Kategori: Clara ryter ifrån

Jag älskar när jag får smarta kommentarer. I inlägget Nöj dig med ett medelmåttigt liv skrevs det många kloka saker och bland annat lämnade Linnea riktigt läsarguld.

Något liknande slog mig när jag såg Måns Zelmerlöv i Skavlan. I programmet förklarar han att han har i flera år varit oerhört egoistisk, självcentrerad och karriärsdriven. Vad gör han för att bli en bättre person då? Jo han går i massor av terapi och deltar i Baravara-kurser. Det vill säga reflekterar, reflekterar och reflekterar – jag jag jag.

Tänk om han istället hade sagt att han lägger all sin tid på att träna ett innebandylag, coachar barn som vill spela musik på en ungdomsgård eller typ står i ett soppkök på söndagar? Det hade varit så uppfriskande! När man betett sig som allra sämst kanske det faktiskt är läge att parkera sitt jag och fokusera på något annat ett tag. Typ ”var kan jag hugga in med min friska kropp och faktiskt hjälpa någon?”

Mina tankar gick i liknande banor när jag såg Skavlan (och vi diskuterade det efteråt i bland annat podden). Att söka inåt i sig själv är givetvis inte fel. Men om problemet är att man varit upptagen av sig själv – kanske lösningen inte är mer terapi, kurser och fokus på jaget. Utan att rikta energin utåt.

Det ena behöver givetvis inte utesluta det andra och jag är ju själv intresserad av psykologi och att lära mig om personlig utveckling. Samtidigt är jag livrädd för den här samhällstrenden som går ut på att gräva i sig själv. För jag tror att det kan bli väldigt destruktivt.

Sommaren 2023 hade jag enormt mycket ångest och oro kring mitt liv och mina barn. Det handlade förstås mycket om att mitt äktenskap knakade i fogarna och jag började förstå vartåt det barkade. Jag försökte på alla sätt att lindra min egen ångest och oro och läste allt jag kom över. Det som till slut verkligen hjälpte? Att jag åkte med Läkarmissionen till Etiopien den hösten. Direkt vi landade så kom det över mig.

Jag har lyckan att vara född i det tryggaste landet i världen, i den tryggaste landsändan, i den tryggaste lilla byn, i en släkt och familj full av kärlek och omtanke. Förmodligen har ingen haft det så här bra och tryggt genom tiderna någonsin. Och vad kräver jag? Jag kräver MER trygghet. MER försäkringar om att inget ont ska hända någon jag älskar. MER säkerhetsgarantier. Att jag inte skäms!

Jag minns att resan örfilade mig så att jag kom ur den krampaktiga skräck jag befann mig i. Jag var så lättad och glad av att bli omskakad och väckt. Få distans till hur små mina problem är ur ett globalt perspektiv. Någonting jag givetvis redan visste – men ändå inte kände på djupet.

Såklart har man rätt till sin oro, rädsla och ångest. Men den mår bra av att sättas i perspektiv. Att göra någonting ansträngande för någon annan kan få en att må bättre. Vare sig det är att hjälpa en granne, sin gamla mormor som sitter ensam, barnens kompis som har det svårt hemma, en bekant som är ekonomiskt utsatt. Bidra med frivilligarbete i kyrkan, via Röda Korset, i ett politiskt parti eller i sin byaförening. Vad det nu kan vara, stort som smått. Det är läkande och uppbyggligt att lägga energi på någon annan än sig själv. Och hade Måns velat upprätta sitt anseende i offentligheten hade det dessutom varit ett ganska smart drag, istället för att skriva den där boken.

Vi lever just nu i det mest extrema optimeringssamhälle som någonsin har funnits. Det beror på att vi aldrig tidigare haft det så här bra materiellt. Fast livet ska inte bara vara bra – det ska vara perfekt justerat och optimerat in i minsta detalj. Och vi verkar tro att det finns en hållplats vi kan komma till, där det är så. Där den perfekta garderoben fortsätter vara perfekt. Där den ideala kosten fortsätter vara ideal och en optimal hallordning är för evigt optimal. Men det är en lögn. Man kommer aldrig fram. Det enda som händer när man optimerar är att man höjer och höjer och höjer nivån på sitt liv…

Men är inte det bra då? Ska vi inte leva våra bästa liv?

Nä jag tror faktiskt inte det.

Jag diskuterade det här med min vän Elina, sedan vi konstaterat att vi efter alla småbarnsår äntligen fått till en fungerande städrutin. Hemmet är för det mesta på en helt okej nivå. Man håller inte längre på att dö av skam när någon kommer oanmäld. Men då gäller det att inte höja ribban och vilja ha det ännu mer välstädat, fixat och optimerat. Varför? Därför att det inte finns någon bortre gräns för den strävan. Och om man inte sätter stopp kommer all ens tid slukas av att självupptaget justera sitt liv. En säker väg till meningslöshetskänsla.

För att bli lyckligare tror jag att man – när livet är någorlunda i ordning – ska försöka vända blicken utåt. Vem behöver min hjälp? Var kan mina händer komma till användning? I vilket sammanhang behövs min tid och mitt engagemang?

Ni vet den där klyschiga liknelsen med att själv ta på sig syrgasmasken innan man hjälper någon annan? Den är sann. Men idag är det mer som att man tar på sig syrgasmasken, speglar sig, justerar banden, applicerar mascara, dekorerar syrgasmasken med klistermärken och charms och stolt tar selfies. Så att man aldrig hinner hjälpa någon annan.

Det går inte att optimera livet tills det är fullkomligt och friktionsfritt. Det är en kapitalistisk fantasi som säljs på oss för att vi ska vara ständigt missnöjda och ha fullt upp med att sträva efter mer. Men om jag vill hinna med någonting annat än mig själv – och det borde jag verkligen vilja – då bör jag nog nöja mig med att ha ett rätt medelmåttigt liv.

Jag gästade Skavlan & Sverige denna vecka för att diskutera stad och landsbygd. Min viktigaste poäng – som förhoppningsvis kom fram – är att dagens skattesystem inte är en naturlag. När Lidingö gnäller för att de måste dela med sig av sina rikedomar till fattigare kommuner – glömmer de bort att de lika gärna hade kunnat vara en av dessa kommuner.

Och Jokkmokk, Gällivare och Kiruna hade kunnat vara några av de rikaste. I alla fall om vi haft ett skattesystem som mer liknade det som finns i Norge. Där kommuner med mycket naturresurser får behålla större delen av skatteintäkterna. Medan vi i Sverige skickar intäkterna till staten och till de kommuner där huvudkontoren sitter. Inte sällan rika kommuner i Stockholm.

Ändå är det våra älvar, berg och skogar som exploateras och förstörs för evig tid. Utan att det knappt ger ett arbetstillfälle här uppe…

Det blev en spännande debatt tycker jag. Idag läggs så oerhört stort ansvar på axlarna till oss lantisar, som ingen stadsbo någonsin skulle gå med på. De flesta av oss som bor på landet inte är intresserade av att bo i städerna. Vi bor gärna kvar i våra små byar och samhällen. Men vi vill ha den samhällsservice som städerna tar för självklar. Skola, gatlysen, vårdcentraler och en affär. Snöröjning och kanske till och med en trevlig plantering vid byns enda rondell.

Efter programmet bandats körde jag tillbaka till Ödeshög för att fortsätta min vistelse på Strand. Trött men nöjd och glad över min insats! Tack för alla hejarop och kommentarer från er som redan hunnit titta. Det sänds först ikväll men ligger ute på Svt Play redan nu. Avsnittet heter Vindkraftverk i Humlegården.

Jag lyssnade på söndagsintervjun med historikern Dick Harrisson som konstaterar att det ur ett historiskt perspektiv närmast är ett underverk att det finns demokratier. Tidigare har ju på sin höjd någon promille av befolkningen bestämt över alla andra. Och fortfarande lever 70 procent av världens befolkning i totalitära samhällen. Så att vi har en demokrati är någonting vi ska vara både stolta, tacksamma och känna stort ansvar över.

Men demokrati är någonting skört, även här i Sverige. Experter varnar för att den är på tillbakagång. Politiska företrädare utsätts för hot och hat. Politiker själva använder en retorik som polariserar människor och ställer grupper mot varandra. Många politiker lyssnar inte på de experter och den forskning som ska ge ledning åt deras politiska beslut, utan driver igenom förändringarna i alla fall. Och det gör mig livrädd! Se hur USA på bara några mandatperioder lyckats försvaga, inskränka och korrumpera demokratin till oigenkännlighet.

Jag vet inte hur jag ska kunna stå ut fyra år till med att vårt land utvisar tonåringar som går i skolan och har hela sitt liv här. Där trettonåringar inte är betrodda att gå själva på sina utvecklingssamtal, men absolut kan sättas i fängelse. Där klimatpolitiken inte baseras på vad som faktiskt minskar våra utsläpp – utan på rent önsketänkande från politiker. Och där pengar som borde gå till skola för barnen istället hamnar i riskkapitalisternas fickor.

Jag kommer inte rösta för lägst pris vid pump eller lägre skatt för mig som höginkomssttagare. Jag röstar för mina barn och syskonbarn och för att de ska ha en framtid och ett klimat som går att leva i. Att de ska kunna växa upp i ett tryggt, demokratiskt land där vi hjälps åt att ta hand om varandra. Med alla våra egenheter, unika gåvor och förutsättningar.

Jag hoppas att du också utnyttjar din rösträtt idag!

Varje kreddig ung kvinna med självaktning har en bokcirkel. Varje hunkig snubbe på café poserar med en bok. Att läsning blivit en statussymbol är förståeligt i en värld av popcornhjärnor. Att vara en av dem som både har förmågan och orken att läsa är som att vara en av dem som tar sig tid att träna eller laga mat från grunden. Man är lite bättre än andra helt enkelt.

Men är det viktigast att läsa – eller att bli sedd medan man läser? För många influencers är det i ärlighetens namn det senare som gäller. Och det är här jag kommer in. För det är ingalunda fel att posera med sitt läsande. Men om man är usel på poserandet så blir det inte trovärdigt. Och då undergräver man ju inte bara läsrörelsen utan förstör också sin image. Så här kommer – i all välmening – några varningar och tips. Från en som är influencer och har läst en bok:

Undvik i alla händelser denna pose. En sekunds slummer räcker för att vakna med en skallfraktur, i alla fall om du läser en inbunden klassiker. Det vet alla riktiga läsare så posen kommer att avslöja dig. Och jag avråder från att ta med hela bokhyllan på utflykten. Boktravar är oergonomiska och skär in i nacken. En riktig läsare skulle enbart våga sig på företaget med en trave mjukband. Vill du prompt läsa ute? Testa att läsa på mage, men inte mitt i borrelia-gräset. Bred ut en filt, sätt armbågarna i marken och stötta hakan i ena handen. Läser du på för nära avstånd till boken blir du nämligen glosögod och börjar snart läsa på skrådden. Och det ser hemskt konstigt ut på bild.

Den här posen kan tyvärr inte användas för själva läsningen, det vet alla som prövat. Dock är den bra om du behöver kontrollera din kaffe-andedräkt. Många autentiska bokläsare har bränt sig när de försökt läsa och dricka kaffe samtidigt, så följ detta kloka exempel och varken läs eller drick kaffe. Skamvrån är ingen trovärdig läsplats och jag vill starkt varna för denna oergonomiska läsställning. Den anspelar på gamla stereotyper om att läsning gör dig krumryggad och närsynt. Och här ser man verkligen faran med influencers inflytande. Denna synnerligen oergonomiska kroppsställning vid bokläsande sprider sig som en farsot i samhället.

I utbildande syfte kommer här några verklighetstrogna och användbara poser. Ifall du någon gång behöver se ut som att du läser på bild.

Dubbelhakan. Läsposernas urpose. Slittålig placering som möjliggör ätande. Godisskålen förvaras lämpligen mellan brösten.

Sjöjungfrun. Karaktäriseras av en klassisk sjöjungfrupose på sidan. Positionen möjliggör långvarigt läsande i soffa. Eventuell sockerdricka uppstår främst i handleden om otillräckligt kuddstöd erbjudes.

Tankfullheten. Minen hos någon som är djupt försjunken i sin bok, läser på rätt avstånd och inte reflekterar kring sitt ansiktsuttryck eller omvärlden.

Skeptikern. När man kommer till en passage man inte förstår eller tycker är välskriven. Ska jag orka läsa vidare? Ska jag smälla igen boken?

Näspetaren. Kan varvas med hårbottenkliaren. Lång läsning tenderar nämligen att inspirera till pillande av olika slag.

Gäsparen. När litteraturen börjar göra sin verkan.

Tantluren. När man gett upp.

Myglaren. En mobil gömd i boken, när du inte orkar läsa men ändå vill ha kredden.

Idag den 8e september är det FN:s Internationella Läskunnighetsdag. Och då infaller också Read Hour – ett initiativ från Läsrörelsen. Klockan 19 läser vi en timme tillsammans. I vilken pose läser du?

Jag kom precis från tandläkaren efter mitt femte besök det här året, på grund av problem med en trasig tand. Jag vågar inte tänka på vad den sluträkningen kommer att landa på. Samtidigt som jag är oerhört tacksam över att veta att jag på något sätt kommer kunna ta mig råd. Men hur folk i allmänhet klarar tandläkarräkningar? Det förstår jag inte! Visst är det sjukt att om jag ramlar med cykeln, bryter benet och slår ut flera tänder i käken så kostar det 250 kronor att åtgärda benet men kanske 25 000 kronor att laga tänderna.

Att subventionera fri tandvård för befolkningen beräknas kosta omkring 7 – 10 miljarder per år. Det må låta mycket men det är ändå bara några procent av skattesänkningarna som gjorts av regeringen den här mandatperioden. Framförallt för samhällets rikaste. Tänk om Tidöregeringen istället för att sänka skatten för de rikaste hade finansierat tandvård för alla svenskar? Och tänk vad mycket pengar man potentiellt hade kunnat spara inom vården, med tanke på att hjärt- och kärlsjukdomar är så tätt sammankopplade med dålig tandhälsa.

Att förbjuda vinstuttag i friskolan skulle betyda omkring 8 extra miljarder per år som går tillbaka in i skolväsendet. 8 miljarder är ungefär 12 000 ytterligare lärartjänster som skulle komma svenska barn till del. Men istället går pengarna ut i riskkapitalisternas fickor. Och det vill varken M, SD eller KD förändra. De är nämligen för det här världsunika (!) systemet där privata storföretag kan tjäna storkovan på skattemedel som borde gå till svenska barns skolgång. Givetvis måste vinster i friskolan stoppas.

Högern ha varit i majoritet i riksdagen de senaste tjugo åren. Ända sedan 2006 har de borgerliga partierna haft vetorätt mot all vänsterpolitik. En gång var Sverige världens mest jämlika land – men idag har vi flest miljardärer per capita i Norden men också fler miljardärer än till exempel USA har per capita. Vår skattepolitik har snedfördelat tillgångarna så att skillnaderna mellan en arbetare och en direktörs lön idag är den största som uppmätts på 70 år. Samtidigt är våra tillväxtnivåer i Sverige låga, jämfört med våra nordiska grannländer. Och vi har dessutom ett sämre löneläge än våra grannar. Därutöver går vår välfärd på knäna fullständigt. Sverige ligger i botten i EU och OECD när det gäller antalet vårdplatser per invånare, enligt Eurostat. Hela vår välfärdsstat håller i tysthet på att monteras ned, samtidigt som regeringen fortsätter att låna pengar till skattesänkningar.

Sverige har gått från att vara ett föregångsland inom miljöpolitik, jämställdhet, rättvisefrågor och inte minst barns rättigheter. Till att kritiseras av UNICEF och Human Rights Watch för att barn idag kan placeras i fängelser. Och EU har dragit Sverige inför rätta och stora böter väntar sannolikt, eftersom vi inte lever upp till klimatmålen vi åtagit oss.

Jag drömmer om och ber för ett maktskifte till hösten. En regering med V + Mp + S med egen majoritet. Så att drastiska reformer för klimat, jämnlikhet, folkhälsa, trygghet och en stark välfärdsstat kan genomföras. Jag hopps att L åker ut ur riksdagen och att C inte kommer behövas i ett sådant här regeringsunderlag, eftersom de kommer bromsa många viktiga reformer. Måtte det bli så!

(Läs gärna den här texten som jag skrev inför förra valet men som ännu är lika aktuell.)

Hörde du nyheten om att AI företag köper upp gamla böcker, tankar över informationen och sedan destruerar litteraturen? Gamla unika böcker som bara fanns i ett eller ett fåtal exemplar är borta för alltid! Förvandlade till sopor medan informationen nu enbart ägs av AI företag.

Varför gör företagen så här? Jo för att ta makten över informationen såklart. Och först när den är helt borta i fysisk form kan man vara den enda ägaren av den. Och då kommer den att vara mer värd. Och kan säljas tillbaka dyrt till den som är beredd att betala…

Jag vet inte varför just denna nyhet gjorde mig så bestört. Av allt fruktansvärt som pågår just nu och som vittnar om världens galenskap – varför är det böckerna som kommer åt mig? Men så minns jag att jag känt samma sak när jag hört om hur Ryssland bombat sönder Ukrainas kulturarv. Eller när antika lämningar och tempel sprängdes och förstördes av IS under kriget i Syrien.

Det är inte det att jag värdesätter byggnader och böcker högre än människor som lider. Men vi människor är en så kort tid på jorden, var och en. Ensamma lämnar vi inget vidare avtryck. Men det vi tillsammans åstadkommer över tid: litteratur, arkitektur, unika städer, konst och vackra ting. Det är när sånt bevaras som vi växer och utvecklas som mänsklighet. Och det är tack vare bevarandet som vi idag kan få läsa Odyseén som skrevs omkring 700 år f.kr., eller inträda i St Peterskyrkan i Rom. Och fortfarande kan vandra på gatorna genom Gamla stan i Damaskus.

Men att några individer – som bara lever kanske 75 år på denna jord – tar sig rätten att utplåna sånt som funnits i tusentals år och som tillhör oss alla. Det gör mig nästan galen!

Ändå är det ju precis vad klimatförändringarna gör hela tiden. Fast där är vi alla delaktiga med små steg och dagliga val. Där vi inte tänker alls på klimatet eller på djuren. I vårt eget land gräver gruvbolagen i norr sönder landskapet för tid och evighet. Vatten förorenas, skogar försvinner och djurarter kan inte längre överleva. Människorna som bedrivit renskötsel där i tusentals år måste flytta. Enligt WWFs bedömningar hotas omkring 46 000 arter i världen av utrotning, till följd av framförallt klimatförändringar och människans ingrepp i naturen.

Tänk att vi – som var och en kanske bara lever omkring 75 år på denna jord – tar oss rätten att vara med och utplåna sånt som funnits i tusentals år och som tillhör oss alla? Det gör mig nästan galen!

Idag är det den internationella kvinnodagen. Men det är också valår. Och jag noterar att det som så många andra valår bara är männens frågor som står på agendan. Det är kriminalitet, krigsrustning och skattesänkningar. Men vem pratar om mina hjärtefrågor? Det som rör kvinnor och barn?

Jag bryr mig om alla mina vänner som jobbar inom vården under orimliga arbetsvillkor. Jag bryr mig om att mina barns pedagoger ska ha rimliga arbetsdagar så att de orkar ta hand om barnen på bästa sätt. Jag bryr mig om att ungar jag känner som står i evighetslånga köer till BUP någon gång ska få bli utredda. Jag bryr mig om att bebisarna på BB Malmö återigen ska få torkas med mjuka tvättlappar och mammorna ska få sårsalva till sina ömma bröstvårtor. Inte som nu när Moderaterna i Malmö gjort besparingar på 146 miljoner kronor.

Jag bryr mig om att lagstiftare försöker efterleva klimatmålen. Så att det ska finnas en framtid för mina barn och barnbarn. Jag bryr mig om att mina barns vänner som levt hela sina liv i Sverige inte plötsligt ska utvisas till ett land de inte ens har någon relation till. Jag bryr mig om att de som tjänar mest (män) ska betala mer i skatt och att de som tjänar minst (oftast kvinnor i arbetaryrken) ska betala mindre i skatt. Jag bryr mig om att det finns människor som har som uppgift att se efter alla gamla, ensamma och sjuka. Och att de ska får bättre möjligheter att utföra sitt jobb. Jag bryr mig om rätten till säkra aborter, säkra förlossningar och bättre vård för kvinnor. Jag bryr mig om storleken på barngrupperna i skolan. Att inte vinstdrivande friskolor roffar åt sig det som ska gå till våra barn. Jag bryr mig om tillgången till skolbibliotekarier, kuratorer och skolsköterskor. Jag bryr mig om slopade karensdagar som är orättvisa och missgynnar alla som inte kan arbeta hemifrån.

Just nu lever vi i ett politiskt klimat som bara bryr sig om rika, vita män. Eller fattiga, rädda vita män som skyller sin låga status i samhället på kvinnor och invandrare. Jag känner mig desillusionerad av den politiska debatten. Där ett gäng ex-nazister är mittpunkten i svensk politik. Den mittpunkt som alla andra partier ska förhålla sig till. En mittpunkt med politiker så kvinnofientliga att de inte ens lyckas skrapa ihop några kompetenta kvinnor som vill företräda deras politik.

Vem företräder oss som bryr sig om allt detta? Ingen, verkar det som! Men jag hoppas fortfarande på en valrörelse med fokus på barnen. För när man gör det bra för barnen blir det nästan alltid bättre för kvinnorna. Och ett samhälle som tar hand om kvinnor och barn är ett gott samhälle även för män.

Forskningen är entydig – en majoritet av medborgarna vill se klimatpolitik som når målen. En studie från 2024 som inkluderade över 130 000 medborgare i 125 länder (inklusive Sverige) visade att 89 procent av världens befolkning anser att deras lands regering “borde göra mer för att bekämpa den globala uppvärmningen”. Det är ett sällsynt tydligt resultat: ett överväldigande folkligt mandat för kraftfull klimatpolitik, världen över.

Ändå gör Sveriges regering ingenting för att bidra till omställningen. Tvärtom ökade Sveriges utsläpp under 2024 med hela 7 procent!

Om ett år är det val och den fråga som står överst på min prioriteringslista är klimatet. Vilka partier har en seriös miljöpolitik som faktiskt strävar efter att MINSKA Sveriges utsläpp i världen?

Jag är väldigt stolt över att tillsammans med 40 andra kända svenskar skriva under denna debattartikel i Aftonbladet. För att visa att vi är många som bryr oss om klimatet och som önskar en politik som driver dessa frågor!

Men redan nu på söndag är det kyrkoval, för oss som är med i Svenska kyrkan. Det kan kännas perifert och oviktigt. Men eftersom röstdeltagandet i kyrkovalet är så lågt kan oseriösa krafter lätt mobilisera stöd. Just därför uppmanar jag dig att gå och rösta. Här kan du läsa mer om valet, kandidaterna och hur du kan tänka när du röstar. Själv kommer jag att lägga en röst för De gröna i Svenska kyrkan. En partipolitisk obunden nomineringsgrupp som arbetar för klimatet. Kyrkan förvaltar ju mycket skog och jag vill djur och växter som lever där ska bevaras och skogen anpassas för klimatförändringarna, bland annat genom restaurering av våtmarker.

Och så en påminnelse om en gammal sanning: Om inte du använder din röst, kommer någon att använda din tystnad.

Jag har delat mycket på min instagram senaste året, om läget på Gaza. Kritiserat vår regerings flathet inför det folkmord som nu direktsänds i teve. Det kommer stå som en skamfläck i våra historieböcker en dag. När vi får förklara för våra barnbarn varför vi inget gjorde. Vi som visste vad som pågick.

En återkommande kommentar jag får är ”vad du är modig” och ”tack för att du står upp, jag förstår att du får en storm emot dig när du postar om detta.”

Det gör mig alltid lite förvånad. För det brukar inte bli någon vidare storm. Nästan aldrig när jag skriver om politik. Mest är det mina amerikanska följare (många av dem älskar Trump) som skriver till mig när jag postar om Gaza. Men inte ens de brukar vara särskilt arga utan snarare diskussionslystna. Ibland kommer såklart upprörda kommentarer. Men är det så farligt då? Jag svarar på en del – men känner inte behov av att diskutera allt i detalj. Man måste inte heller veta allt för att få ha en åsikt. Särskilt inte när den åsikten ligger i linje med vad FNs experter säger. Och det man motsätter sig är att en högerextrem ledare svälter ut och etniskt rensar ett helt folk.

Varför jag lyfter det här är för att jag tror att människor är rädda i onödan. Så många människor är rädda att ta minsta ställning. Att förarga någon på minsta sätt. De har ingen vana att göra det och föreställer sig att det kräver ett enormt mod och att motståndet kommer vara brutalt. Men jag har alltid stått för vad jag tror på och det har inte varit särskilt svårt. Jag inbillar mig förvisso inte att det gör någon skillnad att just jag delar min kritik. Men om många protesterade skulle det göra skillnad. Och framförallt så kan man bättre stå ut med sig själv när man inte känner sig som en total ynkrygg.

Jag tycker att fler borde våga ta ställning. Övning ger färdighet.

Jag är otroligt skeptisk mot den bojkott av ICA och Coop som pågår den här veckan. Jag förstår att ekonomin under de senaste åren blivit pressad för många människor, men jag tycker att själva problemformuleringen är fel. För det första är det långt ifrån alla ICA-butiker som har stora marginaler och gör en stor vinst. Vi har en liten lanthandel i vår by som tillhör ICA-koncernen. Jag vet att de har haft otroligt tuffa år när det blivit dyrare för dem att köpa in varor, samtidigt som köpkraften minskat hos kunderna och allt fler väljer att storhandla i stan. Det har gjort ett redan pressat läge allt svårare. I vår familj har vi ändå fortsatt att fortsätta storhandla på vår lokala ICA eftersom vi värdesätter den så mycket. Och skulle den läggas ner tror jag inte att någon skulle våga starta upp igen. Dessutom har jag insett att en liten butik med enklare utbud ofta är billigare att handla i. ICA Kvantum i stan har visserligen lägre priser – men där okynnerhandlar jag alltid fler saker. På vår lilla ICA köper jag det som behövs.

Men sedan är jag också väldigt irriterad på den här inställningen att mat inte får kosta någonting. Mat är väl ändå en av de viktigaste saker vi kan köpa för våra pengar? Men enligt statistik från SCB spendera svenska hushåll idag i genomsnitt cirka 13 procent av sina totala utgifter på livsmedel och alkoholfria drycker. Det motsvarar ungefär 55 000 kronor per hushåll och år. Denna andel har minskat avsevärt över tid. År 1952 utgjorde livsmedelskostnader 33 procent av hushållens inkomster, och i början av förra seklet var andelen hela 44 procent. Så nej – vi står inte inför några historiskt höga matkostnader idag, även om matpriserna höjts de senaste åren.

Problemet är inte att maten är för dyr i Sverige. Problemet är att vi har vant oss vid att den är alldeles för billig. Och även om det finns en grupp människor som har så små marginaler att de inte kan äta sig mätta – så upplever jag inte att det är dessa som klagar. Och dessa människor som har det svårt ska förstås bli hjälpta. Men det genom höjda bostadsbidrag, höjd a-kassa, höjd garantipension och mer pengar från försäkringskassan. Deras utsatthet handlar ju om att vi monterat ner våra tryghetssystem och försämrat livsvillkoren för de fattigaste.

Det är inte en mänsklig rättighet att få dricka billigt kaffe eller äta obegränsat med billig frukt från andra sidan jorden

Och om vi ska vara helt ärliga kan nog alla vi som inte tillhör denna mest utsatta grupp erkänna att mycket som ligger i våra kundvagnar inte är absolut nödvändig mat. Tvärtom är en hel del den en typ av livsmedelsskräp som varken ger mättnad eller näring. Och om man väljer rena enkla råvaror så blir matkassarna betydligt billigare i inköp, om än tråkigare. Men jag tycker inte att det är en mänsklig rättighet att få dricka billigt kaffe eller äta obegränsat med billig frukt från andra sidan jorden. Det är trevligt att ha möjligheten. Men det är ingen rättighet.

Klimatforskare och dagligvaruhandel larmar just nu om att dessa höjda matpriser bara är början. Mat kommer att bli allt dyrare i takt med klimatförändringar och ökad förekomst av extremväder. Och i Sverige, som är gynnsamt för mycket odling, har vi idag tyvärr en historiskt låg självförsörjningsgrad. Det enda vi egentligen är självförsörjande på är socker, spannmål och morötter. Och mängden småbruk har sedan sjuttiotalet minskat drastiskt. Det har inte skett av en slump. utan beror i sin tur på en väldigt medveten politisk strategi kring centralisering. Folk ska bo i städerna och arbeta! Men nu börjar vi se att detta kanske var förhastat. Det är kanske inte så klokt att koncentrera livsmedelsproduktionen till några få stora gårdar, och sedan låta enorma arealer bara växa igen? Särskilt inte med tanke på krig och klimatförändringar.

Det är idag otroligt svårt att vara lönsam som småskalig svensk bonde. Det vet jag efter att vi drev det ekologiska jordbruket Marstorps Mat i närmare ett decennium. Den tyska vitkålen på vår lokala ICA var billigare än vår vitkål från åkern utanför affären. Det säger sig självt att det är OMÖJLIGT att mat som fraktats hit med lastbilar från Tyskland kan vara billigare än det som odlas här. Bara frakten borde göra det omöjligt. Men med dagens subventioner och bidrag är det bättre att handla grönsaker från kontinenten än att odla det i vår egen by. Det är oerhört skevt.

Och så vill jag slänga in ytterligae en pinne i den här brasan. Och det handlar om att kunskapsnivån om matlagning och råvaruhantering idag är så låg. Tidigare generationer hade i alla fall en beredskap och en kunskap för att klara av fattigare tider. Men idag står många handfallna. En liten del av befolkningen är nördigt intresserad och har matlagning som specialintresse. Medan en stor del av befolkningen baserar sin kost på stora mängder halvfabrikat, har ett stort matsvinn och verkar sakna grundläggande färdigheter inom hemkunskap. Inte heller det har skett av en slump – utan är konsekvensen av att praktiska ämnen som hemkunskap värderas så lågt i skolan.

Med allt det sagt så tycker jag ändå att det finns någonting osmakligt och ohederligt i att stora koncerner gör enorm vinst på att leverera livsnödvändiga matvaror till människor. Men de som borde få en del av de här pengarna är inte kunderna – utan producenterna. Det är de som verkligen sugs ut av systemet.

Vi har aldrig haft så dyra och påkostade kök som nu och ändå aldrig lagt så lite tid på att laga mat. Och så lite pengar på att köpa maten.

Vi har aldrig haft så mycket kläder som nu och stil har aldrig varit viktigare som statusmarkör. Men kläder får kosta så lite och kräva så lite av oss i form av omvårdnad och lagningar. Svenskarna älskar att handla på Temu och Shein och folk som har mycket pengar impulshoppar och kasserar dyra plagg i samma fart.

Julen har aldrig varit mer hypad än den är nu ur ett kommersiellt perspektiv. Men den har heller aldrig fått ta mindre arbete i anspråk. Mängden halvfabrikat, andelen julklappar som är hemgjorda (nära noll), den minskade tiden som läggs på att själv skapa och göra saker. Istället är julen en konsumtionsfest. Och trots att jag firar en mer pyntad och utdragen jul än mormor och morfar tror jag inte att jag lägger ner i närheten av så mycket arbete som min mormor gjorde. Som lagade allting från grunden, gjorde ett gediget julbord och inte hade hjälp av några halvfabrikat. Och sedan jobbade hon heltid som städerska. Nu menar jag inte att säga att jag därför borde göra samma sak som henne. Absolut inte. Men att skapa julstämning tar sin tid. Och idag känns det mest som att julen tar pengarna.

De moderna jularna har blivit lättare för att vi kan köpa allting färdigt. Men svårare för att stämningen inte riktigt infinner sig om man inte faktiskt utför vissa riter och sysslor för att mana fram den.

I dagens samhälle vet vi alltings pris men ingentings värde. Inte det riktiga värdet som uppstår när man lägger ner arbete på någonting meningsfullt och får känna tillfredsställelsen efteråt.

Jag älskar julen och den är arbetskrävande. Men jag känner mig mindre splittrad sedan jag accepterat att den är just det. Vår viktigaste högtid! Den är viktig i min släkt och i den kultur jag lever i. Jag är dessutom kristen. Skulle inte högtiden då vi firar Jesus födelse få ta tid i anspråk? Alla kulturer världen över firar ju sina högtider och fester. Och det innebär mycket arbete vare sig man förbereder Id al-fitr, Diwali eller julafton. Det är ingenting som är tragiskt eller fel med det.

Däremot är det fel att männen gör så lite för att dra sitt strå till stacken för att det ska bli någon fest. Men det får bli ämnet för ett annat inlägg.

Jag skrattade rakt ut när jag läste Malins story, för den sammanfattade precis min känsla. Hur det går trender i allt och hur bisarrt snabbt det går. Det har knappt ens hunnit bli en trend med nissedörrar och nissebus innan det kommer en mottrend av kvinnor som förfärar sig över detta och tar avstånd och får det att låta som en del av ett uråldrigt patriarkat som tvingas på kvinnor.

Nissedörrar är ju ett sånt nytt påfund att jag vägrar beskylla patriarkatet för att det pågår. Är man så dum (och snäll) att man börjar med nissebus, eller för den delen paketkalendrar till sina barn, ja då får man skylla sig själv. Det är liksom inget ärvt ok från tidigare kvinnogenerationer. Det går utmärkt att aldrig ens börja.

Själv skulle jag aldrig komma på idén att göra en paketkalender till mina barn. Värsta jag kan tänka mig att ha 24 x 3 luckor med plastskrot som ska planeras, införskaffas, slås in och öppnas varje morgon. Men om någon annan mamma vill göra det så kör i vind. Själv gör jag hellre domherrar av piprensare och andra totalt meningslösa, men mysiga pyssel. Var och en blir ju salig på sin fason!

Det unika nu är att man antingen kan göra en hel socialamedier-karriär på innehåll med knasigt nissebus. Eller en hel karriär på innehåll där man berättar varför nissebus är vansinnigt fel och förtryckande. Båda är framkomliga vägar och existerar i en slags märklig symbios. Tänk om det inte fanns några kvinnor som var uppe sent och strödde ut mjöl på golvet och lät nissen baka pepparkakor under natten? Så fattigt det vore för alla som skapar content i opposition mot denna tradition!

Vill dock försiktigt påpeka att det inte främst är nissebus eller piprenspyssel som gör kvinnor utmattade och sjukskrivna. Nej för den saken får vi beskylla mer övergripande strukturer. Jag säger det som en vänlig påminnelse alltså, så att vi inte rör ihop det. Och glömmer att kräva saker i fackföreningsrörelsen, av chefer, politiker och lagstiftare. Bara för att vi har så fullt upp med att fokusera på farorna med nissebus.

Som uppmärksamma läsare kanske har sett har jag genomfört ett litet experiment denna höst. Jag har nämligen slutat annonsmärka mina böcker när jag skriver om dem.

Grunden i marknadsföringslagen är frågan är det här reklam? Och är det tydligt att det är reklam? Förstår läsaren att det är marknadsföring så behöver det nämligen inte annonsmärkas. Om du till exempel ser en busskur med en reklam för Lindex eller en helsida i ELLE för Zara, så står det ju inte REKLAM FÖR LINDEX eller REKLAM FÖR ZARA högst upp på busskuren eller tidningssidan. För vi förstår ändå att det är marknadsföring.

Varje gång jag skrivit om min bok utan att annonsmärka inlägget så har kommentaren kommit ”detta borde väl annonsmärkas, för det är ju reklam för din egen bok”. Och det har jag tagit som intäkt för att det faktiskt inte behöver annonsmärkas, eftersom ni som läser min blogg förstår att det är min egen bok och att jag givetvis har ett ekonomiskt intresse i den.

Det är så konstigt att influencers ska reklammärka högt och lågt när ingen annan yrkesgrupp gör det. I sådana fall borde Carola reklammärka varje konsert, Zara Larsson varje gång hon tipsar om sin nya singel, eller Liv Strömquist och Camilla Läckberg varje gång de tipsar om sina nya böcker eller teveserier. Men det gör de såklart inte. För vi förstår att de gör reklam för sitt jobb när de skriver. Däremot ska Carola annonsmärka om hon gör reklam för MQ och Zara Larsson om hon gör reklam för Adidas, Liv Strömquist när hon gör reklam för Nextory eller Läckberg om hon gör reklam för en energidryck.

Jag är författare, jag har gett ut femton böcker och förra året var jag en av Sveriges mest sålda fackboksförfattare. Jag tycker att det är väldigt konstigt om ni som följer mig inte förstår att jag som författare har ett vinstintresse när jag berättar om mina egen böcker.

Och om jag ska vara konsekvent och reklammärka allting jag har vinstintresse i så borde jag reklammärka varje gång jag tipsar om min podd. Eller när jag länkar till mitt instagramkonto från bloggen. Och varje gång jag är på mitt instagramkonto och länkar till min blogg så borde det också reklammärkas, eftersom bloggen är mitt arbete. Jag borde kanske också reklammärka varje gång någon läsare postar om min bok och jag repostar det på instagram stories? Borde jag till och med reklammärka om jag tipsar om en intervju som gjorts med mig i DN och som handlar om min bok? Jag menar, det kan ju få mig att sälja fler böcker!

Ja, som ni förstår är det här ett sluttande plan. Och stor förvirring råder. Det känns också som att många influencers är så rädda för att göra fel att de annonsmärker ”för säkerhets skull” även sånt som inte ska annonsmärkas. Det förvirras ytterligare av att någon som borde vara en auktoritet på området (Camilla på Bloggbevakning) inte själv verkar ha koll. När hon tipsar om sina krönikor i Expressen så reklammärker hon dem. Så nu ska alltså krönikörer och journalister reklammärka inlägg där de tipsar om sina kulurkrönikor, recensioner eller artiklar? Det är ju fullkomligt bananas!

Jag kommer fortsätta att reklammärka tydligt varje gång jag får betalt av ett annat företag för att göra ett inlägg om deras produkter. Om jag till exempel kommer överens med Kungsörnen eller Dansukker om att göra ett blogginlägg om deras mjöl eller socker så kommer jag reklammärka det lika tydligt som jag alltid har gjort. Det är väldigt, väldigt viktigt för mig.

Men jag kommer inte reklammärka varje gång jag som författare nämner mina egna böcker.

Det står förstås var och en fritt att anmäla mig till Reklamombudsmannen för att få detta prövat. Jag önskar då att den som anmäler samtidigt kunde ta en sväng och anmäla Carola, Liv Strömquist, Camilla Läckberg, och Zara Larsson när de postar om sina böcker, konserter, föreställningar och låtar. Och så kunde vi äntligen få se vad Reklamombudsmannen tycker om den saken.

(Linda Hörnfeldt, som är expert på sociala medier, personliga varumärken och influencerbranschen har skrivit ett jättebra inlägg om den här saken. Där kan du läsa mer om du är intresserad.)

Då och då hör jag folk som pratar om utmattade kvinnor och får det att låta som att anledningen till deras utmattning är att de bryr sig om att karva pumpor och baka kakor.

Jag blir lika delar rasande som full i skratt när jag hör det där. För när jag tittar på mig själv och på alla runtomkring mig som blivit utmattade kan jag konstatera att ingen av oss bakat kakor eller karvat pumpor i samband med utmattningen. Gemensamt för de flesta av oss är att tiden och orken för sådana projekt helt försvunnit, i samma takt som stressen ökat.

Det vanligaste när man blir utmattad är betydligt svårare situationer än kakor som inte jäser. Som att man har ensam hand om sin demenssjuke far och samtidigt har huvudansvaret för barnen. Att man har en konflikt på sin arbetsplats eller en chef som är värdelös. Att arbetsberget bara växer men ingen arbetsleder och berättar hur man ska göra för att hinna med. Att man har sömnproblem som man inte kommer till rätta med eller värk som förstör ens livskvalité. Att man har en ångestproblematik som slukar mycket energi, barn som inte mår bra, eller att man har svårt att separera arbetsliv från ledighet och jobba lagom.

Väldigt få som blir utmattade har ett balanserat arbetsliv och hemliv men förstör sedan sitt mående med ihärdigt pumpakarvande och kakbakande. Den nidbilden är nästan för dum för att bemöta! Men jag får den ofta slängd i mitt ansikte. Som att jag bakade och pysslade mig till utmattning. Men det som gjorde att jag blev utmattad var en kombination av helt andra faktorer. Som att jag satt fast i jobb som inte gick att avboka utan att sätta andra i klistret. Och att jag var tvungen att samarbeta med en person som var halvgalen. Att jag hade en liten bebis hemma och ett företag på samma gång, samt upplevde stor ekonomisk stress. Att baka och pyssla var just den typ av återhämtande aktiviteter som jag längtade efter och hade behövt, men aldrig fick tid för. Och det ledde till utmattning.

Folk som inte vet något om utmattning, men tror att de vet massor kommer ofta med klämkäcka råd av typen:

-Du behöver inte göra fint hemma! Du behöver inte laga mat från grunden! Sluta vara en sån duktig flicka. Ingen kommer tacka dig!

De som säger så är sannolikt helt ointresserade av allt sånt själva och förstår inte att det finns kvinnor om njuter och får återhämtning när de pysslar, lagar mat och bakar. Och varför är det alltid kvinnor man förminskar på detta sätt? Om en man blir utmattad och sjukskriven är det väl ingen som säger till honom

-Men sluuuta samla på LP skivor nu! Det tar sån tid. Ditt värde som man ligger inte i din skivsamling! Om du bara slutar bläddra i skivbackar och känna pressen av en perfekt skivsamling så kommer du orka jobba.

-Men släpp tankarna på allsvenskan! Gå inte på en massa matcher och känn pressen av att vara en trogen supporter. Du är säkert utbränd för att ditt favoritlag åkt ur serien?!

Dessutom är folk som kommer med dessa välmenande råd, kapitalismens nyttiga idioter. De som hävdar att det enda som betyder något i livet är ens produktivitet. Är du trött på jobbet? Ja, men bort allt utanför jobbet då så att du orkar med!

Att plocka bort roliga och återhämtande aktiviteter för att orka jobba mer är kontraproduktivt. Det funkar bara kortsiktigt. Som att jobba kväll någon gång ibland, för att bli klar med en brådskande uppgift. Men i regel funkar det inte. För så fort du plockar bort återhämtningen så börjar maskineriet hacka och snart får du mindre gjort istället för mer.

Dessutom går det emot all forskning kring stress och återhämtning. Stress är inte farligt men brist på återhämtning är farligt. Och det är den ensidiga belastningen som gör oss utmattade. Så se till att fylla på med något som väger upp för vad som gjort dig trött. Om du jobbat framför en datorn en hel dag kanske pumpakarvning och kakbak är det mest hälsosamma du kan ägna dig åt. Om du tycker att det känns kul, alltså!

Vi måste kunna skilja på det faktum att kvinnor gör mer obetalt hemarbete än män. Och det faktum att många kvinnor oavsett det, tycker att det är roligt att laga mat, pynta och bjuda på fika. Det är två helt olika saker. Och att plocka bort det senare kommer inte råda bot på det förra. Att folk slutar göra vad som är roligt för att orka med alla måsten är liksom ingen lösning på utmattningsproblematiken. Utan en stor del av vad som orsakar den.

Ibland saknar jag bloggandets barndom. När var och varannan tjej hade en blogg och en stor del av vad tjejbloggandet gick ut på var att skapa och vara kreativ. Sy, måla om, dekorera, tillverka egna smycken och klä om möbler. En härlig DIY-anda som rådde under några febriga år. Inte bara i bloggvärlden utan rent generellt. Och man behövde inte vara så duktig heller. Man gjorde det för att det var kul – inte för att slutresultatet skulle bli perfekt. Idag känns det som att sociala medier mer än någonsin handlar om att visa upp vad man har införskaffat sista tiden.

Men att köpa är inte att vara kreativ. Konsumtion är inte kreativitet. Tre nya kuddfodral i en soffa är inte att skapa någonting. I en värld där influencers har så mycket pengar att de tar hjälp med allt ifrån att måla om hemma, till att komponera buketter eller bli professionellt sminkade inför en att fota en ”autentisk” dagens outfit. Då känns det som att allt har gått varvet runt. Det som startade som någonting alternativt och gör-det-självigt har istället blivit precis som allting annat.

Tänk att konsumtion ofta är en sådan kreativitetsdödare?! Det märker jag än tydligare nu när jag har köpstopp. Så ofta lösningen på ett problem blir konsumtion. Jag saknar en tavla att hänga över soffan – så då går jag och köper den. Jag saknar en topp som passar till kjolen, så då letar jag i timmar på Sellpy efter den perfekta, innan jag klickar hem. Och medan jag håller på känns det nästan som att jag skapat någonting. Rent av gjort nytta.

Men tänk om jag istället för att köpa något – kombinerat mina garderobsfynd för att ersätta den där toppen jag tror mig sakna? Eller om jag verkligen gått igenom mina gömmor för att hitta något som kan få hänga över soffan. Något jag kan flytta runt från en annan plats? Eller om jag kunnat skapa något! Vad som helst som fått hänga där. Så gjorde alltid min farmor – och tänk att hennes hem är det mest spännande och inspirerande jag vet.

Jag var otroligt intresserad av skönhet och hudvård i tonåren, men hade förstås inga pengar. Så jag lånade böcker på biblioteket, med recept på sånt man kunde göra själv. Jag tillverkade ansiktsmasker av äggvita och låg på köksbordet hos mormor och fick hjälp att pensla ansiktet med jäst som skulle verka sammandragande. Och Anna var galen i allt som hade med kläder och stil att göra – hon bara sydde och sydde. Det hon saknade i sin garderob tillverkade hon själv, ofta från fynd ur mormors stora klädkista.

Att sakna resurser gjorde mig kreativ. Att ha fått mer resurser, har på många sätt gjort mig mindre kreativ ja rent av lite lat. Det är en oroväckande utveckling. Så det här behöver jag fundera mer på.

Det kom så många intressanta kommentarer i gårdagens inlägg om städning. Jag fastnade särskilt för den här av Marie, med efterföljande kommentarstråd.

Det här tycker jag var så intressant. Att vi idag inte bryr oss så mycket om våra hem annat än när det gäller att renovera eller konsumera nya prylar till det. Men inte när det handlar om att vårda, sköta och laga det vi redan har. Och sedan står vi där med våra dammiga, smutsiga och röriga hem och undrar varför vi vantrivs?

Förvånansvärt många människor vet idag inte hur man gör vardagliga saker som hör till allmänbildningen. Som hur man avfrostar en frys, plantorkar en tröja, får bort envisa fläckar från en bordsduk eller hänger tvätt på lina så att den inte skrynklar.

Och detta är visserligen ett högst anekdotiskt exempel: men när min syster tog sin kandidat i modedesign för femton år sedan, var det vanligt att studenternas mammor kom till skolan och hjälpte till att sy. Idag kommer ingen mamma till skolan, för ingen mamma kan sy. Att sy har gått ifrån att vara en allmän kvinnlig kunskap till ett särintresse. Trots att både kvinnor och män skulle ha stor nytta av att kunna enkel sömnad och att laga sina egna kläder. Samtidigt får skolämnen som slöjd och hemkunskap allt lägre status – trots att det är en typ av kunskap som vi alla borde besitta.

Det är en massa viktiga erfarenheter som har gått förlorade senaste åren. Som traditionellt sett har överförts från mor till dotter, men som nu inte överförs mellan någon alls. Kanske för att det i ett kapitalistiskt samhälle inte finns några pengar på att tjäna på att människor vårdar vad de har istället för att köpa nytt? Och att bry sig om städning och vård av hemmet anses mossigt och ofeministiskt. Men jag vill påstå att det ofeministiska är att låtsas som att sådan kunskap (oftast buren av kvinnor) inte har något värde. För vi märker ju dagligen vilket oerhört värde det har. Inte minst för klimatet!

Städning och hemvård är osynlig kunskap som märks först när den uteblir. Och jag tycker förstås inte att det ska ligga på kvinnor att ensamma utföra sysslorna eller överföra all kunskap till nästa generation. Det sorgliga är att kompetensen värderas så lågt. För att vårda det man har och vara rädd om sina saker – det är helt central för den som vill leva ett hållbart liv.

Har du hört talas om #blockout2024? En nätrörelse där människor blockerar och avföljer kändisar som inte uttalat sig i Israel/Palestinafrågan. Man kan ju tycka vad man vill om det – men i skrivande stund har Beyonce tappat nästan tvåhundratusen följare på grund av sitt bristande engagemang. Och det här är ett fenomen jag tror att vi kommer se mer av. Ett ökat krav på att både kändisar och influencers visar just samhällsengagemang. Jag märkte själv skiftet under covid och det förstärktes av kriget i Ukraina. Det har eskalerat under lågkonjunkturen, den första som vårt influencerifierade samhället har genomlevt. Och under kriget vid Gazaremsan har det nått sin topp. Läsarnas tålamod är slut.

Jag måste erkänna att jag ofta blir irriterad när jag anmodas posta om varenda konflikt och samhällsproblem som existerar. Alltid med en anklagande ton om att jag borde göra mer med min plattform. Varför ska just jag? Och med vilken rätt förväntar du dig det av mig? Men vid närmare eftertanke så har de ju rätt. Jag borde göra mer! Jag kan förstås inte posta om exakt allt elände i världen. Men att konsekvent undvika att skriva om vad som sker utanför ens egen lilla bubbla – det är rakt av världsfrånvänt.

Gör det någon skillnad om vi skammar kändisar och influencers, då? Den frågan har jag ställt mig många gånger. Inte minst när instagramkontot aningslösa influencers var aktivt. De hade som idé att hänga ut influencers ohållbara livsstil och själv var jag tveksam till metoden. Vi influencers är ju inte globala storföretag och vi är heller inte politiska makthavare. Varför ska just vi bli utsatta för så hård granskning? Men samtidigt är hela vår arbetsbeskrivning att influera andra. Så då borde vi väl ta ansvar för vad vi influerar kring?

När jag tänker tillbaka på mina arton år som bloggare så märker jag hur läsarna har hjälpt mig att utvecklas. Skammandet har till exempel gjort mig mindre klimat-lat. Jag har inte kunnat harva på som förut. 2018 var jag på en jobbresa i London och flög såklart. I april åkte jag dit igen men tog tåget. För hur kul är det att skriva om London när kommentarsfältet nedlusas med ilska över att jag flugit dit? Och hur kul är det att åka på skrivarresa till Grekland om läsarna bara blir arga för att jag tog flyget? Det funkade knappt 2017 när jag gjorde det sist. Och det funkar absolut inte nu, varken för mig eller mina läsare. Nu väljer jag annorlunda för att jag värderar annorlunda. Och för att mina läsare också gör det.

Så skamma influencers för allt i världen! Vi gör ju dåliga saker och förtjänar att granskas. Många influencers flyger som skottspolar, konsumerar i överflöd, nämner varken EU-val, barnfattigdom eller humanitära katastrofer med ett ord. Istället ägnar man sig åt extrem introspektion. Men om tillräckligt många läsare visar missnöje över någonting, så kommer det på sikt att få effekt. Att man inte ska hoppa på unga kvinnor som är entreprenörer – det är bara båg! Man förtjänar inga silkeshandskar bara för att man råkar vara en kvinna som gör affärer. Om ens affärsidé är att kränga skit utan hänsyn till planeten – ja, då förtjänar man kritik.

Och skamma de som gör minst allra mest. För annars blir det som det brukar, nämligen att den som redan gör mest förväntas göra ännu mer. Medan den som aldrig gör någonting går fri från granskning. Till exempel är de moraliska kraven på Therese Lindgren betydligt höge än på Bianca Ingrosso eftersom Therese har ett större samhällsengagemang. Men rimligtvis borde det ju vara tvärtom! Det borde ställas högre krav på Bianca, just för att hon aldrig använder sin plattform till någonting samhällsnyttigt. Om hon fick mer kritik för hur hon producerar sina kläder och hur hon reser över hela världen – då skulle det till slut tvinga fram en förändring i hennes företag.

”Min plattform är inte politisk” brukar det heta när bloggare, youtubers och andra influencers försvarar sin tystnad. Men det är inget argument som håller. Ja, du har förstås full rätt att resonera på det sättet. Men då måste du också acceptera att det får dig att verka fullkomligt världsfrånvänd. Det handlar inte bara om vad du postar som influencer – utan också om vad du undlåter att posta. Kanske ser vi en svensk #blockout2024 för influencers som inte orkar skriva om annat än väggkulörer, frisyrer och sitt egen skörhet inför sommaren? Världen pågår därutanför. Använd din plattform!

Tack Vänsterpartiet, tänker jag när jag hämtar ut nya glasögon. Två glasögonbarn i familjen och varje år får vi ett glasögonbidrag på 800 kronor per barn. Glasögon är dyrt och jag förstår inte hur familjer med låg inkomst annars skulle klara det? Det var Vänsterpartiet som drev igenom den reformen.

Tack svenska skattebetalare, tänker jag. När räkningen för ambulansfärden och eftermiddagen på akuten kommer. Ynka 300 kronor för all vård och all omsorg som jag fick.

Tack högkostnadsskyddet, tänker jag. När jag hämtar ut min livsviktiga medicin som jag skulle dö om jag blev utan. Och farmaceuten påminner mig om att det kan vara bra att ha en förpackning extra hemma av medicinen. Om utifall att..

Jag tänker på hur vi tar hälsan för givet medan vi har den – och hur vi lider när den sviktar. Och hur hemskt det vore att inte ha råd att köpa medicin eller glasögon till barnen eller att ringa efter en ambulans. Vi är alla så beroende av att vården funkar, både för oss själva och för våra närstående.

Just nu pågår en vårdstrejk, där sjuksköterskor strejkar för bättre arbetsvillkor. Men det syns knappt i media! Jämför det med när piloterna strejkade. Och hur mycket påverkar piloterna vår vardag, jämfört med vården? Och hur mycket pengar öser vi inte över till exempel polisen och försvaret just nu? Men VAR är pengarna till vården?

Kraven Vårdförbundet gått fram med är en långsiktig lösning med kortare arbetstid. Detta eftersom många av medlemmarna blir sjukskrivna eller går ned i deltid för att orka med arbetet. I ett första steg vill Vårdförbundet se 75 minuters förkortad arbetstid per vecka, en kvart om dagen, eller runt 8 dagar på ett år. Det är ingen orimlig begäran!

Vi vet att utmattning är extra vanligt inom yrken där man har stort ansvar för människor och liten förmåga att påverka sin arbetssituation. Och att man efter nedskärningar inom vården kunnat se en ökad mängd sjukskrivningar bland personalen. Att inte ta hand om sina anställda blir i längden väldigt dyrt för samhället. Först lägger vi en massa pengar på att utbilda vårdpersonal. Som sedan blir utbrända eller skolar om sig till något annat, eftersom villkoren i yrket är orimliga.

När jag pratar med vänner som arbetar som sjuksköterskor uttrycker alla att de älskar sitt jobb men hatar förutsättningarna. Och för att orka i längden behöver stora förändringar ske. Och så ber de om stöd i sin sak. Att fler visar solidaritet med deras krav och ger dem råg i ryggen. Och jag måste säga att jag tycker att det är en väldigt rimlig önskan från deras håll!

Det är den internationella kvinnodagen idag och om jag behöver se en enda hyllning till av “powerkvinnor” som tjänar pengar kommer något blodkärl inuti mig att spricka av raseri.

Vi får de makthavare vi förtjänar, sägs det. Så jag gissar att detta är vårt straff?

För idag förväntas vi kvinnor beundra kändisar som Bianca Ingrosso. Men har hon gjort någonting bra för samhället utöver att tjäna pengar? Jag kan faktiskt inte komma på någonting. Men i vårt hyperkapitalistiska samhälle är det det enda som räknas. För att betraktas som en kvinnlig förebild behöver du inte göra något mer än att tjäna pengar. Även om det du blivit rik på är fast fashion, billigt krimskrams, onödiga kosttillskott och skönhetsbehandlingar. Det räcker för att vara en girlboss som ska hyllas på internationella kvinnodagen!

Biancatjejerna skulle kunna använda sin enorma plattformar för klimatrörelsen, mot rasism och främlingsfientlighet. De skulle kunna upplysa om vikten av att vaccinera sig för att utrota HPV-virus eller att skänka pengar till Läkare utan gränser. Men Biancatjejerna gör ingenting. Och ändå ska kvinnor intressera sig för dem och unna dem framgång – för annars är de avundsjuka.

Pernilla Wahlgren tjänar stora pengar på sina Ullaredkollektioner sydda av kvinnor i Bangladesh. Men när det kom fram att sömmerskorna lever på svältlön så säger hon bara “Jag hoppas att det här är människor som förhoppningsvis är glada för att de får en lön och har ett arbete och motsatsen är att de skulle ha det ännu värre“. Och sedan får hon leda SVTs största underhållningsprogram.

Bianca och Pernilla får klä skotten i detta inlägg – men låt mig understryka att de inte är själva problemet utan bara symptomet på det. Och bredvid dem står hundra likadana kvinnor redo att axla manteln.

Sverige håller för varje dag på att bli allt mer likt USA – där man istället för rättvisa säljer på folk den amerikanska drömmen. Om att alla kan lyckas och att alla dörrar är öppna om man bara jobbar nog hårt. Men sanningen är att ens socioekonomiska bakgrund till väldigt stor del förutspår var du kommer hamna i livet. Och om du tycker det är orättvist nu – begrunda att villkoren i dina barns liv kommer dikteras av barnen till de som är rika idag. Barn som vuxit upp så långt från vanligt folk att de inte vet hur livet för de flesta är. Rikedom går i generationer, liksom makten.

Jag beundrar Bianca lika lite för hennes skönhetsimperium som jag beundrar Daniel Wellington för hans klockor. Inget av det intresserar mig. Jag är nämligen fullkomligt oimponerad av kända människor som aldrig tar ställning i någon känslig fråga eller riskerar någonting. Kvinnliga influencers och bossgirls som fjollar runt och köper lyxiga toalettborstar, designklassiker eller den fjortonde märkesväskan till samlingen. Som följs av tusentals kvinnor och lever på att begapas av dem. Men som aldrig öppnar käften till förmån för den som har det sämre ställt än de själva. Som aldrig vågar riskera någonting genom att uttala sig.

Kvinnodagen behövs mer än någonsin. Mitt i en lågkonjuktur är det tydligt hur utsatta kvinnor är. De är överrepresenterade i offentlig verksamhet, där de bär ett tungt ansvar men har lite makt. Där de sliter och kämpar och så småningom blir utbrända. För stora barngrupper, för många patienter, för lite personal på antalet gamla. Samtidigt fortsätter Stadsmissionen att dela ut matkassar till ensamstående mammor som inte får ekonomin att gå ihop. Och i kringshärdarna runtom i världen är kvinnor och barn som alltid de mest utsatta.

Men absolut. Vi ska givetvis ägna denna dag och alla andra åt att hylla kvinnor som bara använder sina plattformar för att kränga skit. Det passar nämligen de kapitalistiska, kommersiella krafterna himla bra att vi kvinnor istället för rättvisa, rimliga löner och skydd från mäns våld intresserar oss för eyeliners och polyestertoppar.

Om det här är de makthavare jag gjort mig förtjänt av, så är det hög tid att jag själv börjar agera annorlunda.