Varför är kändisar så ofta vänner med andra kändisar? Och är det för att jag och Malin tycker svenska kändisar är så tråkiga som vi själva saknar kändiskompisar? Vi pratar om att vara vännina med Läckberg, Snoop Doggs udda preferenser, den sorgliga skillnaden mellan oss och Jenny Strömstedt – samt min självupplevda erfarenhet av Brolles effekt på kvinnor. Och så pratar vi om kärlek vid första kändishatet!

Vilken kändis skulle du vara vän med om du fick önska?

Vi fick för övrigt en sån jädra femplus-recension av en poddlyssnare.

Bästa podden! Svårt att sammanfatta varför, men försöker: Äntligen en podd med två kvinnor som pratar med varandra som man gör med väninnor man tycker om. Inget stelt puss och gulli gull. Rått och skrattfest.

I torsdags hämtade jag barnen tidigt på skolan och så tog jag med mig min moster Mia och åkte upp till stugan över helgen.

Varje ny årstid får jag en sådan fruktansvärd längtan efter att uppleva just den årstiden just där.

Vi kom fram vid middagstid och eldade, packade in och tände ljus. Jag gjorde varma mackor. Enkelt och bra.

Barnen drog genast fram sin leksakslåda och började leka med bilar.

Fredagen var regnig och dimmig. Men vi gick ut ändå såklart. Någon hade ett omättligt klätterbehov.

Och försvann upp på vedbodtaket.

Vi inspekterade hur kadavret utvecklat sig sedan sist. Barnen ville prompt ta med det till kojan och sätta upp på en pinne . Men jag föreslog att vi väntar tills våren när det förhoppningsvis bara är ett skelett kvar.

Vi stannade till vid gravarna också. Där släktens alla husdjur ligger. Jurtjyrkogården!

Så drömskt med dimman kring gården.

Vyn från fönstret. Vår lilla bastu som ett rött utropstecken. Så ledsen att det inte blev någon fiskevecka i år heller. Saknar att få vara här med syrrans familj och farsan och bara fiska, röja sly, röka sik och plocka lingon. Men en helg är ju i alla fall bättre än inget!

Vi gick ut i skogen och andades den fuktiga luften.

Hösten är så långt gången här uppe. Nästan inga löv kvar på träden. Snön är inte långt borta.

Men trots att det var grått på himlen var naturen färgsprakande. Kolla in dessa röda löv. Lika knalliga som mina gula stövlar!

Vi kollade till barnens koja vid sandtaget där de brukar leka med kusinerna. Den stod kvar som den skulle. Man ser ju direkt att det enda som saknas är ett kranium. Kronan på verket.

Bertil och Folke hoppade ner från sandtaget och gjorde parkour med tallrötterna – hängde och slängde och gjorde tricks.

Fast för Ulf var det lagom utmanande att bara försöka ta sig upp och ner för slänten.

Så vackert och så vemodigt.

När vi kom in grillade vi korv och fläsk till lunch.

Moster Mia pusslade och lekte med Ulf

Och gjorde läxorna med storbarnen. Sån förmån att få vara tillsammans i flera dagar och bara ha det mysigt!

Under resten av fredagen och lördagen pysslade jag mest på i lugn och ro. Kokade palt, städade hela köket och sorterade i skåp och lådor. Däremellan låg jag mycket i soffan och läste böcker och hade det skönt. När barnen somnat på kvällarna satt jag och Mia uppe sent och pratade och läste högt ur mormors dagbokskalendrar där hon skrivit upp vad hon gjort varje dag under nästan tjugo år av sitt liv. Vi gapskrattade och blev rörda och fulla av beundran inför denna märkvärdiga kvinna. Fast hon varit borta i tre år är hon med oss i anden!

Mycket sol hade vi inte – men en dag orkade den bryta igenom dimman.

Då var det vackert så att man nästan ville gråta.

Tur att vi kommer tillbaka igen till höstlovet. Men då ligger nog snön tjock på marken. Det brukar den göra. Då har jag stora planer för att skrämma barnen från vettet som under tidigare Halloweenfiranden.

“Det finns ett återkommande drag i flera av dina blogginlägg, nämligen respekt för människors kompetens. Lärare får respekt av dig, det läkaren säger typ “jag tror du är deprimerad” möter du inte med ett ilsket ifrågasättande utan går med på att testa antidepressiva, din PTs plan för att du ska må bättre tar du emot och mår sedan bättre. Och du litar på din frisörs god omdöme och på din hudterapeuts kunskap. Tycker att din tillit till andra är så fin att få ta del av. Hoppas många gånger att jag skulle vara bättre på det själv.“

Jag fick den här kommentaren av min trogna läsare med signaturen BE. Och jag tyckte att den var spännande! Ibland kan ju någon som bara ser en utifrån verkligen lyckas sätta fingret på sånt man själv inte har en aning om. Och en trogen bloggläsare upptäcker säkert saker som jag inte märkt själv.

Den här kommentaren öppnade mina ögon för ett personlighetsdrag som nog är ganska utpräglat hos mig. För ja – jag har hög tilltro till andra människors kunnande. Och jag älskar att få hjälp av människor som vet mer än mig. Jag vill gärna lägga viktiga beslut i deras händer eftersom det frigör tid för mig att göra det jag är bra på. Det ligger liksom inte i min natur att ifrågasätta om folk verkligen vet vad de pratar om eller ej. Jag har höga tankar om min egen kompetens på mina specialområden – och därför tror jag att andra också har hög kompetens på sina specialområden.

Det gör att jag som arbetsledare är extremt tillitsfull. Jag vill att de jag jobbar med ska vara självständiga och handlingskraftiga och jag vill inte bli tillfrågad om varje liten detalj. Jag njuter när jag kan delegera bort uppgift efter uppgift och se andra göra det bättre än vad jag hade gjort själv. Det gör att jag får bra avlastning men även input i mitt yrkesliv. Och privat har jag oftast litat på läkare och psykologer och det med bra resultat. Jag tänker att en viktig del av tillfrisknande kommer från att tro på att det man gör faktiskt hjälper. Och då har den inställningen varit en tillgång för mig.

När jag var liten hade vi en katt som hette Busan. Hon var verkligen världens snällaste och mest tillitsfulla och mamma sa alltid att det var för att hon aldrig hade träffat någon människa som var dum mot henne. Hon visste inte att det finns folk som sparkar efter katter, sjasar bort dem från broräcken eller skrämmer iväg dem när de kommit in på deras tomt. Hon hade bara träffat snälla människor. Ibland tänker jag att jag varit som Busan under största delen av mitt liv. Och att det är en förmån att ha fått en sådan uppväxt. Att sällan ha anledning att bli misstänksam och skeptisk.

Men det här draget är inte bara en tillgång. Jag vet också att det också har lett till att jag blivit lurad – både privat och professionellt. Ibland har det svidit ordentligt och jag har chockat fått inse att den jag satt min tilltro till inte var värd att lita på. Det har förutom tillit också kostat mig stora pengar när jag samarbetat med fel människor. Jag har en ganska bra inre kompass och magkänsla – men i perioder när jag varit överbelastad, stressad eller haft sorg har kompassen blivit skev. Det har ofta varit vid dessa tillfällen jag hamnat ännu mer snett. En rad sådana incidenter var till exempel en del i att jag blev utmattad.

Så de senaste åren är jag mer på min vakt. Jag har blivit mer krass och kanske också mer cynisk. Det känns tråkigt förstås, men en viss dos kritiskt tänkande krävs väl för att verkligen kunna räknas som vuxen? Det är inte dumt att vara snäll. Men att vara dumsnäll är jättedumt. Nu försöker jag hitta någon slags balans i det hela.