När jag var liten hade mamma hade en riktig analog systemkamera, med massa rattar och film man skulle framkalla i mörkerrum. Hon var rätt duktig på att fota. Hade känsla för komposition och sånt där.

Att ta bilder har alltid fascinerat mig, men teknikfientlig som jag är har jag aldrig lärt mig mer än jag behövt kunna i stunden. Och mitt ointresse för att diskutera bländartal, utrustning och slutartid har gjort att jag drar mig för att kalla mig fotograf. Trots att det knappast är en skyddad titel och trots att mina bilder finns i böcker som givits ut i många, många länder runtom i världen.

I början av mitt bloggande kunde jag absolut ingenting om fotograferande. Oftast var det ren tur om bilden i slutändan gick att använda. Tack och lov kunde ingen annan heller fota – så det gick jämnt ut.

I början syntes det knappast heller några andra människor på min blogg. Det var bara jag på bilderna. På gryniga, gula och pyttesmå foton. Idag älskar jag däremot att fota levande ting. Det är nog barnen som har lärt mig det och om tränat upp mitt öga. Ibland ligger vi och läser i mitt bloggarkiv ihop och barnen säger fascinerat

-Mamma tänk att du har dokumenterat hela vår barndom? Och då blir jag så glad. För kanske hade jag fotat vår vardag ändå. Men aldrig så här mycket om jag inte haft någonstans att publicera det. Och precis som mitt skrivande har utvecklats av att bli läst – har mitt fotograferande utvecklats av att bli beskådat.

En av de finaste sakerna med att fotografera människor är att jag får se hur vackra de verkligen är. När jag kommer hem och tömmer minneskortet och betraktar människorna igen. Fångade i stunden i ett skratt eller en allvarlig min. Dynamiken, blickarna, samspelet och hållningen. Då tänker jag det: människor är så vackra. Om de bara visste!

Min bästis Elina går igenom hur pojkarnas barnvälsignelse ska gå till.

En särdeles nöjd gosse inne i Nils Karlsson Pysslings hus i Vimmerby.

Samling på trappan, med kyrkfika efter en gudstjänst.

Ett födelsedagsbarn gör en födelsedagsönskan

Det allra sista poddavsnittet som jag och Erica spelade in. Vid den lilla tjärnen, omsvärmad av myggor en ljummen kväll i juni. Vi kände både lättnad och vemod.

Vild lek på vår gård

Moster Anna med barnen på en öde strand.

På en cykeltur runt byn klev jag av och kliade mulen på några kvigor och kalvar.

Matlagskaoset fångat i en enda bild. Minerna, armarna, de matta men nöjda föräldrar som lyckats baxa ut ungarna på utflykt.

Kvällsfriden när kusinerna byggt en koja och fastnat i leken. Inget bråk. Lugnt och fint.

Blöta solbrända pojkar på väg hem efter ett sent kvällsbad.

Nybliven trebarnsfar

Ungskock i full galopp på midsommarafton.

Min farmor Bedas hus – rena Villa Villerkulla. Lampskärm på huvudet och ingen ordning på allting.

Hjortronplock som gör en trött.

Leka tagen på gräsmattan.

En bomb från bryggan.

Skolavslutningens frihet. Försvinna upp i en trädkrona, bort från unghopen och alla föräldrarna.

Att äntligen våga språnget

Att få avbildas utan att vara dekorativ. En bak rakt i vädret, i en lång rad av purpurkål.

Nyfikna mjölkkor

Bestigningen av ett berg

Sommarregnens tristess och leda

Arbetssamma nävar som tar sig en paus

Lingonplockning i september.

Och oviljan att använda vantar

Här visas ingen nåd för förrädare och skurkar

Första återseendet efter covid

Julaftonens anspänning som gör en tvååring helt utmattad.

I full karriär hemåt – för att undkomma myggattacken efter ett kvällsbadet.

Att fånga och bevara en skärva av det levande

Prokrastinering skapar ohälsa. Det har forskarna kommit fram till och vi är vandrande vittnesbörd om denna sanning. I dagens avsnitt ger jag mina bästa tips för att sluta skjuta upp och istället öva sig på att stå ut med igångsättandets obehag.

Samtidigt slår Malin fast hur bra det går för henne när hon fortsätter skjuta upp och vägrar ta itu med obehaget. I alla fall när det gäller krönikorna. Om detta även kan appliceras på hennes försoffade kropp får ni dra era egna slutsatser kring.

Här kommer bilder från en riktigt fin januarivecka!

På tisdagen hade vi matlag som vanligt. Jag kom hungrig och trött från stan och satte mig väldigt tacksam vid ett dukat middagsbord.

Stylar mitt hår så här nu för tiden. Känns vintage på precis rätt sätt.

Alla åt som vargar och pratade sju stugor full.

Sedan försvann barnen ut och lekte i två timmar medan vi åt Albins otroligt goda baklava och drack kaffe.

Det har varit en hel del prat om den här nya ai-chatboten på matlaget. Vi har låtit den skriva fiktiva pressmeddelanden och det gör den lika bra som vilken kommunikatör som helst. Och nu bad Albin ai-boten att skriva en vänstervriden progglåt om ett matlag. Vill ni höra?

Kapitalismens är en plåga

kockens kamp är vår

Inga råvaror är fria, allt är

exploaterat och sår

Men vi lagar mat ändå

med kärlek och omtanke

För ett annat sätt att leva, för

en framtid fri från förtryck och

fördomar.

Vi kämpar mot systemet med en smakfull bit,

ett matlag för frihet, för

jämlikhet och rättvisa

Nu återstår bara att tonsätta och sedan spela in den med falsksång och skrammel. Sedan finns den på ett Spotify nära dig!

I veckan har jag fått jobba både med Erica och Susanne och känt mig så påfylld med kreativitet!

Men när helgen så småningom kom var tre av sju matlagsbarn krassliga. Vi hade egentligen tänkt umgås inomhus och göra en efterlängtat grej – men istället styrde vi om till en skoterutflykt.

Vi drog iväg i karavan

En helt fantastisk vinterdag

Jag satt och njöt i pulkan med Ulf och Essa. Eller jag njöt och Essa tjöt.

När vi hittat en lämplig plats i solen grävde vi iordning soffor.

Essa var lycklig över att få slippa vara i skoterpulkan och istället springa lös.

Det var rätt bitigt och kallt och jag längtar tills vårvintersolen börjar värma. Så att man kan sitta i t-shirt i snön och svettas.

Bertil gjorde upp eld

Falukorvsgrillning som vanligt. Med varm choklad och Singoallakex.

Och småbarnen lekte med skranorna

Jag ville bara sitta och glo mot ljuset. Och där satt vi tills alla blev frusna och trötta och vi hastigt packade ihop och åkte hem.

Väl hemma gjorde vi upp en brasa för alla nedkylda barn som behövde värma sig. Och drack upp den sista varma chokladen. Och jag slumrade en stund, innan jag återupptog arbetet med att ta ut julgranen som varit stendöd sedan trettondagen.

Städade och möblerade om och plockade undan alla tomtegrejer. Men julstjärnorna får vara kvar åtminstone tills månadsskiftet.

Jag höll på så sent på lördagen att middagen fick bli ärtsoppa på tub. Det var så långt min ambitionsnivån sträckte sig.

Imorse vaknade jag med en vag ångestkänsla. Förstod inte var den kom ifrån – ibland är den bara där. Men jag vet i alla fall vad jag ska göra för att lindra den. Jag tar mig ut och tränar!

Så direkt efter frukost stack jag ut i skidspåret och åkte allt jag orkade. Det blev veckans sjätte träningspass och något slags inofficiellt rekord för mig. När jag åkt färdigt klappade jag om mig själv för att jag varit så snäll och gett mig den stunden. Humöret hade vänt totalt.

Väl hemma igen fortsatte jag med detta projekt. Usch vad sorgligt det är när granen ska ut. Mycket trevligare när den ska in.

Men nu är den bortplockade i alla fall och den kommer leva för evigt i våra minnen. Eftersom barren inte tillåter annat.

Pojkarna hade fått i uppdrag att göra upp ved och fylla på under spisen. Nu på vintern eldar vi varje morgon och barnen och Jakob drar fram fåtöljer och äter sin frukost framför den.

Folke skottade upp gången till fåren

Lille Pärsson och de andra damerna fick mat.

Någon minns kanske Ulfs långt framskridna planer på att rida till skogs på ett får? Vi glömmer det i alla fall aldrig. För i somras när Bertil och Jakob höll på att stängsla och Ulf samtidigt lekte i hagen – då klättrade han upp på komposten och började sedan gränsla Lille Pärson. När Bertil fick se det vrålade han

-SLÄPP TAGET GENAST!!!

Varpå Ulf släppte genast. Men inte om fåret, utan om komposten. Och så satt han plötsligt på ryggen på fåret och klamrade sig fast i ullen. Redo att rida till skogs! Märkligt nog var Pärson inte ett dugg bekymrad över behandlingen. Hon stod kvar som ingenting tills Ulf trillade ner av sig själv.

Det blev en snöpligt kort ridtur, det.

Efter att vi härjat ute tog vi itu med söndagstvagningen. Alla barn ska duscha och klippa naglarna och själv gjorde jag hårinpackning och rakade benen. Sedan ägnades resten av söndagen åt att spela Bondespelet. Och det är ingenting jag bara säger, för det tog närmare fem timmar att spela klart ett parti. Men mysigt hade vi. Folke blev storbonde och vi andra blev Marstorps Mat.

Och nu ska jag skynda mig att somna för kvällen för att orka med en ny arbetsvecka!