Första stapplande stegen

Idag var en stor dag för mig. För idag har jag kunnat ta min första riktiga promenad sedan i december. Och viktigaste av allt  – min första promenad utan att känna smärta. Jag har kämpat på med korta promenader hela graviditeten eftersom jag inte stått ut med att inte få gå. Men på slutet har “promenaderna” sällan varit längre än 200 meter. Men idag tog jag alltså på mig mina träningskläder och gick min första promenad och jag var så glad att jag var tvungen att dokumentera det hela när jag kom hem. För jag hade inte ens ont! Inte ens lite. Och jag är så tacksam att jag får känna så.

Men även om jag längtar efter att börja jogga tänker jag vänta tills i vår med att göra det så att kroppen får återhämta sig ordentligt. Istället ska jag börja med att ta lugna promenader.  Så småningom börja simma, i vinter åka skidor och så parallellt med detta träna yoga. Ska be Jakob sätta ihop ett program åt mig (något ska man ju få för att man är gift med en man som är både sjukgymnast, yogalärare och personlig tränare) så att min stackars mammakropp får sig lite kärlek.

När jag bestämde mig för att börja träna förra våren var målbilden att jag ville bli gravid under hösten och därför vara i toppform inför det (på grund av hur dåligt min kropp mår av att framställa barn). Men nu får jag sätta upp ett nytt mål för nästa år. Kanske att springa tjejmilen? Det vore roligt! Men just nu är jag bara så tacksam över att kunna gå igen så det räcker långt för mig.

Rörelseglädje

En av de saker jag kommer njuta mest när bebisen är ute är möjligheten att röra mig igen! Jag har en kompis med svår reumatism och under graviditeten då jag vissa dagar knappt kunnat röra mig, har jag tänk på hur livet måste vara för henne. Hur orättvist det är att vissa inte har hälsan. Och så har jag lovat mig själv att ta tillvara på och njuta av min friska kropp. Efter förra graviditeten längtade jag inte alls efter rörelse på samma sätt. För innan den graviditeten hade jag inte tränat någonting och var ganska fysiskt slö. Kontrasten däremellan blev inte så stor. Men innan den här graviditeten var jag i mitt livs bästa form och sprang flera mil i veckan. Ni vet hur man kan kolla på barn och se hur det har spring i benen? Hur de liksom bara måste kuta istället för att gå? Så kände jag förra sommaren. Spring i benen. Ork i kroppen. En rörelseglädje jag inte känt sedan jag var liten. När jag badade tog jag en extra lång simtur bara för att det var så härligt. När jag gick i skogen med Melker vrålkutade jag plötsligt bara för att jag kände för det.

När jag simmat i sommar har rörelseglädjen delvis kommit tillbaka. För när jag simmar känner jag ingen smärta. Och då har jag kommit ihåg hur det är att inte ha smärta hela tiden. Att inte behöva hjälp upp ur soffan. Att inte behöva sitta på en stol och leka med Bertil för att jag är för trött för att hänga med i hans tempo.

– Mamma, när bebisen har kommit ut. Kan vi leka igen då? sa Bertil härom dagen. JA, det kan vi! Fy tusan vad vi ska leka!

Morgonpromenad

Jag är verkligen ingen morgonmänniska. I vintras låg jag och Bertil i sängen till åtta nästan varje morgon för att sedan skynda oss att äta frukost så vi skulle vara färdiga för förskolan på en halvtimme. Jag prioriterar min sömn på vintern för jag är en så himla outhärdlig människa annars. Men den här årstiden försöker jag göra annorlunda. Nu har jag ställt klockan på en halvtimme innan Jakob och Bertil vaknar och så går jag ut med hunden. Av någon anledning är det alltid soligt den tiden och så fruktansvärt skönt att vara ute och gå själv och vakna till långsamt. Det känns som att jag fått ett försprång på dagen.

Nästan hela förra sommaren steg jag upp först i familjen och stack ut och joggade eller promenerade och kom hem lagom till frukost. Så det är det jag försöker återskapa nu. Den här suddig instagrambilden är tagen just en sådan morgon! Ljuvligt är ordet.

Smittsamma tillstånd

Mitt säkraste vårtecken är nog när min man börjar med morgonyogan. På vintern tränar han mest på kvällarna men under den ljusare tiden av året tränar han i gryningen. Ett recept för ett lyckat äktenskap måtte vara att leva med en person som gör yoga varje morgon (eller någon annan träning). Det är rent otroligt hur fridfullt det är att umgås med någon som lever så! Som har vaknat och samlat sig inför dagens bestyr – innan man ska sätta igång att samarbeta och interagera. Själv har jag ett oerhört dåligt morgonhumör och är väldigt morgontrött dessutom. Det har verkligen förstärkts sedan jag fick barn. Innan kunde jag ju ta hänsyn till mitt humör och sitta och ta det lugnt någon timme och morna mig. Nu är ju det oftast omöjligt. För det enda som riktigt hjälper mig är att få vara ifred. Så lösningen på det har stavats träning. När jag tränade som mest mellan april och september gick jag på hundpromenader eller joggade tidigt innan någon annan hunnit vakna. När jag kom tillbaks igen var jag som en helt ny människa. Då hade jag hunnit samla mig inför morgonen och samspelet med familjen och allt som rör jobbet.

Det händer ju inte nu däremot, när jag hasar mig ur sängen på morgonen och börjar dagen med att mödosamt dra på mig mina stödstrumpor (gravidförnedringen). Just därför är jag så extra glad för att min man tränar igen. Så att åtminstone en av oss är samlad, stabil och nöjd om morgonen. För det är ett smittsamt tillstånd.

Sjuklig och avundsfrisk

När jag känner mig så sjuk som jag stundtals känner mig under graviditeten. Då förvandlas jag mentalt till min mamma när cancern började härja i hennes kropp. Trött, ledsen, svårt att gå, ont, dålig aptit och håglös. Jag känner riktigt hur jag blir min sjuka mamma. Jag såg henne må dåligt under så många år att när jag själv mår dåligt är det som att vi smälter ihop till en och samma. Jag får så ont i magen av att veta att min mamma måste mått så här. Fast ännu värre ännu längre. Det är en fruktansvärd känsla. Och jag påminns om varför jag vill träna och äta hälsosamt och ta hand om min kropp. För att förhindra att jag ska bli sjuk. Alla sjukdomar går inte att stoppa med träning – men väldigt många går att förhindra – och sjukdomsförloppet går att påverka genom en stark fysik och bra kost. För att inte tala om den ökade livskvalitet man får när man är i bra form!

2013 var det första året sedan mamma blev sjuk och dog som jag kände mig som den “riktiga Clara”. Detta efter hela tio år som en blekare kopia av mig själv. Tio år då jag faktiskt hann glömma mitt riktiga jag och börja tro att jag alltid ska vara så här.  Skör, kantstött och trött. Upptäckten och hågkomsten av vad som är mitt riktiga jag har varit euforisk!  Det har också lett till att jag kunnat ta tag i bitar av mitt liv som jag inte kunnat hantera tidigare. En av de sakerna är träningen och kosten. Plötsligt längtade jag efter att väcka min kropp från det avdomnade tillstånd jag levt med så länge. Och det häftiga är att när jag började ta hand om min kropp löstes en massa själsliga åkommor på köpet.

Jag skrev på min instagram i veckan om hur jag råkade slå på min springlista i Spotify av misstag och började gråta för att jag längtar så otroligt mycket efter att vara pigg igen. Att kunna dra ut och träna när jag är frustrerade, ledsen, stressad eller trött. Det finns nog ingenting som är så läkande. Självmedicinering på hög nivå! Och den stora prövningen med den här graviditeten är att det känns som att jag skickats fem år tillbaka i utvecklingen. För nu vet jag hur bra jag kan må, vilket gör kontrasten till hur skitdåligt jag mår nu extra stor. Samtidigt är jag så otroligt tacksam att graviditeten är just en graviditet och ingen kronisk sjukdom som förhindrar ett aktiv livsstil för resten av mitt liv. När min bebis är född ska jag komma i mitt livs bästa form. Av ren och skär tacksamhet för att jag är frisk, stark och för att jag kan! För att det är så fantastiskt att ha makten över sin egen kropp.

Jag är så fruktansvärt avundsfrisk på alla er som är ute och joggar, gymmar, lyfter skrot eller ens kan gå långpromenader. Jag ska inte glömma den här jobbiga upplevelsen när jag är ute på andra sidan. Jag ska kanalisera känslorna till att bli superstark igen! Den tanken klamrar jag mig fast vid de här dagarna när jag knappt tar mig ur sängen.

Årets bästa förändring

Älskar nyår! Känslan av att ett helt nytt år ska påbörjas. Jag gillar att tänka på allt det som varit och allt det som ska bli. När jag tänker tillbaks på 2013 är det särskilt en sak som sticker ut: Att jag började träna. Det var ett av de bästa beslut jag fattat i mitt liv. Det var lite trögt till en början men jag startade ju i april på min födelsedag så jag hade det fantastiska vårvädret som morot. I princip varje dag mellan april till september tränade jag. Ibland var det en joggingtur i skogen och ibland milslånga promenader. Och mer jag tränar desto mer vill jag träna. Jag ställde klockan tidigt på morgonen, innan resten av familjen vaknat. Och sedan tog jag på mig träningskläderna och gav mig ut i spåret. Alldeles knäpptyst förutom fågelsången. När jag kom in igen var jag helt hög! På semestern hos Jakobs mormor där jag annars brukar slå personbästa i soffpotatis, började jag varje morgon med en rask promenad och så ett nakenbad i sjön som avslutning. Sedan hem och äta en nyttig frukost! Det var så enkelt. Knappt något motstånd. Mest bara glädje och endorfiner. Träningen har gett mig så mycket det här året: energin, styrka, livspepp, självförtroende, acceptansen för min kropp!

Jag har varit rätt sjuk i höst och inte kunnat träna mycket alls, vilket verkligen har försämrat min livskvalitet. Men nu ska jag ta revansch igen. Mörka, sega decembermorgnar har jag sett jag den riktiga vintern framför mig. Hur jag återigen ska ut och motionera! Så fort det blir skidföre ska jag åka skidor varje solgnistrande morgon. Och när snön smält bort ska jag promenera i skogarna igen. Lycka är vad det är! Att vara frisk, stark, kunna röra på sig och orka springa en mil när man förut knappt klarat en kilometer.

Lyssnar på kroppen

Förra vecka gick jag på mitt första gympapass sedan i maj och eftersom det var precis samma gympapass som då så kunde jag mäta skillnaden. I sommar har jag sprungit och promenerat flera mil varje vecka, samt tränat lite styrka. Jag gick från att knappt orka jogga en kilometer i våras till att orka jogga en mil i augusti! Och när jag gick hem från passet förra veckan kände jag mig euforisk. Träningen har gett helt fantastiska resultat. I kväll däremot så gick samma träningspass så himla dåligt. Dagsformen var urusel. Man får vad man förtjänar när man jobbat mycket några dagar och inte sovit ordentligt eller ätit balanserat. Det dumma är att man så lätt känner sig nedslagen efter ett träningspass där man varit lite hängig. Istället för att tänka att det är fantastiskt att man överhuvudtaget gjorde något och att lite träning är bättre än ingen träning. Och att om man är hängig så är det förmodligen kroppen som försöker signalera att man ska ta det lugnt. Att inte lyssna på det är ju vansinnigt!

Så nu har jag gjort en drink på ingefära, morötter, äpplen, citron och banan som jag sörplar i mig från viloläge på soffan. Jag tänker att det jagar väck det där ursliga som bor i min kropp just nu.