Kategori: Clara ryter ifrån

Datumfilter
Datumfilter

8 mars, 2024

Det är den internationella kvinnodagen idag och om jag behöver se en enda hyllning till av “powerkvinnor” som tjänar pengar kommer något blodkärl inuti mig att spricka av raseri.

Vi får de makthavare vi förtjänar, sägs det. Så jag gissar att detta är vårt straff?

För idag förväntas vi kvinnor beundra kändisar som Bianca Ingrosso. Men har hon gjort någonting bra för samhället utöver att tjäna pengar? Jag kan faktiskt inte komma på någonting. Men i vårt hyperkapitalistiska samhälle är det det enda som räknas. För att betraktas som en kvinnlig förebild behöver du inte göra något mer än att tjäna pengar. Även om det du blivit rik på är fast fashion, billigt krimskrams, onödiga kosttillskott och skönhetsbehandlingar. Det räcker för att vara en girlboss som ska hyllas på internationella kvinnodagen!

Biancatjejerna skulle kunna använda sin enorma plattformar för klimatrörelsen, mot rasism och främlingsfientlighet. De skulle kunna upplysa om vikten av att vaccinera sig för att utrota HPV-virus eller att skänka pengar till Läkare utan gränser. Men Biancatjejerna gör ingenting. Och ändå ska kvinnor intressera sig för dem och unna dem framgång – för annars är de avundsjuka.

Pernilla Wahlgren tjänar stora pengar på sina Ullaredkollektioner sydda av kvinnor i Bangladesh. Men när det kom fram att sömmerskorna lever på svältlön så säger hon bara “Jag hoppas att det här är människor som förhoppningsvis är glada för att de får en lön och har ett arbete och motsatsen är att de skulle ha det ännu värre“. Och sedan får hon leda SVTs största underhållningsprogram.

Bianca och Pernilla får klä skotten i detta inlägg – men låt mig understryka att de inte är själva problemet utan bara symptomet på det. Och bredvid dem står hundra likadana kvinnor redo att axla manteln.

Sverige håller för varje dag på att bli allt mer likt USA – där man istället för rättvisa säljer på folk den amerikanska drömmen. Om att alla kan lyckas och att alla dörrar är öppna om man bara jobbar nog hårt. Men sanningen är att ens socioekonomiska bakgrund till väldigt stor del förutspår var du kommer hamna i livet. Och om du tycker det är orättvist nu – begrunda att villkoren i dina barns liv kommer dikteras av barnen till de som är rika idag. Barn som vuxit upp så långt från vanligt folk att de inte vet hur livet för de flesta är. Rikedom går i generationer, liksom makten.

Jag beundrar Bianca lika lite för hennes skönhetsimperium som jag beundrar Daniel Wellington för hans klockor. Inget av det intresserar mig. Jag är nämligen fullkomligt oimponerad av kända människor som aldrig tar ställning i någon känslig fråga eller riskerar någonting. Kvinnliga influencers och bossgirls som fjollar runt och köper lyxiga toalettborstar, designklassiker eller den fjortonde märkesväskan till samlingen. Som följs av tusentals kvinnor och lever på att begapas av dem. Men som aldrig öppnar käften till förmån för den som har det sämre ställt än de själva. Som aldrig vågar riskera någonting genom att uttala sig.

Kvinnodagen behövs mer än någonsin. Mitt i en lågkonjuktur är det tydligt hur utsatta kvinnor är. De är överrepresenterade i offentlig verksamhet, där de bär ett tungt ansvar men har lite makt. Där de sliter och kämpar och så småningom blir utbrända. För stora barngrupper, för många patienter, för lite personal på antalet gamla. Samtidigt fortsätter Stadsmissionen att dela ut matkassar till ensamstående mammor som inte får ekonomin att gå ihop. Och i kringshärdarna runtom i världen är kvinnor och barn som alltid de mest utsatta.

Men absolut. Vi ska givetvis ägna denna dag och alla andra åt att hylla kvinnor som bara använder sina plattformar för att kränga skit. Det passar nämligen de kapitalistiska, kommersiella krafterna himla bra att vi kvinnor istället för rättvisa, rimliga löner och skydd från mäns våld intresserar oss för eyeliners och polyestertoppar.

Om det här är de makthavare jag gjort mig förtjänt av, så är det hög tid att jag själv börjar agera annorlunda.

8 februari, 2024

Jag läser om läget på Gazaremsan och ser bilder omöjliga att få ur huvudet. Upplever total maktlöshet inför den ondska som uppvisas. Och stor oro över hur det som sker där kommer drabba människor som är helt oskyldiga. Som upplever förföljelse på grund av att de är judar. Jag tänker på Ukraina och kriget som är inne på tredje året. Hur en befolkning decimeras och ett land bombas sönder. På en bekant från Ukraina som snart tagit hit hela sin familj, för att hon inte vill offra sina yngre bröder i kriget. Jag tänker på att vi snart kommer ha Donald Trump som president igen. Och hur det kommer påverka Rysslands med en sådan vänligt inställd världsledare. Jag tänker på vår regering som inte gör någonting för klimatet, som varje dag bedriver en politik jag skäms över att kalla svensk. Panikkänslan över att ingen gör något åt klimatet. Ingen som sitter på verklig makt! Och jag ryser av hur få politiker i toppen som har en karaktär som jag kan respektera. Som har en egen tro och övertygelse och inte vänder kappan efter vinden för att vinna opinionen. Jag tänker på klyftorna som ökar mellan fattiga och rika i Sverige och spänningarna som ökar i ett samhälle med stor ojämlikhet. I ett kommentarsfält på instagram, till ett inlägg om samernas nationaldag, ser jag sådant oförblommerat hat att jag blir mållös.

Jag ser reels från profiler på instagram som pratar hälsa, träning och dieter. Ingenting är underbyggt – allt är hittepå gjort för att skrämmas och tjäna pengar. Och ändå vänner och bekanta som likear. Som verkar tro på vad som helst? Som är välutbildade och intelligenta men som köper det rakt av. Det sprids så mycket desinformation och så många som delar den som saknar kritiskt tänkande. Hur man tränar och äter kan tyckas vara en liten fråga. Men det skrämmer mig vad okunskapen i det lilla tyder på.

Jag tänker också på de flickor som jag och Bertil träffade i Addis. Som under de månader sedan vi var där – medan vi firat jul, haft fredagsmys och åkt skridskor – fortfarande bara bär sina eukalyptusgrenar. Upp och ner från Entoto. Nio timmar om dagen, sju dagar i veckan. Utan mat i magen. De bär och bär tills de går sönder och så är livet för miljarder människor runtom i världen.

Och jag tänker på hur sjukt det är att ett inlägg som det här kan tolkas som det minsta kontroversiellt. Eller klassas som naivt godhetsknarkande. Att försvara mänskliga rättigheter, känna oro för miljön och önska redbarhet i politiken. Att det kan anses som ett konfliktsökande positionerande. Jag skäms över att vi hamnat här.

18 januari, 2024

Vissa saker gör man bara inte. Ibland av rationella skäl eller moraliska överväganden. Ibland för att det strider mot ens fördomar eller ens kultur. Här kommer en lista med saker jag – med mer eller mindre fog för – inte gör!

Känner redan hur många ömma tår jag kommer trampa på, det riktgt krasar under fötterna. Kom bara ihåg när du läser att jag i själ och hjärta är en moralkärring. Och det är inget att ta personligt.

Beställa från Fodoora.

Nu är det ju lätt eftersom jag bor där det inte ens finns. Men skulle aldrig beställa från ett företag med så usla villkor för de anställda slavarna. Det skulle kännas helt absurt att sitta och glufsa i mig mat jag själv inte ens orkat gå utanför dörren för att hämta – men som någon annan slitit sönder sig för att leverera till mig.

Köpa en elsparkcykel till mitt barn.

Friska barn behöver motion och rörelse. Barns stillasittande är ett STORT problem. Ja till sparkcykel. Nej till elsparkcykel.

Använda en elsparkcykel själv.

Bättre än en bil som brummar runt i innerstan förstås. Men själva fenomenet provocerar mig. Av samma anledning som ovan.

Låta mina barn åka hooverboard

En släkting är läkare på akuten och berättade om alla skallskador och frakturer han får in på barn som åkt hooverboard. Mycket värre än studsmattor.

Anonymt skriva skit om folk på internet

Skriver det till Malin Wollin istället! För det är inte som att jag håller mig för god för att tänka eller känna massa saker (tyvärr). Men skulle aldrig anonymt skriva elakt på flashback, en blogg eller på instagram. Det är så totalt utan stil. Kritiserar jag någon – och det kan jag verkligen göra – så gör jag det i mitt eget namn.

Använda läppstift, rouge och mascara men inte concealer eller foundation

Huvudmålet med min sminkrutin är att få en bra hy! Hinner jag inget annat så dämpar jag alltid blå ringar och röda näsvingar. Att börja måla läppstift eller rouge på min osminkade hy gör bara allting värre.

Lägga mig i vår säng med kläder jag haft på mig i stan

Vill knappt sitta i vanliga möbler med kläder jag haft i stan. Allting åker av direkt jag kommer hem.

Göra fillers i läpparna

För det skulle vara så pinsamt om det syntes vad jag gjort. Som att gå runt med en lapp i pannan där det står “jag har komplex”. Det har jag visserligen, men jag föredrar att inte vara den första som pekar ut dem för min omgivning.

Färga eller bleka håret hemma

Har förstört mitt hår på det sättet så många gånger. Aldrig igen.

Köpa stickade tröjor av acryl.

Det är ju förstås en ekonomisk fråga – för ull är ju mycket dyrare än akryl. Men har man bara råd att köpa ull så blir det billigare i längden eftersom det håller bättre. Att köpa en underbar stickad tröja av akryl är som att tutta på en tidsinställd bomb. För varje användning brinner stubinen ner mot explosion. Snart kommer min älskade nya tröja vara noppig och ful och (förtjäna att) gå upp i atomer.

Slänga skräp på marken.

Gör mig faktiskt mordisk till sinnet när jag ser sånt. Jag plockar skräp så fort hon är ute i naturen.

Dricka sockersötad läsk.

Okej det är inte riktig sant. För jag gör ju saft hemma själv och den är ju sötad med socker. Men skulle aldrig köpa sockrad läsk när man kan få kalorifri sötad med aspartam. Så mycket onödiga kalorier att klunka i sig! Det finns ju en stor lobby där ute som menar att aspartam är farligt men faktum är att det är ett av de mest beforskade tillsatserna. Och den är säker för konsumtion.

Dricka mig berusad i närheten av barn. Mina eller andras.

Det obehagligaste jag visste som barn och tonåring var fulla vuxna. Släkt och vänner till mamma och pappa. Är väldigt glad över att det förekommit så pass lite sådant och att det alltid var nyktert på jul och påsk sånär som på ett glas glögg. Samt att det alltid fanns nyktra föräldrar att tillgå. Som inte var pinsamma eller olämpliga, som ju fulla ofta blir.

Titta på tevenyheterna

Jag försöker hänga med i vad som sker i världen. Men att titta på tevenyheterna är det värsta jag vet. Läser hellre tidningar och lyssnar på nyheterna på radio. Har gjort så sedan jag flyttade hemifrån och det slår mig att jag knappt kan ansiktet på en enda minister eller politiker. Bara namnet och rösten känner jag igen. Det enda som händer på tevenyheterna är att jag blir mer rädd men mindre kunnig. Det obehagliga visuella stör ut den viktiga information som ges.

Rolla deo i en otvättad armhåla.

Motivering överflödig men galet nog är detta inte standard för alla, har jag förstått när jag frågar runt.

Ha kvar tepåsen i koppen när jag dricker.

Att få en sladdrig tepåse mot läppen när jag dricker brunt vatten ur en porslinskopp ger obehagliga associationer. Som att dricka ur en varm toalett med toapapper i. Klök.

Mikra mat

Endast i absoluta nödfall kan jag tänka mig att mikra matrester. Det blir tusen gånger godare att tömma över det i en kastrull och tillsätta lite mer vätska, kryddor och fett. Då kan matlådan smaka som ny igen.

Ha teve i sovrummet.

Fick en teve på rummet i tonåren och reste mig inte ur sängen på ett år. Teve i sovrummet är för trevligt. Helst har jag faktiskt ingen teve alls, men har blivit nedröstad av familjen.

Använda sköljmedel

Miljöbov som luktar urk.

Använda en självscanningskassa på ICA om jag kan slippa

Vill ha personlig service och mänsklig kontakt. Men vill framförallt inte ha ansvar för teknik som kan strula eller pengar som kan blir fel.

Lägga en ostruken duk på bordet

Dukar är till för dekoration och hur dekorativ en duk är handlar om en enda sak: hur den ser ut. Är den skrynklig ser den dålig ut.

6 juni, 2023
Min farmors barndomshem. Här bodde 15 människor i två små rum.

Glad nationaldag! Idag tänker jag på allt jag är tacksam över. Som att vara född i ett land som människor flyr till istället för ifrån. Jag är tacksam över att leva i ett fritt och fredligt land. Tacksam för vad generationerna innan oss byggt upp. Över människorna som slet och kämpade i detta kärva klimat.

Tacksam över att vara född i ett land där jag har rösträtt, rätt att bestämma över min egen kropp, tillgång till barnomsorg, sjukvård och allemansrätt. Och tacksam över att bo på en plats med tydliga årstider, ren luft och folk som vågar lämna cykelnyckeln i cykellåset

För 150 år sedan var Sverige ett av världens fattigaste länder. Bara några generationer tillbaka i byarna häromkring svalt folk ihjäl under nödåren. Min farmors pappa satt i fängelse på Långholmen för att han skjutit ett djur. Det gjorde han för att mätta munnarna på sina tretton barn. Och hade han inte gjort det hade jag sannolikt inte suttit här idag.

I Sverige lever vi idag i ett groteskt överflöd, sett ur ett globalt perspektiv. Ofta på bekostnad av människor i andra länder. Av deras naturresurser och deras fattigdom. Och när de försöker fly för att rädda sina barn från svält och från effekterna av klimatförändringar så sätter vi stopp. Hit kan ni inte komma! Här finns inte plats! Trots att vår livsstil bidrar till deras lidande. Och trots att de flesta svenskar själva har någon i sin släkt som utvandrat. Av dem som var födda under senare hälften av 1800-talet lämnade ungefär 20 procent av männen och 15 procent av kvinnorna landet, i jakt på ett bättre liv.

Så glad nationaldag, säger jag. Med stolthet och med skuldkänsla. Över att Sverige gått från världens mest jämställda land, med en framsynt miljöpolitik och humanism som ledstjärna – till att backa ut ur alla rum där vi faktiskt skulle kunna göra skillnad.

3 maj, 2023

I måndags tog jag pojkarna i armkrok och begav mig in till stan för att demonstrera med farmor. Egentligen skulle vi varit på Holmön med matlaget den här helgen så jag hade ställt in mig på att inte gå. Men nu blev det ingen resa så då kunde vi demonstrera trots allt.

Vi gick givetvis bakom farmors banderoll med det viktigaste budskapet av alla.

Och när det blev för stojigt sökte vissa skydd i träd. Bra klätterträd i centrala Umeå!

Barnen skrålade för full hals

-Krossa rasismen! Vi vill ha sex timmars arbetsdag!

Så stolt att gå där med mina barn och en himla massa andra gamla och unga som vill samma sak. Kan hända kom det en eller många tårar i mina ögon.

Efteråt blev det glass och churros på torget medan vi lyssnade på talen och musiken och barnen och farmor jazzade loss till Höstorkestern.

Älskade ungar. Jag måste kämpa för er skull och för att ni ska få växa upp lika tryggt och bra som jag själv har gjort.

Och det var min första maj, det! En bättre sådan.

1 maj, 2023

1a maj och jag tänker på alla lågavlönade kvinnor inom skola, vård och omsorg som bär upp det här samhället. Ofta pratar man om utmattning som någonting som drabbar prestationsprinsessor som inte lärt sig säga nej. En sjukdom för för duktiga flickor som borde sänka sina ambitioner i karriären. Det är ett så elakt sätt att lägga skulden på individen istället för strukturen.

Sanningen är att vårt land går runt på att framförallt kvinnor arbetar över sin egentliga kapacitet. Inte minst inom skola, vård och omsorg. För kort om personal på för många barn eller sjuka. Men hon förväntas fixa allt, hon klarar biffen! Hon räddar liv och utbildar barn och sköter gamlingar på delade turer. Hon ordnar upp situationen och dessutom till en riktigt kass lön med liten möjlighet att påverka sin arbetssituation. Och när hon kommer hem fortsätter arbetet, för även där är hon huvudansvarig. Både för hushållsarbete, barn och nära relationer.

Vi litar på hennes förmåga, utnyttjar den till max och tar den för given. Tills den dag då hon blir utmattad. Då får hon höra att hon måste lära sig att säga nej. Sluta vara en sån duktig flicka. Sätta gränser kring sig själv. Inte vara en prestationsprinsessa!

Efter lågkonjunkturen som drabbade Sverige under nittiotalet ökade sjukskrivningarna för psykisk ohälsa dramatiskt framförallt bland verksamma inom sjukvård och skola. Det är statistiskt säkerställt att ohälsan hängde ihop med besparingskraven under den här tiden. Ju fler man sparkade och ju mer man skar ner i verksamheten – desto högre psykisk ohälsa bland de som blev kvar. Åtgärder som var tänkta att spara pengar kom tillslut att kosta pengar i form av höga sjukskrivningstal.

Det här är ett svek från samhället och från arbetsgivarna. Sverige är ett av världens rikaste länder. Men vi förmår inte ta hand om de medborgare som bär upp det. Istället delar vi ut stora vinster till de som driver friskolor och generösa skatterabatter till de som redan har det bäst ställt.

Det är sånt jag tänker på när det är första maj.

17 april, 2023

Kanske sist i Sverige har jag sett SVT-serien Händelser vid vatten. Jag och Malin har redan avhandlat den i åtminstone två poddavsnitt, eftersom det funnits så mycket att prata om. Men nu vill jag skriva om den ur ytterligare ett perspektiv. Nämligen det rent ytliga. För jag kan inte komma på att något jag sett de senaste åren inspirerat mig mer stilmässigt. Eller ingjutit mer mod.

Det ideal vi idag ser i sociala medier är så perfekt. Selfies befriade från minsta por. Putiga cellulitfria rumpor med smala midjor. Fillers under ögon, i kinder och i läppar. Botox som gör pannan slät och uttryckslös. Silikonbröst och hårextensions. Lägg sedan till det överdrivna poserandet. Där man självmedvetet vänder den bästa sidan mot kamera, svankar och putar med de rätta kroppsdelarna för att få till en bra bild. Folk försöker inte ens låtsas vara coolt obrydda. De visar sin bryddhet hur tydligt som helst.

Det utseendet är förstås väldigt vackert. Symmetriskt, lent, rent. Kardashian eller Bianca-kompatibelt. Kvinnor ser ut som vandrande instagramfilter. Vrålsnygga människor som dessutom pratar explicit om sex och ständigt anspelar på sex i sin mediepersona. Men som utifrån nästan uppfattas som asexuella. För när det är så enormt välgroomat, kontrollerat och fixat – ja då förstår man att här levs livet framförallt för att tukta kroppen – inte njuta av den. Det är Barbie & Ken-estetik. Tar man av dem underbyxorna så är det slät formgjuten plast där nere.

Men i Händelser vid vatten osar det sex! Men inte på det där perfekt glossiga sättet utan synliga rynkor eller plitor. Tvärtom faktiskt. Ta till exempel Asta August som spelar Annie Raft. Hon är osminkad, går utan bh, har långt utsläppt hår som ibland är ganska stripigt. Hon har oansat könshår, svart hår under armarna och givetvis också rikligt på benen. Hon utför mycket lite av det som idag krävs för att passera som en attraktiv kvinna i offentligheten. Och teveproduktionen gör heller inget för att göra henne vackrare genom smickrande bildval och vinklar. Nej hon ser verklig ut. Som en hyfsat vanlig kvinna. Och hon är HET! Och vacker!

Varför? Jo för att det är på riktigt! För att hon inte självmedvetet kontrollerar varje min och blick framför kameran – så som nästan alla kända kvinnor och män gör idag. Även många skådisar som befinner sig i karaktär verkar ju ha fullt upp med att framförallt leverera utseende. Men Annie skildras inte som perfekt på något vis. Och ändå lyser hon i varje jäkla sen!

Jag känner igen den här obrydda estetiken från fotoalbumen med mamma och pappa som unga. De var lika snygga, coola och vackra. Trots att min mamma inte verkade använda ett spår av smink och definitivt inte bh. Inte rakade hon sig heller. På bilderna ser hon ut att vara sig själv. Hon poserar inte.

Att se Händelser vid vatten släppte loss ett sug i mig som jag inte haft tidigare. Ett sug efter helt andra människor. Sådan som aldrig syns någonstans i offentligheten längre. Och ett sug efter rent konkreta saker som…

Att bära linne utan bh under. Mjuka, lågt sittande och hängiga bröst är fina.

Hår under armarna. Och då menar jag rejäla buskar!

Ansikten med mimik. Som kan röra sig, som har födelsemärken och plitor. Som kan uttrycka känslor och är själfulla. Inte kontrollerade, behärskade av botox och stela av självkontroll.

Generellt minskad självmedvetenhet. I tonåren var ju självmedvetna spännisar det töntigaste som fanns. Idag är vi spännisar allihopa. Och det verkar dessutom funka dåligt för oss. För trots att vi blir mer och med bildsköna och “perfekta” har vi svenskar allt mindre sex. Vi vaxar, gör fillers, förlänger och förstorar. Samtidigt sinar lusten. För vem hinner njuta av sin kropp när man har fullt upp med att tukta den?

31 januari, 2023

I tonåren när alla skulle hata sin egen kropp hade jag två nära vänner, Sanna och Elina, som aldrig någonsin pratade illa om sig själva. De vägrade gå in i diskussioner om bantning, tjocka lår eller celluliter. Istället signalerade de – på ett för sin ålder ganska ovanligt sätt – att de dög. Det var omvälvande för mig och hjälpte mig att själv tänka likadant. Jag ville hellre vara som Sanna och Elina än som de som satt och klämde sig på magen och klagade på fettet.

Och den mest kroppspositiva människa jag känner är min kära svärmor. Jag tror dock aldrig jag har hört henne prata om begreppet kroppspositiv. Men hur hon pratar om sig själv, hur hon klär sig, rör sig och tar för sig. Och framförallt hur hon pratar om andra – det signalerar en trygghet som hjälper kvinnor i hennes närhet att också bli avslappnade och trygga.

Intressanta feministiska analyser i all ära – men när någon också beter sig feministiskt i sin vardag är det ett så otroligt kraftfullt redskap för förändring. Sånt smittar och ingjuter mod i andra. När någon backar upp ens röst i rummet under ett jobbigt möte där man inte blir hörd. När en annan kvinna utstrålar acceptans och kärlek inför sig själv. När någon vågar gränsa den som beter sig illa även om det blir konstig stämning. Eller stå fast vid sin åsikt trots kritik. När andra är modiga ingjuter det så mycket feministiskt mod i mig.

Ibland skriver jag feministiska ryt ifrån-inlägg här på bloggen och de brukar bli väldigt lästa och delade. Men jag tänker att en annan viktig feministisk insats handlar om vad jag sänder ut. Hur jag pratar om mig själv. Om jag signalerar acceptans. Om jag vågar vara modig. Hur jag förhåller mig till min kropp. Om jag orkar hålla fast även när det blåser. För jag vet att sådana saker kan stärka andra att göra likadant.

På liknande sätt resonerar jag med miljöfrågor. Ibland gör jag renodlade inlägg om miljö och klimat. Men det finns det ärligt talat många andra som gör mycket bättre och kunnigare än mig. Jag fokuserar istället mer på att inspirera genom hur jag lever. Kläderna jag bär är till största del från secondhand – men jag bär dem utan att kommentera hur mycket bättre det är för miljön. För det vet ju alla redan. Jag semestrar i min närmiljö och visar upp vackra platser i norra Sverige utan att ständigt framhålla hur mycket bättre det är än att resa långt. Och jag försöker på ett lustfyllt sätt visa på värdet av att laga, vårda och ta hand om sina saker. Inte som ett miljöstatement – för det är ju knappast en nyhet. Utan bara för att normalisera beteendet och förhoppningsvis höja dess status.

Vi lever i en tid där fler människor är någonsin har tillgång till en plattform och en röst. Och hur fantastiskt det än är, kan vi nog ofta luras att tro att det är där förändringen sker. Genom välformulerade captions hos någon smart sociala medier-profil. Men det är bara halva sanningen. I någon mån är vi ju alla influencers i vår egen vardag. Hur vi pratar om saker, vilka värderingar vi har. Vad vi signalerar är viktigt och vad som är ointressant. Alla har inte en stor plattform – men alla har potential att genom sitt eget sätt att leva förändra den normerna i sin omgivning.

5 december, 2022

Nu är det vabb igen. Mindre än en vecka hann familjen vara frisk innan först jag och sedan småbarnen blev sjuka. De små har fyrtio graders feber. Förkylningarna tar om och tar om och tar om igen så att man kan bli tokig för mindre.

Har spenderat så mycket tid i sängen de senaste veckorna och det är verkligen inte bra för psyket. Tiden jag lägger på instagram har ökat och jag märker att det får mig att må urdåligt. Inte de få konton jag följer – för de har jag ju valt av en anledning. Utan allt jag får se som jag inte valt att följa. Som bara trycks upp i mitt ansikte.

Jag lägger så mycket tid på klipp som ger mig noll glädje. Ändå fastnar jag där eftersom IGs algoritmer är djävulska. De inser att klippen är begärliga och så skickar de på mig ännu mer att fastna i. Mer av det jag inte vill ha.

-Instagram strävar efter att ge dig det du uppskattar säger instagrams VD Adam Mosseri. Om du föredrar reels kommer du få se fler reels menar han.

Men det är en sanning med modifikation. För jag föredrar inte reels. De är bara det att reels är det allra mest hypnotiserande och svåraste att sluta scrolla runt i. I själva verket vill jag – inte så länge som jag lever – behöva se ett enda klipp till på någon som snubblar eller dricker en öl på ett lustigt vis.

Ibland äter jag för mycket snask framför teven till fredagsmyset. Så pass att jag mår illa efteråt. Ville jag detta? frågar jag mig. Ja, smaklökarna ville det just då. Men ville jag det i någon djupare mening? Gav det mig bestående lycka och glädje? Var jag hungrig? Nej, verkligen inte. Om jag lyssnar på den rationella delen av min hjärna så önskar den att jag bara smakat några bitar.

Bara för att ens belöningssystem skriker efter något betyder det ju inte att man egentligen vill ha det. Bara för att min hjärna fastnar i de djävulska algoritmerna på instagram betyder det inte att jag vill det. Inte ett enda dugg. Jag önskar att jag bara fick se de konton som jag har valt att följa. Inget mer. Och ja, jag vet att man kan ändra inställningar och bara få upp flödet med ens favoriter. Problemet är att man måste göra om det varje gång man öppnar kontot. Och glömmer man att göra det så är man där igen. Fånge i garnet. Instagram är väl inte så dumma att de skulle låta oss välja bort deras skit permanent? Nej de tjänar ju på vår uppmärksamhet.

IG har blivit den där kvarlämnade godispåsen med äckliga bitar som man ändå inte kan låta bli. Och de goda godbitarna – de jag valt med omsorg – de går inte att hitta i kökkenmöddingen av skräp.

Jag märker att jag vänder mig till bloggvärlden för stillsammare läsning. Kvalité, välskrivna texter och skönare tempo. Tyvärr är det inte så många bloggare som håller på fortfarande. Och många av dem ligger på stora plattformar där varje radbrytning genererar en ny reklambanner över hela sidan. Stressigt, rörigt, fult och svårläst. Så det slutar med att jag tar upp en bok istället.

Tänk att det skulle bli instagram som gav mig läslusten åter.

26 oktober, 2022

Det finns uttryck som totalt överanvänts och tappat sin betydelse. Att de används av lekmän är väl en sak – men att folk som faktiskt arbetar med att skriva, publicera sig, göra videos och tåta ihop captions inte orkar tänka längre – det är skandal. Nu tänkte jag lista några fruktansvärda influenceruttryck som borde förpassas till soptippen.

Jag erkänner mig direkt skyldig på flera punkter. Jag är skyldig, dömd och straffet är samhällstjänst. Nämligen att skriva detta inlägg. I samhällets tjänst.

7 uttryck redo för tippen

BÖR SKROTAS: Mjukt. Har ni tänkt på att allting ska vara mjukt nu för tiden? Livet ska vara mjukt, morgonen ska vara mjuk, dagen ska vara mjuk, Livet är hårt så jag fattar önskan. Men nu orkar jag inte höra mer. Mjukt är sjukt.

FÖRSLAG PÅ SYNONYM: Mört. Livet ska vara mört. Morgonen ska vara mör. Dagen ska vara mörad och klar.

BÖR SKROTAS: Otrolig. Folk kallar allting för otroligt. Maten, vädret, kompisen, en film på en apa som pillar sig i rumpan och svimmar av doften. OTROOOOOOLIG! Inte sällan med det märkliga uttalet “O-TE-ROLIGT”. Bedrövligt är vad det är.

FÖRSLAG PÅ SYNONYM: Vidunderlig. Caption till film på apa som pillar sig i rumpan och svimmar av doften “VIDUNDERLIG!” Eventuellt med betoningen “VI-DE-UNDERLIG” om bytet av uttryck annars känns för stort.

BÖR SKROTAS: Magiskt. Allting är magiskt. Granolan, höstvädret, eftermiddagspromenaden och den nya handväskan. Ofta förkortas det bara till MAGI! Ordets ursprungliga mening verkar ha glömts bort.

FÖRSLAG PÅ SYNONYM: Ockult. Vore det inte fint om folk började säga “Men hur ockult är inte det här höstvädret?” “Nejmen, den här granolan?! OCKULT!

BÖR SKROTAS:Det är allt”. Som ska betyda att något är supermega, fullkomligt och perfekt.

FÖRSLAG PÅ SYNONYM: “Det är hela faderullan!”

BÖR SKROTAS:Jag får ont i magen“. Det sägs förvisso allra oftast av läsare när de är besvikna på något en influenser gjort eller sagt. Men även här kan det vara lämpligt med variationer på temat.

FÖRSLAG PÅ SYNONYM: “Jag får halsbränna” “Det ger mig liktornar” “Jag blir inkontinent”

BÖR SKROTAS:Det är sen gammalt“. Säger man om saker som är självklara. Eller som inte är självklara men som man vill hävda är det. Som att det är gott med olivolja på vaniljglass (det är sen gammalt). Men det uttrycket har verkligen blivit gammalt – härsket till och med. Och vill man absolut förlänga bäst före-datumet tycker jag att man borde tidsbestämma påståendet.

FÖRSLAG PÅ SYNONYM: Det är sen juratiden” “Det är sen äldre bronsåldern” “Det är sen sportlovet -92”

BÖR SKROTAS: Nejmen. Det låter kanske oskyldigt med två helt vanliga ord nej och men som satts samman till ett uttryck. Men tillsammans har de verkligen fått slita ont. Inte minst i tjejpoddar där det är standardsättet att inleda varje mening på. Ett slags förstärkande uttryck men också en retorisk fråga. “Nejmen hur god är den här granolan? Nejmen sååå god! Nejmen den är ALLT!”

FÖRSLAG PÅ SYNONYM: Vafalls. Som i “Vafalls, hur god är den här granolan? Vafalls, den är sååå god! Vafalls, den är hela faderullan! Vidunderlig! OCKULT! Den perfekta granolan för en mör morgon!

(Adoptera gärna ett nytt uttryck och var med och gör skillnad. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Varje mening räknas!)

16 september, 2022

Ett valresultat har utkristalliserat sig och en känsla av allvar har infunnit sig. Jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva om saken men Julia formulerar det så bra på sin blogg

Hur hamnade vi ens här? Är det för att jag lyssnat för lite eller pratat för tyst? Inför demokratin är vi alla samma, våra röster väger lika tungt, men resten av året måste de inte göra det. Det här var valet, nu börjar det andra. Alla andra dagars röster

Det är det mest hoppingivande och trösterika jag läst om valet. Nu börjar alla andra dagars röster och då är det vi som tycker annorlunda som måste göra oss hörda. Som måste engagera oss, höja rösten, protestera och visa solidaritet. Många gör det redan men vi måste bli ännu fler.

Och jag orkar inte höra fler kändisar och influencers fokusera på hur ont i magen de har av valresultatet. Det här är alldeles för viktiga frågor för att få ont i magen, dra sig tillbaka och fokusera på sitt eget mående. Det är inte synd om mig som har rätt hudfärg, ett svenskklingande namn och en trygg inkomst. Mitt egna mående just nu är ointressant.

Om man inte sympatiserar med utvecklingen i landet är det läge att använda sin röst. Varje dag fram till nästa val. Och förstå att lika högt som motståndarna skriker – lika högt måste vi som tycker tvärtemot ropa.

Jag vill slutligen tipsa om Maria Soxbos utmärkta inlägg om valet – med 9 strategier för hur man nu ska agera. Aktion är det som behövs. Några av de väldigt handgripliga sakerna hon föreslår är tex att gå med i ett politiskt parti, ta ställning för andras intressen än sina egna och bli en del av det samhälle man själv vill ha. Så mycket hopp och handlingskraft i hennes inlägg. Läs det!

Nu gaskar vi upp oss och tänker på alla offer som folk gjort före oss och alla svåra och utmanande förändringar som människor innan oss klarat av att genomdriva. Vi klarar det vi också! Vi lever i en demokrati och gillar vi inte det demokratiska utfallet måste vi engagera oss för att det ska bli annorlunda. Inte bara inför valdagen utan vareviga dag. Det här valresultatet blev en nyttig påminnelse om den saken.

5 september, 2022

Som liten flicka gick min kompis mamma genom isen och ramlade ner i en vak. Hon ropade desperat på sin lillebror som svarade med de numera bevingade orden

-Men vääänta, jag har fått snö i stöveln!

Det där har vi skrattat åt många gånger. Men under den här valrörelsen tycker jag att inställningen känns obehagligt bekant. Vi står inför det största hotet i mänsklighetens historia – klimathotet. Ändå gastar de flesta politiker bara om att svenskarna, ifall vi gör någonting åt problemet, kommer att få snö i stövlarna.

Medan länder som Finland efter pandemin har lyckats minskat sina utsläpp har Sverige istället ökat dem. Vi har det så gott och det finns en sådan rikedom att vi kan designa våra liv ner till minsta lysknapp, galge, duschtvål och pincett. Det finns inte ett område i livet som inte kan förskönas. Inte ett rum i våra bostäder där inte inredningen kan bytas ut till något modernare. Vi klagar över priset på Bregott men fortsätter köpa lyxvaror som mobiltelefoner och nya bilar. Våra största influencers Bianca, Jocke och Jonna, Kenza, Jon och Janni med fler – är folk som aldrig visat intresse för en enda miljöfråga utan bara frossar i resor och konsumtion. Och vi tittar liknöjda på.

Vi har sån enormt hög svansföring i klimatfrågor i Sverige, men i praktiken är vi bland de 15 länderna i världen med störst klimatavtryck per person. Om alla andra länder hade ett lika stort avtryck som vi svenskar så skulle det behövas 4 jordklot. Vi kan inte försvara oss med att vi har sån liten befolkning. Vi kan inte gömma oss bakom att större länder släpper ut mer. Varför skulle större länder lyckas ställa om när små länder som Sverige inte ens lyckas gör det? Små länder som Sverige – med en befolkning som älskar sin natur och som dessutom verkar tycka att miljöfrågor är viktiga. Här borde det väl gå?

Vi känner oss duktiga om vi köper ekomjölk eller sopsorterar. Men så fort någon reform som skulle kunna göra verklig skillnad för klimatet hotar vår bekvämlighet, ja då gastar vi

-Men då får jag snö i stöveln!

Trots att vi redan balanserar farligt nära kanten av en stor vak.

Snart är det val och vi har en lång radda partier (SD, Moderaterna, Liberalerna och Kd) som faktiskt knappt har en miljöpolitik värd namnet. Jag kan inte säga hur någon annan ska rösta. Men jag kan berätta hur jag själv tänker göra i alla fall. I år kommer jag lägga min röst för klimatet. För att det är frågan som är överordnad alla andra just nu.

28 juni, 2022

Jag önskar jag kunde vara lite mindre självmedveten och lite mer frimodig vad gäller kläder. Jag är nämligen smärtsamt medveten om vad som är klädsamt eller ej på mig och det gör att jag till slut inte kan ha några kläder alls. Jag älskar korta kjolar men tycker att knäna blivit så rynkiga att jag ofta undviker kortkjol när jag är barbent. Har så många ärmlösa klänningar, men tycker att mina armar utan ärmar känns så oproportionerligt stora att jag hellre bär en kofta till. Jag skulle gärna visa lite mag-glip mellan blus och kjol men eftersom min mage är som en mjuk och len vetedeg tycker jag inte att det blir riktigt sådär snyggt som jag föreställt mig. Jag klarar heller inte av stora, voluminösa ärmar eftersom jag redan är så axelbred. Av samma anledning kan jag heller inte bära halterneck, för då ser jag ut som en body builder – jag blir bara ett enda stort axelparti. Och sjokiga tunikor utan midja gör att jag får profilen av en brevlåda samtidigt som tightare kjolar med minsta rynk eller veck i midjan bygger magen till tredubbel storlek. Och nyss upptäckte jag att jag fått hängiga armbågar som man ju får med stigande ålder. Och plötsligt kände jag hur jag inte ens vill visa armbågarna längre.

Usch. Livet kan ju inte gå ut på att först och främst undvika att vara “ful”? Att klä sig kan ju inte gå ut på att undvika allting som kan vara minsta missprydande? Vad blir det för glädje kvar i det? Inte för att jag går runt och hatar mig själv – för det gör jag inte. Jag tycker om mig själv för det mesta och det här med kläderna är mest ett trist konstaterande som blir en mental begränsning. “Jahapp nu kan jag inte längre ha kortkjol heller”. Så glädjelöst! För jag är ju inte alls så här kritisk mot hur andra klär sig eller funderar så här mycket på vad som är klädsamt eller ej på dem. På andra fastnar blicken mer på ett förtrollande vackert leende, en stolt hållning eller ett djärvt sätt att kombinera färger. Jag ser attraktiva personer överallt. Hur de slänger med håret, kastar huvudet bakåt när de skrattar eller gestikulerar när de blir engagerade.

Jag detaljgranskar aldrig andras kroppar så som jag detaljgranskar min egen. Jag funderar sällan på om andra klär sig smickrande eller ej. Om något blir jag bara glad och peppad av att se hur många unga kvinnor klär sig idag. Tjejer som visar magen även när den inte är platt. Unga tjejer som går utan bh så att bröstens mjuka kurvning, häng och guppighet framträder så fint. Unga kvinnor med rejäla lår och rumpor som har korta tighta kjolar och shorts som får mig att utbrista MUMS!!!!! Och att de har bikinitrosor som visar halva skinkorna istället för att gå i långa badshorts som tonårstjejer gjorde på min tid. Jag ser deras frimodighet kring kläder och stil och blir så inspirerad att våga lite mer. De är ju så snygga, heta och livsbejkakande! Så vill jag också vara. Jag vill vara med i det coola gänget som vågar!

Jag tar härmed beslutet att utmana mina egna klädnojor den här sommaren. Jag ska försöka sluta vara så självmedveten, hämmad och inriktad på att dölja problem. Istället fokusera mer på att ta fram det som jag gillar. För anledningarna till att noja kommer ju inte bli färre med åren och om jag redan nu begränsar mig på grund av vad som “inte längre är klädsamt” – vad ska jag då ha på mig när jag fyller femtio? Eller sjuttio? Svart sopsäck och påslakan? En kompostpåse trädd över huvudet? Nej, det här blir bara för dumt. Nu får jag skärpa mig. Imorgon är det jag som knyter min blus i midjan och visar glipan mellan den och kjolen.

19 juni, 2022

Jag har läst så mycket om #swedengate som blev viralt för några veckor sedan. Om någon mot förmodan missat uppståndelsen så handlar det om ett svenskt fenomen som nu fått internationellt spridning och som diskuteras (ganska upprört) av människor världen över: Det handlar om att många svenska barn får/har fått vänta på rummet hos sina vänner medan familjen i fråga äter middag. Jag har läst och jag har tänkt och jag har gått och grubblat väldigt mycket. Så förlåt om jag nu är allra sist på bollen. Men jag kan bara inte låta bli att skriva några rader.

Jag växte upp i ett villakvarter där mina lekkompisar bodde ett eller två hus ifrån mig. Det var mer regel än undantag att man gick hem när kompisarna åt middag. För att man skulle äta hemma hos sig själv. Ibland fick jag sitta på rummet och vänta på min kompis men då var det oftast för att jag redan hade ätit hemma hos mig och kom mitt i deras middag. Ibland fick jag vänta på rummet för att jag helt enkelt inte fick frågan av föräldrarna om jag ville äta. Minns inte att det var någon stor grej överhuvud taget. Tog aldrig illa vid mig eftersom det var kulturen i vårt kvarter. Jag minns dock en kompis familj som dessutom hade regeln att man inte ens fick vänta på rummet utan var tvungen att vara utomhus för att inte störa barnens matro. Ja i efterhand tycker jag att den detaljen är knäpp. Men det var inte något jag led av som barn.

Ibland blev jag bjuden på middag av kompisens föräldrar och då tvingades jag alltid att ringa hem först och fråga om det gick bra att jag åt där. Mamma och pappa kunde ju ha planerat något annat och det vore oartigt att mata mig om mina föräldrar satt hemma med middagen och väntade. Ganska ofta när jag blev bjuden på middag så minns jag det som obekvämt. Någon hade en sträng pappa som mest muttrade, eller en elak tonårssyster som satt och blängde på en. Och hemma hos någon annan serverade de alltid så konstigt kryddad mat. Om någon kompis brukade få sitta och vänta på mitt rum medan jag åt minns jag inte. Jag tror det? Det var ju så “man gjorde”.

Är det något jag är uppvuxen med så är det att inte hamna i tacksamhetsskuld hos någon.

Jag uppfattade det aldrig som att det var av snålhet jag inte fick mat hos andra. Tvärt om handlade det om att visa respekt. Inte snylta. Inte ligga någon till last. Är det något jag är uppvuxen med så är det att inte hamna i tacksamhetsskuld hos någon. Man ska klara sig själv. Och jag minns det som att det fanns en ängslighet kring måltiderna “inte ska ni mata mina barn inte – det ordnar vi minsann själv”. Och det var inte bara i min familj utan bland alla. Fck jag följa med en kompis familj på utflykt hade jag med mig egen matsäck och egen glasspeng. Det var självklarheter.

Allt det här som folk är så upprörda över är alltså en naturlig del min barndom. Det betyder dock inte att jag själv fortsatt göra på samma sätt. För mig är det självklart att göra mat till alla barn som leker här. Jag skulle aldrig komma på tanken att låta någon vänta på rummet eller gå hem för att äta. Det skulle heller inte gå – för här är det betydligt längre mellan husen och skulle en kompis behöva gå hem för att äta middag skulle den inte orka komma tillbaka sen. Och tar vi med oss barn på utflykt är det självklart att de äter vår medhavda matsäck och självklart betalar vi eventuella glassar. Och det omvända gäller när mina barn hälsar på hos sina kompisar. Men så lever vi också i en helt annan tid.

Jag tycker till exempel att det är mysigt att äta med mina barns kompisar. Att få sitta och prata och lära känna dem bättre. Jag upplever också att jag har en mycket närmare relation till mina barns kompisar än vad jag minns att någon kompis förälder hade till mig. Undrar vad som är hönan och vad som är ägget?

Det är spännande att så många reagerar starkt på att barn får vänta på rummet när kompisens familj äter. Det visar verkligen att just just gästfrihet vid middagsbordet är en stolthet i många kulturer. Det tycker jag är fantastiskt! Men i Sverige finns ju andra saker som också är fantastiska. Till exempel har vi en stark föreningsidrott där föräldrar tränar andras barn ideellt i fotboll, innebandy och allt möjligt annat. Så att många fler barn har möjlighet att vara med. Och så har föräldrarna skjutsgrupper till olika fritidsaktiviteter och turas om att baka och stå på matcher och sälja fika för barnens räkning. Jag tycker mig se medmänsklighet och omtanke om andras barn överallt.

Att vänta på rummet när någon äter är inte det värsta som kan hända ett barn.

Att vänta på rummet när någon äter är inte det värsta som kan hända ett barn. Däremot kan jag beklaga den här starka “klara sig själv-kultur” som jag ändå tror att beteendet kan vara ett tecken på. En kultur som är utbredd i Sverige. Att aldrig ligga någon till last. Att inte hamna i tacksamhetsskuld. Att aldrig göra sig beroende av någon. Men den kulturen beror ju på att vi under lång tid haft ett sånt starkt socialt skyddsnät. Och det är ju i grunden någonting väldigt bra. Även den åttioåring som inte har någon släkt som tar hand om den kan överleva. Även den kvinna inte har sin mamma som hjälper till och passar hennes barn kan yrkesarbeta eftersom vi har fungerande förskolor.

Men det som går förlorat när vi inte är beroende av varandra är kanske en närhet? Det är svårt att komma nära någon som aldrig visar något behov av en. Som aldrig ber en om någon tjänst, vill ha hjälp med barnpassning eller någonting annat praktiskt. Och där har jag själv tänkt väldigt aktivt på hur jag vill leva mitt liv. Att jag vill göra upp med den där självständigheten. Jag vill vara mer beroende av andra. Jag vill stå närmare andra vuxna. Jag vill samäga fler ägodelar. Jag vill att mitt skafferi ska stå öppet för grannen att förse sig ur när de glömt köpa hem mjöl. Jag vill vill vill ha en ökad närhet och en ökad gemenskap. För jag tror att det finns värden som går förlorade annars. Och även om jag verkligen vill fortsätta ha ett starkt skyddsnät från samhällets sida vill jag samtidigt också vara en människa som är en del av fastlandet och inte en isolerad ö. Jag vill vara en mamma som alltid ställer fram extra tallrikar vid middagsbordet. Men framförallt en mamma som sitter ner, tar sig tid och lär känna barnen.

20 maj, 2022

Vi har precis firat 100 år av demokrati i Sverige – tio decennium av allmän rösträtt. Jubileumsåret kändes märkvärdigt och viktigt för mig men nu känns det om möjligt ännu viktigare. Utvecklingen i Europa under de senaste månaderna får mig (kanske för första gången i livet) att verkligen förstå värdet av rösträtt och fria, demokratiska val.

Hur kvinnorna fick rösträtt i Sverige har skildrats i dramatiserad form i serien Fröken Frimans krig i SVT. Och podden Livet i arkivet släppte i höstas ett avsnitt om just rösträttskampen i Västerbotten. För det var verkligen en kamp. Och det tror jag vi glömmer idag.

Jag har känt en längtan efter att lära mig mer om den kampen och förstå vad dessa kvinnor upplevde och det ledde mig till Västerbottens Museum i Umeå, där jag träffade museipedagogen Maine Wallentinson som kan det mesta om den här saken.

I museets arkiv fick jag med Maines hjälp också möjligheten att prova kläderna från den tiden. Rent fysiskt testa hur det skulle kunna vara att kliva in i rollen som rösträttsförespråkare.

Jag trodde att jag skulle känna mig instängd och begränsad i kläderna men när plagg efter plagg i stadigt ulltyg kläddes på var det som att jag fick på mig en rustning. Kjolens tunga fall, den höga halsringningen och jackans strama, tätvävda tyg.

Och när jag sedan fick prova den tidsenliga hatten som modisten Catharina Carlsson gjort och var så snäll och lånat ut. Ja, då hände någonting med mig. Med en så tung och pampig sak på huvudet måste man vara rakryggad. Man kan inte göra sig mindre än man är.

Med en stor hatt tar man inte bara plats. Man kräver den.

Borde jag ha en ring på fingret? frågade jag Maine

-Nej absolut inte. De kvinnor som stred för rösträtt var nästan alltid ogifta. De offrade tanken på familj och sin sociala status och utsattes inte sällan för hot. Få gifta kvinnor hade möjligheten att engagera sig på det sätt som krävdes.

Maine berättar om hur man försökte skrämma rösträttskvinnorna till tystnad. De hånades och häcklades, man störde deras tal och möten. Och när inget annat fungerade försökte man skrämma dem genom att ta ifrån dem möjligheten till ett arbete – eller med kyrkans makt få dem att tiga. Samtidigt fortsatte kvinnorna organisera sig och reste riket runt för att samla namnunderskrifter för sin sak.

Jag blir så berörd av tanken på att dessa kvinnor stred för oss så att vi idag inte behöver strida på samma sätt. Så att vi inte behöver välja bort familjen för att våga ha en åsikt, ett arbete eller arbeta politiskt. På något sätt känner jag demokratin in på bara skinnet när jag klär mig som en rösträttskvinna från den tiden.

Många av de kvinnor som drev igenom allmän rösträtt i Sverige var välutbildade från välbeställda familjer. Jag vill gärna tänka att jag själv hade varit en av de där moderna, frisinnade kvinnorna som använde rösträtten när vi äntligen fick den. Men det hade jag troligen inte. För om jag tittar på min egen släkt är det idel fattiga skogsarbetare och småbönder ute på landsbygden. Hade jag levt då hade jag troligtvis stått i någon timmerstuga med tolv ungar och varit fullt upptagen med det jag just då hade för händerna. Kanske hade jag bara ryckt på axlarna åt rösträtten och inte förstått på vilket sätt den angick mig. Politik har väl inget med mig att göra!

Hundra år senare känns rösträtten självklar. Men vi är nog många som tar den för givet. En del säger till och med att svensk politik är tråkig, att lokalpolitik är ointressant och att det i slutändan inte spelar någon roll vad man röstar på. Politik har väl inget med mig att göra!

Men det är inte sant. Det är lika viktigt nu som då och om fyra månader är det val igen. Det är inte bara en rättighet utan också en skyldighet att gå och rösta. Orkade rösträttskvinnorna kämpa för din och min röst så ska väl du och jag orka använda den?

(Foto: Erica Dahlgren)

I år lägger jag min röst för klimatet

140 svar på frågan – vad kan få dig att inte rösta?

När beslutsångesten och villrådigheten tar över

Nej! Jag ska inte intervjua partiledarna

10 april, 2022

Hur många ansikten och namn minns du från de barn som gick i klasserna under dig – jämfört med de som gick i klasserna över? Av de ena minns jag nästan ingenting och av de andra minns jag mycket. Det funkar ju så att den som står i periferin måste hålla koll på centrum. Men den som står i centrum behöver inte bry sig om periferin. Och i skolan har de äldre barnen högre status och är alltid i centrum.

Jag tänker ofta på vad det innebär att bo på den Västerbottniska landsbygden när allting händer i Umeå. Att bo i Umeå när allting händer i Stockholm. Och att bo i Stockholm när allting ändå händer i de stora världsstäderna som Los Angeles, New York, London och Tokyo. I någon mån står vi alla i periferin och blickar mot det som sker i centrum. Att uppleva sig som utanför är mänskligt. Finns det verkligen någon som upplever sig som innanför? Även när den faktiskt är det?

Men även om upplevelsen av att befinna sig i periferin är en subjektiv känsla så kan den ju också vara en objektiv sanning. Bor man överallt i Sverige utom i Stockholm behöver man ha koll på både centrum och periferin. Bor man i Stockholm behöver man inte bry sig så mycket eller lära sig så mycket om det som händer ute i provinserna.

Men även om en avlägsen geografisk plats kan innebära hinder innebär den också många fördelar. När man befinner sig i periferin kan man gå under radarn på ett annat sätt. Och det är väldigt nyttigt för kreativt skapande och mod. Förhoppningsvis kan man utveckla ett tydligare eget uttryck. Tänk att nästan alla de intressantaste komikerna bor i Malmö – inte i Stockholm. Och att Sveriges förmodligen vassaste krönikör heter Malin Wollin och bor i Kalmar. Det gör att hon inte riktigt räknas på samma sätt. Men det ger henne också precis det perspektiv som behövs för att skriva krönikor utan att vara rädd för ömma tår.

Jag har Sveriges största privata blogg och står på det sättet i ett centrum. Men jag får knappt ett pressutskick. Jag blir sällan bjuden på fester och galor och de flesta redaktioner och PR-byråer vet inte om att jag existerar. Jag har få influencerkompisar och inga kändisvänner som jag umgås med. Och jag är övertygad om att min geografiska plats spelar in i det här – för jag befinner mig samtidigt i periferin. Och det passar mig alldeles utmärkt. De flesta av mina vänner har helt normala jobb inom vård och omsorg, fester är ändå min sämsta gren och pressutskick innebär också något slags krav på tacksamhet mot företaget bakom. Men så fort min blogg blev bara lite större plockade lokal media upp mig som profil. Och det lokala näringslivet har alltid uppmuntrat och hållit fram mig som ett bra exempel. Det stödet tror jag inte jag hade fått i en större stad där det lilla jag då hade åstadkommit hade försvunnit i mängden. En framgångsrik mediepersonlighet gav mig 2011 rådet att flytta till Stockholm “nu när du börjat slå igenom”. Det var det sämsta råd jag kunnat få. Dels för att jag verkligen inte skulle må bra av att bo i en stor stad, men framförallt för att det jag byggt min verksamhet kring är sånt som inte finns där andra som jobbar i samma bransch bor. Och det gör att jag har en egen vinkel.

Att nördarna från skolan växer upp och blir de mest framgångsrika vuxna är en önskedröm och något man tröstar olyckliga ungdomar med. Dock stämmer det oftare än man kan tro. Inte på grund av någon slags gudomlig rättvisa utan på grund av att det för vissa personligheter finns någonting väldigt motiverande med att uppelva sig som en del av periferin. Vare sig den är ekonomisk, geografisk, kulturell eller något annat. Att stå i det skydd från omvärldens intresse som det innebär – och samtidigt få drivkraften att vilja “visa dem” som står i centrum. Kan man kanalisera den kombinationen kan man komma långt!

8 mars, 2022

Sommarlovet mellan jag gått ut sexan och skulle börja sjuan fick min syster boken Fittstim i födelsedagspresent. Innan hon ens hunnit öppna den hade jag snott den, läst ut den och blivit fullkomligt transformerad. När jag började högstadiet den hösten var jag en helt annan tjej.

En annorlunda klädstil med loppisfynd och färggrann missmatchning. En ny frisyr (isblont hår med blodröda toppar) och en helt ny attityd som nog kan sammanfattas som kaxig. Om sexan gick åt till att leta killars bekräftelse ägnades sjuan åt att diskutera och bråka med samma killar. Ja jag hamnade till slut i slagsmål med en kille i min klass. Jag var för första gången i mitt liv uppkäftig och jag var det med skräckblandad förtjusning.

Jag vet inte om mina föräldrar riktigt förstod eller hann hänga med i vad som hände? Men plötsligt började jag prenumerera på tidningen Darling och lärde mig om riot grrls, grl pwr och om alternativa, punkiga tjejer som visade att man kan gå sin egen väg. Och man kan använda feminint kodade attribut som babydollklänningar och rosa rosetter som ett feministisk statement. Jag läste Ett hjärta i Jeans och Uppror pågår och min övertygelse växte. Ja hela det feministiska uppvaknandet kom och tog mig med storm.

Jag är så stolt över den där tjejen som helt utan att vänner eller klasskompisar stöttade eller förstod vad hon höll på med ändå körde på. Sjuan blev mitt värsta av alla skolår. Så bråkigt, ensamt, argt och förvirrat. Dagböckerna från det året är en hemsk läsning.

Jag var så brådmogen och lillgammal och såg förtrycket och fick upp ögonen för orättvisorna. Samtidigt saknade jag livserfarenheten att bearbeta och sortera det jag såg. Jag förstod inte att mycket skulle räta ut sig med tiden, ordna till sig och blir bra med åldern. Killar skulle inte alltid vara fienden även om en livslång skepsis grundlades. Jag önskar att jag vetat att några av de där killarna jag hatade livet ur i sjuan skulle växa upp till riktigt trevliga typer. Sådana man kramar om när man ses på en flygplats eller springer in i varandra i en stad någonstans. -Vad kul att det går så bra för dig! -Jamen du då? Jag såg att du blivit pappa!

I gymnasiet fick jag vänner som också läst Fittstim, som hade en egen klädstil, som kallade sig för feminister och vågade vara uppkäftiga mot killar. För mig genomsyrade feminismen hela mina tonår och vidgade min värld. Därför blev jag tagen på sängen när min egen blogg blev stor några år senare. Och jag fick kritik för att jag hade femtiotalsklänningar och gillade att baka. Att gå min egen väg var ju exakt det feminismen hade lärt mig. Jag gjorde ju precis samma sak som de själva hade gjort – jag tog förlöjligade, feminint kodade attribut och upphöjde dem som ett feministiskt statement. Men nu sa samma feminister att jag var fel ute? Jag fattade ingenting.

Just då var det rätt läskigt men i efterhand är jag gla över att ha varit med och vidgat bilden av hur en övertygad feminist kan se ut och vara. Ja, hon kan till och med vara kristen och gilla att baka bullar! Och idag ser jag med beundran på dagens ungdomar och hur de pushar utvecklingen framåt:

  • Att vara öppet homosexuell var otänkbart på min högstadieskola. Idag är det vardagsmat på många skolor. Och nu ser jag unga människor som öppet vågar uttrycka sin könsidentitet även när den inte stämmer överens med normerna.

  • En kompis i gymnasiet berättade att hon vaknat en natt av att hennes pojkvän hade sex med henne. Hon berättade det som för att fråga mig om det verkligen skulle gå till på det sättet? Men jag sa ingenting för jag visste inte att det var fel. Kunskapen om samtycke och vad det innebar var ingen naturlig kunskap. Så som jag tror att den är på ett helt annat sätt för unga idag.

  • Mina egna tre söner har burit både klänning och nagellack i skolan och umgåtts över könsgränserna på ett sätt jag aldrig själv upplevde som liten. Jag är så glad för att deras kön inte begränsats deras val av vänner. Jag märker att de är friare än mig i både tanke och handling.

  • Unga människor idag är så vältaliga, välformulerade och medvetna på ett sätt som jag inte tror att vi var. Jag blir rörd av stolthet när jag får vara i deras närhet och märker skillnaden.

Jag hoppas att jag alltid kommer att vara klok nog att heja på mina yngre feministiska medsystrar när de utvecklar mina föreställningar och utmanar mina fördomar om vad feminism är och kan vara. Så glad kvinnodag! GRATTIS! Va, så får man väl inte säga? “DET ÄR INGET ATT FIRA! SLUTA SÄGA GRATTIS!” Jo men just därför. Alla gamla föreställningar och mossiga principer kan dra åt skogen. Är så less på allt ängsligt polisande. Heja alla underbara människor som är med och kämpar för ett jämställt samhälle. Det finns saker att fira. Utvecklingen går framåt.

20 januari, 2022

Har du märkt att en jämställd man blivit status för kvinnor idag? Något man skriver om i långa IG-poster till Fars dag. Det är en fjäder i hatten att man minsann lever jämlikt. Ytterligare en sak att bocka av för att vara en modern kvinna. Och ytterligare en sak att känna skam för om man misslyckas.

I somras när bloggaren Krickelin hade ett extremt maxat schema för att kunna göra sin nya bok fick hon en kommentar på sin blogg

En undran när jag läser ditt inlägg….hänger det enkom på DIG att barnen ska ha ett fint sommarlov, hunden ska rastas och mat ska finnas i kylen? Samtidigt som du ska jobba? Har din man samma ansvar när han jobbar? Jag skulle själv bli jättestressad och få tunnelseende, inte så bra grogrund för kreativitet och att hålla långsiktigt. Vem kan ha en sån arbetssituation egentligen? Hoppas ok med dessa ärliga frågor? Jag tror det är lätt för kvinnliga entreprenörer som har hemmet som utgångspunkt, att fastna i entreprenörskapet gällande familjen också.

Jag tror inte att kommentaren var illa menad men när jag läste Kristins svar kändes det som att hon behövde försvara sig. Och jag hade känt likadant. Känner ofta ett behov av att försvara mig. I somras fick jag en kommentar om hur synd det var om mig för att jag verkar få göra allting själv och “hur många timmar i veckan träffar du egentligen din man?” En helt naturlig fråga till vilken bondhustru som helst. Bönder jobbar ju jämt på sommaren. Men om det var sin ömma medkänsla hon ville förmedla ja då misslyckades hon kapitalt. Det kändes mer som ett elakt tjuvnyp. Som att jag gjorde något fel. Som att jag var misslyckad, Samma sak har jag sett att Lady Dahmer fått utstå. Många ifrågasätter till exempel att hon som feminist går med på att hennes man är familjens huvudsakliga försörjare. Vad statuerar hon för exempel för sina barn egentligen?

Absolut. Det är viktigt att fundera på dessa saker. Men om man nu värnar en kvinna så mycket – ställ de försåtliga frågorna till hennes man istället! Blir tokig på att kvinnor alltid ska hålla på och försvara sin livssituation. Särskilt som många kvinnor redan har en kamp hemma kring jämställdhetsfrågor. Måste de också försvara sig för fan och hans moster för att inte framstå som misslyckade offer? Varför naggar det på en kvinnas status om hon har en man som inte tar sitt ansvar hemma? Varför betraktas det som kvinnans bedrift om hennes man drar ett lika tungt lass? I mitt stilla sinne undrar jag alltid om dessa superjämställda förhållanden som skildras av kvinnor verkligen överensstämmer med verkligheten eller kryddas för att se bättre ut? Och vem tjänar i sådana fall på det? Inte kvinnorna i alla fall.

Min vän Erica brukar säga att min generation kvinnor har det värre än hennes – eftersom vi blivit itutade att det GÅR att leva jämställt medan hon som är tolv år äldre än mig inte gör sig några illusioner om att det är möjligt. Kanske är det så? Kanske dröjer det flera generationer till innan vi är framme? Jag skrev en gång om att feminism inte är att leva som man lär. Feminism är att göra analysen att det finns strukturer i samhället som gör det jäkligt svårt att kunna leva som man lär. Viktig skillnad. För i samma stund som kvinnor måste leva som de lär för att få tala om jämställdhet – i samma stund skuldbelägger och tystar vi dem.

Jag är så trött på att kvinnors liv ska vändas mot dem så fort de diskuterar jämställdhet. Jaha du är för delad föräldraförsäkring – men hur många dagar tog din man ut egentligen? Jaha du är mot skeva skönhetsideal – men själv färgar du minsann håret och försöker hålla dig smal?  Jaha, du är mot lönediskriminering men själv har du valt ett klassiskt kvinnligt låglöneyrke? 

Den här synen på feminism bottnar i föreställningen att man inte duger som feminist om man samtidigt diskrimineras av en man. En mycket märklig hållning då feminismen budskap är att kvinnor är förtryckta genom strukturer i samhället. Med detta sätt att resonera diskvalificerar vi ju varenda kvinna från att kalla sig feminist. Men det gör också att en kvinna som försörjer sig själv utan stöd från en man hålls fram som en god feminist – trots att hon kan vara motståndare till alla värderingar som feminismen står för. Eller att en politisk ledare som Margret Thatcher anses feministisk trots att den enda kvinna hon gjorde något för var sig själv.

Tips om du vill ifrågasätta strukturer: Fråga inte en kvinna varför hon tar all föräldraledighet. Fråga en man varför han inte tar någon alls.

9 december, 2021

En frustrerande grej att förhålla sig till som influencer är alla som hävdar att vilken idiot som helst kan klara ens jobb. Att det man gör är rent trams, att man lever på att fota sin lunch och att yrket är så okvalificerat och enkelt att vilken femåring som helst skulle kunna göra det. Och att det dessutom är orättvist. Orättvist att en influencer kan tjäna enkla pengar. Får så mycket gratisgrejer och glida fram genom livet på en räkmacka.

Det händer inte allt för sällan att någon säger till mig med lite munter ton –Jaha, man kanske skulle bli influencer ändå? Tjäna pengar på att fota sin lunch hahaha...

Då brukar jag alltid hålla med. –Ja, det tycker jag verkligen att du ska göra. Skaffa bara en sisådär 150 000 människor som är beredd att följa dig så ska du se att det där ordnar sig hur fint som helst.

Det är så frustrerande när man både får skit för att man sysslar med hjärndöd verksamhet samtidigt som folk är arga för att man tjänar pengar på det. Om det nu är så enkelt att vara en influencer. Om det kräver noll talang och kunskap. Varför inte bara bli en själv då? Dumt att gå miste om att tjäna så enkla pengar menar jag. Sätt igång idag!

Själv har jag bloggat i princip varje dag i femton års tid. Jag jobbar jämt. Låt gå för att det är det roligaste jag vet. Men det är fortfarande mitt jobb. Som jag lägger otrolig mycket tid och tankekraft på. Ändå vet jag att det finns folk som tycker att det är konstigt att mina barn går på förskola. -Nog borde väl barnen kunna vara hemma när du bara bloggar hela dagarna? Hade jag istället gjort en papperstidning med samma mängd prenumeranter som jag har bloggläsare så hade ingen funderat på den saken. För en tidning är ju ett riktigt jobb. Trots att det jag gör på bloggen är sånt som man gör på tidningar; skriver, fotar, redigerar, säljer reklamutrymme, utvecklar idéer och lägger enormt med energi på läsarkontakt och att försöka ge det som läsarna vill ha.

Jag har alltid tagit min bloggs innehåll på stort allvar. Men andras roade blick på det jag gör har ändå lurat mig. Lurat mig att se ner på den typ av företag jag driver. Som att det är mindre och lättare än vad det är. Till exempel kändes det som att jag hade hybris när jag tog in min assistent Charlotte för fyra år sedan. Trots att vilket annat företag som helst av motsvarande storlek självklart har en anställd som besvarar alla mail, håller i alla trådar och sköter administration. Allt annat vore oproffsigt. Och det tog alldeles för lång tid innan jag skaffade den bästa kamerautrustningen, den bästa webbredaktören och den bästa webbutvecklaren. Jag borde dessutom varit snabbare på att leja bort allt som har med ekonomi att göra, till en riktigt proffsig firma som hjälper även de största företagen. Hade jag jobbat i en mer respekterad bransch och nått samma framgång hade jag rekryterat tidigare. Men eftersom jag bara höll på med hjärndött trams var det ju orimligt att tro att jag inte skulle klara det själv.

Jag blir galen när jag tänker på det. Galen av att dessa förminskande tankar också lurat sig in i min egen hjärna trots att jag vet att man inte kommer dit jag kommit om man inte har någon form av talang och lägger ner mycket arbete.

Visst. Man kan sannerligen ifrågasätta influencers nödvändighet i samhället. Men det kan man ju å andra sidan göra med många yrken. Långt ifrån allt som folk arbetar med kan räknas som samhällsviktig verksamhet. Tyck gärna att det jag gör är trams och oviktigt och så simpelt att en femåring kan göra det. Men sluta klaga på att jag tjänar pengar på det. Börja tramsa själv och bli stormrik redan idag. Gör det om det är så lätt. Eller håll klaffen.

9 november, 2021

Över jul och nyår planeras BB i Lycksele stänga. Det betyder att om du bor i Ammarnäs och ska föda barn kommer du få åka nästan 35 mil till BB i Umeå som är det närmsta som hålls öppet. Närmare fem timmar i bil på vinterväglag och ofta dåliga vägar.

Tänk nu att du bor i Göteborg och ska föda barn. Med motsvarande restid skulle du behöva sätta dig i bilen och köra till Stockholm.

Jag menar inte att ställa förlossningskrisen i de olika delarna av landet mot varandra. Det sjuka på en plats förstärker bara intrycket av hur sjukt det är på nästa. Hur kan vi sägas leva i en världsfärdsstat där sånt som starta eget-bidrag, allmänna vaccinationsprogram och ROT-avdrag administreras och fungerar bra. Men ändå inte kunna garantera att alla mammor som vill får föda barn på ett sjukhus och assisteras av utbildad personal?

Och hur kan landsbygden vara så osynliggjord och oviktig att Region Västerbotten driver igenom sådana här beslut? Region Västerbotten är mer än bara Umeå med kranskommuner. Även om de själva inte verkar känna till det.

Jag är glad att barnmorskor protesterar. Fler borde göra det. Inte bara genom påskrivna namninsamlingar utan genom handling. Det är val nästa år. Vilka har varit med och drivit igenom den sjukvårdspolitik där du bor? Vad tänker du lägga din röst på? Det är sånt som räknas.

(tack till @inlandsakivisterna för de pedagogiska illustrationerna och för att ni lyfter den här frågan)

Sök på underbaraclaras.se

Kundtjänst

Har du frågor kring din order eller något annat som berör min butik, vänligen hör av dig till:

Eller använd formuläret nedan.