Kategori: Clara ryter ifrån

Datumfilter

28 juni, 2022

Jag önskar jag kunde vara lite mindre självmedveten och lite mer frimodig vad gäller kläder. Jag är nämligen smärtsamt medveten om vad som är klädsamt eller ej på mig och det gör att jag till slut inte kan ha några kläder alls. Jag älskar korta kjolar men tycker att knäna blivit så rynkiga att jag ofta undviker kortkjol när jag är barbent. Har så många ärmlösa klänningar, men tycker att mina armar utan ärmar känns så oproportionerligt stora att jag hellre bär en kofta till. Jag skulle gärna visa lite mag-glip mellan blus och kjol men eftersom min mage är som en mjuk och len vetedeg tycker jag inte att det blir riktigt sådär snyggt som jag föreställt mig. Jag klarar heller inte av stora, voluminösa ärmar eftersom jag redan är så axelbred. Av samma anledning kan jag heller inte bära halterneck, för då ser jag ut som en body builder – jag blir bara ett enda stort axelparti. Och sjokiga tunikor utan midja gör att jag får profilen av en brevlåda samtidigt som tightare kjolar med minsta rynk eller veck i midjan bygger magen till tredubbel storlek. Och nyss upptäckte jag att jag fått hängiga armbågar som man ju får med stigande ålder. Och plötsligt kände jag hur jag inte ens vill visa armbågarna längre.

Usch. Livet kan ju inte gå ut på att först och främst undvika att vara “ful”? Att klä sig kan ju inte gå ut på att undvika allting som kan vara minsta missprydande? Vad blir det för glädje kvar i det? Inte för att jag går runt och hatar mig själv – för det gör jag inte. Jag tycker om mig själv för det mesta och det här med kläderna är mest ett trist konstaterande som blir en mental begränsning. “Jahapp nu kan jag inte längre ha kortkjol heller”. Så glädjelöst! För jag är ju inte alls så här kritisk mot hur andra klär sig eller funderar så här mycket på vad som är klädsamt eller ej på dem. På andra fastnar blicken mer på ett förtrollande vackert leende, en stolt hållning eller ett djärvt sätt att kombinera färger. Jag ser attraktiva personer överallt. Hur de slänger med håret, kastar huvudet bakåt när de skrattar eller gestikulerar när de blir engagerade.

Jag detaljgranskar aldrig andras kroppar så som jag detaljgranskar min egen. Jag funderar sällan på om andra klär sig smickrande eller ej. Om något blir jag bara glad och peppad av att se hur många unga kvinnor klär sig idag. Tjejer som visar magen även när den inte är platt. Unga tjejer som går utan bh så att bröstens mjuka kurvning, häng och guppighet framträder så fint. Unga kvinnor med rejäla lår och rumpor som har korta tighta kjolar och shorts som får mig att utbrista MUMS!!!!! Och att de har bikinitrosor som visar halva skinkorna istället för att gå i långa badshorts som tonårstjejer gjorde på min tid. Jag ser deras frimodighet kring kläder och stil och blir så inspirerad att våga lite mer. De är ju så snygga, heta och livsbejkakande! Så vill jag också vara. Jag vill vara med i det coola gänget som vågar!

Jag tar härmed beslutet att utmana mina egna klädnojor den här sommaren. Jag ska försöka sluta vara så självmedveten, hämmad och inriktad på att dölja problem. Istället fokusera mer på att ta fram det som jag gillar. För anledningarna till att noja kommer ju inte bli färre med åren och om jag redan nu begränsar mig på grund av vad som “inte längre är klädsamt” – vad ska jag då ha på mig när jag fyller femtio? Eller sjuttio? Svart sopsäck och påslakan? En kompostpåse trädd över huvudet? Nej, det här blir bara för dumt. Nu får jag skärpa mig. Imorgon är det jag som knyter min blus i midjan och visar glipan mellan den och kjolen.

19 juni, 2022

Jag har läst så mycket om #swedengate som blev viralt för några veckor sedan. Om någon mot förmodan missat uppståndelsen så handlar det om ett svenskt fenomen som nu fått internationellt spridning och som diskuteras (ganska upprört) av människor världen över: Det handlar om att många svenska barn får/har fått vänta på rummet hos sina vänner medan familjen i fråga äter middag. Jag har läst och jag har tänkt och jag har gått och grubblat väldigt mycket. Så förlåt om jag nu är allra sist på bollen. Men jag kan bara inte låta bli att skriva några rader.

Jag växte upp i ett villakvarter där mina lekkompisar bodde ett eller två hus ifrån mig. Det var mer regel än undantag att man gick hem när kompisarna åt middag. För att man skulle äta hemma hos sig själv. Ibland fick jag sitta på rummet och vänta på min kompis men då var det oftast för att jag redan hade ätit hemma hos mig och kom mitt i deras middag. Ibland fick jag vänta på rummet för att jag helt enkelt inte fick frågan av föräldrarna om jag ville äta. Minns inte att det var någon stor grej överhuvud taget. Tog aldrig illa vid mig eftersom det var kulturen i vårt kvarter. Jag minns dock en kompis familj som dessutom hade regeln att man inte ens fick vänta på rummet utan var tvungen att vara utomhus för att inte störa barnens matro. Ja i efterhand tycker jag att den detaljen är knäpp. Men det var inte något jag led av som barn.

Ibland blev jag bjuden på middag av kompisens föräldrar och då tvingades jag alltid att ringa hem först och fråga om det gick bra att jag åt där. Mamma och pappa kunde ju ha planerat något annat och det vore oartigt att mata mig om mina föräldrar satt hemma med middagen och väntade. Ganska ofta när jag blev bjuden på middag så minns jag det som obekvämt. Någon hade en sträng pappa som mest muttrade, eller en elak tonårssyster som satt och blängde på en. Och hemma hos någon annan serverade de alltid så konstigt kryddad mat. Om någon kompis brukade få sitta och vänta på mitt rum medan jag åt minns jag inte. Jag tror det? Det var ju så “man gjorde”.

Är det något jag är uppvuxen med så är det att inte hamna i tacksamhetsskuld hos någon.

Jag uppfattade det aldrig som att det var av snålhet jag inte fick mat hos andra. Tvärt om handlade det om att visa respekt. Inte snylta. Inte ligga någon till last. Är det något jag är uppvuxen med så är det att inte hamna i tacksamhetsskuld hos någon. Man ska klara sig själv. Och jag minns det som att det fanns en ängslighet kring måltiderna “inte ska ni mata mina barn inte – det ordnar vi minsann själv”. Och det var inte bara i min familj utan bland alla. Fck jag följa med en kompis familj på utflykt hade jag med mig egen matsäck och egen glasspeng. Det var självklarheter.

Allt det här som folk är så upprörda över är alltså en naturlig del min barndom. Det betyder dock inte att jag själv fortsatt göra på samma sätt. För mig är det självklart att göra mat till alla barn som leker här. Jag skulle aldrig komma på tanken att låta någon vänta på rummet eller gå hem för att äta. Det skulle heller inte gå – för här är det betydligt längre mellan husen och skulle en kompis behöva gå hem för att äta middag skulle den inte orka komma tillbaka sen. Och tar vi med oss barn på utflykt är det självklart att de äter vår medhavda matsäck och självklart betalar vi eventuella glassar. Och det omvända gäller när mina barn hälsar på hos sina kompisar. Men så lever vi också i en helt annan tid.

Jag tycker till exempel att det är mysigt att äta med mina barns kompisar. Att få sitta och prata och lära känna dem bättre. Jag upplever också att jag har en mycket närmare relation till mina barns kompisar än vad jag minns att någon kompis förälder hade till mig. Undrar vad som är hönan och vad som är ägget?

Det är spännande att så många reagerar starkt på att barn får vänta på rummet när kompisens familj äter. Det visar verkligen att just just gästfrihet vid middagsbordet är en stolthet i många kulturer. Det tycker jag är fantastiskt! Men i Sverige finns ju andra saker som också är fantastiska. Till exempel har vi en stark föreningsidrott där föräldrar tränar andras barn ideellt i fotboll, innebandy och allt möjligt annat. Så att många fler barn har möjlighet att vara med. Och så har föräldrarna skjutsgrupper till olika fritidsaktiviteter och turas om att baka och stå på matcher och sälja fika för barnens räkning. Jag tycker mig se medmänsklighet och omtanke om andras barn överallt.

Att vänta på rummet när någon äter är inte det värsta som kan hända ett barn.

Att vänta på rummet när någon äter är inte det värsta som kan hända ett barn. Däremot kan jag beklaga den här starka “klara sig själv-kultur” som jag ändå tror att beteendet kan vara ett tecken på. En kultur som är utbredd i Sverige. Att aldrig ligga någon till last. Att inte hamna i tacksamhetsskuld. Att aldrig göra sig beroende av någon. Men den kulturen beror ju på att vi under lång tid haft ett sånt starkt socialt skyddsnät. Och det är ju i grunden någonting väldigt bra. Även den åttioåring som inte har någon släkt som tar hand om den kan överleva. Även den kvinna inte har sin mamma som hjälper till och passar hennes barn kan yrkesarbeta eftersom vi har fungerande förskolor.

Men det som går förlorat när vi inte är beroende av varandra är kanske en närhet? Det är svårt att komma nära någon som aldrig visar något behov av en. Som aldrig ber en om någon tjänst, vill ha hjälp med barnpassning eller någonting annat praktiskt. Och där har jag själv tänkt väldigt aktivt på hur jag vill leva mitt liv. Att jag vill göra upp med den där självständigheten. Jag vill vara mer beroende av andra. Jag vill stå närmare andra vuxna. Jag vill samäga fler ägodelar. Jag vill att mitt skafferi ska stå öppet för grannen att förse sig ur när de glömt köpa hem mjöl. Jag vill vill vill ha en ökad närhet och en ökad gemenskap. För jag tror att det finns värden som går förlorade annars. Och även om jag verkligen vill fortsätta ha ett starkt skyddsnät från samhällets sida vill jag samtidigt också vara en människa som är en del av fastlandet och inte en isolerad ö. Jag vill vara en mamma som alltid ställer fram extra tallrikar vid middagsbordet. Men framförallt en mamma som sitter ner, tar sig tid och lär känna barnen.

20 maj, 2022

Vi har precis firat 100 år av demokrati i Sverige – tio decennium av allmän rösträtt. Jubileumsåret kändes märkvärdigt och viktigt för mig men nu känns det om möjligt ännu viktigare. Utvecklingen i Europa under de senaste månaderna får mig (kanske för första gången i livet) att verkligen förstå värdet av rösträtt och fria, demokratiska val.

Hur kvinnorna fick rösträtt i Sverige har skildrats i dramatiserad form i serien Fröken Frimans krig i SVT. Och podden Livet i arkivet släppte i höstas ett avsnitt om just rösträttskampen i Västerbotten. För det var verkligen en kamp. Och det tror jag vi glömmer idag.

Jag har känt en längtan efter att lära mig mer om den kampen och förstå vad dessa kvinnor upplevde och det ledde mig till Västerbottens Museum i Umeå, där jag träffade museipedagogen Maine Wallentinson som kan det mesta om den här saken.

I museets arkiv fick jag med Maines hjälp också möjligheten att prova kläderna från den tiden. Rent fysiskt testa hur det skulle kunna vara att kliva in i rollen som rösträttsförespråkare.

Jag trodde att jag skulle känna mig instängd och begränsad i kläderna men när plagg efter plagg i stadigt ulltyg kläddes på var det som att jag fick på mig en rustning. Kjolens tunga fall, den höga halsringningen och jackans strama, tätvävda tyg.

Och när jag sedan fick prova den tidsenliga hatten som modisten Catharina Carlsson gjort och var så snäll och lånat ut. Ja, då hände någonting med mig. Med en så tung och pampig sak på huvudet måste man vara rakryggad. Man kan inte göra sig mindre än man är.

Med en stor hatt tar man inte bara plats. Man kräver den.

Borde jag ha en ring på fingret? frågade jag Maine

-Nej absolut inte. De kvinnor som stred för rösträtt var nästan alltid ogifta. De offrade tanken på familj och sin sociala status och utsattes inte sällan för hot. Få gifta kvinnor hade möjligheten att engagera sig på det sätt som krävdes.

Maine berättar om hur man försökte skrämma rösträttskvinnorna till tystnad. De hånades och häcklades, man störde deras tal och möten. Och när inget annat fungerade försökte man skrämma dem genom att ta ifrån dem möjligheten till ett arbete – eller med kyrkans makt få dem att tiga. Samtidigt fortsatte kvinnorna organisera sig och reste riket runt för att samla namnunderskrifter för sin sak.

Jag blir så berörd av tanken på att dessa kvinnor stred för oss så att vi idag inte behöver strida på samma sätt. Så att vi inte behöver välja bort familjen för att våga ha en åsikt, ett arbete eller arbeta politiskt. På något sätt känner jag demokratin in på bara skinnet när jag klär mig som en rösträttskvinna från den tiden.

Många av de kvinnor som drev igenom allmän rösträtt i Sverige var välutbildade från välbeställda familjer. Jag vill gärna tänka att jag själv hade varit en av de där moderna, frisinnade kvinnorna som använde rösträtten när vi äntligen fick den. Men det hade jag troligen inte. För om jag tittar på min egen släkt är det idel fattiga skogsarbetare och småbönder ute på landsbygden. Hade jag levt då hade jag troligtvis stått i någon timmerstuga med tolv ungar och varit fullt upptagen med det jag just då hade för händerna. Kanske hade jag bara ryckt på axlarna åt rösträtten och inte förstått på vilket sätt den angick mig. Politik har väl inget med mig att göra!

Hundra år senare känns rösträtten självklar. Men vi är nog många som tar den för givet. En del säger till och med att svensk politik är tråkig, att lokalpolitik är ointressant och att det i slutändan inte spelar någon roll vad man röstar på. Politik har väl inget med mig att göra!

Men det är inte sant. Det är lika viktigt nu som då och om fyra månader är det val igen. Det är inte bara en rättighet utan också en skyldighet att gå och rösta. Orkade rösträttskvinnorna kämpa för din och min röst så ska väl du och jag orka använda den?

(Foto: Erica Dahlgren)

10 april, 2022

Hur många ansikten och namn minns du från de barn som gick i klasserna under dig – jämfört med de som gick i klasserna över? Av de ena minns jag nästan ingenting och av de andra minns jag mycket. Det funkar ju så att den som står i periferin måste hålla koll på centrum. Men den som står i centrum behöver inte bry sig om periferin. Och i skolan har de äldre barnen högre status och är alltid i centrum.

Jag tänker ofta på vad det innebär att bo på den Västerbottniska landsbygden när allting händer i Umeå. Att bo i Umeå när allting händer i Stockholm. Och att bo i Stockholm när allting ändå händer i de stora världsstäderna som Los Angeles, New York, London och Tokyo. I någon mån står vi alla i periferin och blickar mot det som sker i centrum. Att uppleva sig som utanför är mänskligt. Finns det verkligen någon som upplever sig som innanför? Även när den faktiskt är det?

Men även om upplevelsen av att befinna sig i periferin är en subjektiv känsla så kan den ju också vara en objektiv sanning. Bor man överallt i Sverige utom i Stockholm behöver man ha koll på både centrum och periferin. Bor man i Stockholm behöver man inte bry sig så mycket eller lära sig så mycket om det som händer ute i provinserna.

Men även om en avlägsen geografisk plats kan innebära hinder innebär den också många fördelar. När man befinner sig i periferin kan man gå under radarn på ett annat sätt. Och det är väldigt nyttigt för kreativt skapande och mod. Förhoppningsvis kan man utveckla ett tydligare eget uttryck. Tänk att nästan alla de intressantaste komikerna bor i Malmö – inte i Stockholm. Och att Sveriges förmodligen vassaste krönikör heter Malin Wollin och bor i Kalmar. Det gör att hon inte riktigt räknas på samma sätt. Men det ger henne också precis det perspektiv som behövs för att skriva krönikor utan att vara rädd för ömma tår.

Jag har Sveriges största privata blogg och står på det sättet i ett centrum. Men jag får knappt ett pressutskick. Jag blir sällan bjuden på fester och galor och de flesta redaktioner och PR-byråer vet inte om att jag existerar. Jag har få influencerkompisar och inga kändisvänner som jag umgås med. Och jag är övertygad om att min geografiska plats spelar in i det här – för jag befinner mig samtidigt i periferin. Och det passar mig alldeles utmärkt. De flesta av mina vänner har helt normala jobb inom vård och omsorg, fester är ändå min sämsta gren och pressutskick innebär också något slags krav på tacksamhet mot företaget bakom. Men så fort min blogg blev bara lite större plockade lokal media upp mig som profil. Och det lokala näringslivet har alltid uppmuntrat och hållit fram mig som ett bra exempel. Det stödet tror jag inte jag hade fått i en större stad där det lilla jag då hade åstadkommit hade försvunnit i mängden. En framgångsrik mediepersonlighet gav mig 2011 rådet att flytta till Stockholm “nu när du börjat slå igenom”. Det var det sämsta råd jag kunnat få. Dels för att jag verkligen inte skulle må bra av att bo i en stor stad, men framförallt för att det jag byggt min verksamhet kring är sånt som inte finns där andra som jobbar i samma bransch bor. Och det gör att jag har en egen vinkel.

Att nördarna från skolan växer upp och blir de mest framgångsrika vuxna är en önskedröm och något man tröstar olyckliga ungdomar med. Dock stämmer det oftare än man kan tro. Inte på grund av någon slags gudomlig rättvisa utan på grund av att det för vissa personligheter finns någonting väldigt motiverande med att uppelva sig som en del av periferin. Vare sig den är ekonomisk, geografisk, kulturell eller något annat. Att stå i det skydd från omvärldens intresse som det innebär – och samtidigt få drivkraften att vilja “visa dem” som står i centrum. Kan man kanalisera den kombinationen kan man komma långt!

8 mars, 2022

Sommarlovet mellan jag gått ut sexan och skulle börja sjuan fick min syster boken Fittstim i födelsedagspresent. Innan hon ens hunnit öppna den hade jag snott den, läst ut den och blivit fullkomligt transformerad. När jag började högstadiet den hösten var jag en helt annan tjej.

En annorlunda klädstil med loppisfynd och färggrann missmatchning. En ny frisyr (isblont hår med blodröda toppar) och en helt ny attityd som nog kan sammanfattas som kaxig. Om sexan gick åt till att leta killars bekräftelse ägnades sjuan åt att diskutera och bråka med samma killar. Ja jag hamnade till slut i slagsmål med en kille i min klass. Jag var för första gången i mitt liv uppkäftig och jag var det med skräckblandad förtjusning.

Jag vet inte om mina föräldrar riktigt förstod eller hann hänga med i vad som hände? Men plötsligt började jag prenumerera på tidningen Darling och lärde mig om riot grrls, grl pwr och om alternativa, punkiga tjejer som visade att man kan gå sin egen väg. Och man kan använda feminint kodade attribut som babydollklänningar och rosa rosetter som ett feministisk statement. Jag läste Ett hjärta i Jeans och Uppror pågår och min övertygelse växte. Ja hela det feministiska uppvaknandet kom och tog mig med storm.

Jag är så stolt över den där tjejen som helt utan att vänner eller klasskompisar stöttade eller förstod vad hon höll på med ändå körde på. Sjuan blev mitt värsta av alla skolår. Så bråkigt, ensamt, argt och förvirrat. Dagböckerna från det året är en hemsk läsning.

Jag var så brådmogen och lillgammal och såg förtrycket och fick upp ögonen för orättvisorna. Samtidigt saknade jag livserfarenheten att bearbeta och sortera det jag såg. Jag förstod inte att mycket skulle räta ut sig med tiden, ordna till sig och blir bra med åldern. Killar skulle inte alltid vara fienden även om en livslång skepsis grundlades. Jag önskar att jag vetat att några av de där killarna jag hatade livet ur i sjuan skulle växa upp till riktigt trevliga typer. Sådana man kramar om när man ses på en flygplats eller springer in i varandra i en stad någonstans. -Vad kul att det går så bra för dig! -Jamen du då? Jag såg att du blivit pappa!

I gymnasiet fick jag vänner som också läst Fittstim, som hade en egen klädstil, som kallade sig för feminister och vågade vara uppkäftiga mot killar. För mig genomsyrade feminismen hela mina tonår och vidgade min värld. Därför blev jag tagen på sängen när min egen blogg blev stor några år senare. Och jag fick kritik för att jag hade femtiotalsklänningar och gillade att baka. Att gå min egen väg var ju exakt det feminismen hade lärt mig. Jag gjorde ju precis samma sak som de själva hade gjort – jag tog förlöjligade, feminint kodade attribut och upphöjde dem som ett feministiskt statement. Men nu sa samma feminister att jag var fel ute? Jag fattade ingenting.

Just då var det rätt läskigt men i efterhand är jag gla över att ha varit med och vidgat bilden av hur en övertygad feminist kan se ut och vara. Ja, hon kan till och med vara kristen och gilla att baka bullar! Och idag ser jag med beundran på dagens ungdomar och hur de pushar utvecklingen framåt:

  • Att vara öppet homosexuell var otänkbart på min högstadieskola. Idag är det vardagsmat på många skolor. Och nu ser jag unga människor som öppet vågar uttrycka sin könsidentitet även när den inte stämmer överens med normerna.

  • En kompis i gymnasiet berättade att hon vaknat en natt av att hennes pojkvän hade sex med henne. Hon berättade det som för att fråga mig om det verkligen skulle gå till på det sättet? Men jag sa ingenting för jag visste inte att det var fel. Kunskapen om samtycke och vad det innebar var ingen naturlig kunskap. Så som jag tror att den är på ett helt annat sätt för unga idag.

  • Mina egna tre söner har burit både klänning och nagellack i skolan och umgåtts över könsgränserna på ett sätt jag aldrig själv upplevde som liten. Jag är så glad för att deras kön inte begränsats deras val av vänner. Jag märker att de är friare än mig i både tanke och handling.

  • Unga människor idag är så vältaliga, välformulerade och medvetna på ett sätt som jag inte tror att vi var. Jag blir rörd av stolthet när jag får vara i deras närhet och märker skillnaden.

Jag hoppas att jag alltid kommer att vara klok nog att heja på mina yngre feministiska medsystrar när de utvecklar mina föreställningar och utmanar mina fördomar om vad feminism är och kan vara. Så glad kvinnodag! GRATTIS! Va, så får man väl inte säga? “DET ÄR INGET ATT FIRA! SLUTA SÄGA GRATTIS!” Jo men just därför. Alla gamla föreställningar och mossiga principer kan dra åt skogen. Är så less på allt ängsligt polisande. Heja alla underbara människor som är med och kämpar för ett jämställt samhälle. Det finns saker att fira. Utvecklingen går framåt.

20 januari, 2022

Har du märkt att en jämställd man blivit status för kvinnor idag? Något man skriver om i långa IG-poster till Fars dag. Det är en fjäder i hatten att man minsann lever jämlikt. Ytterligare en sak att bocka av för att vara en modern kvinna. Och ytterligare en sak att känna skam för om man misslyckas.

I somras när bloggaren Krickelin hade ett extremt maxat schema för att kunna göra sin nya bok fick hon en kommentar på sin blogg

En undran när jag läser ditt inlägg….hänger det enkom på DIG att barnen ska ha ett fint sommarlov, hunden ska rastas och mat ska finnas i kylen? Samtidigt som du ska jobba? Har din man samma ansvar när han jobbar? Jag skulle själv bli jättestressad och få tunnelseende, inte så bra grogrund för kreativitet och att hålla långsiktigt. Vem kan ha en sån arbetssituation egentligen? Hoppas ok med dessa ärliga frågor? Jag tror det är lätt för kvinnliga entreprenörer som har hemmet som utgångspunkt, att fastna i entreprenörskapet gällande familjen också.

Jag tror inte att kommentaren var illa menad men när jag läste Kristins svar kändes det som att hon behövde försvara sig. Och jag hade känt likadant. Känner ofta ett behov av att försvara mig. I somras fick jag en kommentar om hur synd det var om mig för att jag verkar få göra allting själv och “hur många timmar i veckan träffar du egentligen din man?” En helt naturlig fråga till vilken bondhustru som helst. Bönder jobbar ju jämt på sommaren. Men om det var sin ömma medkänsla hon ville förmedla ja då misslyckades hon kapitalt. Det kändes mer som ett elakt tjuvnyp. Som att jag gjorde något fel. Som att jag var misslyckad, Samma sak har jag sett att Lady Dahmer fått utstå. Många ifrågasätter till exempel att hon som feminist går med på att hennes man är familjens huvudsakliga försörjare. Vad statuerar hon för exempel för sina barn egentligen?

Absolut. Det är viktigt att fundera på dessa saker. Men om man nu värnar en kvinna så mycket – ställ de försåtliga frågorna till hennes man istället! Blir tokig på att kvinnor alltid ska hålla på och försvara sin livssituation. Särskilt som många kvinnor redan har en kamp hemma kring jämställdhetsfrågor. Måste de också försvara sig för fan och hans moster för att inte framstå som misslyckade offer? Varför naggar det på en kvinnas status om hon har en man som inte tar sitt ansvar hemma? Varför betraktas det som kvinnans bedrift om hennes man drar ett lika tungt lass? I mitt stilla sinne undrar jag alltid om dessa superjämställda förhållanden som skildras av kvinnor verkligen överensstämmer med verkligheten eller kryddas för att se bättre ut? Och vem tjänar i sådana fall på det? Inte kvinnorna i alla fall.

Min vän Erica brukar säga att min generation kvinnor har det värre än hennes – eftersom vi blivit itutade att det GÅR att leva jämställt medan hon som är tolv år äldre än mig inte gör sig några illusioner om att det är möjligt. Kanske är det så? Kanske dröjer det flera generationer till innan vi är framme? Jag skrev en gång om att feminism inte är att leva som man lär. Feminism är att göra analysen att det finns strukturer i samhället som gör det jäkligt svårt att kunna leva som man lär. Viktig skillnad. För i samma stund som kvinnor måste leva som de lär för att få tala om jämställdhet – i samma stund skuldbelägger och tystar vi dem.

Jag är så trött på att kvinnors liv ska vändas mot dem så fort de diskuterar jämställdhet. Jaha du är för delad föräldraförsäkring – men hur många dagar tog din man ut egentligen? Jaha du är mot skeva skönhetsideal – men själv färgar du minsann håret och försöker hålla dig smal?  Jaha, du är mot lönediskriminering men själv har du valt ett klassiskt kvinnligt låglöneyrke? 

Den här synen på feminism bottnar i föreställningen att man inte duger som feminist om man samtidigt diskrimineras av en man. En mycket märklig hållning då feminismen budskap är att kvinnor är förtryckta genom strukturer i samhället. Med detta sätt att resonera diskvalificerar vi ju varenda kvinna från att kalla sig feminist. Men det gör också att en kvinna som försörjer sig själv utan stöd från en man hålls fram som en god feminist – trots att hon kan vara motståndare till alla värderingar som feminismen står för. Eller att en politisk ledare som Margret Thatcher anses feministisk trots att den enda kvinna hon gjorde något för var sig själv.

Tips om du vill ifrågasätta strukturer: Fråga inte en kvinna varför hon tar all föräldraledighet. Fråga en man varför han inte tar någon alls.

9 december, 2021

En frustrerande grej att förhålla sig till som influencer är alla som hävdar att vilken idiot som helst kan klara ens jobb. Att det man gör är rent trams, att man lever på att fota sin lunch och att yrket är så okvalificerat och enkelt att vilken femåring som helst skulle kunna göra det. Och att det dessutom är orättvist. Orättvist att en influencer kan tjäna enkla pengar. Får så mycket gratisgrejer och glida fram genom livet på en räkmacka.

Det händer inte allt för sällan att någon säger till mig med lite munter ton –Jaha, man kanske skulle bli influencer ändå? Tjäna pengar på att fota sin lunch hahaha...

Då brukar jag alltid hålla med. –Ja, det tycker jag verkligen att du ska göra. Skaffa bara en sisådär 150 000 människor som är beredd att följa dig så ska du se att det där ordnar sig hur fint som helst.

Det är så frustrerande när man både får skit för att man sysslar med hjärndöd verksamhet samtidigt som folk är arga för att man tjänar pengar på det. Om det nu är så enkelt att vara en influencer. Om det kräver noll talang och kunskap. Varför inte bara bli en själv då? Dumt att gå miste om att tjäna så enkla pengar menar jag. Sätt igång idag!

Själv har jag bloggat i princip varje dag i femton års tid. Jag jobbar jämt. Låt gå för att det är det roligaste jag vet. Men det är fortfarande mitt jobb. Som jag lägger otrolig mycket tid och tankekraft på. Ändå vet jag att det finns folk som tycker att det är konstigt att mina barn går på förskola. -Nog borde väl barnen kunna vara hemma när du bara bloggar hela dagarna? Hade jag istället gjort en papperstidning med samma mängd prenumeranter som jag har bloggläsare så hade ingen funderat på den saken. För en tidning är ju ett riktigt jobb. Trots att det jag gör på bloggen är sånt som man gör på tidningar; skriver, fotar, redigerar, säljer reklamutrymme, utvecklar idéer och lägger enormt med energi på läsarkontakt och att försöka ge det som läsarna vill ha.

Jag har alltid tagit min bloggs innehåll på stort allvar. Men andras roade blick på det jag gör har ändå lurat mig. Lurat mig att se ner på den typ av företag jag driver. Som att det är mindre och lättare än vad det är. Till exempel kändes det som att jag hade hybris när jag tog in min assistent Charlotte för fyra år sedan. Trots att vilket annat företag som helst av motsvarande storlek självklart har en anställd som besvarar alla mail, håller i alla trådar och sköter administration. Allt annat vore oproffsigt. Och det tog alldeles för lång tid innan jag skaffade den bästa kamerautrustningen, den bästa webbredaktören och den bästa webbutvecklaren. Jag borde dessutom varit snabbare på att leja bort allt som har med ekonomi att göra, till en riktigt proffsig firma som hjälper även de största företagen. Hade jag jobbat i en mer respekterad bransch och nått samma framgång hade jag rekryterat tidigare. Men eftersom jag bara höll på med hjärndött trams var det ju orimligt att tro att jag inte skulle klara det själv.

Jag blir galen när jag tänker på det. Galen av att dessa förminskande tankar också lurat sig in i min egen hjärna trots att jag vet att man inte kommer dit jag kommit om man inte har någon form av talang och lägger ner mycket arbete.

Visst. Man kan sannerligen ifrågasätta influencers nödvändighet i samhället. Men det kan man ju å andra sidan göra med många yrken. Långt ifrån allt som folk arbetar med kan räknas som samhällsviktig verksamhet. Tyck gärna att det jag gör är trams och oviktigt och så simpelt att en femåring kan göra det. Men sluta klaga på att jag tjänar pengar på det. Börja tramsa själv och bli stormrik redan idag. Gör det om det är så lätt. Eller håll klaffen.

9 november, 2021

Över jul och nyår planeras BB i Lycksele stänga. Det betyder att om du bor i Ammarnäs och ska föda barn kommer du få åka nästan 35 mil till BB i Umeå som är det närmsta som hålls öppet. Närmare fem timmar i bil på vinterväglag och ofta dåliga vägar.

Tänk nu att du bor i Göteborg och ska föda barn. Med motsvarande restid skulle du behöva sätta dig i bilen och köra till Stockholm.

Jag menar inte att ställa förlossningskrisen i de olika delarna av landet mot varandra. Det sjuka på en plats förstärker bara intrycket av hur sjukt det är på nästa. Hur kan vi sägas leva i en världsfärdsstat där sånt som starta eget-bidrag, allmänna vaccinationsprogram och ROT-avdrag administreras och fungerar bra. Men ändå inte kunna garantera att alla mammor som vill får föda barn på ett sjukhus och assisteras av utbildad personal?

Och hur kan landsbygden vara så osynliggjord och oviktig att Region Västerbotten driver igenom sådana här beslut? Region Västerbotten är mer än bara Umeå med kranskommuner. Även om de själva inte verkar känna till det.

Jag är glad att barnmorskor protesterar. Fler borde göra det. Inte bara genom påskrivna namninsamlingar utan genom handling. Det är val nästa år. Vilka har varit med och drivit igenom den sjukvårdspolitik där du bor? Vad tänker du lägga din röst på? Det är sånt som räknas.

(tack till @inlandsakivisterna för de pedagogiska illustrationerna och för att ni lyfter den här frågan)

26 oktober, 2021

Det pågår en sällan skådad odlingsboom i landet. Människor trängs på Granngården för att köpa gödsel, sättpotatis och hönsfoder. Vi bygger pallkragar, skaffar bin och planerar köksträdgårdar. Går kurser i mjölksyrning och konservering och hur man slår med lie. Allt det här är fantastiskt såklart, men som gift med en bonde skär det samtidigt i hjärtat. För den som är bonde “på riktigt” är det nämligen ingen lek.

Ni vet väl att bönder är ett av Sveriges sämst betalda yrken? Typiska låglöneyrken som vårdbiträde och städare har högre lön än många bönder. Dessutom innebär yrket att man jobbar årets alla dagar – mycket längre dagar än en vanlig heltid såklart. Det är slitigt, det är dåligt betalt och det är farligt. Det är mångdubbelt fler som dödas eller skadas inom skogs- och jordbruket än genomsnittet för övriga yrken. Tunga maskiner, långa arbetsdagar, stora djur – allt innebär en fara. Lägg där till den brottslighet bönder utsätts för – som stölder av drivmedel, maskiner, bluffakturor – för att inte tala om de hot och trakasserier många bönder som har djur får utstå.

-Bli inte bonde! skulle man vilja säga till den som går i de tankarna. Och det verkar många också hörsamma. För de svenska jordbruken försvinner i allt snabbare takt. På 50 år har antalet jordbruksföretag mer än halverats i Sverige. Det är de stora gårdarna som överlever. Små gårdar med kanske trettio kor eller småskalig grönsaksodling har ingen plats. Det är dessutom väldigt få svenskar som är villiga att arbeta inom jordbruket. De flesta odlare är beroende av utländsk, billig arbetskraft för att kunna få ekonomi i verksamheten. Och så motarbetas och missgynnas bönderna på många plan rent strukturellt. När Umeå kommun vill anlägga vägar eller bygga ett nytt köpcenter använder de sig av Umeåområdets bästa odlingsmark, Röbäcksslätten. Samtidigt som lantbrukarna bara får ersättning för en bråkdel av värdet på matjorden som de förlorar när de tvingas sälja.

Idag använder en familj 12 procent av inkomsten till mat – för femtio år sedan var den siffran omkring 25 procent. Maten har blivit billigare, bönderna har blivit färre, självförsörjningsgraden i Sverige har blivit lägre. Bara några få råvaror är vi i Sverige självförsörjande på – samtidigt som vi är helt beroende av export från andra länder för att lyckas bruka marken med moderna maskiner och metoder. Samtidigt pågår en stark parallell trend med hobbyodling i den egna trädgården. Ofta utförd av samhällsgrupper som har god ekonomi och har råd att hålla höns för romantik (ja, de ägg man ordnar själv är mångdubbelt dyrare än de man köper i butik) eller odla tomater som har ett lika högt kilopris som saffran.

Missförstå mig inte. Jag tycker odlingstrenden är toppen och applåderar ALLA som försöker hitta fler sätt att framställa sin egen mat. Det borde många fler göra. Men samtidigt är jag rädd att det invaggar oss som samhälle i en falsk trygghet. Som att vi är på rätt väg när vi i själva verket är åt helskotta fel ute. Genomsnittssvensken är ändå inte beredd att betala så pass mycket för mat att en vanlig bonde kan överleva på den lönen. Knappt ens med EU-bidrag.

Bönder tillhör den samhällsviktiga verksamheten men rådet till den enskilda personen som funderar på ett jobb borde vara: bli aldrig bonde. Du kommer jobba årets alla dagar och utföra farliga moment till en rekordlåg lön och med stora ekonomiska risker. Ja du tjänar faktiskt bättre och har det tryggare om du svabbar korridorerna på närmsta högstadieskola eller kör hem aspackade människor från krogen.

14 oktober, 2021

Jag har sett fler än en mammainfluenser skriva om vikten av egentid med sina barn. Och sedan tar hon med sig sin sexåriga dotter på typ spaweekend. Bubblar, äter ute, går på bio och shoppar. MED ETT SMÅBARN! När jag tänker på egentid med barn tänker jag på att gå en egen promenad eller att spela fyra parti UNO utan att några småglin kommer och stör. När jag tänker på en spahelg däremot – då drömmer jag om att göra det med en väninna.

Men föräldraskapet har blivit en så bisarrt stor business idag. Från plusset på stickan till studentbalens överflöd är det dyrt dyrt dyrt. Påkostat och omständigt. Är det influencernas fel? Är vi för inspirerade av hur man gör i USA? Har svenskarna fått för mycket pengar? Jag sätter en hunka på att det är allt det här sammantaget. Ta babyshowers som exempel. Jag har inte en enda vän som haft en sån i verkligheten. Däremot ser jag det jämt i sociala medier där det verkar vara standard. Allt fler ordnar också gender reveal-party där man under stort ståhej ska avslöja könet på barnet. Med specialbakad tårta med rosa fyllning eller ballong full av blå konfetti. I mitt stilla sinne undrar jag hur man ens orkar kalasa så många gånger under en graviditet?

Min vän som bor i ett område med många höginkomsttagare blev förvånad när hon hörde vad mina barn brukar ge och få i present på barnkalas. En vanlig gåva kan till exempel vara en inplastad serietidning med en liten leksak. Men när hennes barn har kalas kommer kompisarna med dyra plastdjur från Schleich eller byggsatser av Lego – ofta sånt som kostade 200 – 300 kronor. Och då känns det ju urdumt att inte ge något lika fint tillbaka. Så även om hon vill hålla det enkelt kan hon inte, utan att göra det socialt konstigt för sina barn.

Och på tal om dyra presenter. Är det inte sjukt det här med pushpresenter? För några år sedan var det ett okänt begrepp men nu refererar influencers till det som någonting självklart? Ja jag säger influncers eftersom jag aldrig hört någon prata om det i verkliga livet. Men är inte det en så himla konstig föreställning om verkligheten? Som att familjer i allmänhet kan unna sig något dyrt och lyxigt när de precis fått barn och ska börja leva på föräldrapeng? Vem har gott om pengar då? Varför ska mamman förvänta sig en diamantring eller en dyr väska av sin man? Jag fattar verkligen inte. Önska er delad föräldraledighet istället!

Gåvor och omtanke är förstås inte fel men skalan på dem gör mig helt matt. Varför inte ta med en form lasagne, en vetevärmare och en blomma till en nyförlöst vän? Och så kan man ta hand om hennes disk när man ändå är där och bära hennes baby så hon får duscha ifred. Det är kärlek det. Det är vad man behöver när man är ynklig, trött och nyförlöst.

Nu låter jag som en riktigt trist moralkärring. Men det beror bara på att jag är det.

Alla får göra precis som de vill med sina barn. Men jag önskar att fler tänkte på att de val man gör också skapar en kultur för andra barn. Om du skickar dina barn på kalas med dyra presenter gör du det samtidigt svårt för den familj som inte kan ge samma sak tillbaks. Fiskdamm bakom ett draperi känns fattigt när andra barns kalas tar plats på ett lekland och alla inbjudna barn får en påse party favours med sig hem. Och vem vill vara den som kommer med en lasagne och torkar diskbänken hos sin bästis – när standarden för att vara en vännina blivit att ordna en babyshower med blöjtårtor och elva sorters cakepops?

Vi är alla har ett ansvar för vilken kultur vi är med och skapar. I vår vänkrets, bland barnen, där vi bor. Så nu passar jag i egenskap av influencer på att berätta det oerhörda. Att jag varken fått pushpresent eller babyshower. Inte ens en ynka spahelg med min mamma när jag var barn. Och att jag trots dessa försummelser och svåra trauman är en normalt fungerande människa. Tämligen lycklig till och med. Jag lovar. Det går.

(Här finns förresten ett tidigare inlägg jag skrivit om barn och ekonomi)

16 september, 2021

Idag finns en artikel i DN Kultur som gjorts utifrån ett uppmärksammat blogginlägg jag skrev i vintras – om vad som händer när distansen mellan influencern och följarens liv blir för stor. Jag tycker att det här är superintressant att fundera kring och jag är glad att DN lyfter vinkeln.

Sociala medier har ju tyvärr inte visat sig vara den där stora utjämningsfaktorn som vi hoppades på. Som skulle ge alla en röst och en plattform. Tvärtom. För den som har fötts med rätt förutsättningar har ett enormt försprång på sociala medier precis som överallt annars i samhället. Många av dagens största influencer kommer från samhällets överklass eller övre medelklass. Det här lyfter jag både i mitt blogginlägg men också i artikeln.

– I slutändan leder det nästan alltid till att samma personer kommer fram och får utrymme. Det ska alltid finnas något extra för att du ska vara intressant online. Många gånger innebär detta det ”härliga livet” – lite bättre mat, lite finare hus, lite snyggare kompisar än gemene man. De som har dessa saker redan från start, de har också bättre chans att lyckas. Därmed är det också ett system som förstärker sig självt, kommenterar Clara Lidström inlägget för DN.

I artikeln intervjuas också Camilla Gervide från Bloggbevakning samt Yasmine Winberg och Julia Lundin, författarna till boken Badfluence.

Har du läst artikeln? Vad tänker du om saken?

11 september, 2021

Jag blir alltid så förbannad som när folk som inte vet någonting om utmattning ska diskutera utmattning och varför det finns. Berättelsen om den utmattade kvinnan brukar nämligen låta ungefär så här:

“Kvinnor blir utbrända för att de hänger för mycket på sociala medier och jämför sig med andra. Kvinnor får inte längre köpa halvfabrikat och röka under köksfläkten med gott samvete utan förväntas baka eget bröd, köpa politiskt korrekta leksaker till sina barn och ordna fina middagsbjudningar. Kvinnor blir utbrända för att de strävar efter en platt mage och ett perfekt hem”

JAG STÅR INTE UT MED OKUNNIGHETEN!

Jag känner ingen kvinna som blivit utbränd för att hon bakat för mycket bröd till sina barn eller för att hon bryr sig om att duka trevligt för gästerna. Tvärtom har de flesta utmattade kvinnorna för länge sedan rationaliserat bort brödbakande och middagsbjudningar. De flesta som kraschar har levt i en vardag där de nästan inte gör något alls utöver det absolut nödvändigaste. Men tillslut funkar inte heller det.

Kanske är det ett symptom på problemet när kvinnor inte längre orkar baka matbröd, träna och duka fint? När kvinnor inte orkar tänka på sin hälsa, träning och heminredning? Inte orkar läsa böcker, inte gå på museum och inte hålla sig ajour med kuturdebatten? Ja allt vad det nu kan vara som gör livet lite härligare och inte bara fullt av plikter.

Om man blir utbränd på en arbetsplats så är det i regel privatlivet som först får stryka på foten. Allting som brukade vara återhämtande och energigivande på fritiden försvinner först. Många saker som ger energi kräver ju också energi i ett första skede. Du behöver ju ett visst mått av ork för att göra en rolig helgutflykter eller gå till Friskis & Svettis. Finns inte orken finns inte heller återhämtningen

Och när det är arbete i kombination med privatlivet som gör en sjuk, då är min uppfattning (bl.a. efter att ha intervjuat några av landets ledande experter på området) inte att det är perennrabatten hemma som varit betungande. Snarare ett trassligt äktenskap, ett barn med problem, sviktande hälsa eller att man är ensam om att ta allt ansvar. INTE att man bakat kanelbullar som besatt och fotat dem till instagram. Jag har ännu aldrig hört någon berätta att den höll på att bli utmattad och skar ner på jobbet för att kunna fortsätta baka, träna och plantera blommor. Och därefter kraschade. Det är ingenting som existerar. Kvinnor kämpar på med arbetets plikter tills det bara inte går längre.

Jag hatar det här narrativet kring utmattning därför att det dumförklarar kvinnor. Och sedan kallar vi kvinnorna för duktiga flickor eller prestationsprinsessor och skakar på huvudet åt dem. Men än värre är att vi gör utmattning till en individuell fråga om prioriteringar och dålig självkänsla – när det faktiskt är ett samhällsproblem och en folksjukdom. Sanningen är att det har gått väldigt bra för Sverige under lång tid. Mycket tack vare att kvinnor arbetar över sin kapacitet för att täcka upp för bristande resurser. Det sker i alla branscher men särskilt inom skola, vård och omsorg. Vi vet också att utmattning är extra vanligt inom yrken där man har stort ansvar för människor och liten förmåga att påverka sin arbetssituation. Ni anar sambandet va?

Så kan vi snälla bara slippa alla förenklade resonemang och flåshurtiga uppmaningar om att sluta scrolla instagram och jämföra sina dahlior med andras. Kan vi inte enas om att höja nivån på debatten? Och att den som inte vet något om utmattning kan sluta prata och istället börja lyssna.

16 juni, 2021

Jag försöker jobba undan idag för Ulf är äntligen på förskolan efter att varit sjuk i en hel evighet. Men jag är så seg och mina barn är ännu segare. Jag minns ju hur dubbelt det var när man fick sommarlov. Hur håglös, rastlös och uttråkad man plötsligt kunde känna sig när lovet väl kom.

Så där är det ju förresten för mig själv när jag går på semester. Det är verkligen ingen rät linje in i vilan. Tvärtom är vägen dit rätt skumpig (som jag skrivit om här) och man måste ge sig lite tid att komma ner i varv. Det värsta är att jag också kan känna mig så fruktansvärt otillfredsställd över att inte ha hunnit med exakt allt jag velat hinna innan semestern. Att vissa jobb jag hade tänkt avsluta spiller över till hösten. Hösten som ska vara som en ren, blank sida. Hur ska man kunna vila med vetskapen om att man kommer börja nästa termin på minus?!

Men det är ett OTROLIGT dumt tankefel att tro att man ska ha avslutat allt för att få känna sig ledig och vila. Att man inte får ha några lösa trådar kvar eller ofärdiga projekt. Det är ju samma beteende som gör att man inte får vila på helgen om inte bostaden är ordentligt städad eller att man inte får gå och lägga sig efter en middagsbjudning om man inte tagit undan disken. Varför ska alltid arbete gå före vila? Man är väl trött för att man behöver vila? Att då förneka sig ledighetskänslan trots att man på pappret dessutom är ledig – nä fy!

Det enda man säkert vet om to do-listan är att den är oändlig och fylls på i den takt man betar av den. Att ge sig själv tillåtelse att vila och känna sig ledig är något som måste komma inifrån. Det är en tillåtelse du ger dig själv. För ställer du den som en fråga till omvärlden kommer du aldrig att få klartecken.


26 maj, 2021

Jag lyssnade ju mig halvt döv på Håkan Hellströms Alla drömmar är uppfyllda i vintras. Sjukt bra låt! Och jag har tänkt ganska mycket på texten

Håkan du skulle vart grym om du
Bara gjort en platta och sen dött vid tjusju
Det de älskar dig för i början
Är det de hatar längre fram
När alla drömmar är uppfyllda

Jag tänker att Håkan vill markera. Peka fuck you till sina kritiker. Han beskriver hur det är att vara älskad och sedan bli kritiserad. Kanske avskydd för det där som en gång gjorde honom populär? Jag skrålar med och känner varje ord i kroppen. Samtidigt som det är svårt för mig att tänka att Håkan själv verkligen kan ha upplevt det här? Jag som bara följt honom lite från sidan kan knappast tänka mig en mer ihjälkramad artist. Så väl fansen som kritikerna har väl stått bakom honom genom allt? Men så känns det såklart inte för honom. Därför att den som får utstå kritik av sin person och sitt verk minns varenda rad, vartenda ord, vartenda negativt omdöme. Även om 98 procent var positivt och man skördat osannolika framgångar.

Och det är ju helt okej – jag är exakt likadan. Men det får mig också att tänka på hur det måste vara för bloggläsare som tvingas höra influencers klaga över hur mycket kritik de får? När influencern får hundra snälla kommentarer men bara svarar på den enda otrevliga som skrivits – ja gör kanske ett helt inlägg om den? Och för influencern ifråga känns det relevant och viktigt. Men för många följare blir det obegripligt – kanske också en smula otacksamt? En populär influencer får mer beröm, snälla ord och pepp under en dag än de flesta får på en hel månad! En influencer skördar otroliga mängder bekräftelse på det hen skapar och gör. Det betyder såklart inte att man inte har rätt att bli sur eller ledsen av kritik. Men vem orkar lyssna på klaget? Jag som läsare gör det då inte. Ring en vän!

Själv har jag många gånger singlat ut sura kommentarer och sedan med läsares hjälp mölat ner kritikern i skorna. Nu frågar jag mig till vilken nytta? Är det någon skit jag inte orkar i kommentarsfältet nu för tiden – då raderar jag den. Men det förtjänar inte ett eget inlägg. Och ni förtjänar mer av mig. Annars är det ju som när fröken skällde i klassrummet och skapade dålig stämning hos alla – fast alla visste att det bara var Peter H som varit en idiot.

Jag har gjort så mycket utifrån känslan av att vara en underdog. Men det är längesedan jag passerade som det. Och jag övar mig på att fatta det nu. Det går lite trögt, men jag försöker.

Skådespelerskan Jennifer Garner sa i en intervju “I know I live a charmed, beautiful life and nobody wants to hear a celebrity whine. The last thing I want to do is complain; I love what I do and I know every job comes with a downside.” och jag tänker att det stämmer bra in på min egen privilegierade tillvaro. Ja, på de flesta influencers, kändisar, musiker, programledare och andra offentliga människor som får arbeta med vad de älskar och samtidigt skörda kärlek, värme och inte sällan bra med pengar.

Alla yrken har en baksida. Det här har ovanligt få!

5 maj, 2021

Jag har tänkt att jag i grunden har en ganska liknande stil som för tio år sedan. Jag gillar färg, jag gillar klänningar, jag gillar roliga mönster. Men så insåg jag att det har jag ju inte alls det? Inte när det kommer till själva snittet. För tio år sedan älskade jag att gå runt i femtiotalsklänniingar. Det gör jag inte längre även om jag älskar silhuetten, hantverket och alla pärlor till klänningar som jag har kvar i garderoben. Jag NJUTER och blir lycklig när jag ser Karoline och Miriam i sina vintagekläder. De är som två underbara karameller. Men det funkar inte på mig längre. Saker förändras. Kroppen förändras. Att flirta med tantigt mode var superhärligt när jag var tjugonånting, smal som en speta och fortfarande väldigt mycket tjej. Men jag har i takt med att jag fått tre barn, dålig fysisk hälsa och sett kroppen förändras helt tappat lusten att flirta med tanten. Jag har ofrivilligt känt mig trettio år äldre än vad jag är så jag har inte direkt känt ett behov av att förstärka det.

Jag vet inte riktigt vad jag gillar idag? Eller jo det vet jag. Jag vill att kläderna ska framhäva kroppen istället för att sabba för den. Jag vill ha saker som är smickrande. JAG VLL SE SNYGG UT! Jag hör att det nästan låter ofeministiskt. Och låt mig understyrka att jag hatar sånt där tjejtidning-dravel som att man inte får ha korta kjolar om man har tjocka lår och att man ska undvika ljusa strumpbyxor om man vill att benen ska se smala ut. Ni vet, modepoliseri. Jag tycker att folk ska ha EXAKT vad de har lust med och tycker är snyggt. Men själv känner jag att om ett plagg inte gör min kropp snyggare kan det lika gärna dra åt fanders. Jag vill klä mig maximalt smickrande för min kroppstyp. Jag tycker det är nog utmanande ändå att ha en kropp i den här världen. Jag behöver liksom inte att kläderna gör saken värre. Men allt mode nu är helt obegripligt?

Herrkostymer med herrbyxor som gör att jag ser ut som en vandrande Sandwish-glass i silhuetten. Blusar med puffärm som ser jättefint ut på den platta modellen i reklamen men som ger mina aningen större bröst formen av en brevlåda i profil. Ja hela looken andas lungsjuk och sinnesssvag som rymt från ett sanatorium! Sedan säljs det jättekonstiga mjukiskläder a la Kylie Jenner i någon beige färg som får min hy att anta samma nyans som när jag är magsjuk. Och efter en användning är rumpan och knäna uttöjda som på barnens kalasbyxor efter förskolan. Jag vill inte ha vida byxor med veck fram som bara bygger volym på magen. Jag vill inte ha blusar som ger mig proportionerna av Karl-Alfred, jag vill inte ha så djupt urringade klänningarna att jag ser ut som att jag ska amma första bästa person som passerar.

Jag vet ingenting om kläder längre. Jag fattar inte grejen med det som syns i butikerna? Till på köpet är det enda man hör om kläder skam, skam, skam. Miljöboveri och dåligt klimatsamvete. Man tappar ju lusten innan man ens klätt på sig.

Jag vill bara vara lite snygg. Är det för mycket begärt?!

13 april, 2021

Har ni tänkt på att det aldrig finns några andra fordon i bilreklamerna? Bilen är alltid ute och kör själv på vägarna. Bränner genom en tom storstad, slingrar fram genom ett bergsmassiv, kör över en åker där säden böljar i vinddraget. Men för de allra flesta innebär ju bilåkande att stå still vid rödljus, irritera sig på folk som inte respekterar högerregeln, förgäves leta parkeringar och försöka hinna köra om lastbilar innan vägen blir enfilig igen. Kanske därför jag älskar att köra bil? För att bilkörande på landsbygden mest ÄR som i bilreklamen?! Man möter knappt någon trafik, behöver inte köra om eller störa sig på folk som bryter mot reglerna. Och så är det vackert som tusan. Men tänk på om vi kunde förskjuta bilnormen genom att porträttera bilägande i stan som lite mer sanningsenligt? Visa allt det där pissjobbiga med att köra själv istället för att åka kollektivt. För det är ju först och främst den typen av bilkörande som måste minska. Bland de som faktiskt KAN låta bilen stå för att det finns alternativa sätt att resa på.

27 januari, 2021

Jag tycker att det är intressant och provocerande att människor med privilegier som pengar, klass, hög utbildning, stort kulturellt kapital och starka sociala nätverk blir så arga när man påpekar det! Testa till exempel att benämna någon som är överklass som en del av överklassen. Då reagerar den som att den blivit anklagad för ett brott. Då får man höra hela raddan av anledningar till varför det inte alls stämmer.

Den med rika föräldrar har minsann också fått kämpa

Den med känt efternamn har minsann fått bära oket av det

Den på rätt adress har ändå aldrig levt ett nog flott liv

Den som tillhör eliten känner sig ändå utanför

När jag hör sånt känner jag bara: Du har alla dessa privilegier i din hand – men det räcker ändå inte?! Du ska också ha rätt att känna dig som en underdog. Få slå underifrån. Leva ditt liv från den positionen och jämställa din kamp med andra som kämpar med liknande problem men från ett betydligt sämre utgångsläge. Jag vill bara vråla: SLUTA LEKA UNDERDOG! Sluta stjäla det enda privilegie som en person som står under dig i samhällshierarkin kan använda sig av. Sluta appropriera underdogens roll för att det är ett narrativ som gynnar dig i storyn om ditt liv.

Det här är något jag tänker mycket på och det kommer jag behöva fortsätta med. Att förstå min egen förflyttning på skalan.

Hade jag själv rika föräldrar som barn? Nej.

Hade jag själv ett känt efternamn? Nej.

Hade jag själv kontakter i branschen? Nej.

Men idag? Ja.

Idag har jag faktiskt den här stora plattformen. Jag tjänar bra med pengar. Folk lyssnar på vad jag säger. Jag har ett varumärke som många känner till och respekterar. Jag har smarta, kunniga vänner med olika professioner som jag kan ringa och be om råd av. Att fortsätta bete mig som att jag är en underdog som kämpar i motvind – det är inte klädsamt. Jag måste förstå min nya position och inse att jag kan inte väja offerrollen så fort någon kritiserar mig. Jag slår inte längre underifrån.

En viktig del av att bli fullvuxen är att steppa upp. Själv försöker jag korva av mig den här svettiga offerallen och knöla den längst in i garderoben. Och så påminner mig själv:

Det är inte synd om mig

Jag är inte underlägsen

Jag är inget offer

Jag tål och står pall och behöver inte vika ner mig

Jag ska inte göra mig mindre än jag är. Särskilt inte som ett sätt att smita ifrån kritik. Jag får ta att bli kritiserad. Det betyder inte att jag måste hålla med.

Jag är skyldig att identifiera vilken plats jag själv har. Så att jag inte försöker placera mig längre ner i hierarkien för att slippa ansvar. Att göra det är en central del i att bli fullvuxen. Och även du är skyldig att fundera över det.

16 januari, 2021

Jag undrar vad som kommer hända med influencerbranschen nu när influencers tjänar så mycket mer pengar än sina följare? För femton år sedan när det inte fanns några pengar i att blogga skrev man bara för att man älskade det och läsarna kunde relaterade till det man skrev. Skillnaden mot en vanlig kändis som Britney Spears var ju att den man följde kom nära. Levde ett liknande liv med liknande förutsättningar som en själv. Idag är riktiga kändisar också influencers – och influencern har blivit mer och mer lik vanliga kändisar.

Influencern har på kort tid gått från hyfsat relaterbar och “vanlig” till någonting helt annat. Med en levnadsstandard som de flesta som följer den bara kan drömma om. Man har råd med dyra märkeskläder, resor och sommarhus. Och får också mycket gratis i egenskap av att vara en influencer. Lägg där till att många av dagens största influensers faktiskt också kommer från överklass eller övre medelklass. Har rika föräldrar och starkt kulturellt kapital i ryggen. Det kanske inte märktes när de var omkring tjugo och pluggade och bodde i pyttiga lägenheter. Men ett decennium senare har skillnaden mellan influencern och följarnas liv bara ökat. Och för att kunna gestalta det härliga livet som vi förknippar med “typiska” influencers – alltså frekventa restaurangbesök, vackra lantställen, exotiska resor och rätt umgänge – är det ett plus att ha en bra bakgrund. Att kunna visa upp ett härligt liv är så mycket lättare när man faktiskt har tillgång till det. Och inte bara influencern själv utan också dess familj och vänner vars härliga lantställen, coola jobb, fina fester alltihop blir rekvisita i influencerns kanaler.

Redan efter några år i arbetslivet tjänade jag mer än min mamma gjort efter alla år i landstinget.

Jag tänker jättemycket på det här själv. Vad har jag för privilegier? På vilka sätt bidrar det jag skriver om till att öka eller minska glappet mellan mig och dig som läser? Min levnadsstandard har också förbättrats genom åren. Redan efter några år i arbetslivet insåg jag skamset att jag tjänade mer än min mamma gjorde efter alla år som sjuksköterska i landstinget. Och jag har tack vare mina intäkter råd att ta in hjälp både i mitt företag och när jag ska renovera något hemma. Det var ju en overklig tanke för mindre än tio år sedan!

Sociala medier har tyvärr inte visat sig vara den där stora utjämningsfaktorn som vi hoppades på. Som skulle ge alla en röst och en plattform. För hur mycket du har möjlighet att influera och inspirera andra är beroende av sånt som klass, kön, etnicitet. Samt ekonomiskt och kulturellt kapital. Och den som har fötts med rätt förutsättningar har ett enormt försprång. På sociala medier precis som överallt annars i samhället.

Men jag tror faktiskt att de profiler som konsumerar dyra saker och mest umgås med andra influencers tappar relevans bland följarna – och därmed också annonsörerna. Jag tror att det är vad som håller på att hända lite varstans på nätet där kommentarsfältet kokar över hos en gång omtyckta profiler. Influencers som lever sitt liv som stjärnor i ett eget universum dit ingen annan har tillträde men ändå förväntas vara en välvillig publik. En publik faktiskt är hela förutsättningen till influencerns stora framgångar.

3 januari, 2021

En sån där jobbig grej man kan fastna i som förälder är att kompensera för uteblivna roligheter. Jag tror ni vet vad jag syftar på? “Vi hann aldrig med något fredagsmys – så då tar vi det på lördag istället!” eller “Du ville ju vara med och baka bullar men var hos en kompis just då så vi får baka imorgon igen” eller “Ja, jag vet att jag lovade dig ett kvällsdopp i sjön men jag orkar inte nu när middagen drog ut så mycket på tiden. Men då åker vi och badar imorgon kväll istället. Och då får du köpa glass! Och bjuda med en kompis!

Ingen vill se sina barn besvikna. Så man lovar kompensation för besvikelsen. Och inte sällan kanske man kompenserar med mer än vad som ursprungligen utlovats. Just på grund av det dåliga samvetet. En hemsk fälla för en trött förälder som lovar mer och mer, men orkar mindre och mindre. Istället för att bara vara ärlig med barnen och stå ut med att bära deras besvikelse i stunden.

Men det här är någonting vi alla behöver tänka på under den tid vi nu genomlever. Nu när det mesta blir inställt och inget blir som det skulle. Och inte bara gentemot barnen. Jag tycker nämligen att jag ständigt hör det här kompensationstänkandet. Nästa år ordnar vi en brakfest till nyår! Nästa semester ska vi verkligen resa nu när vi varit hemma så mycket. Nästa födelsedag ska firas dubbelt, minsann!

Jag förstår att det är ett sätt att trösta sig i en tuff situation. Men jag tycker att det oftast känns mer stressigt än trösterikt. Att ha det där kompensationstänket är som att samla på sig ett enormt skuldberg för framtiden. Av saker som man är skyldig sig själv och andra när pandemin är över.

Och vad är det i vår tid som gör att vi har så svårt att avstå? Bestämma sig för att saker får bli halvbra – kanske inte bra alls? Men inte behöver räddas upp senare för det. Hur ska vi någonsin kunna ställa om våra liv för klimatet, hälsan och hållbarheten. Om vi tror att varje förändring kräver en likvärdig, utjämnande kompensation?

Nej för mig finns inte nödvändigtvis tröst i kompensationen. Tröst kan också finnas i resignationen. Att nu blev det så här. Det hade kunnat bli bättre – och värre. Men nu blev det så här och det går också att leva med.

18 november, 2020

Som skapande person tror jag att det är viktigt att fundera på var man hämtar sina intryck ifrån. Jag kan till exempel inte läsa en stark roman parallellt med att jag själv skriver längre texter. För språket jag läser färgar av sig för mycket i det jag skriver. Jag väljer andras ord istället för mina egna.

På samma sätt kan det vara en fara med att konsumera andras bilder eller följa sociala medier allt för ingående. Jag tänkte på det när jag befann mig på H&M Home nypande i ett kuddfodral som var superfint men inte alls i min stil. Varför jag så gärna ville ha kudden? Den såg ut som något jag sett flimra förbi i någon annans instagramflöde. Och som jag därför kodade som “rätt” trots att den vore helt fel hos mig.

Vid årsskiftet slutade jag följa i stort sett alla influencers (förutom de som är mina vänner eller har bloggar som är väldigt olika min). Inte för att de var dåliga – tvärtom! Jag blev bara så färgad av vad jag såg att jag glömde bort vad som var “mitt”. Och om du följer mig för inspiration men jag bara inspireras och tar intryck av sånt du redan ser i andra kanaler. Ja då blir det ju bara rundgång och oinspirerande läsning. Kanske till och med provocerande läsning? Som att betrakta en hermetiskt tillsluten värld. Så jag försöker aktivt konsumera mindre av sånt som liknar det jag själv producerar – och istället konsumera mer av det som ligger utanför den här blogg- och instagramvärlden. För att förhoppningsvis kunna släppa in friskt syre i det jag gör.

Att påstå att jag lyckas göra någonting unikt med min kanal vore självgott i överkant – också för en som valt att kalla sig själv för Underbaraclara. Men jag vill i alla fall slå fast att jag försöker. Jag skrotar en idé eller vinkel som jag har om jag redan sett den i någon annans flöde. Letar hellre vidare efter något eget att skriva om. Gräver ännu mer där jag står istället för att trängas bland alla andra. Jag vet inte ens om du som följer märker det, eller om det här förhållningssättet mest är viktigt för mig själv. Men en sak vet jag och det är att det har gjort mitt bloggande mer kreativt och mindre ängsligt. Och därför blev jag så himla glad över den här kommentaren från Caroline som är precis mitt i prick vad jag försöker uppnå:

Vet du, din blogg är som att öppna en adventskalender. Man vet aldrig vad som finns bakom luckan. Det kan vara ljuvliga bilder på Smulf, en jeansrumpa, före och efter renovering av hus, någon god maträtt, ett genomtänkt reklamsamarbete eller ett fint loppisfynd. Ville bara säga att jag gillar det du gör.

En Underbar Pod: Lyssna på julens mysigaste ljud varje dag!

Sök på underbaraclaras.se

Kundtjänst

Har du frågor kring din order eller något annat som berör min butik, vänligen hör av dig till:

Eller använd formuläret nedan.