu och det är jobbigt att springa rent fysiskt, så vet jag det där och känner redan nu hur glad jag kommer bli efter ett träningspass.

Det är lite som med godis fast tvärtom. Godis är ju godast innan. När man tänker på det goda. Och under tiden när man äter. Men sedan efteråt, då går glädjen bort väldigt fort. Träning är jobbigast innan, väldigt jobbigt under tiden. Men efteråt sitter glädjen i väldigt, väldigt länge.

En annan sak jag noterat med träning är att ju mer jag tränar – desto mer orkar jag göra andra präktiga saker som jag vanligtvis undviker och som inte har ett dugg med träning att göra. När jag tränar orkar jag till exempel använda tandtråd. Jag väljer nyttigare mat. Jag går och lägger mig tidigare. Jag ringer samtal jag gått och skjutit upp i en vecka.  Jag lägger tillbaks grejer där jag tagit dem istället för att slänga dem på golvet. Jag städar bakom spisen.

Det är tränande personers hemlighet. Inte ett dugg duktigt utan en ganska rejäl payoff för en tämligen liten insats.

 

Första löpet

Bara för att jag bloggade om löpning igår så kunde jag inte låta bli att sticka ut och testa senare på dagen. Lämpligt nog skrapades vägen ren från snö och is så plötsligt gick det att springa efter vår lilla grusväg. Jag pluggade i hörlurarna, slog på RunKeeper och min löparlista och gav mig av. Tänkte jogga lugnt, min kortaste vända som bara är två kilometer. Men när jag sprungit dit var jag inte alls trött så jag körde på i tre kilometer. Och vet ni? Jag sprang med ett brett leende hela vägen. Och jag hade till och med energi kvar att spurta på slutet!

Uppenbarligen har skidåkningen bäddat lite för detta. Men det är också väldigt psykologiskt. Jag ska ju springa en mil i sommar – då måste jag ju orka tre kilometer nu. Tre kilometer är en  piss i Mississippi. En kort liten löptur jag sprungit många gånger förut.

Men när jag började springa för två år sedan, med noll erfarenhet i ryggen var mantrat jag upprepade under löpturen (bokstavligt talat) “Hel-ve-te-jag-dör-jag-dör. Hel-ve-te-jag-dör-jag-dör. Hel-ve-te-jag-dör-jag-dööör…” Nu lät mantrat istället “Jag-är-fri. Jag-är-fri. Jag-är-fri”. Som något hämtat från en frikyrkokör. För det är precis så det känns. Jag är fri! Efter en jobbig graviditet och en ganska stillasittande tid efteråt känner jag en enorm frihetskänsla av att vara ute och springa igen.

Träningspepp

Jag har haft en himla fin påsk. Vi var uppe hos Jakobs mormor och firade med hans familj. Sedan lämnade vi kvar Bertil för några dagars extra påsklov medan vi åkte hem för att hinna jobba lite. Med växthusbygge och andra saker som behöver fixas på gården. Och det är fasligt vad mycket vi hinner när vi bara har ett barn. Den extra tiden försöker jag  ägna åt att träna! Det spritter det i hela kroppen av längtan efter att jogga och bli stark igen.

Ni lyckans ostar som bor i södra Sverige kan ju jogga i skogen men i våra skogar är det fortfarande snö så här får man hålla sig till vägarna ett tag till. Jag har dock inte riktigt vågat jogga ännu men tänkte smyga igång nästa vecka. Är lite rädd för att skada mig efter graviditeten och känner mig lika flåsig och otränad som i april för två år sedan  när jag först började träna springa. Skillnaden den här gången är att jag vet att man på några månader kan bli riktigt vältränad och att jag kommer kunna springa milen i sommar om jag bara vill. Den insikten hjälper mig att komma igång. Jag har gjort det förr och jag ska göra det igen. Tänker också att vinterns pass i skidspåret borde byggt åtminstone lite kondition att bygga vidare på.

 

På gång igen!

Jag är så glad över att ha kommit igång med träningen nu.  Jag har tränat regelbundet i några veckor men ökat på frekvensen den sista tiden. Veckan som gick både joggade, skidade och styrketränade jag. Jag har lyckats få in någon slags träning varje dag. Och jag kan ärligt säga att det är LJUVLIGT att vara igång! Jag hade nästan glömt bort hur det kändes att vakna på morgonen och ta ett litet skutt upp ur sängen och känna värken i kroppen. Men inte värken av ömmande gravidfogar eller en stel nacke som jobbat för länge framför datorn. Utan träningsvärk i muskler som fått ta ut sig till max i skidspåret. Muskler som växer sig starkare!

Förra gången jag började träna så här regelbundet var våren 2013. Det var egentligen första gången i mitt vuxna liv som jag gjorde en aktiv insats för att förbättra min hälsa och stärka upp min kropp. Innan dess hade jag en självbild som sa jag är inte en sådan där träningsmänniska. Jag gillar mest att sitta stilla. Träning är verkligen inte något för mig. Och speciellt inte löpning. Några månader senare sprang jag milen utan större bekymmer.

Men nu efter ett otroligt inaktivt år startar jag om från noll igen. Med en relativt nyförlöst mammakropp med de flesta muskler sorgligt understimulerade. Ändå är min självbild inte alls sådan som den var förut. Självbilden börjar inte om från noll igen. Tvärtom ser jag på mig själv som en människa som tycker om att röra på mig. Som verkligen tycker att träning är något för mig och alldeles särskilt löpning faktiskt.

Det är ganska otroligt hur man kan förändra sin självbild. Och hur de förutfattade meningar man har om sig själv sätter en massa käppar i hjulet för förändring.

Nyårslöften

Jag brukar inte ge så många nyårslöften. Men jag tycker att det är lite sorgligt att många (inklusive jag själv) undviker att ge dem “för att de ändå är så svåra att hålla och man inte vill bli besviken”. Så tråkigt att inte våga hoppas och arbeta för förändringar i sitt liv i rädsla för att misslyckas innan man ens har börjat. Och det är visserligen inte ett dugg enkelt att hålla sina nyårlöften om alltifrån viktnedgång till att sluta röka. Men ingen annan kan ju förväntas göra det åt en i alla fall. Så ska det bli av får man ta tag i det själv. I år har jag faktiskt två stora nyårslöften. Och även en strategi för hur de ska kunna genomföras. ‘

Det första löftet stavas teknik

Jag hatar verkligen teknik och att behöva lära mig ny sådan. Men den attityden funkar ju inte riktigt med det yrke jag har valt. Så 2015 ska bli året då jag får ordning på min teknik. Tidigare har jag har glömt att göra backup på bilder och texter och dessutom saknat system för det hela ända sedan jag startade mitt företag för drygt tre år sedan. Det är bara ett under att jag inte förlorat en massa oersättligt material under den här tiden. Men nu är det dags att ta itu med det här på riktigt. Ett backupsystem med bildorganisering är fixat, jag tar ju några tusen bilder i månaden så det behövs verkligen. Plus att min dator nu är ominstallread och rensad. Jag hade typ 37 000 bilder på den innan jag rensade och den var fruktansvärt långsam och fördröjde mitt arbete. Mitt nyårslöfte är alltså att hålla den nya ordningen och maximera mina system. (Till hjälp att rensa och organisera upp för framtiden tog jag min kompis företag Krokodil webbyrå – kan jag verkligen rekomendera). Jag har dessutom investerat i ny kamerautrustning. Just nu plåtar jag min sjunde bok så jag tyckte att jag kunde motivera en uppgraderad utrustning.

Det andra nyårslöftet stavas (som för så många andra) hälsa.

Eftersom jag under största delen av 2014 var invalidiserad på grund av kraftig foglossning har jag inte kunnat träna ordentligt på ett drygt år. Det suger. Att springa ger mig så mycket livsglädje och ork och inspiration att jag inte vill vara utan det en sekund. Men jag jagar inga tider. Jag jagar känslan av att löpa en mil inte ska var jobbigare än en rask promenad. Känslan av att jag är frisk och stark och använder min kropp till annat än att slappa. Så nu börjar hälsoåret. Inser att det låter väldigt typiskt nyårsafton-aktigt men det skiter jag i. Dessutom tänker jag detta år gå ner till min normalvikt igen. Inte för hälsan utan bara för min egen trivsel. Det är totalt sju kilo som ska bort. Jag kommer använda mig av samma strategier som när jag la om livsstilen under 2013 vilket funkade väldigt bra för mig. Men mer om det i ett senare inlägg.

Har ni några nyårslöften?

Att ta tips från sig själv

Fördelen med att ha en blogg är att man kan hålla koll på sig själv och de faser man gått igenom. Nackdelen är att man också kan hålla koll på alla sina tillkortakommanden. Hittade ett blogginlägg jag skrev för ungefär två år sedan med lite tankar och förhållningsorder jag hade då och som hjälpte mig att må bra. När jag läser dem gapar jag bara för att de är så präktiga och för att jag  faktiskt inte lyckas pricka in någon av punkterna just nu. Hur gick det så snett om det nu var så bra? Men eftersom jag faktiskt minns precis hur bra det var att leva så där är väl bara att bita ihop och försöka sätta igång med dessa saker igen:

– Börja reglera min arbetstid. Aldrig kolla mejlen efter klockan sju på kvällen, ej heller under helgen. Aldrig arbeta på kvällen utan endast under dagtid. En svintuff vecka är lättare att ta sig igenom om man vet att man får vara ledig varje kväll, utan undantag.

– Gå och lägga mig i tid. Aldrig senare än tio göra mig redo för sängen. Även om jag inte sover då ska jag från den tiden går jag ner i viloläge.

– Försöka att äta regelbundet, så att jag aldrig bli vrålhungrig och får blodsockerfall. Inte längre än tre timmar mellan målen.

– Röra på mig varje dag. Promenader, gympa, skidåkning. Allt möjligt helt enkelt!

 

Återstår att se om jag om två år hittar dessa regler igen och är lika förvånad – eller om jag faktiskt lyckas hålla i dem någotsånär.

Från noll igen

När jag precis fått Folke var jag superpeppad på att komma igång med träningen och kände mig så lätt och smidig jämfört med när jag var gravid. Men efter någon vecka försvann den där lätta känslan och ersattes av deppighet över hur svag, otränad och faktiskt klen jag blivit. Det är ju inte så roligt för en stackars kvinnokropp att bära på ett barn. Det är en enorm påfrestning – och då var jag ändå i bra form när jag gick in i graviditeten.

Senaste veckorna har jag försökt komma igång så smått – trots att det verkligen är som att börja om från noll. Det blir en del raska skogspromenader med Melker, vilket får mig att flåsa som om jag sprungit en mil. Dessutom har jag precis börjat träna vattengympa en dag i veckan och ska också träna tabata en dag. Vattengympan passar min otränade kropp alldeles perfekt eftersom jag inte behöver vara rädd att jag ska skada mig på något sätt. Tabatan har jag inte testat ännu men jag bävar lite inför den eftersom det verkar väldigt jobbigt! Men jag tänker att jag får anpassa en del övningar så att det inte blir för ansträngande för magen. Och förutom allt detta kör jag också appen Mammamage som många läsare tipsat mig om. Jag skrattade rått när jag såg de första övningarna eftersom de såg så löjligt  enkla ut. Tjugo minuter senare grät jag för att jag omöjligt kunde genomföra dem. Jag hade helt enkelt ingen kontakt med mina magmuskler. Men efter bara en veckas tränande med appen börjar det redan bli bättre. Rekommenderar den varmt till alla kvinnor som fött barn!

Det är alltid lite motigt när man ska komma igång med träningen efter ett långt uppehåll. Men jag försöker tänka på det som en kärlekshandling. Att jag ger min kropp kärlek och omvårdnad i form av träning. Som belöning för att jag burit, fött och nu gött världens sjunde underverk.

Varför vara vanlig när man kan vara sig själv?

Att leva med en yogi är ju lite…speciellt. Och det färgar av sig på barnen minst sagt. Bertil älskar att göra samma yogaövningar som sin pappa och ropar “titta mamma jag gör baddha konasana! Titta jag gör vira vadrasana”. Dessutom är min man ett hopplöst fall som aldrig bara kan sitta vanligt på en stol utan rätt vad det är vänt omkull den och trätt den över huvudet typ. Plus att han står på händer och i brygga och gör massa konstiga fysiska övningar dagarna i ända. Jag har slutat reflektera över hur knasigt det är att jag kan samtala med Jakob en lång stund om någon politisk fråga, medan han hänger upp och ner i en dörröppning. Den tanken slår mig bara när vi har besök.

Här har vi precis ätit middag och det avslutas med att killarna står på händer och huvud medan jag dricker kaffe och ammar. Inget konstigt med det. Nejnej. Varför vara vanlig när man kan vara sig själv?