Kategori: Claras vardag

Soppa är bra fattigmansmat. Särskilt om man gör den på rotsaker. Jag gör en köttsoppa på grönt från vår åker och en bit renkött som fanns kvar i frysen. Bäst före 2018. Vart tog tiden vägen? Tänder ett ljus och sätter på lite försiktig Jan Johansson i bakgrunden. Visa från Rättvik och från Utanmyra. Blir så vemodigt stämd men kan inte låta bli.

Höstens sista solstrålar letar sig in i köket. Om några veckor orkar solen inte längre upp bakom berget utan blir borta ända till februari.

Tiden går så fort och så långsamt. Dagarna är långa men veckorna är korta. Barnen växer medan jag dricker upp mitt avsvalnade kaffe och nyper bruna blad från pelargonen. Det hisnar i magen när jag ser Folkes axlar som blivit så breda. Nästa år är Bertils sista år i byaskolan innan han börjar åka in med skolbuss till närmsta samhälle.

De här åren när vi bara bott här och levt och varit glada, trötta, arga, kära, frustrerade, trygga, osäkra och försökt få ihop livet. Förlorat närstående och fått nya bekantskaper. De åren är ju hela deras barndom. Har jag tagit hand om den tiden ordentligt?

Ovanför köksdörren har jag lindat lummer kring stången. Ett första försiktigt vinterpynt. Ser fram emot att göra mer.

När barnen mår bra kan man själv må bra. Det är det fina med att ha barn – man kan låna deras glädje och vila i deras förnöjsamhet.

Men det är tvärtom också när barnen mår dåligt. Då får man härbergera. Jag undrar om det är halva arbetet med att vara förälder? Att orka härbärgera allt som barnen känner. Bära det stoiskt och inte låta barnet märka att det som gör ont i dig gör ont i mig. Ibland kanske mer till och med. Orka, orka, orka och sedan hela tiden fylla på med kärlek.

Köttsoppan är klar. Jag gjorde den med extra mycket klimp för att barnen älskar klimpen. Precis som jag gör. Fattigmanssoppa som räcker hela veckan och köttet smakade bra. Trots att det nog smakade bättre före 2018.

Jag kan inte tro att det är sant?! Jag sitter ensam hemma och arbetar. ALLA barn är nu på förskola och skola igen och det känns som att jag har eoner av ostörd arbetstid. Igårkväll fick vi nog och drog igång ett städ-il jag och Jakob och barnen fick såklart också hjälpa till Vi har varit så slitna och trötta och det har varit så igengrott hemma. Skönt och viktigt att då få reclaima huset. Skrubba toaletten, damma alla mattor, täcken, kuddar. Dammsuga, dammtorka köket och bädda rent i sängarna. Samt möblera om. Jag möblerar alltid om när jag behöver ändra energin. Jag gjorde inget stort men vred matbordet och flyttade fåtöljen i matrummet så nu känns hela nedervåningen liksom fräsch och renad från den här jobbiga vabbperioden.

Idag sitter jag vid datorn och försöker få undan jobb och boka fast olika tider och strukturera upp veckorna som kommer fram till Susannes Skafferi vid första advent. Ganska mysigt att pilla med när man kan göra det utan risk för att få sina tankegångar avbrutna.

Jag är i ett sånt kreativt flow just nu att det känns som att jag har klåda. Vill måla, måla, måla. Vill jobbar mer med mitt skrivande och har tusen uppslag jag skulle vilja brodera vidare på. Både längre texter till min nya bok och inlägg hit till bloggen. Jag skulle jag kunna trycka ut 3-4 blogginlägg vissa dagar. Försöker dock hålla mig ifrån det för att det lätt blir för mycket av det goda. Dagsgamla inlägg bara drunknar i floden av nya. Det känns också så roligt att fota igen. Senaste halvåret har jag tagit ett stort skutt framåt utvecklingsmässigt. Jag har börjat använda kameran på nya sätt, experimentera med inställningar, redigering och inte minst utsnitt. Jag längtar så otroligt mycket efter att få börja fota snö och vinternätter nu med allt nytt jag har lärt mig. Och jag tycker att instagram har blivit kul igen. Dra mig baklänges jag som varit så less!

Jag vet vad allt det här beror på. Det är löjligt enkelt egentligen, fattar inte att det tagit sån tid att inse: Jag har skapat rum för kreativitet! Idag koncentrerar jag min energi på färre saker. Förut läckte den åt alla håll. Hade tusen olika projekt igång jämt. De tre första månaderna på 2018 hade jag till exempel femtio resdagar. Just då tyckte jag om det men idag tycker jag att det låter sjukt? Jag var ju borta jämt! Nu är jag nästan alltid hemma och har tydliga rutiner. Jag har satt en maxgräns på antalet sponssamarbeten för att inte behöva lägga för mycket tid på det. Jag minimerar mängden möten och egentligen allt som distraherar mig. Jag fokuserar på att bli bättre på hantverket och fredar mina onsdagar och fredagar för egna konstnärliga projekt. Det är ju ett privilegium att kunna göra det – det fattar jag också. Ändå har jag inte använt mig av det privilegiet förrän nu. Jag ha varit rädd tror jag. Och inte fattat vilken skillnad det skulle göra. Det ska bli spännande att se vad som har hänt om ett år ifall den här kreativiteten håller i sig?!

Nu har det hänt. Min äldsta son Bertil har fått sin första mobiltelefon och jag är mamma till ett barn som har en egen mobil med surf i fickan. Jag vet, det är på tiden. Pojken går i fyran och de flesta svenska barn börjar använda mobiltelefon redan i 7-årsåldern. Men ärligt talat tycker jag att det känns lite läskigt.

En fördel med att bo i en by i Västerbottens inland är att vi inte har behövt börja så tidigt. Under de år som Bertil har gått i lågstadiet har han haft ungefär samma bästisar hela tiden. Deras äventyr har utspelat sig längs några få vägar här i byn. Mellan skolan, vårt hus och kompisarnas hus. Försvinna-bort-radien har med andra ord varit snäv. Men mellanstadiet visar sig vara, precis som det låter ett nytt stadium i hans liv och jag känner mig nu lite vilsen som morsa. Tänk om han får se saker i mobilen som han mår dåligt av… tänk om någon börjar skicka taskiga sms… eller bilder! Hur ska jag kunna skydda honom från all skit på nätet?

Jojo, jag fattar förstås att jag inte kan det. Kanske var det länge sen jag var det där skyddet och det blir så uppenbart för mig just nu. Han bär sin mobil med surf nära till hands i fickan och plötsligt är det mycket jag som mobilbarnsmorsa måste förhålla mig till.

När Telia frågade mig om jag ville göra det här samarbetet kring deras familjeabonnemang var det lätt att tacka ja. Det är i princip bara Telias nät som fungerar på ett vettigt sätt här i byn. Jag vet inte hur många gånger min syster och vänner med andra mobilnät stått och balanserat ute på trappan för att få täckning här hemma. Hallå? Hör du mig nu? Hallå… nähä. När mitt barn nu fått sin första mobil är det viktigt att han och jag verkligen kan nå varandra och att vi hör ordentligt när vi ska prata. Det känns tryggt att Telias nät rankas som Sveriges bästa! Här kan du läsa mer om Telias familjeabonnemang som är Sveriges populäraste. (Just nu kan du tex lägga till en extra användare för 99 kronor/månad)

Jag är glad över det här samarbetet och särskilt intresserad av det som Telia kan ge mig, Jakob och barnen ihop som familj. Med Telias familjeabonnemang har Jakob blivit familjens huvudanvändare, och nu kan en efter en i familjen hänga på samma abonnemang som extraanvändare. Det betyder att Bertil får lika bra villkor som Jakob. Alla får sitt eget mobilnummer, alla får lika mycket surf och sen hamnar hela familjens mobiltelefoni på en och samma faktura.

Vi vuxna räknar sen krasst med att Folke (den betydligt rörligare lillebrorn) så småningom behöver en egen mobil eller kanske en mobilklocka nu när storebrorsan fått en. Då kommer också Folke kunna kopplas in som en ny extraanvändare i samma familjeabonnemang. Toppen för en orolig förälder som vill hålla koll!

Finns det inget jag som förälder kan göra för att dämpa den oro som finns? Jo. Som abonnemangets huvudägare kan jag se över funktionerna för barnen. Det finns till exempel automatiska spärrar mot betalsamtal, funktioner för att begränsa surfmängden och annat ifall livet som mobilbarnsmorsa skulle bli för läskigt.

Men nu vill jag faktiskt få ett gott råd. Hur gör ni andra? Vet att många av er som läser själva har barn i de här åldrarna och jag undrar hur du som förälder gjort för att lyckas släppa kontrollen i lagom takt (och inte bita ner naglarna)?

Snövädret bara fortsatte. Det vräkte ner hela eftermiddagen och när barnen kom från skolan var de lyriska. De hade haft snöbollskrig och gjort snögubbar och haft så roligt. Efter fredagsmiddagen gick jag och storbarnen ut och hade snöbollskrig igen och började bygga på en borg och en snölykta som vi sedan satte en marschall i.

När jag visar snö, framförallt på instagram, får jag så många chockade reaktioner. -Va? Redan? Gud vad sjukt det måste vara jättetidigt? Det får mig att förstå att vi verkligen saknar representation i medierna (och sociala medier) från de norra delarna av landet. För det är inte tidigt med snö, det är inte sjukt konstigt att det händer nu. Det är verkligheten i en stor del av det här väldigt avlånga landet. Ja, här i Västerbottens kustnära regioner kommer snön smälta bort och komma tillbaka flera gånger innan den lägger sig definitivt. Men längre norrut och in mot fjälltrakterna så börjar det vara snösäsong nu. Där vi har vårt fritidshus i Lappland öppnar till exempel slalombacken den här helgen!

Att fler svenskar inte vet om det tycker jag är ett tecken på hur lite som skrivs och visas från den här delen av Sverige. Som verkligen är stor och diversifierad och utgör nästan 60% av Sveriges yta!

Bara för det bjuder jag på en bild av höstens första snölykta.

I våras fick jag den fina förfrågan om att illustrera Röda Korsets julklappsetiketter. De är en anrik jultradition – etiketterna har funnits sedan 1920-talet och säljs varje jul till förmån för Röda Korsets verksamheter. Hela 250 000 ark trycks upp. Tror du jag blev nervös? Ja, fruktansvärt nervös men mest otroligt hedrad. Självklart tackade jag ja!

En varm junidag satte jag igång med arbetet och det var först lite svårt att få julkänslan att infinna sig. För att få en uppfattning om vad jag ville göra började jag med att titta på tidigare års juletiketter. Jag ville lägga mig en bit ifrån det som gjorts senaste åren eftersom många etikettköpare är trogna kunder och då vill jag ju att de ska få något som känns nytt. Fast i gammal stil då – det är ju det jag gillar!

Jag uteslöt därmed genast polkakäppar, rådjur, tomtar och överdådiga granar. Istället gjorde jag några hastiga skisser på juliga saker som kanske inte är de mest ikoniska, typiska julgrejerna – men som ändå känns jul. Som en bullig kulljusstake, ett par stickad vantar, en novemberkaktus och ett par skridskor. Som ni ser fanns det andra förslag också – men jag valde de sex motiv som jag gillade bäst. Jag ringde till syrran också och bollade innan jag beslutade mig helt.

Jag målar som alltid på akvarellpapper med gouache och akvarellpennor (här har jag skrivit mer om hur jag gör när jag illustrerar) och det brukar bli många, många skisser innan jag är riktigt nöjd.

Här ser ni skridskoillustrationen under utveckling…

Och här ser ni de färdiga etiketterna! En plåt pepparkakor med kristyr, en julgransgren med gammaldags pynt, stickade vantar, en novemberkaktus, skridskor och en bullig kulljusstake. Sex olika etiketter samt en krans jag målat som fungerar som ett brevmärke. Alltså ett frimärksliknande dekorationsmärke avsett att fästas på försändelser. Det kan placeras bredvid det riktiga frimärket eller användas för att försluta brev.

Så glad att jag fick äran att göra detta. Och så lättad att nu ha det gjort – för det var en stor anspänning för mina nerver. Jag är ju van att illustrera för mitt eget höga nöjes skull, men inte på uppdrag av andra.

Eftersom jag vet vilket viktigt arbete Röda Korset gör så vill jag förstås tipsa om att du kan köpa dem på Röda Korsets hemsida. För 60 kronor får du en uppsättning som innehåller 18 etiketter, plus 36 brevmärken och 33 sigillmärken. Du kan också prenumerera på etiketterna och då får du dem i lådan varje år! Om du redan är månadsgivare till Röda Korset får dem automatiskt i brevlådan som ett litet tack!

Äntligen har lugnet fallit över huset för kvällen. Jakob tog itu med det ingrodda köket idag och nu vill jag ju vara här inne igen. Essa också.

Barnen har somnat och jag ska väl också försöka sova snart. Jag kokar upp lite tevatten till kvällsfikat och petar in ett vedträ i elden.

Räknar efter och inser att efter den här veckan är det bara två veckor kvar till läslov. Och jag som brukar tycka att tiden fram till läslovet är evighetslång. I år vet jag inte var den tog vägen? Och på sätt och vis har alla dessa vabbdagar hemma hela familjen känts som ett enda långt läslov. Fast med hosta, snor och dålig nattsömn.

Jag är så glad för hur den här hösten börjat. Det mesta har varit så ovanligt lagom. En konstig mening att säga för ofta är jag nere i det ena diket och vänder för att raskt styra över i det andra. Men det har varit väldigt få dikeskörningar för mig. Mest har jag rullat på i beskedlig takt och fascinerat sett det pågå. Hur jag liksom bara stannat kvar på vägen.

Kanske därför som jag inte uppfattat hur långt inne i hösten vi faktiskt är? Men nu vet jag bättre. För några dagar sedan försökte jag köpa vårlökar men de var slut på plantskolan sedan länge.

Istället hade börjat montera julbelysning

Och klä plastgranar.

Hej Clara, kan du inte skriva lite mer om hur det är att ha tre barn? Är gravid med en trea (fem år mellan varje barn) och är så rädd att inte räcka till att jag inte kan känna glädje.

Så skrev läsaren med signaturen C till mig. Och så kan vi ju inte ha det. Det är klart att du ska få känna glädje. Grattis till trean! Det här kommer gå jättebra. Och visst kan jag skriva lite mer om mina tankar om att ha tre barn. Men det blir ju utifrån mitt eget perspektiv. Det är ju det enda jag har.

• Jag vill börja med att slå fast att du kommer att få mindre tid till dina andra barn när det föds en bebis. Det är matematik. Men det sker succesivt så barnen kommer hinna vänja sig. Första tiden med Ulf när jag mest satt och ammade hade jag ju massa tid för storasyskon som ville komma och gosa, berätta om sin skoldag eller ville att jag skulle se på när de spelade Minecraft. Jag kanske inte kunde jaga dem runt gården i någon lek men jag kunde vara närvarande och det är det viktiga.

• Och nej. Du kommer inte att få tiden att räcka åt alla tre barn i varje enskild sekund. Ibland går det – men inte jämt. Och det är ingen fara. Det man inte hinner fånga upp vid middagen kan man fånga upp vid sängkanten på kvällen. Att barnen behöver dela uppmärksamheten med någon tycker jag inte är dåligt. Det bara är. Och i mitt stilla sinne tänker jag när jag någon gång får dåligt samvete. –Nej du får inte min odelade uppmärksamhet just nu. Men det är för att jag gav dig syskon. Och de kommer du ha glädje av hela livet, långt efter att jag inte längre finns och kan uppmärksamma dig!

• Att ha tre barn är skojigt för ibland händer det att man är iväg själv med bebisen och någon säger -Nejmen så söt. Och det är ditt första barn? Och då kan man le blitt och säga -Tredje. Och då känns det som att man är en miljonär!

• Att ha många barn (särskilt med stor åldersspridning som du har) gör att man som förälder får njuta massa åldrar samtidigt. Jag älskar själv att ha en klok tioåring som lär mig om asatron, bockstensmannen och landskapsblommor. Att ha en charmig ettagluttare som är en riktig clown. Plus en tvååring som fortfarande ammar och tycker att jag är bäst i världen och allra, allra mysigast. Barnen behöver få kärlek, trygghet och uppmärksamhet från mig som förälder. Men det behovet visar sig på lite olika sätt och därför tar det inte energi från exakt samma plats i mig.

• Att ha tre barn är att ha tre människor boende hos sig som har massa egna inbördes relationer och dynamik som är så otroligt spännande att få följa. Det sötaste jag vet är när Ulf vaknar och klargör att han ska gå och väcka HokkaBetti och så hör jag hur han går in och smäller upp dörren och ropar -Hokka! Betti! Med samma tonfall som jag brukar ha. Och hur de sömndrucket mumlar något till svar. Hur han driver på dem för att stiga upp men hur de istället drar ner Ulf i sängen och använder honom som gosedjur. Dynamiken mellan dem är så otroligt rolig och givande att iaktta. När du känner oro – fantisera om barnens relationer och samspel i framtiden. Inte missunnar du väl dina barn det? Nej jag tänkte väl!

• Att ha tre barn är att ha en flock. Och det finns fördelar med en flock. Jag är verkligen inte den som nedlåtande säger att “enbarnsföräldrar har det sååå himla lätt”. På många sätt kan det vara tvärtom också. Att ha ett barn ställer andra krav på föräldrarna. Till exempel att leka och att erbjuda barnslighet så det inte bara blir för vuxet och allvarligt. Med tre barn kan man köra iväg hela ungskocken och hojta -Gå och lek med varandra nu, jag vill laga mat ifred! Och åldersskillnaden till trots (eller kanske tack vare) kan de bli riktigt bra lekkompisar.

• Att ha tre barn kan vara röjigt, stökigt, stojigt. Det tar tid och kraft. Härom natten låg jag med två gallskrikande barn med öroninflammation. Den ena försökte jag amma och den andra strök jag över ryggen. Det var lite svettigt och höggljutt och dåligt sov jag också. Och det var första gången i mitt föräldraskap just den saken hände. Men jag fixade det. Barnen fixar det. Man blir starkare tillsammans!

• Och när det gäller barn och deras uppväxt kan man gärna tänka på detta mantra. -Det kan bli bra på många sätt! Det finns inte bara en väg till målet. Målet som i förlängningen är att skapa trygga, vettiga vuxna. Barndomen är ju en fasligt kort period. Man kan ha ett, tre eller tio barn. Bo i hus eller hyreslägenhet. På landet eller i stan. I stjärnfamilj eller kärnfamilj. Man kan helamma eller ge tillsskott. Samsova eller sova isär. Har barnen tätt i ålder eller långt ifrån. En del föräldrar är bra på lågaffektivt bemötande medan andra är naturligt eldfängda. Barn klarar mer än man tror och om det bara finns kärlek och god vilja så kommer det mesta att ordna till sig. Du har inte facit. Jag har inte facit. Grannarna har det definitivt inte. Men ert tredje barn kommer med tiden bli en helt naturlig pusselbit i det unika pussel som är just er familj. Det kan bli bra på många olika sätt. Och det kommer bli bra för dig, C

Förresten – här har jag skrivit om hur jag förberett mina barn på att få syskon.

Åh vad det var kul när Erica och jag var inbjudna till Umeåguidens podd för några veckor sedan. Lite saknar vi ju att få podda ihop så att göra något sånt här är ju drömmen! Den här gången intervjuades vi av Filippa och Amanda som gör Umeåguiden och som med tärningarnas hjälp valde frågorna. Som ni förstår av rubriken nedan blev det fullt ös filterlös.

Kul förresten med en podd med lokal anknytning. Ska hugga in på avsnitten med Molly Hammar och Jonas Sjöstedt härnäst!

Vabbdag 8 och disken trängs på bänken. Frukosten står fortfarande framdukad liksom kvällsfikat från gårdagen. Sov knappt en timme inatt och knappt en hel natt hela förra veckan. Eftersom magsjukan gick över till förkylning med skrällhosta och sedan öroninflammation på två av barnen. Jakob har patienter idag och jag “sköter” ruljansen. Imorgon byts vi av.

Halstablettspapper, tomma alvedonflaskor, blomflugor som retfullt hovrar över min blomflugefälla. Försöker förstå varför Facebookanslutningen till bloggen krånglar och var jag lagt bankdosan för att signera fakturorna. Börjar ställa in mig på att hela den här veckan nog också blir en hemmavecka med sjuka barn. Det får gå. Det får gå.

Om jag orkar tar jag tag i disken.

Jag tänker otroligt mycket på vad den här bloggen är och ska vara. Och jag skulle vilja blogga mer om mina tankar men är rädd att det blir för navelskådande. Samtidigt vill jag berätta. För bloggen är det viktigaste och käraste i mitt arbetsliv. När bloggen började växa och bli större för kanske tio år var en av mina drivkrafter att det skulle ge mig chansen att göra tv, radio och att skriva för tidningar. Men idag är det tvärtom. Bloggen är mitt huvudfokus. Gör jag tv, radio och tidningar är det för att det i slutändan ska gynna bloggen och dig som läser.

Det är ett stort tankeskifte för mig.

Att driva en blogg är ju ingenting som har hög status i dagens samhälle. Men det är ju för att de flesta bloggar inte heller håller särskilt hög nivå. Och om man inte ens själv tar det på allvar kan man inte förvänta sig att andra gör det heller. Och även om omgivningen just nu betraktar bloggar som någonting betydligt lägre stående än böcker, tidningar och tv så gör inte jag det. Jag behöver inte behandla min blogg på det viset.

Och jag arbetar inte bara för nutiden utan också framtiden. Kvalitet betalar sig i längden och den tid jag lägger ner nu kommer jag ha igen om femton år. Ja femton år – det är ju sådana tidsspann jag planerar för. Det förändringsarbete jag gjort med bloggens struktur och innehåll sedan 2016 (när jag flyttade till egen plattform) visar sig idag. Jämför jag september månad nu med september månad då ser jag att antalet följare ökat med nästan 100 procent och att tiden du som läsare spenderar här nästan dubblerats.

“Bloggen är död” har man utropat i princip ända sedan jag började blogga. Och ja, många bloggar är döda. Men många bloggar frodas och lever och efter facebook och instagramkraschen i måndags känns det väldigt skönt att inte ha lagt alla mina ägg i den korgen. Jag hade istället världens trafiktopp på bloggen. Här – till skillnad från på min insta – kan jag kommunicera utan filter och algoritmer som stör och sorterar innehållet. Här kan jag bre ut mig och ge tid åt fördjupning. Jag behöver inte ens lägga in en bild om jag inte har lust med det. Och ert gensvar fungerar på samma sätt. På min officiella facebooksida missar jag ofta kommentarer från er för att facebook avgjort att de inte är relevanta. Trots att JAG tycker att det är relevant att läsa varenda en.

Det är så lätt att som influencer titta på vad andra influencers gör och tillslut liknar vi bara varandra mer och mer.

Jag tror att en anledning till att bloggandet känns roligare för varje år är för att jag hela tiden försöker bli bättre på hantverket. Inte genom att tex ta in externa fotografer, make up artister eller liknande som gör jobbet åt mig. Utan genom att hela tiden arbeta på att själv bli en bättre fotograf och en vassare skribent. Hitta annorlunda vinklar. Bli bättre på att lyssna in dig som läser. Både ge dig det du önskar – men framförallt det du inte hade en aning om att du vill läsa.

Det är så lätt att som influencer bara titta på vad andra influencers gör. Och eftersom andra influencers gör likadant blir det tillslut en hermetiskt tillsluten värld där alla bara liknar varandra mer och mer. Så jag konsumerar allt mindre av sånt som liknar det jag själv producerar och istället mer av det som ligger utanför den här blogg- och instagramvärlden. Jag väljer bort teman om någon annan hunnit före. Skrotar recept som är för likt det någon annan precis har gjort. Försöker hitta mina egna vinklar på saker och ting. På det sättet hoppas jag kunna släppa in friskt syre.

Jag tror kanske inte du som läser förstår hur otrolig glad jag blir när du uttrycker att du tack vare bloggen fått inspiration, en ny tanke, blivit provocerad, irriterade eller upprymd. Jag vill beröra med det jag skapar – men det behöver inte betyda att du som läsare nödvändigtvis gillar det eller håller med. Det kan lika gärna betyda att du tycker tvärtom.

Kan jag erbjuda lite feminism till den som bara var ute efter bullrecept – ja då har jag nått mitt mål.

När jag började blogga var min tagline “det kristet feministiska fashionistiska alternativ du älskar”. Tre till synes helt oförenliga saker på den tiden. Men i mina ögon har det alltid varit styrkan. Den handlar inte bara om feminism, inte bara om inredning, inte bara mammaliv, miljöfrågor eller recept. Jag vill att det ska vara underhållande och brett och att det så att säga ska rymmas både leriga hängselbyxor på en åker och raffig miniklänning med lårhöga mockastövlar. Och kan jag erbjuda lite feminism till den som var ute efter bullrecept – eller tankar om hållbarhet till den som bara ville ha outfitinspiration. Ja då har jag nått mitt mål.

Och i slutändan är det är ju ni som läsare som gör det möjligt. Att ni fortsätter läsa. Att ni fortsätter komma med synpunkter. Att ni håller med eller mot vad jag skriver. Jag läser varenda kommentar ni lämnar. Blir inspirerad, glad, irriterad, frustrerad och får tusen nya uppslag. Vi gör det ihop! I åtminstone ett decennium till!

Kul saker jag hittat och sparat på instagram

Idag tog Jakob nästan hela vabben och jag jobbade istället undan vid datorn och kom vidare med massa olika projekt som har varit som ett dåligt samvete. Arbetade på som en liten gnu och nu känner jag mig sååå lugn och tillfreds av att ha släckt bränder. Så på eftermiddagen gick jag ut med Essa och tände en eld, stirrade ut i naturen och fikade. Det var uppehåll efter en vecka av regn och då får man passa på!

Älskade Essa. Så ädel, så klok, så vacker, så fruktansvärt fånig.

Jag värmde lite hemmagjord äppelmust med kanel och stjärnanis

Och så fikade jag kanelbulle-pinnbröd!

Vilket fint sätt att avrunda arbetsveckan på. Ja avrunda. Alla barnen blir ju hemma imorgon med – de var till och med för hängiga för att följa med mig ut idag. Så jag tänker bara ta det lugnt och skjuta alla deadlines till nästa vecka. Det får bli som det blir med den saken.

Det är väldigt spännande att se vad ni söker på här på bloggen. Men ibland är jag rädd att ni trots tappra försök inte får svar? Så nu tar jag ett uppsamlingsheat. (Här och här finns frågor jag tidigare svarat på)

jag bad Gud om att få stryka – Gud hör bön. Kom hit och stryk allt du orkar. Handdukar, underbyxor, linnedukar…

guide for deg som vill jobba hemma – Deg trivs bra hemma i rumstemperatur och jobbar på rätt duktigt om den bara står dragfritt.

Friterad fosk –  Låter jättegosk!

Pappors pyssel till kräftskiva – Ja, det brukar väl inte vara så mycket med det? De köper ut spriten och sätter på sig kräfthatten. Resten av pysslet sköter i regel mammorna.

Förvaring av gladkonserver – Ej i närhet av surkål.

yll i brallan – Kan klia

tankehatt – Ser ut som en urholkad tankenöt. Vanligast i filt.

hur man botar en jätteb? – ge jättenb nezeril omb denb är täbbt i näsan?

Baka med söt gäst – ja men ännu trevligare om man bakat innan den kommer för då man man bara njuta av det gulliga.

systrar i bergen – hellre än sju i skogen

Stoppad potatis – tycker inget ska hejda dess framfart

Squasch buffar – Förlåt?

‘squachbiffar – Vasa?

squaschbiffrar – Hurdå?

Squashers – En gång till?

Skvasch biffar resept – Men säg det med detsamma då! Jag har ju ett toppenrecept på bloggen.

Inlagda tonarter – Lika gott som soltorkade modala skalor

Hur tvättar jag en vit julduk med tryckta tomtar – Låt tomtarna sköta tvättandet på egen hand

Ålder bråck – Jag tror att bråck kan bli lika gamla som benen de sitter på 

WHY WASTE WHEN YOU CAN SAFVEE – PRECIS MIN ÅSIKT! COVFEFE!

Zukini bröd – Du menar Skvasch biffar?

Sega bär rutor – Snabba kastar dem!

Uppfostra pojkar? Ja, det kan jag rekommendera. Verkar vara dåligt med den saken om man tittar på brottsstatistiken.

utmanning – Vasa?

utmatning s – Hurdå?

Utematting – En gång till?

utmatad – Ja med tanke på stavningen behöver du nog matas ut ur systemet och avnjuta en sjukskrivning

Hundknullarväder – Tror du ska undvika den aktiviteten i alla väder

Så här ska det väl inte vara? –  Men skriv en egen blogg då om du sitter inne med facit!

Gilmore Gurka – Det har jag aldrig smakat

Gilmore gris – Gör vi oftast till jul

Inlagd grunka – Testa en vanlig 1-2-3 lag

Rökt abort enris – Jag tror det finns bättre sätt att avbryta en graviditet på.

Bryssestekt brysselkål med honungskål stekt – Gott, men kanske lite mycket kål? Och stekt?

varför äter jag kött? Du kanske gillar smaken?

mammascamma –  Tror scammande av mammor är det som alla bebisaffärer sysslar med?

Descificera i gun – Det beror på skicket på henne. Om hon är ren och så. Ugn eller stor gryta är annars att föredra

matlagning med japanska? Ja, hittar du någon trevlig dam så är jag på!

Grekiskt bondbrud – Kan inte komma på någon på rak arm men i allmänhet gillar jag dem penslade, saftiga och välgräddade! Som Maude Adams.

för att jag ogillar mina barn och vill att de ska få en störd syn på mat – En anledning så god som någon till att läsa min blogg.

Godis som vi gömt för barnen – 95-96% av allt vi haft hemma skulle jag tro

Misstroendessoppa recept – Jag tänker spontant på Ebba Buschs husaffärer

Vad menas men “trailer” när det gäller Paulior?? – Vad menas med “trofe” när det gäller orkide?? Vad menas med “fusion” när det gäller “pelargon”?? Vad menas med “formalia” när det gäller “dahlia”??

tala om för mig hur just d gjorde – Just D rappade på svenska och det var nog framgångsreceptet.

Fetröv – Något jag jobbar på att uppnå med min PT.

Kalle i anka – Ja det känns bekant

Kalle i klänning – Gillar vad jag hör

SVENSK BRÖD MED SINFLÖGE – Nationalrätt i princip

Din pappas matbröd – Hemligheten ligger i att hitta SINFLÖGE av bästa kvalitet

Frågor men varför svara – Ja det börjar jag också fundera på?!

Här kommer oktober och blåser upp sig. Med dramatisk himmel, mörknande eftermiddagar och hotfulla, kalla vindar.

Jag skräms inte så lätt. Man får gå med istället för emot. Med väder och årstider får man bara sluta kämpa och istället omfamna allting som går

Det är så oerhört vackert just nu men också skört. En häftig stormnatt och all färgprakt hamnar på marken, brun och förmultnande.

Jag minns att jag hade några år när vi precis flyttat till landet – innan vi fick barn – då jag verkligen på riktigt kände att vintern var noll jobbig. Jag arbetade hemifrån och behövde aldrig gå ut i annat än funktionskläder om jag inte ville. Jag hade inga barn som skulle byltas på och hämtas och lämnas någon särskild tid. Vädret var en ickefråga. Jag anpassade mitt liv efter det och sedan mådde jag bara bra.

Det är ju en verklighet som ligger långt borta för de flesta. Men jag tänker att det där om att bara använda funktionskläder kan vara en nyckel? Tråkigt och ofta fult men man slipper i alla fall frysa och det blir mindre motigt varje gång man måste gå ut och uträtta någonting.

Jag tar med mig kameran ut på promenaden och dokumenterar allt. Det fina och det fula. Generellt bra livsinställningar uppsatta på skylt till exempel.

Gräset på stranden är format av stormen

Det fyragradigt kalla gråblå

Genom en kameralins kan det mesta vara vackert.

Som en gammal vedspis överlupen med lav och mossa.

Döda rallarrosor och övergivna gårdar.

Rönnträd utan rönnlöv men med rönnbär

Förfallna eternithus med små näpna burspråk

Stängt. Jo, det räknade vi nog ut.

Det är så vackert och så fult på en och samma gång. Doften av det som multnar är intensiv, tung och liksom frisk samtidigt .

Oktober. Kom an du bara! Jag är inte rädd för dig. Jag tänder bara några fler ljus att mota bort mörkret med.

Jag tror inte jag sovit två sammanhängande timmar inatt. Är ju ensam hemma med barnen och stundtals låg det tre ungar i min säng som roterade platser under nattens gång. Samtidigt som Essa också försökte maka sig plats i sällskapet. Ute stormade det så att det skallrade i rutorna och vid fem på morgonen flög ett fönster plötsligt upp och skrämde slag på oss allihopa. När det blåser ute låter det så konstigt i huset och trädgården. Rasslar, knäpper, jämrar sig och smäller. Jag som aldrig är mörkrädd i vanlig fall känner mig plötsligt skräckslagen. Särskilt eftersom Essa hör spöken överallt och morrar dovt. Nej men nu ÄR det ju någon där ute? Varför skulle Essa annars låta?

Idag är det en sådan där dag när det aldrig blir ljust. När rutorna är randiga av regn. När två av tre barn ska vabbas och den trötta föräldern har en diger att göra lista som inte tar hänsyn till utebliven nattsömn eller sjuka barn. Jag släpper ut Essa på en kort pink i ösregnet, gör eld i kaminen och sätter igång bara. Oktober har kommit – och det med besked.

Det märks att restriktionerna äntligen släppt. Ja, hela hösten har det märkts på mitt umgänge. Att jag träffat kompisar jag inte kunnat träffa på snart två år till exempel. Den här veckan blev ytterligare en sådan där social vecka (med mina mått mätt) och jag har verkligen haft vett att uppskatta det!

Förra veckan blev jag förresten äntligen fullvaccinerad och jag är så otroligt glad att jag knappt känt av sprutorna. Har kunnat träna på exakt som vanligt och inte heller haft särskilt ont i armen. Nå, det var en parantes. Nu hugger vi in på den sociala veckan istället!

Vi börjar på tisdagen då det var matlag hos Albin och Ulrika.

Det är så härligt på deras gård, med alla små gårdshus, skjul och gamla träd.

Ulf var först in genom dörren för att träffa Ylva-Karin

Som satt redo vid bordet redan.

Dukat för många människor

Världens minsta lilla bebisfot

Det här är alltid min plats på matlaget hos Albin och Ulrika. Alltså efter middagen när man flyttar in i vardagsrummet, vräker sig i fåtöljer och soffor, tänder kaminen och käkar efterrätten. Här kan man bli sittande alldeles för länge en trevlig tisdaskväll, så att ingen i familjen tar sig upp på onsdagsmorgonen.

Albin och Stinas plats är i soffan, Ulrika och Jakob sitter i varsin fåtölj på andra sidan rummet och mitt emot mig precis vid kaminen sitter Emil. Det är inget vi bestämt, men efter snart fyra år med matlag har det bara blivit så.

Det är ett så fint gammalt hus med fina små detaljer överallt

Det blev rotsaker i ugn, rostad kål med smör och hasselnötter – samt fläskfile som fått gå i flera timmar på låg temperatur. En väldigt trevlig kväll, som vanligt.

Det har varit urdåligt väder nästan hela veckan och Essa ligger mycket på den här platsen och sover. När hon inte är ute med Jakob och arbetar förstås.

Hejsvejs från mig i min loppade favoritklänning.

En dag dukade jag fint eftersom jag skulle få besök.

Fikabrödet hade jag inte bakat själv den här gången utan köpt på Nya Konditoriet i Umeå. Älskar mördegskakorna i alla olika färger och former.

Jag hade plockat in buketter och strukit dukar och gjort mig till

Och sedan kom min kära kompis Frida förbi. Det var länge sedan vi kunde ses och fika och som vanligt hade vi tusen saker att prata om. Ni kanske känner henne som den mysiga instagramaren Fröken Frida. Men mina barn känner henne bokstavligt talat som Fröken Frida – alla tre barnen har nämligen haft Frida som fröken och älskat det. Hon gör alltid det där lilla extra. Om Folke stormat in på förskolan på morgonen och hojtat –Jag vill ha en slängkappa! Ja, då har hon hjälpt honom att tillverka en av något gammalt tyg och någon knapp. Hon drar ihop en julgransplundring, bakar, hittar på utflykter och ordnar filmvisning med grönsakssnacks och dipp. Det är Frida och alla fröknar som henne som förgyller förskoleåren för så många barn. Frida må verka mild och vän på sin insta men i verkligheten pratar hon på den grövsta degerforsbondskan, är rivig och drar roliga och grovkorniga skämt. Precis så som jag föredrar mina kompisar <3

Jakob har varit bortrest stora delar av veckan. Att vara själv med barnen och Essa är lite sjåigare än i vanliga fall, men går för det mesta bra. Kvällsfika vid köksön för två otroligt trötta barn.

Utanför fönstret har det blivit rödare och gulare för varje dag som passerat.

Och mörka kvällar har jag fönstertittat hos mig själv och insett att jag verkligen borde putsa fönsterna.

I fredags tog jag med mig Essa och barnen och hämtade ungarna vid halv två på eftermiddagen. Sedan körde vi raka vägen till Jakobs mormor för att spendera helgen där. Som jag saknat det under pandemin – att kunna fara dit lite spontant över en helg sådär.

Här har vi haft underbara dagar, trots regn och storm. Mysigt att käka kanelbullar, se på Legomasters, spela Finns i sjön och gå långpromenader med Essa i höstvädret.

Och det var den sociala veckan, det!

1. Att läsa den här boken. För den som redan lyssnat och läst nästan allt som finns om Knutby kan det tyckas onödigt med ytterligare en bok. Men när min kompis Elina så varmt rekommenderade Sekten Knutby av journalisten Anna Lindman kunde jag ändå inte motstå. Anna har under flera års tid träffat alla inblandade och både vunnit deras förtroende och ställt alla svåra frågor. Aldrig snaskigt eller gränslöst utan värdigt skildrat om vad som kan hända när man fastnar i en sekt. Jag lyssnade intensivt under några dagar och nu när boken är slut känner jag mig helt tom. Jag vill veta mer! Jag vill fortsätta följa människorna och deras liv och utveckling. Boken är spännande som den bästa sortens deckare – samtidigt gripande och fruktansvärt sorglig. Och säkerligen hjälpsam för den som har någon anhörig som de misstänker är fast i en sekt. Anna läser själv in berättelsen och tar i boken också spjärn mot en destruktiv relation hon levde i under många år. En otrolig läsupplevelse!

2. Lägga pussel. Sån mysig aktivitet att ägna sig åt med en podd eller ljudbok i bakgrunden. Jag älskar mitt loppisfyndade Madickenpussel på 200 bitar. Ser att det går för svindlande summor på Tradera ibland. Men det är något visst med ett vackert och lagom stort pussel som man kan lägga på någon timme. Inget stort åtagande utan bara en stunds förströelse.

3. Jonna Jinton. Hon gör de mysigaste filmerna och är en fantastisk fotograf. Hennes filmer med ljudet av is som sjunger är så vackra och meditativa. Om du bävar inför den kalla, mörka perioden kanske det här kan hjälpa dig? Alternativt skrämma livet ur dig!

4. Att ta fram ljusslingorna. Både utomhus och inne. Det ju bäcksvart ute nu och inte minsta lilla frost som kan reflektera stjärnhimlen. Då är det ju läge att hänga upp en ljusslinga i trädgården eller drapera runt en bokhylla, fönsterkarm eller sänggavel inne.

5. Liv Strömquist nya seriealbum Inne i spegelsalen. Slukade hela i ett enda stycke och skrattade så att täcket guppade och Jakob tillslut irriterat frågade vad det var som var så roligt hela tiden? Det går ju inte att återberätta såklart. För grejen med serierna är ju kombinationen av svinroliga skämt, ganska fula men underbara teckningar och att man blir allmänbildad och lär sig massa saker. Jag har köpt otaliga av Livs album genom åren – i present till syrran och kompisar och så. Men jag har inget annat än det senaste i min ägo. Ska bli ändring på det nu!

Tänk att jag är en så bortskämd bloggare. Som får skriva, fota, skapa och sedan mötas av kommentarer som dessa. Särskilt ofta under de senaste månaderna. Jag kan inte minnas en period när det varit en finare och varmare stämning här inne. Inte bara gentemot mig utan mot varandra i kommentarsfältet. Det är högt i tak och syrerikt. Jag vågar blogga om det jag vill, vara mig själv och känner att det bär. Att jag blir förstådd och att du som läser hakar på. I allt ifrån att beundra min nya toalett, besöka sommarstugan och funderar på hur livet för den som bara går hemma kan bli lite bättre. Eller som när jag ber om ny inspiration till vardagsmaten och det fullkomligt väller in kommentarer. Hela den här veckans vardagsmiddagar planerade jag utifrån middagstipsen ni kom med!

Det är precis som Martina skriver. Era kommentarer, önskningar, idéer, pepp och funderingar – att ni är så generösa med feedback och roliga inspel gör ju den här bloggen till allt som den är. Det driver mig att skapa nytt, mer och spänna bågen. Jag är en så fruktansvärt bortskämd bloggare. Vill bara säga tack!

När regnet hänger i luften och termometern visar sju grader. Då får man hitta på något lite mysigt. Som att kura framför brasan med extra gott fika.

Eftersom jag har äpplen i överflöd gjorde jag ugnsbakade äpplen.

Jag har inget särskilt recept jag utgår ifrån utan det blir olika varje gång. Jag karvar ut lite inkråm, river mandelmassa, rostar och hackar solroskärnor. Doftar över kardemumma, kanel och ingefära och nyper ihop allt till en lite smulig deg att fylla äpplet med. Sedan på med en tärning smör och så in i ugnen på 175 grader tills äpplena mjuknat. Doften som sprider sig i köket av ugnsbakade äpplen och kryddor är himmelsk.

Något av det mysigaste jag vet är att läsa om gamla klassiker som jag läst förut. Inga överraskningar – bara sånt jag redan känner till och karaktärer jag längtat efter att umgås med.

Gösta Berlings saga, ett äpple fyllt med smul och en balja te. Kräver inget mer av livet idag.