Kategori: Clara ryter ifrån

Datumfilter

16 september, 2021

Idag finns en artikel i DN Kultur som gjorts utifrån ett uppmärksammat blogginlägg jag skrev i vintras – om vad som händer när distansen mellan influencern och följarens liv blir för stor. Jag tycker att det här är superintressant att fundera kring och jag är glad att DN lyfter vinkeln.

Sociala medier har ju tyvärr inte visat sig vara den där stora utjämningsfaktorn som vi hoppades på. Som skulle ge alla en röst och en plattform. Tvärtom. För den som har fötts med rätt förutsättningar har ett enormt försprång på sociala medier precis som överallt annars i samhället. Många av dagens största influencer kommer från samhällets överklass eller övre medelklass. Det här lyfter jag både i mitt blogginlägg men också i artikeln.

– I slutändan leder det nästan alltid till att samma personer kommer fram och får utrymme. Det ska alltid finnas något extra för att du ska vara intressant online. Många gånger innebär detta det ”härliga livet” – lite bättre mat, lite finare hus, lite snyggare kompisar än gemene man. De som har dessa saker redan från start, de har också bättre chans att lyckas. Därmed är det också ett system som förstärker sig självt, kommenterar Clara Lidström inlägget för DN.

I artikeln intervjuas också Camilla Gervide från Bloggbevakning samt Yasmine Winberg och Julia Lundin, författarna till boken Badfluence.

Har du läst artikeln? Vad tänker du om saken?

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
11 september, 2021

Jag blir alltid så förbannad som när folk som inte vet någonting om utmattning ska diskutera utmattning och varför det finns. Berättelsen om den utmattade kvinnan brukar nämligen låta ungefär så här:

“Kvinnor blir utbrända för att de hänger för mycket på sociala medier och jämför sig med andra. Kvinnor får inte längre köpa halvfabrikat och röka under köksfläkten med gott samvete utan förväntas baka eget bröd, köpa politiskt korrekta leksaker till sina barn och ordna fina middagsbjudningar. Kvinnor blir utbrända för att de strävar efter en platt mage och ett perfekt hem”

JAG STÅR INTE UT MED OKUNNIGHETEN!

Jag känner ingen kvinna som blivit utbränd för att hon bakat för mycket bröd till sina barn eller för att hon bryr sig om att duka trevligt för gästerna. Tvärtom har de flesta utmattade kvinnorna för länge sedan rationaliserat bort brödbakande och middagsbjudningar. De flesta som kraschar har levt i en vardag där de nästan inte gör något alls utöver det absolut nödvändigaste. Men tillslut funkar inte heller det.

Kanske är det ett symptom på problemet när kvinnor inte längre orkar baka matbröd, träna och duka fint? När kvinnor inte orkar tänka på sin hälsa, träning och heminredning? Inte orkar läsa böcker, inte gå på museum och inte hålla sig ajour med kuturdebatten? Ja allt vad det nu kan vara som gör livet lite härligare och inte bara fullt av plikter.

Om man blir utbränd på en arbetsplats så är det i regel privatlivet som först får stryka på foten. Allting som brukade vara återhämtande och energigivande på fritiden försvinner först. Många saker som ger energi kräver ju också energi i ett första skede. Du behöver ju ett visst mått av ork för att göra en rolig helgutflykter eller gå till Friskis & Svettis. Finns inte orken finns inte heller återhämtningen

Och när det är arbete i kombination med privatlivet som gör en sjuk, då är min uppfattning (bl.a. efter att ha intervjuat några av landets ledande experter på området) inte att det är perennrabatten hemma som varit betungande. Snarare ett trassligt äktenskap, ett barn med problem, sviktande hälsa eller att man är ensam om att ta allt ansvar. INTE att man bakat kanelbullar som besatt och fotat dem till instagram. Jag har ännu aldrig hört någon berätta att den höll på att bli utmattad och skar ner på jobbet för att kunna fortsätta baka, träna och plantera blommor. Och därefter kraschade. Det är ingenting som existerar. Kvinnor kämpar på med arbetets plikter tills det bara inte går längre.

Jag hatar det här narrativet kring utmattning därför att det dumförklarar kvinnor. Och sedan kallar vi kvinnorna för duktiga flickor eller prestationsprinsessor och skakar på huvudet åt dem. Men än värre är att vi gör utmattning till en individuell fråga om prioriteringar och dålig självkänsla – när det faktiskt är ett samhällsproblem och en folksjukdom. Sanningen är att det har gått väldigt bra för Sverige under lång tid. Mycket tack vare att kvinnor arbetar över sin kapacitet för att täcka upp för bristande resurser. Det sker i alla branscher men särskilt inom skola, vård och omsorg. Vi vet också att utmattning är extra vanligt inom yrken där man har stort ansvar för människor och liten förmåga att påverka sin arbetssituation. Ni anar sambandet va?

Så kan vi snälla bara slippa alla förenklade resonemang och flåshurtiga uppmaningar om att sluta scrolla instagram och jämföra sina dahlior med andras. Kan vi inte enas om att höja nivån på debatten? Och att den som inte vet något om utmattning kan sluta prata och istället börja lyssna.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
16 juni, 2021

Jag försöker jobba undan idag för Ulf är äntligen på förskolan efter att varit sjuk i en hel evighet. Men jag är så seg och mina barn är ännu segare. Jag minns ju hur dubbelt det var när man fick sommarlov. Hur håglös, rastlös och uttråkad man plötsligt kunde känna sig när lovet väl kom.

Så där är det ju förresten för mig själv när jag går på semester. Det är verkligen ingen rät linje in i vilan. Tvärtom är vägen dit rätt skumpig (som jag skrivit om här) och man måste ge sig lite tid att komma ner i varv. Det värsta är att jag också kan känna mig så fruktansvärt otillfredsställd över att inte ha hunnit med exakt allt jag velat hinna innan semestern. Att vissa jobb jag hade tänkt avsluta spiller över till hösten. Hösten som ska vara som en ren, blank sida. Hur ska man kunna vila med vetskapen om att man kommer börja nästa termin på minus?!

Men det är ett OTROLIGT dumt tankefel att tro att man ska ha avslutat allt för att få känna sig ledig och vila. Att man inte får ha några lösa trådar kvar eller ofärdiga projekt. Det är ju samma beteende som gör att man inte får vila på helgen om inte bostaden är ordentligt städad eller att man inte får gå och lägga sig efter en middagsbjudning om man inte tagit undan disken. Varför ska alltid arbete gå före vila? Man är väl trött för att man behöver vila? Att då förneka sig ledighetskänslan trots att man på pappret dessutom är ledig – nä fy!

Det enda man säkert vet om to do-listan är att den är oändlig och fylls på i den takt man betar av den. Att ge sig själv tillåtelse att vila och känna sig ledig är något som måste komma inifrån. Det är en tillåtelse du ger dig själv. För ställer du den som en fråga till omvärlden kommer du aldrig att få klartecken.


Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
26 maj, 2021

Jag lyssnade ju mig halvt döv på Håkan Hellströms Alla drömmar är uppfyllda i vintras. Sjukt bra låt! Och jag har tänkt ganska mycket på texten

Håkan du skulle vart grym om du
Bara gjort en platta och sen dött vid tjusju
Det de älskar dig för i början
Är det de hatar längre fram
När alla drömmar är uppfyllda

Jag tänker att Håkan vill markera. Peka fuck you till sina kritiker. Han beskriver hur det är att vara älskad och sedan bli kritiserad. Kanske avskydd för det där som en gång gjorde honom populär? Jag skrålar med och känner varje ord i kroppen. Samtidigt som det är svårt för mig att tänka att Håkan själv verkligen kan ha upplevt det här? Jag som bara följt honom lite från sidan kan knappast tänka mig en mer ihjälkramad artist. Så väl fansen som kritikerna har väl stått bakom honom genom allt? Men så känns det såklart inte för honom. Därför att den som får utstå kritik av sin person och sitt verk minns varenda rad, vartenda ord, vartenda negativt omdöme. Även om 98 procent var positivt och man skördat osannolika framgångar.

Och det är ju helt okej – jag är exakt likadan. Men det får mig också att tänka på hur det måste vara för bloggläsare som tvingas höra influencers klaga över hur mycket kritik de får? När influencern får hundra snälla kommentarer men bara svarar på den enda otrevliga som skrivits – ja gör kanske ett helt inlägg om den? Och för influencern ifråga känns det relevant och viktigt. Men för många följare blir det obegripligt – kanske också en smula otacksamt? En populär influencer får mer beröm, snälla ord och pepp under en dag än de flesta får på en hel månad! En influencer skördar otroliga mängder bekräftelse på det hen skapar och gör. Det betyder såklart inte att man inte har rätt att bli sur eller ledsen av kritik. Men vem orkar lyssna på klaget? Jag som läsare gör det då inte. Ring en vän!

Själv har jag många gånger singlat ut sura kommentarer och sedan med läsares hjälp mölat ner kritikern i skorna. Nu frågar jag mig till vilken nytta? Är det någon skit jag inte orkar i kommentarsfältet nu för tiden – då raderar jag den. Men det förtjänar inte ett eget inlägg. Och ni förtjänar mer av mig. Annars är det ju som när fröken skällde i klassrummet och skapade dålig stämning hos alla – fast alla visste att det bara var Peter H som varit en idiot.

Jag har gjort så mycket utifrån känslan av att vara en underdog. Men det är längesedan jag passerade som det. Och jag övar mig på att fatta det nu. Det går lite trögt, men jag försöker.

Skådespelerskan Jennifer Garner sa i en intervju “I know I live a charmed, beautiful life and nobody wants to hear a celebrity whine. The last thing I want to do is complain; I love what I do and I know every job comes with a downside.” och jag tänker att det stämmer bra in på min egen privilegierade tillvaro. Ja, på de flesta influencers, kändisar, musiker, programledare och andra offentliga människor som får arbeta med vad de älskar och samtidigt skörda kärlek, värme och inte sällan bra med pengar.

Alla yrken har en baksida. Det här har ovanligt få!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
5 maj, 2021

Jag har tänkt att jag i grunden har en ganska liknande stil som för tio år sedan. Jag gillar färg, jag gillar klänningar, jag gillar roliga mönster. Men så insåg jag att det har jag ju inte alls det? Inte när det kommer till själva snittet. För tio år sedan älskade jag att gå runt i femtiotalsklänniingar. Det gör jag inte längre även om jag älskar silhuetten, hantverket och alla pärlor till klänningar som jag har kvar i garderoben. Jag NJUTER och blir lycklig när jag ser Karoline och Miriam i sina vintagekläder. De är som två underbara karameller. Men det funkar inte på mig längre. Saker förändras. Kroppen förändras. Att flirta med tantigt mode var superhärligt när jag var tjugonånting, smal som en speta och fortfarande väldigt mycket tjej. Men jag har i takt med att jag fått tre barn, dålig fysisk hälsa och sett kroppen förändras helt tappat lusten att flirta med tanten. Jag har ofrivilligt känt mig trettio år äldre än vad jag är så jag har inte direkt känt ett behov av att förstärka det.

Jag vet inte riktigt vad jag gillar idag? Eller jo det vet jag. Jag vill att kläderna ska framhäva kroppen istället för att sabba för den. Jag vill ha saker som är smickrande. JAG VLL SE SNYGG UT! Jag hör att det nästan låter ofeministiskt. Och låt mig understyrka att jag hatar sånt där tjejtidning-dravel som att man inte får ha korta kjolar om man har tjocka lår och att man ska undvika ljusa strumpbyxor om man vill att benen ska se smala ut. Ni vet, modepoliseri. Jag tycker att folk ska ha EXAKT vad de har lust med och tycker är snyggt. Men själv känner jag att om ett plagg inte gör min kropp snyggare kan det lika gärna dra åt fanders. Jag vill klä mig maximalt smickrande för min kroppstyp. Jag tycker det är nog utmanande ändå att ha en kropp i den här världen. Jag behöver liksom inte att kläderna gör saken värre. Men allt mode nu är helt obegripligt?

Herrkostymer med herrbyxor som gör att jag ser ut som en vandrande Sandwish-glass i silhuetten. Blusar med puffärm som ser jättefint ut på den platta modellen i reklamen men som ger mina aningen större bröst formen av en brevlåda i profil. Ja hela looken andas lungsjuk och sinnesssvag som rymt från ett sanatorium! Sedan säljs det jättekonstiga mjukiskläder a la Kylie Jenner i någon beige färg som får min hy att anta samma nyans som när jag är magsjuk. Och efter en användning är rumpan och knäna uttöjda som på barnens kalasbyxor efter förskolan. Jag vill inte ha vida byxor med veck fram som bara bygger volym på magen. Jag vill inte ha blusar som ger mig proportionerna av Karl-Alfred, jag vill inte ha så djupt urringade klänningarna att jag ser ut som att jag ska amma första bästa person som passerar.

Jag vet ingenting om kläder längre. Jag fattar inte grejen med det som syns i butikerna? Till på köpet är det enda man hör om kläder skam, skam, skam. Miljöboveri och dåligt klimatsamvete. Man tappar ju lusten innan man ens klätt på sig.

Jag vill bara vara lite snygg. Är det för mycket begärt?!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
13 april, 2021

Har ni tänkt på att det aldrig finns några andra fordon i bilreklamerna? Bilen är alltid ute och kör själv på vägarna. Bränner genom en tom storstad, slingrar fram genom ett bergsmassiv, kör över en åker där säden böljar i vinddraget. Men för de allra flesta innebär ju bilåkande att stå still vid rödljus, irritera sig på folk som inte respekterar högerregeln, förgäves leta parkeringar och försöka hinna köra om lastbilar innan vägen blir enfilig igen. Kanske därför jag älskar att köra bil? För att bilkörande på landsbygden mest ÄR som i bilreklamen?! Man möter knappt någon trafik, behöver inte köra om eller störa sig på folk som bryter mot reglerna. Och så är det vackert som tusan. Men tänk på om vi kunde förskjuta bilnormen genom att porträttera bilägande i stan som lite mer sanningsenligt? Visa allt det där pissjobbiga med att köra själv istället för att åka kollektivt. För det är ju först och främst den typen av bilkörande som måste minska. Bland de som faktiskt KAN låta bilen stå för att det finns alternativa sätt att resa på.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
27 januari, 2021

Jag tycker att det är intressant och provocerande att människor med privilegier som pengar, klass, hög utbildning, stort kulturellt kapital och starka sociala nätverk blir så arga när man påpekar det! Testa till exempel att benämna någon som är överklass som en del av överklassen. Då reagerar den som att den blivit anklagad för ett brott. Då får man höra hela raddan av anledningar till varför det inte alls stämmer.

Den med rika föräldrar har minsann också fått kämpa

Den med känt efternamn har minsann fått bära oket av det

Den på rätt adress har ändå aldrig levt ett nog flott liv

Den som tillhör eliten känner sig ändå utanför

När jag hör sånt känner jag bara: Du har alla dessa privilegier i din hand – men det räcker ändå inte?! Du ska också ha rätt att känna dig som en underdog. Få slå underifrån. Leva ditt liv från den positionen och jämställa din kamp med andra som kämpar med liknande problem men från ett betydligt sämre utgångsläge. Jag vill bara vråla: SLUTA LEKA UNDERDOG! Sluta stjäla det enda privilegie som en person som står under dig i samhällshierarkin kan använda sig av. Sluta appropriera underdogens roll för att det är ett narrativ som gynnar dig i storyn om ditt liv.

Det här är något jag tänker mycket på och det kommer jag behöva fortsätta med. Att förstå min egen förflyttning på skalan.

Hade jag själv rika föräldrar som barn? Nej.

Hade jag själv ett känt efternamn? Nej.

Hade jag själv kontakter i branschen? Nej.

Men idag? Ja.

Idag har jag faktiskt den här stora plattformen. Jag tjänar bra med pengar. Folk lyssnar på vad jag säger. Jag har ett varumärke som många känner till och respekterar. Jag har smarta, kunniga vänner med olika professioner som jag kan ringa och be om råd av. Att fortsätta bete mig som att jag är en underdog som kämpar i motvind – det är inte klädsamt. Jag måste förstå min nya position och inse att jag kan inte väja offerrollen så fort någon kritiserar mig. Jag slår inte längre underifrån.

En viktig del av att bli fullvuxen är att steppa upp. Själv försöker jag korva av mig den här svettiga offerallen och knöla den längst in i garderoben. Och så påminner mig själv:

Det är inte synd om mig

Jag är inte underlägsen

Jag är inget offer

Jag tål och står pall och behöver inte vika ner mig

Jag ska inte göra mig mindre än jag är. Särskilt inte som ett sätt att smita ifrån kritik. Jag får ta att bli kritiserad. Det betyder inte att jag måste hålla med.

Jag är skyldig att identifiera vilken plats jag själv har. Så att jag inte försöker placera mig längre ner i hierarkien för att slippa ansvar. Att göra det är en central del i att bli fullvuxen. Och även du är skyldig att fundera över det.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
16 januari, 2021

Jag undrar vad som kommer hända med influencerbranschen nu när influencers tjänar så mycket mer pengar än sina följare? För femton år sedan när det inte fanns några pengar i att blogga skrev man bara för att man älskade det och läsarna kunde relaterade till det man skrev. Skillnaden mot en vanlig kändis som Britney Spears var ju att den man följde kom nära. Levde ett liknande liv med liknande förutsättningar som en själv. Idag är riktiga kändisar också influencers – och influencern har blivit mer och mer lik vanliga kändisar.

Influencern har på kort tid gått från hyfsat relaterbar och “vanlig” till någonting helt annat. Med en levnadsstandard som de flesta som följer den bara kan drömma om. Man har råd med dyra märkeskläder, resor och sommarhus. Och får också mycket gratis i egenskap av att vara en influencer. Lägg där till att många av dagens största influensers faktiskt också kommer från överklass eller övre medelklass. Har rika föräldrar och starkt kulturellt kapital i ryggen. Det kanske inte märktes när de var omkring tjugo och pluggade och bodde i pyttiga lägenheter. Men ett decennium senare har skillnaden mellan influencern och följarnas liv bara ökat. Och för att kunna gestalta det härliga livet som vi förknippar med “typiska” influencers – alltså frekventa restaurangbesök, vackra lantställen, exotiska resor och rätt umgänge – är det ett plus att ha en bra bakgrund. Att kunna visa upp ett härligt liv är så mycket lättare när man faktiskt har tillgång till det. Och inte bara influencern själv utan också dess familj och vänner vars härliga lantställen, coola jobb, fina fester alltihop blir rekvisita i influencerns kanaler.

Redan efter några år i arbetslivet tjänade jag mer än min mamma gjort efter alla år i landstinget.

Jag tänker jättemycket på det här själv. Vad har jag för privilegier? På vilka sätt bidrar det jag skriver om till att öka eller minska glappet mellan mig och dig som läser? Min levnadsstandard har också förbättrats genom åren. Redan efter några år i arbetslivet insåg jag skamset att jag tjänade mer än min mamma gjorde efter alla år som sjuksköterska i landstinget. Och jag har tack vare mina intäkter råd att ta in hjälp både i mitt företag och när jag ska renovera något hemma. Det var ju en overklig tanke för mindre än tio år sedan!

Sociala medier har tyvärr inte visat sig vara den där stora utjämningsfaktorn som vi hoppades på. Som skulle ge alla en röst och en plattform. För hur mycket du har möjlighet att influera och inspirera andra är beroende av sånt som klass, kön, etnicitet. Samt ekonomiskt och kulturellt kapital. Och den som har fötts med rätt förutsättningar har ett enormt försprång. På sociala medier precis som överallt annars i samhället.

Men jag tror faktiskt att de profiler som konsumerar dyra saker och mest umgås med andra influencers tappar relevans bland följarna – och därmed också annonsörerna. Jag tror att det är vad som håller på att hända lite varstans på nätet där kommentarsfältet kokar över hos en gång omtyckta profiler. Influencers som lever sitt liv som stjärnor i ett eget universum dit ingen annan har tillträde men ändå förväntas vara en välvillig publik. En publik faktiskt är hela förutsättningen till influencerns stora framgångar.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
3 januari, 2021

En sån där jobbig grej man kan fastna i som förälder är att kompensera för uteblivna roligheter. Jag tror ni vet vad jag syftar på? “Vi hann aldrig med något fredagsmys – så då tar vi det på lördag istället!” eller “Du ville ju vara med och baka bullar men var hos en kompis just då så vi får baka imorgon igen” eller “Ja, jag vet att jag lovade dig ett kvällsdopp i sjön men jag orkar inte nu när middagen drog ut så mycket på tiden. Men då åker vi och badar imorgon kväll istället. Och då får du köpa glass! Och bjuda med en kompis!

Ingen vill se sina barn besvikna. Så man lovar kompensation för besvikelsen. Och inte sällan kanske man kompenserar med mer än vad som ursprungligen utlovats. Just på grund av det dåliga samvetet. En hemsk fälla för en trött förälder som lovar mer och mer, men orkar mindre och mindre. Istället för att bara vara ärlig med barnen och stå ut med att bära deras besvikelse i stunden.

Men det här är någonting vi alla behöver tänka på under den tid vi nu genomlever. Nu när det mesta blir inställt och inget blir som det skulle. Och inte bara gentemot barnen. Jag tycker nämligen att jag ständigt hör det här kompensationstänkandet. Nästa år ordnar vi en brakfest till nyår! Nästa semester ska vi verkligen resa nu när vi varit hemma så mycket. Nästa födelsedag ska firas dubbelt, minsann!

Jag förstår att det är ett sätt att trösta sig i en tuff situation. Men jag tycker att det oftast känns mer stressigt än trösterikt. Att ha det där kompensationstänket är som att samla på sig ett enormt skuldberg för framtiden. Av saker som man är skyldig sig själv och andra när pandemin är över.

Och vad är det i vår tid som gör att vi har så svårt att avstå? Bestämma sig för att saker får bli halvbra – kanske inte bra alls? Men inte behöver räddas upp senare för det. Hur ska vi någonsin kunna ställa om våra liv för klimatet, hälsan och hållbarheten. Om vi tror att varje förändring kräver en likvärdig, utjämnande kompensation?

Nej för mig finns inte nödvändigtvis tröst i kompensationen. Tröst kan också finnas i resignationen. Att nu blev det så här. Det hade kunnat bli bättre – och värre. Men nu blev det så här och det går också att leva med.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
18 november, 2020

Som skapande person tror jag att det är viktigt att fundera på var man hämtar sina intryck ifrån. Jag kan till exempel inte läsa en stark roman parallellt med att jag själv skriver längre texter. För språket jag läser färgar av sig för mycket i det jag skriver. Jag väljer andras ord istället för mina egna.

På samma sätt kan det vara en fara med att konsumera andras bilder eller följa sociala medier allt för ingående. Jag tänkte på det när jag befann mig på H&M Home nypande i ett kuddfodral som var superfint men inte alls i min stil. Varför jag så gärna ville ha kudden? Den såg ut som något jag sett flimra förbi i någon annans instagramflöde. Och som jag därför kodade som “rätt” trots att den vore helt fel hos mig.

Vid årsskiftet slutade jag följa i stort sett alla influencers (förutom de som är mina vänner eller har bloggar som är väldigt olika min). Inte för att de var dåliga – tvärtom! Jag blev bara så färgad av vad jag såg att jag glömde bort vad som var “mitt”. Och om du följer mig för inspiration men jag bara inspireras och tar intryck av sånt du redan ser i andra kanaler. Ja då blir det ju bara rundgång och oinspirerande läsning. Kanske till och med provocerande läsning? Som att betrakta en hermetiskt tillsluten värld. Så jag försöker aktivt konsumera mindre av sånt som liknar det jag själv producerar – och istället konsumera mer av det som ligger utanför den här blogg- och instagramvärlden. För att förhoppningsvis kunna släppa in friskt syre i det jag gör.

Att påstå att jag lyckas göra någonting unikt med min kanal vore självgott i överkant – också för en som valt att kalla sig själv för Underbaraclara. Men jag vill i alla fall slå fast att jag försöker. Jag skrotar en idé eller vinkel som jag har om jag redan sett den i någon annans flöde. Letar hellre vidare efter något eget att skriva om. Gräver ännu mer där jag står istället för att trängas bland alla andra. Jag vet inte ens om du som följer märker det, eller om det här förhållningssättet mest är viktigt för mig själv. Men en sak vet jag och det är att det har gjort mitt bloggande mer kreativt och mindre ängsligt. Och därför blev jag så himla glad över den här kommentaren från Caroline som är precis mitt i prick vad jag försöker uppnå:

Vet du, din blogg är som att öppna en adventskalender. Man vet aldrig vad som finns bakom luckan. Det kan vara ljuvliga bilder på Smulf, en jeansrumpa, före och efter renovering av hus, någon god maträtt, ett genomtänkt reklamsamarbete eller ett fint loppisfynd. Ville bara säga att jag gillar det du gör.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
15 oktober, 2020

Malin skrev ett så intressant inlägg om vad som avslöjar en god person. De där små osjälviska handlingarna som ingen annan ser och bekräftar men som man gör ändå. Som att välja filen med kortast datum i butiken. Trots att ingen ser det eller gynnas av det förutom butiken.

Läsarna fyllde på med förslag. Som att stänga av någons glömda cykellyse. Att plocka skräp i naturen. Att hjälpa insekter ur vattenbad. Att orka lyssna på sin grannes tirader om att det är idiotiskt att slänga påsar med hundbajs i naturen. Utan att påpeka att det faktiskt händer att man tappar en hundbajspåse. Att inte alla gör det medvetet för att de är idioter. Massa bra förslag! Men sedan kommer någon Anders in i Malins kommentarsfält och kallar resonemanget korkat. Sedan kommer några till som menar att folk visst slänger hundbajspåsar i naturen med mening och idiotförklarar den som skev det.

Men så kommer Mollys kommentaren som ringar in allt för mig.

Nu har jag kommit fram till vad jag tycker avslöjar en god person. Det är att den personen inte letar efter att andra människor är dumma och vill illa. För man dömer ju ofta andra efter sig själv. En god person blir snarare förvånad när andra gör dumma saker. De tänker heller inte, nämen blää, här ligger en bajspåse, fyyyy vilken hemsk människa som med flit och planering fyllde den med hundbajs och slängde den precis här, ondskefulla varelse! Den tänker, oj här har någon tappat en bajspåse. Godhet är att se det bästa i sin medmänniska i första hand. Ännu godare är personen om den sen tar upp bajspåsen och slänger den i närmsta soptunna avsedd för sådant avfall.

Precis det här håller jag med om! Det betyder såklart inte att det inte kan bli fel när man gör så här. Den som bara tror gott om alla kan bli lurad. Kan också luras att acceptera att andra blir dåligt behandlade under förevändningen att “folk aldrig är dumma med mening.” Men i regel är det faktiskt ett sätt att vara som jag tycker avslöjar godhet. Och det är dessutom ganska vanligt. I alla fall med människor som står oss nära.

Grunden för all kommunikation oss människor emellan är ju viljan att förstå vad den andra säger. Fylla i där saker fattas. Tolka det grumliga så att det blir klart. Så mycket av vår kommunikation handlar om välvilliga tolkningar – i motsats till illvilliga tolkningar – att läsa något “som fan läser bibeln”.

Jag tänker på det ibland i kyrkan när jag träffar äldre människor som levt sitt liv för Gud. Som gömt flyktingar, skänkt sitt tionde, öppnat sitt hem för behövande. Och utan att reflektera använder en avlagd benämning för romer eller samer. Eller så säger de någonting om mig som mamma som egentligen är ganska förlegat och faktiskt sexistisk. Och det kan jag förstås påpeka argt. Men jag försöker låta bli. För jag hör att de inte vill ont. Inte menar att såra. Jag väljer att försöka tolka deras hjärtas mening istället för orden de använder. För att det är ett rimligt sätt att vara människa på. Och jag skulle tro att de flesta av er gör likadant? Vi försöker hitta samförstånd istället för att slå ner på detaljer. Det är liksom det som gör att vi kan leva tillsammmans här i världen.

Men ju längre ifrån varandra vi står. Desto mindre är viljan att tolka välvilligt. Och allra längst ifrån varandra verkar vi vara på nätet. Där är det istället tvärtom. Den sämst tänkbara slutsatsen dras. Det förutsätts att folk vill ont och är dumma i huvudet. Konfliktnivån höjs till max och saker vantolkas med mening. Så att ett förfluget ord, ogenomtänkt formulering eller tanklöst resonemang gör någon till transfob, rasist eller sexist. Eller en generellt vidrig människa som ska cancellas och bojkottas och aldrig få höras från igen. Trots att samma uttalande i ett samtal två personer emellan hade kunnat passera utan att konflikt behövt uppstå. Utan att motparten demonstrativt vänder på klacken och beslutar sig för att aldrig någonsin prata med personen igen.

Det knäppa är att folk som har precis det här beteendet. Som drar den sämsta slutsatsen. Den illvilligaste tolkningen och gör den sämsta läsningen av allt som skrivs. Ofta gör det i godhetens namn. Och är stolta över det.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
8 oktober, 2020

I ett avsnitt av Skäringer och Mannheimers podcast berättade de om vanliga frågor de får i intervjuer. Som: varför finns det så få roliga kvinnor? Frågan är helt felformulerad. Det finns nämligen otroligt många roliga kvinnor. Det vet alla som kissat på sig av skratt tillsammans med sina närmsta väninnor. Där det är högt i tak, man kan driva med allt, vara hur politiskt inkorrekt man vill och skratta åt sånt som är tabu för kvinnor att ens prata om. Den rätt formulerade frågan är givetvis: varför finns det så få roliga kvinnor i det offentliga? 

Vi kvinnor får redan som flickor lära oss att det viktigaste är att vara snäll och omtyckt. Om någon ändå ogillar en är det viktigt att anstränga sig för att bli uppskattad igen. Så varför har vi så få roliga kvinnor i det offentliga? Kanske för att vi har vi en kultur som missgynnar roliga kvinnor. För kvinnor är bara roliga så länge de inte passerar gränsen. Men vad är humor om inte att passera gränser?

Ur den hyllade, roliga kvinnans mun kommer för eller senare ett kontroversiellt uttalande eller ett plumpt skämt som gör någon ledsen. Kanske uttrycker hon sig generaliserande om någon grupp i samhället – eller så får hon en fråga om politik och svarar tanklöst. Genast blir hon stämplad som problematisk. Då faller den roliga kvinnan ner från piedestalen hon aldrig bett om att placeras på. Vi har sett det många gånger. Som när Nour blottade sitt kön i Kanal 5. När Petra Mede drog ett tvångströjeskämt i Eurovision, när Sissela Kyle pratade färgfilm på Guldbaggegalan eller när Mia Skäringer i en instagrampost imiterade Isabella Löwengrip. Ett mycket oskyldigt skämt som ändå fick de kvinnliga läsarna att rasa. Det är osysterligt att driva med andra tjejer. Sådär gör man bara inte. Fy, skäms och be om ursäkt!

Förlåt mig som kommer släpande på en trött och utnött analys. Men jag måste ändå undra: hur ofta blir roliga män granskade? Är Henrik Schyffert en bra förebild? Filip & Fredrik då? Går inte Alex & Sigge ofta över gränsen i sin pod? Och när Henrik Dorsin imiterar en töntig gubbe, hur ska då gubben känna sig? Han blir ju ledsen! Det vore intressant att veta hur ofta manliga komiker censurerar sig själva på grund av rädslan för att vara “obroderlig”. Jag tror aldrig att tanken slagit dem. Tvärtom! För när Robert Gustavsson imiterade Tony Rickardsons och drev med hans bitterhet blev det omtyckt, uppskattat och rosat. Inte minst av Rickardson själv som kände sig smickrad.

Men eftersom kvinnors viktigaste uppdrag är vara omtyckt och snäll justerar hon sitt beteende när hon fördöms. Dämpar lite här och självcensurerar lite där. Och till en början kanske kritiken minskar. Men humor ska ju slå åt alla håll! Det måste få vara okej att trampa folk på tårna. Brasklappar och avböner är inte kul. Och när kvinnan tillslut gjort tillräckligt rätt i systerskapspolisernas ögon. Ja då tystnar telefonen och hon får kanske inte längre vara med. För nu har hon ju tappat sin edge totalt. Är ointressant. Vad hände?! Hon som brukade vara så rolig…

(Utdrag ur en krönika jag skrev för Expressen 2018 – men tyvärr lika aktuell idag! )

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
24 september, 2020

Jag vill skriva några ord om säsongspremiären av vår podd som väckte starka känslor. Vi klippte om den flera gånger för att få till rätt tonträff och när jag hörde den slutgiltiga versionen sa jag till Erica. Är du inte lite väl hård mot dig själv i den här versionen? Men det kanske är bra för då kommer den nog inte orsaka något rabalder…

Nu visade det sig att en av personerna vi pratade om i podden tog väldigt illa vid sig. Hon skrev också inlägg om det vilket från hennes plattformar ledde till en strid ström av kommentarer. Flera intressanta och relevanta synpunkter som framförallt Erica svarat på. Och därefter följde sånt som handlade om att vi var äckliga, fula, tjocka, vidriga. Hemska mammor. Bittra kvinnohatare som förtjänar skit. Eller att dö.

Efter tiden som Expressenkrönikör är jag van vid sån retorik så det bekommer mig inte. Däremot vill jag bemöta alla krav på att backa och be om ursäkt. Jag kan inte backa och be om ursäkt för någonting jag inte tycker är fel. Jag kan däremot beklaga att hon blev ledsen. Det var inte vår mening. Och hon har förstås rätt till sin upplevelse.

Det är samtidigt viktigt att det finns utrymme att skämta om kvinnor. Särskilt kvinnor med stora plattformar som har makt. Vi tål det. Jag lovar. Det är något som följer med valet att vara en offentlig person. Och vi har under våra drygt hundra poddavsnitt svingat åt alla möjliga håll och det kommer vi fortsätta göra. Även om vi får fundera på i vilken form.

Jag skrev för några veckor sedan ett inlägg om att orka vara obekväm som kvinna. Även när folk kräver att man borde backa och släta över. Och det jag skrev då är lika sant nu: det är värt att bråka för att kunna få luft.

Tillägg: Eftersom personen som blev ledsen inte vill bli diskuterad ytterligare kommer jag inte godkänna några fler kommentarer som rör det här poddavsnittet. Varken här eller på instagram. Så att ni vet.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
6 september, 2020

I helgen har Jakob hälsat på en kompis i Malmö och storbarnen varit hos farmor. Så jag passade på att hänga med bästis Elina. Vår vänskap är så kravlös. Precis som jag vill ha den.

Jag bjuder hit på övernattning och mys. Men med förbehållet att det är stökigt och skitigt hemma och jag är en gammal äppelskrutt efter en veckas vabbande. Elina svarar att det passar fint eftersom hon är likadan.

Två timmar innan Elina ska komma skickar jag ett sms med den uppgivna texten: Du måste hjälpa mig att skriva min inköpslista. Vad ska jag handla? Vad ska vi äta? Min hjärna är gröt.

Gästen Elina skriver då en lista på allt jag som värdinna behöver köpa hem för att vi ska kunna ses. Jag handlar efter listan och åker hem och börjar städa köket (som är lite av en sanitär olägenhet). Men inser att jag ändå lyckats glömma en grej. Messar till Elina och frågar om hon kan stanna och handla det på vägen? Samt uppmanar henne att komma sent eftersom jag själv är sen.

Elina svarar med en tumme upp. Och sedan skriver hon att jag inte behöver stressa. För att hon ändå inte hann duscha innan hon åkte och kommer vilja börja med att duscha när hon kommer fram. Och att hon inte tagit med sig någonting utan tänker låna allt från mig. Vilket såklart är det enda rimliga.

Sedan ses vi. Och är vårt allra skruttigaste och skabbigaste. Men har ändå så mysigt och roligt ihop. Och pratar om sånt vi inte pratar med någon annan om. Och när vi har lust så scrollar vi telefonen och är tysta. Kanske visar bild på någon influencer vi stör oss på.

Sedan när vi ska sova. Då är det underförstått att Elina sover nere på soffan och jag i min säng. Därför att ingen gillar att sova ihop. Och den där stunden när man lagt sig för kvällen – helt hes och trött och utpratad – det är den mysigaste. Då skrollar hon i sin telefon och jag ser ett avsnitt av Gilmore Girls. Och man är helt socialt påfylld och får därför vara socialt avskild. Fram tills frukosten igen. Då vi börjar vi om med pratandet. Som kan fortgå i timmar. Man vill knappt stänga dörren när man ska kissa för slippa gå miste om samtalstid.

En sån vän. En sån vän unnar jag alla

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
28 augusti, 2020

Den här hösten känns så spännande eftersom jag nu ska arbeta ”på riktigt” för första gången sedan våren 2018 (efter det blev jag gravid och sjuklig och sedan mammaledig). Jag har använt hela det senaste året till att fundera på hur ett hållbart arbetsliv ser ut för mig. Vad det innefattar och innebär?

Jag är ibland rädd för att folk går och väntar på att jag ska bli som innan min utmattning och tror att det är något jag själv eftersträvar. Men så är det ju inte. Mitt mål är att jag ALDRIG ska bli som jag var innan min utmattning. Det var ju hon som blev sjuk. Nu är hälsan det viktigaste och jag funderar mycket på hur hälsofrämjande insatser som träning, bättre mat, godare nattsömn och vila ska rymmas i mitt liv.

Min utgångspunkt i förändringsarbetet är: Vad av det Clara gjorde de tio första arbetsåren 2008 – 2018 ska jag nu göra tvärtom? För det första måste jag inse att det tillkommit många saker i mitt liv. Ett stort jordbruk. Ett växande gård som behöver underhåll. Ett fritidshus. Fler djur, fler barn. Och en kropp med många krämpor. Allt detta måste med i beräkningen.

Det största och kanske viktigaste jag nu gör annorlunda är att reglera min arbetstid. Bara för att mitt arbete är flexibelt betyder det inte att jag ska vara flexibel. Jag svarar till exempel inte på jobb-sms på kvällar eller helger och undviker också själv att skicka sådana. Jag kollar inte mailen på kvällar, helger eller lediga veckodagar. Och kvällsjobb sker BARA i yttersta nödfall. Alltså max att det får förekomma någon gång i månaden. För om det enda sättet för mig att få ihop mitt arbete är att kvällsarbeta – då är det något fel på min arbetsbelastning.

Jag säger nej eller kanske istället för att säga ja till erbjudanden och förfrågningar. Förut hoppade jag på allt, peppade igång och slängde iväg tusen egna idéer. Nu tvingar jag mig att säga nej och fundera. Dåligt entreprenörskapstänk suckar säkert många. Men jag är nöjd med min arbetsbelastning nu och den räcker till att försörja mig och mina anställda. Därför innebär varje ny jobbidé att jag måste plocka bort något jag redan gör. Med det perspektivet är det lättare att hålla huvudet kallt.  

Jag har under lång tid arbetat passionerat med diversifiering. Testat olika branscher, stått på tusen olika ben. Prövat lyckan inom alla möjliga olika riktningar. Men nu vill jag ägna mig åt specialisering. Jag vill bli bättre på det jag huvudsakligen ägnar mig åt. Flytta fokus och resurser dit. Det känns spännande och som en mognadsgrej.

Mitt mål är att bli mindre effektiv. Det kanske också verkar galet? Är det inte meningen att man ska effektivisera? Nja. Mitt problem är inte att jag är ineffektiv utan att jag har för hög produktivitet.  I alla fall sedan jag plockade in min assistent Charlotte som tog över många av surdegarna och väghindren i mitt företag. Det var helt rätt gjort men tiden jag sparar är det inte meningen att jag ska jobba ihjäl mig på – den ska ju ge mig lite luft och skönare tempo. Min målsättning är därför att arbeta på 70% av min arbetsförmåga istället för 100%. Jag kommer arbeta lika långa dagar men få mindre gjort. Knäppt? Kanske. Men här har jag utvecklat lite hur jag tänker.

Med ökad ålder har jag fått ökad lön. Härligt såklart. Men vad ska jag köpa för pengarna? Jo, jag ska köpa tid. Det här gamla inlägget påminde mig om och stärkte mig i den uppfattningen. Folk som höjer sin inkomst köper oftast materiella saker som tvingar dem att tjäna ännu mer pengar och bli ännu mer fast i ett ekorrhjul. Men man kan ju lika gärna köpa tid. Min mamma dog när hon var 52 år ung. Jag hoppas att jag själv ska få bli mycket äldre än så. Men livet lämnar inga garantier. Så mitt mål är att skapa en riktigt bra vardag. Inte i väntan på helg. Inte i väntan på semester. Inte i väntan på stora jobbframgångar eller på pension. Utan bara för att vardagen är vad livet består av. Den förtjänar att bli så bra som det bara går.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
22 augusti, 2020

Jag är så lättad att få börja återvända till våra fina rutiner igen efter ledigheten. Vi fick till det så bra den här våren med alltifrån söndagstvagning av barn, måndagsläsning av läxan, fredagsmys och lördagsutflykter i naturen. Och så storhandling en gång i veckan efter en standardiserad inköpslista. Vi fick till det så bra – ändå var jag spyless på allt det inrutade lagom till sommarlovet. Men nu efter tio veckors paus drömmer jag om att få återgå till rutinerna. Jag ÄLSKAR vår vardag tillsammans.

Jag njuter så av att cykla och lämna barnen på skola, förskoleklass och snart också förskola. Vi hade så mysigt när vi cyklade ihop i våras och nu börjar det om. Skillnaden mot för då är att nu kommer jag komma hem till ett tyst, tomt och ganska städat hus. Som så förblir tills barnen är tillbaka igen. Det känns obeskrivligt härligt.

Jag längtar efter att ostörd kunna ta ett jobbsamtal, svara på ett mail, kunna vara lite rask och ta saker på uppstuds. Något jag inte kunnat göra sedan hösten 2018 – innan graviditeten gjorde mig för sjuklig och svag.

Jag längtar efter att kunna motionera på dagtid. Jag ska ta korta lunchraster och istället gå ut och röra på mig en sväng.

Jag är så glad över att fredagen fått tillbaka sin glans. Med fredagsmys i soffan efter en lång, intensiv vecka.

Jag längtar också efter alla lediga helger och mysiga utflykter som ligger framför oss i september och oktober. Bästa sättet att hantera något roligt som tar slut är att plantera något roligt som kan få ta vid.

Jag är lättad över att slippa semestervikarier i radio och morgontidning. Vill höra och läsa mina gamla vanliga favoriter igen – inte störa mig på inhoppare.

Och som jag njuter av att mina bästa poddar är tillbaka efter sommaruppehållet. Poddar som tar sommarsemester är en kvalitetsgaranti – de kommer alltid tillbaka med så bra, hög energi. Även om det känns surt att vara utan dem under sommaren.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
24 juli, 2020

Vi är uppe i mormors hus i norrbotten. Det har varit omkring nio grader hela veckan. Det regnar massor och myggorna är som galna. Om jag är missnöjd? Inte ett pillekvitt! Jag är så glad när jag är här. Här känner jag mig alltid ledig. Allting är en perfekt kombination av min barndom och mitt vuxenliv och mina axlar sänks flera centimeter.

Jag märker det på barnen också. Hur de suckar lyckligt när vi kommer hit. -Det är sååå skönt att vara här, mamma… Jag tror det handlar om tid. Det här är som min sommarstuga. Här är inte så många måsten. Jag kan ta en tvåtimmars skogspromenad i makligt tempo med barnen. Där vi hittar resterna av ett djurskelett. Ren eller älg och tar genast rätt på bitarna och börjar leka stenålder. Eller så spelar vi arton vändor memory. Eller plockar bär till en smulpaj som vi hjälps åt att nypa ihop. Det finns en tv också vilket är höjden av nostalgi för mig – och lyx för barnen. Det finns ungefär lika få kanaler att välja på som när jag var liten.  Man får liksom hålla till godo. Och därmed känns det så mysigt att ligga och kolla på Nordnytt när barnen somnat – eller att barnen får kika på sommarlovsmorgon medan jag dricker mitt morgonkaffe. Vi har inga tider att passa. Inget särskilt som ska göras. Inga sociala åtaganden. Vi är bara här och känner varje stund in vad vi vill göra.

I veckan har jag och Anna varit här ensamma med alla barn. Sjåigt och påfrestande många stunder. Ändå utan tvekan sommarens bästa vecka. Idag vände vi båten och rodde för att plocka hjortron. Endast dårar tar med fem barn varav en är en ettåring till en knottfylld hjortronmyr. Men de dårarna är vi. Och vi fick ihop nästan tio liter bär. Och hade faktiskt riktigt härligt på kuppen. Det betyder inte att det inte svärs några eder över krånglande årtullar, gnälliga barn eller kliande myggbett. Tvärtom. Men får jag och Anna sedan bara vittja vår godisgömma kvällstid, dricka kaffe ifred och surra ostört. Ja då är vi rätt nöjda med vårt sommarlov.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
14 juli, 2020

Trots min trötthet på morgonen tar jag fram strykbrädan och stryker en ny duk att lägga på köksbordet. Vackert broderad med tunna blomsterslingor. Det är fyra minuters extrajobb. Inte särskilt mycket. Ändå känns en nystruken tygduk som lyx. Något som bara mormor skulle orkat lägga tid på.

Så kliver jag i mina dockstatofflor och går ut i trädgården med en sax. Klipper in schersmin, de sista kanelrosorna, luktärter och pioner. Ordnar en liten bukett med en blandning av de mest väldoftande blommor jag vet. Sätter den i en vas jag tar ur vitrinskåpet. Vars hyllplan pryds av virkade hyllremsor som gör mig glad varje gång jag öppnar skåpet. Ingen annan ser det än jag själv. Men det är ju faktiskt för mig själv som jag har gjort det.

Jag har grus i ögonen så här tidigt på morgonen. Men jag får märkligt nog ny energi av att hälla över mjölken till en fin karaff. Ett helt onödigt extra moment som ändå har sin egen mening. Karaffen väljs med bordsduken i åtanke. De blå blomsterslingorna passar fint ihop. Att välja vackert tar några ögonblick längre jämfört med att bara ta vad som helst. Men att göra det fyller på min energi. Tar inget ifrån mig.

Jag plockar fram lite knäckebröd, smör och ost. Lägger upp allt på en rustik skärbräda. Hyvlar gurka och ställer fram flingsaltet i sin söta porslinskopp. Bästa kaffekoppen ska fram plus en stor blommig kopp till mitt te. Varför välja när jag kan få både och? Och trots att det bara är knäckemackor med ost och gurka och snabbkaffe till frukost. Så ser det så gott och hemtrevligt ut. För att det är gjort med omsorg.

Jag väljer köksstolen som ger bäst utsikt. Både över åkrarna och berget. Öppnar morgontidningen. Brer ut den över hela bordet. Plockar beståndsdelarna från skärbrädan och gör långsamt iordning mackorna åt mig själv. Rör ut mjölken i kaffet. Tar min tid. Just nu får barnen gärna ha sina paddor. Ulf kan gott se på Teletubbies en stund till. Jag ska äta i lugn och ro. Njuta litegrann. Sedan har jag kraft att finnas till också för andra.

Att göra vackert, dekorera, duka fint och tända ljus. Det är sånt som ibland uppfattas som att man gör sig till. Som något ganska onödigt. Kanske bekräftelsesökande? Ibland när jag gör fint säger gästen “det behövs inget märkvärdigt för mig”. Jag förstår att det är sagt med kärlek – för att jag inte ska känna någon stress. Men jag känner faktiskt ingen stress. Andra saker stressar och pressar mig. Tar energi. Suger musten ur. Men det här är inte en av dessa saker. Det är ingen uppoffring att göra vackert, lite extra gott och göra det med omsorg. Det är en njutning jag gärna ägnar mig åt. Som fyller på min energi. Som inspirerar mig när jag är trött och sur. Det är någonting som jag gärna låter andra ta del av – men framförallt njuter jag av det själv. Även när ingen annan finns som vittne. Även när ingen ser och bekräftar det.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
3 juli, 2020

Gräsklipparen är trasig så vår gräsmatta har förvandlats till en klöveräng. Humlorna surrar berusat bland vita blommor i tusental. Ulf tultar över gräsmattan, böjer sig ner och nyper en av dem målmedvetet. Bland alla tusen blommor är det just den lilla oansenliga vita han ska ha.

Han håller blomman hårt i sitt pincettgrepp. Tultar vidare i trädgården. Stannar till och tittar på blomman då och då. Håller den mot ljuset. Håller den mot himlen. Släpper inte taget. Känner på blomman med sina små fingrar. Håller fram den igen. Ooooj säger han storögt. Titta! Titta!

Och så ger han blomman till Bertil. Som den finaste present man kan få.

Och vi skrattar. Så knäppt att han bland alla tusentals menlösa klöverblommor ser just den här. Fascineras av precis den här blomman. Verkar inte uppfatta vad hela gräsmattan är full av. Eller så gör han kanske det ändå?

Och det slår mig att det är så här jag föreställer mig Gud. Inför varandra är vi människor lika oräkneliga och anonyma som ett fält av ogräs. Vi kan inte hålla räkningen. Men för Gud är ingen anonym. Gud går mitt i bland blommorna och ogräset och känner var och en av oss. Älskar det han ser. Fascineras. Titta! Titta!

Där vi inte ser skillnad – ser Gud varje kronblads färg och krökning. Hur kvisten böjer sig under blomman. Stiplernas plötsliga avsmalnande och rötternas slingrande utbredning. Gud vet hur just den där blomman skiljer sig från den bredvid.

Det ingen annan kan se – det ser Gud. Den oälskade. Den anonyma. Den som ingen annan vill använda hittar han användning för. I Guds ögon är den till synes oansenliga alltid den särskilt utvalda.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
9 april, 2020

Skärtorsdag inleder slutet för den kristna fastan. Jag skrev ju i början av mars om just min fasta. Om att jag valt en snäll variant som inte skulle pröva mig allt för hårt. Men inte visste jag då att vi alla skulle tvingas fasta den här våren – helt ofrivilligt dessutom. Från nära och kära. Från resor och fester. Från konserter, kyrkan, bio och andra härliga sammankomster. Från betydligt svårare saker än socker, facebook och mejeriprodukter.

Jag tror vi är många som längtar ut ur vår ofrivilliga fasta – kanske nästan inte står ut med den. Men som också märker hur förändrande en fasta kan vara. Kanske upptäcker man att det där suget efter nya saker är som bortblåst när man inte längre har någon att visa upp dem för. Eller att arbetsron faktiskt infinner sig snabbare när man slipper sitta i ett öppet kontorslandskap och vara social. Eller så känner ensamvargen att en stad med trängsel och buller faktiskt är någonting att börja längtan efter när den inte längre finns. Kanske är den här vårens fasta bara en påse skit. Eller så sår den ett frö till ett annat liv. Det liv man egentligen vill leva.

Att fasta är att avstå något. Och i tomrummet som uppstår när något plockats bort – där finns plötsligt plats för nytt att växa. Den kristna fastan tar slut snart. Men vår ofrivilliga fasta den pågår. Vad ska du fylla tomrummet med?

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest

Sök på underbaraclaras.se

Kundtjänst

Har du frågor kring din order eller något annat som berör min butik, vänligen hör av dig till:

Eller använd formuläret nedan.