En av Ellen Keys mest omtyckta och lästa skrifter är Skönhet för alla. Första delarna av den publicerades redan 1899 och är på många sätt ett manifest över vad som idag betraktas som god, svensk design. Jag läser den och ömsom roas av den mästrande tonen – ömsom stannar upp, stryker under och gör hundöron. När Ellen så småningom ritade och planerade Strand förkroppsligades många av hennes ideer om skönhet.
Här kommer några av mina favoritpassager från Skönhet för alla, tillsammans med bilder från Strand, där jag har förmånen att vistas just nu.
”Ett rum får en själ först när en människa där röjer sin själ, när den visar oss vad denna människa minns och älskar, hur hon dagligen lever och arbetar.”
Ellen Key var en förespråkare för det enkla, lokalt tillverkade hantverket utan onödigt prål och bjäfs. ”Handgjort har alltid varit den fattiges lott och den rikes privilegium.”
”För ett verkligt innehållsrikt samkväm gäller den gamla lukulliska regeln: man bör inte vara färre än gracernas antal, det vill säga tre. Eller fler än musornas antal, det vill säga nio. På sin höjd kan man addera gracernas antal med musernas och därmed bli tolv. Att gå över talet tretton är nämligen olyckligt, inte för vidskeplighetens skull men för sällskaplighetens!”
”En rik person, med väggarna fulla av tavlor, som han skaffat sig eftersom det anses fint att ha tavlor, är mycket fattigare än en arbetare, som om söndagen på museum uppsöker de tavlor, som han lärt sig älska, eller dagligen i sitt hem fröjdas åt en enda verkligt vacker avbildning av ett stort konstföremål.”
”Vid valet av sådana konstsaker är det mina egna ögon, inte mina bekantas som jag skall glädja med dessa saker. Och det är dessutom endast genom att verkligen älska en konstsak, inte genom att köpa den, som jag äger den.”
”Varken land eller stad är alldeles lottlösa, när det gäller skönheten. Denna kan överallt förmedla sitt glädjande, förhöja inflytande, bara människor börjar öppna sina ögon och hjärtan för allt det vackra. Men först och främst måste de lära sig att inse att det vackra inte alls hör till livets överflöd, utan att man arbetar bättre, mår bättre, blir vänligare och gladare om man i sitt hem möter vackra former och färger på de saker som man omger sig med.”
”Även om det bara till viss del beror på oss själva om livet blir lyckligt, så kan vi i alla fall själva avgöra om det ska bli rikt och skönt. Det senare beror på om vi lär oss se, höra, gå[…] Det skulle alltså finnas olika sätt att se, att gå, och att höra? Javisst! Den ena människan ser till exempel att där står det ett hus, där är en träddunge och där ligger en oslagen äng. Den andra människan ser också hur vackert huset ligger inbäddat i det gröna, hur vackert solljuset glimmar på trädens lövverk och hur ängsblommornas mångskiftande färger blandas med varandra.
Den förstnämnda människan märker nog att stormen viner och att fåglarna sjunger. Men den andra förstår vad stormen säger och fågelkvittret ger återklang i hennes hjärta. Den ena ser på tavlor med en hastig blick och tavlorna säger henne ingenting. Hon känner sig inte rikare och gladare genom att gå och tänka på de djupa färgerna eller det själfulla uttrycket i ett konstverk. Hon läser en bok för att få tiden att gå, inte för att få näring till sin tanke, sin fantasi, sin känsla […] och när hon hör andra tala innehållsrika ord, då går dessa som moln över hennes huvud och faller inte som fruktbringande regn över hennes själs marker. Man finner därmed att inte alla som har två ögonen i huvudet ser, eller att alla som går omkring på ett par friska ben, lever. ”
Ellen Key hade begreppet Dagdåd som en slags ledstjärna i livet. Något hon inspirerats av från sin stora förebild Goethe.
”Man borde varje dag se en vacker tavla, höra någon god musik, läsa en värdefull bok och göra åtminstone en god gärning!” Det är ett dagdåd.
Ellen hade starka åsikter kring värdet av att bevara gamla traditioner i hemmet och förespråkade en viss konservatism, inte minst kring högtider.
”Ena året firar man julen på ett sätt och andra året på ett annat. Det ena arrangemanget finner husmodern besvärligt, det andra finner husfadern onödigt. Så överger man dem och det uppstår en rörlighet i festvanorna som barnen medvetet lider av. ”Varför får vi inte detta i år? Vi hade det ju så i fjol? Snälla låt oss ha det så som vi hade det förr!” hör man ofta barnen bedja. Och de röjer genom denna konservatism en djupt etisk och estetisk självbevarelsedrift. För det är upprepandet, vanorna som på alla hemlivets områden bestämmer känslornas djup och innehållsrikedom.”
”En mor, som är hemlivets konstnärinna, kan för kvällens samvaro skapa det lugn som redan det ger barnen en festlig känsla. Hon förstår att med några blommor i en vas eller andra enkla små anordningar för trevnaden fylla barnens sinne med omedveten skönhetsglädje.”
”Under gemensamma vandringar, särskilt när hemmet ligger ute på landet, flödar glädjekällorna över för den som förstår att lära barnen se hela naturen som en fest. Från knoppningen av sälgens luddiga ”gåsungar”, av blåsipporna och lärkan, till den första vita snön! Det är kunskap och poesi på samma gång.
Genom att de vuxna på så sätt lär barnen se och förstår naturen blir hela året för de små fyllt av levande skönhet […] de lär sig älska all skönhet omkring sig, så som konstnären älskar den [….] Och även den vardagliga enformigheten genomsyras av innehållsrikedom för dem, när de vänjer sig att leva med alla sinnen, att njuta av skönheten med alla sinnen.”
”Stackars björk! All din fägring, all din kraft, all din rikedom hindrade inte att yxan satte till din rot, att sågen gjorde dig till ved. Du blev ”värderad” och du blev ”samhällsnyttig”. Men det kostade dig ditt liv… Den sista glöden mörknade. Under falaskans gråvita flagor blänkte dock ännu några kol, ett par heta, glimmade ögon, vilka tycktes fråga: Är människornas öde då annorlunda?
Ja, svarade det inom mig, människornas öde är annorlunda, men ofta mindre värt. Även vi rycks ofta ur den tillvaro där vi levt vårt verkliga liv, bort till nyttans värld. Men där blir vi inte alltid, som vedträet, upplivande och värmande skönhets- och glädjespridare. Vi torkar ut, vi brinner inte. Först när vi inser att vi måste brinna om vi vill göra livet varmare och skönare för oss själva och andra, först då skall våra människoöden i innehållsrikedom kunna jämföras med trädets, som falnar på vår härd!”
”Tänd och brinn” på latin. Står målat på öppenspisen i salongen.
(citaten är återgivna som de är skrivna i Hedda Janssons moderniserade tolkning av Ellens Keys Skönhet för alla, utgiven 2006)
