Mitt hem är i kaos efter julledigheten. Skafferiet är upp och ned, garderoberna är i en enda röra, kylskåpet igenkloggat och trist för att inte tala om linneskåpet. Dels har jag varit bortrest mycket vilket gör att jag tappat översikten. Dels har jag haft många besök vilket också gjort att jag förlorat kontrollen över kyl, skafferi och dess status. Undrar därför om det är några som är peppade på att vi kör en Städa Som Rut-vecka med start på måndag? I sådana fall tänker jag att vi gör det tillsammans! Kickstartar januari med att försöka bringa lite ordning i kaoset. Ett städuppdrag om dagen, i 20 minuter x 7 dagar. Det brukar kunna åstadkomma under utan att bli för oöverstigligt stort och jobbigt.
I fredags fick jag tillbaka barnen efter nästan två veckor hos deras pappa. Har längtat efter dem som en galning de sista dagarna. Legat och tänkt på dem när jag ska sova om kvällarna, sådär som man gör när man är kär. Fast det är mina barn jag är kär i! Tänker på att krama dem, deras skratt, hur de känns att smeka på kinden, att ha Ulf i knäet, lyssna på deras röster och resonemang. Hur de doftar och hur allmänt underbara de är. Så lycklig att jag ska få ha dem en hel vecka nu och att vi började mammaveckan med att åka bort tillsammans och hälsa på våra vänner.
Önskar att jag hann skriva mer men nu ska jag kickstarta denna lördag och hitta på roliga saker! Hörs snart.
Under rubriken LÄSARGULD samlar jag bloggkommentarer som jag tycker är extra roliga och intressant. Förra veckan skrev jag ett inlägg om att undvika undvikandebeteenden – som i förlängningen gör att livet krymper, blir trångt och litet. Det kan man göra genom att tex försöka gå mot sin sociala fobi och åka till affären fast det känns jobbigt. Eller våga ringa det där samtalet man egentligen inte vågar ringa – bara för att den inre rösten säger att det kommer att gå dåligt.
Läsaren Erica Persdotter kan konsten att vända en negativ tanke till en rolig idé. När hennes inre kritiska röst drar igång vet hon svar på tal. Barbro får på moppo!
”Jag tänker att knepet att ge sin tvivlande/kritiska/negativa röst i huvudet ett namn som man kan säga emot kanske kan funka även här? Att liksom kunna tänka ”Nehej du Barbro, nu är du allt ute och cyklar! Varför skulle inte jag klara av att åka och handla?”
Det här tycker jag är en absolut strålande idé! Att döpa den där inre neggorösten som bara vill trycka ner en eller hålla en tillbaka. Så att det inte blir ens sanna inre röst, utan snarare en obehaglig utomstående som man kan säga till på skarpen. Någon fler som har satt namn på sin inre negativa röst? Och vad heter den i sådana fall?
Jag känner spontant att min heter Berit. Inte för att jag har något emot namnet Berit, utan bara för att det ligger så bra i munnen när jag käftar emot henne. Känner att jag vill ge Berit en omgång det här året, så att hon håller käften!
Klockan ringer 08.30. Min första arbetsdag efter jullovet är på en barnfri vecka och jag tänker att jag ska ta det lite vackert. Snusar i en hel halvtimma innan jag ens förmår att sätta mig upp i sängen. Hämtar en kopp kaffe från köket och öppnar datorn. Nu ska vi se här. På dagordningen denna måndag står ett möte med min förläggare Alexandra och min formgivare Lotta Kühlhorn, inför arbetet med Hemmets Almanacka 2027. På tisdag ska jag träna i stan och sedan har jag ett möte med Tone Schunnesson och Karin Pettersson över zoom. Har bokat ett grupprum på biblioteket så att jag ska kunna prata ostört. På kvällen är det syjunta med Ulrika och Stina och och och…kalendern fylls snabbt på.
Ny termin – nya tag med hälsan! Rotar igenom lådan i hallen och hittar min pulsklocka som jag inte använt på månader. Nu ska den användas igen. Sätter den på laddning och uppdaterar appen. Öppnar Viktväktarna och loggar innehållet i morgonens proteinshake. Messar Elina och frågar om hon vill gå en kvällspromenad med mig? Känner att jag behöver draghjälp för att ta mig ut när jag är så här försoffad.
Skriver en notering på dagens att göra-lista om att vika tvätt. Berget med ren tvätt är enormt i källaren, men det är så kallt där nu att jag behöver ha ytterkläder när jag håller på. Apropå kyla så behöver fåglarna mer frön för de tömmer automaten på någon dag när det är tjugo minus ute. Sätter upp också det på listan över sånt jag ska fixa idag.
Öppnar Charlottes dokument med jobb till mig. Fint att ha en assistent som sammanfattar under ledigheten och förbereder så att berget att bestiga blir något mindre. Ser att jag måste sammanställa kvitton till bokföringen, hämtar min plånbok och tömmer ut innehåller på bordet. Sorterar ut företagets kvitton och lägger i papperssamlaren i hallen. Knövlar ihop allt privat och slänger i soptunnan.
Får ett infall och loggar in på vår poddplattform. Tjut av glädje! Nytt prenumerationsrekord. Skickar siffrorna till Malin som svarar med fler utropstecken. Kollar bloggens prenumeranter i samma veva och ser att även där är det ett nytt rekord på antal betalande. Så otroligt roligt och lovande inför 2026 och ett mycket fint sätt att starta terminen på. Det ska nog gå bra det här med, det är bara att nöta på.
Nu när jag legat sjuk har jag hållit på med min nya almanacka. Fört över födelsedagar och namnsdagar. Planerat in viktiga milstolpar under året som kommer och bläddrat igenom det som gick. Rörande och lite smärtsam läsning om alltifrån middagsbestyr och matlådor till bodelning och semesterresor. Tänker vilken liten skatt det här blir att läsa om sisådär tio år!
I nya Hemmets Almanacka har jag lagt till en rad per dag, för att rymma lite mer att skriva. Har redan fått flera positiva kommentarer från läsare som precis som jag uppskattar detta utrymme.
Jag har också hunnit bli inspirerad av min egen bok, till att städa och organisera kylskåpet – som jag skriver ingående om i februaris kapitel. Det behövs efter att julmaten ätits upp!
Varje månad inleds med en text om årstiden, ett litet kåseri eller tankar om det vi står inför just nu. I Hemmets Almanacka 2025 skrev jag så här om januari månad:
Yrvaket, blekt och skakigt på benen står det nya året i farstun efter julhelgen. Januari är en tid för goda föresatser och bättre vanor – en nystart! Samtidigt är plånboken tunn och sällan är orken och energin för ett omtag mindre. Ett bra sätt att möta januari är att följa med i allt vintergrått. Jag passar på att äta ur skafferi och kylskåp och lagar storkok av det jag kan hitta. En påse bortglömd brysselkål och sista skalken på julskinkan blir början på en enkel middag. Jag vänder och vrider på slantarna och tröstar mig själv med att det är bra både för plånboken och miljön. Att göra en dygd av nödvändigheten är ett sätt att stå ut. Oxveckorna mellan januari och mars är en lång räcka nödvändigheter. Det kommer gå. Precis som det gjort så många gånger förut.
Och så vill jag tipsa om att vi just nu har en supermegakampanj på boken på mitt förlags webbshopp! Du får en bok för 179 kronor ex frakt eller 2 för 350 kronor ink frakt.
Vardagslyx som typ kostar noll men gör att allting känns lite härligare:
-Att ta en nytvättad wettextrasa till köket och ha en hel trave till redo i städskåpet.
-Att ha en hel karta full med hårnålar så att man slipper leta.
-När alla de bästa trosorna är nytvättade så att man kan välja och vraka.
-En ren välstruken kökshandduk att hänga fram på kroken.
-Ett nytt, vasst rakhuvud direkt ur förpackningen. Att bara klicka fast i hyveln.
-Välstrukna små bordsdukar.
-En liten skål med salt som man kan ta en nypa ifrån när man lagar mat. Istället för att hälla från ströaren.
-Manglade lakan.
-Många sköna kuddar i sängen.
-Nytvättade strumpbyxor formade till små nystan i underklädeslådan. Med alla håliga, med maskor utrensade. Så man vet att man alltid tar ett par som funkar.
-Att vädra sängkläderna i minusgrader så att de doftar nytvättat när man ska sova.
Vad är gott? Glasnudelsallad med räkor och mycket koriander. Blodgrape. Krokofanter. Inte på samma tallrik dock.
Vad stressar dig just nu? Ingenting precis nu. Är avslappnad.
Vad ska du göra ikväll? Se på en serie med min kille och sedan somna med huvudet på hans axel och hjärtslagen i örat.
Vad är svårt? Att komma ihåg var jag lagt bilnycklarna, börsen och mobilen. Letar dem konstant. Skaffade en förpackning med airtags för att aldrig behöva tappa bort dem igen. Men tyvärr tappade jag bort alla airtags innan jag hann sätta fast dem.
Vad är lätt? Att skratta. Har väldigt lätt och nära till skratt. Sedan hosta. Skratthostan is real.
Vad blir det för middag idag? Shakshuka med surdegsbröd. Jag har inte lagat maten utan blir bjuden. Han lagar maten.
Vad vill du göra mer? Träna, sova, skriva.
Vad går du igång på? Den här regeringens odugliga politik. I ALLT. Samt socialdemokraternas vekhet. Känner raseri för det mesta i politiken just nu.
Vad gråter du av? Böcker framför allt. En riktigt sorglig bok är så skön att gråta ut till. Senast grät jag till Ligan av Fatima Bremmer.
Vad gruvar du dig inför? Att göra färdigt min rotfyllning. Att betala för min rotfyllning. Vad tur att jag har 10 000 kronor liggande. Förstår att många svenskar har svårt att sköta sin tandhälsa med dessa priser.
Vad gjorde dig arg senast? När jag blev illa behandlad av en person i min närhet. Liksom utfryst? Trodde knappt att det var sant. Sist jag kände mig utfryst var typ i mellanstadiet?
Vad åt du senast? En stor kopp te och en liten skål med godis. Tröst för att jag är förkyld.
Vad är fånigt? Kända människor med pengar och framgång som ändå lägger enormt mycket tid på att bemöta allt kritik de får och slå tillbaka. Ja, Camilla Läckberg jag tittar på dig. Rise above it.
Vad är du inte? Lätt, kort i rocken, bråkig, vig.
Vad är du? Konflikträdd, omtänksam, glömsk.
Vad längtar du efter? Att åka längdskidor, att få skrivinspiration, att gå till frisören och bättra på min hårfärg. Längtar efter att känna mig frisk, pigg, stark och igång!.
Vad har du missuppfattat? Hur man stavar shakshuka och vad det typ heter? Var tvungen att googla till inlägget och min googling när jag sökte var på ”chapchucka”.
Vad ska du göra nu? Nu ska jag ta på mig mina fårskinnstofflor, sätta mig vid ett dukat bord, njuta maten och prata om ditt och datt.
Det här var verkligen inget stort läsår. Tretton titlar varav nio lästes mellan januari och april. Resten av året kämpade jag på med några få titlar, hade obefintlig läsro och hjärnkapacitet. Minns hur jag låg med diverse böcker på magen under sommaren, plockade upp dem och la ner dem igen utan att ha läst mer än högst några rader. Det tog lång tid innan min hjärna stillade sig så pass att jag kunde läsa igen.
Här är hur som helst de böcker jag läste. Flera klassiker och några omläsningar (Borta med vinden, Unga kvinnor och Slottet Udolpho). Ingen bok var dålig! Njöt av varje bok förutom Inringning som jag läste klart mest för att jag börjat på den. Och Ferrante-serien var absolut årets stora läsupplevelse.
Ser fram emot att läsa mer under året som kommer. På nattygsbordet just nu ligger Resiliens av Björn Hedensjö och Intermezzo av Sally Rooney.
2026 är året då jag och alla mina jämnåriga vänner fyller fyrtio. Först ut är min allra bästa vän och själsfrände Elina som fyller år idag.
Här är vi uttråkade på en lektion, arton år gamla. Men annars är vi aldrig uttråkade ihop.
Elina känner trogna läsare till genom bild och text. Inte minst för att jag ideligen refererar till att jag ”gått på promenad med henne i telefonen”.
Bra veckor pratar vi flera gånger i veckan. Det kan vara om det allra sårigaste och svåraste. Och det allra ytligaste och oviktigaste. Men det slutar aldrig, aldrig, aldrig att vara intressant.
Jag blir så rädd när jag tänker på hur det hade blivit för mig om jag hamnat i en annan klass i gymnasiet? Aldrig lärt känna dessa starka, coola tjejer som varit med och drivit upp mig till kvinna?
Och hur skulle mitt vuxenliv blivit utan Elina?
Hon är inte bara smart, vettig och klok. Hon är VIS. Har en vishet långt bortom hennes fyrtio år och det hade hon redan när hon var sexton. Och med den visheten har jag fått växa och utvecklas.
Elina har den där jobbiga (och ovärderliga) egenskapen som vän – att se rakt igenom en och säga obehagliga sanningar som man helst inte vill höra. Men alltid kärleksfullt, omtänksamt och med försiktighet. Så att man kan ta emot det. Inte konstigt att hon sedan utbildade sig till psykolog!
Här är vi 29 år unga, rynkfria och fräscha. Vi hade dagen innan sprungit tjejmilen i Stockholm och på ytan ser allting fint ut. Men det jag minns mest med den här resan är att båda mådde båda så fruktansvärt dåligt. I själen. Strax efter att den här bilden togs kraschade jag in i min flera år långa utmattning. Och Elinas utmattning kom strax därefter.
Tre år senare. Lite mer nötta och kantstötta efter sjukdomar och umbäranden.
Vi har hela tiden varit hack i häl på varandra. Med giftemål, barnafödande, hypotyreos och utmattning. Med karriärsframsteg, relationsarbete, glädje, kärlek och vänskap förstås…
Att ha en vän som Elina att dela livet största och svåraste med – det är min skatt och rikedom! När ens äktenskap faller sönder, när ens hälsa sviker, när föräldrar går bort eller åldras, när man är sjuk och när man behöver någon att luta sig mot och låna sin kraft ifrån….
Vi är varandras psykologer. När den ena är dålig får den andra hjälpa en upp. Och många av de saker vi pratar om när vi promenerar blir så småningom till blogginlägg här. Elinas intressanta hjärna är fantastiskt på det viset. Med henne klarnar mina tankar!
Och dessutom är hon så fenomenalt fantastiskt fin med mina barn. Men egentligen allas barn.
Elina och hennes man Joel var värdar när vi gifte oss 2009. Och givetvis ledde Elina ceremonin när mina tre ungar barnvälsignades 2019.
Här berättar hon för pojkarna vad om kommer hända och hur det kommer att gå till. Så att de inte ska behöva oroa sig för något. Ni kan förstå av deras miner att det var oerhört fängslande.
Elina är den sorts vän som kommer hem till en som nyförlöst. När ens kök er ut så här och man själv inte har duschat på flera dagar och är äcklig som en gammal sur disktrasa. Men man tvekar inte att öppna dörren och visa upp allt sitt sårbaraste. För ingen dom finns. Bara kärlek!
Och hon har med sig violer, fika och presenter till de stora barnen. För hon förstår att det är storbarnen som behöver få firas när det kommer ett nytt syskon. Och sedan städar hon ens diskbänk och dukar fint medan man själv sitter hålögd och ammar.
Jag vet inte vad jag hade gjort utan dig Elina. Älskar dig och är så stolt över att just du är min bästa vän. Hoppas vi får bli gamla tillsammans och alltid vara lika nära vänner. Och sitta på någon parkbänk vid havet i Sturkö och diskutera våra barnbarnsbarn, artrosen, livets mening, Gud och politiken. Precis som vi alltid har gjort!
Jag vaknade i ett kallt sovrum, med ljusrosa himmel utanför. Frost på rutorna och susande element. Drog duntäcket upp över öronen och slumrade till ytterligare en stund. Låg sedan och tänkte på det här omtumlande året och kände både glädje och viss bävan inför det som väntar. Är det något jag lärt mig är det dock att jag är mycket starkare än vad jag trott. Hoppas däremot slippa vara så stark under 2026 som jag behövt vara under 2025.
Gott nytt år önskar jag dig! Hoppas du får ett fint firande, hur du än välkomnar det nya året.
Varje årsskifte går jag igenom de inlägg som engagerat mest och genererat mest kommentarer. Och jag vill verkligen säga tack till dig som läser och som tar dig tid att kommentera här. Att ni är många som skriver och engagerar er gör bloggen så mycket bättre. För mig är det njutning att se hur ni läsare interagerar med varandra och börjar diskutera saker – utifrån någonting som jag har skrivit. Här kommer årets mest engagerande inlägg
Jag skrev ett inlägg om stil, teknik, skoval och lökringar. En oväntat öm tå! Men också en källa till massa intressanta läsarkommentarer med tips om både träningsappar och utrustning.
”Julen är min högsäsong på bloggen och jag känner att jag skulle vilja göra extra många härliga, juliga inlägg för er i år. Men sanningen är att jag inte känner mig så julig just nu. Känner mig som en otillräcklig bloggare som borde ge mycket mer till er.”
Ett ärligt inlägg om svårigheterna att leverera härligt material när man inte känner sig ett dugg härlig.
Det är sällan ett annonssamarbete hamnar på den här listan. Men när jag berättade om att jag börjat arbeta med Norrmejerier var det så otroligt många genuint glada kommentarer. Helt fantastiskt! Så stolt över att samarbeta med detta varumärke.
”Jag kan hålla med om att det är lite konstigt att visa upp stökiga lådor. Men framförallt är det ju sårbart. Jag öppnar upp för att bli dömd. Antingen för att jag är en hemsk slarvmaja eller för att jag är en tradwife som lägger värdefull tid på att vårda mitt hem. Det är tydligt att vilken hållning en kvinna än intar så är det problematiskt. En kvinna ska inte tro att det går att sortera nagellack, vika jumprar eller städa skrivbordet utan att det blir politik”
”Det finns gott om självhjälpsböcker där ute. Men ibland när man känner sig rädd eller svag behöver man faktiskt mest av allt en roman. För att bli modig, stoisk och få kraft att ta sig vidare i livet. Det finns gott om filmer på temat men för mig är romaner ofta än mer kraftfulla. Ja, jag skulle nog vilja sträcka mig till att säga att det är romanens viktigaste funktion. Att få leva sig in i någon annans liv och se hur de tar sig igenom svårigheter. Det är som terapi!”
Så skrev jag i inledningen av det skakiga året 2025 när jag själv behövde ingjuta allt mod jag bara kunde i mig själv. Jag gav mina bästa boktips och fick hjälp av era.
Jag skrev ett inlägg om att våga säga sin åsikt i offentligheten. Om Gaza, klimatet eller vad det nu gäller.
”Varför jag lyfter det här är för att jag tror att människor är rädda i onödan. Så många människor är rädda att ta minsta ställning. Att förarga någon på minsta sätt. De har ingen vana att göra det och föreställer sig att det kräver ett enormt mod och att motståndet kommer vara brutalt. Men jag har alltid stått för vad jag tror på och det har inte varit särskilt svårt. Jag inbillar mig förvisso inte att det gör någon skillnad att just jag delar min kritik. Men om många protesterade skulle det göra skillnad. Och framförallt så kan man bättre stå ut med sig själv när man inte känner sig som en total ynkrygg. Jag tycker att fler borde våga ta ställning. Övning ger färdighet.”
Finns nästan inget som väcker så starka känslor som träning och kost. Eller att tänka på vad man stoppar i sig för att gå ner i vikt. Det var inget undantag denna gång. Läste inlägget nu och jag blev svinpeppad på att komma igång med träningen igen efter jullovet!
”Så här ser mina händer ut när det är som värst. Det bär verkligen emot att visa, men tänker att vi är många som har olika sorters besvärliga eksem på kroppen som vi skäms över. Kanske hjälper det någon att jag visar och normaliserar lite?”
Ett inlägg som oväntat nog genererade massor av kommentarer och en hel del igenkänning från alla läsare med liknande problem.
”Jag är så oorganiserad. Jag är så tankspridd. Jag är så lat. Det är ingen ordning på mig. Jag är ett hopplöst fall. Alla andra klarar sånt här utom jag, jag kan inte planera, jag borde ha en förmyndare, varför är jag ens tillåten att bo i ett hus? Jag borde inte få driva företag, jag klarar uppenbarligen inte av av att ta hand om mina barn, jag är en hopplös förälder, en usel människa…”
Hur får man barnen att röra på sig och vara fysiska i ett samhälle fullt av skärmar? Ett blogginlägg som den riskfyllda, lustfyllda och fysiska leken. Det engagerade massor!
Jag skrev ett inlägg om Livsmedelsverkets nya kostråd och resonerade om hur jag själv äter för att möta dem. Och vad som är svårt. Mycket spännande diskussioner följde i kommentarsfältet…
”Att införa betalvägg här på bloggen var ingenting jag kom på i stunden. Jag har ju gått i tankarna en längre tid – egentligen ända sedan jag märkte hur bra det funkade för vår podd Wollin & Clara. Och än mer när jag märkte hur bra det fick mig att må när jag faktiskt fick betalt för hantverket podd – istället för ett reklaminlägg inuti en podd. Det gjorde något med självrespekten.”
”Problemet är inte att maten är för dyr i Sverige. Problemet är att vi har vant oss vid att den är alldeles för billig.Och även om det finns en grupp människor som har så små marginaler att de inte kan äta sig mätta – så upplever jag inte att det är dessa som klagar. Och dessa människor som har det svårt ska förstås bli hjälpta. Men det genom höjda bostadsbidrag, höjd a-kassa, höjd garantipension och mer pengar från försäkringskassan. Deras utsatthet handlar ju om att vi monterat ner våra tryghetssystem och försämrat livsvillkoren för de fattigaste.”
Jag införde betalvägg på bloggen och det var det inlägg som genererade absolut mest kommentarer. En majoritet fina och stöttande sådana – som gjorde mig otroligt rörd och tacksam under en väldigt svår tid. Men också en hel del kritiska och arga. Mångdubbelt fler än jag klarade av att godkänna. Jag som annars alltid är noga med att släppa igenom kritik.
Men det är helt bisarrt hur vidriga vissa var efter min skilsmässa – och hur arga de blev när de inte längre kunde gotta sig i min kris utan att behöva ge något tillbaka. Det var också många som ansåg att jag inte hade rätt att ta betalt för något så tramsigt som en blogg. Att jag var girig och cynisk och att man borde bojkotta mig. Förstår dock inte varför någon som tycker att jag är så dålig blir så arg över att de plötsligt inte kan läsa allt?!
Jag kan ärligt säga att utan betalväggen hade jag inte orkat blogga vidare under det här året. Att fortsätta dela med mig och samtidigt uppleva läsare som river och sliter i det som gör ondast hade inte gått. För mig har betalväggen varit det som gjort att jag kunnat fortsätta vara sårbar och öppen – men i ett vänligare rum. Jag är så glad för att jag gjort detta som förhoppningsvis banar väg för fler kreatörer att göra samma sak. Skrev ett inlägg precis innan jul där jag berättar mer i detalj om hur det har gått med betalväggen.
Har förresten ordnat så att alla premiuminlägg ligger samlade under en särskild flik uppe för prenumeranterna. Så blir man prenumerant kan man enkelt läsa igen om alla låsta inlägg som man missat i ett svep! Tack för att ni varit med och hejat på mig under det här året och för att jag får fortsätta vara Sveriges mest lästa privata blogg. Ni är bäst!
Med bara några dagar kvar på 2025 har det blivit dags för den traditionsenliga
årssammanfattningen! Jag har ju gjort den på bloggen i femton års tid och då svarar jag på frågor som "Vilken dag från år 2025 kommer du alltid att minnas?" "Största misstaget?" "Något du önskade dig och inte fick?" "De bästa nya människorna du träffade?" och annat livsutvärderande...
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
Jag drivs så mycket av att vara självständig, stå på egna ben och förstå hur allting funkar. Lära mig hantverket själv och inte gömma mig bakom någon annan. Jag behöver alltid känna att jag har skin in the game för att vara riktigt motiverad i jobbsammanhang.
Flera är de bloggplattformar som försökt värva mig under åren. Men det har aldrig varit aktuellt. Det känns helt enkelt inte roligt eller meningsfullt att vara inbäddad i massa reklam på någon annans sajt och att inte få äga och styra helhetsupplevelsen av bloggen. Jag vill inte vara en kugge i någon annans maskineri. Jag vill vara hela jäkla maskinen! Även om den är aldrig så liten.
Det är samma sak med att göra böcker. Det var inte roligt att göra böcker när jag ändå fick en sån liten del av kakan och jag inte fick säga till om särskilt mycket. Förlaget bestämde att boken fick vara si och så många sidor, för annars skulle den inte gå att sälja. Eller så hette det att det inte gick att göra en julbok lönsam eftersom att försäljningssäsongen var för kort…
Men då skiter jag hellre i att göra böcker. Och så resonerade jag när jag tog ett uppehåll i mitt skrivande. Tills jag istället gick till The Book Affair. Där betalar jag större delen av produktionen själv och tar den stora ekonomiska risken. Men jag får också bestämma själv över slutprodukten. Det var ju så jag kunde skapa Underbara Vinter, som var 100 sidor för lång för vad som var ekonomiskt försvarbart. Men det var precis den bok som jag ville göra och som jag trodde skulle sälja om den bara fick chansen. Att ta fram boken och trycka upplagan kostade mig omkring 800 000 kronor. Men de pengarna tjänade jag ju in efteråt. Och stoltheten var desto större. Jag hade gjort något som jag kunde stå för till 100 procent och hade full kontroll på affären.
Samma sak med podden: jag trivdes aldrig med att ligga bakom Podmes betalvägg med deras villkor och upplägg. Att vara en i mängden av alla deras poddare och behöva anpassa mig till deras struktur. Men hos Under Produktion så bestämmer vi själva. Sätter priset, styr upplägget, har full insyn i affärsmodellen. Och det har visat sig vara en lönsam historia. Första fakturorna var på rena småpengar men idag är podden en av min och Malins viktigaste, stabila intäkter. Trots att podden är förhållandevis liten är intäkterna bra.
Jag vill heller inte jobba med de stora annonsnätverken där man som kreatör behandlas som en i mängden. Är del av massutskick och förväntas göra reklam efter färdiga mallar och upplägg. Nej, jag jobbar med mina egna säljare och samma säljbolag som jag haft sedan 2016. Vi bygger varumärket och plattformen långsiktigt för att det är viktigt för mig. Och samarbetar bara med seriösa företag och aktörer. Och jag har full insyn i allt! De stora annonsplattformarna berättar inte för influencern vad slutkunden får betala. De skär emellan utan att jag som kreatör har insyn i hur mycket de själva tar. Är det 50 % av mitt arvode? Eller ännu mer? Vad betalar kunden och vad får jag?
Som en del i allt detta tillkom också betalväggen på bloggen. Det var en stor chansning från mitt håll, eftersom den enda andra stora bloggaren som har en betalvägg är Sara Bäckmo som har en hel odlingsportal. Jag visste inte vad jag kunde förvänta mig – men jag hade en målsättning på 1500 betalande prenumeranter för att det skulle bära sig. Är nu uppe i 4000. Och min genrerlla läsartrafik ligger fortfarande stadig, trots att ungefär 60 procent av det nya innehållet är bakom betalvägg.
Det finns så många snubbar där ute som drar in enorma pengar på sina betalpoddar, nyhetsbrev och premiumprenumeranter. Inte sällan högermän som sponsras av andra högersnubbar. De är stolta över vad de åstadkommer och får ryggdunkningar av sina följare. Men som kvinna är det svårt att prata om framgången. Rädslan om man berättar vad man omsätter är att ens läsare bara blir sura. Som kvinna kan framgång till och med vara en social nackdel. Men det är så många kompetenta kvinnliga influencers och kreatörer som fortfarande huvudsakligen drar in pengar till stora aktiebolag som ägs av snubbar. Män som tar de riktiga pengarna och har den riktiga makten. Jag tycker att fler kvinnor borde våga tänka som jag. Man måste inte vara under stora företags beskydd. Man kan göra saker själv!
Jag vill bestämma. Jag vill ha kontroll på allt. Jag vill ha insyn i affärsmodellerna och uppleva både risker och förluster fullt ut. Först när det är på allvar och jag har skin in the game är det kul och meningsfullt för mig att skapa.
När jag förklarade det här för min kille sa han bara ”Det är ju punk! Att göra det själv!” Det var första och förmodligen enda gången någon ringat in det jag gör som punk. Men jag gillar tanken.
Huset är städat, mattor och kuddar dammade och middagen undandiskad. Så trött i fötterna, ryggen och i huvudet. Vill bara gå och sova, men nu måste Essa också få sitt....
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
Det kan kännas så mörkt och hopplöst och svårt ibland. Då hjälper det att tänka på och uppmärksamma allt gott som trots allt sker. Som kanske inte förändrar världen – men som förändrar hela världen för den som det gäller.
Jag tänker på när jag och Bertil var i Etiopien och hälsade på ett ”Boys home” i Addis Abeba. Alltså ett föräldrahem för ensamma pojkar. Några hade skickats av sina familjer på landsbygden, in till städerna för att söka sig en försörjning. Men i en stad som Addis Abeba med omkring fem miljoner invånare kommer unga pojkar lätt bort. Fastnar i sexhandel, kriminalitet eller hemlöshet.
Att besöka detta pojkhem med min egen pojke var väldigt speciellt. Det blir så extra starkt när man tänker på hur det hade varit om ens egna tre pojkar hade haft liknande förutsättningar i livet. Och vilken desperation som finns hos de föräldrar som släpper iväg barnen till en så stor stad som Addis.
Jag tänkte också på pojken Henning i boken Mina drömmars stad. Hur han kom till Stockholm i mitten på artonhundratalet. Ett Stockholm som då på så många sätt befann sig i ungefär samma utvecklingsfas som Addis gör nu. Begynnande industrialisering, enorm fattigdom, stora klyftor mellan de som har och inte har. Slumområden och barn som bara driver runt utan någon vuxen. Dessa berättelser finns också i vår svenska historia. Sverige var ju under 1800-talet ett av Europas fattigaste länder…
Vi fick prata med föräldralösa pojkar, pojkar som flytt strider och oroligheter, pojkar som bott på gatan och pojkar som helt saknade familj. På barnhemmet får de mat, trygghet och skolgång. Och pojkarna förklarade för mig att de blivit som brorsor till varandra, där de äldre tar hand om de yngre. Och de som arbetar på hemmet har ofta själv kommit från liknande bakgrunder och förstår vilka trauman pojkarna brottas med.
Behöver de medicinsk hjälp så får de det. Och behöver de terapi eller själslig hjälp efter sina trauman – så finns det också att tillgå. Den här lilla pojken visade stolt upp sitt skrivbord och sin skrivbok för mig.
Yohanes älskar att rita och visade upp sina teckningsblock för mig och Bertil. Väldigt imponerande hur han lärt sig rita genom att teckna av reklambilder ute på stan. Att han kunde måla var hans stolthet och glädje – men också något att ägna sig åt när sinnet kändes tungt.
Som vanligt när man är i Etiopien får man vid varje möte delta i en traditionell kaffeceremoni. Där bönorna rostas inför gästerna och man dricker inte bara påtår utan tretår varje gång. I pyttesmå kaffekoppar och inte sällan med en handfull popcorn som tilltugg.
Om DU är en av alla månadsgivare till Läkarmissionen så är det bland annat dessa pojkar som blir hjälpta av ditt bidrag. Det kanske inte förändrar hela världen. Men det förändrar hela världen för den som det gäller. Och tänk att få vara med och bidra till det!
I höst har vi en extra generös premie, där du som blir månadsgivare till Läkarmissionen får BÅDE Hemmets Alamnacka 2026 och Claras Kakbok som ett tack. Och de skickas ut så fort första månadsdragningen har gjorts. Det var väldigt många som blev månadsgivare sist och jag hoppas att ni är fler som vill vara med och ge regelbundet till denna viktiga sak.
Här kommer veckan som gick i en himla massa bilder. Det var pappavecka så jag var hemma ensam utan hund och allt.
Bestämde mig för ett nätt litet projekt – nämligen att rensa och röja i barnens alla rum och göra fint, städat och mysigt tills de kom tillbaka. Så att de bara skulle kunna julpynta och dekorera. Det här var utgångsläget. Höll på måndag-torsdag för att hinna klart. Fyllde hela skuffen med skänkes lagom till fredagen.
På tisdagen åkte jag in till stan med tonåringen för att fixa Bank-ID. Vi shoppade på Röda Korset och spanade in den fina julklappsbrevlådan. Den här gamla bilden får illustrera detta, för jag glömde ta ett foto.
Sedan åt vi sushi innan vi skiljdes åt. Bertil för att dra till skolan och förbereda kvällens teaterföreställning. Och jag för att shoppa julklappar…
Och sedan träna ett tungt pass. Kändes oerhört motigt.
Därefter åkte jag och såg Walforskolan uppsättning av Dracula. Bertil som älskar att spela teater hade fått en ganska stor roll som en grävande journalist.
Jag, farsan, min moster Mia och min kusin Jonas satt i publiken och imponerades av alla duktiga ungdomar. Så glad också att Bertil fått upptäcka teaterglädjen. Spelade ju själv teater mellan att jag var tolv och nitton år gammal och det var något av det viktigaste som hände under min tonårstid.
På onsdagen hade jag molande mensvärk, städade som en dåre i barnens rum och försökte komma framåt med diverse jobb.
På torsdagen hade jag skrivjobb på förmiddagen. Sedan satte jag en pepparkaksdeg för att kunna baka med barnen på fredagen.
Använde givetvis mitt eget recept ur Underbara Vinter.
Det ger spröda, goda kakor som är lätta att kavla.
Alla mina julkryddor finns samlade i olika små redalådor som sitter på väggen ovanför köksbänken. Blir så lycklig när jag får ta fram och prassla på med dem.
Sedan satte jag en saffransdeg. Skulle dubbla receptet – men råkade fyrdubbla vätskan så att det blev hur många plåtar bullar som helst. Fick flytta degen till en tioliterskastrull när den skulle jäsa.
Bakade, jäste och gräddade i timmar. Tills jag nästan trodde jag skulle missa luciarepet nere på byn.
Jag hann dock svida om och sticka ner och sjunga några timmar i byns bönhus.
Vi har ju varje år ett luciatåg där alla som har lust får vara med och gå. En favorittradition för mig.
Och när jag kom hem hade jag bullar till förbannelse att paketera. Älskar dock att ha gott om fikabröd i juletid, när man får oväntat besök.
På fredagsmorgonen tränade jag på IKSU, otroligt trött och seg i kroppen. Den här hösten har jag slarvat så mycket med träningen. Har ju prioritera att resa bort och hälsa på min kärlek varje ledig stund.
Det straffas jag för nu, för allt känns så motigt och svårt. Fokuserade på gluteus maximus när jag tränade denna fredag och tröstade mig med tanken på att styrka är mindre av en färskvara än kondition.
Efter träningen svängde jag förbi Jakobs kusin Felicia och hämtade upp henne. Vi hade nämligen planerat in ett besök på…
Anettes byggnadsvård och antik i Nordmaling.
Vi delar ju intresset för gamla saker.
Vi gick runt och botaniserade och kollade på allt fint och jag slog till på tre vackra mattor. Två handvävda tunisiska mattor och en fin röllakansmatta i brunt och rosa som ska ligga i köket.
Så härligt att titta på allt fint och lära sig mer av Anettes morbror Pelle som är antikexpert och typ kan allt man behöver och vill veta om gammalt.
Hos Anette finns förresten signerade exemplar av både Hemmets Almanacka och Underbara Vinter. Om du vill slå till.
Efteråt tog vi en fika på Näslunds konditori
Med de snyggaste dörrarna.
Och ett exemplariskt pepparkakshus på disken.
Sedan körde vi tillbaka till stan igen. Jag släppte av Felicia, hämtade tonåringen på Waldorf och småbarnen hemma hos Jakob och så åkte vi hem och bakade pepparkakor.
Det är ju tradition att Dahlia är med och bakar, så jag hade bjudit in henne med. Vi lyssnade på dånande julmusik av sorten Vår julskinka har rymt och Juligen av Just D. Det bakades fallossymboler på löpande band, Uffe upplevde en kavel-kris model XL och det både sjöngs och skreks och dansades. Och mitt i att vi hade som roligast så började det vräka ner snö utanför fönstret. Lyckovrål från samtliga!
Mina bästa formar är den medelstora grisen och kringlorna som är så fina att sätta kristyr på efteråt.
Viktigt att baka med tända ljus och allmän mysbelysning.
Jag överraskade också barnen med nystädade, ommöblerade rum. Upphängda julstjärnor och en liten adventsgran intagen. Och pyntet till granen var framme så att de kunde börja dekorera den direkt. Så glada och tacksamma ungar. Älskar att göra fint för dem.
Till helgen väntades gäster. Barnens bästisar kom för att stanna över och jag gjorde en stor stekpanna med nudlar och wok som skulle räcka till sex killar (och mig). Och sedan medan jag kröp upp i sängen och kollade På spåret så…
Spelade killarna Magic med tända ljus och sjuttiotalsrock i högtalarna. Det blev en tidig fredagskväll för jag var helt slut efter en vecka av mensvärk, trötthet och fysiskt arbete med att städa och rensa barnens rum.
På lördagsmorgonen kröp Uffe ner i sängen med mig och så kikade vi på julkalendern. Vad tycker ni så här långt? Vi tycker att den är toppen.
Frukost för killarna, jag kokade en stor kastrull varm choklad åt dem. Och medan de roade sig med sällsskapsspelande och tevespelande fortsatte jag att pynta. Hängde upp julbonader, vivateller och slingor av grönt runt varje dörrpost. Satte upp fler stjärnor i fönstren och strök juldukar till varje bord.
Tonåringarna frågade mig vilket det bästa året i mitt liv var. Jag kom mest att tänka på det värsta året. 2015, när jag blev utmattad. Bara tanken på det året ger mig fan hurven. Tur att det gått ett helt decennium! Jag frågade pojkarna när deras bästa år var? Till min glädje sa båda 2025 och så hade de så fina motiveringar till varför. Stod och log för mig själv där jag balanserade på en pall under taket och försökte fästa en girland med ett häftstift.
Uffe ville hemskt gärna få ”krysta pepparkakor” så då fick han det. Jag gjorde den bästa kristyren (finns i min bok Underbara Vinter) och så pikerade vi i rosa och vitt.
God Gris, Nöff, Uffepuff och annat viktigt.
Jag dekorerade också mina stora pepparkakshjärtan och hängde upp i fönstren. Dessa har hängt med sedan 2021 och den första julsändningen av Susannes skafferi från mitt hem. Brukar spara dem år från år, skrapa av kristyren och lägga kakorna i en låda i min skänk. Så dekorerar jag dem på nytt nästa säsong!
Sedan värmde jag glögg och dukade fram pepparkakor och lussekatter för att farmor Annika, Gammor och faster Johanna skulle komma och hälsa på.
Tycker mycket om att få besök i juletid och ha en anledning att bjuda på allt som jag har bakat.
Det spelades spel (Battlesheep är en favorit) och pojkarna fick tidiga julklappar från sin faster som bor ända borta i Malmö och inte kommer vara med på julafton. Och sedan stannade de kvar och åt middag, innan jag skjutsade dem till Jakob.
Pojkarna gjorde eld i bastun och satt i värmen en lång stund den kvällen. Men då var jag så trött att jag slumrade framför Gagnef på SVT istället. Den verkar lovande, min slummer till trots…
Hela helgen har haft en sådan underbar jullovskänsla. Barnen gick runt i pyjamas, spelade spel, drack varm choklad och såsade i soffan. Eldade, byggde snögubbar och brottades.
Folke läste sin julklappsbok som han fått av Johanna. Han är nämligen helt uppslukad av mangaserien Naruto som han läser på engelska. Själv kämpar jag vidare med Udolpho som jag hållit på med sedan i midsomras. Ett nytt nyårslöfte om läsning kanske vore på sin plats? Har helt kommit ifrån mina goda läsvanor…
Jag gick en långpromenad mitt på dagen och pratade med Anna. Och sedan arbetade jag i köket med min älskling. Vi började rulla köttbullar.
Jag gjorde mina vanliga julköttbullar och han gjorde vegetariska göttbullar. De blev helt otroliga! Ska fråga om jag kan få dela hans recept på bloggen
Tog sedan en eftermiddagslur i sängen och plötsligt var hela veckan slut. Ja, jag knäppte i alla fall inga fler bilder på den. Och det var ju en evig tur för er, för annars hade väl det här inlägget aldrig nått sitt slut…
Idag har jag rotat i arkivet för att kolla in alla gamla julgranar jag haft. På ett sätt tänker jag att jag alltid haft liknande stil och smak men när jag scrollar mellan första och sista bilden syns det tydligt hur olika mitt hem ändå sett ut mellan varven. För att inte tala om hur mycket mitt fotograferande utvecklats!
2024 års gran högg jag själv. Sedan fick jag kapa en stor del av både fot och topp samt klippa bort delar av bakstycket för att den skulle rymmas i hörnet. Så ni förstår hur dåligt mitt ögonmått är! Fäste den i väggen med flera snören för att den skulle vara stabil.
Fylld med flaggspel, änglahår, gamla pumlor och papperspynt. Det är faktskt ganska fint med tyg, speglar eller tavlor bakom granen. Så att den får en lite mer spännande botten!
2023 hade jag en köpesgran. Tyvärr är köpesgranarna alldeles för fina och täta. Jag gillar ju när det är lite glest mellan grenarna. Men storleken var suverän och alla hundratals pumlor rymdes. utan problem. Kul placering även om den skymde halva mitt fönster.
2022 slog jag till på en köpesgran som gick ända upp i taket. Otroligt pampig! Det året hade jag vardagsrummet i matrummet så då stod granen mot en annan tapet. Också fint som variation. Det här minns jag som en favoritgran. Hittade extra tunt glitter på loppis också, som var lite gulnat. Det gillar jag!
2021 var en knubbig liten historia till julgran som stod på ett helt nytt ställe i huset. Framför bokhyllan, bakom pardörren. Var så glad för att jag kommit på att jag kunde sätta flaggor i toppen. Hade sett att man gjorde det på gamla bilder av julgranar från tidigt 1900-tal. Kalasfestligt ju!
Givetvis både lametta och vanligt glitter i granen.
Och hemgjorda kristyrer i olika milda pasteller, gjorda med med antika bokmärken jag fyndat i Gamla stan.
Min dröm är att alla barn ska bli stående och kika på och in i granen en lång, lång stund. Då vet jag att jag har lyckats! Julens målbild är att skapa magi för barn. Samt att vuxna ska bli som barn. Barnsliga och förundrade.
Kottar, tomtar, halmstjärnor, pappersstjärnor, polkakäppar och tusen olika pumlor.
2020 hade jag huggit min egen gran. Skratta gärna – men den här taniga granen är en personlig favorit! Så nära en Pettsongran man kan komma.
2019 Men det här året var en perfekt kompromiss mellan en Pettsongran och en modern gran. En gles gran med gammaldags känsla där det fanns utrymme för pyntet att dingla från grenarna. Kändes personlig och inte så perfekt som alla odlade granhistorier jag haft sedan dess.
2018 stod granen på den bästa platsen i huset. Även i år ska den få stå i detta hörn! Då syns den från alla rum och direkt man kommer in i hallen. Samt från gatan. Granen blir liksom hemmets huvudperson! Hade någon dum idé om att utesluta glitter detta år. DÅLIGT! Ni ser väl hur trist det blir? Nej fy, den goda smaken kan ta sig i baken…
2017 stod granen på samma plats men med glitter och speglar bakom som reflekterade ljuset! Fantastiskt effektfullt. Alldeles för glest med det lodräta glittret dock.
2016 var granen och pyntet snarlikt. Men jag hade inte kommit så långt i mitt samlande av pumlor då, tyvärr. Trädet stod i en stor zinkhink, vilket är att rekommendera för då kan man fylla den så att granen aldrig torkar ut. Tror det var detta år som granen sköt ny skott i januari.
2015 Föga spännande och ganska likt. Röda pumlor, glitter runtom och toppstjärna av guld. Hade en sorgligt fattig samling julgranspynt på den här tiden.
2014 En bred gran jag högg själv och som var fint gles i toppen men sorgligt underpyntad. Det här var första året efter att vi renoverat nedervåningen, öppnat upp mellan matrum och vardagsrum, satt in de fantastiska pardörrarna och tapetserat nedervåningen. Minns att det var så roligt och nytt att få julpynta då! Som att vi hade en riktigt salong typ. Notera Melker som sover på ryggstödet.
Det här var också året jag beslöt att sluta använda ljusslingor med tusen smålampor och istället köpa sådana där slingor med vita ”stearinljus”. Den gamla sorten från en loppis (typ 90-tal) med riktiga glödlampor som ger ett varmt gult ljus istället för ett vitt eller grönt. Dessa slingor finns i drivor på loppis så jag har ett helt gäng i mina gömmor!
2013 Granen står i exakt samma hörn. Men här har vi inte öppnat och satt in pardörrar. Heller inte satt upp tapeter. Fina betsade golv förvisso – men det mesta annat var trist. Och den smala granen gör sig inte alls mot den vita bakgrunden. Men varsågod – ta gärna en skrattpaus för väggkonsten.
2012 HERREGUD BODDE VI I DETTA MENTALSJUKHUS? VARFÖR ÄR ALLT SÅ VITT?!
Ps granen var rätt rar i formen.
2011 Söt gran dekorerad med pepparkakor. Minns dock att Melkler åt upp alla som vi hade hängt lågt. Sedan gick han runt och fes illa i flera dagar. Pepparkakor som magmedicin funkar bara på människor…
2010 Det här året var väggarna målade i nyansen Lingonmjölk. Om det kan vi undvika att tala vidare. Granen var minimalistiskt pyntad med silver och polkakäppar. Känns otroligt konstigt och främmande när jag tänker tillbaka?! Sitter en slinga i den men hade nog inte lärt mig att fota tända lampor på den tiden. Så den var släckt vid fototillfället.
2009 är den äldsta granbilden jag hittar i mitt arkiv. En stor gles gran som var gles på helt fel sätt. Guldglittret knölade jag ihop till runda bollar som jag la ut i trädet i kombination med röda pumlor. Granen var så stor att jag fick stå på trappstege för att pynta högst upp.
Ful gran som helhet – men ändå en bild som fyller mig med värme. För det var vår första jul i huset och jag tyckte att det var såååå kul att göra decemberfint i mitt eget hem.
Varje morgon efter att jag lämnat barnen och gått min sväng med hunden. Då återvänder jag till sängen och dricker min första kopp kaffe. Skriver lite i min almanacka om gårdagen, svarar på frågor, skickar sms och godkänner kommentarer. Planerar upp dagens arbete i lugn och ro.
Vintertid känns det som ett sånt snällt sätt att starta dagen på. Det går förstås bara de dagar jag inte ska in till stan. Men jobbar jag hemifrån känns det som att lura systemet. Lura till mig lite guldkant i vardagen.
Essa håller mig sällskap förstås.
Och hinner jag så läser jag gärna några sidor ur en bok. Risken är bara att jag blir kvar i sängen allt för länge…
Andra sätt att ge guldkant till vintervardagen på
-Att alltid, alltid tända ljus när man äter
-En väldoftande fet handkräm
-Att variera sig och gör många olika sorters goda varma drycker
-Tjocka fluffiga fårskinn i köksstolen och sköna ullkläder inomhus så att man slipper gå runt och frysa.
-Varma bad eller fotbad – om badkar saknas.
-En ny fin mössa och vantar så att det känns härligt att klä sig varmt.
-Gosiga innersulor av ull att lägga i skorna. För att slippa frysa.
-Romantisera vintern genom att kolla på lökiga julfilmer och annat mysigt som utspelar sig under årstiden!
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
