Dags för del 4 med svar på frågestunden. Del 1, 2, 3, hittar ni här.
Har barnen några aktiviteter på fritiden och hur ser du på det?
Jag tror att våra barn har haft ovanligt få aktiviteter jämfört med många andra. Men det är för att vi tycker att fri lek och egen tid att disponera är otroligt viktigt. Jag avskydde att ha en massa aktiviteter när jag var barn och hade inga problem att roa mig själv. Och jag har känt likadant för mina ungar, som dessutom tydligt visat att de föredrar att vara hemma i lugn och ro. Men nu när de är äldre så har det blivit lite mer. De går på scouterna en gång i veckan och skidträning i byn, som är väldigt prestigelös och lekbetonad. Det är de enda “ordnade” aktiviteter de har.
Men därutöver har vi ju matlag varje tisdag och på torsdagarna brukade de ofta spela rollspel med några kompisar i byn och deras pappa. Så trots att det “bara” är två organiserade aktiviteter per vecka finns ju inte så mycket ledig tid kvar.
Hur ser era rutiner ser ut på mornarna? Här är mest bara tjat och sura miner av att behöva gå upp tidigt och dessutom tvingas att äta när man egentligen vill sova. Har du tidsgräns på kvällen för att de ska vakna i tid?
Jag har uselt morgonhumör, så för oss är det bäst att vi delar upp mornarna lite. Jakob stiger upp vid 06.30, kallbadar, gör upp eld och förbereder frukost till barnen. Sedan vaknar pojkarna vid 06.50, äter frukost och tar det lugnt. Och sedan vid 07.15 promenerar Jakob och Essa till kontoret och ungefär då stiger jag upp (ifall jag jobbar hemifrån den dagen. Jobbar jag i stan och behöver göra mig iordning stiger jag upp 06.45).
Jag ser till att barnen får med sig sina skolgrejer och rätt ytterkläder och vid 07.40 brukar vi gå ut till bilen. Då skjutsar jag storbarnen och lämnar Ulf. Sedan åker jag hem igen, matar fåren, äter frukost och sätter igång med arbetsdagen. När det är barmark brukar jag istället cykla med barnen.
På vardagskvällar lägger vi Ulf strax efter 19. Storbarnen ska sova vid 20.30.
Förut fick barnen se på skärm på morgonen vilket var en väldigt dålig ide. För visst är det mysigt att starta dagen under filtarna i tevesoffan och äta frukost i lugn och ro. Men vem har lust att åka hemifrån då? Nu får de inte ha någon skärm alls på mornarna och följden är att de efter en timma brukar vara rätt rastlösa och sugna på att gå till skolan och träffa kompisar.
Hur gör du för att räcka till som mamma? Man får så lite ”familjetid” i veckorna och på helgerna känns det som barnen slåss om uppmärksamheten.
Jag tycker också att det är svårt. Eller rättare sagt – tiden kanske räcker till barnen men då räcker den inte till så mycket annat. Dessutom äter ju barnrelaterade saker som föräldramöten och tandläkartider enormt mycket av ens arbetstid. Sedan höstterminens start har vi haft drygt 20 tillfällen totalt med tandläkare, optiker, utvecklingssamtal, föräldramöten, övriga skolmöten och doktorsbesök. Då har jag ändå tre fullt friska och välfungerande barn. Men det är liksom nästan en halv arbetsdag i veckan som går åt till sånt?
Mitt knep för att barnen ska känna att man har tid för dem är att sätta sig ner i lugn och ro med en kaffekopp. Lägga bort mobilen och signalera med hela kroppen att man finns där tillgänglig. För att gosa, diskutera eller bråka med. Så fort jag slutar fara runt som en skållad råtta kommer även mina barn till ro och känner lugnet. Då minskar klängigheten.
Varifrån kommer barnens namn/ hur resonerade ni kring namnvalen/ har de fler namn? Tycker namn är så kul
Namnet Bertil kom till oss några dagar efter att han fötts. Jag gillar ju gamla namn och min farfar hette Bertil. Folke tog vi för att en kompis precis innan döpt sitt barn till Stig vilket varit vårt första alternativ. Älskar dock namnet Folke som känns robust och fint. Många äldre undrade om vi döpt barnen efter Folke och Bertil Bernadotte – men det gjorde vi alltså inte. Ulf är ett kärt släktnamn och så är ju namnen Bertil och Ulf så fina ihop – som de underbara pojkarna i Ulfs Starks bok Kan du vissla Johanna?
Våra barn har två mellannamn vardera, valda efter olika släktingar. Och hemma kallas barnen mest för Berra, Uffe och Hokka. Det var Ulf som inte kunde säga Folke som liten och då blev det Hokka istället – vilket lever kvar.
Jag upplever att du sällan dömer andra eller bryr dig vad andra tycker vilket är mycket befriande! Tex att du svär ibland, tycker det är fine att Jakob dricker alkohol…Min erfarenhet är att en del som går i kyrkan både ska välkomna alla men ändå har en viss dömande ton mot de som gör ”fel”… Hur resonerar du kring detta? Har du upplevt detta eller varit en själv och numera ändrat ditt tankesätt?
Tack, det var väldigt fint sagt – jag hoppas att det stämmer! Jag tror att jag är ganska frisinnad eftersom jag själv alltid känt mig “fel” i alla sammanhang. När jag blev kristen var jag för vänster och för feministisk. Och för vänsterfeministerna var det suspekt att jag blivit frälst. Och i alla sammanhang utom de kristna har det varit konstigt att vara nykterist. Jag känner inte att jag hör hemma helt och hållet någonstans och därför har jag heller inte särskilt polisande inställning till vad andra gör.
Hur gör ni med barnens skärmtid? Jag får alltid ont i magen av dina inlägg om när barnen leker i timmar ute, bygger kojor, går på egna upptäcktsfärder mm. Allt som jag egentligen hade velat att mina barn skulle göra.
Det är svårt med skärmtid. Just nu har våra barn två timmar per dag (mobil, padda, dator, tv inräknat) och det har vi kommit fram till tillsammans genom att diskutera hur hjärnan och kroppen påverkas av skärmar, samt hur inaktiv och stillasittande man kan bli. De knorrar inte över skärmtiden – men begränsade vi den inte skulle de sitta mycket mer.
Men jag tror inte på ett föräldraskap som går ut på att peka på barnen och säga vad de ska göra. Jag tror på att leda genom sitt eget exempel. Om man inte vill att barnen ska glo i mobilen kanske man själv får sluta med det. Om man vill att barnen ska läsa böcker kanske man själv får börja med det. Om man vill att barnen ska gå ut så får man själv gå ut. Det är pissjobbigt. Men det hjälper.
Är det skillnad på att vara pojkmamma och flickmamma tror du?
Ja absolut, jag märker det när jag diskuterar med min syster som bara har flickor. Samma typ av problem ter sig ofta väldigt olika beroende på kön. Men det beror förstås mest på inlärd kultur och olika förväntningar. Hade jag fått en dotter nu skulle jag nog bli väldigt medveten om skillnaderna i barnuppfostran mellan flickor och pojkar. Säkert skulle jag banna mig själv för sånt jag har gjort annorlunda utan att tänka på det.
Men en sak som är skön med att vara mamma till pojkar är att jag inte alls känner lika stark press på mig själv som kvinna. Alla mina vänninor med döttrar verkar bära ett tungt förebilds-ok. Det gör jag inte alls på samma sätt. Det faller ju på Jakob.
Jag tycker det skulle vara intressant att höra dina tankar kring att du har tre söner. Är det något du själv funderat kring? Hade du velat ha en dotter? Har andra kommenterat att du endast har söner?
Jag har alltid drömt om döttrar och varit övertygad om att jag skulle få en flicka varje gång jag varit gravid. Nu blev det inte så och även om jag fortfarande kan mysa av tanken på en dotter så är jag så oerhört lycklig över mina söner. Jag som aldrig haft bröder tycker att det är så utvecklande att få se pojkar växa upp. Och helt ärligt är det asmysigt att vara den enda kvinnan i familjen, vara pojkmamma och den trygga matriarken. Ibland när jag står och lagar mat åt mina söner och deras höggludda kompisar – ja då känner jag mig som en mäktig italiensk matrona. Kan bara tänka mig hur det kommer vara när de är stora och kommer hem och hälsar på – långa, skäggiga och beskyddande om sin lilla mamma.
Innan jag fick egna söner tyckte jag att pojkar var så onödigt bröliga, högljudda och fysiska med varandra. Och det är mina söner också – för det är ju mycket energi som måste ut. Men förut trodde jag att det stod i motsatsförhållande till att vara mjuk. Det gör det inte. Det existerar samtidigt. Mina pojkar är också gosiga, keliga, kärleksfulla, omtänksamma, förståndiga, snälla och mysiga. Och riktiga mammagrisar.
Jag inser också att en stor anledning till att jag velat ha döttrar är för att få återskapa det fina systerskapet jag och min egen syster har. Men det ser jag nu växa fram mellan sönerna istället. De är så otroligt tajta, lojala och kärleksfulla mot varandra.
Jag vet att det är ett känsligt inlägg att skriva om – men jag försöker gå ner i vikt och det känns omöjligt. Vill bli inspirerad till att känna att det går att tappa några kilon så min fråga är egentligen: Hur gör och tänker du för att tappa kilon?
Onsdagens poddavsnitt av Wollin & Clara kommer faktiskt handla precis om detta. Håll i hatten!
Jag lever inte som jag vill och hittar aldrig motivationen eller knepen för att upprätthålla ett liv som jag önskar.. (kanske vågar jag inte tro på ett gott och drömmigt liv?) Har det hänt dig någongång? Har du några tips..?
Ja det är väl det som hela livet handlar om på sätt och vis. Vad man drömmer om och önskar – och vad man sedan förmår med tanke på omständigheterna? Jag tror att det är viktigt att förstå att viljestyrka och motivation är något flyktigt och att man måste skapa hjälpsystem som träder in när viljestyrka och motivation falnar. Jag tror också att det är viktigt att förstå att om man vill tillföra något i livet så måste man våga plocka bort annat. Vill man äta bättre, träna, träffa sina barn mer eller sova bättre – då kanske något annat måste minskas ner på först?
Jag har också använt min ilska och mitt missnöje över saker som en drivkraft till förändring. Som ilskan när jag en solig majdag sitter på ett hotell i en främmande stad och gör ett tråkigt jobb – istället för att vara i min trädgård och kratta. Det har hänt alldeles för många gånger för att det ska få hända igen!
Jag har länge funderat på hur du känner inför att din syster valt att bo så långt bort från både dig, familjen och hemtrakten, för jag har samma situation. Jag kan bli lite avundsjuk på kompisar som har syskon och syskonbarn närmare och som kan ses en eftermiddag för en utflykt eller som kan hjälpas åt med hämtning på förskolan. Jag känner att vi missar så mycket värdefull tid tillsammans, speciellt nu när barnen är små.
Ja, det där tänker jag också på ibland. Jag står ju så nära min syster – så tänk vad kul om vi bott närmre varandra? Men min syster och hennes man har ju ett så bra liv där nere. Och där har de karriärer som de aldrig skulle kunna ha i Umeå. Jag ser det inte heller som att hon valt att bo långt bort. Hon valde ett jobb och hittade kärleken där och då behövde hon bli kvar.
Och när vi väl ses – så ses vi ordentligt. Jag vet ingen annan som bor nära sin syster och sedan får njuta hennes och syskonbarnens sällskap under sitt tak under ett helt jullov. Sånt kan man däremot göra när man bor långt ifrån varandra och kommer och hälsar på. Och det skapar en annan sorts närhet. Stort plus också för att mina systerdöttrar pratar så jädra gullig och grov Boråsdialekt.
Mina barn tycker dock att det är väldigt orättvist att just deras kusiner ska bo så långt bort. Många barn på deras skola har ju kusiner och tremänningar i sin egen klass (inte helt ovanligt i en liten by) och det drömmer förstås våra barn också om.
Jag undrar ofta över hur ni hinner med så många aktiviteter under en dag. Ofta är det flera utflyktsmål samt ett eller två bad också. Vad är ditt knep för att orka? Hur orkar barnen?
För att ge lite kontext till frågan så kom den alltså i slutet av sommarlovet. Men liknande frågor kommer då och då. Och sanningen är väl att sånt som jag själv tycker är kul (bad, utflykter, loppisturer etc) det orkar jag driva igenom eftersom det ger mig massa energi. Och då orkar jag också göra det bra och roligt för barnen.
Men sedan kan saker också se så mycket “mer” ut när man skriver om det. Varje sak blir liksom en stor grej när man har flera bilder på badet, cykelturen eller vad det nu är man gjort. Men i själva verket kanske det bara höll på i typ fyrtio minuter. Och det är ju inte så lång tid ?
Det brukar jag också tänka på när jag ser kändisar på bild ihop. Jag får alltid känslan av att de känner varann så bra. Men efter att själv ha gjort diverse teveprogram och morgonsoffor så vet jag ju att man kanske spendera en kvart totalt med den andra personen. Men bara för att det finns en bild på oss ihop så känns det “mycket” och som att man är bundis med varandra.
Min poäng: saker som fotograferas och beskrivs framstår ofta som så mycket mer speciella.
Har du blivit mindre religiös med åren – eller är det så att om du skriver om det så får du många konstiga kommentarer?
Jag har kanske blivit mindre religiös men inte mindre troende. När jag bodde i stan var jag med i en bönegrupp, gick ofta på gudstjänst och var engagerad i kyrkans lovsångsteam och sådär. Jag saknar att engagera mig i kyrkan och planerar att börja göra det mer.
Vad har du för udda vanor?
Haha, flera stycken. Men en vana sedan några år tillbaka – det är att plocka svarta hårstrån från benen med en pincett. Jag har pannlampan påslagen och lyssnar på podd samtidigt som jag jagar de svarta hårstråna bland allt ljust fjun på benen. Meditativt så det förslår. Kan sitta i timmar.
Vad äter du helst när du ska moffa snacks?
Chips och choklad.
Trender bland influencers du inte begriper/fnissar åt?
En sak jag tänkt på sådär generellt är bristen på unika idéer. Eller snarare att folk inte känner ett större stolthet i att komma på något eget. När influencer nummer 273 i ordningen visar hur man sår luktärter eller viker en julstjärna av brunt kraftpapper – då fattar jag noll. Det är såklart ofrånkomlig att vissa ideer återkommer. Men om någon annan hinner före mig med att göra samma en idé jag själv har tänkt ut – då brukar jag steka den. Just för att det inte ska kännas gjort.
Jag har nyligen startat eget och jobbar hemifrån. Kreativt skrivarbete. Hur gör man för att få rutiner och vara motiverad och kreativ och allt det där?
Här finns ett gammalt inlägg jag skrivit med några olika tips.
Kanske alldeles för skvallrigt och flashbackigt, men är det en beef mellan dig och Billgren/Wood??
Jag har inget otalt med någon influencer alls vad jag vet.
Jag har länge haft en liknande fundering, fast mer allmän. Är ni influensers kollegor som man är inom andra yrken? Kanske en töntig fråga. Jag ser framför mig hur ni har APT och ”speglingar” (när man går igenom dagen eller svåra/ jobbiga händelser). Känns som en väldigt hård bransch.
Hahaha – apt skulle definitivt behövas! Och ja, många influncers är ju kompisar. Om man tex bor i Stockholm och går på samma event och ligger på liknande plattformar så tror jag att det är vanligt att man blir vänner, bollar och delar erfarenheter. Och det är nog toppen att ha många influencerkompisar. Man driver trafik och följare till varandra och kan fråga om råd när det gäller kunder och prissättning. Men jag är dålig på att nätverka på det sättet.
Jag läser ganska många bloggar som delvis tjänar sitt uppehälle på bloggen och en del (tyvärr allt färre) som bara delar sitt liv eller sitt intresse eller sina åsikter. Men i min bekantskapskrets så läser väldigt få bloggar och det är ALDRIG något man diskuterar. Jag får intrycket av att bloggar anses vara lite töntigt och inget man skyltar med, nästan som att säga att man läser Hemmets journal eller nåt. Så till min fråga. Hur upplever du att statusen är på att blogga. Alltså – inte yrket, utan på att blogga i sig. Tycker både att det skulle intressant att höra dig resonera och få ta del av läsarnas reflektioner i kommentarsfältet efteråt.
Ja det har ju definitivt skett en skillnad på den här fronten. För tio år sedan hade var och varannan tjej en blogg. Idag har nästan alla gått över till instagram istället och det förstår jag på ett sätt – eftersom det är mycket lättare att komma igång och mindre krävande att underhålla. Men jag tycker förstås att det är trist eftersom formatet inte tillåter längre texter eller att man kan bre ut sig kring teman och ämnen. Däremot är det toppen med storiesfunktionen och det smidiga kommenterandet.
Men när tillflödet av bloggare minskat har ju också tillflödet av nya bloggläsare minskat. Det är tråkigt. Statusen på att blogga har alltid varit låg – men nu pratar man ju snarare om termen influencers – och den titeln har ju om möjligt ännu lägre status.
Ända sedan jag började blogga för sjutton år sedan har folk pratat om bloggens död. Men bloggen kommer inte att dö ut. De som har stora plattformar och förstår att vårda dem kommer kunna fortsätta skriva så länge någon vill läsa. Själv älskar jag att läsa bloggar och letar efter nya med ljus och lykta!
Att arbeta som bloggare tycker jag bara har blivit roligare i takt med att jag professionaliserat det. Ju mer tid och energi man lägger på något – desto viktigare blir det ju för en. Men jag tar inte illa upp när någon tycker att bloggar är trams eftersom jag vet att jag inte sysslar med trams. Jag vet också att min egen framgångsfaktor genom åren har varit att hålla i, nöta på och sitta still i båten genom stormiga tider. Och det har jag inga problem att fortsätta med. Ingen vet om instagram eller tiktok kommer vara lika populära om tio år – eller om apparna ens kommer att existera. Men ingen kan ta ifrån mig den här plattformen eftersom jag byggt den själv. Det är så otroligt motiverande – och om tio år till tror jag att den här platsen kommer att ha vuxit, utvecklats och fått en helt annan betydelse än nu.
Vad för fenomen får dig att se rött/ bli fullskaligt provocerad?
Väldigt många saker. Inte bara stora, viktiga saker. Utan också små perifiera. Jag är känd för mina upphetsade långa rants (fråga bara matlaget) som kan handla om vad som helst som jag stör mig på. En politiker, en jobbig förälder på ett föräldramöte, eller en orimlig åsikt. Men dessa rants har jag ju för att det är kul och renande. De påverkar mig inte på djupet och de är hastigt övergående. Jag tror däremot att jag på ett mer ytligt socialt plan uppfattas som ganska snäll och glad och tolerant. Och det stämmer paradoxalt nog också.
Vad upplever du är den största missuppfattningen folk har om dig som person?
Jag upplever att många har en bild i huvudet från typ 2009 då de såg en ung tjej med femtiotalsklänning och en degbunke och ba “MEN GUD VILKEN PRÄKTIG, MESIG HEMMAFRU SOM TYCKER ATT KVINNOR SKA FÖDA BARN OCH STÅ VID SPISEN”. Och sedan dess har den tanken kanske aldrig omprövats. Men ni som följer min blogg regelbundet vet ju att det finns fler sidor.
Romantiserar du gamla tider eller andra länder eller är du bara alltid nöjd med det liv du har?
Jag är väldigt nöjd med mitt liv men jag romantiserar absolut andra sätt att leva! Och särskilt gamla tider. Är dock högst medveten om det och plockar ju också också bara godbitarna från den tiden. Slipper gärna utedass, att skicka sina söner till skogen för att arbeta, samt att föda tretton barn hemma på kammaren. Livet i andra länder romantiserar jag också. Att drömma, fantisera och leka i fantasin hör ju till livets stora glädjeämnen. För mig handlar det inte om att jag är missnöjd med det jag har utan om att fantiseradet förhöjer min egen verklighet.
