Termometern vid köksfönstret visar -32 grader och termometern på bilen visar -39 ikväll. Så någonstans däromkring håller sig temperaturen utanför stugdörren. Röken står som stelnad sockervadd och det gamla huset jämrar sig i kölden. Det brinner för fullt i husets tre eldstäder.
Jag minns vad min mormor berättade för mig. Om hur hennes snälla mjuka pappa – född på mitten av 1800-talet – värmde filtarna framför eldstaden i barnkammare. Höll upp dem mot kakelugnen och stoppade om syskonen med omsorg. En kärleksfull gest som på den tiden inte ofta visades av en pappa.
Jag minns tidigare jular vi firat här i stugan. Hur kallt det har varit vissa år och hur mormor energiskt spikade upp yllefiltar på väggarna runt min tältsäng. Och sedan bestämt lassade lager efter lager av tunga täcken på mig – så att jag knappt kunde röra mig därunder. Och hur jag drog in huvudet under täcket och bara lämnade en liten glugg att andas genom. Hur tryggt det var att ligga där och höra slamret från de vuxna i köket.
Ikväll bäddade jag syskonbädd på golvet i vårt sovrum i stugan. På hopskjutna madrasser – pojkarna iklädda ullunderställ och tjocksockar. Och sedan de krupit ner under sina täcken vek jag in kanten under tårna, så att ingen kyla kunde leta sig in. Och över alla de inbakade gossarna la jag sedan ytterligare ett stort täcke och tryckte fast det längs madrasskanterna. Sedan blåste jag med min andedräkt varmluft, från magtrakten ner till fötterna. Och när barnen efter mycket fnissande till slut kom till ro, la sig Essa vid fotändan och rullade ihop sig som en lussekatt.
Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma. Alla sova i enslig gård djupt under midnattstimma.
Förutom jag då. För jag sitter här i midnattstimman och har eldvakt och skriver till dig.
Vi är i stugan över nyår, min systers familj och min. Här är 29 minus och vackert så man inte vet var man ska ta vägen. Vi funderade länge på om vi skulle orka åka upp och få igång huset och dra med oss mat och paket och allt. Men nu när vi är här känns det SÅ värt det!
Den här bilden tog jag strax efter tolvslaget då Anna och jag gick på vår traditionsenliga nyårspromenad. Lite tidigare på kvällen hade vi delat ut paketen som låg under vår nypyntade julgran. Många jäktas över att julen nu kastas ut hos var och varannan i sociala medier – men den är ju inte ens halvvägs ännu! Känn lugnet och försök att inte smittas av stressen från alla andra. Här oss oss blir julen kvar till Tjuonddag knut.
Vi har åkt mycket skidor på jullovet. Så härligt att åka ut med storpojkarna i spåret. Susa fram i nedförsbackarna, stanna och förundras över snön på alla träd och sedan dela tekniktips med varandra. Vi kämpar alla på för att få bättre teknik.
Skidåkning är verkligen den träning som ger mig mest glädje. Blir lycklig direkt jag kommer ut i spåret och kan inte sluta le. Åker som ett fån med tänderna framme så att jag får ilningar.
Lika mysigt att åka på kvällen
Som på dagen, när den försiktiga vintersolen smeker ögonlocken
Och det är så tyst att man inte hör annat än ljudet av sina egna hjärtslag.
Efter fem dagar hos Jakobs mormor åkte vi hem igen och laddade om för att min systers familj skulle komma.
Blir ju ingen jul om jag inte fått ha övernattande gäster några dagar och duka fram allt mitt fika, min dunderglögg och alla fint porslin.
Gjorde en ceasarsallad på grönkål – för alla var sugna på sallad.
Dressingen är så god att man kan äta den med sked.
Älskar att min syster och mina systerdöttrar kommer hit. För de ser allt jag gjort sedan sist och är så flitiga med att uppmärksamma det. Pyntet, granen, myset!
Högljutt bli det däremot med fem pratglada kusiner runt bordet.
Efter middagen drog vi fram teven och tevespelskonsolen pojkarna fått i julklapp – med flera gamla retrospel på. Jag hade ju aldrig tevespel när jag var liten så jag fattar noll. Men Jakob och barnen gillar att spela ihop.
Men så småningom bytte vi till sällskapsspel istället. Vi spelade Ska vi slå vad? allihopa och det var så roligt! Perfekt familjespel för alla åldrar. Vi stannade dock uppe alldeles för sent.
Och segade oss därmed upp imorse. Uffe gosade med stortjejerna och lekte att han var deras hund.
Vi åt en stadig portion frukostgröt
Och sedan hedde sig alla ungar ut för att gräva en labyrint.
Men jag donade på inne. Griljerade en skinka och värmde skinkspad till dopp i grytan.
Tycker extra mycket om mitt kök i juletid!
Mjukkaka och tunnbröd från närmsta bagarstuga.
Och julskinka på grisfatet.
Julens första dopp i grytan för mig. Adderar gärna lite lagerblad så att buljongen smakar ordentligt.
Efter maten spelade barnen en match medan Bertil läste i sin rollspelsbok. Och sedan drog vi iväg och åkte skridskor på byns bana.
Anna skottade banan
Medan jag skridskade runt. Folke ville göra köttbullen mellan mina ben och som synes fruktade jag att bli permanent sargad av hjälmattacken mot underlivet.
Men det gick fint! Puh!
Uffe beundrade storbarnens framfart och kämpade tappert på med att försöka hålla balansen på sina skridskor.
Vi åkte på en bra stund men när det blivit mörkt drog vi hem igen och då hade barnen förberett labyrinten åt mig och Anna. Vi fick krypa i gångarna mörkret och leta efter gömda vedträn samtidigt som Bertil var ett monster som kröp efter och försökte attackera oss. Vi skrek och skrattade så att vi blev helt lealösa och tappade krypförmågan men vi klarade utmaningen till slut!
Sedan värmde jag glögg och vintermumma och dukade fram kakor och lite ost att toppa dem med.
Så otroligt härligt med mellandagarnas lek, stoj och stök! För parallellt med allt det så pågår en väldigt lugn och härlig vila. Från jobbtankar och andra tråkiga plikter.
Åh vilken vilsam jul det är! Vi firar hos Jakobs mormor – femton personer, tre hundar och en katt – i ett litet hus på landet. Det låter kanske inte så vilsamt men för mig som varit värdinna och ordnat jul hos oss de senaste tre åren var det härligt att få åka bort. Särskilt som jag firat jul i över ett år nu i och med skapandet av julboken.
Hos Jakobs mormor är det liknande jultraditioner som hemma hos oss. Nämligen kakfrukost på julaftonsmorgonen. Ett koncept jag föredrar alla dagar. Kaffe och sötebröd.
Några kändisar från Underbar Vinter – som nougatrutorna och hasankakorna.
Och givetvis en adventskaka.
Efter julfrukosten stack några ut och åkte skidor, andra tog sparken och själv tog jag apostlahästarna och travade runt byn.
Så extra vackert här på vintern
Med snö på varje gren och tak
Felicia var söt som en docka
Men sedan kom jag inte ihåg att fota något mer förrän det var dags för julbord
Första julmaten jag äter i år och det var ohemult gott! På kvällen öppnade vi paket och jag tycker att det är så spännande fast jag inte får ett enda. Älskar att se barnens glada miner.
På juldagen sov vi ut och gick till kyrkan vid elva. Praktiskt när kyrkan ligger bakom huset.
Fridfullt att vandra runt bland de översnöade gravstenarna
Och alltid så värt att få sig lite andlig spis och påminnas om julens huvudsak.
Sitta och titta ut i vintern och njuta orgelspelet
Och känna värmen från hundra stearinljus.
Det är så mysigt hos gammor för i Jakobs familj sitter alla nere i köket och löser korsord, spelar spel, lägger pussel, ritar och pratar i timmar varje dag. Köksbordet med den otroliga utsikten är navet i alltihop. Och ofta när jag känner mig lite utarbetad tror jag att det är mer ensamhet som behövs för mig. Men ganska ofta är det faktiskt inte det som är bäst. Jag är ju redan själv så mycket! Tvärtom kan umgänge med släkten vara precis det som effektivast sänker min puls och få mig att koppla bort jobbtankarna.
På kvällen är det skönt att gå ut ett gäng och skaka ner julmaten.
Längdskidor – eller spark genom byn. Finns så många söta små hus att spana på här.
Riktigt julstämning!
Så sparkar man tills man blir nedkyld och sedan svettig och trött i ryggen som är dubbelvikt…
och då skyndar man sig in, och värmer mer te och äter fler småkakor innan man går och lägger sig och läser!
Nu är dagen här. Dagen vi räknat ner till och fäst så många förhoppningar kring – den allra viktigaste dagen när man är barn. Men som vuxen är det bara en pärla på det långa pärlband som är december. Inte ens den vackraste eller viktigaste pärlan – utan en av många. Det kommer aldrig an på en enskild pärla att göra ett vackert pärlhalsband och det kommer aldrig an på en enda dag att förverkliga julen.
Av min vän Erica har jag fått med mig traditionen att sist på julafton – när alla andra somnat – lägga mig i soffan framför julgranen och lyssna på Ave Maria sjungen av Pavarotti. Tillåta mig att vara helt stilla och i stunden.
Oavsett hur du firar önskar jag dig en jul där du någon gång hinner stanna upp och ta in det vackra. Ett tänt ljus, den blå timmen utanför fönstret, eller en pyntad gran och Ave Maria.
Jullovet var under hela min uppväxt en tid av läsande. Jag minns när jag fick andra delen av Harry Potter i julklapp hos mormor och bara försvann in. Hela juldagen låg jag och läste och kom bara ner för att äta. Minns precis det våfflade överkastets känsla mot kroppen och hur tältsängen inklämd bakom en garderob gnisslade när jag bytte läsställning. Men framförallt hur underbart det var att få försjunka i läsning i lugn och ro.
Under småbarnsåren tappade jag bort min regelbundna läsning – men tack vare mitt nyårslöfte 2022 hittade jag tillbaka. Förra jullovet läste jag massor och det bidrog verkligen till min julfrid. Jag tänker göra samma sak i år så jag har lånat hem en hel trave från biblioteket. Men vi får se hur mycket från den jag hinner med. För just nu läser jag faktiskt om Harry Potter och återupplever något av känslan från min barndom.
Finns det något du vill läsa under julledigheten? Hur kan du hitta utrymme för att göra det i sådana fall?
December är väldigt lik sommarsemestern. Halvvägs in drabbas jag alltid av dåligt humör och känner att jag inte hunnit med någonting av det jag hade drömt om. Sedan kommer den sista tiden och då rinner det bara på och plötsligt har jag samlat ihop till en hel hög underbara upplevelser och känner mig riktigt nöjd. Och precis så har december det varit för mig. För innan helgen hade vi inte haft ett enda besök i – men nu har jag haft tre mysiga grejer här hemma! Först glöggfika för släkten i söndags.
Och i onsdagskväll kom delar av mitt gamla gymnasiegäng på middag. Ju äldre jag blir desto viktigare och värdefullare blir mina äldsta vänner för mig.
Jag gjorde smördegspizza med lagrad västerbottenost, smetana, rom, dill och rödlök ovanpå.
Och en annan med chevre, smetana, päron, honung och pinjenötter.
Rikedom att ha vänner som jag känt i över tjugo år. Vi är så vuxna nu också vilket inte är det minsta konstigt eftersom vi ju närmar oss fyrtio. Men i mina ögon är de fortfarande de femtonåringar de var när vi blev vänner i ettan på musikgymnasiet. Samtalen är lika flamsiga och skratten kommer från magen – men själva ingången i ämnena är mognare.
Något av det första vi började prata om var Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens. Mycket intressant för mig att diskutera könsdysfori och könskorrigeringar med en jurist, barnpsykolog och en fysioterapeut. För tjugo år sedan var det också kön och könsroller vi pratade om när vi umgicks men mer utifrån frågeställningen “Varför tar killarna så jävla mycket plats när vi har ensembel och ska spela ihop i skolan?!”
Det är så roligt att ha vänner som kan så annorlunda saker än en själv och liksom få snylta på deras intelligens och kunskaper!
Till efterrätt hade jag vispat grädde och philadelphiaost med florsocker och citron och varvade det i glas tillsammans med skurna, sega pepparkakor och lingon. Enkelt och gott!
Vi flyttade in i vardagsrummet
Och fortsatte vårt pratande.
När vi ses tar vi bara upp tråden där vi lämnade den sist och det känns inte som att någon tid alls har förflutit.
Rufsigt hår, vilt gestikulerande och hest astmaskratt från min sida. Som vanligt i detta sällskap.
Sent åkte de hem och jag gick runt och log för mig själv och plockade iordning efter besöket.
Igår slog jag in julklappar och det tar alltid en sån ofantligt lång tid. Därför vill jag ha lugn och ro omkring mig och ingen stress. Satte på julmusik och kokade glögg och dukade fram snören och alla mina finaste gamla julpapper.
Rim skriver vi sällan. Vi har däremot alltid haft en tomte som kommer och delar ut paketen så att själva öppnandet blir en happening. Från högstadiet och genom gymnasiet var det dock jag som var yngst som var tomten som delade ut klappar och sa fräcka saker som fick mormor och mamma att skratta så att de fick torka ögonvrårna. Det oskicket har jag lärt mig av farsans tomtande!
Extremt nöjd över mängden gamla fina papper jag samlat på mig under året.
Och jul på riktigt blir det väl inte förrän man känt doften av lackstång och bränt sig rejält på ett pekfinger?
När jag hållit på ett tag kom Ulf in och läste på paketen.
-Finns det någon fler Ulf än mig? För här är ett paket med alla mina bokstäver på? Och här också?
Och då fick jag snabbt säga att hans paket redan var undangömda på ett otroligt ställe som han aldrig skulle kunna hitta åt. Och att dessa paket var till Ulf den äldre.
Puh. Det är nog sista året han går på en sådan fint. Men det hade varit för spännande för honom om han förstått att paketet framför näsan faktiskt var hans. Kanske hade han gått upp i atomer?
Paketinslagningen blev färdig och efter middagen dukade jag istället fram fika och pyssel på bordet.
Jag hade nämligen bjudit hit Stina och storbarnen på julpysselkväll.
Stina hade tagit med sig sina nybakade (och suveräna) saffransbullar. Receptet finns ju i min julbok!
Vi lyssnade på julmusik så att det dånade, drack dunderglögg och julmust och klippte silkespapper.
Underbara ungar!
Jag kom in i ett riktigt pyssel-il och serietillverkade kottar i guldpapper…
…från en beskrivning av Lotta Kühlhorn
Stämningen var hög!
Och stöket något i hästväg.
Det tog nästan en hel timme att städa iordning när alla hade åkt. Men nu har vi pysslat in julen med besked!
Guldkottarna på plats i bokhyllan.
Och trasselstrutar med notapper och glitterpapper hängdes direkt i granen.
Idag har mina barn skolavslutning. De går fackeltåg till bönhuset och sparkar hem i snöblåsten. Jag själv sitter fortfarande i sängen i morgonrock och bloggar – men nu ska jag hoppa upp, dra på mig kläder och fortsätta städa kontoret och betala räkningar och besvara mail innan julledigheten.
Årets längsta natt inföll precis. Förr trodde man att vintersolståndet var en farlig natt när övernaturliga väsen var i rörelse. Det är lätt att förstå rädslan när man betänker hur mörkt det var om vintrarna förr. Jag märker det när jag är i stugan, där det saknas gatlysen. Där är nätterna lika kompakt svarta som för hundra år sedan – och plötsligt blir morfars berättelser väldigt begripliga. De om hur otäckt det var att som barn gå ensam mellan stugorna när mörkret fallit. Hur han tyckte sig se spöken och gastar i lador och skjul.
Jag var uppe sent igår med bara stearinljusen tända. Gick runt och myste i mörkret som ligger som svart yllefilt runt gården. Det mörka känns tryggt och omslutande – jag längtar inte bort. Men jag känner ett försiktigt pirr i magtrakten när jag tänker på att det faktiskt har vänt. Nu går vi mot ljusare tider och till slut besegrar ljuset ändå mörkret.
Jag är så. glad över att min bok fått ett sånt storartat mottagande! Jag har ju världens bästa förlag i The Book Affair och PR och marknadsföringspersoner i Eva Persson och Jenny Schyttberg som jobbat hårt för Underbara Vinter och sett till att den synts överallt under hösten. Såklart otroligt viktigt för att boken ska bli såld.
Oftast skickar tidningar man medverkar i hem numret, så att man får se hur det blev. Jag gick igenom traven på mitt skrivbord imorse och fotade ett litet axplock av ställen där ni hittar mig just nu.
Svenska journalen, Juldagen och Året runt.
I Svenska journalen pratar jag om resan till Etiopien. Fina bilder tagna av Anna Ledin Wiren som var med på resan. Och i Juldagen är det en stor intervju med fokus på min tro.
Jag har också blivit intervjuad för kristna tidningen Junia. Av Frida Funemyr som det alltid är ett nöje att bli intervjuad av!
Året Runt hade gjort ett så roligt reportage med massa gamla arkivbilder jag själv aldrig sett. Som den där i röd klännig till vänster, från presskonferensen för Sommar i P1 2011.
Amelia Jul hade en intervju av Linda Newnham (hon gör alltid fina intervjuer) om julfrid och julstress.
Och magasinet Smakfull Jul gjorde åtta sidor om min bok
i Mama pratar jag julfirande
Och i vanliga Amelia (som finns ute i butik nu) pratar jag ännu mer julfrid
I nya numret av Femina är jag också intervjuad. Det blev en skojig intervju! Jag hade glömt bort att den skulle ske så jag tog den i farten med andan i halsen och det blev kanske lite väl ärliga svar på vissa frågor…
Intervju på engelska i Scan Magazine
Och ett snabbt Hallå där! i tidningen Hembakat.
Och ikväll 18.45 är jag gäst i Hemma i P2s Nersittarkväll – och där pratar jag faktiskt mest om min julfridskalender. Det är så många som vill prata just frid i december. Kanske extra mycket när det bristen på frid och fred är så påtaglig i världen?
Själv längtar jag också efter frid. Skrivfrid! Efter en utåtriktad, rolig höst när jag gjort mycket PR, ser jag fram emot att få dra mig tillbaka i januari-mars och fokusera på att skriva. Det kliar i fingrarna efter att sätta igång på riktigt med min bok men till det behövs stillhet, fokus och koncentration.
Nu börjar det sannerligen dra ihop sig här hemma. Jag donar på med julmaten för fullt och barnen drar hem slöjdalster från skolan som ska slås in till kusiner, släktingar och vänner. Det märks att det behövs ledighet för det är tredje dagen i rad som barnen inte orkar upp på morgonen och håller på att bli sena till skolan.
Jag har gjort mormors julköttbullar med ansjovisspad och kryddpeppar och kletar köttbullesmet i mitt eget exemplar av vinterboken.
Blandar noga och rullar smått.
Ännu mindre blir de när de är stekta och klara.
Två kilo julköttbullar borde väl ändå räcka ett tag?
Halländsk långkål har jag gjort också, enligt gammors recept.
Kål fanns inte på mitt julbord när jag växte upp utan det har jag lärt mig äta hos Jakobs gammor som ursprungligen kommer från Blekinge. Nu kan jag inte vara utan det!
Det är fullt blås med dekorationerna nu. Rött porslin, pepparkaksformar, julbonader och tomtar.
För att inte tala om tusen meter fina kantband och hyllremsor som dekoration.
Ååååå om man bara fick stanna tiden och skjuta in sju extra dagar av njut nu. När man får stå kvar mitt i förväntan, julstöka i lugn och ro och dra ut på det goda så att det inte julen kommer så fort.
Igår år jag min traditionsenliga jullunch med Erica. Vi gick på Rex.
Så glad att vi arbetat tillsammans med bloggen och podd och andra projekt i sju år nu. Men egentligen började vi arbeta tillsammans 2008 när jag flyttade in på Ericas frilanskontor. Femton år av kreativt skapande!
Vi bytte julklappar och skålade i kranvatten.
Och jag åt rostbiff med potatis. Inte särskilt juligt kanske – men gott!
Sedan kramades vi hejdå i skymningen innan jag drog vidare till biblioteket för att låna lite läsning till mitt jullov.
Tyckte att jag fick till en helt perfekt blandning böcker att ta med mig hem!
Något annat jag gjort är att frysa in köttet från fårslakten. Nu betar Hans, Lille Pärsson och Jeff vid sällare jaktmarker. Jag har också packat fårskinnen som legat på saltning och skickat iväg dem på beredning. Äcklig bild tycker någon säkert – men jag tänker att det kan vara intressant att se för den som bara upplevt ett fårskinn i butiken.
Vi skickar skinnen på garving i Tranås och får tillbaka dem ett halvår senare ungefär. Bestämde mig för att spara ullen lång, för jag har inga långhåriga ljusa skinn sedan förut.
Idag ska jag städa mitt kontor så att jag får gå på ledighet (och framförallt återvända i januari) till ett städat skrivbord. Och ikväll kommer mitt tjejgäng från gymnasiet på middag. Ser SÅ mycket fram emot det!
Jag älskar att höra berättelser om hur man firade jul förr. Mysrysningarna går längs ryggraden och jag får alltid en sådan känsla av samhörighet med tidigare generationer. Och det som slår mig är också att julen alltid inneburit mycket möda och arbete. Det är inte konstigt eller onormalt eller nödvändigtvis fel och det kan vara bra att komma ihåg. Julen är ju ändå vår allra största högtid – kanske får man acceptera att julfirandet kräver viss ansträngning? Det gäller bara att försöka hitta en lagom nivå, där ansträngningen till och med kan vara härlig. I år tror jag att jag har hittat rätt. Men många andra år har det blivit tokigt.
Jag tänkte på dig i söndags, när jag stod på julmarknaden med mitt nybakta bröd under armen. Jag tänkte att om du hade levt hade du varit med mig där. Vi hade gått ihop och köpt marmeladburkar och stickade vantar. Jag tänkte att du kanske hade ordnat hela julen och vi hade varit era gäster. Jag tänkte att du säkert hade kommit förbi och hjälpt mig att sy upp mina nya gardiner och putsa mina besvärliga fönster. Och du hade haft så mycket tid och energi för barnbarnen.
Om du levde hade du samlat på tidningsklipp om mig och läst min nya bok från pärm till pärm. Du hade varit sömnlös av oro när vi var i Etiopien och inte hördes av på flera dagar. Du hade skött mormor och morfars hus så att vi sluppit ärva det just när vi har som mest med våra egna hus och hem. Allting som är definitivt hade förskjutits några år fram i tiden.
Men jag tänker så sällan på hur allt hade kunnat bli, för det gör mig så väldigt ledsen. Jag försöker istället tänka på allt du gav oss som jag har kvar. En underbar pappa, en syster som jag ringer till flera gånger om dagen. Konstnärlighet, att jag har ärvt din förmåga att lyssna, att jag gillar alla barn och att barn brukar gilla mig. Villkorslös kärlek och en hundra procent trygg uppväxt. Det är mer än de flesta kan få eller önska sig.
Idag hade du fyllt 68 år och det är minsann ingen ålder. Särskilt inte för någon som tränade, åt bra och levde ett så sunt liv som du gjorde. Idag tar jag en liten stund och tänder ett ljus för dig och för alla andra som jag förlorat och som jag saknar. För julen handlar inte så mycket och klappar och knäck som om relationerna oss människor emellan.
Drömmer om en grind i vår häck. Inte för att det har någon praktiskt funktion utan faktiskt mest för att kunna dekorera den vackert i vintertid. Mer rosetter, med granruskor eller men pampiga kransar. På mitt instagramkonto Underbara boning samlar jag instagrams mysigaste och finaste boningar och min grindlängtan märks tydligt där. Här är några finfina exempel.
Så vackert staket med smala spjälor hemma hos @fyraarstider. Och så en grind med krans och röda bär som bryter av.
En pampig, bred grind där en bil ryms att köra igenom. Fint med två enkla ruskor hängda som dekoration hemma hos @gelinderparullstensbacken.
Så trevligt att pynta en cykel med korg, lykta och granris och låta stå framme som en dekoration vid ens staket! Mitt motsvarande alternativ skulle nog vara en spark eller kälke. Problemet är väl bara att det skulle snöa över på någon dag och sedan inte synas mer. Bild från fina @nordistu_rise
Rara, nätta grindar med kors och kransar. Mysigt att komma till den här gården och pulsa fram till huset. Hela alltet är som gjort av kristyr! Bild från @greatshotsbynumber10
Dockskåpshuset @vasterby_skola med charmiga svängda grindar i grönt. Lite ovanligt färgval på grindarna – de flesta kör ju vitt eller rött men grönt är himla fint det med!
Rejäla kransar är snyggt på grindarna. Ser så välkomnande ut i @mitt_ljuva_hem !
Avslutar med den här fina lilla grinden och det nätta och skira staketet i stadsmiljö. Vådligt vackert till det pampiga huset @hemmahosaugust
Här kommer bilder från en synnerligen härlig helg i juletid.
På fredagskvällen ville barnen se Apornas planet med Jakob och jag kan knappt tänka mig något värre. Så istället gick jag ut i trädgården och dekorerade och gjorde fint. Sedan kröp jag ner tidigt för att läsa. Bad också en bön om att få sova ut på lördagen och inte vakna i vargtimmen och vrida på mig.
Vaknade lycklig strax innan nio. Himlen var rosa och jag var uppe först och gjorde eld och tände ljus. Sedan steg Jakob upp och badade isbad i tunnan utanför kökfönstret. Efter en familjefrukost i stillhet blev det dags för lördagsstädningen. Vi städar alltid på lördagar och som tur var gick det ganska snabbt den här gången – vi var klara på lite över en timme.
Förra veckan fick jag feeling och gjorde om i det här skåpet. Så trist att bara ha det fullt av tallrikar. Man måste ju utnyttja de skylt-ytor som finns. Blandande upp med fina böcker, tekannor och annat pynt. Och avslutade med en apelsinkrans jag gjort.
Matchar mina apelsiner i sammetsband.
Granen står så grön och grann i stugan. Älskar att vi pyntar granen tillsammans och att den får bli lite som den blir. Den är full av spröda glaskulor med åttio år på nacken – men också med dagispynt gjort av piprensare och glasspinnar. Allt finns representerat.
Exakt rätt mängd pynt. Lagom är för lite – för mycket är aldrig nog.
Essa har tuggat i sig några kristyrer men sedan har hon tappat intresset för granen.
Hon är mest intresserad av soffläge på helgerna.
Den lilla adventsgranen har också fått sitt pynt. Här blev temat ännu mer hemgjort.
Och den spröda toppstjärnan sattes på plats.
Älskar alla mina rysliga tomtekrukor. Särskilt den här!
Det är roligt med alla sådana här miniatyrlandskap. Barnen plockar och leker med det hela tiden. När jag var liten gjorde mamma alltid ett tomtelandskap med julkyrka på en låg kista i vårt vardagsrum. Hon stoppade snölandskapet med bomull så att det blev en kulle och så la hon en vit duk ovanpå som snö. Kunde leka i timmar med alla små tomtar i landskapet och det var så roligt att skruva upp speldosan i kyrkan och sedan fantisera om hur mysigt det måste vara bakom de röda silkespappersfönstren.
Jag hade utlovat att vi skulle dekorera pepparkakor med kristyr tidigare under veckan, men det fanns inte ork förrän på lördagen. Jag blandade till tre strutar i GB Big Pack-färgerna.
Sedan dekorerade vi för kung och fosterland.
En plåt med vidbrända pepparkakor fick även den dekoreras. God svart jul skrev Bertil på en svartbränd gris.
Så småningom for barnen iväg för att spela rollspel med några kompisar i byn. Medan Ulf och Jakob åkte till skolgården för att Uffe skulle få leka i snögrottorna i lugn och ro. Han har tjatat om det sedan lucia. Jakob kröp också genom gångarna – men själv får jag får jag ångest av blotta tanken.
Resten av lördagen ägnade jag åt att bada badkar med Ulf och ligga i sängen och läsa Harry Potter. Så trött och så lässugen!
Lyckade sova ut till åtta på söndagen och det kändes som en seger. Ordentlig nattsömn två nätter i rad! Har sovit för lite i både november och december och det har märkts på mitt humör kan jag säga.
Jag dukade adventsfrukost till familjen medan Jakob gick ut och isbadade och barnen vaknade till.
Hade gömt undan tre stora grisar för barnen och dekorerat dem i smyg dagen innan. Så la jag fram på deras platser som en liten överraskning till tredje advent.
Peppade ungar med peppisar
Det är verkligen de små sakerna som gör det!
Efter frukosten klädde jag och Uffe på oss och så åkte vi till Hembygdsgårdens julmarknad.
Vi styrde stegen direkt mot bagarstugan.
För att inhandla det godaste brödet till skinkmackan.
Två påsar per person är maxantalet man får köpa, så att det räcker till många familjer. Vill lära mig baka själv också! Som tur var träffade jag min kompis mamma och blev stående en lång stund och pratade och hon lovade mig att få komma till hennes bagarstuga i vinter och lära mig baka.
Vi stannade även till i smedjan.
Och spejade in genom frostiga fönster.
Så fint inne i huvudbyggnaden
Där det såldes föredömligt billigt fika!
Nästan sakral känsla.
Efter att ha köpt tunnbröd, en speciell sorts gröt och marknadskarameller…
…betraktade vi oss som nöjda och packade ihop och åkte hem.
Obligatorisk bild på världens finaste kyrka.
Hemma satt Jakob och skrev på en rapport. Han pluggar ju på KTH, utöver sitt jobb som fysioterapeut, så det är bråda dagar. Och storbarnen hade dragit fram sitt rollspel och slagit på medeltidsmusik.
Blir så glad när barnen är försjunkna i det här tillsammans. De har så roligt!
Jag svidade om till min julklänning
Och dukade fint, för jag skulle få släkten på glögg! Har inte hunnit bjuda hem någon alls den här december så det var mysigt att få göra det nu.
Dukade med den otroliga 30-talsduk jag köpte i Stockholm.
Och min gamla majolikavas med amaryllis.
Tog fram ostar, chark och dunderglögg.
Och ett kakfat med bondkakor, apelsinkakor, skurna pepparkakor, smörblad och vanliga pepparkakor med kristyr på.
Att duka ett bord och göra vackert är en sån njutning!
Uffe strök kring bordet och försökte nalla godsaker i förväg.
Så ombonat och hemtrevligt här just nu.
Så kom gästerna och vi blev sittande en lång, lång stund och bara åt och pratade. Till slut tröttnade barnen och tog på sig pannlampor och sprang ut och grävde på sin snögrotta. In kom de och gastade om norrsken över hela himlen!
Och sedan var den helgen slut. Så fint vi hade det!
Att helt osjälviskt hjälpa en annan levande varelse att överleva, det ger en särskild sorts tillfredsställelse. Köp en talgboll av något slag idag och häng upp din egen trädgård eller i något träd i närheten av där du bor.
Direkt jag kommer hem från jobbet byter jag om till mina vida mysbyxor av ull, ett långt linne av tunn ull och så en tjock ullkofta utanpå. Plus ulltofflor på fötterna. Och det är även min arbetsuniform alla dagar jag arbetar hemma. Det är först när jag är hundra procent säker på att inte behöva frysa som jag rent fysiskt kan slappna av. Ja, det är som en skön utandning.
Leta fram din varmaste tröja ur gömmorna och ta på dig den. Att slippa frysa och istället mysa i något stickat, varm och gosigt känns tryggt under den mörkaste årstiden. Har du ingen sådan där riktigt gosig och varm tröja i din garderob kanske det är nu du införskaffar den? Mina finaste har jag fyndat på second hand.
Nu ska jag återgå till min bok. Barnen ser på film med Jakob ikväll men jag ligger i sängen och läser Harry Potter och äter – ja ni gissade det – apelsin!
Det finns två tider på året då jag tycker mig märka en extra spänning i kommentarsfälten här. Och det är nu i december och precis innan sommarsemestern. Efter en lång termin, just innan man ska gå på ledighet är stubinen som kortast och reflexen att härskna till och fräsa ifrån är som snabbast. Trots att det egentligen borde vara den härligaste tiden på året är det lätt att bli uppskruvad, stressad och sur. Kanske också ledsen över att man är så sur – när man egentligen bara vill vara glad. Och det här gäller förstås inte bara på nätet utan jag höra liknande historier om arbetsplatserna där mina vänner jobbar.
Jag försöker minnas att jag själv är extra lättretad just nu och så övar jag mig på att vara lite extra vänlig mot människor jag träffar. Jag tror faktiskt att det kan vara ett sätt att uppnå verklig julfrid.Här är några småsaker jag tänker på aktivt på att göra. Vad kan du göra?
Jag vinkar alltid tack nären bil stannar för mig vid ett övergångsställe. Ja, jag vet att de har väjningsplikt och alltså måste stanna. Men den där lilla handrörelsen betyder något. Och när det är jag som kör bilen blir jag alltid glad av den lilla vänligheten tillbaka.
Att önska någon en fin dag eller en trevlig kväll gör jag när jag handlar någonting. En kompis väste till mig att det ju inte är jag utan butiksbiträdet som ska ta initiativet till det. Och just därför!
Småpratar med människor. I affären, när jag lämnar på förskolan, när jag väntar på tåget. Bara någon mening kanske – men det finns något så otroligt trivsamt i att kommentera priset på apelsiner eller skratta åt att man fått springa till tåget i vanlig ordning. Det är att vara en del av fastlandet istället för en ensam ö. Det här är ett beteende har jag lärt in efter att ha bott i en by i fjorton år. Men jag även använder det också i stan. När jag var i Stockholm sist hade jag så många mysiga och oväntade små samtal med människor.
Stressade föräldrar finns överallt, som är rädda och oroliga att deras bebis eller krånglande fyraåring ska vara till besvär. Jag har varit i den sitsen tusen gånger och om någon säger “vilken fin bebis du har” eller ler stort mot ens sjungande barn sänks stressnivåerna omedelbart.
Säger högt allt snällt jag kommer på –Du är alltid så fin i håret! -Vad vackert ni gjort med alla ljusslingor i trädgården! Vad modig du är som vågade sjunga solo i luciatåget! Eller skriver på DM om jag kommer på något som jag vill säga till någon. Det kan vara något gammalt också. Som att tacka någon som förgyllde ens högstadietid eller stod upp för en mot en hemsk lärare.
Igår morse var det dags för skolbarnens luciatåg på bönhuset.
Allt sånt här mys är en sådan bonus med att ha barn. Få gå på luciatåg och kolla på alla söta ungar. Inte bara ens egna utan barn man sett och känt sedan de gick på förskolan.
Högtidligt och trångt, som det alltid är vid bönhuset vid dessa tillfällen. Jag kommer dock FÖRST för att få bra plats.
Folke var fin i sin mormors gamla blus.
Och Bertil var stjärngosse och läste vers.
Så rart med tunna flickben i strumpbyxor och finklänning – till de klumpigaste polyverbootsen på fötterna. Det är standarduniformen här. ALLA bär dem. Vuxna som barn.
Och tårarna rann så ovanligt mycket till raderna sjunga med spröda barnröster
Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen.
Och jag tänkte på de barn i Gaza som höll en egen presskonferens utanför sjukhuset Al-Shifa och bad omvärlden att skydda dem och se till att bombningarna upphör. Och jag tänkte på alla barn jag träffade i Addis som blivit svikna och utnyttjade av vuxenvärlden. Och hur våra politiker och makthavare sviker barnen i klimatfrågan varje dag. Barnen ska vara vårt hopp och vår framtid men hur ska de själva kunna känna hopp när världen ser ut som den gör? Det är verkligen svårt att vara vuxen och se sig själv i spegeln dessa dagar.
Kramar mina barn extra hårt och tänker på vad jag själv kan göra med de resurser jag har.
Under luciatågets gång hade det ljusnat ute
Och vi begav oss till skolan för luciafikat som ordnats för föräldrar och barn. Så mysigt att står och trängas och småprata med andra föräldrar i mössfrisyrer, polyverboots och grusiga ögon.
Skolgårdens sparkering.
Uffe hade så roligt med storpojkarna i Bertils klass. Han brottades och lekte tagen och sedan fick han provkrypa deras snökojor. Vägrade sedan gå till förskolan igen om han inte blev buren dit av Bertil och Amos. Så då blev det så.
Jag åkte hem och gjorde bort diverse skrivjobb jag hamnat efter med på grund av förkylningen. Och när barnen kom från skolan hade jag utlovat att vi skulle klä julgranen.
Det blev en liten gran i år. Det är så övermöblerat i vårt vardagsrum att en sådan där stor sak som når till taket inte riktigt ryms.
Fram med alla gamla kristyrer, flaggspel och glaskulor.
Älskar min samling!
Alla hjälptes åt att dekorera. More is more, less is a bore. Finns inget sorgligare än en underdekorerad gran. God smak är inget att hänga i julgranen!
Essa låg i korgstolen och kelade med tygtomten.
Och jag hängde upp de namnpepparkakor jag gjort till alla familjemedlemmar.
Och sedan åt vi middag hela familjen och flamsade och tramsade. Det är så roligt att ha tre barn som börjar bli ganska stora. Att plötsligt ha den här jargongen när vi retas med varandra och barnen också gaddar ihop sig och driver med oss föräldrar. Eller så gaddar Jakob och Bertil ihop sig och driver med mig och Folke. Det ger starka minnen från min eget hem där det var mycket muntert banter vid matbordet.
Efter maten tog jag en tekopp och en bit choklad och la mig på sängen för att läsa. Sedan minns jag inget mer för jag somnade ifrån alltihop. Skönt att det är lördag imorgon. Jag ska sova ut så länge jag behöver!
