Kategori: Claras vardag

Datumfilter

29 september, 2020

Jag är så otroligt glad just nu. För jag är på min favoritplats i världen – mormor och morfars gård uppe i Norrbotten. Det är bara jag och syrran och inte en unge så långt ögat kan nå. Helt obeskrivligt att vara här i tio dagar. Bara rå om sig själv.

Anna arbetar bland annat med sin licentiatavhandling inom mode (halvtid i en doktorsavhandling) och behöver arbetsro medan jag arbetar med mina illustrationer. Jag målar alltså. Timmar i sträck. Om självförtroendet håller blir det något som kan säljas lagom till jul!

Jag och Anna har det så jädra fint här att vi regelbundet (alltså flera gånger om dagen) måste vråla lyckligt till varandra “Alltså fy i helvetet så underbart det är att vara här!”

I somras när jag var trött av att vara själv med alla tre barn sa Jakob att jag skulle boka in en härlig resa till hösten. Och då tog jag självklart sikte på min favoritplats! Det känns konstigt att vara ifrån barnen förstås. Första gången jag spenderat mer än en natt från Ulf. Men om jag ska vara uppriktigt känns det mest skönt hitills. Att få sova ostörda nätter. Att inte behöva laga mat som någon annan ska tycka om (vi lever mest på matjessill) samt att inte ha ansvar för någon hämtning och lämning utan bara kunna arbeta ostört.

Förutom att måla på något som förhoppningsvis ska gå att sälja tar vi lunchraster i skogen och plockar lingon.

Det är som vackrast prick nu! Och inte en enda mygga

Så otroligt fridfullt och skönt att vara här uppe. Vi hinner prata om mer än det allra viktigaste. Vi hinner liksom grotta ner oss i perifera men oerhört intressanta frågor som vilka som gör de bästa jeanslinningarna, vilken som är den mest mångsidiga örhängesstorleken, bästa sättet att plocka lingon och om matjessill är godast med gräddfil eller creme fraiche? Sånt där viktigt ni vet.

Det bästa av allt? Att internet är så dåligt att jag knappt kan slösurfa utan måste åka 3,5 mil till närmsta samhälle för att kunna försjunka i sånt. Vilken evig tur. Det blir mycket gjort med andra ord.

Puss på er och tack för all fin respons på dagens poddavsnitt om åldrande!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
25 september, 2020

Igår kväll hade jag en särdeles trevlig kväll. Jag traskade hem till Stina för Syjäntornas första syjunta.

En sån bra idé av Stina att ses och handarbeta. Laga trasiga plagg, fästa knappar eller stoppa strumpor. Har så många plagg som ligger oanvända för att jag inte hunnit eller orkat laga dem. Att avsätta tid för sånt varannan vecka – samtidigt som man får fika gott och småprata med sina vänner – det är genialiskt.

Fast jag har inte bara tänkt laga kläder. Först och främst vill jag få sticka! Stina fick lära två ringrostiga stickare hur man egentligen gör. Och jag siktar på att göra ett härliga tjocksockar till vintern. Så fort jag bara lärt mig att få ordning på avigan och rätan. Eh.

Den koncentrerade minen hos någon som försöker lägga upp lagom hårda maskor.

Blev inspirerad av Stinas fina Lovikkavantar. Samt grämer mig över att jag aldrig tog vara på slöjdlektionerna och lärde mig lite mer. Nu får det bli ordning med den saken!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
24 september, 2020

I tisdags gästade jag Nordegren och Epstein i P1. Temat för samtalet var influencers – eller rättare sagt badfluencers med anledning av den nyutkomna boken med samma namn. Och vi diskuterade bland annat smygreklam, dolda agendor i bloggvärlden och Ebba Bushs roll som Margaux Dietz vigselförrättare.

Om du vill lyssna kan du göra det här! Inslaget ligger ungefär sjutton minuter in i programmet.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
• Reklamsamarbete Bixia •
23 september, 2020

En viktig del i att minska sitt klimatavtryck är ju att minska konsumtionen. Men vissa saker kommer vi ändå behöva lägga penga på. Som mat, transporter och elektricitet. Och på samma sätt som jag är noga med att maten jag äter ska vara närproducerad och ekologiskt hållbar. Vill jag att elektriciteten ska vara det. Bixia vill göra det enklare och mer lönsamt att producera el från förnyelsebara källor som sol, vind och vatten. Därför stöttar de privatpersoner som vill bli sina egna producenter. Både i större och mindre skala.

-20 minus men vattnet flödade ner i Lemesjön.

Ett exempel är Ove I Lemesjö som jag hälsade på förra vintern och som har ett vattenkraftverk som varit i bruk i generationer. Det är idag anslutet till elnätet med Bixias hjälp och genererar energi nog att värma upp femtio villor.

Lite faluröd färg är det enda som fattas nu…

Vi har i dagsläget “bara” lite solceller på taket till vårt energihus (allt om det hittar ni här) men det ger faktiskt energi till att värma hela vår gård och sedan sälja tillbaka lite överskott i elproduktionen.

Ni som går i solcellstankar kanske har noterat att det statliga investeringsstödet för solceller nu stoppats? Men det ligger faktiskt ett förslag hos regeringen att införa ett nytt ROT-avdrag för gröna investeringar från och med årsskiftet. Där föreslås att avdraget för solceller blir 15 % och dessutom erbjuder Bixia nu 7 % rabatt på hela solcellsinstallationen – något som tillsammans med nuvarande ROT-avdrag ungefär motsvarar besparingen hos det kommande gröna avdraget.

Fördelen med ROT är att du får det direkt till skillnad från investeringsstödet som du måste köa för att få och som endast betalas ut så länge avsatta pengar finns kvar.

Sånt här kan kännas krångligt att räkna på men Bixia kan vara till hjälp! Hos dem kan du läsa allt om solenergi och testa ditt tak för att få en gratis offert. Bixia hjälper till med allt från leverans och installation till kontakt med elnätsföretaget för inkoppling. Dessutom erbjuder Bixia möjligheten att sälja tillbaka överskottsproduktionen av el till ett vettigt pris. Och räcker inte ens egen elproduktion hela året får man rabatt på den el man måste köpa till. Sunt bondförnuft helt enkelt!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
22 september, 2020

När jag var i tonåren läste jag mycket flickböcker från fyrtiotalet. Och mycket livsinspiration hämtades där. Jag minns särskilt en bok om fyra syskon som bodde på en bondgård. I boken nämndes ofta vällingklockan som någonting viktigt. Vällingklockan som ringde in arbetare och husfolk till middag. Som ringde in läggdags och rast och allt annat viktigt. Jag minns att jag tänkte att jag själv gärna skulle vilja bo på en gård en gång. Och ha många barn och äga en vällingklocka att ringa i.

Nu har jag det. Jag köpte den här malmklockan i somras och den har en vacker klang som når genom skog och berg. Som tränger högst upp in i sovrumsalkoven där det leks och stojas. Och längst ner i källaren där någon annan spikar och bygger. Och sedan jag började använda den har livskvalitén förbättrats.

Inte bara för att det är så himla mysigt att gå ut på gården i träskor och förkläde och ringa in alla barn. Utan också för att det finns få saker som gör mig så rasande som att behöva skrika till folk. Särskilt min familj. Och i vårt gamla hus med tjocka innerväggar kan man nästan bli galen av att ropa på barn. Ingen hör någonting.

Nu har klockan blivit en betingelse så det räcker med några plingar för att barnhjorden och deras vänner ska komma dundrande ner för trappen, över gräsmattan eller från skogen. Jag besparar mina lungor och stämband och inte minst mitt humör. Och så är den ju så fin också. Vällingklockan.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
22 september, 2020

Äntligen sässongsstart för En Underbar Pod! Som vi har saknar er allihopa.

Vi inleder med bubbel och firande men sedan tappar Erica humöret och far ut över en ny sorts feminin varelse som pratar långsamt, supersoft och svarar på tilltal med diffusa hummanden. Jag menar att det här knappast är något nytt under solen – bara en väldigt trendig härskarteknik. Att viska är den nya manspreaden.

Musik: Olov Antonsson

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
21 september, 2020

Idag hänger regnmoln över blöta grusvägar och åkrar. Men igår sken solen och jag med den. Ett typiskt bra tecken är när jag direkt på morgonen drar på mig ett förkläde när jag vaknar. Då känner jag mig som min mormor Rut och är liksom redo för att hugga i med dagen.

Vi planterade ett aroniaträd i våras, precis vid vår entre. Trädet blir lagomt stort i storleken och får vackra röda löv på hösten plus massor av bär. Viktigast av allt faktiskt – jag vill ju odla så mycket ätligt jag bara kan. Och eftersom vi nu haft några riktiga frostknäppar är det hög tid att skörda aroniabären.

Aronia är ett riktigt superbär – nyttigare än blåbär till och med – och har i många delar av världen sedan länge använts som en medicinalväxt. Det är rikt på A, B, C, E och K-vitamin. Och innehåller dessutom stora mängder järn, fosfor och kalium. Ingen annan frukt eller bär har lika högt innehåll av antioxidanter som just aronia!

Har du ingen egen aronia är det inte ovanligt att de står planterade i offentliga parker och planteringar. Om du är en sån som gillar att palla alltså.

Äter du aronia direkt från busken är det ganska beskt – även om frosten mildrat det en aning. Men torkar du bären blir smaken snällare. Jag plockar in nästan alla klasar på trädet men lämnar lite åt fåglarna. Jag lämnar alltid lite kvar åt fåglarna.

Eftersom trädet än så länge är ganska litet blir det inga mängder med bär. Men lagom många för några påsar aroniarussin.

Jag sköljer bären noggrant för att få bort damm och frömjöl från andra växter.

Sedan spänner jag upp linorna som jag brukar torka äpplen på i köksfönstret och hänger istället på aroniaklasar. Plockar du hela klasen istället för att dra av bären så går det så här smidigt att hänga upp dem.

Efter några dagar har bären skrumpnat så pass att du kan lossa dem från klasen och lägga i en glasburk eller papperspåse. Sedan har du nyttiga aroniarussin att lägga i fruktsalladen, filen eller äta precis som de är!

Har du mycket aronia kan du stället göra aroniasaft och frysa in i petflaskor. Då är det nästan bäst att göra saften i en råsaftcentrifug eftersom näringsinnehållet minskar vid uppvärmning.

Lycka till med att ta rätt på superbären!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
20 september, 2020

Kära Erica! Nu har du arbetat som min bloggredaktör sedan 2016 – vad har förändrats i ditt arbete?  

Jag har slutat oroa mig för att mina råd till dig ska få ditt varumärke att vittra sönder. 2016 kom jag in från en annan medievärld till Underbaraclaras värld och visste inte hur dina läsare skulle reagera på mina idéer om högre tak och lägre trösklar. Du verkade less på att blogga och kände dig ensam på jobbet. Vi började ganska snart ha redaktionsmöten där vi ringade in vad som känns lustfyllt och meningsfullt att berätta om på bloggen. Så gör vi fortfarande. Det som känns genuint Underbaraclara kör vi stenhårt på. Sånt som andra bloggare skriver om sorterar vi bort. Nu har vi haft tillräckligt många framgångar tillsammans för att våga lita på att de egensinniga idéerna ska lyfta. 

Har läsarna ändrats på något sätt?

Ja och nej. De flesta läsare verkar alltid ha haft en sund inställning till vad bloggen är och vad du rimligen kan vara. De förstår att de inte alltid kan gilla det du skriver. Vill de diskutera en åsikt är de beredda på att just diskutera, vrida och vända på sina egna och dina olika argument. När jag var ny bloggredaktör upplevde jag att det var trångt om svängrum för olika tankar i kommentarsfältet. En del av de som kommenterade verkade ha svårt att acceptera att du skrev saker de inte gillade fast du gjorde det här på sin egen blogg. Det här var under den tid då ordet “kränkt” fortfarande ofta diskuterades i samhällsdebatten. I dag verkar de som kommenterar mer mogna och avslappnade, det är okej att tycka olika och argumentera för det.

Men har min roll förändrats då?  

Ja. Tidigare skulle du ofta förklara dig och vad du stod för. I dag verkar färre och färre ha åsikter om hur du “borde vara” som ung kvinna i Sverige och det är såklart befriande. Den som ger dig frihet får närhet och det tror jag att en hel del av läsarna upplever nu. Jämfört med 2016 vågar du nu vara mer bjussig, le ofta på bild, visa ett vrålstökigt kök, berätta om sånt som gått käpprätt åt helvete och lyfta läsare som delar lika generöst. Du ringer ju ofta för att högt läsa upp roliga saker som olika läsare skrivit

Haha, japp. Jag erkänner – det gör jag verkligen. Men inför omgörningen har det varit många diskussioner om vad Underbaraclarabloggen 2020 ska vara. Vad har du för tankar om förnyelsearbetet? 

Att dra hårt på det som skiljer ut Underbaraclara jämfört med andra bloggare/influencers. Att du ska “springa åt andra hållet” jämfört med dem. Ett konkret exempel  från sommaren var att du inte skulle visa en enda bild av solrosor som så många andra gjorde. I takt med att familjens jordbruk har växt har du mer och mer börjat identifierar dig som en modern bondmora med djupare kunskap om livet på landet. Nagellacket och läppstiftet är kvar men du är nu en del i en jordbrukarfamilj och det tror jag kommer synas mer och mer de närmaste åren, i allt från dina åsikter till val av foton.

Det tror jag du har rätt i. Men svara ärligt vad har varit svårat med arbetet?

Med dig är det alltid en utmaning att strypa 87 procent av alla idéer för att arbetet inte ska svälla över. Det är svårast. Men roligaste är att du vågar använda mer och mer humor!

Tack Erica för att du ville svara på mina frågor

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
20 september, 2020

Går ner till bastun som luktar tjärfärg och nykapat trä. Jakob har laddat en första brasa och värmen sprider sig med heta, torra pustar. Förbereder första bastukvällen. Premiär.

Att ens befinna sig här nere på gården. På gränsen mellan skogen och åkern. Gårdens minst använda plats – som nu kommer bli den härligaste. Dit man längtar. Kall septemberdag med isande vindar men här inne kan vi ha det bra. Jag gör en film med blåsigt ljud och skickar till pappa och Anna.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
19 september, 2020

Hej Frida Hammar – illustratör, mönsterformgivare och serieteckare verksam i Umeå. Det är ju du som har gjort de otrooooliga illustrationerna till min nya blogg. Dessutom är du upphovskvinnan till En Underbar Pods snygga logga. Vad tänkte du när jag bad dig om hjälp med bloggen?

Det är första gången som jag illustrerar för en så stor blogg som din, så det har varit lite pirrigt. Men eftersom vi jobbat ihop förut så kände jag mig trygg i att det skulle finnas en bra dialog att bygga arbetet på. För mig är det avgörande för att våga visa tankar och ofärdigt arbetet och under processen tillsammans få leta sig fram till det bloggen står för.

Du hade själv en del tankar om hur bloggen skulle kunna se ut?

Ja, vi utgick först från det du ville bevara – som vissa färger och själva textloggan. Sedan pratade vi mycket kring vem du var förr, hur bloggen förändrats under åren och hur du nu ser på framtiden. Färgerna har fått reflektera dessa tankar och bloggen har nu ett lite mognare uttryck. Min intention har varit att visa upp din jävlaranamma-personlighet men samtidigt behålla din känsla för estetik och kreativitet.

Det låter roligt men svårt?

Största utmaningen med att illustrera är alltid densamma för mig. Hur kommunicerar jag “rätt” känsla i illustrationen? Hur visualiserar jag allt vad bloggen står för? Svårigheten ligger inte så mycket att få det någorlunda likt utan att fånga din personlighet och gestalta din och bloggens attityd.

Och det gjorde du den med den äran! Berätta om hur du arbetat fram slutresultatet?

Jag startade processen små snabba teckningar som vi kunde prata kring. Sedan har jag arbetat med gouache (som är likt akvarell) och färgpennor. Bearbetningen av bilderna har jag sedan gjort digitalt. Och de små animationerna som man kan se utanför ditt köksfönster är gif:ar som jag animerat direkt i Photoshop. Vissa delar i bloggen är helt digitalt tecknade medan andra är analogt gjorda, en salig blandning av allt helt enkelt!

Tack Frida för ditt fina arbete med bloggen <3

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
18 september, 2020

För nästan på dagen fjorton år sedan startade jag en blogg hemma från mitt flickrum. Efter lite funderingar på Raraclara eller Baraclara eller Clarasatmara (!) döpte jag den till Underbaraclara.

Att jag började blogga är någonting jag ofta tänker på med tacksamhet. Att uttrycka mig i skrift har jag gjort hela livet i mina dagböcker. Men att också bli läst och få respons. Det var berusande. ÄR berusande. Och att fota, tänka ut roliga vinklar och oväntade uppslag och försöka överraska och inspirera dig som läser. Det är bland det härligaste jag vet. Är så glad att jag har den här platsen.

För nästan på dagen fyra år sedan flyttade jag hem min blogg permanent efter diverse svängar på andra plattformar. Bloggplattformar är bra för de hjälper en att driva trafik och erbjuder en trygg inkomst. Men jag vill inte ligga på någon standardiserad plattform och behöva ha fula programatiska annonser med alltifrån vin till flygbolag. Dessutom vill jag kunna visa på variationen i mitt innehåll och det kan man inte göra där. Jag vill att min blogg ska vara sitt eget lilla universum – inte en del i någon annans. Så för fyra år sedan tog jag in Erica som webbredaktör (med en tidigare karriär som producent och programledare på Sveriges radio) och en del i hennes uppdrag var att genom widgets och puffar kunna lyfta och återaktivera gammalt fint arkivmaterial. En annan minst lika viktigt roll var att vara mitt bollplank och någon som såg på det jag gör utifrån. Bloggande är så ensamt.

På dessa fyra år som gått har jag (mycket med Ericas hjälp) vridit bloggen från en position där jag kände mig ganska begränsad och inte sällan utsatt. Till att känna mig fri, glad och mycket mer som mig själv. De tråkiga kommentarerna har nästan smält bort helt och nu är det högt i tak med mycket syre. Och jag kan ärligt säga att den här hösten har jag precis samma bloggpepp som jag hade när jag började för fjorton år sedan och kunde stiga upp mitt i natten bara för att jag ville skriva. Och bloggen har till min enorma glädje heller aldrig varit mer välbesökt än nu!

Men nu är det 2020 och det är dags att skruva ytterligare lite på formatet. Widgetarna är kvar – men formen är lite annorlunda. Bannern är inte längre ett anonymt ansikte på en flicka på en stor gård (har älskat den bannern men ni fattar). Nu är det mer Hejpådejdu jag viker inte med blicken. Sån som jag är.

Hela arkivet är omsorterat och omkategoriserat. Istället för 40 spretiga kategorier har jag 12. Du kan söka i innehållsarkiv och kalenderarkiv – ja hela mitt arkiv finns aptitligt presenterat. Sökfunktionen är uppdaterad. Recepten är omarbetade för att vara enklare och mer pedagogiska. Poddens arkiv är komplett och jag har en Överraska Mig-knapp i menyn. Som genererar fram de där mest udda gamla pärlorna som finns i mitt arkiv. Sånt som gör mig fnissig eller kräver en skämskudde. Och så finns det massa andra små saker och funktioner som du som följer mig kommer upptäcka med tiden.

Jag har gått från att vilja diversifiera och testa tusen olika saker till att vilja specialisera. Bli bättre på hantverket. Lägga mer tid och kärlek på den här platsen än jag någonsin gjort tidigare. Hoppas du vill följa med mig in i 2020-talet!

Och så vill jag säga TACK till otroliga illustratören Frida Hammar som hjälpt mig med bloggens nya utseende. TACK till Erica Dahlgren som med kritiska och intresserade ögon granskat och kommit med feeback. Och så Josef på Krokodil som så proffsigt byggt och genomfört transformationen.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
16 september, 2020

Här är en samling bilder på sånt som hänt sista tiden

En dag var jag bjuden på fika hos min vän Frida nere på byn. Smet in altanvägen. Hon har en sån drömmig veranda att det inte är riktigt klokt

Som vanligt blir man bortskämd med massa gott

Och saknar vett att äta lagom

Sånt himla mys! Stannade tills dagen övergick i kväll och vi pratade nonstop.

Jag har varit i blåbärsskogen också. Behövs mycket blåbär för att fylla husbehovet. Hade dock Gärtrud med mig som sällskap så det gick fint. Hon plockar bortemot tjugofem liter på tio minuter om man ska tro henne själv.

Efter rensning kommer paketering

Jag är inte petnoga. Ett och annat lingon får hänga med i påsen.

Vi har haft matlag också. Och det har demonstrerats rationella sätt att stryka bordsdukar på!

Medan männen blir mer och mer uppklädda går utvecklingskurva i rakt motsatt riktning för morsorna. Snart är vi nere på långkalsonger och ullunderställ och har inte någon som helst ork att göra något åt det.

Ulrika hade fixat en supergod Palak Paneer

Ylvis satt i högsätet

Vi diskuterade och jämförde sjukhusblessyrer – alltså blessyrer uppkomna efter allt för flitiga besök på sjukhus.

Storbarnen fick eget bord. Vi ryms knappt ihop längre.

Måste göra det här till middag snart. Nu när vi har så mycket spenat på åkern som håller på att gå i blom.

En annan sak jag gjort är att fortsätta tvätta och ta rätt på fårullen. Har mycket som ska rengöras och snart klipper vi fåren igen och då ska jag ta rätt på ännu mer. Förhoppningsvis lite finare ull som inte är riktigt lika full i bös som när fåren legat i spån en hel vinter.

Ullen som legat i blöt i ett dygn i olika kalla vattenbad skulle försiktigt tvättas i så hett vatten att jag knappt kunde stoppa ner fingrarna.

Använde plastbacken som durkslag att trycka ut vätskan i.

Sedan byggde jag en torkställning i trädgården av två bänkar, lite tegelstenar och en spetsgardin. Man tager vad an haver.

Ja, det var några mysiga septembersysslor, det!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
15 september, 2020

I Ericas stuga. Middagen puttrar på spisen och vi sitter på varsin sida om det gamla slagbordet. Hon klipper säsongens första poddavsnitt som vi spelade in idag. Ljudet läcker genom lurarna och jag hukar nästan när jag hör min egen röst. Vänjer mig aldrig vid den inspelad.

Medan Erica redigerar svarar jag på mail och planerar resten av jobbveckan. Strax middag i dunklet på glasverandan. Tre tända ljus och varsin stor skål med pasta och sås.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
14 september, 2020

Vardagsmorgon med klarblå himmel. Kall, hög luft. Packar ner Ulf i min lådcykel. Ska till handelsboden och göra inköp för ett storbak. Ulf med sin grå ullkofta och den tjocka filten kring benen. Jag rullar nästan utan att trampa, hela vägen bort till affären. Två kilometer. Mest bara nedför. Fast först stannar jag till utan för min assistent Charlottes hus – hon bor i närheten av mig. Hennes dotter är ute och leker i trädgården och jag blir stående en stund och pratar med henne. Ger henne en bunt med kvitton och fakturor att lämna till mamma innan jag hojar vidare igen. Väl nere på affären får Ulf strosa runt själv. Klämmer och pekar på allting i golvhöjd. Försvinner in på kontoret innan jag ens har hunnit märka det. Vi är enda kunderna i butiken och handlingen får ta sin tid. När jag betalat blir jag stående en lång stund och pratar i kassan. Om älgjakten och det vackra höstvädret. Alltid kan man byta några ord med någon.

Jag fyller lådcykeln med en enorm säck grillkol, toapapper, vetemjöl och mjölk. Ulf syns knappt bakom alltihop. Han sitter så nöjd i lådan och sjunger. Med sin gräsliga Babblarna-hjälm som trycker fram bullkinderna ännu mer. Jag trampar igång cykeln och svänger förbi min kompis, med en tidning jag lovat att lämna till henne. Hon är på jobbet så jag lägger den på farstubron. Byter några ord med hennes granntant. Sedan iväg igen. Jag glider förbi några äldre damer. Samma som jag alltid träffar när jag går mina promenader. De står en bit ifrån varandra men gestikulerar med sina stavar. Jag hojtar något om att det är härligt väder. Och sedan hälsar jag på paret som precis fått en bebis och är ute och fingår med vagnen.

Den långa rakan bort till Marstorp är seg. Jag trampar starkt i motvinden. Där står någon med ändan i vädret och gräver i en rabatt. Och på verandan i huset bredvid sitter en mammaledig och fikar. Så glider jag upp på gården. Hoppar av lådcykeln. Jakob och Albin i sina blåställ skruvar med någonting på traktorn. Jag går ner på åkern och drar upp ett knippe morötter jag behöver till middagen. Sedan trampar jag igång lådcykeln igen och hojar hem.

Om någon trodde att landsbygden automatiskt var samma sak som ensamhet och isolering. Så hade den fel. Jag känner mig mer inkluderad och sedd här än jag gör någon annanstans. Och det här pandemihalvåret när vi spenderat nästan ALL tid i byn känns det ännu starkare. Varför ska jag någonsin åka härifrån när den här platsen sjuder av liv och verksamhet?

Varje dag vi inte är här hemma på byn känns bortkastad.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
13 september, 2020

Två barn söndagsbadade av tre möjliga. Läxläsning för den stora. Bokläsning hos pappan för den minsta. Han ska alltid ha en bok i famnen som en snutte som aldrig får läsas och en annan bok som pappa ska läsa högt ur för honom.

Trött pappa som byggt på bastun sedan 06.45 på morgonen. Inte fullt så trött mamma som sitter otålig i träningskläder och väntar på att få gå ut. En sväng runt byn. Samla lite energi i kroppen inför kommande arbetsvecka.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
12 september, 2020

Vad är det med vissa mornar? Istället för att rent mentalt vakna på markplan har jag under natten – utan att något särskilt har hänt – rasat ner i en källare. Jag vet det direkt jag slår upp ögonen. Den här dagen kommer i bästa fall inledas med att jag tar tag i den mödosamma vandringen upp för källartrappen. En massa trappsteg för att ens nå till något slags neutralt markplan (till högre höjder är orimligt att sträva). Men i värsta fall blir jag kvar där nere till kvällen,

Det är svårt att förutse dessa dagar. Jag kan ha mått hur bra som helst dagen innan. Igår var till exempel en alldeles utmärkt dag för mig. Ingenting skvallrade om att lördagens källarmörker väntade. Ibland beror det på att det är dagen innan mensen. Ibland är det bara livet och det är det mest frustrerande av allt. Att inte ha något att skylla på.

Men även när det inte finns någon syndabock att beskylla har jag ändå identifierat vissa riskfaktorer för att en dag i källaren ska fortsätta just så. Den ena riskfaktorn är om jag börjar morgonen med en massa slösurfande på mobilen. Som bara förstärker känslan av att vara inåtvänd och overksam och ja – helt enkelt olustig. Sedan tillstöter ofta en kombination av att vara sugen på att göra många olika saker, men väldigt trött och oförmögen att bestämma sig eller göra slag i någon av dem. Bara se hindren. Det hade varit kul att baka men köket är ju så äcklig. Jag hade velat möblera om i sovrummet men först måste all tvätt vikas...

Att inte klä på mig ordentligt är också en stark riskfaktor. Har jag inte borstat tänderna, kammat håret och tagit på ny deodorant är startsträckan orimligt lång för att göra någonting som helst som kan ge mig energi.

Att vara uppe i barnen direkt från morgonen, utan möjlighet till lite andrum och space. Det är också svårt när jag är låg. Då brukar jag försöka sikta på den tidpunkt när storbarnen leker på sitt rum och Ulf sover middag. Då kan jag om jag har tur lyckas få fotfäste och börja den mentala stigningen. Idag var det precis så. Ulf sov och jag kunde åka iväg och köpa målarfärg. Fyrtio minuter ensam i bil gjorde susen. Inte för att jag blev pigg eller så. Men jag tog i alla fall ihop mig själv så pass att jag orkade torka diskbänken, fördela lördagsgodiset, damma bordsduken och koka en god kopp kaffe när jag kom hem.

Att inte ha något socialt inplanerat är också dåligt sådana här dagar. Och när jag är låg då tror jag att det sociala kommer göra det jobbigare. Så då kan det hända att jag avbokar. KATASTROF! För det är ju precis tvärtom. Väntar jag besök blir jag tvungen att puffa igång mig själv och det leder i regel till att humöret lyfts. Och när gästen sedan tittar förbi och jag får det där sociala samspelet – ja då kan jag rentav börja må riktigt bra. En snäll piska i form av en vän som kommer på besök och inte ska behöva sitta vid ett kladdigt matbord. Det kan faktiskt hjälpa för att orka mig upp ur källaren. För upp vill jag ju! Jag har inte alls någon lust att sitta i min fåtölj en hel dag och glo och vara för trött för allt som jag tycker är härligt. Som att baka, pyssla eller vara i trädgården. Jag hatar när orken inte räcker till mer än att passa upp på barnens alla behov (och som de hopar sig så fort de anar minsta svaghet hos mamman).

Men det viktigaste med dagar som dessa är ändå att känna acceptansen för måendet. Jag måste respektera min mentala källare – för det betyder ju något att jag har rasat ner i den. Vare sig det är hormoner, virus, dålig nattsömn eller konstiga drömmar som orsakat det. Och att bara ångvälta över känslan – det tror jag är en väg som leder rakt in i väggen.

Jag är glad om jag lyckas med att inte göra den här dagen värre än den är. Hittar jag lusten att göra något mer än det nödvändigaste för mig och min familj ska jag försöka genomföra det. Men inte genom press eller ångvältande. Imorgon är en annan dag. Då jag kanske vaknar på markplan igen.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
9 september, 2020

På kontoret. Själv. Den första riktiga arbetsdagen den här hösten. Arbetsro och köpesfrukost. Varm croissant med skinka och ost – juice och cappuccino.

Öppnar datorn och riggar mobilkameran för en bild. Ställer i tio sekunders fördröjning och får en sekvens på tio bilder. Sparar den här och en till. Lägger ut båda på Stories och svarar på några kommentarer. Sedan tar jag itu med dagens jobblista.

Ostört. Njutningsfullt.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
7 september, 2020

I lördags åt jag och min kompis Elina surströmming och hunden Flora gjorde oss sällskap. Första tuggan av första klämman för säsongen är alltid otäckt god. Börjar darra i kroppen typ. Finns ju ingen annan smak som är i närheten av surströmming så det är speciellt varje höst jag begår premiär.

Vi satt på verandan och åt (praktiskt att kunna öppna och vädra ut stanken sedan) med kaminen på och tända ljus. Sånt otroligt jädra mys bara!

Jag dukade med gamla majolikatallrikar

Och testade Kallax Surströmming för första gången. Fick den med ett pressbud och var inte det minsta besviken. Så mycket god rom också.

Äter du surströmming? Man kan ju bli galen på sådana där utmaningar i sociala medier när folk ska testa surströmming och äter fisken direkt från burken. Hallå är ni koko i hela bollen? Det är som att jag skulle ha introducerat vitlök i maten för min skeptiska morfar – genom att ge honom tre klyftor att äta råa. Det är orimligt och felaktigt och den här tanten vill sätta ner foten mot sånt otyg.

Men vill du testa att äta surströmming på riktigt så har jag såklart en guide till det. Så att du kan lyckas på bästa sätt. För det är GOTT GOTT GOTT!

Morgonen efter vaknade vi till det här. Både Elinas hundvalp och min människovalp var ohemult morgonpigga. Så det var bara att stiga upp.

Inte mig emot när det är så här fint ute.

September känns så frisk, fuktig och fräsch efter fadda och överblommade augusti.

Sedan gick jag in och gjorde iordning frukost. Så härligt att få sitta och äta ostört (nåja) och hinna prata om allting och inget.

Juice, lufttorkad skinka, supergott knäckebröd och massa kaffe

Typiskt bra helg som fyllde på energidepåerna rejält.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
7 september, 2020

Här ligger jag och försöker ta sats. För en måndag med administrativa uppgifter som är det tråkigaste jag vet. Jakob vabbar Ulf som egentligen är frisk men väntar på att få komma tillbaka till förskolan igen.

Jag tittar på de smutsiga rutorna, dammkornen som singlar ner i motljuset. Tvätten som behöver sorteras och sängen som ska bäddas. Och det känns helt okej. Den här helgen fyllde på mig med ny energi. Jag kommer greja veckan som kommer utan problem. Tvätt, damm och administrativt arbete till trots.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
• Reklamsamarbete Gille •
6 september, 2020

Det kom en kartong full med pepparkaksburkar till mig och ni må tro att jag slet upp förpackningen. Jag äter ju gladeligen peppisar året om (att doppa i te är godast). Men i lådan fanns inte några vanliga pepparkakor utan Årets Pepparkaksnyhet från Gille.

Förra året lanserade Gille de små byggsatserna med Gille Mini Pepparkakshus på burk som blev en succé. Både runtom i stugorna och hemma hos oss. Jag köpte flera förpackningar så att barnen fick pyssla loss. Perfekt storlek för ett barn att ha tålamod att dekorera. Och nu? Nu släpps också pepparkaksfigurer så att man verkligen kan bygga och dekorera sitt egna pepparkakeland. Så glad att jag här på bloggen får testa dem först av alla!

Pepparkaksgubbar i september, tänker ni? Nja, det dröjer kanske ett litet tag tills de kommer i butik. Och jag ska vänta tills jul med att skapa mitt pepparkakeland såklart. Men jag kunde inte låta bli att bara provdekorera liiitegrann eftersom det här är rent terapiarbete för mig.

Och för att det i paketet också låg massa kristyr i olika färger, samt strössel och baking glue från Dr Oetker. De har ett stort sortiment av dekorationsgrejer men jag vill också slå ett slag för deras Baking Glue. Det är toppen att montera ihop pepparkakshus med. Du stoppar bara ner tuben i riktigt hett vatten ett tag innan den ska användas. Sedan limmar du ihop gavlarna. Garanterat fritt från brännsår.

Mina barn flockades kring försändelsen och fick alla välja några figurer att dekorera. Perfekt syssla när man är lite hängig och hemma från skolan men ändå vill göra något kul.

Stor koncentration i pepparkaksverkstaden

Det fina med Gille är att deras pepparkakor bakas på svensk rapsolja (palmolja i pepparkakor är såklart ett stort NEJ för mig). Gilles pepparkaksfigurer bygger på deras klassiska recept som har vunnit många smaktester. Deras blå pepparkakeburk innehåller byggsatser till totalt 13 figurer (snögubbe, tomtegubbe, tomtegumma och julgran) och precis som husen har alla figurerna utom granarna hål längst upp så att du kan hänga dem i julgranen, i ett fönster eller var du nu vill ha dem.

Vecka 37 släpps pepparkaksfigurerna i butik. Och nu vet i alla fall jag vad jag ska göra till jul! Jag ska bygga ett helt litet pepparkakeland ovanpå vår skänk i vardagsrummet. Blir pirrig bara jag tänker på det.

Läs mer om produkterna på www.oetker.se och www.gille.se

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest

Sök på underbaraclaras.se