Kategori: Claras vardag

Jag är ju ett stort fan av listor för att få mitt liv att fungera. Men listor kan ju vara både en hjälp och ett stjälp. Problemet är att de ofta är både superdetaljerade och abstrakta samtidigt. De innehåller både sånt som ska bli klart idag och sånt som ska bli klart om ett år. Dessutom har man ofta olika listor utspridda och hittar inte alltid igen dem vilket ger en otäck känsla av att ha glömt bort något viktigt.

Jag gillar egentligen fysiska listor där man får stryka med penna. Men jag har insett att det enda riktigt hållbara sättet för mig är att jobba digitalt. För om listorna ska fungera behöver man ha dem med sig jämt. Och vad har man med sig jämt? Jo telefonen! Alltså ska listorna vara i telefonen.

Jag använder gratisappen Google Keep vilket är en underbart enkel och lättbegriplig app. Appen har några enkla funktioner och finesser som att man kan ge listorna olika färger, man kan nåla fast de viktigaste högst upp i flödet. man kan använda checkboxar för att kryssa av dem och man kan diktera ifall man inte vill skriva själv. Perfekt.

Så här funkar mitt list-system:

Överst i Google Keep har jag en röd lista fastnålad. Röd för att den är viktigast av alla listor. Den heter ALLT STOFF

Där samlar jag precis ALLT jag kommer på.. Betala en räkning, svara på ett sms, boka tandläkartid. Stort som smått. Det här är inkorgen för mina osorterade tankar. Och här snackar vi alla tankar. Detta är för att jag aldrig ska gå runt med lösa “kom ihåg” i huvudet som tar upp min energi och fokus. Så fort jag tänker “det här måste jag komma ihåg att göra” så ska det ner i ALLT STOFF-listan. Bort från mitt huvud. Och det viktigaste är att inte ha flera sådana ställen utan en och samma lista. Så att man vet säkert att man har allt sitt kom ihåg samlat. Först då skapas lugn istället för oro.

Sedan kommer det viktiga andra steget och det är att att hitta en regelbundenhet i att vittja och rensa listan. Annars blir ALLT-STOFF listan ytterligare ett stressmoment.

Varje måndag förmiddag har jag administrationstid i mitt liv och företag. Då går jag igenom min post, hanterar mail, gör körjournal och planerar för veckan som kommer. Och då vittjar jag ALLT STOFF-listan punkt för punkt. Och jag har en tydlig strategi: Allt som går att göra på två minuter eller snabbare gör jag direkt. Tex bokar tandläkartid, får iväg ett svar på ett sms, kollar upp en adress. Det är så otroligt renande att göra detta – man riktigt flyger fram efteråt!

Men långtifrån allt går ju att bocka av på det där sättet. Och de punkterna som inte kan bockas av för jag över på nya listor. För ALLT STOFF-listan ska vara tom när jag vittjat den. Vilka listor dessa uppgifter sedan hamnar på beror på dess natur. En del saker hamnar direkt i min veckoplanerare. Hur jag använder den har jag skrivit mer om här.

Jag har separata listor för alla viktiga personer i mitt liv. Och om det står i ALLT STOFF-listan att jag måste diskutera bloggen med Erica och det tar mer än två minuter – ja då sätter jag det i ERICA-listan. Och om jag måste räkna ut vad jag är skyldig min syster i bensinpengar men det kräver en halvtimmes sortering av kvitton och några telefonsamtal – då skriver jag det i ANNA-listan. Allting som rör min assistent Charlotte sätter jag i CHARLOTTE-listan. Och nästa gång vi pratar i telefon kan jag kika i listan och checka av allt som rör personen på en och samma gång. Otroligt effektivt!

Större projekt som kräver flera steg gör jag egna listor för. När jag skulle göra julposters och sälja på bloggen förra hösten såg den projektlistan ut såhär:

På det här sättet höll jag koll på flödet och kunde checka av punkterna en efter en och känna att jag tog mig framåt. Listorna för sånt som ligger långt fram i tiden eller är större projekt kanske jag ögnar igenom varannan vecka när jag vittjat färdigt ALLT STOFF-listan. Och är det något jag måste agera på så sätter jag upp det på ALLT STOFF-listan så att det kommer in “i snurren” igen. Allt som är på ALLT STOFF-listan vittjas ju senast nästa måndag så då tappar jag inte den bollen.

I Google Keep har jag har listor för lite allt möjligt. En lista heter ATT FIXA I STAN. Där skriver jag upp inköp och ärenden jag ska fixa när jag ändå är i stan nästa gång. En lista heter IDÈER BLOGG och så fort jag får önskemål från en läsare eller en egen ide skriver jag ner den där och sparar för framtiden. En lista heter BEHÖVS STUGAN och där hamnar sånt jag behöver köpa eller ta med hemifrån. En heter SKAFFERI STUGAN och är en förteckning över vilken mat som fanns i skafferiet när vi åkte därifrån.

En lista heter JULKLAPPSIDÉER och den fylls på under hela året. En heter LETA LOPPIS och där skriver jag upp sånt jag behöver och vill försöka hitta begagnat. Den ögnar jag i när jag går in på en loppis för att komma ihåg allt och aktivera mina blick. En lista heter PACKA och är en standardiserad packlista att utgå ifrån när jag ska iväg någonstans.

Man kan ge listorna olika färger och ALLT STOFF-listan är röd eftersom den är viktigast. Alla listor som handlar om inköp är gula. Och alla bruna listor är för personer. På det sättet går det lätt att hitta igen dem.

Jag har också en lista som heter MATRÄTTER. Där har jag skrivit upp omkring trettio maträtter som alla i familjen gillar att äta (listan finns här). Den väljer jag från när jag gör listan VECKANS MENY där alla maträtter jag valt för veckan skrivs upp. Och den utgår jag sedan i sin tur ifrån när jag skriver listan VECKOHANDLING. Men då använder jag faktiskt inte Google Keep utan ICAs egna app. I den kan man skriva inköpslistan och sedan trycka på en knapp så att den sortteras efter den butik man befinner sig i. Så att allt kommer i rätt ordning. Supersmidigt och bra.

Eftersom vi veckohandlar är listan ganska standardiserad varje gång. Antalet liter mjölk, antalet kilo frukt, antalet förpackningar pålägg vi förbrukar varje vecka – allt sånt finns redan uppskrivet och uttänkt och jag behöver inte fundera. Och eftersom alla torrvaror redan finns i källaren är det i regel bara utvalda färskvaror till de olika maträtterna jag måste skriva dit. Så inköpslistan är väldigt enkel att göra. Mer om hur vi organiserat kylen och lillkonsum i källaren finns att läsa här och här

Avslutar med ett tips på en slags “lista” som ger överblick på den delen av ekonomin som rör andra än mig själv. Jag använder appen Cost Split. Den är suverän för att hålla koll på utlägg. Vi har en grupp för matlagets olika förehavanden och så har jag och Anna tre olika grupper. En för vår gemensamma stuga (renoveringar, större inköp, elräkningar etc) en för gemensamma familjeutflykter (slalombacken och museer och sånt) och en för våra privata utlägg (som när Anna hittar något åt mig på loppis). I Cost Split kan man bjuda in medlemmar och när man köper något i gruppen så kan man ange vem som betalade, vem man betalade för och hur summan ska fördelas på medlemmarna. Perfekt när man gör saker ihop som kostar lite mer och någon betalar för flera personer. Då får man det svart på vitt och behöver inte hålla koll i huvudet.

Okej. Det var mina five cents (snarare 100 dollar) om hur jag organiserar mitt liv med listor. Idéerna till grundstrukturen har jag hämtat ur bästsäljaren Getting Things Done. Men den är så rörigt skriven att jag nästan hellre kan rekommendera att se några youtubeklipp med folk som förklarar metoden. Själv har jag modifierat den en hel del efter mina egna behov.

Vilken underbar fredag. Igår fick vi reda på att vår gröna lilla pärla Nu bakar vi vunnit pris som Årets Måltidslitteratur för barn! Annakarin och jag är så stolta och glada. Över priset men också över hela bokens mottagande. Att den har gått så bra ute i bokhandlarna och att barnen verkar gilla den. Får flera gånger i veckan DM från föräldrarna till stolta bagare som bakat ur boken. Vi är så tacksamma och glada över alla som arbetat med den här boken – inte minst illustratören Frida Hammar och förlaget The Book Affair.

Nu ska vår bok representera Sverige i Kokboks-VM. Mäktigt ändå.

Det är så sällan jag tar mig tid att fira någonting. Men nu ska jag banne mig korka upp något bubbligt och skåla för det här.

Och för att fira lite extra har vi fixat ett specialerbjudande på Bokus! Uppge koden nubakarvi så får du 15 procents rabatt. Gäller idag till 4e december. Slå till vettja. Det är en perfekt julklapp.

Beställer gör du här

Det var så ljuvligt att vakna imorse och se hur hela världen täckts av snö under natten. Och det bara fortsätter snöa! Har filmat och lagt upp mycket på instagram stories idag – ja alla de senaste dagarna. Följ mig där om du vill se mer. Just filmer är ju inte så lätt att lägga in på bloggen menar jag.

I höstas skrev jag ju om min nya höststil med bland annat rutiga små kjolar. Till min glädje hittade jag så småningom två stycken just sådana kjolar i Röda Korsets citybutik i Umeå. Det här är den ena. Helt oanvänd med lappen kvar. Beklämmande egentligen men inte ovanligt. Det sjuka är att jag senare såg den på rea på Lindex vilket måste vara något slags rekord i kort ledtid mellan nyköp och loppis? När den BÅDE finns second hand och ny i butik på samma gång.

Nå i min garderob kommer den i alla fall få slita hårt. Min kavaj är förresten också ett loppisköp. Kappahl från tidigt nittiotal skulle jag tro. I en kvalitet som jag inte många nya Kappahlkläder har. Och ulltröjan hittade jag på Myrorna. Är alltid på jakt efter fina, tunna ulltröjor.

Äntligen har jag tagit fram mina Zaraboots med två år på nacken. Gillar att de är så stora att jag rymmer extrastrumpor i dem.

Och så har jag putsat upp min gamla dator/kamraväska av ett märke jag inte längre minns namnet på.

Känner mig så vinterchic i hela den här kombinationen. Skönt att få känna sig så när man gått runt i pyjamas i nästan två veckor. Nu har dock barn nummer två fått covid så det är fortsatt familjekarantän som gäller ett tag till…

Tänk att Sveriges mäktigaste man nu är en kvinna. För första gången. Tänk att det idag lever kvinnor som föddes innan vi fick allmän rösträtt i Sverige för hundra år sedan och att de hunnit leva nästan hela sina liv innan en kvinna blev statsminister. Men idag hände det.

Det här ska jag fira – ja fira – med barnen. Med tre söner är frågan om kvinnor och mäns rättigheter extra viktigt att prata om. Pojkarna ska ju vara med och forma framtiden. Hemma diskuterar vi ofta hur det ser ut i samhället. Hur olika förutsättningarna är beroende på kön. Vi pratar om klass, ojämlikhet och om diskriminering. Och inte bara mellan könen utan på alla plan. Att prata om dessa saker och vara medveten om både sina egna privilegier och andras – det tror jag hjälper en att växa upp till en människa som kan se sig själv utifrån. Som inte blir kränkt personligen av att någon pekar ut ens privilegier. Men som heller inte nöjer sig med de snäva ramar samhället satt upp för en.

Vi ska fira att mina pojkar får uppleva detta medan de är barn. Att de inte behöver vänta i trettiofem år som jag gjort. Eller alla hundra år av allmän rösträtt.

Kanske förändrar det ingenting i politiken nu. Men det förändrar definitivt vilka som kommer söka sig dit. Förebilder spelar roll. Nu har vi en ny i toppen!

(Sju timmar senare – strax efter att vi skålat i Trocadero och hurrat med barnen – kom nyheten att Magdalena avgått. Hah, vilken ödets ironi! Tur att vi hann glädjas i förskott och skåla medan tid fanns. Tänk om vi får vänta hundra år till nu? Hoppas inte! 😉 )

Hela högen bänkade framför julkalendern med Pelle Svanslös. Vi befinner oss i ett sånt konstigt mellanläge. Ett barn har covid. De andra två är friska men hemma ändå såklart. Jag är ju sjuk sedan tidigare och håller mig också isolerad. Väntar på nya provsvar. Har jag blivit smittat trots fulllvaccination? Vore ju inte otroligt med tanke på hostan.

Och jag som har så mycket jobb den här veckan. Inlägg som ska in – stora lämningar inför julen. På söndag skulle jag dessutom gjort Susannes Skafferi i SVT Play. Men nu får jag titta och heja på hemifrån soffan istället!

Man får göra det bästa av det som är. Tror jag kryper ner med barnen en stund och bara vilar.

Jag är i en sådan träningssvacka just nu. Jo, jag har ju varit sjuk massor i höst men även utan sjukdom är jag i en period när träningen känns jobbig. Om jag läser mina gamla träningsinlägg på bloggen finns det två typer av poster. “Suck, jag är i en sådan träningssvacka nu” eller “Åh, jag har ett sånt träningsflow”. Jag är så förutsägbar att det är fånigt. Mycket fokus på topparna och dalarna och när det funkar sisådär så lägger man det inte på minnet och skriver framförallt inga blogginlägg om det.

Innan jag hamnade i en svacka hade jag en period när jag tränade fyra gånger i veckan. Så på totalen kanske det inte är så katastrofalt ändå? Och det är ju på totalen jag räknar. Och med totalen menar jag resten av mitt liv. Jag påminner mig själv om att jag inte är hon som alltid slutar träna igen. Jag är hon som alltid börja träna. Så fort jag är frisk ska jag träna igen. Och det jag längtar efter mest just nu är längdskidorna.

Att ta ett pass på lunchen eller strax efter frukosten. Sticka ut på kvällen när barnen somnat. Åka själv eller med en vän. Mysåka, träningsåka och allt där emellan.

Behöver köpa nya pjäxor för jag har hittills bara åkt med mammas 20 år gamla. Och nu har jag slängt dem efter att möss kalasat på innerfodret. Jag behöver också nya skidbyxor. Åker vanligtvis i tjocka täckbyxor men det inspirerar en ju inte direkt till stordåd.

Vi har världens bästa elljusspår i byn som körs upp och hålls efter så att det finns fint före nästan jämt. Håller tummarna för att den utlovade snön ska komma i veckan

och helst i sådana mängder att man kan börja åka skidor. Lagom tills jag är frisk tänker jag mig.

Mellanpojken Folke är den rörligaste av oss alla i familjen. Ena eftermiddagen har han cyklat iväg med sin bästa vän för att se var grusvägen tar slut. Andra dagen får han en ny kompis som han direkt följer med hem. Just det hände för några veckor sedan.

Jakob och jag har förklarat att när man följer med någon ny hem är det fiffigt att låna deras telefon och ringa oss föräldrar så vi vet var han är. Det tyckte Folke kändes pinsamt. Så när leken tog slut och vi där hemma börjat undrar vart pojken tagit vägen börjar han istället gå hem. Två kilometer i ösregn och blåst. Det tar tid när man är sju år. Det var med andra ord en mycket trött Folke som kom hem och möttes av en mamma med hög röst: “Var tusan har du varit?!”

Som ni vet samarbetar jag med Telia och företaget har just nu ett kampanjpris för mobilklockan Xplora ihop med abonnemang. Kampanjen gäller både dig som är ny mobilkund eller redan har abonnemang och vill koppla på ditt barn som en extra användare. Telia har Sveriges populäraste familjeabonnemang – så det kan jag verkligen rekommendera. Är själv Teliakund ända sedan jag fick min allra första telefon för ganska precis 20 år sedan.

En mobilklocka fungerar som en vanlig mobiltelefon fast den sitter på handleden. Jag tycker det ska bli skönt att kunna kolla var Folke är om jag börjar bli orolig. Xplora har en inbyggd GPS så vi kan se om han dragit ut på äventyr. Som förälder kan jag också ställa in trygga zoner, alltså ringa in ett geografiskt område där skolan, kompisarnas hus och den där långa grusvägen får plats. Om Folke skulle röra sig utanför den zonen kan hans klocka skicka ett larm till mig. Och skulle det hända Folke något kan han själv larma med den inbyggda SOS-knappen i mobilklockan. Med den tryggheten kan vi ge mer frihet.

Är det inte lika bra att vi satsar på en vanlig mobil istället? Nej, inte än. Dels känns det onödigt dyrt och dels tycker jag att Folke är för liten. Folke behöver inte surfa runt och botanisera bland olika appar. När han vill spela får han göra det hemma på datorn. Det vi behöver är ett enkelt verktyg för att få kontakt med honom när han är ute och far runt. En mobilklocka som sitter fast på armen blir lagom.

Ps…storebror Bertil har nu haft sin mobiltelefon en dryg månad. Hans problem är att komma ihåg att ha med sig mobilen. Kompisarna ringer mig istället “säg till Bertil att kolla sin mobil”. Han kanske hade haft mer användning av en mobilklocka istället?

Har du testat mobilklocka? Hur funkade det för dig och ditt barn?

Usch vad jag är förkyld. Ont i kroppen, lungorna och halsen. Barnen är också krassliga. Allting känns så trist och långsamt och det enda Folke pratar om är att få göra något kul. Som att julpynta. Så tillslut bar jag upp lådorna och så satte vi igång med att hänga stjärnor.

Och ställa fram ljusstakar och arrangerade blommor. Kändes som att vi blev 35 procent friskare på kuppen.

Älskar julblommorna. De slår väl ut lagom tills jag får tillbaka doftsinnet igen.

När barnen somnat för kvällen fortsatte jag att pynta och göra fint. Så mysigt att få överraska dem morgonen därpå när allt är förvandlat.

När jag är sjuk får jag nästan lite fobi för att gå och sova på kvällarna. Allt gör ont och känns så läskigt. Så jag var uppe och pyntade till klockan två på natten och vaknade igen vid sextiden av Ulf som skrek. Det gjorde inte så mycket. Jag hostade ändå så att sängen skakade så bättre att kliva upp. Vi gick ner, tände eld i vedspisen och gjorde frukost.

Jag tände alla små lyktor i huset

Blå gryning

Beundrade mitt änglaspel jag fann för en tjuga på loppis. Såg att någon lagt ut ett likadant för 300 kr på Tradera. Kände mig nöjd.

Så kom storbarnen ner. Den här kranka sjuklingen har sin tomtedräkt på sig hela dagarna.

Och de av oss som hade aptit åt frukost. Jag åt massor. Stora smörgåsar av min pappas goda bröd. En dag tidigare hade vi nämligen överraskats av två påsar fyllda med mat som stod och väntade på oss på bron när vi vaknade. Det var min kära pappa som kört de tio milen T&R för att lämna frukt, choklad och godis till barnen, en stor julost och massa bröd han precis bakat till oss. Han tyckte vi hade det för eländigt i sjukstugan. Min fina, fina pappa.

Efter frukosten var jag tvungen att gå och sova en stund. Jakob tog med alla barnen ut och när jag vaknade anslöt jag. Insåg att det var första gången på åtta dagar som jag varit utomhus i dagsljus. Så underbart att få känna solen mot ögonlocken och den bitiga kylan i kinderna.

Jag gick ner för att inspektera barnens koja som de byggt vid ån

De hade rest pinnar, täckt taket med gräs, bäddat golvet mjukt och till och med tillverkat en liten spång över ån.

När det regnade en eftermiddag den här veckan försvann den lilla snö vi haft. Men imorgon ska det börja snöa igen. Och sen ska det snöa nästan hela veckan om väderleksrapporten stämmer. Det gör mig lycklig att tänka på.

Här är förresten vårt hus fotat från en helt annan vinkel. Tror aldrig jag fotat det så här förut.

Fick hosta efter att jag stånkat mig upp för backen igen. Gick in och vilade.

Barnen anslöt så småningom. De spelade Tjuv & Polis

Essa sov i soffan och Ulf låg och läste en leksakskatalog från BRIO och drömde dig bort.

Jag satte en saffransdeg på jäsning

Tog fram det fina bakbordet som jag fått av Erica som hade hittat det på en loppis och tänkt på mig.

Tände lite fler ljus

Folke var cowboy givetvis

Han osäkrar sin revolver varje gång han hör om någon som bakar med margarin

En som bakar med revolver.

En som bakar med pannan.

En som bakar med sina specialbeställda aktivitetsglasögon som man kan spänna fast i nacken. Det första glasögonpar som hållit utan en skråma i flera månader. Tål både brottning, trädklättring och att lillebror sätter sig på dem.

Det blev lusskatter i långa banor och när barnen tröttnat på att knåda tog jag vid

Resten av eftermiddagen och kvällen låg jag som en strandad val i soffan och tittade på Greta Gris med Ulf. Då och då vände han sig till mig och sa med uppfodrande röst.

-Jag vill dega med gul lera mamma. Igen jag vill. Göra frassbull.

Och det var den helgen, det. Nu ska jag äta frassbull och dricka glöggte och ta det riktigt, riktigt lugnt.

Jag blir så glad varje gång jag får anledning att göra något med min kära syster Anna. Vi har jobbat ihop på flera sätt under åren men vad vi har gjort tillsammans har skiftat. Vi har gjort en bok om kläder och re-design, Anna designade stora delar av våra första kollektion för Miss Clarity och så hjälper Anna mig med garderobsbekymmer varje gång jag ska vara i TV. Och jag hjälper henne förhandla med kunder eller tänka strategiskt i ett jobbsammanhang.

När Tara hörde av sig och ville göra ett reportage om oss i egenskap av att vara kreativa systrar tackade vi direkt ja!

Så fint att få prata om vår nära relation, om vår uppväxt och hur vi uppfostrar våra egna barn. Jag och Anna pratar i telefon 1-3 gånger per dag. Jag hör att det låter helt sjukt men vi ringer när vi väntar på att pastavattnet ska koka, när vi är på promenad, när vi sitter på toaletten! Ibland pratar vi i timmar och ibland i några minuter och det behöver inte sägas mycket vettigt för att stunden ska ha ett värde.

Vi är lika och olika och efter att mamma dog så turas vi om att “mamma” varandra. Påminna om att ta det lugnare på jobbet, ta på sig praktiska varma kläder på promenaden eller messa receptet på en smoothie som den andra borde prova för att bli mindre hungrig på eftermiddagen. Det är fint att ha en syster som man känner utan och innan och är 100 procent trygg med. Och som man alltid bara blir glad för när det går bra. Jag funderar på vad jag skulle göra om mina egna barn någon gång figurerade i ett sammanhang ihop på det här viset? Jag skulle nog lipa ögonen ur mig av glädje över att mina barn har varandra att luta sig mot. Inte minst den dag jag är borta.

Minns du när skriften Om krisen eller kriget kommer damp ner i brevlådan 2018? Många läste men många uttryckte också att det kändes obehagligt. Vad är det för kris som kan komma? Vad behöver jag vara beredd på?

MSB – Myndigheten för samhällsskydd och beredskap – som stod bakom den skriften vill att vi ska bli bättre rustade i kris. Sveriges motståndskraft börjar ju med varje enskild människas engagemang i det lilla. Det blev ju tydligt inte minst under pandemin när folk huvudlöst hamstrade toapapper och tömde butikshyllorna på pasta. Men också människor som med stor medkänsla hjälpte varandra. Hur tar vi människor hand om oss själva och varandra i händelse av kris.

Jag och Jakob är ju båda intresserade av prepping – med vårt välfyllda källarskafferi och våra stora odlingar. Så när MSB hörde av sig till mig blev jag exalterad. MSB har nämligen tagit fram ett övningshäfte som heter Rädd eller Beredd – en scenarioövning som kan användas överallt där man vill lära känna varandra bättre för att kunna hantera kriser ihop i framtiden. Till exempel i skolor, föreningar eller på arbetsplatser. Scenarion över vad som kan drabba Sverige och oss som bor här. Tanken är att man i samtal med familj, vänner eller kollegor kan gå igenom de olika scenarion och diskutera hur man skulle klara sig. Är du rädd eller beredd?

Jag valde att göra denna utmaning på vårt senaste matlag och det var faktiskt både kul och intressant. Och nu efteråt känns tanken på en kris lite mindre läskig.

Scenario nummer ett

En it-störning påverkar elförsörjningen. Elementen kallnar och snart kommer inget vatten i kranen eller i toaletten. Det går inte att handla med betalkort eller ta ut pengar i bankomaten. Mobilnät och internet slutar att fungera. Hur förberedd är du?

Jag läser frågan för de delar av matlaget som är närvarande den här tisdagen

-Vi skulle flytta ihop! föreslår Emil. Det är lättare att hjälpas åt om vi är tillsammans. Vi bor i ert hus säger han och pekar på Albin och Ulrika.

-Va? Men vi bor ju minst! säger Ulrika. Fast vi har ju utedass. Det kan vara bra…

-Vi har ju egen brunn så om det skulle krångla med er brunn kan ni väl låna vatten ur vår? Vattnet kommer med självtryck så elavbrott påverkar inte vattentillgången här fyller Albin i.

Ja vatten finns det ju gott om här på landet. Vi kan ju koka sjövatten också om det krisar. Och vi har tillgång till älven och flera kallkällor. Vattenbristen känns inte som det största problemet.

– Nä, värre är det ju med värmen, påpekar Emil. Vi värmer ju vårt hus med direktverkande el. Om det blir elavbrott flyttar vi alltså hem till er, säger han och pekar återigen på Albin och Ulrika. Ni eldar ju för värmen. Jag nickar instämmande. Lättare att hålla värmen och hushålla med resurserna när man är många som samarbetar.

-Men veden! Vår ved är ju dyngssur. Skulle det bli kris nu och det inte fanns någon torr ved skulle vi få bryta upp salsgolvet och elda, säger Ulrika halvt på skämt, halvt på allvar. Så hade man gjort förr om det blev akut brist på torr ved.

Jag läser upp scenario två för matlaget.

Konflikter har blossat upp i Europa. Efter en tid påverkas importen till Sverige. Nödvändiga varor kommer inte fram. Det börjar bli ont om mat, läkemedel och drivmedel.

-Hur långt räcker maten vi odlar? frågar jag Albin

-Vi skulle kanske klara matförsörjningen för våra tre matlagsfamiljer i närmare ett år. Fast det skulle bli ont om kolhydrater. Vi behöver odla mer potatis. Och år två? Det skulle bli svårt att klara två odlingssäsonger. Hur får man tag i utsäde?

Det är viktigt att komma ihåg att vi inte förväntas klara oss själva i flera år. Men däremot i flera dagar – kanske upp mot en vecka vid en större katastrof. Om varje svensk håller ett litet förråd med förnödenheter så blir hela landets totala motståndskraft större. Du och jag har alla ett personligt ansvar för vår säkerhet.

-Jag tror vi har torrvaror i vår källare som kan räcka i en månad för oss allihop, säger jag. Men om frysen lägger av blir det jobbigt. Vad ska jag göra med köttet, fisken och alla bär för att de inte ska förstöras? Man kanske borde ha mer salt hemma, så att man kan salta ner köttet..? Jag gör en mental minnesanteckning.

Tankarna drar iväg och vi börjar diskutera vad som händer om drivmedlet tar slut och man inte kan ta sig från byn? Eller tänk om det sker en naturkatastrof och vägarna skärs av? Vad gör man om man behöver akut sjukvård men det inte går att ta sig någonstans? Vi börjar räkna upp alla sjuksköterskor och undersköterskor i byn. Ja, alla vi kan komma på som är det minsta kunniga i sjukvård.

-Men hur skulle det bli med alla mediciner? säger Emil. Stina som har en kronisk sjukdom – skulle hon ens få tag i sin medicin?

Gemenskap ger skydd vid kriser. Och vi kommer fram till att det finns många fördelar med att bo på en liten plats. Det är lättare att känna till vilka kunskaper och kompetenser ens grannar har. Dessutom är man redan van att hjälpas åt med alltifrån att samåka, låna middagsingredienser eller dra upp någons bil ur diket. Att odla goda relationer till människorna i ens närmiljö ger trygghet.

Emil påminner om hur det var under pandemin. Att den knappt märktes för oss i början. Vi levde ungefär som vanligt. Men när det först talades om att stänga skolorna gjorde vi i matlaget en plan. Vi satt vid precis detta middagsbord och diskuterade. Vi kunde kanske ordna gemensam barnomsorg? Ha ansvar för varsin skoldag med alla barnen så att de andra vuxna fick arbeta?

Den här lösningen behövdes som ni förstår aldrig sättas i verket. Men det var en trygghet att tänka på den. Och just så tänker jag mig att krisberedskap kan fungera. Inte som ett sätt att skrämma upp sig utan som ett sätt att känna sig mer trygg.

-Okej. Vad är den svaga länken då? frågar jag.

– Vi behöver en batteriradio slår någon fast. Om mobilnätet ligger nere har vi ingen chans att höra nyhetsuppdateringar på radio eller ta del av utvecklingen.

Albin tar fram sin telefon och gör en anteckning om att införskaffa laddningsbara batterier till sin batteriradio. Om utifall att….

I år firar Sverige 100 år av allmän rösträtt. Vi bor i ett fredligt land som har en lång historia av stabilitet. Men det bygger också på att vi alla är med och drar vårt strå till stacken. Med ökade klimatförändringar och politiska oroligheter ute i världen är detta högaktuella frågor. Fundera på vad du kan göra. Kan en sådan här scenarioövning med kompisarna eller familjen vara nyttig? Vad gör du om du bor i stan och det sker en kris? Är du rädd eller beredd?

Om krisen eller kriget kommer finns att läsa och ladda hem på flera olika språk. Rädd eller Beredd finns på MSBs hemsida och där finns också mycket matnyttigt att lära sig om hur du ökar din egen beredskap vid kris. Gör gärna övningarna tillsammans med dina barn. Det kan vara nyttigt att fundera i dessa banor även när man är liten.

I måndags var jag så stressad över den här arbetsveckan och hur allt skulle gå. Men nu när den är gjord så känner jag att den gick förvånansvärt bra. Jag hann allt jag skulle och jag blev trött – men jag dräpte mig inte. Jag klarade det. Ett vanligt “bestående men” efter utmattning är att man liksom blir rädd för stress. Får ett undvikande beteende kring stress som i förlängningen begränsar ens liv. Det där funderar jag jättemycket på. När begränsar jag mig för att jag är förståndig och när är jag bara rädd och borde i själva verket våga utmana mig? Det är omöjligt att veta så därför får man testa sig fram i olika situationer.

Den här helgen har jag i alla fall försökt återhämta mig och göra vilsamma saker. Jag har också gjort nyttiga saker som att trava ved och städa kylskåp. Men mycket vila i soffan har det blivit. Långa frukostar och långa kvällsfikan.

Bertils kompis sov över och lördagsmorgonen inleddes med brottningsmatch på övervåningen mellan alla tre storpojkarna. Det gör mig så glad när barnen är glada och gör roliga saker. Jag snyltar på deras glädje så att säga.

Mest har jag gått omkring och längtat efter att hänga upp julstjärnor. Jag ska dock hålla mig tills nästa helg. I år likt förra året firar vi första advent och julpyntar en helg tidigare. Bara för att jag jobbar hela första advent med att sända Susannes Skafferi.

Det har varit 10 minusgrader och soligt i helgen. Så tacksam för ljuset och kylan och att det hann falla lite snö så att det är vitt överallt. På torsdag kommer mer snö så tills dess måste vi ha travat iordning all ved i magasinet så att vi rymmer de sista trädgårdsmöblerna som nu står utomhus.

Den här veckan körde vi vår sista grönsaksleverans för säsongen. Glada för alla som prenumererat på grönsaker och glada och lite lättade över att vi nu kan ta vinterledigt från jordbruket.

Farmor kom som hon brukar på lördagar och lyckades locka med hela ungskocken ut och leka nere vid ån.

Folke kom in först och hade tår som isbitar. Jag bäddade ner honom under dubbla filtar och blåste varmluft på hans fötter. Jag minns att mamma på samma sätt blåste varmluft genom mitt täcke när jag var liten. Mysigt. Från täckenas dämpade ljudbild hördes sedan Folke önska en låt

-Jag vill höra den där dunu nuna can’t touch this

Extremt otippat låtval men självklart crankade jag stereron med MC Hammer till högsta volym

Sedan kom farmor och Ulf in och då blev det lördagsgodissätande och sagostund

Jag som städat köket och hittat fem kolsvarta bananer gjorde min vanliga banankaka fast med jordnötssmör i smeten och ingen kaffeglasyr.

Och det var den lördagen det. Tyckte jag tog såååå många bilder men hälften tog jag med mobilen så att de hamnade på min instagram story istället. Nåja. Så kan det gå.

-Slipper man ha galonbyxor när man går i skolan? frågade jag förhoppningsfullt min pappa när jag slutade dagis. “Galonisar” var det värsta jag visste när jag var barn och jag kan fortfarande minnas den där sega klaustrofobiska känslan när man dragit galonbyxorna utanpå overallen och sedan skulle ut och leka. Ryser av obehag. Tur att det finns bättre funktionskläder idag.

Kläder ska främja inte hämma rörelse. Och för mina barn som är ute flera timmar om dagen är det såklart ännu viktigare att det känns bra. Lekvänligt. Barnen kommer in helt blöta i håret av smältande snö men torra på kroppen och torra strumpor.

Vi har precis skickat tillbaka barnens urvuxna kläder till Hyber och fått hem ett nytt paket med vinterkläder i rätt storlek. Alltifrån skor till overall och fleecejackor att ha under ytterkläderna.

Vi är nu inne på tredje vintern med hyreskläder från Hyber – ett svenskt företag med en enkel men genial affärside. Att hyra ut kläder för barn! Målet är att förlänga livscykeln på barnprodukter som har lång hållbarhet men begränsad användningsperiod. Så som ytterkläder, skor och barnvagnar.

Man hyr alltså kläderna och när man lämnat tillbaka dem ombesörjer Hyber tvätt och rengöring. Och om en reva eller ett hål slits upp lagar Hyber kläderna utan kostnad.

När jag köper plagg i butik tar jag ofta en lite större storlek i förhoppning att plagget ska räcka över flera säsonger. Och för ett barn som är superkänsligt för allt som korvar, knölar och bylsar är det inte populärt. Men hos Hyber får man fria storleksbyten under säsongen. Så då väljer jag storleken som jag vet passar perfekt nu. Det har gjort stor skillnad.

Hyber erbjuder hyreskläder för barn i en kvalitet som verkligen håller – Tretorn,Reima, PoP, Isbjörn of Sweden. Att tänka cirkulärt är viktigt för miljön och ytterkläder för barn är ju något som ofta som används intensivt under en kort period för att sedan hänga oanvänt i väntan på nästa unge.

Hyber erbjuder färdiga vinterpaket i storlekspannen Junior, Toddler och Baby – där du får hem både skor, ytterkläder och mellanlager i form av tex fleecejacka/fleeceoverall. Du klickar enkelt i de storlekar du önskar ha av varje plagg och sedan skickar Hyber kläderna till dig!

Rödkindade barn med elektriska kalufser. Precis hemkomna från förskola och fritids. Tänder ljus. Dukar fram ett fat med kakor som blev över vid mitt receptexperimenterande på förmiddagen. Sätter mig ner en stund och får höra om naturkunskapsprovet, tekniklådan i lego, Ylva-Karin och Ulf som lekt hund. Allt viktigt, stort och ovanligt som inträffat under dagen. Men också det minsta, vardagliga och obetydliga. Det som jag njuter mest av att få höra.

Över jul och nyår planeras BB i Lycksele stänga. Det betyder att om du bor i Ammarnäs och ska föda barn kommer du få åka nästan 35 mil till BB i Umeå som är det närmsta som hålls öppet. Närmare fem timmar i bil på vinterväglag och ofta dåliga vägar.

Tänk nu att du bor i Göteborg och ska föda barn. Med motsvarande restid skulle du behöva sätta dig i bilen och köra till Stockholm.

Jag menar inte att ställa förlossningskrisen i de olika delarna av landet mot varandra. Det sjuka på en plats förstärker bara intrycket av hur sjukt det är på nästa. Hur kan vi sägas leva i en världsfärdsstat där sånt som starta eget-bidrag, allmänna vaccinationsprogram och ROT-avdrag administreras och fungerar bra. Men ändå inte kunna garantera att alla mammor som vill får föda barn på ett sjukhus och assisteras av utbildad personal?

Och hur kan landsbygden vara så osynliggjord och oviktig att Region Västerbotten driver igenom sådana här beslut? Region Västerbotten är mer än bara Umeå med kranskommuner. Även om de själva inte verkar känna till det.

Jag är glad att barnmorskor protesterar. Fler borde göra det. Inte bara genom påskrivna namninsamlingar utan genom handling. Det är val nästa år. Vilka har varit med och drivit igenom den sjukvårdspolitik där du bor? Vad tänker du lägga din röst på? Det är sånt som räknas.

(tack till @inlandsakivisterna för de pedagogiska illustrationerna och för att ni lyfter den här frågan)

Satt uppe sent igår med min planering fram till jul. Hade så ont i magen över hur jag ska få ihop allt. Jag har legat bra i fas och inte bokat in för mycket den här hösten. Men jag räknade inte med att vi skulle ha sjuka barn i nästan fem veckor. Så mycket arbete som gått bort och även om vi kan dela på vabb så kan jag inte jobba fokuserat hemifrån när någon är där. Allra minst barnen. Så jag satte mig ner med min veckoplanering och spaltade upp varje vecka fram till jullovet. Min assistent Charlotte har gjort ett stort jobb med att ta fram allt jag behöver – alla underlag, alla dokument – och sedan notera med tidsangivelser och länkar och peppiga utrop. Vad gjorde jag utan henne?

Det blev sent innan jag kom i säng och det känns som att jag har lite mer kontroll på läget. Men nu får ingen bli sjuk. Nu måste jag orka. Nu måste det klaffa. Måste, måste, måste är den springande punkten. Men jag tror att jag kommer hinna bättre än jag befarat om jag bara får ostörd obruten arbetstid. Kanske är det inte så överväldigande som det känns om jag bara får förutsättningar att fokusera?

Nu vill jag be om ursäkt för att jag började dagen med gnäll. Men det tänker jag inte göra.

Idag är det grått ute. Dimgrå himmel, gråa snörester. Grått, grått grått. När jag tänker på min barndom är det nästan alltid det här jag ser framför mig. Min barndoms väder.

Ett av mina tidigaste minnen är att jag sitter i pysselrummet på dagis, vid fönstret som vätter ut mot skogen. Bara sitter och tittar ut på samma väder som det är nu. Känner ett stråk av vemod. Fast jag då förstås inte visste att det fanns ett namn för den känslan.

Vädret är som livet är mest. Grått. Gråskalor. Mulet. Det är ingenting dåligt med det – det bara är. Egentligen tycker jag nog att det är vackert.

Men jag undrar hur det skulle vara att ha solsken som sin barndoms väder? Tänka på sina uppväxtår och ungdomsår och minnas att det alltid var varmt och solsken? Som om man bor på Kanarieöarna eller i Florida eller så? Förändrar det något fundamentalt i människor som växer upp med fint väder? Värme och sol förändrar ju definitivt sinnet på oss som bor här uppe och är vana vid det grå. På sommaren är man en annan människa nästan.

Jag frågade Jakob om vad som är hans barndomsväder.

Han pekade ut genom fönstret.

Nu är jag hemma i vardagen igen. Förtrollningen är bruten. I Västerbotten har all snö regnat bort och dimman hänger som en mörkläggningsgardin framför fönstret. Storbarnen har lov och jag hade tänkt hinna jobba lite men nu har Ulf blivit sjuk igen. Jag räknade ut att vi har vabbat en månad hittills den här hösten och det har varit riktigt elaka sjukor. Tur att jag fyllt på föräldraenergin av tio dagars ensamhet och att bara vara Clara.

Idag ska jag i alla fall in till stan och träna för första gången på en månad. Jag hade ju sånt flow med fyra pass i veckan, min tyngsta vikt i marklyft någonsin och nu, ingenting. Vad mer kan jag berätta…jo vi tapetserar om idag. Det blå matrummet på nedervåningen. Ulf har gått loss och rivit av en hel tapetbit och stämplat väggen med rosa stämplar. Så nu ska en annan tapet äntligen upp. Känns lite sorgligt och mycket härligt på samma gång.

Jag gjorde otroliga loppisfynd på min resa förresten. Inlandssecondhand är svårslaget bra. Har fotat och ska visa, kanske hinner jag få upp inlägget ikväll. Men innan det står det tusen saker på listan denna grådaskiga dag då jag helst bara hade legat i en säng, sett på film och käkat godis.

-I sovsalen på nutritionsavdelningen är det tid för mat och mammorna fyller stora plastmuggar med näringsrik mjölk. De sjukaste barnen har svårt att äta och gråter när mammorna försöker mata dem. Det är tydligt vilken förändring som sker under behandlingstiden. Barnen som börjat tillfriskna har återfått färgen på kinderna och dricker själva av mjölken

Så skriver journalisten Martina Holmberg om sitt besök på Panzisjukhuset i Kongo, vars nutritionsavdelning stöttas av Läkarmissionen. En svensk biståndsorganisation som arbetar för alla människors rätt till ett värdigt liv. Fokus ligger på att hjälpa kvinnor och barn i utsatthet och med tanke på hur världen ser ut förstår ni att det behovet är stort. Så stort att det är lätt att misströsta.Nej, man kan inte hjälpa alla. Men för varje barn som trots allt blir hjälpt kan det vara skillnaden mellan liv och död.

I våras blev jag själv månadsgivare och ni var många som hakade på och gjorde samma sak. Det var fantastiskt att se så nu tänker jag tillsammans med Läkarmissionen göra samma sak möjlig igen.

OM DU VÄLJER ATT BLI MÅNADSGIVARE och skänker 100 kronor eller mer så kommer du också få min nya bok Nu bakar vi som ett litet tack för ett så viktigt beslut. Jag hoppas att ni är många som vill ta det steget! Du anmäler dig här

Men hur långt räcker egentligen 100 kronor? Gör det någon skillnad? Jo, för 100 kronor i månaden får tretton undernärda barn varje år hjälp att överleva. Det hisnar för mig att en så pass liten summa i mitt liv kan utgöra skillnaden mellan liv och död för någon annan. Jag är tacksam att det finns något jag kan göra som så påtagligt bidrar.

Läkarmissionen arbetar i många länder, med insatser på flera fronter. Utbildning, akutsjukvård, socialt arbete. Något som ligger mig nära hjärtat är att stötta kvinnor att hitta egen försörjning. Ni minns kanske att jag under flera år var med och drev ett företag som sålde handstickade gosedjur från kvinnor i Zambia? Vår drivkraft var precis detta. För man vet att kvinnor som börjar tjänar sina egna pengar inte bara lyfter sig själv utan ofta hela sin familj ur armod. Det förändrar samhället i grunden.

Läkarmissionen stöttar projekt som ger kvinnor hantverk- och yrkeskunskaper som gör det möjligt för dem att försörja sig. I Uganda och Burundi görs till exempel insatser för utsatta kvinnor ute på landsbygden. De får lära sig läsa, skriva och räkna, träning i att planera sin hushållsekonomi, de får lära sig att driva ett litet företag och möjlighet att spara och låna i en självhjälpsgrupp. De får också förebyggande information om sjukdomar som hiv/aids och malaria. Jag har svårt att tänka mig något mer meningsfullt än att få vara med och bidra till detta!

Som månadsgivare till Läkarmissionen kan du vara trygg med att Läkarmissionens pengar når fram där de behövs bäst. Ta gärna steget och bli månadsgivare – anmäl dig här! Och vill du veta mer om hur undernäringen drabbar barn och hur hjälpen når fram vill jag tipsa om att läsa artikeln av Martina Holmberg.

Soppa är bra fattigmansmat. Särskilt om man gör den på rotsaker. Jag gör en köttsoppa på grönt från vår åker och en bit renkött som fanns kvar i frysen. Bäst före 2018. Vart tog tiden vägen? Tänder ett ljus och sätter på lite försiktig Jan Johansson i bakgrunden. Visa från Rättvik och från Utanmyra. Blir så vemodigt stämd men kan inte låta bli.

Höstens sista solstrålar letar sig in i köket. Om några veckor orkar solen inte längre upp bakom berget utan blir borta ända till februari.

Tiden går så fort och så långsamt. Dagarna är långa men veckorna är korta. Barnen växer medan jag dricker upp mitt avsvalnade kaffe och nyper bruna blad från pelargonen. Det hisnar i magen när jag ser Folkes axlar som blivit så breda. Nästa år är Bertils sista år i byaskolan innan han börjar åka in med skolbuss till närmsta samhälle.

De här åren när vi bara bott här och levt och varit glada, trötta, arga, kära, frustrerade, trygga, osäkra och försökt få ihop livet. Förlorat närstående och fått nya bekantskaper. De åren är ju hela deras barndom. Har jag tagit hand om den tiden ordentligt?

Ovanför köksdörren har jag lindat lummer kring stången. Ett första försiktigt vinterpynt. Ser fram emot att göra mer.

När barnen mår bra kan man själv må bra. Det är det fina med att ha barn – man kan låna deras glädje och vila i deras förnöjsamhet.

Men det är tvärtom också när barnen mår dåligt. Då får man härbergera. Jag undrar om det är halva arbetet med att vara förälder? Att orka härbärgera allt som barnen känner. Bära det stoiskt och inte låta barnet märka att det som gör ont i dig gör ont i mig. Ibland kanske mer till och med. Orka, orka, orka och sedan hela tiden fylla på med kärlek.

Köttsoppan är klar. Jag gjorde den med extra mycket klimp för att barnen älskar klimpen. Precis som jag gör. Fattigmanssoppa som räcker hela veckan och köttet smakade bra. Trots att det nog smakade bättre före 2018.