Kategori: Clara ryter ifrÄn

Datumfilter

26 oktober, 2022

Det finns uttryck som totalt överanvĂ€nts och tappat sin betydelse. Att de anvĂ€nds av lekmĂ€n Ă€r vĂ€l en sak – men att folk som faktiskt arbetar med att skriva, publicera sig, göra videos och tĂ„ta ihop captions inte orkar tĂ€nka lĂ€ngre – det Ă€r skandal. Nu tĂ€nkte jag lista nĂ„gra fruktansvĂ€rda influenceruttryck som borde förpassas till soptippen.

Jag erkÀnner mig direkt skyldig pÄ flera punkter. Jag Àr skyldig, dömd och straffet Àr samhÀllstjÀnst. NÀmligen att skriva detta inlÀgg. I samhÀllets tjÀnst.

7 uttryck redo för tippen

BÖR SKROTAS: Mjukt. Har ni tĂ€nkt pĂ„ att allting ska vara mjukt nu för tiden? Livet ska vara mjukt, morgonen ska vara mjuk, dagen ska vara mjuk, Livet Ă€r hĂ„rt sĂ„ jag fattar önskan. Men nu orkar jag inte höra mer. Mjukt Ă€r sjukt.

FÖRSLAG PÅ SYNONYM: Mört. Livet ska vara mört. Morgonen ska vara mör. Dagen ska vara mörad och klar.

BÖR SKROTAS: Otrolig. Folk kallar allting för otroligt. Maten, vĂ€dret, kompisen, en film pĂ„ en apa som pillar sig i rumpan och svimmar av doften. OTROOOOOOLIG! Inte sĂ€llan med det mĂ€rkliga uttalet “O-TE-ROLIGT”. Bedrövligt Ă€r vad det Ă€r.

FÖRSLAG PÅ SYNONYM: Vidunderlig. Caption till film pĂ„ apa som pillar sig i rumpan och svimmar av doften “VIDUNDERLIG!” Eventuellt med betoningen “VI-DE-UNDERLIG” om bytet av uttryck annars kĂ€nns för stort.

BÖR SKROTAS: Magiskt. Allting Ă€r magiskt. Granolan, höstvĂ€dret, eftermiddagspromenaden och den nya handvĂ€skan. Ofta förkortas det bara till MAGI! Ordets ursprungliga mening verkar ha glömts bort.

FÖRSLAG PÅ SYNONYM: Ockult. Vore det inte fint om folk började sĂ€ga “Men hur ockult Ă€r inte det hĂ€r höstvĂ€dret?” “Nejmen, den hĂ€r granolan?! OCKULT!

BÖR SKROTAS:Det Ă€r allt”. Som ska betyda att nĂ„got Ă€r supermega, fullkomligt och perfekt.

FÖRSLAG PÅ SYNONYM: “Det Ă€r hela faderullan!”

BÖR SKROTAS:Jag fĂ„r ont i magen“. Det sĂ€gs förvisso allra oftast av lĂ€sare nĂ€r de Ă€r besvikna pĂ„ nĂ„got en influenser gjort eller sagt. Men Ă€ven hĂ€r kan det vara lĂ€mpligt med variationer pĂ„ temat.

FÖRSLAG PÅ SYNONYM: “Jag fĂ„r halsbrĂ€nna” “Det ger mig liktornar” “Jag blir inkontinent”

BÖR SKROTAS:Det Ă€r sen gammalt“. SĂ€ger man om saker som Ă€r sjĂ€lvklara. Eller som inte Ă€r sjĂ€lvklara men som man vill hĂ€vda Ă€r det. Som att det Ă€r gott med olivolja pĂ„ vaniljglass (det Ă€r sen gammalt). Men det uttrycket har verkligen blivit gammalt – hĂ€rsket till och med. Och vill man absolut förlĂ€nga bĂ€st före-datumet tycker jag att man borde tidsbestĂ€mma pĂ„stĂ„endet.

FÖRSLAG PÅ SYNONYM: Det Ă€r sen juratiden” “Det Ă€r sen Ă€ldre bronsĂ„ldern” “Det Ă€r sen sportlovet -92”

BÖR SKROTAS: Nejmen. Det lĂ„ter kanske oskyldigt med tvĂ„ helt vanliga ord nej och men som satts samman till ett uttryck. Men tillsammans har de verkligen fĂ„tt slita ont. Inte minst i tjejpoddar dĂ€r det Ă€r standardsĂ€ttet att inleda varje mening pĂ„. Ett slags förstĂ€rkande uttryck men ocksĂ„ en retorisk frĂ„ga. “Nejmen hur god Ă€r den hĂ€r granolan? Nejmen sĂ„Ă„Ă„ god! Nejmen den Ă€r ALLT!”

FÖRSLAG PÅ SYNONYM: Vafalls. Som i “Vafalls, hur god Ă€r den hĂ€r granolan? Vafalls, den Ă€r sĂ„Ă„Ă„ god! Vafalls, den Ă€r hela faderullan! Vidunderlig! OCKULT! Den perfekta granolan för en mör morgon!

(Adoptera gÀrna ett nytt uttryck och var med och gör skillnad. Ingen kan göra allt men alla kan göra nÄgot. Varje mening rÀknas!)

16 september, 2022

Ett valresultat har utkristalliserat sig och en kÀnsla av allvar har infunnit sig. Jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva om saken men Julia formulerar det sÄ bra pÄ sin blogg

Hur hamnade vi ens hĂ€r? Är det för att jag lyssnat för lite eller pratat för tyst? Inför demokratin Ă€r vi alla samma, vĂ„ra röster vĂ€ger lika tungt, men resten av Ă„ret mĂ„ste de inte göra det. Det hĂ€r var valet, nu börjar det andra. Alla andra dagars röster

Det Àr det mest hoppingivande och trösterika jag lÀst om valet. Nu börjar alla andra dagars röster och dÄ Àr det vi som tycker annorlunda som mÄste göra oss hörda. Som mÄste engagera oss, höja rösten, protestera och visa solidaritet. MÄnga gör det redan men vi mÄste bli Ànnu fler.

Och jag orkar inte höra fler kÀndisar och influencers fokusera pÄ hur ont i magen de har av valresultatet. Det hÀr Àr alldeles för viktiga frÄgor för att fÄ ont i magen, dra sig tillbaka och fokusera pÄ sitt eget mÄende. Det Àr inte synd om mig som har rÀtt hudfÀrg, ett svenskklingande namn och en trygg inkomst. Mitt egna mÄende just nu Àr ointressant.

Om man inte sympatiserar med utvecklingen i landet Ă€r det lĂ€ge att anvĂ€nda sin röst. Varje dag fram till nĂ€sta val. Och förstĂ„ att lika högt som motstĂ„ndarna skriker – lika högt mĂ„ste vi som tycker tvĂ€rtemot ropa.

Jag vill slutligen tipsa om Maria Soxbos utmĂ€rkta inlĂ€gg om valet – med 9 strategier för hur man nu ska agera. Aktion Ă€r det som behövs. NĂ„gra av de vĂ€ldigt handgripliga sakerna hon föreslĂ„r Ă€r tex att gĂ„ med i ett politiskt parti, ta stĂ€llning för andras intressen Ă€n sina egna och bli en del av det samhĂ€lle man sjĂ€lv vill ha. SĂ„ mycket hopp och handlingskraft i hennes inlĂ€gg. LĂ€s det!

Nu gaskar vi upp oss och tÀnker pÄ alla offer som folk gjort före oss och alla svÄra och utmanande förÀndringar som mÀnniskor innan oss klarat av att genomdriva. Vi klarar det vi ocksÄ! Vi lever i en demokrati och gillar vi inte det demokratiska utfallet mÄste vi engagera oss för att det ska bli annorlunda. Inte bara inför valdagen utan vareviga dag. Det hÀr valresultatet blev en nyttig pÄminnelse om den saken.

5 september, 2022

Som liten flicka gick min kompis mamma genom isen och ramlade ner i en vak. Hon ropade desperat pÄ sin lillebror som svarade med de numera bevingade orden

-Men vÀÀÀnta, jag har fÄtt snö i stöveln!

Det dĂ€r har vi skrattat Ă„t mĂ„nga gĂ„nger. Men under den hĂ€r valrörelsen tycker jag att instĂ€llningen kĂ€nns obehagligt bekant. Vi stĂ„r inför det största hotet i mĂ€nsklighetens historia – klimathotet. ÄndĂ„ gastar de flesta politiker bara om att svenskarna, ifall vi gör nĂ„gonting Ă„t problemet, kommer att fĂ„ snö i stövlarna.

Medan lĂ€nder som Finland efter pandemin har lyckats minskat sina utslĂ€pp har Sverige istĂ€llet ökat dem. Vi har det sĂ„ gott och det finns en sĂ„dan rikedom att vi kan designa vĂ„ra liv ner till minsta lysknapp, galge, duschtvĂ„l och pincett. Det finns inte ett omrĂ„de i livet som inte kan förskönas. Inte ett rum i vĂ„ra bostĂ€der dĂ€r inte inredningen kan bytas ut till nĂ„got modernare. Vi klagar över priset pĂ„ Bregott men fortsĂ€tter köpa lyxvaror som mobiltelefoner och nya bilar. VĂ„ra största influencers Bianca, Jocke och Jonna, Kenza, Jon och Janni med fler – Ă€r folk som aldrig visat intresse för en enda miljöfrĂ„ga utan bara frossar i resor och konsumtion. Och vi tittar liknöjda pĂ„.

Vi har sĂ„n enormt hög svansföring i klimatfrĂ„gor i Sverige, men i praktiken Ă€r vi bland de 15 lĂ€nderna i vĂ€rlden med störst klimatavtryck per person. Om alla andra lĂ€nder hade ett lika stort avtryck som vi svenskar sĂ„ skulle det behövas 4 jordklot. Vi kan inte försvara oss med att vi har sĂ„n liten befolkning. Vi kan inte gömma oss bakom att större lĂ€nder slĂ€pper ut mer. Varför skulle större lĂ€nder lyckas stĂ€lla om nĂ€r smĂ„ lĂ€nder som Sverige inte ens lyckas gör det? SmĂ„ lĂ€nder som Sverige – med en befolkning som Ă€lskar sin natur och som dessutom verkar tycka att miljöfrĂ„gor Ă€r viktiga. HĂ€r borde det vĂ€l gĂ„?

Vi kÀnner oss duktiga om vi köper ekomjölk eller sopsorterar. Men sÄ fort nÄgon reform som skulle kunna göra verklig skillnad för klimatet hotar vÄr bekvÀmlighet, ja dÄ gastar vi

-Men dÄ fÄr jag snö i stöveln!

Trots att vi redan balanserar farligt nÀra kanten av en stor vak.

Snart Àr det val och vi har en lÄng radda partier (SD, Moderaterna, Liberalerna och Kd) som faktiskt knappt har en miljöpolitik vÀrd namnet. Jag kan inte sÀga hur nÄgon annan ska rösta. Men jag kan berÀtta hur jag sjÀlv tÀnker göra i alla fall. I Är kommer jag lÀgga min röst för klimatet. För att det Àr frÄgan som Àr överordnad alla andra just nu.

28 juni, 2022

Jag önskar jag kunde vara lite mindre sjĂ€lvmedveten och lite mer frimodig vad gĂ€ller klĂ€der. Jag Ă€r nĂ€mligen smĂ€rtsamt medveten om vad som Ă€r klĂ€dsamt eller ej pĂ„ mig och det gör att jag till slut inte kan ha nĂ„gra klĂ€der alls. Jag Ă€lskar korta kjolar men tycker att knĂ€na blivit sĂ„ rynkiga att jag ofta undviker kortkjol nĂ€r jag Ă€r barbent. Har sĂ„ mĂ„nga Ă€rmlösa klĂ€nningar, men tycker att mina armar utan Ă€rmar kĂ€nns sĂ„ oproportionerligt stora att jag hellre bĂ€r en kofta till. Jag skulle gĂ€rna visa lite mag-glip mellan blus och kjol men eftersom min mage Ă€r som en mjuk och len vetedeg tycker jag inte att det blir riktigt sĂ„dĂ€r snyggt som jag förestĂ€llt mig. Jag klarar heller inte av stora, voluminösa Ă€rmar eftersom jag redan Ă€r sĂ„ axelbred. Av samma anledning kan jag heller inte bĂ€ra halterneck, för dĂ„ ser jag ut som en body builder – jag blir bara ett enda stort axelparti. Och sjokiga tunikor utan midja gör att jag fĂ„r profilen av en brevlĂ„da samtidigt som tightare kjolar med minsta rynk eller veck i midjan bygger magen till tredubbel storlek. Och nyss upptĂ€ckte jag att jag fĂ„tt hĂ€ngiga armbĂ„gar som man ju fĂ„r med stigande Ă„lder. Och plötsligt kĂ€nde jag hur jag inte ens vill visa armbĂ„garna lĂ€ngre.

Usch. Livet kan ju inte gĂ„ ut pĂ„ att först och frĂ€mst undvika att vara “ful”? Att klĂ€ sig kan ju inte gĂ„ ut pĂ„ att undvika allting som kan vara minsta missprydande? Vad blir det för glĂ€dje kvar i det? Inte för att jag gĂ„r runt och hatar mig sjĂ€lv – för det gör jag inte. Jag tycker om mig sjĂ€lv för det mesta och det hĂ€r med klĂ€derna Ă€r mest ett trist konstaterande som blir en mental begrĂ€nsning. “Jahapp nu kan jag inte lĂ€ngre ha kortkjol heller”. SĂ„ glĂ€djelöst! För jag Ă€r ju inte alls sĂ„ hĂ€r kritisk mot hur andra klĂ€r sig eller funderar sĂ„ hĂ€r mycket pĂ„ vad som Ă€r klĂ€dsamt eller ej pĂ„ dem. PĂ„ andra fastnar blicken mer pĂ„ ett förtrollande vackert leende, en stolt hĂ„llning eller ett djĂ€rvt sĂ€tt att kombinera fĂ€rger. Jag ser attraktiva personer överallt. Hur de slĂ€nger med hĂ„ret, kastar huvudet bakĂ„t nĂ€r de skrattar eller gestikulerar nĂ€r de blir engagerade.

Jag detaljgranskar aldrig andras kroppar sÄ som jag detaljgranskar min egen. Jag funderar sÀllan pÄ om andra klÀr sig smickrande eller ej. Om nÄgot blir jag bara glad och peppad av att se hur mÄnga unga kvinnor klÀr sig idag. Tjejer som visar magen Àven nÀr den inte Àr platt. Unga tjejer som gÄr utan bh sÄ att bröstens mjuka kurvning, hÀng och guppighet framtrÀder sÄ fint. Unga kvinnor med rejÀla lÄr och rumpor som har korta tighta kjolar och shorts som fÄr mig att utbrista MUMS!!!!! Och att de har bikinitrosor som visar halva skinkorna istÀllet för att gÄ i lÄnga badshorts som tonÄrstjejer gjorde pÄ min tid. Jag ser deras frimodighet kring klÀder och stil och blir sÄ inspirerad att vÄga lite mer. De Àr ju sÄ snygga, heta och livsbejkakande! SÄ vill jag ocksÄ vara. Jag vill vara med i det coola gÀnget som vÄgar!

Jag tar hĂ€rmed beslutet att utmana mina egna klĂ€dnojor den hĂ€r sommaren. Jag ska försöka sluta vara sĂ„ sjĂ€lvmedveten, hĂ€mmad och inriktad pĂ„ att dölja problem. IstĂ€llet fokusera mer pĂ„ att ta fram det som jag gillar. För anledningarna till att noja kommer ju inte bli fĂ€rre med Ă„ren och om jag redan nu begrĂ€nsar mig pĂ„ grund av vad som “inte lĂ€ngre Ă€r klĂ€dsamt” – vad ska jag dĂ„ ha pĂ„ mig nĂ€r jag fyller femtio? Eller sjuttio? Svart sopsĂ€ck och pĂ„slakan? En kompostpĂ„se trĂ€dd över huvudet? Nej, det hĂ€r blir bara för dumt. Nu fĂ„r jag skĂ€rpa mig. Imorgon Ă€r det jag som knyter min blus i midjan och visar glipan mellan den och kjolen.

19 juni, 2022

Jag har lÀst sÄ mycket om #swedengate som blev viralt för nÄgra veckor sedan. Om nÄgon mot förmodan missat uppstÄndelsen sÄ handlar det om ett svenskt fenomen som nu fÄtt internationellt spridning och som diskuteras (ganska upprört) av mÀnniskor vÀrlden över: Det handlar om att mÄnga svenska barn fÄr/har fÄtt vÀnta pÄ rummet hos sina vÀnner medan familjen i frÄga Àter middag. Jag har lÀst och jag har tÀnkt och jag har gÄtt och grubblat vÀldigt mycket. SÄ förlÄt om jag nu Àr allra sist pÄ bollen. Men jag kan bara inte lÄta bli att skriva nÄgra rader.

Jag vÀxte upp i ett villakvarter dÀr mina lekkompisar bodde ett eller tvÄ hus ifrÄn mig. Det var mer regel Àn undantag att man gick hem nÀr kompisarna Ät middag. För att man skulle Àta hemma hos sig sjÀlv. Ibland fick jag sitta pÄ rummet och vÀnta pÄ min kompis men dÄ var det oftast för att jag redan hade Àtit hemma hos mig och kom mitt i deras middag. Ibland fick jag vÀnta pÄ rummet för att jag helt enkelt inte fick frÄgan av förÀldrarna om jag ville Àta. Minns inte att det var nÄgon stor grej överhuvud taget. Tog aldrig illa vid mig eftersom det var kulturen i vÄrt kvarter. Jag minns dock en kompis familj som dessutom hade regeln att man inte ens fick vÀnta pÄ rummet utan var tvungen att vara utomhus för att inte störa barnens matro. Ja i efterhand tycker jag att den detaljen Àr knÀpp. Men det var inte nÄgot jag led av som barn.

Ibland blev jag bjuden pĂ„ middag av kompisens förĂ€ldrar och dĂ„ tvingades jag alltid att ringa hem först och frĂ„ga om det gick bra att jag Ă„t dĂ€r. Mamma och pappa kunde ju ha planerat nĂ„got annat och det vore oartigt att mata mig om mina förĂ€ldrar satt hemma med middagen och vĂ€ntade. Ganska ofta nĂ€r jag blev bjuden pĂ„ middag sĂ„ minns jag det som obekvĂ€mt. NĂ„gon hade en strĂ€ng pappa som mest muttrade, eller en elak tonĂ„rssyster som satt och blĂ€ngde pĂ„ en. Och hemma hos nĂ„gon annan serverade de alltid sĂ„ konstigt kryddad mat. Om nĂ„gon kompis brukade fĂ„ sitta och vĂ€nta pĂ„ mitt rum medan jag Ă„t minns jag inte. Jag tror det? Det var ju sĂ„ “man gjorde”.

Är det nĂ„got jag Ă€r uppvuxen med sĂ„ Ă€r det att inte hamna i tacksamhetsskuld hos nĂ„gon.

Jag uppfattade det aldrig som att det var av snĂ„lhet jag inte fick mat hos andra. TvĂ€rt om handlade det om att visa respekt. Inte snylta. Inte ligga nĂ„gon till last. Är det nĂ„got jag Ă€r uppvuxen med sĂ„ Ă€r det att inte hamna i tacksamhetsskuld hos nĂ„gon. Man ska klara sig sjĂ€lv. Och jag minns det som att det fanns en Ă€ngslighet kring mĂ„ltiderna “inte ska ni mata mina barn inte – det ordnar vi minsann sjĂ€lv”. Och det var inte bara i min familj utan bland alla. Fck jag följa med en kompis familj pĂ„ utflykt hade jag med mig egen matsĂ€ck och egen glasspeng. Det var sjĂ€lvklarheter.

Allt det hĂ€r som folk Ă€r sĂ„ upprörda över Ă€r alltsĂ„ en naturlig del min barndom. Det betyder dock inte att jag sjĂ€lv fortsatt göra pĂ„ samma sĂ€tt. För mig Ă€r det sjĂ€lvklart att göra mat till alla barn som leker hĂ€r. Jag skulle aldrig komma pĂ„ tanken att lĂ„ta nĂ„gon vĂ€nta pĂ„ rummet eller gĂ„ hem för att Ă€ta. Det skulle heller inte gĂ„ – för hĂ€r Ă€r det betydligt lĂ€ngre mellan husen och skulle en kompis behöva gĂ„ hem för att Ă€ta middag skulle den inte orka komma tillbaka sen. Och tar vi med oss barn pĂ„ utflykt Ă€r det sjĂ€lvklart att de Ă€ter vĂ„r medhavda matsĂ€ck och sjĂ€lvklart betalar vi eventuella glassar. Och det omvĂ€nda gĂ€ller nĂ€r mina barn hĂ€lsar pĂ„ hos sina kompisar. Men sĂ„ lever vi ocksĂ„ i en helt annan tid.

Jag tycker till exempel att det Àr mysigt att Àta med mina barns kompisar. Att fÄ sitta och prata och lÀra kÀnna dem bÀttre. Jag upplever ocksÄ att jag har en mycket nÀrmare relation till mina barns kompisar Àn vad jag minns att nÄgon kompis förÀlder hade till mig. Undrar vad som Àr hönan och vad som Àr Àgget?

Det Àr spÀnnande att sÄ mÄnga reagerar starkt pÄ att barn fÄr vÀnta pÄ rummet nÀr kompisens familj Àter. Det visar verkligen att just just gÀstfrihet vid middagsbordet Àr en stolthet i mÄnga kulturer. Det tycker jag Àr fantastiskt! Men i Sverige finns ju andra saker som ocksÄ Àr fantastiska. Till exempel har vi en stark föreningsidrott dÀr förÀldrar trÀnar andras barn ideellt i fotboll, innebandy och allt möjligt annat. SÄ att mÄnga fler barn har möjlighet att vara med. Och sÄ har förÀldrarna skjutsgrupper till olika fritidsaktiviteter och turas om att baka och stÄ pÄ matcher och sÀlja fika för barnens rÀkning. Jag tycker mig se medmÀnsklighet och omtanke om andras barn överallt.

Att vÀnta pÄ rummet nÀr nÄgon Àter Àr inte det vÀrsta som kan hÀnda ett barn.

Att vĂ€nta pĂ„ rummet nĂ€r nĂ„gon Ă€ter Ă€r inte det vĂ€rsta som kan hĂ€nda ett barn. DĂ€remot kan jag beklaga den hĂ€r starka “klara sig sjĂ€lv-kultur” som jag Ă€ndĂ„ tror att beteendet kan vara ett tecken pĂ„. En kultur som Ă€r utbredd i Sverige. Att aldrig ligga nĂ„gon till last. Att inte hamna i tacksamhetsskuld. Att aldrig göra sig beroende av nĂ„gon. Men den kulturen beror ju pĂ„ att vi under lĂ„ng tid haft ett sĂ„nt starkt socialt skyddsnĂ€t. Och det Ă€r ju i grunden nĂ„gonting vĂ€ldigt bra. Även den Ă„ttioĂ„ring som inte har nĂ„gon slĂ€kt som tar hand om den kan överleva. Även den kvinna inte har sin mamma som hjĂ€lper till och passar hennes barn kan yrkesarbeta eftersom vi har fungerande förskolor.

Men det som gÄr förlorat nÀr vi inte Àr beroende av varandra Àr kanske en nÀrhet? Det Àr svÄrt att komma nÀra nÄgon som aldrig visar nÄgot behov av en. Som aldrig ber en om nÄgon tjÀnst, vill ha hjÀlp med barnpassning eller nÄgonting annat praktiskt. Och dÀr har jag sjÀlv tÀnkt vÀldigt aktivt pÄ hur jag vill leva mitt liv. Att jag vill göra upp med den dÀr sjÀlvstÀndigheten. Jag vill vara mer beroende av andra. Jag vill stÄ nÀrmare andra vuxna. Jag vill samÀga fler Àgodelar. Jag vill att mitt skafferi ska stÄ öppet för grannen att förse sig ur nÀr de glömt köpa hem mjöl. Jag vill vill vill ha en ökad nÀrhet och en ökad gemenskap. För jag tror att det finns vÀrden som gÄr förlorade annars. Och Àven om jag verkligen vill fortsÀtta ha ett starkt skyddsnÀt frÄn samhÀllets sida vill jag samtidigt ocksÄ vara en mÀnniska som Àr en del av fastlandet och inte en isolerad ö. Jag vill vara en mamma som alltid stÀller fram extra tallrikar vid middagsbordet. Men framförallt en mamma som sitter ner, tar sig tid och lÀr kÀnna barnen.

20 maj, 2022

Vi har precis firat 100 Ă„r av demokrati i Sverige – tio decennium av allmĂ€n röstrĂ€tt. JubileumsĂ„ret kĂ€ndes mĂ€rkvĂ€rdigt och viktigt för mig men nu kĂ€nns det om möjligt Ă€nnu viktigare. Utvecklingen i Europa under de senaste mĂ„naderna fĂ„r mig (kanske för första gĂ„ngen i livet) att verkligen förstĂ„ vĂ€rdet av röstrĂ€tt och fria, demokratiska val.

Hur kvinnorna fick röstrÀtt i Sverige har skildrats i dramatiserad form i serien Fröken Frimans krig i SVT. Och podden Livet i arkivet slÀppte i höstas ett avsnitt om just röstrÀttskampen i VÀsterbotten. För det var verkligen en kamp. Och det tror jag vi glömmer idag.

Jag har kÀnt en lÀngtan efter att lÀra mig mer om den kampen och förstÄ vad dessa kvinnor upplevde och det ledde mig till VÀsterbottens Museum i UmeÄ, dÀr jag trÀffade museipedagogen Maine Wallentinson som kan det mesta om den hÀr saken.

I museets arkiv fick jag med Maines hjÀlp ocksÄ möjligheten att prova klÀderna frÄn den tiden. Rent fysiskt testa hur det skulle kunna vara att kliva in i rollen som röstrÀttsföresprÄkare.

Jag trodde att jag skulle kÀnna mig instÀngd och begrÀnsad i klÀderna men nÀr plagg efter plagg i stadigt ulltyg klÀddes pÄ var det som att jag fick pÄ mig en rustning. Kjolens tunga fall, den höga halsringningen och jackans strama, tÀtvÀvda tyg.

Och nÀr jag sedan fick prova den tidsenliga hatten som modisten Catharina Carlsson gjort och var sÄ snÀll och lÄnat ut. Ja, dÄ hÀnde nÄgonting med mig. Med en sÄ tung och pampig sak pÄ huvudet mÄste man vara rakryggad. Man kan inte göra sig mindre Àn man Àr.

Med en stor hatt tar man inte bara plats. Man krÀver den.

Borde jag ha en ring pÄ fingret? frÄgade jag Maine

-Nej absolut inte. De kvinnor som stred för röstrÀtt var nÀstan alltid ogifta. De offrade tanken pÄ familj och sin sociala status och utsattes inte sÀllan för hot. FÄ gifta kvinnor hade möjligheten att engagera sig pÄ det sÀtt som krÀvdes.

Maine berĂ€ttar om hur man försökte skrĂ€mma röstrĂ€ttskvinnorna till tystnad. De hĂ„nades och hĂ€cklades, man störde deras tal och möten. Och nĂ€r inget annat fungerade försökte man skrĂ€mma dem genom att ta ifrĂ„n dem möjligheten till ett arbete – eller med kyrkans makt fĂ„ dem att tiga. Samtidigt fortsatte kvinnorna organisera sig och reste riket runt för att samla namnunderskrifter för sin sak.

Jag blir sÄ berörd av tanken pÄ att dessa kvinnor stred för oss sÄ att vi idag inte behöver strida pÄ samma sÀtt. SÄ att vi inte behöver vÀlja bort familjen för att vÄga ha en Äsikt, ett arbete eller arbeta politiskt. PÄ nÄgot sÀtt kÀnner jag demokratin in pÄ bara skinnet nÀr jag klÀr mig som en röstrÀttskvinna frÄn den tiden.

MÄnga av de kvinnor som drev igenom allmÀn röstrÀtt i Sverige var vÀlutbildade frÄn vÀlbestÀllda familjer. Jag vill gÀrna tÀnka att jag sjÀlv hade varit en av de dÀr moderna, frisinnade kvinnorna som anvÀnde röstrÀtten nÀr vi Àntligen fick den. Men det hade jag troligen inte. För om jag tittar pÄ min egen slÀkt Àr det idel fattiga skogsarbetare och smÄbönder ute pÄ landsbygden. Hade jag levt dÄ hade jag troligtvis stÄtt i nÄgon timmerstuga med tolv ungar och varit fullt upptagen med det jag just dÄ hade för hÀnderna. Kanske hade jag bara ryckt pÄ axlarna Ät röstrÀtten och inte förstÄtt pÄ vilket sÀtt den angick mig. Politik har vÀl inget med mig att göra!

Hundra Är senare kÀnns röstrÀtten sjÀlvklar. Men vi Àr nog mÄnga som tar den för givet. En del sÀger till och med att svensk politik Àr trÄkig, att lokalpolitik Àr ointressant och att det i slutÀndan inte spelar nÄgon roll vad man röstar pÄ. Politik har vÀl inget med mig att göra!

Men det Àr inte sant. Det Àr lika viktigt nu som dÄ och om fyra mÄnader Àr det val igen. Det Àr inte bara en rÀttighet utan ocksÄ en skyldighet att gÄ och rösta. Orkade röstrÀttskvinnorna kÀmpa för din och min röst sÄ ska vÀl du och jag orka anvÀnda den?

(Foto: Erica Dahlgren)

I Är lÀgger jag min röst för klimatet

140 svar pĂ„ frĂ„gan – vad kan fĂ„ dig att inte rösta?

NÀr beslutsÄngesten och villrÄdigheten tar över

Nej! Jag ska inte intervjua partiledarna

10 april, 2022

Hur mĂ„nga ansikten och namn minns du frĂ„n de barn som gick i klasserna under dig – jĂ€mfört med de som gick i klasserna över? Av de ena minns jag nĂ€stan ingenting och av de andra minns jag mycket. Det funkar ju sĂ„ att den som stĂ„r i periferin mĂ„ste hĂ„lla koll pĂ„ centrum. Men den som stĂ„r i centrum behöver inte bry sig om periferin. Och i skolan har de Ă€ldre barnen högre status och Ă€r alltid i centrum.

Jag tĂ€nker ofta pĂ„ vad det innebĂ€r att bo pĂ„ den VĂ€sterbottniska landsbygden nĂ€r allting hĂ€nder i UmeĂ„. Att bo i UmeĂ„ nĂ€r allting hĂ€nder i Stockholm. Och att bo i Stockholm nĂ€r allting Ă€ndĂ„ hĂ€nder i de stora vĂ€rldsstĂ€derna som Los Angeles, New York, London och Tokyo. I nĂ„gon mĂ„n stĂ„r vi alla i periferin och blickar mot det som sker i centrum. Att uppleva sig som utanför Ă€r mĂ€nskligt. Finns det verkligen nĂ„gon som upplever sig som innanför? Även nĂ€r den faktiskt Ă€r det?

Men Àven om upplevelsen av att befinna sig i periferin Àr en subjektiv kÀnsla sÄ kan den ju ocksÄ vara en objektiv sanning. Bor man överallt i Sverige utom i Stockholm behöver man ha koll pÄ bÄde centrum och periferin. Bor man i Stockholm behöver man inte bry sig sÄ mycket eller lÀra sig sÄ mycket om det som hÀnder ute i provinserna.

Men Ă€ven om en avlĂ€gsen geografisk plats kan innebĂ€ra hinder innebĂ€r den ocksĂ„ mĂ„nga fördelar. NĂ€r man befinner sig i periferin kan man gĂ„ under radarn pĂ„ ett annat sĂ€tt. Och det Ă€r vĂ€ldigt nyttigt för kreativt skapande och mod. Förhoppningsvis kan man utveckla ett tydligare eget uttryck. TĂ€nk att nĂ€stan alla de intressantaste komikerna bor i Malmö – inte i Stockholm. Och att Sveriges förmodligen vassaste krönikör heter Malin Wollin och bor i Kalmar. Det gör att hon inte riktigt rĂ€knas pĂ„ samma sĂ€tt. Men det ger henne ocksĂ„ precis det perspektiv som behövs för att skriva krönikor utan att vara rĂ€dd för ömma tĂ„r.

Jag har Sveriges största privata blogg och stĂ„r pĂ„ det sĂ€ttet i ett centrum. Men jag fĂ„r knappt ett pressutskick. Jag blir sĂ€llan bjuden pĂ„ fester och galor och de flesta redaktioner och PR-byrĂ„er vet inte om att jag existerar. Jag har fĂ„ influencerkompisar och inga kĂ€ndisvĂ€nner som jag umgĂ„s med. Och jag Ă€r övertygad om att min geografiska plats spelar in i det hĂ€r – för jag befinner mig samtidigt i periferin. Och det passar mig alldeles utmĂ€rkt. De flesta av mina vĂ€nner har helt normala jobb inom vĂ„rd och omsorg, fester Ă€r Ă€ndĂ„ min sĂ€msta gren och pressutskick innebĂ€r ocksĂ„ nĂ„got slags krav pĂ„ tacksamhet mot företaget bakom. Men sĂ„ fort min blogg blev bara lite större plockade lokal media upp mig som profil. Och det lokala nĂ€ringslivet har alltid uppmuntrat och hĂ„llit fram mig som ett bra exempel. Det stödet tror jag inte jag hade fĂ„tt i en större stad dĂ€r det lilla jag dĂ„ hade Ă„stadkommit hade försvunnit i mĂ€ngden. En framgĂ„ngsrik mediepersonlighet gav mig 2011 rĂ„det att flytta till Stockholm “nu nĂ€r du börjat slĂ„ igenom”. Det var det sĂ€msta rĂ„d jag kunnat fĂ„. Dels för att jag verkligen inte skulle mĂ„ bra av att bo i en stor stad, men framförallt för att det jag byggt min verksamhet kring Ă€r sĂ„nt som inte finns dĂ€r andra som jobbar i samma bransch bor. Och det gör att jag har en egen vinkel.

Att nördarna frĂ„n skolan vĂ€xer upp och blir de mest framgĂ„ngsrika vuxna Ă€r en önskedröm och nĂ„got man tröstar olyckliga ungdomar med. Dock stĂ€mmer det oftare Ă€n man kan tro. Inte pĂ„ grund av nĂ„gon slags gudomlig rĂ€ttvisa utan pĂ„ grund av att det för vissa personligheter finns nĂ„gonting vĂ€ldigt motiverande med att uppelva sig som en del av periferin. Vare sig den Ă€r ekonomisk, geografisk, kulturell eller nĂ„got annat. Att stĂ„ i det skydd frĂ„n omvĂ€rldens intresse som det innebĂ€r – och samtidigt fĂ„ drivkraften att vilja “visa dem” som stĂ„r i centrum. Kan man kanalisera den kombinationen kan man komma lĂ„ngt!

8 mars, 2022

Sommarlovet mellan jag gÄtt ut sexan och skulle börja sjuan fick min syster boken Fittstim i födelsedagspresent. Innan hon ens hunnit öppna den hade jag snott den, lÀst ut den och blivit fullkomligt transformerad. NÀr jag började högstadiet den hösten var jag en helt annan tjej.

En annorlunda klÀdstil med loppisfynd och fÀrggrann missmatchning. En ny frisyr (isblont hÄr med blodröda toppar) och en helt ny attityd som nog kan sammanfattas som kaxig. Om sexan gick Ät till att leta killars bekrÀftelse Àgnades sjuan Ät att diskutera och brÄka med samma killar. Ja jag hamnade till slut i slagsmÄl med en kille i min klass. Jag var för första gÄngen i mitt liv uppkÀftig och jag var det med skrÀckblandad förtjusning.

Jag vet inte om mina förÀldrar riktigt förstod eller hann hÀnga med i vad som hÀnde? Men plötsligt började jag prenumerera pÄ tidningen Darling och lÀrde mig om riot grrls, grl pwr och om alternativa, punkiga tjejer som visade att man kan gÄ sin egen vÀg. Och man kan anvÀnda feminint kodade attribut som babydollklÀnningar och rosa rosetter som ett feministisk statement. Jag lÀste Ett hjÀrta i Jeans och Uppror pÄgÄr och min övertygelse vÀxte. Ja hela det feministiska uppvaknandet kom och tog mig med storm.

Jag Àr sÄ stolt över den dÀr tjejen som helt utan att vÀnner eller klasskompisar stöttade eller förstod vad hon höll pÄ med ÀndÄ körde pÄ. Sjuan blev mitt vÀrsta av alla skolÄr. SÄ brÄkigt, ensamt, argt och förvirrat. Dagböckerna frÄn det Äret Àr en hemsk lÀsning.

Jag var sÄ brÄdmogen och lillgammal och sÄg förtrycket och fick upp ögonen för orÀttvisorna. Samtidigt saknade jag livserfarenheten att bearbeta och sortera det jag sÄg. Jag förstod inte att mycket skulle rÀta ut sig med tiden, ordna till sig och blir bra med Äldern. Killar skulle inte alltid vara fienden Àven om en livslÄng skepsis grundlades. Jag önskar att jag vetat att nÄgra av de dÀr killarna jag hatade livet ur i sjuan skulle vÀxa upp till riktigt trevliga typer. SÄdana man kramar om nÀr man ses pÄ en flygplats eller springer in i varandra i en stad nÄgonstans. -Vad kul att det gÄr sÄ bra för dig! -Jamen du dÄ? Jag sÄg att du blivit pappa!

I gymnasiet fick jag vĂ€nner som ocksĂ„ lĂ€st Fittstim, som hade en egen klĂ€dstil, som kallade sig för feminister och vĂ„gade vara uppkĂ€ftiga mot killar. För mig genomsyrade feminismen hela mina tonĂ„r och vidgade min vĂ€rld. DĂ€rför blev jag tagen pĂ„ sĂ€ngen nĂ€r min egen blogg blev stor nĂ„gra Ă„r senare. Och jag fick kritik för att jag hade femtiotalsklĂ€nningar och gillade att baka. Att gĂ„ min egen vĂ€g var ju exakt det feminismen hade lĂ€rt mig. Jag gjorde ju precis samma sak som de sjĂ€lva hade gjort – jag tog förlöjligade, feminint kodade attribut och upphöjde dem som ett feministiskt statement. Men nu sa samma feminister att jag var fel ute? Jag fattade ingenting.

Just dÄ var det rÀtt lÀskigt men i efterhand Àr jag gla över att ha varit med och vidgat bilden av hur en övertygad feminist kan se ut och vara. Ja, hon kan till och med vara kristen och gilla att baka bullar! Och idag ser jag med beundran pÄ dagens ungdomar och hur de pushar utvecklingen framÄt:

  • Att vara öppet homosexuell var otĂ€nkbart pĂ„ min högstadieskola. Idag Ă€r det vardagsmat pĂ„ mĂ„nga skolor. Och nu ser jag unga mĂ€nniskor som öppet vĂ„gar uttrycka sin könsidentitet Ă€ven nĂ€r den inte stĂ€mmer överens med normerna.

  • En kompis i gymnasiet berĂ€ttade att hon vaknat en natt av att hennes pojkvĂ€n hade sex med henne. Hon berĂ€ttade det som för att frĂ„ga mig om det verkligen skulle gĂ„ till pĂ„ det sĂ€ttet? Men jag sa ingenting för jag visste inte att det var fel. Kunskapen om samtycke och vad det innebar var ingen naturlig kunskap. SĂ„ som jag tror att den Ă€r pĂ„ ett helt annat sĂ€tt för unga idag.

  • Mina egna tre söner har burit bĂ„de klĂ€nning och nagellack i skolan och umgĂ„tts över könsgrĂ€nserna pĂ„ ett sĂ€tt jag aldrig sjĂ€lv upplevde som liten. Jag Ă€r sĂ„ glad för att deras kön inte begrĂ€nsats deras val av vĂ€nner. Jag mĂ€rker att de Ă€r friare Ă€n mig i bĂ„de tanke och handling.

  • Unga mĂ€nniskor idag Ă€r sĂ„ vĂ€ltaliga, vĂ€lformulerade och medvetna pĂ„ ett sĂ€tt som jag inte tror att vi var. Jag blir rörd av stolthet nĂ€r jag fĂ„r vara i deras nĂ€rhet och mĂ€rker skillnaden.

Jag hoppas att jag alltid kommer att vara klok nog att heja pĂ„ mina yngre feministiska medsystrar nĂ€r de utvecklar mina förestĂ€llningar och utmanar mina fördomar om vad feminism Ă€r och kan vara. SĂ„ glad kvinnodag! GRATTIS! Va, sĂ„ fĂ„r man vĂ€l inte sĂ€ga? “DET ÄR INGET ATT FIRA! SLUTA SÄGA GRATTIS!” Jo men just dĂ€rför. Alla gamla förestĂ€llningar och mossiga principer kan dra Ă„t skogen. Är sĂ„ less pĂ„ allt Ă€ngsligt polisande. Heja alla underbara mĂ€nniskor som Ă€r med och kĂ€mpar för ett jĂ€mstĂ€llt samhĂ€lle. Det finns saker att fira. Utvecklingen gĂ„r framĂ„t.

20 januari, 2022

Har du mÀrkt att en jÀmstÀlld man blivit status för kvinnor idag? NÄgot man skriver om i lÄnga IG-poster till Fars dag. Det Àr en fjÀder i hatten att man minsann lever jÀmlikt. Ytterligare en sak att bocka av för att vara en modern kvinna. Och ytterligare en sak att kÀnna skam för om man misslyckas.

I somras nÀr bloggaren Krickelin hade ett extremt maxat schema för att kunna göra sin nya bok fick hon en kommentar pÄ sin blogg

En undran nĂ€r jag lĂ€ser ditt inlĂ€gg
.hĂ€nger det enkom pĂ„ DIG att barnen ska ha ett fint sommarlov, hunden ska rastas och mat ska finnas i kylen? Samtidigt som du ska jobba? Har din man samma ansvar nĂ€r han jobbar? Jag skulle sjĂ€lv bli jĂ€ttestressad och fĂ„ tunnelseende, inte sĂ„ bra grogrund för kreativitet och att hĂ„lla lĂ„ngsiktigt. Vem kan ha en sĂ„n arbetssituation egentligen? Hoppas ok med dessa Ă€rliga frĂ„gor? Jag tror det Ă€r lĂ€tt för kvinnliga entreprenörer som har hemmet som utgĂ„ngspunkt, att fastna i entreprenörskapet gĂ€llande familjen ocksĂ„.

Jag tror inte att kommentaren var illa menad men nĂ€r jag lĂ€ste Kristins svar kĂ€ndes det som att hon behövde försvara sig. Och jag hade kĂ€nt likadant. KĂ€nner ofta ett behov av att försvara mig. I somras fick jag en kommentar om hur synd det var om mig för att jag verkar fĂ„ göra allting sjĂ€lv och “hur mĂ„nga timmar i veckan trĂ€ffar du egentligen din man?” En helt naturlig frĂ„ga till vilken bondhustru som helst. Bönder jobbar ju jĂ€mt pĂ„ sommaren. Men om det var sin ömma medkĂ€nsla hon ville förmedla ja dĂ„ misslyckades hon kapitalt. Det kĂ€ndes mer som ett elakt tjuvnyp. Som att jag gjorde nĂ„got fel. Som att jag var misslyckad, Samma sak har jag sett att Lady Dahmer fĂ„tt utstĂ„. MĂ„nga ifrĂ„gasĂ€tter till exempel att hon som feminist gĂ„r med pĂ„ att hennes man Ă€r familjens huvudsakliga försörjare. Vad statuerar hon för exempel för sina barn egentligen?

Absolut. Det Ă€r viktigt att fundera pĂ„ dessa saker. Men om man nu vĂ€rnar en kvinna sĂ„ mycket – stĂ€ll de försĂ„tliga frĂ„gorna till hennes man istĂ€llet! Blir tokig pĂ„ att kvinnor alltid ska hĂ„lla pĂ„ och försvara sin livssituation. SĂ€rskilt som mĂ„nga kvinnor redan har en kamp hemma kring jĂ€mstĂ€lldhetsfrĂ„gor. MĂ„ste de ocksĂ„ försvara sig för fan och hans moster för att inte framstĂ„ som misslyckade offer? Varför naggar det pĂ„ en kvinnas status om hon har en man som inte tar sitt ansvar hemma? Varför betraktas det som kvinnans bedrift om hennes man drar ett lika tungt lass? I mitt stilla sinne undrar jag alltid om dessa superjĂ€mstĂ€llda förhĂ„llanden som skildras av kvinnor verkligen överensstĂ€mmer med verkligheten eller kryddas för att se bĂ€ttre ut? Och vem tjĂ€nar i sĂ„dana fall pĂ„ det? Inte kvinnorna i alla fall.

Min vĂ€n Erica brukar sĂ€ga att min generation kvinnor har det vĂ€rre Ă€n hennes – eftersom vi blivit itutade att det GÅR att leva jĂ€mstĂ€llt medan hon som Ă€r tolv Ă„r Ă€ldre Ă€n mig inte gör sig nĂ„gra illusioner om att det Ă€r möjligt. Kanske Ă€r det sĂ„? Kanske dröjer det flera generationer till innan vi Ă€r framme? Jag skrev en gĂ„ng om att feminism inte Ă€r att leva som man lĂ€r. Feminism Ă€r att göra analysen att det finns strukturer i samhĂ€llet som gör det jĂ€kligt svĂ„rt att kunna leva som man lĂ€r. Viktig skillnad. För i samma stund som kvinnor mĂ„ste leva som de lĂ€r för att fĂ„ tala om jĂ€mstĂ€lldhet – i samma stund skuldbelĂ€gger och tystar vi dem.

Jag Ă€r sĂ„ trött pĂ„ att kvinnors liv ska vĂ€ndas mot dem sĂ„ fort de diskuterar jĂ€mstĂ€lldhet. Jaha du Ă€r för delad förĂ€ldraförsĂ€kring – men hur mĂ„nga dagar tog din man ut egentligen? Jaha du Ă€r mot skeva skönhetsideal – men sjĂ€lv fĂ€rgar du minsann hĂ„ret och försöker hĂ„lla dig smal?  Jaha, du Ă€r mot lönediskriminering men sjĂ€lv har du valt ett klassiskt kvinnligt lĂ„glöneyrke? 

Den hĂ€r synen pĂ„ feminism bottnar i förestĂ€llningen att man inte duger som feminist om man samtidigt diskrimineras av en man. En mycket mĂ€rklig hĂ„llning dĂ„ feminismen budskap Ă€r att kvinnor Ă€r förtryckta genom strukturer i samhĂ€llet. Med detta sĂ€tt att resonera diskvalificerar vi ju varenda kvinna frĂ„n att kalla sig feminist. Men det gör ocksĂ„ att en kvinna som försörjer sig sjĂ€lv utan stöd frĂ„n en man hĂ„lls fram som en god feminist – trots att hon kan vara motstĂ„ndare till alla vĂ€rderingar som feminismen stĂ„r för. Eller att en politisk ledare som Margret Thatcher anses feministisk trots att den enda kvinna hon gjorde nĂ„got för var sig sjĂ€lv.

Tips om du vill ifrÄgasÀtta strukturer: FrÄga inte en kvinna varför hon tar all förÀldraledighet. FrÄga en man varför han inte tar nÄgon alls.

9 december, 2021

En frustrerande grej att förhÄlla sig till som influencer Àr alla som hÀvdar att vilken idiot som helst kan klara ens jobb. Att det man gör Àr rent trams, att man lever pÄ att fota sin lunch och att yrket Àr sÄ okvalificerat och enkelt att vilken femÄring som helst skulle kunna göra det. Och att det dessutom Àr orÀttvist. OrÀttvist att en influencer kan tjÀna enkla pengar. FÄr sÄ mycket gratisgrejer och glida fram genom livet pÄ en rÀkmacka.

Det hĂ€nder inte allt för sĂ€llan att nĂ„gon sĂ€ger till mig med lite munter ton –Jaha, man kanske skulle bli influencer Ă€ndĂ„? TjĂ€na pengar pĂ„ att fota sin lunch hahaha...

DĂ„ brukar jag alltid hĂ„lla med. –Ja, det tycker jag verkligen att du ska göra. Skaffa bara en sisĂ„dĂ€r 150 000 mĂ€nniskor som Ă€r beredd att följa dig sĂ„ ska du se att det dĂ€r ordnar sig hur fint som helst.

Det Àr sÄ frustrerande nÀr man bÄde fÄr skit för att man sysslar med hjÀrndöd verksamhet samtidigt som folk Àr arga för att man tjÀnar pengar pÄ det. Om det nu Àr sÄ enkelt att vara en influencer. Om det krÀver noll talang och kunskap. Varför inte bara bli en sjÀlv dÄ? Dumt att gÄ miste om att tjÀna sÄ enkla pengar menar jag. SÀtt igÄng idag!

SjĂ€lv har jag bloggat i princip varje dag i femton Ă„rs tid. Jag jobbar jĂ€mt. LĂ„t gĂ„ för att det Ă€r det roligaste jag vet. Men det Ă€r fortfarande mitt jobb. Som jag lĂ€gger otrolig mycket tid och tankekraft pĂ„. ÄndĂ„ vet jag att det finns folk som tycker att det Ă€r konstigt att mina barn gĂ„r pĂ„ förskola. -Nog borde vĂ€l barnen kunna vara hemma nĂ€r du bara bloggar hela dagarna? Hade jag istĂ€llet gjort en papperstidning med samma mĂ€ngd prenumeranter som jag har blogglĂ€sare sĂ„ hade ingen funderat pĂ„ den saken. För en tidning Ă€r ju ett riktigt jobb. Trots att det jag gör pĂ„ bloggen Ă€r sĂ„nt som man gör pĂ„ tidningar; skriver, fotar, redigerar, sĂ€ljer reklamutrymme, utvecklar idĂ©er och lĂ€gger enormt med energi pĂ„ lĂ€sarkontakt och att försöka ge det som lĂ€sarna vill ha.

Jag har alltid tagit min bloggs innehÄll pÄ stort allvar. Men andras roade blick pÄ det jag gör har ÀndÄ lurat mig. Lurat mig att se ner pÄ den typ av företag jag driver. Som att det Àr mindre och lÀttare Àn vad det Àr. Till exempel kÀndes det som att jag hade hybris nÀr jag tog in min assistent Charlotte för fyra Är sedan. Trots att vilket annat företag som helst av motsvarande storlek sjÀlvklart har en anstÀlld som besvarar alla mail, hÄller i alla trÄdar och sköter administration. Allt annat vore oproffsigt. Och det tog alldeles för lÄng tid innan jag skaffade den bÀsta kamerautrustningen, den bÀsta webbredaktören och den bÀsta webbutvecklaren. Jag borde dessutom varit snabbare pÄ att leja bort allt som har med ekonomi att göra, till en riktigt proffsig firma som hjÀlper Àven de största företagen. Hade jag jobbat i en mer respekterad bransch och nÄtt samma framgÄng hade jag rekryterat tidigare. Men eftersom jag bara höll pÄ med hjÀrndött trams var det ju orimligt att tro att jag inte skulle klara det sjÀlv.

Jag blir galen nÀr jag tÀnker pÄ det. Galen av att dessa förminskande tankar ocksÄ lurat sig in i min egen hjÀrna trots att jag vet att man inte kommer dit jag kommit om man inte har nÄgon form av talang och lÀgger ner mycket arbete.

Visst. Man kan sannerligen ifrÄgasÀtta influencers nödvÀndighet i samhÀllet. Men det kan man ju Ä andra sidan göra med mÄnga yrken. LÄngt ifrÄn allt som folk arbetar med kan rÀknas som samhÀllsviktig verksamhet. Tyck gÀrna att det jag gör Àr trams och oviktigt och sÄ simpelt att en femÄring kan göra det. Men sluta klaga pÄ att jag tjÀnar pengar pÄ det. Börja tramsa sjÀlv och bli stormrik redan idag. Gör det om det Àr sÄ lÀtt. Eller hÄll klaffen.

9 november, 2021

Över jul och nyĂ„r planeras BB i Lycksele stĂ€nga. Det betyder att om du bor i AmmarnĂ€s och ska föda barn kommer du fĂ„ Ă„ka nĂ€stan 35 mil till BB i UmeĂ„ som Ă€r det nĂ€rmsta som hĂ„lls öppet. NĂ€rmare fem timmar i bil pĂ„ vintervĂ€glag och ofta dĂ„liga vĂ€gar.

TÀnk nu att du bor i Göteborg och ska föda barn. Med motsvarande restid skulle du behöva sÀtta dig i bilen och köra till Stockholm.

Jag menar inte att stÀlla förlossningskrisen i de olika delarna av landet mot varandra. Det sjuka pÄ en plats förstÀrker bara intrycket av hur sjukt det Àr pÄ nÀsta. Hur kan vi sÀgas leva i en vÀrldsfÀrdsstat dÀr sÄnt som starta eget-bidrag, allmÀnna vaccinationsprogram och ROT-avdrag administreras och fungerar bra. Men ÀndÄ inte kunna garantera att alla mammor som vill fÄr föda barn pÄ ett sjukhus och assisteras av utbildad personal?

Och hur kan landsbygden vara sĂ„ osynliggjord och oviktig att Region VĂ€sterbotten driver igenom sĂ„dana hĂ€r beslut? Region VĂ€sterbotten Ă€r mer Ă€n bara UmeĂ„ med kranskommuner. Även om de sjĂ€lva inte verkar kĂ€nna till det.

Jag Àr glad att barnmorskor protesterar. Fler borde göra det. Inte bara genom pÄskrivna namninsamlingar utan genom handling. Det Àr val nÀsta Är. Vilka har varit med och drivit igenom den sjukvÄrdspolitik dÀr du bor? Vad tÀnker du lÀgga din röst pÄ? Det Àr sÄnt som rÀknas.

(tack till @inlandsakivisterna för de pedagogiska illustrationerna och för att ni lyfter den hÀr frÄgan)

26 oktober, 2021

Det pĂ„gĂ„r en sĂ€llan skĂ„dad odlingsboom i landet. MĂ€nniskor trĂ€ngs pĂ„ GranngĂ„rden för att köpa gödsel, sĂ€ttpotatis och hönsfoder. Vi bygger pallkragar, skaffar bin och planerar kökstrĂ€dgĂ„rdar. GĂ„r kurser i mjölksyrning och konservering och hur man slĂ„r med lie. Allt det hĂ€r Ă€r fantastiskt sĂ„klart, men som gift med en bonde skĂ€r det samtidigt i hjĂ€rtat. För den som Ă€r bonde “pĂ„ riktigt” Ă€r det nĂ€mligen ingen lek.

Ni vet vĂ€l att bönder Ă€r ett av Sveriges sĂ€mst betalda yrken? Typiska lĂ„glöneyrken som vĂ„rdbitrĂ€de och stĂ€dare har högre lön Ă€n mĂ„nga bönder. Dessutom innebĂ€r yrket att man jobbar Ă„rets alla dagar – mycket lĂ€ngre dagar Ă€n en vanlig heltid sĂ„klart. Det Ă€r slitigt, det Ă€r dĂ„ligt betalt och det Ă€r farligt. Det Ă€r mĂ„ngdubbelt fler som dödas eller skadas inom skogs- och jordbruket Ă€n genomsnittet för övriga yrken. Tunga maskiner, lĂ„nga arbetsdagar, stora djur – allt innebĂ€r en fara. LĂ€gg dĂ€r till den brottslighet bönder utsĂ€tts för – som stölder av drivmedel, maskiner, bluffakturor – för att inte tala om de hot och trakasserier mĂ„nga bönder som har djur fĂ„r utstĂ„.

-Bli inte bonde! skulle man vilja sÀga till den som gÄr i de tankarna. Och det verkar mÄnga ocksÄ hörsamma. För de svenska jordbruken försvinner i allt snabbare takt. PÄ 50 Är har antalet jordbruksföretag mer Àn halverats i Sverige. Det Àr de stora gÄrdarna som överlever. SmÄ gÄrdar med kanske trettio kor eller smÄskalig grönsaksodling har ingen plats. Det Àr dessutom vÀldigt fÄ svenskar som Àr villiga att arbeta inom jordbruket. De flesta odlare Àr beroende av utlÀndsk, billig arbetskraft för att kunna fÄ ekonomi i verksamheten. Och sÄ motarbetas och missgynnas bönderna pÄ mÄnga plan rent strukturellt. NÀr UmeÄ kommun vill anlÀgga vÀgar eller bygga ett nytt köpcenter anvÀnder de sig av UmeÄomrÄdets bÀsta odlingsmark, RöbÀcksslÀtten. Samtidigt som lantbrukarna bara fÄr ersÀttning för en brÄkdel av vÀrdet pÄ matjorden som de förlorar nÀr de tvingas sÀlja.

Idag anvĂ€nder en familj 12 procent av inkomsten till mat – för femtio Ă„r sedan var den siffran omkring 25 procent. Maten har blivit billigare, bönderna har blivit fĂ€rre, sjĂ€lvförsörjningsgraden i Sverige har blivit lĂ€gre. Bara nĂ„gra fĂ„ rĂ„varor Ă€r vi i Sverige sjĂ€lvförsörjande pĂ„ – samtidigt som vi Ă€r helt beroende av export frĂ„n andra lĂ€nder för att lyckas bruka marken med moderna maskiner och metoder. Samtidigt pĂ„gĂ„r en stark parallell trend med hobbyodling i den egna trĂ€dgĂ„rden. Ofta utförd av samhĂ€llsgrupper som har god ekonomi och har rĂ„d att hĂ„lla höns för romantik (ja, de Ă€gg man ordnar sjĂ€lv Ă€r mĂ„ngdubbelt dyrare Ă€n de man köper i butik) eller odla tomater som har ett lika högt kilopris som saffran.

MissförstÄ mig inte. Jag tycker odlingstrenden Àr toppen och applÄderar ALLA som försöker hitta fler sÀtt att framstÀlla sin egen mat. Det borde mÄnga fler göra. Men samtidigt Àr jag rÀdd att det invaggar oss som samhÀlle i en falsk trygghet. Som att vi Àr pÄ rÀtt vÀg nÀr vi i sjÀlva verket Àr Ät helskotta fel ute. Genomsnittssvensken Àr ÀndÄ inte beredd att betala sÄ pass mycket för mat att en vanlig bonde kan överleva pÄ den lönen. Knappt ens med EU-bidrag.

Bönder tillhör den samhÀllsviktiga verksamheten men rÄdet till den enskilda personen som funderar pÄ ett jobb borde vara: bli aldrig bonde. Du kommer jobba Ärets alla dagar och utföra farliga moment till en rekordlÄg lön och med stora ekonomiska risker. Ja du tjÀnar faktiskt bÀttre och har det tryggare om du svabbar korridorerna pÄ nÀrmsta högstadieskola eller kör hem aspackade mÀnniskor frÄn krogen.

14 oktober, 2021

Jag har sett fler Ă€n en mammainfluenser skriva om vikten av egentid med sina barn. Och sedan tar hon med sig sin sexĂ„riga dotter pĂ„ typ spaweekend. Bubblar, Ă€ter ute, gĂ„r pĂ„ bio och shoppar. MED ETT SMÅBARN! NĂ€r jag tĂ€nker pĂ„ egentid med barn tĂ€nker jag pĂ„ att gĂ„ en egen promenad eller att spela fyra parti UNO utan att nĂ„gra smĂ„glin kommer och stör. NĂ€r jag tĂ€nker pĂ„ en spahelg dĂ€remot – dĂ„ drömmer jag om att göra det med en vĂ€ninna.

Men förĂ€ldraskapet har blivit en sĂ„ bisarrt stor business idag. FrĂ„n plusset pĂ„ stickan till studentbalens överflöd Ă€r det dyrt dyrt dyrt. PĂ„kostat och omstĂ€ndigt. Är det influencernas fel? Är vi för inspirerade av hur man gör i USA? Har svenskarna fĂ„tt för mycket pengar? Jag sĂ€tter en hunka pĂ„ att det Ă€r allt det hĂ€r sammantaget. Ta babyshowers som exempel. Jag har inte en enda vĂ€n som haft en sĂ„n i verkligheten. DĂ€remot ser jag det jĂ€mt i sociala medier dĂ€r det verkar vara standard. Allt fler ordnar ocksĂ„ gender reveal-party dĂ€r man under stort stĂ„hej ska avslöja könet pĂ„ barnet. Med specialbakad tĂ„rta med rosa fyllning eller ballong full av blĂ„ konfetti. I mitt stilla sinne undrar jag hur man ens orkar kalasa sĂ„ mĂ„nga gĂ„nger under en graviditet?

Min vĂ€n som bor i ett omrĂ„de med mĂ„nga höginkomsttagare blev förvĂ„nad nĂ€r hon hörde vad mina barn brukar ge och fĂ„ i present pĂ„ barnkalas. En vanlig gĂ„va kan till exempel vara en inplastad serietidning med en liten leksak. Men nĂ€r hennes barn har kalas kommer kompisarna med dyra plastdjur frĂ„n Schleich eller byggsatser av Lego – ofta sĂ„nt som kostade 200 – 300 kronor. Och dĂ„ kĂ€nns det ju urdumt att inte ge nĂ„got lika fint tillbaka. SĂ„ Ă€ven om hon vill hĂ„lla det enkelt kan hon inte, utan att göra det socialt konstigt för sina barn.

Och pĂ„ tal om dyra presenter. Är det inte sjukt det hĂ€r med pushpresenter? För nĂ„gra Ă„r sedan var det ett okĂ€nt begrepp men nu refererar influencers till det som nĂ„gonting sjĂ€lvklart? Ja jag sĂ€ger influncers eftersom jag aldrig hört nĂ„gon prata om det i verkliga livet. Men Ă€r inte det en sĂ„ himla konstig förestĂ€llning om verkligheten? Som att familjer i allmĂ€nhet kan unna sig nĂ„got dyrt och lyxigt nĂ€r de precis fĂ„tt barn och ska börja leva pĂ„ förĂ€ldrapeng? Vem har gott om pengar dĂ„? Varför ska mamman förvĂ€nta sig en diamantring eller en dyr vĂ€ska av sin man? Jag fattar verkligen inte. Önska er delad förĂ€ldraledighet istĂ€llet!

GÄvor och omtanke Àr förstÄs inte fel men skalan pÄ dem gör mig helt matt. Varför inte ta med en form lasagne, en vetevÀrmare och en blomma till en nyförlöst vÀn? Och sÄ kan man ta hand om hennes disk nÀr man ÀndÄ Àr dÀr och bÀra hennes baby sÄ hon fÄr duscha ifred. Det Àr kÀrlek det. Det Àr vad man behöver nÀr man Àr ynklig, trött och nyförlöst.

Nu lÄter jag som en riktigt trist moralkÀrring. Men det beror bara pÄ att jag Àr det.

Alla fĂ„r göra precis som de vill med sina barn. Men jag önskar att fler tĂ€nkte pĂ„ att de val man gör ocksĂ„ skapar en kultur för andra barn. Om du skickar dina barn pĂ„ kalas med dyra presenter gör du det samtidigt svĂ„rt för den familj som inte kan ge samma sak tillbaks. Fiskdamm bakom ett draperi kĂ€nns fattigt nĂ€r andra barns kalas tar plats pĂ„ ett lekland och alla inbjudna barn fĂ„r en pĂ„se party favours med sig hem. Och vem vill vara den som kommer med en lasagne och torkar diskbĂ€nken hos sin bĂ€stis – nĂ€r standarden för att vara en vĂ€nnina blivit att ordna en babyshower med blöjtĂ„rtor och elva sorters cakepops?

Vi Àr alla har ett ansvar för vilken kultur vi Àr med och skapar. I vÄr vÀnkrets, bland barnen, dÀr vi bor. SÄ nu passar jag i egenskap av influencer pÄ att berÀtta det oerhörda. Att jag varken fÄtt pushpresent eller babyshower. Inte ens en ynka spahelg med min mamma nÀr jag var barn. Och att jag trots dessa försummelser och svÄra trauman Àr en normalt fungerande mÀnniska. TÀmligen lycklig till och med. Jag lovar. Det gÄr.

(HÀr finns förresten ett tidigare inlÀgg jag skrivit om barn och ekonomi)

16 september, 2021

Idag finns en artikel i DN Kultur som gjorts utifrĂ„n ett uppmĂ€rksammat blogginlĂ€gg jag skrev i vintras – om vad som hĂ€nder nĂ€r distansen mellan influencern och följarens liv blir för stor. Jag tycker att det hĂ€r Ă€r superintressant att fundera kring och jag Ă€r glad att DN lyfter vinkeln.

Sociala medier har ju tyvÀrr inte visat sig vara den dÀr stora utjÀmningsfaktorn som vi hoppades pÄ. Som skulle ge alla en röst och en plattform. TvÀrtom. För den som har fötts med rÀtt förutsÀttningar har ett enormt försprÄng pÄ sociala medier precis som överallt annars i samhÀllet. MÄnga av dagens största influencer kommer frÄn samhÀllets överklass eller övre medelklass. Det hÀr lyfter jag bÄde i mitt blogginlÀgg men ocksÄ i artikeln.

– I slutĂ€ndan leder det nĂ€stan alltid till att samma personer kommer fram och fĂ„r utrymme. Det ska alltid finnas nĂ„got extra för att du ska vara intressant online. MĂ„nga gĂ„nger innebĂ€r detta det ”hĂ€rliga livet” – lite bĂ€ttre mat, lite finare hus, lite snyggare kompisar Ă€n gemene man. De som har dessa saker redan frĂ„n start, de har ocksĂ„ bĂ€ttre chans att lyckas. DĂ€rmed Ă€r det ocksĂ„ ett system som förstĂ€rker sig sjĂ€lvt, kommenterar Clara Lidström inlĂ€gget för DN.

I artikeln intervjuas ocksÄ Camilla Gervide frÄn Bloggbevakning samt Yasmine Winberg och Julia Lundin, författarna till boken Badfluence.

Har du lÀst artikeln? Vad tÀnker du om saken?

11 september, 2021

Jag blir alltid sÄ förbannad som nÀr folk som inte vet nÄgonting om utmattning ska diskutera utmattning och varför det finns. BerÀttelsen om den utmattade kvinnan brukar nÀmligen lÄta ungefÀr sÄ hÀr:

“Kvinnor blir utbrĂ€nda för att de hĂ€nger för mycket pĂ„ sociala medier och jĂ€mför sig med andra. Kvinnor fĂ„r inte lĂ€ngre köpa halvfabrikat och röka under köksflĂ€kten med gott samvete utan förvĂ€ntas baka eget bröd, köpa politiskt korrekta leksaker till sina barn och ordna fina middagsbjudningar. Kvinnor blir utbrĂ€nda för att de strĂ€var efter en platt mage och ett perfekt hem”

JAG STÅR INTE UT MED OKUNNIGHETEN!

Jag kÀnner ingen kvinna som blivit utbrÀnd för att hon bakat för mycket bröd till sina barn eller för att hon bryr sig om att duka trevligt för gÀsterna. TvÀrtom har de flesta utmattade kvinnorna för lÀnge sedan rationaliserat bort brödbakande och middagsbjudningar. De flesta som kraschar har levt i en vardag dÀr de nÀstan inte gör nÄgot alls utöver det absolut nödvÀndigaste. Men tillslut funkar inte heller det.

Kanske Àr det ett symptom pÄ problemet nÀr kvinnor inte lÀngre orkar baka matbröd, trÀna och duka fint? NÀr kvinnor inte orkar tÀnka pÄ sin hÀlsa, trÀning och heminredning? Inte orkar lÀsa böcker, inte gÄ pÄ museum och inte hÄlla sig ajour med kuturdebatten? Ja allt vad det nu kan vara som gör livet lite hÀrligare och inte bara fullt av plikter.

Om man blir utbrÀnd pÄ en arbetsplats sÄ Àr det i regel privatlivet som först fÄr stryka pÄ foten. Allting som brukade vara ÄterhÀmtande och energigivande pÄ fritiden försvinner först. MÄnga saker som ger energi krÀver ju ocksÄ energi i ett första skede. Du behöver ju ett visst mÄtt av ork för att göra en rolig helgutflykter eller gÄ till Friskis & Svettis. Finns inte orken finns inte heller ÄterhÀmtningen

Och nÀr det Àr arbete i kombination med privatlivet som gör en sjuk, dÄ Àr min uppfattning (bl.a. efter att ha intervjuat nÄgra av landets ledande experter pÄ omrÄdet) inte att det Àr perennrabatten hemma som varit betungande. Snarare ett trassligt Àktenskap, ett barn med problem, sviktande hÀlsa eller att man Àr ensam om att ta allt ansvar. INTE att man bakat kanelbullar som besatt och fotat dem till instagram. Jag har Ànnu aldrig hört nÄgon berÀtta att den höll pÄ att bli utmattad och skar ner pÄ jobbet för att kunna fortsÀtta baka, trÀna och plantera blommor. Och dÀrefter kraschade. Det Àr ingenting som existerar. Kvinnor kÀmpar pÄ med arbetets plikter tills det bara inte gÄr lÀngre.

Jag hatar det hĂ€r narrativet kring utmattning dĂ€rför att det dumförklarar kvinnor. Och sedan kallar vi kvinnorna för duktiga flickor eller prestationsprinsessor och skakar pĂ„ huvudet Ă„t dem. Men Ă€n vĂ€rre Ă€r att vi gör utmattning till en individuell frĂ„ga om prioriteringar och dĂ„lig sjĂ€lvkĂ€nsla – nĂ€r det faktiskt Ă€r ett samhĂ€llsproblem och en folksjukdom. Sanningen Ă€r att det har gĂ„tt vĂ€ldigt bra för Sverige under lĂ„ng tid. Mycket tack vare att kvinnor arbetar över sin kapacitet för att tĂ€cka upp för bristande resurser. Det sker i alla branscher men sĂ€rskilt inom skola, vĂ„rd och omsorg. Vi vet ocksĂ„ att utmattning Ă€r extra vanligt inom yrken dĂ€r man har stort ansvar för mĂ€nniskor och liten förmĂ„ga att pĂ„verka sin arbetssituation. Ni anar sambandet va?

SÄ kan vi snÀlla bara slippa alla förenklade resonemang och flÄshurtiga uppmaningar om att sluta scrolla instagram och jÀmföra sina dahlior med andras. Kan vi inte enas om att höja nivÄn pÄ debatten? Och att den som inte vet nÄgot om utmattning kan sluta prata och istÀllet börja lyssna.

16 juni, 2021

Jag försöker jobba undan idag för Ulf Àr Àntligen pÄ förskolan efter att varit sjuk i en hel evighet. Men jag Àr sÄ seg och mina barn Àr Ànnu segare. Jag minns ju hur dubbelt det var nÀr man fick sommarlov. Hur hÄglös, rastlös och uttrÄkad man plötsligt kunde kÀnna sig nÀr lovet vÀl kom.

SÄ dÀr Àr det ju förresten för mig sjÀlv nÀr jag gÄr pÄ semester. Det Àr verkligen ingen rÀt linje in i vilan. TvÀrtom Àr vÀgen dit rÀtt skumpig (som jag skrivit om hÀr) och man mÄste ge sig lite tid att komma ner i varv. Det vÀrsta Àr att jag ocksÄ kan kÀnna mig sÄ fruktansvÀrt otillfredsstÀlld över att inte ha hunnit med exakt allt jag velat hinna innan semestern. Att vissa jobb jag hade tÀnkt avsluta spiller över till hösten. Hösten som ska vara som en ren, blank sida. Hur ska man kunna vila med vetskapen om att man kommer börja nÀsta termin pÄ minus?!

Men det Ă€r ett OTROLIGT dumt tankefel att tro att man ska ha avslutat allt för att fĂ„ kĂ€nna sig ledig och vila. Att man inte fĂ„r ha nĂ„gra lösa trĂ„dar kvar eller ofĂ€rdiga projekt. Det Ă€r ju samma beteende som gör att man inte fĂ„r vila pĂ„ helgen om inte bostaden Ă€r ordentligt stĂ€dad eller att man inte fĂ„r gĂ„ och lĂ€gga sig efter en middagsbjudning om man inte tagit undan disken. Varför ska alltid arbete gĂ„ före vila? Man Ă€r vĂ€l trött för att man behöver vila? Att dĂ„ förneka sig ledighetskĂ€nslan trots att man pĂ„ pappret dessutom Ă€r ledig – nĂ€ fy!

Det enda man sÀkert vet om to do-listan Àr att den Àr oÀndlig och fylls pÄ i den takt man betar av den. Att ge sig sjÀlv tillÄtelse att vila och kÀnna sig ledig Àr nÄgot som mÄste komma inifrÄn. Det Àr en tillÄtelse du ger dig sjÀlv. För stÀller du den som en frÄga till omvÀrlden kommer du aldrig att fÄ klartecken.


26 maj, 2021

Jag lyssnade ju mig halvt döv pÄ HÄkan Hellströms Alla drömmar Àr uppfyllda i vintras. Sjukt bra lÄt! Och jag har tÀnkt ganska mycket pÄ texten

HĂ„kan du skulle vart grym om du
Bara gjort en platta och sen dött vid tjusju
Det de Àlskar dig för i början
Är det de hatar lĂ€ngre fram
NÀr alla drömmar Àr uppfyllda

Jag tĂ€nker att HĂ„kan vill markera. Peka fuck you till sina kritiker. Han beskriver hur det Ă€r att vara Ă€lskad och sedan bli kritiserad. Kanske avskydd för det dĂ€r som en gĂ„ng gjorde honom populĂ€r? Jag skrĂ„lar med och kĂ€nner varje ord i kroppen. Samtidigt som det Ă€r svĂ„rt för mig att tĂ€nka att HĂ„kan sjĂ€lv verkligen kan ha upplevt det hĂ€r? Jag som bara följt honom lite frĂ„n sidan kan knappast tĂ€nka mig en mer ihjĂ€lkramad artist. SĂ„ vĂ€l fansen som kritikerna har vĂ€l stĂ„tt bakom honom genom allt? Men sĂ„ kĂ€nns det sĂ„klart inte för honom. DĂ€rför att den som fĂ„r utstĂ„ kritik av sin person och sitt verk minns varenda rad, vartenda ord, vartenda negativt omdöme. Även om 98 procent var positivt och man skördat osannolika framgĂ„ngar.

Och det Ă€r ju helt okej – jag Ă€r exakt likadan. Men det fĂ„r mig ocksĂ„ att tĂ€nka pĂ„ hur det mĂ„ste vara för blogglĂ€sare som tvingas höra influencers klaga över hur mycket kritik de fĂ„r? NĂ€r influencern fĂ„r hundra snĂ€lla kommentarer men bara svarar pĂ„ den enda otrevliga som skrivits – ja gör kanske ett helt inlĂ€gg om den? Och för influencern ifrĂ„ga kĂ€nns det relevant och viktigt. Men för mĂ„nga följare blir det obegripligt – kanske ocksĂ„ en smula otacksamt? En populĂ€r influencer fĂ„r mer beröm, snĂ€lla ord och pepp under en dag Ă€n de flesta fĂ„r pĂ„ en hel mĂ„nad! En influencer skördar otroliga mĂ€ngder bekrĂ€ftelse pĂ„ det hen skapar och gör. Det betyder sĂ„klart inte att man inte har rĂ€tt att bli sur eller ledsen av kritik. Men vem orkar lyssna pĂ„ klaget? Jag som lĂ€sare gör det dĂ„ inte. Ring en vĂ€n!

SjĂ€lv har jag mĂ„nga gĂ„nger singlat ut sura kommentarer och sedan med lĂ€sares hjĂ€lp mölat ner kritikern i skorna. Nu frĂ„gar jag mig till vilken nytta? Är det nĂ„gon skit jag inte orkar i kommentarsfĂ€ltet nu för tiden – dĂ„ raderar jag den. Men det förtjĂ€nar inte ett eget inlĂ€gg. Och ni förtjĂ€nar mer av mig. Annars Ă€r det ju som nĂ€r fröken skĂ€llde i klassrummet och skapade dĂ„lig stĂ€mning hos alla – fast alla visste att det bara var Peter H som varit en idiot.

Jag har gjort sÄ mycket utifrÄn kÀnslan av att vara en underdog. Men det Àr lÀngesedan jag passerade som det. Och jag övar mig pÄ att fatta det nu. Det gÄr lite trögt, men jag försöker.

SkĂ„despelerskan Jennifer Garner sa i en intervju “I know I live a charmed, beautiful life and nobody wants to hear a celebrity whine. The last thing I want to do is complain; I love what I do and I know every job comes with a downside.” och jag tĂ€nker att det stĂ€mmer bra in pĂ„ min egen privilegierade tillvaro. Ja, pĂ„ de flesta influencers, kĂ€ndisar, musiker, programledare och andra offentliga mĂ€nniskor som fĂ„r arbeta med vad de Ă€lskar och samtidigt skörda kĂ€rlek, vĂ€rme och inte sĂ€llan bra med pengar.

Alla yrken har en baksida. Det hÀr har ovanligt fÄ!

5 maj, 2021

Jag har tÀnkt att jag i grunden har en ganska liknande stil som för tio Är sedan. Jag gillar fÀrg, jag gillar klÀnningar, jag gillar roliga mönster. Men sÄ insÄg jag att det har jag ju inte alls det? Inte nÀr det kommer till sjÀlva snittet. För tio Är sedan Àlskade jag att gÄ runt i femtiotalsklÀnniingar. Det gör jag inte lÀngre Àven om jag Àlskar silhuetten, hantverket och alla pÀrlor till klÀnningar som jag har kvar i garderoben. Jag NJUTER och blir lycklig nÀr jag ser Karoline och Miriam i sina vintageklÀder. De Àr som tvÄ underbara karameller. Men det funkar inte pÄ mig lÀngre. Saker förÀndras. Kroppen förÀndras. Att flirta med tantigt mode var superhÀrligt nÀr jag var tjugonÄnting, smal som en speta och fortfarande vÀldigt mycket tjej. Men jag har i takt med att jag fÄtt tre barn, dÄlig fysisk hÀlsa och sett kroppen förÀndras helt tappat lusten att flirta med tanten. Jag har ofrivilligt kÀnt mig trettio Är Àldre Àn vad jag Àr sÄ jag har inte direkt kÀnt ett behov av att förstÀrka det.

Jag vet inte riktigt vad jag gillar idag? Eller jo det vet jag. Jag vill att klÀderna ska framhÀva kroppen istÀllet för att sabba för den. Jag vill ha saker som Àr smickrande. JAG VLL SE SNYGG UT! Jag hör att det nÀstan lÄter ofeministiskt. Och lÄt mig understyrka att jag hatar sÄnt dÀr tjejtidning-dravel som att man inte fÄr ha korta kjolar om man har tjocka lÄr och att man ska undvika ljusa strumpbyxor om man vill att benen ska se smala ut. Ni vet, modepoliseri. Jag tycker att folk ska ha EXAKT vad de har lust med och tycker Àr snyggt. Men sjÀlv kÀnner jag att om ett plagg inte gör min kropp snyggare kan det lika gÀrna dra Ät fanders. Jag vill klÀ mig maximalt smickrande för min kroppstyp. Jag tycker det Àr nog utmanande ÀndÄ att ha en kropp i den hÀr vÀrlden. Jag behöver liksom inte att klÀderna gör saken vÀrre. Men allt mode nu Àr helt obegripligt?

Herrkostymer med herrbyxor som gör att jag ser ut som en vandrande Sandwish-glass i silhuetten. Blusar med puffÀrm som ser jÀttefint ut pÄ den platta modellen i reklamen men som ger mina aningen större bröst formen av en brevlÄda i profil. Ja hela looken andas lungsjuk och sinnesssvag som rymt frÄn ett sanatorium! Sedan sÀljs det jÀttekonstiga mjukisklÀder a la Kylie Jenner i nÄgon beige fÀrg som fÄr min hy att anta samma nyans som nÀr jag Àr magsjuk. Och efter en anvÀndning Àr rumpan och knÀna uttöjda som pÄ barnens kalasbyxor efter förskolan. Jag vill inte ha vida byxor med veck fram som bara bygger volym pÄ magen. Jag vill inte ha blusar som ger mig proportionerna av Karl-Alfred, jag vill inte ha sÄ djupt urringade klÀnningarna att jag ser ut som att jag ska amma första bÀsta person som passerar.

Jag vet ingenting om klÀder lÀngre. Jag fattar inte grejen med det som syns i butikerna? Till pÄ köpet Àr det enda man hör om klÀder skam, skam, skam. Miljöboveri och dÄligt klimatsamvete. Man tappar ju lusten innan man ens klÀtt pÄ sig.

Jag vill bara vara lite snygg. Är det för mycket begĂ€rt?!

13 april, 2021

Har ni tĂ€nkt pĂ„ att det aldrig finns nĂ„gra andra fordon i bilreklamerna? Bilen Ă€r alltid ute och kör sjĂ€lv pĂ„ vĂ€garna. BrĂ€nner genom en tom storstad, slingrar fram genom ett bergsmassiv, kör över en Ă„ker dĂ€r sĂ€den böljar i vinddraget. Men för de allra flesta innebĂ€r ju bilĂ„kande att stĂ„ still vid rödljus, irritera sig pĂ„ folk som inte respekterar högerregeln, förgĂ€ves leta parkeringar och försöka hinna köra om lastbilar innan vĂ€gen blir enfilig igen. Kanske dĂ€rför jag Ă€lskar att köra bil? För att bilkörande pĂ„ landsbygden mest ÄR som i bilreklamen?! Man möter knappt nĂ„gon trafik, behöver inte köra om eller störa sig pĂ„ folk som bryter mot reglerna. Och sĂ„ Ă€r det vackert som tusan. Men tĂ€nk pĂ„ om vi kunde förskjuta bilnormen genom att portrĂ€ttera bilĂ€gande i stan som lite mer sanningsenligt? Visa allt det dĂ€r pissjobbiga med att köra sjĂ€lv istĂ€llet för att Ă„ka kollektivt. För det Ă€r ju först och frĂ€mst den typen av bilkörande som mĂ„ste minska. Bland de som faktiskt KAN lĂ„ta bilen stĂ„ för att det finns alternativa sĂ€tt att resa pĂ„.

27 januari, 2021

Jag tycker att det Àr intressant och provocerande att mÀnniskor med privilegier som pengar, klass, hög utbildning, stort kulturellt kapital och starka sociala nÀtverk blir sÄ arga nÀr man pÄpekar det! Testa till exempel att benÀmna nÄgon som Àr överklass som en del av överklassen. DÄ reagerar den som att den blivit anklagad för ett brott. DÄ fÄr man höra hela raddan av anledningar till varför det inte alls stÀmmer.

Den med rika förÀldrar har minsann ocksÄ fÄtt kÀmpa

Den med kÀnt efternamn har minsann fÄtt bÀra oket av det

Den pÄ rÀtt adress har ÀndÄ aldrig levt ett nog flott liv

Den som tillhör eliten kÀnner sig ÀndÄ utanför

NĂ€r jag hör sĂ„nt kĂ€nner jag bara: Du har alla dessa privilegier i din hand – men det rĂ€cker Ă€ndĂ„ inte?! Du ska ocksĂ„ ha rĂ€tt att kĂ€nna dig som en underdog. FĂ„ slĂ„ underifrĂ„n. Leva ditt liv frĂ„n den positionen och jĂ€mstĂ€lla din kamp med andra som kĂ€mpar med liknande problem men frĂ„n ett betydligt sĂ€mre utgĂ„ngslĂ€ge. Jag vill bara vrĂ„la: SLUTA LEKA UNDERDOG! Sluta stjĂ€la det enda privilegie som en person som stĂ„r under dig i samhĂ€llshierarkin kan anvĂ€nda sig av. Sluta appropriera underdogens roll för att det Ă€r ett narrativ som gynnar dig i storyn om ditt liv.

Det hÀr Àr nÄgot jag tÀnker mycket pÄ och det kommer jag behöva fortsÀtta med. Att förstÄ min egen förflyttning pÄ skalan.

Hade jag sjÀlv rika förÀldrar som barn? Nej.

Hade jag sjÀlv ett kÀnt efternamn? Nej.

Hade jag sjÀlv kontakter i branschen? Nej.

Men idag? Ja.

Idag har jag faktiskt den hĂ€r stora plattformen. Jag tjĂ€nar bra med pengar. Folk lyssnar pĂ„ vad jag sĂ€ger. Jag har ett varumĂ€rke som mĂ„nga kĂ€nner till och respekterar. Jag har smarta, kunniga vĂ€nner med olika professioner som jag kan ringa och be om rĂ„d av. Att fortsĂ€tta bete mig som att jag Ă€r en underdog som kĂ€mpar i motvind – det Ă€r inte klĂ€dsamt. Jag mĂ„ste förstĂ„ min nya position och inse att jag kan inte vĂ€ja offerrollen sĂ„ fort nĂ„gon kritiserar mig. Jag slĂ„r inte lĂ€ngre underifrĂ„n.

En viktig del av att bli fullvuxen Àr att steppa upp. SjÀlv försöker jag korva av mig den hÀr svettiga offerallen och knöla den lÀngst in i garderoben. Och sÄ pÄminner mig sjÀlv:

Det Àr inte synd om mig

Jag Àr inte underlÀgsen

Jag Àr inget offer

Jag tÄl och stÄr pall och behöver inte vika ner mig

Jag ska inte göra mig mindre Àn jag Àr. SÀrskilt inte som ett sÀtt att smita ifrÄn kritik. Jag fÄr ta att bli kritiserad. Det betyder inte att jag mÄste hÄlla med.

Jag Àr skyldig att identifiera vilken plats jag sjÀlv har. SÄ att jag inte försöker placera mig lÀngre ner i hierarkien för att slippa ansvar. Att göra det Àr en central del i att bli fullvuxen. Och Àven du Àr skyldig att fundera över det.

Sök pÄ underbaraclaras.se

KundtjÀnst

Har du frÄgor kring din order eller nÄgot annat som berör min butik, vÀnligen hör av dig till:

Eller anvÀnd formulÀret nedan.