Det är en sådan där ofin fråga i klass med vad någon har i månadslön. Men när Malin är ofin och frågar mig så är jag fin och svarar. I alla fall bakom betalvägg. Svaret får Malin att tappa hakan.
Veckans avsnitt handlar om evig bantning och ifall det är så fel egentligen? Malin försöker ge tips men får backa ut ur rummet. Vi diskuterar hur man bäst hanterar Jehovas vittnen vid sin ytterdörr och Armie Hammers religiösa mamma. Via ett sidospår hamnar vi i en fråga som verkligen engagerar mig och som ofta gjort mig ledsen. Nämligen kristna som tycker att andra kristna inte är tillräckligt kristna utan ska omvända dem till den rätta kristna läran. Plötsligt får man förbön av någon som man inte vill ska be för en. Som man upplever ser ner på en och tycker att hen själv står närmare gud.
Som ni förstår är det det bästa avsnitt vi gjort på länge. Bara för våra kära prenumeranter. 29 kronor bakom betalväggen hos underproduktion.se/wollinochclara
Tack förresten till er som lämnar så fina recensioner av vår podd! Vi blir glada!
Adventsgranar är så kul! Man får liksom provpynta lite inför den riktiga julgranen. När jag var liten var drömmen en plastgran med kulörta lyktor, men pappa högg istället en riktig liten gran som jag fick dekorera. Då var jag besviken, men nu tänker jag på hur mycket trevligare det är med riktiga doningar.
Små, rara julgransfötter har jag funnit på loppis genom åren, men en stadig flaska med smal hals eller en karaff kan också funka fint som adventsgransfot. Här kommer en grankavalkad.
En riktigt tanig liten sak som jag hade i köket en jul. Med egenvikt stjärna och röda pumlor. Önskar jag rymde en adventsgran i köket nu med!
En gles och ful adventsgran klädd i halmstjärnor. Men vad är det nu för fel på att vara gles och ful? Det är charmigt på sitt eget vis.
En härligt knubbig gran på en piedestal i matsalen. Livsfarliga små ljus men himla stämningsskapande.
Barnens alldeles egna gran, med kitschiga julaffischer på väggen bakom. Det svåra är att hitta en tillräckligt liten ljusslinga som inte tynger ner grenarna. Fick planscherna och de lömska tomtarna på bordet av en bloggläsare. Förtjusande kombination!
Den syns inte mycket, men jag minns att den här granen var en favorit. På ett sideboard i matrummet. Helt utan dekorationer men fin i sin enkelhet.
En oklädd gran högt uppe på ett skåp, bredvid julkyrkan. Minns att jag tänkte på det som ett jullandskap där granen och kyrkan hörde ihop.
En liten gran i Bertils barnkammare. Hans rum var världens mysigaste! Älskade de små möblerna, den lilla sängen och alla gamla leksaker.
Adventsgran från en av de första jularna i huset när jag gillade vitt och rosa. Rätt trevligt med en sådan här genomskinlig glasflaska faktiskt.
Förra årets söta gran med den minimala toppspiran och det ömtåliga handgjorde julpyntet av silkespapper och halm. Som ni ser är duken en återkommande favorit.
Avslutar med Bertils allra första lilla adventsgran. Pyntad med flugsvampar och cirkus en tvärhand hög.
Årets adventsgran planerar jag att pynta på ett helt annorlunda sätt! Återkommer med bild på första advent.
Fick den här frågan av läsaren Mia, efter att jag berättat att vi åkte och hälsade på våra kompisar som bor en och en halv timme bort.
Måste fråga, 90 min med bil till din vän, är det ett normalt avstånd för er i norr att bara hälsa på en vän för en dag? Jag är nästan i Örebro på den tiden från Stockholm. Känns avlägset att göra en sån tur till en vän om det inte är för en längre visit på kanske en helg. Det där med avstånd är så intressant.
Skrattade när jag läste för det lät ju helt absurt när Mia beskrev det som att man nästan hinner från Stockholm till Örebro på den tiden. Det är ju jättelångt! Men i min egen vardag, i mitt eget sammanhang är det inget konstigt avstånd. För mig som har många vänner långt bort är en kompis som bor 90 minuter bort med bil närmast “nästgårds”. Det är ju liksom ändå en sträcka man kan köra utan att blir trött eller behöva ta paus. Det betyder inte att man åker dit hur ofta som helst – men det är liksom ingenting att orda om.
Minns att Jakob hade en kursare från Stockholm som berättade att han förlorat kontakten med sin farmor sedan hon flyttade trettio minuter bort. För honom var det tydligen ett avstånd som inte gick att överbrygga. För mig lät det löjligt. Trettio minuter är ju noll och intet?!
Så fort jag åker in till stan är det en bilresa på 10 mil t&r och den resan gör jag åtminstone två gånger i veckan. Och det är många i min by som pendlar den sträckan vare dag – min son till exempel. Många tar den med tåg eller buss, men det är inte alla som det fungerar för. Då får man istället köra.
Jag tycker att det är roligt att köra bil och jag är bekväm med att köra långt. Har själv kört de hundra milen till min syster i Borås flera gånger, med bara några raster efter vägen. Det är jobbigt men bra för när jag gör den resan så blir resan till min sommarstuga på 65 mil t&r inte alls farligt lång. Det är härligt att vara självständig och våga och orka köra dit man vill!
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.Ok
