Kategori: Clara ryter ifrån

Datumfilter

18 november, 2020

Som skapande person tror jag att det är viktigt att fundera på var man hämtar sina intryck ifrån. Jag kan till exempel inte läsa en stark roman parallellt med att jag själv skriver längre texter. För språket jag läser färgar av sig för mycket i det jag skriver. Jag väljer andras ord istället för mina egna.

På samma sätt kan det vara en fara med att konsumera andras bilder eller följa sociala medier allt för ingående. Jag tänkte på det när jag befann mig på H&M Home nypande i ett kuddfodral som var superfint men inte alls i min stil. Varför jag så gärna ville ha kudden? Den såg ut som något jag sett flimra förbi i någon annans instagramflöde. Och som jag därför kodade som “rätt” trots att den vore helt fel hos mig.

Vid årsskiftet slutade jag följa i stort sett alla influencers (förutom de som är mina vänner eller har bloggar som är väldigt olika min). Inte för att de var dåliga – tvärtom! Jag blev bara så färgad av vad jag såg att jag glömde bort vad som var “mitt”. Och om du följer mig för inspiration men jag bara inspireras och tar intryck av sånt du redan ser i andra kanaler. Ja då blir det ju bara rundgång och oinspirerande läsning. Kanske till och med provocerande läsning? Som att betrakta en hermetiskt tillsluten värld. Så jag försöker aktivt konsumera mindre av sånt som liknar det jag själv producerar – och istället konsumera mer av det som ligger utanför den här blogg- och instagramvärlden. För att förhoppningsvis kunna släppa in friskt syre i det jag gör.

Att påstå att jag lyckas göra någonting unikt med min kanal vore självgott i överkant – också för en som valt att kalla sig själv för Underbaraclara. Men jag vill i alla fall slå fast att jag försöker. Jag skrotar en idé eller vinkel som jag har om jag redan sett den i någon annans flöde. Letar hellre vidare efter något eget att skriva om. Gräver ännu mer där jag står istället för att trängas bland alla andra. Jag vet inte ens om du som följer märker det, eller om det här förhållningssättet mest är viktigt för mig själv. Men en sak vet jag och det är att det har gjort mitt bloggande mer kreativt och mindre ängsligt. Och därför blev jag så himla glad över den här kommentaren från Caroline som är precis mitt i prick vad jag försöker uppnå:

Vet du, din blogg är som att öppna en adventskalender. Man vet aldrig vad som finns bakom luckan. Det kan vara ljuvliga bilder på Smulf, en jeansrumpa, före och efter renovering av hus, någon god maträtt, ett genomtänkt reklamsamarbete eller ett fint loppisfynd. Ville bara säga att jag gillar det du gör.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
15 oktober, 2020

Malin skrev ett så intressant inlägg om vad som avslöjar en god person. De där små osjälviska handlingarna som ingen annan ser och bekräftar men som man gör ändå. Som att välja filen med kortast datum i butiken. Trots att ingen ser det eller gynnas av det förutom butiken.

Läsarna fyllde på med förslag. Som att stänga av någons glömda cykellyse. Att plocka skräp i naturen. Att hjälpa insekter ur vattenbad. Att orka lyssna på sin grannes tirader om att det är idiotiskt att slänga påsar med hundbajs i naturen. Utan att påpeka att det faktiskt händer att man tappar en hundbajspåse. Att inte alla gör det medvetet för att de är idioter. Massa bra förslag! Men sedan kommer någon Anders in i Malins kommentarsfält och kallar resonemanget korkat. Sedan kommer några till som menar att folk visst slänger hundbajspåsar i naturen med mening och idiotförklarar den som skev det.

Men så kommer Mollys kommentaren som ringar in allt för mig.

Nu har jag kommit fram till vad jag tycker avslöjar en god person. Det är att den personen inte letar efter att andra människor är dumma och vill illa. För man dömer ju ofta andra efter sig själv. En god person blir snarare förvånad när andra gör dumma saker. De tänker heller inte, nämen blää, här ligger en bajspåse, fyyyy vilken hemsk människa som med flit och planering fyllde den med hundbajs och slängde den precis här, ondskefulla varelse! Den tänker, oj här har någon tappat en bajspåse. Godhet är att se det bästa i sin medmänniska i första hand. Ännu godare är personen om den sen tar upp bajspåsen och slänger den i närmsta soptunna avsedd för sådant avfall.

Precis det här håller jag med om! Det betyder såklart inte att det inte kan bli fel när man gör så här. Den som bara tror gott om alla kan bli lurad. Kan också luras att acceptera att andra blir dåligt behandlade under förevändningen att “folk aldrig är dumma med mening.” Men i regel är det faktiskt ett sätt att vara som jag tycker avslöjar godhet. Och det är dessutom ganska vanligt. I alla fall med människor som står oss nära.

Grunden för all kommunikation oss människor emellan är ju viljan att förstå vad den andra säger. Fylla i där saker fattas. Tolka det grumliga så att det blir klart. Så mycket av vår kommunikation handlar om välvilliga tolkningar – i motsats till illvilliga tolkningar – att läsa något “som fan läser bibeln”.

Jag tänker på det ibland i kyrkan när jag träffar äldre människor som levt sitt liv för Gud. Som gömt flyktingar, skänkt sitt tionde, öppnat sitt hem för behövande. Och utan att reflektera använder en avlagd benämning för romer eller samer. Eller så säger de någonting om mig som mamma som egentligen är ganska förlegat och faktiskt sexistisk. Och det kan jag förstås påpeka argt. Men jag försöker låta bli. För jag hör att de inte vill ont. Inte menar att såra. Jag väljer att försöka tolka deras hjärtas mening istället för orden de använder. För att det är ett rimligt sätt att vara människa på. Och jag skulle tro att de flesta av er gör likadant? Vi försöker hitta samförstånd istället för att slå ner på detaljer. Det är liksom det som gör att vi kan leva tillsammmans här i världen.

Men ju längre ifrån varandra vi står. Desto mindre är viljan att tolka välvilligt. Och allra längst ifrån varandra verkar vi vara på nätet. Där är det istället tvärtom. Den sämst tänkbara slutsatsen dras. Det förutsätts att folk vill ont och är dumma i huvudet. Konfliktnivån höjs till max och saker vantolkas med mening. Så att ett förfluget ord, ogenomtänkt formulering eller tanklöst resonemang gör någon till transfob, rasist eller sexist. Eller en generellt vidrig människa som ska cancellas och bojkottas och aldrig få höras från igen. Trots att samma uttalande i ett samtal två personer emellan hade kunnat passera utan att konflikt behövt uppstå. Utan att motparten demonstrativt vänder på klacken och beslutar sig för att aldrig någonsin prata med personen igen.

Det knäppa är att folk som har precis det här beteendet. Som drar den sämsta slutsatsen. Den illvilligaste tolkningen och gör den sämsta läsningen av allt som skrivs. Ofta gör det i godhetens namn. Och är stolta över det.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
8 oktober, 2020

I ett avsnitt av Skäringer och Mannheimers podcast berättade de om vanliga frågor de får i intervjuer. Som: varför finns det så få roliga kvinnor? Frågan är helt felformulerad. Det finns nämligen otroligt många roliga kvinnor. Det vet alla som kissat på sig av skratt tillsammans med sina närmsta väninnor. Där det är högt i tak, man kan driva med allt, vara hur politiskt inkorrekt man vill och skratta åt sånt som är tabu för kvinnor att ens prata om. Den rätt formulerade frågan är givetvis: varför finns det så få roliga kvinnor i det offentliga? 

Vi kvinnor får redan som flickor lära oss att det viktigaste är att vara snäll och omtyckt. Om någon ändå ogillar en är det viktigt att anstränga sig för att bli uppskattad igen. Så varför har vi så få roliga kvinnor i det offentliga? Kanske för att vi har vi en kultur som missgynnar roliga kvinnor. För kvinnor är bara roliga så länge de inte passerar gränsen. Men vad är humor om inte att passera gränser?

Ur den hyllade, roliga kvinnans mun kommer för eller senare ett kontroversiellt uttalande eller ett plumpt skämt som gör någon ledsen. Kanske uttrycker hon sig generaliserande om någon grupp i samhället – eller så får hon en fråga om politik och svarar tanklöst. Genast blir hon stämplad som problematisk. Då faller den roliga kvinnan ner från piedestalen hon aldrig bett om att placeras på. Vi har sett det många gånger. Som när Nour blottade sitt kön i Kanal 5. När Petra Mede drog ett tvångströjeskämt i Eurovision, när Sissela Kyle pratade färgfilm på Guldbaggegalan eller när Mia Skäringer i en instagrampost imiterade Isabella Löwengrip. Ett mycket oskyldigt skämt som ändå fick de kvinnliga läsarna att rasa. Det är osysterligt att driva med andra tjejer. Sådär gör man bara inte. Fy, skäms och be om ursäkt!

Förlåt mig som kommer släpande på en trött och utnött analys. Men jag måste ändå undra: hur ofta blir roliga män granskade? Är Henrik Schyffert en bra förebild? Filip & Fredrik då? Går inte Alex & Sigge ofta över gränsen i sin pod? Och när Henrik Dorsin imiterar en töntig gubbe, hur ska då gubben känna sig? Han blir ju ledsen! Det vore intressant att veta hur ofta manliga komiker censurerar sig själva på grund av rädslan för att vara “obroderlig”. Jag tror aldrig att tanken slagit dem. Tvärtom! För när Robert Gustavsson imiterade Tony Rickardsons och drev med hans bitterhet blev det omtyckt, uppskattat och rosat. Inte minst av Rickardson själv som kände sig smickrad.

Men eftersom kvinnors viktigaste uppdrag är vara omtyckt och snäll justerar hon sitt beteende när hon fördöms. Dämpar lite här och självcensurerar lite där. Och till en början kanske kritiken minskar. Men humor ska ju slå åt alla håll! Det måste få vara okej att trampa folk på tårna. Brasklappar och avböner är inte kul. Och när kvinnan tillslut gjort tillräckligt rätt i systerskapspolisernas ögon. Ja då tystnar telefonen och hon får kanske inte längre vara med. För nu har hon ju tappat sin edge totalt. Är ointressant. Vad hände?! Hon som brukade vara så rolig…

(Utdrag ur en krönika jag skrev för Expressen 2018 – men tyvärr lika aktuell idag! )

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
24 september, 2020

Jag vill skriva några ord om säsongspremiären av vår podd som väckte starka känslor. Vi klippte om den flera gånger för att få till rätt tonträff och när jag hörde den slutgiltiga versionen sa jag till Erica. Är du inte lite väl hård mot dig själv i den här versionen? Men det kanske är bra för då kommer den nog inte orsaka något rabalder…

Nu visade det sig att en av personerna vi pratade om i podden tog väldigt illa vid sig. Hon skrev också inlägg om det vilket från hennes plattformar ledde till en strid ström av kommentarer. Flera intressanta och relevanta synpunkter som framförallt Erica svarat på. Och därefter följde sånt som handlade om att vi var äckliga, fula, tjocka, vidriga. Hemska mammor. Bittra kvinnohatare som förtjänar skit. Eller att dö.

Efter tiden som Expressenkrönikör är jag van vid sån retorik så det bekommer mig inte. Däremot vill jag bemöta alla krav på att backa och be om ursäkt. Jag kan inte backa och be om ursäkt för någonting jag inte tycker är fel. Jag kan däremot beklaga att hon blev ledsen. Det var inte vår mening. Och hon har förstås rätt till sin upplevelse.

Det är samtidigt viktigt att det finns utrymme att skämta om kvinnor. Särskilt kvinnor med stora plattformar som har makt. Vi tål det. Jag lovar. Det är något som följer med valet att vara en offentlig person. Och vi har under våra drygt hundra poddavsnitt svingat åt alla möjliga håll och det kommer vi fortsätta göra. Även om vi får fundera på i vilken form.

Jag skrev för några veckor sedan ett inlägg om att orka vara obekväm som kvinna. Även när folk kräver att man borde backa och släta över. Och det jag skrev då är lika sant nu: det är värt att bråka för att kunna få luft.

Tillägg: Eftersom personen som blev ledsen inte vill bli diskuterad ytterligare kommer jag inte godkänna några fler kommentarer som rör det här poddavsnittet. Varken här eller på instagram. Så att ni vet.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
6 september, 2020

I helgen har Jakob hälsat på en kompis i Malmö och storbarnen varit hos farmor. Så jag passade på att hänga med bästis Elina. Vår vänskap är så kravlös. Precis som jag vill ha den.

Jag bjuder hit på övernattning och mys. Men med förbehållet att det är stökigt och skitigt hemma och jag är en gammal äppelskrutt efter en veckas vabbande. Elina svarar att det passar fint eftersom hon är likadan.

Två timmar innan Elina ska komma skickar jag ett sms med den uppgivna texten: Du måste hjälpa mig att skriva min inköpslista. Vad ska jag handla? Vad ska vi äta? Min hjärna är gröt.

Gästen Elina skriver då en lista på allt jag som värdinna behöver köpa hem för att vi ska kunna ses. Jag handlar efter listan och åker hem och börjar städa köket (som är lite av en sanitär olägenhet). Men inser att jag ändå lyckats glömma en grej. Messar till Elina och frågar om hon kan stanna och handla det på vägen? Samt uppmanar henne att komma sent eftersom jag själv är sen.

Elina svarar med en tumme upp. Och sedan skriver hon att jag inte behöver stressa. För att hon ändå inte hann duscha innan hon åkte och kommer vilja börja med att duscha när hon kommer fram. Och att hon inte tagit med sig någonting utan tänker låna allt från mig. Vilket såklart är det enda rimliga.

Sedan ses vi. Och är vårt allra skruttigaste och skabbigaste. Men har ändå så mysigt och roligt ihop. Och pratar om sånt vi inte pratar med någon annan om. Och när vi har lust så scrollar vi telefonen och är tysta. Kanske visar bild på någon influencer vi stör oss på.

Sedan när vi ska sova. Då är det underförstått att Elina sover nere på soffan och jag i min säng. Därför att ingen gillar att sova ihop. Och den där stunden när man lagt sig för kvällen – helt hes och trött och utpratad – det är den mysigaste. Då skrollar hon i sin telefon och jag ser ett avsnitt av Gilmore Girls. Och man är helt socialt påfylld och får därför vara socialt avskild. Fram tills frukosten igen. Då vi börjar vi om med pratandet. Som kan fortgå i timmar. Man vill knappt stänga dörren när man ska kissa för slippa gå miste om samtalstid.

En sån vän. En sån vän unnar jag alla

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
28 augusti, 2020

Den här hösten känns så spännande eftersom jag nu ska arbeta ”på riktigt” för första gången sedan våren 2018 (efter det blev jag gravid och sjuklig och sedan mammaledig). Jag har använt hela det senaste året till att fundera på hur ett hållbart arbetsliv ser ut för mig. Vad det innefattar och innebär?

Jag är ibland rädd för att folk går och väntar på att jag ska bli som innan min utmattning och tror att det är något jag själv eftersträvar. Men så är det ju inte. Mitt mål är att jag ALDRIG ska bli som jag var innan min utmattning. Det var ju hon som blev sjuk. Nu är hälsan det viktigaste och jag funderar mycket på hur hälsofrämjande insatser som träning, bättre mat, godare nattsömn och vila ska rymmas i mitt liv.

Min utgångspunkt i förändringsarbetet är: Vad av det Clara gjorde de tio första arbetsåren 2008 – 2018 ska jag nu göra tvärtom? För det första måste jag inse att det tillkommit många saker i mitt liv. Ett stort jordbruk. Ett växande gård som behöver underhåll. Ett fritidshus. Fler djur, fler barn. Och en kropp med många krämpor. Allt detta måste med i beräkningen.

Det största och kanske viktigaste jag nu gör annorlunda är att reglera min arbetstid. Bara för att mitt arbete är flexibelt betyder det inte att jag ska vara flexibel. Jag svarar till exempel inte på jobb-sms på kvällar eller helger och undviker också själv att skicka sådana. Jag kollar inte mailen på kvällar, helger eller lediga veckodagar. Och kvällsjobb sker BARA i yttersta nödfall. Alltså max att det får förekomma någon gång i månaden. För om det enda sättet för mig att få ihop mitt arbete är att kvällsarbeta – då är det något fel på min arbetsbelastning.

Jag säger nej eller kanske istället för att säga ja till erbjudanden och förfrågningar. Förut hoppade jag på allt, peppade igång och slängde iväg tusen egna idéer. Nu tvingar jag mig att säga nej och fundera. Dåligt entreprenörskapstänk suckar säkert många. Men jag är nöjd med min arbetsbelastning nu och den räcker till att försörja mig och mina anställda. Därför innebär varje ny jobbidé att jag måste plocka bort något jag redan gör. Med det perspektivet är det lättare att hålla huvudet kallt.  

Jag har under lång tid arbetat passionerat med diversifiering. Testat olika branscher, stått på tusen olika ben. Prövat lyckan inom alla möjliga olika riktningar. Men nu vill jag ägna mig åt specialisering. Jag vill bli bättre på det jag huvudsakligen ägnar mig åt. Flytta fokus och resurser dit. Det känns spännande och som en mognadsgrej.

Mitt mål är att bli mindre effektiv. Det kanske också verkar galet? Är det inte meningen att man ska effektivisera? Nja. Mitt problem är inte att jag är ineffektiv utan att jag har för hög produktivitet.  I alla fall sedan jag plockade in min assistent Charlotte som tog över många av surdegarna och väghindren i mitt företag. Det var helt rätt gjort men tiden jag sparar är det inte meningen att jag ska jobba ihjäl mig på – den ska ju ge mig lite luft och skönare tempo. Min målsättning är därför att arbeta på 70% av min arbetsförmåga istället för 100%. Jag kommer arbeta lika långa dagar men få mindre gjort. Knäppt? Kanske. Men här har jag utvecklat lite hur jag tänker.

Med ökad ålder har jag fått ökad lön. Härligt såklart. Men vad ska jag köpa för pengarna? Jo, jag ska köpa tid. Det här gamla inlägget påminde mig om och stärkte mig i den uppfattningen. Folk som höjer sin inkomst köper oftast materiella saker som tvingar dem att tjäna ännu mer pengar och bli ännu mer fast i ett ekorrhjul. Men man kan ju lika gärna köpa tid. Min mamma dog när hon var 52 år ung. Jag hoppas att jag själv ska få bli mycket äldre än så. Men livet lämnar inga garantier. Så mitt mål är att skapa en riktigt bra vardag. Inte i väntan på helg. Inte i väntan på semester. Inte i väntan på stora jobbframgångar eller på pension. Utan bara för att vardagen är vad livet består av. Den förtjänar att bli så bra som det bara går.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
22 augusti, 2020

Jag är så lättad att få börja återvända till våra fina rutiner igen efter ledigheten. Vi fick till det så bra den här våren med alltifrån söndagstvagning av barn, måndagsläsning av läxan, fredagsmys och lördagsutflykter i naturen. Och så storhandling en gång i veckan efter en standardiserad inköpslista. Vi fick till det så bra – ändå var jag spyless på allt det inrutade lagom till sommarlovet. Men nu efter tio veckors paus drömmer jag om att få återgå till rutinerna. Jag ÄLSKAR vår vardag tillsammans.

Jag njuter så av att cykla och lämna barnen på skola, förskoleklass och snart också förskola. Vi hade så mysigt när vi cyklade ihop i våras och nu börjar det om. Skillnaden mot för då är att nu kommer jag komma hem till ett tyst, tomt och ganska städat hus. Som så förblir tills barnen är tillbaka igen. Det känns obeskrivligt härligt.

Jag längtar efter att ostörd kunna ta ett jobbsamtal, svara på ett mail, kunna vara lite rask och ta saker på uppstuds. Något jag inte kunnat göra sedan hösten 2018 – innan graviditeten gjorde mig för sjuklig och svag.

Jag längtar efter att kunna motionera på dagtid. Jag ska ta korta lunchraster och istället gå ut och röra på mig en sväng.

Jag är så glad över att fredagen fått tillbaka sin glans. Med fredagsmys i soffan efter en lång, intensiv vecka.

Jag längtar också efter alla lediga helger och mysiga utflykter som ligger framför oss i september och oktober. Bästa sättet att hantera något roligt som tar slut är att plantera något roligt som kan få ta vid.

Jag är lättad över att slippa semestervikarier i radio och morgontidning. Vill höra och läsa mina gamla vanliga favoriter igen – inte störa mig på inhoppare.

Och som jag njuter av att mina bästa poddar är tillbaka efter sommaruppehållet. Poddar som tar sommarsemester är en kvalitetsgaranti – de kommer alltid tillbaka med så bra, hög energi. Även om det känns surt att vara utan dem under sommaren.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
24 juli, 2020

Vi är uppe i mormors hus i norrbotten. Det har varit omkring nio grader hela veckan. Det regnar massor och myggorna är som galna. Om jag är missnöjd? Inte ett pillekvitt! Jag är så glad när jag är här. Här känner jag mig alltid ledig. Allting är en perfekt kombination av min barndom och mitt vuxenliv och mina axlar sänks flera centimeter.

Jag märker det på barnen också. Hur de suckar lyckligt när vi kommer hit. -Det är sååå skönt att vara här, mamma… Jag tror det handlar om tid. Det här är som min sommarstuga. Här är inte så många måsten. Jag kan ta en tvåtimmars skogspromenad i makligt tempo med barnen. Där vi hittar resterna av ett djurskelett. Ren eller älg och tar genast rätt på bitarna och börjar leka stenålder. Eller så spelar vi arton vändor memory. Eller plockar bär till en smulpaj som vi hjälps åt att nypa ihop. Det finns en tv också vilket är höjden av nostalgi för mig – och lyx för barnen. Det finns ungefär lika få kanaler att välja på som när jag var liten.  Man får liksom hålla till godo. Och därmed känns det så mysigt att ligga och kolla på Nordnytt när barnen somnat – eller att barnen får kika på sommarlovsmorgon medan jag dricker mitt morgonkaffe. Vi har inga tider att passa. Inget särskilt som ska göras. Inga sociala åtaganden. Vi är bara här och känner varje stund in vad vi vill göra.

I veckan har jag och Anna varit här ensamma med alla barn. Sjåigt och påfrestande många stunder. Ändå utan tvekan sommarens bästa vecka. Idag vände vi båten och rodde för att plocka hjortron. Endast dårar tar med fem barn varav en är en ettåring till en knottfylld hjortronmyr. Men de dårarna är vi. Och vi fick ihop nästan tio liter bär. Och hade faktiskt riktigt härligt på kuppen. Det betyder inte att det inte svärs några eder över krånglande årtullar, gnälliga barn eller kliande myggbett. Tvärtom. Men får jag och Anna sedan bara vittja vår godisgömma kvällstid, dricka kaffe ifred och surra ostört. Ja då är vi rätt nöjda med vårt sommarlov.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
14 juli, 2020

Trots min trötthet på morgonen tar jag fram strykbrädan och stryker en ny duk att lägga på köksbordet. Vackert broderad med tunna blomsterslingor. Det är fyra minuters extrajobb. Inte särskilt mycket. Ändå känns en nystruken tygduk som lyx. Något som bara mormor skulle orkat lägga tid på.

Så kliver jag i mina dockstatofflor och går ut i trädgården med en sax. Klipper in schersmin, de sista kanelrosorna, luktärter och pioner. Ordnar en liten bukett med en blandning av de mest väldoftande blommor jag vet. Sätter den i en vas jag tar ur vitrinskåpet. Vars hyllplan pryds av virkade hyllremsor som gör mig glad varje gång jag öppnar skåpet. Ingen annan ser det än jag själv. Men det är ju faktiskt för mig själv som jag har gjort det.

Jag har grus i ögonen så här tidigt på morgonen. Men jag får märkligt nog ny energi av att hälla över mjölken till en fin karaff. Ett helt onödigt extra moment som ändå har sin egen mening. Karaffen väljs med bordsduken i åtanke. De blå blomsterslingorna passar fint ihop. Att välja vackert tar några ögonblick längre jämfört med att bara ta vad som helst. Men att göra det fyller på min energi. Tar inget ifrån mig.

Jag plockar fram lite knäckebröd, smör och ost. Lägger upp allt på en rustik skärbräda. Hyvlar gurka och ställer fram flingsaltet i sin söta porslinskopp. Bästa kaffekoppen ska fram plus en stor blommig kopp till mitt te. Varför välja när jag kan få både och? Och trots att det bara är knäckemackor med ost och gurka och snabbkaffe till frukost. Så ser det så gott och hemtrevligt ut. För att det är gjort med omsorg.

Jag väljer köksstolen som ger bäst utsikt. Både över åkrarna och berget. Öppnar morgontidningen. Brer ut den över hela bordet. Plockar beståndsdelarna från skärbrädan och gör långsamt iordning mackorna åt mig själv. Rör ut mjölken i kaffet. Tar min tid. Just nu får barnen gärna ha sina paddor. Ulf kan gott se på Teletubbies en stund till. Jag ska äta i lugn och ro. Njuta litegrann. Sedan har jag kraft att finnas till också för andra.

Att göra vackert, dekorera, duka fint och tända ljus. Det är sånt som ibland uppfattas som att man gör sig till. Som något ganska onödigt. Kanske bekräftelsesökande? Ibland när jag gör fint säger gästen “det behövs inget märkvärdigt för mig”. Jag förstår att det är sagt med kärlek – för att jag inte ska känna någon stress. Men jag känner faktiskt ingen stress. Andra saker stressar och pressar mig. Tar energi. Suger musten ur. Men det här är inte en av dessa saker. Det är ingen uppoffring att göra vackert, lite extra gott och göra det med omsorg. Det är en njutning jag gärna ägnar mig åt. Som fyller på min energi. Som inspirerar mig när jag är trött och sur. Det är någonting som jag gärna låter andra ta del av – men framförallt njuter jag av det själv. Även när ingen annan finns som vittne. Även när ingen ser och bekräftar det.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
3 juli, 2020

Gräsklipparen är trasig så vår gräsmatta har förvandlats till en klöveräng. Humlorna surrar berusat bland vita blommor i tusental. Ulf tultar över gräsmattan, böjer sig ner och nyper en av dem målmedvetet. Bland alla tusen blommor är det just den lilla oansenliga vita han ska ha.

Han håller blomman hårt i sitt pincettgrepp. Tultar vidare i trädgården. Stannar till och tittar på blomman då och då. Håller den mot ljuset. Håller den mot himlen. Släpper inte taget. Känner på blomman med sina små fingrar. Håller fram den igen. Ooooj säger han storögt. Titta! Titta!

Och så ger han blomman till Bertil. Som den finaste present man kan få.

Och vi skrattar. Så knäppt att han bland alla tusentals menlösa klöverblommor ser just den här. Fascineras av precis den här blomman. Verkar inte uppfatta vad hela gräsmattan är full av. Eller så gör han kanske det ändå?

Och det slår mig att det är så här jag föreställer mig Gud. Inför varandra är vi människor lika oräkneliga och anonyma som ett fält av ogräs. Vi kan inte hålla räkningen. Men för Gud är ingen anonym. Gud går mitt i bland blommorna och ogräset och känner var och en av oss. Älskar det han ser. Fascineras. Titta! Titta!

Där vi inte ser skillnad – ser Gud varje kronblads färg och krökning. Hur kvisten böjer sig under blomman. Stiplernas plötsliga avsmalnande och rötternas slingrande utbredning. Gud vet hur just den där blomman skiljer sig från den bredvid.

Det ingen annan kan se – det ser Gud. Den oälskade. Den anonyma. Den som ingen annan vill använda hittar han användning för. I Guds ögon är den till synes oansenliga alltid den särskilt utvalda.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
9 april, 2020

Skärtorsdag inleder slutet för den kristna fastan. Jag skrev ju i början av mars om just min fasta. Om att jag valt en snäll variant som inte skulle pröva mig allt för hårt. Men inte visste jag då att vi alla skulle tvingas fasta den här våren – helt ofrivilligt dessutom. Från nära och kära. Från resor och fester. Från konserter, kyrkan, bio och andra härliga sammankomster. Från betydligt svårare saker än socker, facebook och mejeriprodukter.

Jag tror vi är många som längtar ut ur vår ofrivilliga fasta – kanske nästan inte står ut med den. Men som också märker hur förändrande en fasta kan vara. Kanske upptäcker man att det där suget efter nya saker är som bortblåst när man inte längre har någon att visa upp dem för. Eller att arbetsron faktiskt infinner sig snabbare när man slipper sitta i ett öppet kontorslandskap och vara social. Eller så känner ensamvargen att en stad med trängsel och buller faktiskt är någonting att börja längtan efter när den inte längre finns. Kanske är den här vårens fasta bara en påse skit. Eller så sår den ett frö till ett annat liv. Det liv man egentligen vill leva.

Att fasta är att avstå något. Och i tomrummet som uppstår när något plockats bort – där finns plötsligt plats för nytt att växa. Den kristna fastan tar slut snart. Men vår ofrivilliga fasta den pågår. Vad ska du fylla tomrummet med?

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
1 april, 2020

En psykolog sa till mig att ett sätt att bli lycklig i livet är att lära sig att vara flexibel. Låter kanske lite platt och förenklat. Men det gäller ju i stort som smått. Att kunna acceptera nya lägen utan att hela tiden längta tillbaka till det som var och gräma sig över hur det blev.

Den här våren är ett enda stort flexibilitetsprov för oss alla. Hur klarar vi att ändra våra planer? Kan man hitta ljusglimtar i mörkret? Vem tar tillfället i akt och försöker göra något de vill men i vanliga fall aldrig kan eller hinner?

Det är ju skitsvårt! Men jag försöker se ovissheten som en övning i flexibilitet. Allt är upp och ner och det måste vara okej. Jag hade till exempel sett fram emot att åka till mormors hus en vecka i påsk och åka skidor och ligga skavfötters i soffan och bara vara med familjen. Av naturliga skäl blir det inte så. Först grämde det mig men sedan bestämde jag mig för att detta var ett utmärkt år att fira påsk på hemmaplan. Det har jag ju faktiskt längtat efter tidigare år. Nu tar jag chansen! Och eftersom alla andra (med förståndet i behåll) också firar påsk hemma kan vi ändå fira med vänner och familj. Om än i mycket mindre skala.

Jag ska slå på stort i påsk med mat och dekorationer och göra det mer maxat och påskmysigt än jag brukar. Nu när vi inte reser ifrån alltihop som annars. Det här kan nog bli en alldeles utmärkt påsk om vi får vara friska. Och får vi inte vara friska så får vi hantera det med på något sätt.

Övning i flexibilitet som sagt

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
7 mars, 2020

Ibland kan jag få dåligt samvete över att jag har det så bra fast alla innan mig fått slita. Min farmor Beda och farfar Bertil hade ett litet jordbruk men levde på fisens mosse. Min faster har berättat om julen då farmor inte hade ett korvöre att ordna julmat för. Och då var det ändå bättre än Bedas egen familj hade haft det. Min farmors pappa hamnade nämligen i fängelse på Långholmen efter att ha stulit mat till sin hungriga familj. Han var egentligen en alldeles otrolig man – en riktig uppfinnare. Den första i den lilla västerbottniska byn som hade elektricitet. Han ordnade sig nämligen ett eget litet vattenkraftverk i bäcken vid huset. Tänk vad som kunnat bli av denna uppfinningsrika, intelligenta man om han bara fått utbilda sig?

Min pappa var första generationen i släkten som fick utbilda sig. Han gick musikhögskola och blev musiklärare.

Min mormor Rut och morfar Karl-Göran hade det inte mycket bättre. Morfar var klipsk och hade läshuvud men som äldsta bror i en fattig familj av skogsbrukare fick han aldrig gå mer än sex år i skola. När han fyllde tretton började han arbeta i skogen som en vuxen karl. Men smal och klen var han i början, stackarn. Mormor fick som ung arbeta som piga hos en släkting och hans elaka, pedantiska fru. Där fick man inte ens lägga sig för kvällen utan att ha dammat av alla sina kläder först. Ner till minsta underbyxa. När hon och morfar gifte sig kunde morfar så småningom utbilda sig till murare. Ett slitsamt yrke som tillslut gjorde honom halvt döv på båda öronen. Mormor skötte hemmet och barnen men var också dagmamma, stod i kiosk och städade på apoteket under en himla massa år.

Min mamma var första generationen i släkten som fick utbilda sig. Hon flyttade från Jokkmokk och blev sjuksköterska.

Jag och min syster saknade inget under vår uppväxt. Vi hade såklart inte gott om pengar med en lärare och sjuksköterska som föräldrar. Men vi hade det bra. Framförallt satsade mamma och pappa alltid på oss. Vi fick spela teater. Lära oss instrument. Åka konståkning och ta danslektioner. Vi gick i konstskola och filmskola och på gymnasiet valde vi båda musiklinjen. Det kreativa uppmuntrades av både pappa och mamma. Och hade mamma varit ung idag hade hon säkert arbetat med någonting helt annat än att vara sjuksköterska. Så konstnärligt lagd som hon var. Precis som pappa.

Jakob hade det mycket sämre ställt under sin uppväxt – hans familj levde på existensminimum när vi blev ihop. Idag säger vi ofta till varandra hur glada vi är över att ha råd att åka slalom med våra barn. Gå ut och ta en fika. Åka på badhuset hela familjen eller köpa nya vinterhandskar till barnen för tredje gången samma vinter. När de envisas med att komma bort. Jag är så oerhört medveten om vilken enormt lyxig ekonomisk verklighet vi har. Inte bara jämfört med generationerna innan oss utan också jämfört med många av våra bekanta. Ändå är Jakob bonde och yogalärare. Det är inte direkt som att vi är TVÅ välbetalda vuxna i familjen. Jag tackar bara min lyckliga stjärna för att jag råkade börja blogga för fjorton år sedan.

Förra vintern lyssnade jag på hela Mina Drömmars Stad-serien av Per Anders Fogelström. När jag hörde Helge Skog berätta om den fattige Henning som kommer till Stockholm 1860 för att skapa sig ett bättre liv. Ja då kände jag raseri. Faktiskt klasshat. För då blev det ännu en gång tydligt för mig hur hela vårt välstånd är byggt på axlarna av fattiga människor. Som min egen släkt varit full av. Och hur alla pampiga hus i Stockholm står där tack vare att ryggarna bröts på arbetarna som slavade och byggde dem. Jag greps av ett ursinne som jag sällan känt förut. Och det har inte klingat av ännu. Och mer än någonsin känner jag skuld över hur bra jag får ha det idag. För att folk innan mig slitit ut sig.

Jag känner skuld över vetskapen om att jag redan efter mitt första arbetsår tjänade bättre än mamma gjorde efter alla år i vården. Trots att hennes jobb var så mycket viktigare, svårare och mer ansträngande än mitt. Jag vet att min mamma såklart bara hade varit glad för min skull. Men rättvist är det inte.

Fram tills ganska nyligen stod en stor del av vår befolkning upp för jämställdhet och likvärdig utbildning. Fri barnomsorg och sjukvård för alla. Betald semester varje år. Allt sånt som gjort att mina förfäder kunnat lyfta sig ur fattigdom. Allt sånt som fattiga velat ha och som de rika velat förneka dem. Men idag har vi svenskar det så bra att vi glömmer. Också vi som bara någon generation tillbaka var fattiga skogsarbetare – också vi glömmer.

Men jag ska inte glömma. Jag ska alltid veta var jag kommer ifrån. Vilka samhällsstrukturer jag kan tacka för att idag ha hela tänder, astmamedicin, vettig barnomsorg och betald föräldraledighet. Jag ska inte glömma.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
12 februari, 2020

När Bertil var liten bestod vår hallförvaring av en stor gammal koffert där vi helt sonika tryckte ner alla ytterkläder. Ibland också leksaker, hårtorkar och skoputs. Funkade sisådär med ett barn. Är en fucking katastrof med tre! Första steget i det här med Projekt Bli Fullvuxen är att börja se på saker med klarare, krassare ögon. Se vad man tidigare blundat för. I mitt fall handlar det mycket om mitt bristande ordningssinne. Men också min ointresse för att hjälpa mig själv istället för att stjälpa. Jag har liksom förvärrat för mig själv. Och vi är en storfamilj nu. Vi har tre barn. Lösningar som gick an med en unge är nu omöjliga. Att vara lite oplanerad och spontan var frihet för mig förut. Nu är kontroll och ordning det som ger mig frihet. Den insikten är ett viktigt skifte.

Jag tänker mycket på det min svärmor sagt. Att hon var ganska slarvig innan hon fick många barn. Sedan gick det inte längre – hon var tvungen att bli ordningssam. Jag sätter mitt hopp till att jag är likadan!

Det har varit jättesvårt att gå från att knappt passa några tider (fria jobb) till att lyckas få iväg ungarna varje morgon. Med rätt uppsättning vantar, frukter, läxmappar och gympapåsar. I tid. Det känns först nu som att det verkligen funkar – efter tredje året i skolvärlden.

I somras genomförde vi projekt rensa i källaren. Då vi sorterade, rensade och organiserade upp alla våra kläder. Ganska mycket i en familj på fem där man vill spara kläder mellan barnen för att slippa införskaffa nytt. Vi packade allt i genomskinliga plastbackar från IKEA och märkte sedan varje låda noggrant med dymo. Källaren är ju som vår egen lilla klädbutik där vi går ner för att växla storlekar till barnen som växer ut sina plagg i en grisblink. Så mycket pengar vi förlorade innan vi hade stenkoll på att det faktiskt redan fanns galonvantar till en femåring och badbyxor i strl 62 i källaren. Att inget nytt behövde köpas. Nu har vi sorterat hela klädförrådet i källaren i genomskinliga IKEA-lådor där allting är förpackat enligt storlek. Strl 86/92 i en låda. 98/104 i en annan. 110/ 116 i en tredje. Jag njutryser när jag tänker på det.

Jag har sista halvåret gått från att tycka att det går väl bra med ett gammalt skåp som hallförvaring och det är ju så sjukt fult med trådbackar…till att ÄLSKA trådbackar och min dymo som jag märker ALLT med. Men jag gömmer trådbackarna i platsbyggda skåp såklart. För de är ju fortfarande fula.

Här ser ni hallförvaringen Jakob har byggt. Inte färdig alls. Det ska ju upp fler hyllor och skåpdörrar i spont. Sedan ska allting målas med linoljefärg och resten av hallens väggar kläs i samma spont.

Men bara denna hallinsats har redan gjort mitt liv ca 74 procent bättre. Det är numera en dröm att klä barnen om mornarna. Och de kan själva sortera in sakerna på dess rätta plats.

Vi ska dock ta bort hängsektionen och ersätta den med fler trådbackar. Behövs oändligt med sådana. En ska dedikeras helt till “kvarglömt”. Vi skulle nämligen kunna starta en loppis med allt som barnens vänner glömmer kvar och som såklart aldrig har någon given plats här hemma utan bara blir liggande framme.

Tricket är att ha smala och tydligt avgränsade kategorier så det blir så få ditt & datt-lådor som möjligt. För där hopas och trivs skräpet. Ulf har fyra egna lådor. En för blöjor, en för ytterkläder, en för åkpåse och bäddning till vagnen och en för ombyte av vanliga kläder. För alla gånger man inte orkar hämta/lämna det i hans riktiga garderob på övervåningen…

Och att verkligen märka lådorna är A och O. Visst vet man ändå vad som ska vara i lådan. Men det blir mentalt så mycket svårare att lägga sin vintermössa i en låda som det står “blöjor” på. Man skärper sig liksom.

Förut tyckte jag att det var frihet att slippa hålla ordning. Nu börjar jag tycka att ordning kanske är förutsättningen för frihet? Med ordning hemma så kan jag köpa mig både tid och frid!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
26 januari, 2020

I april har vi bott i vårt hus i elva år. Så här skrev jag på bloggen när jag berättade om vårt beslut att lämna staden för landet.

Vi längtar efter är lugn och ro. Att odla egna grönsaker.  Att ha en stor tomt och fria vidder och en skog bakom knuten. Att ha nära till en badsjö och fina skidspår. Och nu har drömmen blivit verklighet! Vi flyttar i april så hela våren kommer gå åt till att plocka fram trägolv och tapetsera väggarna med romantiska blommor.

Vi var så peppade och pirriga på vårt nya liv. Under ungefär ett års tid hade vi letat hus utanför Umeå. Gammalt och gärna avsides. Men det var inte mycket vi hade råd med eller fastnade för. Och när vi såg annonsen med den här gården var det långt ifrån kärlek vid första ögonkastet. Visst var det gammalt och låg avsides. Men för långt bort från stan och dessutom sönderrenoverat på sjuttiotalet.

Men en decemberkväll åkte vi ändå för att kolla på huset. Vi lämnade ett regnigt, glashalt Umeå och ju närmre byn vi kom desto kallare blev det. Väl framme var det riktig vinter. Typiskt inlandsväder som jag som älskar snö tog som ett gott tecken. Och efter bara en kort stund kände vi att huset – om än inte våra drömmars hus – var både snällt och välkomnande. Varmt, ombonat och knäpptyst. Med vackra originalfönster och ett skafferi man kunde gå in i. Jag kände på en gång att det var ett hus som ville oss gott.

Jag letar vidare i arkivet för att hitta vad mer jag skrev inför flytten. Och det märkliga är att jag knappt skrev någonting? Idag när ett bostadsbyte är bloggmaterial för flera år så är det någonting rart med att vi fattade ett enormt och avgörande beslut i våra liv, att bosätta oss på landet, utan att det fick större avtryck i bloggen än så. Just då i alla fall.

När vi flyttade från radhuset vi hyrt i stan skrev jag.

Vi plockar ner det hem vi byggt upp. Bit för bit. Gardinstänger skruvas ner. Tavlor läggs i högar med tidningspapper mellan. Porslin och glas sveps in i silkespapper och jag klottrar AKTA med röd text på lådorna. Det är sorgligt. Mest för att mamma var med och gjorde i ordning allt. Delade vår glädje när vi flyttade hit. Jag önskar så väldigt mycket att hon fick dela vår glädje över det nya huset. Hon skulle gå runt och stryka med handen över väggarna och ge förslag på färgsättning. På det där ödmjuka milda sättet mamma hade. Hon skulle erbjuda sig att sy gardiner och klä om fåtöljerna och så skulle hon letat i sina gömmor efter saker vi kunde få överta. Jag saknar henne verkligen. Hela tiden

Tänker fortfarande mycket på hur det skulle varit om mamma levt. Alla goda råd i trädgården, alla förslag på färgsättning och möblering. Hon var ju en stjärna på sådana saker. Och det hade varit så roligt att få dela det här med henne. Flytten som inte handlade om något så futtigt som en ny bostad. Utan om ett nytt liv. Vi stakade ut en ny livsriktning.

Bondmoran är mitt ideal. Just nu är jag lycklig då jag tänker på alla bondmoraaktiga saker jag ska få ägna mig åt i framtiden. Jag klurar på vilka frön jag ska beställa hem. Kryddträdgården jag vill plantera. Potatislandet vi ska anlägga. Köksskafferiet jag ska ställa i ordning…

Jag minns hur otåligt jag kände mig när jag skrev de här orden. Otålig att få sätta igång! Vi hade ju så många drömmar för framtiden. Om att odla för självförsörjning och om att ha egna djur. Men det skulle dröja flera år till innan det förverkligades. När vi bott i huset några veckor skrev jag

Alla som kommer hit undrar var våra möbler är. Vi konstaterar alltid att det inte finns några fler möbler. Det här är allt vi har. Två sminkbord. Två fåtöljer. Två sängar. Och så några stolar och ett bord.  Det finns mycket fint att investera i framöver.

Och så var det. När Jakob och jag flyttade hemifrån flyttade vi direkt ihop och vi fick hyra ett möblerat funkisradhus i stan. Därifrån flyttade vi efter 18 månader till vårt hus på landet. Så vi ägde i stort sett ingenting när vi kom hit. Huset ekade tomt och vi saknade också pengar. Allt vi hade gick åt till att köpa huset som kostade oss 210 000 kronor. En struntsumma. Men hisnande mycket pengar för oss på den tiden. Jag kommer ihåg att vi köpte takfärg på Jula eftersom det var billigare än väggfärg och så använde vi det för att rolla allt i hela huset vitt. En dålig ide. För färgen var verkligen självlysande vit och så fort man nuddade i den fick den fläckar.

Tänk att man kan bli så glad över att få köpa en industridammsugare. Att hämta ut ett paket på posten som innehåller linoljesåpa och en skurborste. Att få köpa ett paket skruvar för att fästa en golvlist. Att längta efter en varmkompost istället för nya klackar. Nu sitter jag och skriver en artikel men i tankarna såpskurar jag golv och klipper ner häcken.

Så skrev jag första våren i huset. Då vi hade en enorm energi och så mycket längtan efter att bara få hugga i och ta oss an gården.

Men jag ska inte ljuga. Vi tvivlade många gånger på om vi fattat rätt beslut. För vad skulle Jakob arbeta med? Jag kan ju arbeta hemifrån – men hur skulle han hitta en försörjning som inte krävde att han pendlade i timmar varje dag? Det var ju inte därför vi flyttat till landet. Och dessutom. Om man köper ett hus ska det väl vara ens drömmars hus? Inte ska man nöja sig med mindre? Det här var ju inte den fantastiska Västerbottensgård vi drömt om. Och inte heller det ensligt belägna hemmanet med sjöutsikt. Borde vi ha väntat med att köpa hus tills vi hade råd med något bättre? Var vi inte skyldiga oss själva att maxa våra drömmar? Skulle vi verkligen kunna trivas i längden när det inte var allt vi drömt om?

Idag är jag så otroligt glad att vi slog till! Jag synar bluffen om att det perfekta huset ens finns och att man måste maxa alla drömmar. Saker kan också vara tillräckligt bra. Att nöja sig med lagom kan skänka stor frid. Och elva år senare tycker jag att det ÄR mina drömmars hus i mina drömmars by. Och nu är byn faktiskt viktigare än gården. Mina barn älskar att bo här. Vi har massa vänner. Vardagen är trygg och gemenskapen stark. Och jag kan inte tänka mig att någonsin flytta härifrån.

Men dessa känslor hade aldrig kommit ifall vi inte börjat bo här. Börjat våga skapa oss ett sammanhang. Vi hade aldrig kunnat få insikten utan erfarenheten. Man behöver faktiskt återvända till en plats några hundra gånger för att själen ska förstå vart hemma är.

Nu vet jag.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
21 november, 2019

Innan jag blev mamma till två pojkar kände jag att jämställdhet mest handlade om kvinnor och flickors rättigheter. Om vår möjlighet att leva bra liv. Att vara ung kvinna är svårt. Kroppskomplex, betygshets, sociala spel och hårda krav.

Men när jag minns min tonårstid tänker jag också på de innerliga, nära vänskapsrelationerna jag hade med tjejer. Hur jag fick en Ipren från en förstående tjejkompis. Hur någon annan bjöd på en tvårutors Plopp från skolcafeterian för att ta udden av PMSn. Jag tänker på hur vi stod i flock och väntade på varandra när någon skulle gå på toaletten. Först när alla var klara följdes vi åt till matan i samlad skara. Alla ska med. Och sedan satte vi oss tillsammans. Och de snubbar som aldrig fick plats vid killarnas bord – varken fysiskt eller personlighetsmässigt – de fick äta med oss.  Jag tänker på hur jag grinade i ett övningsrum på musikskolan och hur tjejerna blockerade dörren inifrån så att jag skulle få grina klart ifred. Jag minns hundra kramar och peppiga sms. Jag minns också kvinnliga lärare som strukit över kinden, stöttat, förmanat och kommit med goda råd. Lagt sig i och varit rimliga, vettiga och underbara förebilder. Några manliga lärare som gjorde samma sak kan jag inte komma ihåg.

Jag vet att jag riskerar att låta som en sådan där odräglig pappa som blir feminist först när han får döttrar.  Men jag måste ändå erkänna att mitt feministiska fokus flyttades när jag fick söner. För vad ska vi göra med sönerna? Jag tänker på dem och hjärtat blöder! Killar är så utsatta – inte minst av varandra. Småpojkarna är rädda för storpojkarna på rasten. Rädda för fotbollar i magen och handduksrapp i omklädningsrummet. Snöbollar som sylas i huvudet. Hårda tacklingar, taskiga skämt och tuff jargong. Att få byxorna neddragna. Eller kalsongerna uppdragna. Det är pojkarna som leker så våldsamt på rasten att en kompis axel åker ur led. Det är pojkarna som slamsar så mycket att deras skolresultat blir lidande. Det är pojkar som inte får klä sig som de vill – för att de tappar i status om de är feminina. Det är pojkar som får lära sig att det är töntigt att bry sig om betyg. Pojkar som inte får gråta. Som övar på att flytta sin smärttröskel. Och som unga vuxna blir det ännu värre. De både utsätter andra och utsätts själva för klart flest våldsbrott. De flesta hemlösa är män och de flesta som hamnar i missbruk likaså. Män utbildar sig i lägre grad och har också sämre skolresultat. Var femte man uppger att han saknar en nära vän och unga män är överrepresenterade i självmordsstatistiken.

När jag såg dokumentären om Tim Bergling (Avicii) fastnade jag för hur han kämpade för att kommunicera att han inte klarade mer. Inte orkade. Och hur han omgavs av män som inte nickade förstående, inte fyllde i hans meningar, inte snappade upp vad han sa mellan raderna. De mötte honom inte halvvägs och hjälper honom inte att fatta besluten han behöver för att kunna må bättre. De vill inte se. Eller förstod inte.

Och precis det han nekades av männen i sin omgivning är det som vi kvinnor är så bra på att ge varandra. Vi är fostrade till det. Förståelse. Bekräftelse. Att se varandra. Väninnornas funktion är att säga -Gå hem och ta en Ipren och lägg dig och sov. Strunta i dina träiga svärföräldrar som bara lägger sig i allting. Här, ta en kakbit till. Nu ältar vi din knäppa chef en stund, ditt krisande äktenskap eller din begynnande utmattning.  Kanske gråter vi lite eller skrattar tills vi kissar på oss. Väninnor hjälper varandra att se klart.

När feminister pratar om de samhällsproblem som det manliga könet skapar och själva blir offer för. Ja då händer det att något ljushuvud påpekar att ”det minsann är kvinnorna som uppfostrat pojkarna så de måste ju göra något fel”.

Det är egentligen för dumt för att bevärdiga med ett svar. Men om någon nu ändå undrar vill jag slå fast att felet inte är vad kvinnorna gör. Utan vad männen inte gör. Deras frånvaro. Deras oförmåga och ointresse för att vara de goda förebilder som pojkar förtjänar.

Det är synd om pojkarna. Ni män får fan ta och fixa det här nu.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
23 oktober, 2019

Här har jag gått sedan jag var liten. Den lilla allmänningsvägen vid mormor och morfars hus, som nu är mer av en igenväxt stig. Och här har generationerna innan mig också gått fram. Vallat hem korna, plockat lingon, ordnat kolmila.

Minns fortfarande prästens fråga på konfirmationslägret i sjuan. -Vad är viktigast? Trygghet eller frihet? Så dumt, tänkte jag då. Det finns väl ingen frihet utan trygghet? Och inte heller det omvända. Jag kände mig hemskt djupsinnig när jag som fjortonåring svarade prästen detta. Men det är ju sant!

Trofasthet. För evigt. Löften om i nöd och lust skrämmer mig inte. Det finns ingenting nervöst med att binda mig och skapa långvariga relationer till andra människor. Jag kan nog inte tänka mig någonting som är mindre läskigt. Flyktighet, kärlek med förbehåll, rastlöshet och fria tyglar gör mig däremot rädd. Och inte ett dugg friare.

Fri är jag där jag är som allra mest trygg. Och när jag är trygg är jag som allra mest fri. Och det är jag när jag går här. Längs allmänningen där mina förfäder gått innan mig.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
19 september, 2019

Den 19 september för tre år sedan tog jag dessa bilder. Efter att jag varit i skogen med barnen och plockat lingon. Det var soligt och kallt och hemmet var kaos av alla ouppackade resväskor efter fiskeveckan. Jag var fortfarande väldigt sliten och ledsen efter utmattningen – och därmed ganska nöjd över att orka med bärplockningen.

Idag, den 19 september. Är det soligt och kallt. Och hemmet är kaos av alla ouppackade resväskor efter fiskeveckan. Och jag ska inte ut i lingonskogen utan till kontoret. Uträtta hundra ärenden och sedan möblera om och göra lite höstfint i studion. Reklamera båda sonens glasögonpar samt ta ett viktigt möte med en person jag och Annakarin samarbetar med för en ny affärisidé. Det blir nog en sen kväll i lokalen. Och allt gör jag med lillen i sele. Fint att han får vara med. Och att jag orkar.

Skillnaden nu mot för då. Är att jag kan anstränga mig. Om jag ser till att få återhämtning före och efter. Det verkar faktiskt som att jag börjar lära mig det nu. Att lägga in den där vilan både innan och efter utmaningen. För för mig är den här dagen en utmaning. Det kanske också är en skillnad? Att jag har förmågan att se saker mer för vad de är.

Imorgon blir alltså en lugn dag hemma. Med pill i naveln, kaffe och middagslur med bebisen.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
16 september, 2019

Jag har den där tyngden i kroppen som kommer när man gjort något roligt som man sett fram emot länge. Men som nu är över. Kvar är bara ett enormt tvättberg. Ouppackade resväskor och ytterkläder som luktar rökt fisk.

Ja. Fiskeveckan är slut och jag kom hem i lördags. Vi hade Annas familj och pappa på middag på lördagskvällen. Sådär i förbifarten. Innan de skulle resa vidare. Fick mig att känna hur det vore att ha min syster på nära håll. Vilken lyx om vi ofta kunnat äta helgmiddag ihop. Låtit kusinerna leka medan vi surrat i köket.

Nu saknar jag mormors hus, att vara med mina systerdöttrarna, att elda vedspis på morgonen och dricka kaffe med farsan innan resten av familjen vaknat. Och jag är ännu sjukare än när jag åkte dit – så gårdagen sov jag i princip bort. Tur då att vi har matlaget! För det vankades pizza igår kväll och alla fick komma. Också alla sjuka. Ingen var rädd för att bli smittad eftersom alla redan var smittade. Så vi hostade, snörvlade och delade köpespizza tillsammans. Och saknaden efter min familj blev lite lättare.

Den här måndagen är förkylningen liiite bättre. Så jag ska försöka rycka upp mig. Tvätta några maskiner. Sortera tillbaka allt från resväskan. Försöka göra lite höstfint här hemma. Tömma askan i vedspisen så vi kan börja elda igen. Hemma är inte det värsta man har. Vardagen är inte fy skam inte. Måste bara ge allting runtomkring mig lite kärlek.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
13 augusti, 2019

I snart nio veckor har jag haft sommarlov själv med tre barn. Jakob som är bonde har arbetat 60-70 timmarsveckor – så jag har varit rätt ensam om dagarna. Och det har gått förvånansvärt bra. Jag har åkt tåg över halva landet, kört åttio mil i bil själv med ungarna och packat badväskor och matsäckar och barnens kompisar och skjutsat i ett kör. Samtidigt donat på med delar av företaget som inte riktigt kan ta semester.

Visst är jag trött, men bara lite. Mest är jag lugn på insidan. Mjuk men stark av att jag kunde. Det fascinerar mig. För sex månader sedan var jag ju ett gravidvrak. För tre år sedan var jag utmattad. Åt antidepressiva och kämpade med mycket ångest och oro. Hade svårt att orka med barnen på egen hand.

Nu orkar jag så himla mycket igen. Tänk att man kan läka så bra? Det betyder dock inte att jag orkar allt. Såklart inte allt. Jag beter mig framförallt helt annorlunda mot för innan jag blev sjuk. Till exempel kör jag inte på med så långa dagar längre. Förut när barnen somnat för kvällen – då tog jag ett omtag här hemma. Plockade, städade, sorterade. Allt som inte hunnits med under dagen försökt jag komma ikapp. Jag gasade mig igenom tröttheten och arbetade tills jag kom in i andra andningen.

Sånt orkar jag inte längre. När barnen somnat har jag lagt mig att se på serier och lyssna på poddar. Jag har låtit badkläderna surna i hallen och disken stå kvar på bordet. För att jag är trött. Och när man är trött, då vilar man. Den känslan är ingenting jag kan köra över.

Amningen har hjälpt till också, genom att tvinga mig att ta många korta pauser. Då jag ligger i sängen och slappnar av och stryker bebisen i håret. Med både Bertil och Folke har amningen ofta stressat mig. För att den har känts som ett jobbigt avbrott i mitt flow. Men nu vet jag att avbrott kan vara bra när man har mina maniska drag. Jag som annars kan arbeta en hel dag och både glömma bort att äta och gå på toa. Om bara arbetet är nog roligt.

Jag har också försökt bestämma mig för vad jag ska skita i. Som trädgården. Har inte rensat ogräs mer än en gång på tre månader. Och inte ens orkat köpa perenner för att ersätta allt som dog förra sommaren. Trots att trädgårdsarbete är så roligt har jag bedömt att orken inte finns där. Att den måste sparas till annat. Det kommer ju fler somrar.

Slutligen har jag försökt hålla mig lugn kring barnen. Varit nära dem men erbjudit stilla aktiviteter tillsammans. Som att spela spel, läsa böcker. Bada badkar tillsammans.

Jag vet inte vad jag vill säga med den här osammanhängande texten egentligen. Mer än att ge lite hopp till dig som också varit utmattad. Som är där nu, eller är på väg ur det. Och tror att du är så här skör och ömtålig för alltid. Så behöver det inte bli. Ge det lite tid. Var snäll mot dig själv. Du kan lära något av utmattningen också. Den kan ge dig erfarenheter som på sikt ger dig bättre livskvalité. Ha lite tålamod bara <3

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest

Sök på underbaraclaras.se

Kundtjänst

Har du frågor kring din order eller något annat som berör min butik, vänligen hör av dig till:

Eller använd formuläret nedan.