Dags att ta itu med servettlådan. Irriterande grölig och omöjlig att stänga! I denna låda ligger förutom tygservetter och pappersservetter också kortlekar. Verkar kanske konstigt – men det här är ju lådan närmast matbordet där vi alltid sitter och spelar kort. Så det passar att de får de ligga där!

Rev ut alla servetter. Torkade ur lådan. Vek om i prydliga högar. Insåg att pappersservetterna är helt slut och behöver fyllas på. Och sedan gick jag igenom och sorterade upp fem kortlekar. Endast tre av dem var fortfarande kompletta så jag slängde resten i pappersåtervinningen. Den bruna grejen i trä är en dekoration till en köksstol. Den ligger där i väntan på att få trälimmas fast igen.

Ps. gulligt hyllpapper va? Det fanns i skåpet när jag köpte det och har fått stanna kvar!

Nivån på stöket i garderoben ger en omedelbar inblick i hur stressiga mina mornar varit senaste tiden. Inte så stressiga alls alltså. För min garderob har sett mycket värre dagar.

Ändå är det alldeles tillräckligt stökigt för att jag ska få ett meltdown när det är dags att hitta igen sportbehån, de sköna trosorna eller den svarta lilla kjolen. Så hög tid att städa! Gör man det ofta innan det går för långt så tar det ju inte så lång tid.

Plockade ur kläderna hylla för hylla och vek om dem i nya prydliga högar. Städade garderoben senast i juni och en hel del av ordningen var fortfarande kvar. Hittade igen mina bästa träningstrosor! Och en blus jag glömt bort som hamnat bakom allting annat. Hurra vad bra!

Viker allt i lagom prydliga högar utom träningskläder som rullas och rynkfria kjolar som också rullas. Tycker de ryms bättre då.

Jag hann vika allt på åtta minuter och ägnade de resterande minuterna åt att bära ner de somrigaste kläderna till källaren. En playsuit, minishorts (som aldrig användes i somras och inte heller förra sommaren och som jag lika gärna kan skänka bort) samt några riktigt fladdriga sommarklänningar som inte kommer användas förrän tidigast i juni.

Vad städade du idag?

Lyder ordspråket. Men det är helt fel. Det som inte dödar det skadar en och gör en full av sprickor, nagg och krackeleringar. Jag önskar bara att jag hade förstått det tidigare. Att min mamma dog gav mig mycket vishet för min ringa ålder. Men det gjorde mig inte starkare. Och när jag blev utmattad mognade jag, lärde mig mycket om mig själv och mycket om att vara människa. Men upplevelsen gjorde mig inte starkare utan skörare.

Jag avskyr tanken på att jag skulle vara skör eller vek. Men samtidigt är det också en lättnad att veta att den där skörheten kan förklara varför jag upplever ångest allt oftare. Varför jag har så nära till katastroftankar och varför jag ofta kan ligga vaken och oroa mig. Jag har levt och det sätter sina spår.

Erica formulerade det så bra för mig en dag när vi diskuterade ångest. När man är ung tror man att man är som en fin vas som ska få stå i ett skåp hela livet och hanteras varsamt. Sedan blir man chockad och nästan förolämpad när man utsätts för saker. Man skickas runt, blir kantstött, repad och ful. Går sönder och bli nödtorftigt lagad igen. Naggad i kanten men förhoppningsvis fortfarande fungerande. Och det är liksom det som är själva livet. Vem vill leva i ett vitrinskåp?

Åhå. Det är en liknelse jag förstår mig på. Livet är inte en vas som ska lämnas tillbaka i oanvänt skick.

Det som inte dödat mig det har heller inte härdat mig – utan istället bara gjort mig extra känslig i vissa situationer. Men det har också gjort mig mer medkännande och klok. Livsvisdom kan man bara skaffa sig genom livserfarenhet och av livserfarenhet blir man kantstött. Det är naturens lagar och det är helt i sin ordning.