Kategori: Claras vardag

För mitt inre tänker jag på året som en klocka. Det kanske är den vanligaste bilden av tid? Att månaderna följer klockans form. Att januari ligger mellan tolv och ett och februari mellan ett och två. Sommarhalvåret är mellan klockan fyra och klockan åtta ungefär. Ja ni förstår. Och när jag tänker på tiden så känner jag alltid en fadd, trist känsla när jag tänker på månaderna som ligger sju månader bakåt från var jag än befinner mig.

När jag tänker på jul, allhelgona och oktober ryser jag av obehag. Men faktiskt även när jag tänker på en solig varm dag i augusti. Det känns fel fel fel! Fem månader fram är däremot rakt av njutbart! Och det som ligger just strax framför mig är det absolut mest lockande. Som det här:

Att slänga i mig något snabbt till lunch en solig vårvinterdag. Och sedan dra iväg och åka. Flina mot solen varje gång den träffar ansiktet mellan trädstammarna. Göra mig till en liten boll i nedförsbackarna och känna suget i magtrakten när jag får fart.

Månadsskiftet februari/mars när solen börjar bli så varm att den gör verandan beboelig. Ute kan det blåsa pinvindar men här inne kan det bli 25 grader. Vi äter våfflor, kisar mot solen och när alla andra i familjen droppat av lägger jag mig en stund på kökssoffan och låter mig bli helt varm och solmatt.

Eller att möta våren på Holmön med matlaget. Ön ligger nästan en månad före oss i årstiderna. Så hoppingivande att vara där i början av april när isen fortfarande ligger tjock hemma på vår sjö men havet är öppet, blått och löftesrikt.

Jag längtar efter att köpa den första lilla krukan med vårblommor. Penséer eller påskliljor. Ställa ut på bron under högtidliga former. För att någon dag senare se en yrvaken humla komma svävande över snön och sätta sig i blomman och frossa.

Vakna i ett ljust sovrum där solen gör ögonlockens insida guldfärgad och jag flyger istället för kravlar mig ur sängen och startar dagen.

Så mycket fint det finns att se fram emot!

Här kommer en binge bilder från helgen som har gått. Inte ens hela helgen eftersom den här söndagen var särdeles händelsefattig. Men jag fångade lite smått och gott på film i alla fall.

På fredagkvällen sov Folkes bästis Dahlia över. Så roligt att storbarnens kompisar är gemensamma kompisar så att de kan ha kul ihop allesammans. Vi såg på film och åt godis och somnade alldeles för sent.

Lördagmorgonen var kylig och grå. Jag gjorde eld i vedspisen

Och barnen trängde ihop sig tre stycken på två stolar. Fråga mig inte varför.

Jag rostade mackor och skar upp gurka och tog fram örtsalt och barnen bara “WOW VILKEN FRUKOST! JAG SA JU ATT VI SKULLE VÄNTA MED ATT ÄTA TILLS MAMMA VAKNAT”. Känner att med tanke på hur lättimponerade de är borde jag göra sån här helgfrukost lite oftare.

Jag fick ett ryck och tog ner julen i helgen. Allting utom julstjärnorna som får sprida värme ett tag till. Det var rätt skönt men det ser så blekt och kalt ut just nu. Nästan alla krukväxter är döda, alla julblommor har vissnat och allt känns liksom bedagat. Ska unna mig någon primula till veckan så man får tillbaka livslusten.

Efter frukosten såg barnen klart Sunefilmen vi inte hann avsluta kvällen innan. *SÅÅ CRINGE* lät det medan barnen gömde sig i tröjärmar och under soffan när det blev pinsamt.

Sedan plingade det i telefonen och matlaget ville ses för en utflykt. Vi packade skridskor och matsäck och givetvis blev det så rörigt, jobbigt och bråkigt innan vi kommit iväg att jag kände för att gömma mig i en garderob och aldrig komma fram igen. VI kom en timme för sent men det gjorde de andra också för det här med utflykter är inte lätt för någon familj jag känner.

Efteråt kom jag på att en genialisk bloggare ju en gång skrivit en hel guide för hur man gör för att få familjen med sig på utflykt. Henne borde jag lyssna mer på. Ska kolla igenom listan inför nästa helg.

Skridskoplanen i gråmulet trist väder. Ändå fint att få ses.

Ospolat och spårigt och bättre glid på parkeringen utanför än på planen. En hel del gnöl och gnäll men också stunder med soligare miner. Jag tänker som jag brukar – att hur det än blir är det ändå bra att vi tar oss ut och gör något ihop. Alla måste ändå vädras en stund. Frisk luft har ingen dött av osv…

Höjdpunkten var i alla fall fikat. Stina hade gjort pizzabullar och bjöd på. “Ser äckligt ut!” sa Ulf glatt och mumsade i sig två på raken.

Det är så roligt med språket nu. Han testar sig fram lite. Som idag när han klättrade upp på Jakobs rygg och viskade “God jul, till exempel” i örat på honom helt omotiverat. Att han har storebrorsor som lär honom ett och annat förstår man också. “Ajaj jag gjorde illa röven” hörde jag en dag från badrummet. Eller som när han ramlade i vår säng och ylade med tillgjord röst “Jag har skadat min penis” samtidigt som han pekade någonstans i trakten av axeln.

Fast mest är han väldigt artig. Som när jag säger “Nu ska vi gå och sova” och han med solig och vänlig min svarar “Nej tack. Men tack ändå”

Varm choklad är ett måste

Och riktiga män värmer såklart bullens pilsnerkorv direkt i elden

Skitungarna som hänger ihop i vått och torrt.

Vi grillade, åt ballerinakex och huttrade i svettiga kläder efter en timme på skidor och skridskor.

Sedan tackade alla för sig och åkte hem.

Farmor kom och hälsade på oss och nu gjorde vi bort vår fjärde och sista julklappsutdelning. Den här gången var det presenterna från farmor och fastrar som skulle delas ut. Härligt att dra ut på det tycker jag.

Farmor underhöll barnen medan både jag och Jakob somnade ifrån en stund. Därefter kirrade jag middag.

Scones och linssoppa för frusna vuxna och barn.

På kvällen såg vi Bäst i Tests julspecial och jag skrattade så jag grät. Det har blivit en betingad reflex för mig nu. Skrattar åt allt bara för att jag är så inställd på att det kommer bli kul. Tacksam för ett program som har den effekten på mig.

När barnen somnat satt vi uppe och pratade alldeles för sent med farmor som skulle sova över. Sedan kraschade jag i säng. Men obs – inte utan att göra min läsläxa först.

Morgonen därpå ägnades åt charader och andra roliga spel som barnen fått. Och jag kom aldrig ihåg att ta upp kameran igen.

Det var den helgen det. Jag avslutade den med en nästan två timmar lång kvällspromenad med min vän Elina. Nu är jag öm i både fötter och hals och ska skynda mig i säng så jag hinner med min läsläxa!

Igår gick jag på biblioteket och lånade en bunt böcker. Får hjärtklappning av bibliotek. Alla böcker som bara står där för mig att ta del av – helt gratis. Jag går runt som i trans och klämmer på olika pärmar och försöker minnas vad det nu vad jag blivit tipsad om att läsa? Sedan gör jag ändå som jag oftast gör på bibblan – kniper något lite på måfå. På det sättet har jag genom åren upptäckt många underbara författare.

Jag är dock inte riktigt sams med det “nya” stadsbiblioteket i Umeå. Men efter åtta år får jag väl bara ta mig samman och lära mig det ordentligt.

Kom i alla fall hem med den här fångsten.

Funny Girl av Nick Hornby för att jag började på den som ljudbok i somras men kom av mig. Liv Strömquists Den rödaste rosen slår ut. Vill egentligen äga alla hennes serieböcker som fysiska exemplar men det får bli någon gång när jag inte har tre hemmaboende barn och vi precis lagt pengar på en skoter. Jag såg i alla fall föreställningen när den kom till Umeå och den var väldigt bra.

Knep också Löparna av Olga Tokarczuk eftersom varje boktrave förtjänar en författare vars namn man svårligen kan uttala. Lånade dessutom Dunbar av Edward St Aubyn eftersom jag hört mycket gott om honom och även läst en av hans böcker (som jag dock inte har något minne av? Kanske inget gott tecken?) Slutligen plockade jag med mig 7 goda vanor av Stephen R Covey som är en självhjälpsbok som min assistent Charlotte tipsat mig om. Har den hemma redan på engelska – men någon måtta får det faktiskt vara på ambitionerna.

Tack förresten för input om bokrecensionerna i förrförra inlägget. Jag tror jag får skrota idén om att recensera varje bok eftersom blotta tanken gör mig matt. Jag gör istället som många av er föreslog – ett uppsamlande inlägg med vad jag läst den senaste månaden. Där kan jag också ha med ett kort utlåtande om varje bok. Och så gör jag bara något längre blogginlägg om jag verkligen får feeling för en bok.

Igår kom vi hem från semester. Elva dagar borta. Så skönt att parkera bilen framför groventrén, tömma påsarna med smutstvätt och trycka rätt in i maskinen. Lägga tillbaka skidutrustningen på sin plats och lägga tillbaka börs och nycklar i sin låda. Så glad för groventrén sådana här gånger. Förut kunde ju packningen bli stående i hallen i veckor innan någon orkar ta itu med den. Nu finns en plats för allt.

Varför är det så konstigt att komma hem när man varit borta länge? Blir alltid förvånad över hur det ser ut och doftar. Tänker att det där första intrycket är en bra hint om vad andra ser den första gång de hälsar på. Det doftade gott av linoljesåpade golv. Mindre gott av överblommade hyacinter. Och det kändes av någon anledning som att vi hade åtta meter i takhöjd?

Idag var första arbetsdagen. På lunchen tränade jag dessutom. Har inte tränat sedan innan jul och sista veckan har jag känt mig så trög i kroppen, haft ont i ryggen och bara varit allmänt trött. Träning är med andra ord precis vad jag behöver. Imorgon åker jag längdskidor och på fredag ska jag träna igen. Så skönt att vara igång. Jag är så otroligt peppad på att ta hand om mig själv lite bättre.

Ett något decimerat matlag sågs ikväll. Men så mysigt att träffas, äta och prata efter flera veckor isär.

Hade tänkt ta bort allt julpynt nu på torsdag men det får åtminstone bli kvar över helgen. Det är på tok för mysigt att ta ner nu. Till och med granen som inte fått vatten på elva dagar verkar må bra. Alltså den är ju död men den har knappt tappat några barr. Nej jag ska njuta vidare.

Imorgon ska jag ställa väckaren på fem och stiga upp och jobba. Det är första dagen med de nya rutinerna. Kommer vara djuriskt trött men jag måste ju ge det någon vecka för att komma in i rätta banorna. Längtar redan efter lugnet och arbetsron innan resten av familjen vaknar.

Ska jag verkligen recensera varje bok jag läser på bloggen? Har snart läst årets tredje bok så med nya läsläxan kanske det blir 1-2 bokrecensioner i veckan på bloggen i sådana fall. Och det är ju kanske överdrivet från någon som annars sällan skriver om böcker. Vad tycker du?

En vecka har gått av det nya året och under sju dagar har jag hållit mitt nyårslöfte. Jag har läst ut min första bok och är till hälften igenom min andra. Vet du vad som är skönt? Jo att när jag måste läsa 20 minuter varje kväll blir läsningen paradoxalt nog mindre viktig. Senaste åren har jag nämligen känt en stor press på att läsa något bra och att gilla det jag läser när jag väl tar mig tid. Men nu spelar det inte så stor roll. Jag kan testa en bok några kvällar och det gör mig ingenting om jag tappar intresset. Det är ingen fara att jag vaskat några läspass på en tråkig bok för det kommer ju nya läspass varje dag. Den känslan inför läsningen gör mig glad.

Första dagen på året tog jag alltså en bok på måfå ur mormors bokhylla. Det blev Torgny Lindgrens Hummelhonung. En bok jag fingrat på många sommarlov i tonåren när jag saknat läsning – men som jag aldrig orkat öppna. För precis som med de andra bemärkta Västerbottniska författarna Sara Lidman och PO Enquist kan jag känna en tyngd av tanken på att läsa Lindgren. Det är böcker som känns så viktiga och definierande för mitt ursprung. Jag känner att jag borde ha läst allt snarare än att jag vill läsa allt. Jag tycker att jag måste läsa eftersom det berör mig. Eller i alla fall de människor som kommit att prägla mig genom att vara en del av den värld som dessa författare skildrar.

Plikt, plikt, plikt. Vad dödar läslust lika effektivt pliktkänsla?

Så här står det på insidan av bokens pärm:

En sen oktoberkväll föreläser en medelålders författarinna om helgon i församlingshuset i ett litet västerbottniskt samhälle. Bland de fåtaliga åhörarna finns en äldre man som efter föredraget erbjuder henne att övernatta hos honom, en bilfärd i nattmörkret bort. När morgonen gryr är landskapet kring det ensligt belägna huset helt insvept i snö. Kvinnan tvingas stanna hos mannen i väntan på plogbilen. Medan tiden går lär hon känna sin värd och hans historia. Hadar är döende i kräfta och lever för att överleva sin bror, som hjärtsjuk bor nere i sluttningen. De två är fångade i ett livslångt beroende och hat till varandra, och författarinnan tvingas ta en oväntad roll.

Torgny Lindgren har ett säreget språk och en alldeles egen röst. Inte svårtillgänglig på något sätt – men jag måste läsa långsamt och liksom smaka på meningarna. Allting känns mättat med betydelse och symbolik. Och det gör det så extra starkt. När han beskriver vinterns isolering och kyla så känner jag det i huden. När han beskriver Hadars kväljande lukt av förruttnelse så kväljs jag med. När han beskriver brodern Olofs svettiga orörliga kroppshydda på soffan känner jag samma tyngd i mig själv. Känner den kvalmiga doften av socker och vanilj och klaustrofobin i en orörlig kropp. Varenda textrad förebådar ont och jag läser med både motvilja och intresse. Jag vet redan hur det slutar men jag måste få det beskrivet för mig. Veta vad som leder fram till det.

Det här är en berättarstil som jag uppskattar. Slutet är inte överraskande. Specifika händelser och vändpunkter är inte det viktiga. Boken är inte beroende av att skildra dramatiska skeenden. Istället får jag stå bredvid och lugnt iaktta det jag som läsare vet måste ske.

Jag läser ut Hummelhonung på bara några kvällar och efteråt finns ingen tyngd kvar. Snarare lätthet. Jag ska inte vara så rädd för Lindgren. Vi ses snart igen.

Det här är utsikten från sängen jag sover i hos mormor. På natten ser man stjärnorna och norrskenet innan man somnar och på morgonen vaknar man till det här. Om man tagit sovmorgon så pass länge att det hunnit bli ljust alltså. Det här den fridfullaste utsikt jag kan tänka mig. Det finns ingen gatlykta så när vi släcker lamporna i huset är det helt mörkt både inomhus och ute.

När vi är här sover hela familjen i samma rum och jag hör snusningar från de tre pojkarna och Essas förnöjda smackanden från Jakobs fotända. Känner mig så trygg och har det så mysigt att jag aldrig vill somna. Vill bara ligga vaken och känna efter hur det känns.

Jag och Jakob satt och pratade över frukosten om hur året som gått har varit – vad man njutit av och vad som varit tråkigt. När jag skulle nämna något jag uppskattat kom tre tillfällen till mig tydlig och alla hade med egentid att göra. Det känns lite dumt när jag är trebarnsmorsa – jag borde väl nämnt något som har med familjen att göra? Men egentid att är något jag får för lite av för vad som passar mig – och därför njuuuuter jag verkligen när den kommer.

Jag tänker tillbaka på dessa tre tillfällen som att jag varit på själsligt spa. Nu ska jag berätta hur det var.

I knoppande maj åkte jag upp till farmors hus med min syster och pappa. Träffade min farbror Lars, faster Inger och hennes man Ulf och umgicks i några dagar för första gången under pandemin. Jag stoppade in dem i min bil och körde sightseeing i de små byarna runtikring. Vi besökte den lilla fattiga stuga där min farmor föddes i en syskonskara av tretton barn. Vi besökte badplatsen där pappa badade som liten. De pekade ut hus och berättade minnen om vilka som bott där och hur de var. Jag drack morgonkaffe i farmors kök och gick kvällspromenader runt byn med min syster. Gjorde fint på farmor Beda och farfars Bertils grav och låg på en filt på gräsmattan och tittade på molnen.

Och så underhöll jag dem med varenda smaskig kändishistoria jag har i min repertoar. Med alltifrån vidriga festfixare till programledare med hybris. Och de kontrade med att prata minnen från gamla tider och berätta sånt jag hört och inte hört förut om min farmor och farfar. Och jag kände att jag fick komma med ny energi och nytt syre till mina släktingar som varit isolerade så länge. Och samtidigt fick jag mycket mer tillbaks. Jag fick vara syskonbarnet i några dagar. Inte mamma. Inte livspartner. Inte yrkeskvinna. Bara syskonbarnet som sprider god stämning, hittar på roliga saker och är uppskattad och omtyckt oavsett vad. Hela tiden tänkte jag – det här är det bästa. Tänk att vi fick uppleva det igen tillsammans. Tänk att vi hann ses en vår till!

I somras tog Jakob med sig barnen till Höga Kusten över en helg. Jag fick vara ensam hemma från fredag eftermiddag till söndag eftermiddag. Minns inte sist det hänt? Barnen var ledsna och tyckte synd om mig som skulle vara ensam – själv kände jag mig nästan euforisk. Jag åt chips och godis till middag, låg och läste i min hammock på dagtid och slumrade däremellan ifrån. Precis som jag älskade att göra under mina tonårssomrar. Sedan tog jag cykeln till sjön och slumrade ännu mer på bryggan efter ett hastigt nakenbad. Ingen att passa på. Ingen att som ville mig något. Det var dagar jag njöt av så att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. De tog slut alldeles för fort men hela tiden tänkte jag det här är för underbart – lan man få ha det så här bra?

Mot slutet av augusti lyckades jag få barnvakt några timmar två dagar i rad. Så att jag kunde hitta på egna små utflykter. Då åkte jag till en sjö som finns här i närheten. Den ligger så ensligt till att man inte hör en enda bil. Ingen har vägarna förbi. Och eftersom det var slutet av augusti så var det inte ens folk i de enstaka sommarstugorna. Jag fyllde väskan med allt gott fika jag kunde komma på. Samt filt, bok och Folkes uppblåsbara sköldpadda. Jag var helt ensam vid sjön, låg på en filt och solade och läste. Sedan badade jag precis så länge jag ville. Och slutligen la jag mig på den stora sköldpaddan och lät brisen långsamt driva ut mig till mitten av sjön som var kav lugn. Jag låg där på rygg och tittade upp i skyn. På frömjölet av rallarros som singlade i luften ovanför mig. Jag bara låg där och lät tankarna vandra. Eller det är egentligen fel – för det var ganska målmedvetna tankar. Jag tänkte – snart är sommaren slut Clara. Hösten kommer. Nu måste du ta dig tid att se och insupa allting som finns omkring dig. Lägga det på minnet så att du kommer ihåg. Så jag låg där och tänkte igenom hur sommaren varit, allt jag upplevt och allt jag kände mig tacksam över. Jag var så närvarande i stunden som jag nästan aldrig är annars. Och jag tänkte att när vintern blir lång så kommer jag veta att jag hade de här dagarna. Jag kommer veta att jag faktiskt fyllt på mig själv.

Och under jobbiga perioder den här hösten och vintern. Under vabbkaos, dimmiga dagar och inställda planer. Då har jag blundat och tänkt tillbaka. På stunden på den där sköldpaddan, på helgen i hammocken med Monte Cristo och på dagarna i farmors hus med mina äldre släktingar. Stunder av närvaro och njutning som jag fick uppleva och som jag fortfarande lever på.

I höstas när jag och syrran var i mormor och morfars hus och arbetade bestämde vi oss för att försöka fira nyår här uppe om vi fick möjlighet och det inte var sådär 35-40 minus ute. Med denna fromma förhoppning tog vi fram ljusstakar, nålade upp julbonader och högg till och med en gran. Sedan höll vi tummarna.

Och när syrrans familj kom upp så visade det sig att det skulle gå bra. Det var inte svinkallt. Ingen var sjuk. Stjärnorna stod rätt.

Det här är ju mitt barndoms julparadis och här firade vi nästan alla jular under min uppväxt. Men sista gången var för tio år sedan när jag var gravid med Bertil. Som jag saknat det! Nu fick vi som en andra julafton här.

Granen som stått i vedboden på vänt togs in och kläddes på nyårsafton. Ingen nyårsafton utan en gran.

Ulf min räddningskompis hjälpte till efter bästa förmåga.

Samma gamla pumlor, samma gamla flaggvimpel, samma gamla toppspira. Men i år testade jag något som mormor pratat om att de brukade göra förr – nämligen lägga vadd på granen så att den skulle se snöig ut. Blev riktigt rart tycker jag!

När vi är här är det en så skön lunk. Jag spelar spel med barnen eller så spelar de memory tillsammans. Bygger stora legobyggen och lägger pussel.

Vår gemensamma stuga är neutral mark vilket gör att leken på något sätt är mer friktionsfri.

Den gamla julkyrkan fick också komma fram.

Vi hade till och med julklappsudelning på nyårsafton. Paket från morfar, min faster, moster och såklart mina och Annas paket till varandra och barnen.

Så bra att dra ut på det litegrann så slipper julafton bli ett antiklimax.

På julafton brukade vi alltid trampa upp små hål i snön och stoppa ner gamla ljusstumpar och göra hela gården glödande. Det gjorde vi nu också!

Så mycket mer snö här än hemma.

Alla hjälpte till med nyårsmenyn

Som var trerätters

En grön liten soppa till förrätt

Och en festlig marängsviss till efterrätt.

Anna var glittrigast

Och när vi delat ut paketen, FaceTimeat med moster Mia och faster Inger och lyckats hålla oss vakna till tolvslaget gick vi ut på gården och tutade i partytutor, smällde några konfettibomber och vrålade GOTT NYTT ÅR i den ödsliga natten

Det var morfar som försett barnen med alltifrån självlysande glasögon till glitter och ballonger.

Efter midnatt när barnen stupat i säng gick jag och syrran en promenad längs byavägen. Sedan slocknade också vi.

Vi har haft tur med vädret. Faktiskt soligt några dagar. Men igensnöade rutor.

Jakob har provkört skotern iklädd morfars gamla overall

Det tar emot att skotta taken när det är så här vackert, men vi ska göra en insats för den gamla vedbodens skull.

Barnen har byggt kojor och grävt gångar i drivorna. De bestämde sig för att de skulle spendera en natt här ute.

Jag har dragit runt Ulf på bobben – hans egen lilla skoter.

Kallt så håret frostar

Men ändå små tecken i form av rinnande vatten. Vintern kan inte helt betvinga och förfrysa livet.

När Ulf tröttnat på bob vill han åka på mosters axlar

Sandtaget där barnen leker så mycket resten av året ligger översnöat och inte särskilt lockande.

Det här är i alla fall någon som älskar snö. Bra päls!

En annan bra päls. Arvegods.

Vi gör kortare turer utomhus och sedan går vi in och värmer oss igen.

Underställ är obligatoriskt liksom elektrisk mössfrisyr, röda näsvingar och blå ringar under ögonen. Aldrig är jag så ful som när jag är här.

Det här blev en lunch när Jakob i detalj gick igenom straffmetoder från medeltid till nutid. Som stegling, råbarkning, gatlopp och giljotinen. Barnens ögon var som tefat och frågorna slutade aldrig komma. Man har det inte mer spännande än man gör sig. De visste förresten förvånansvärt mycket sedan innan i denna fråga. Tackar Historierummet i Barnradion för den saken.

Vid tvåtiden är det redan full skymning

Och friden när barnen efter utelek och lunch äntligen försjunker i någon lugn lek är otrolig. Någon bygger mekano, någon högläser Bamse för sin moster, en annan plockar med sina nya klippdockor och ytterligare någon lyssnar på ljudbok och pärlar halsband. Då får man röra sig i huset som kring ett väldigt skyggt djur. Livrädd att skrämma bort friden och fokuset från barnen.

Vi eldar i varje eldstad och dricker glögg och äter choklad. Särskilt när barnen har somnat. Så mycket trevligt som sker när deras dag tar slut. Om de bara visste.

Men det är inte synd om barnen som missar lite. De skapar barndomsminnen mest hela dagarna. De leker med sina fina kompisar i byn, de åker slalom, de bygger snökojor och har kittelfajt och lyssnar på mina spökhistorier. Och nu snart ska vi ut och testa längdskidorna tillsammans.

Idag är det prick en vecka tills lovet är slut men som tur är har vi många roliga saker kvar att göra tillsammans!

Och jo. Det är klart storbarnen gjorde som de sagt och övernattade i sin snökoja. Den här bilden fyrade jag av innan vi sa godnatt, sov gott och barnen somnade med stjärnhimlen som enda ljuskälla. Vid åttatiden på morgonen kom de yrvakna insläntrande igen. Det hade varit tolv minusgrader under natten men de hade sovit som de smågrisar de trots allt är.

Jag tänkte prova något nytt efter jullovet, inspirerad av min syster. Eftersom hon håller på med sin doktorsavhandling och behöver freda tid för att skriva bestämde hon sig i höstas för att börja gå upp vid femtiden på morgonen och arbeta. För hon förstod att om hon inte hittade en egen lucka att skriva på så skulle arbetstiden förspillas på alla andra lättare jobb.

Och lite samma läge gäller för mig. Jag ska gå in i en intensiv skrivfas av min nya bok efter jul. Jag tycker att det är svårt att hitta arbetsro på dagarna eftersom jag alltid vill försöka fota när det är ljust. Och dessutom slukar bloggen mycket skrivtid. Så nu behöver jag börja freda mina skrivtimmar varje vecka och jag tror att morgonen kan vara nyckeln. Visst – jag njuter av att ta det lugnt i början av dagen men sedan blir jag ofta stressad över att det tar sån tid att starta. Jag längtar ju efter känslan av att ha tjuvstartat och ligga före!

Jag tänker ge detta experiment en månads prövotid och min syster har lärt mig knepen för att lyckas: Hon laddar kaffebryggaren kvällen innan. Hänger fram morgonrock, nattlinne och tofflor. Ställer iordning datorn vid skrivbordet och öppnar rätt mapp. Så på morgonen när klockan ringer klär hon på sig morgonrocken som en zombie, går in i köket och trycker igång kaffebryggaren. Fyller en termosmugg och sätter sig sedan direkt vid datorn med några tända ljus. Det ska vara noll krångel eller sånt som skapar mentala hinder. Det ska bara flyta på. Sedan arbetar hon tills barnen stiger upp vid sju. Då tar hon en paus och hjälper dem att komma iordning för att ta sig iväg. Sedan äter hon frukost och klär på sig riktiga kläder och därefter börjar hon arbetspass två. Tidigt på förmiddagen har hon alltså redan haft två långa skrivpass. Låter som en jäkla dröm. Och sedan efter lunch när hon inte orkar skriva mer – då lägger hon in tid för möten och sånt som är lite mer socialt. Själv tänker jag nog göra något liknande fast använda tiden från lunch och framåt till att fota.

Jag har verkligen ingen aning om hur det här kommer att gå för mig. Är ju extremt morgontrött men också väldigt less på mig själv för att jag är det. Ja, jag kanske måste somna senast klockan tio på kvällen nu. Men det kan det kanske vara värt? Jag vill ge det en chans i alla fall. För min syster tog det två veckor innan hon kom in i rutinerna och hela hösten har hon lovprisat dem och hur mycket hon känner att hon hinner innan resten av världen har vaknat. Det verkar också så härligt att låta sina första tankar för dagen gå till att skriva det man tycker är viktigast och svårast. Jag är ju också besatt av dessa ensamma timmar men för mig infaller det snarare någon gång mellan 00-02. Och om jag skulle kunna förskjuta min skrivtid så att den istället hamnade mellan 05.30 – 07.00 på morgonen så skulle jag kanske skriva bättre. Att börja dagen med det viktigaste istället för att sluta dagen med det.

Vi får se. Jag ska prova med start den 13 januari.

Här sitter jag i mormor och morfars kök. Eller egentligen är det ju mitt kök nu. Mitt och syrrans. Ulf har krupit ner en stund i soffan med paddan och jag har öppnat datorn för att skriva. Ingen annan är hemma. Jag är fortfarande lite fuktig i håret efter duschen. Och ganska nedkyld efter en förmiddag i slalombacken. Jag fick mig några timmars åkning innan det blev Jakobs tur. Inte mig emot att bytas av. Jag njuter av att vara ensam i huset en stund. Steka upp paltrester, mata vedspisen med björk, amma, slumra och känna friden.

På spisen står en köttfärsås som kokat i sju timmar. På bordet några bilar Ulf ville visa för mig. Han kallar sig för min räddningskompis som letar rätt på försvunna tofflor och tändsticksaskar på vift. Jag har sån tur.

Innan hela högen ramlar in genom dörren kalla och hungriga – ska jag duka bordet, göra en stor eld i öppenspisen och tända alla stearinljus.

Här och här är två tidigare inlägg på temat

Min mormor Rut var en handlingskraftig kvinna. Det hon föresatt sig drev hon igenom – vare sig det var att tapetsera om köket eller att sluta röka efter fyrtio år. Det berättade jag för min vän Stina en gång och då svarade hon typ “Det låter ju precis som du. Det är ju därför bloggen är så rolig att följa. Ska du ha ett hälsoår så har du det och är det Projekt bli Fullvuxen så gör du det”

Det är en av de finaste sakerna någon sagt till mig. Dels för att jag är så glad att få tänka att jag är lik min mormor. Men också för att det hjälpt mig med min blick på mig själv. För vare sig det stämmer eller ej har jag bestämt mig för att det ska stämma. Jag tänker tro på att jag är en sån som får det gjort. Den självbilden hjälper mig att bli mer så. Och därför gillar jag också nyårslöften.

Jag brukar ju alltid skriva om mina löften på bloggen. Och förra året var nyårslöftet att helt enkelt fortsätta på 2020 års nyårslöfte om att ta ett riktigt hälsoår. Jag tog helt enkelt ytterligare ett hälsoår där jag fortsatte investera i kropp och själ. Det kommer jag fortsätta med även 2022 men det inget jag behöver göra ett löfte av.

Inför 2022 har jag ett helt annat nyårslöfte och jag börjar redan idag. Under de senaste åren har jag nämligen känt en stigande förtvivlan över hur lite jag läser. Jag tänker på alla år mellan bokslukaråldern och fram tills att jag fick barn. Då hade jag en otrolig läskondition. Jag orkade och hade fokus att läsa nästan hur mycket som helst. På litteraturvetenskapen plöjde jag Odysseén och liknande klassiker och det var mest roligt. Jag läste exakt vad jag hade lust med och lät mig aldrig förskräckas av att det var för svårt eller för långt. Men i takt med att jag fått barn, allt mindre lästid och dessutom en smartphone som lockar så har jag läst allt mindre. Min tidigare så starka identitet som läsare är borta. Och därmed också en viktig del av vem jag är. Jag vill vara en människa som läser. Det känns för fattigt annars. Och ja – jag lyssnar på en hel del ljudböcker förstås och det är väldigt givande, men det är inte samma sak. Och i ljudboksapparna finns mest nya böcker. Jag vill läsa sånt jag råkat hitta i någon vrå på biblioteket. Något jag aldrig hört talas om och som kanske inte alls är min grej (i alla fall inte baserat på några algoritmer). Jag vill ha det analoga. Inga skärmar utan fysisk pappersbok att bläddra i. Det är vad som gör det så vilsamt för mig.

Jag har gått och funderat på det här länge men inte riktigt fått styr på hur jag ska angripa problemet? Ofta slutar ju prat om läsning med att man ställer det mot sociala medier. Men jag jobbar ju med sociala medier och jag kommer vilja fortsätta scrolla runt. Så jag tänker göra som man gör med barn som ska få upp läshastigheten – jag tänker börja med läsläxa!

Mitt mål är att läsa 20 minuter varje kväll. Gärna mer såklart – men 20 minuter är ett minimum. Och har jag legat och scrollat i telefonen så att klockan är mycket så måste jag göra läsläxan ändå. Har jag ingen bok som är bra får jag väl läsa en som är dålig. Jag kan läsa nya böcker eller sånt jag redan läst förut. Det kan vara lätt eller svårt. Harry Potter eller Nobelpristagare. Jag behöver bara få upp min läskondition. Få in vanan igen och ta min längtan på allvar. Inte genom diffusa utfästelser som att “läsa lite mer” eller “lägga bort telefonen oftare” utan helt enkelt lägga till 20 minuters läsning varje kväll. Och om det som en bieffekt får mig att scrolla lite mindre i telefonen så är det väl också bra. Men dessa saker ska inte stå i motsatsförhållande till varandra.

Jag vet att jag mår bra och känner mig avslappnad när jag läser. Och att ju mer jag läser desto mer vill jag läsa. Så vid nästa årsskifte ser jag fram emot att blogga om alla bra böcker jag läst det senaste året och om hur det gjort mitt liv rikare! Ska bara jag kanalisera min inre Rut Nilsson och få det gjort.

Tolvslaget har klingat ut och alla barn har krupit i säng smått vimmelkantiga. Anna och jag snörar på oss vinterkängorna, drar på täckbyxor och dunjackor och går ut i det kompakta mörkret med bara en glimrande stjärnhimmel som ledsagning. Våra midnattspromenader är en tradition från när vi firade jul här som barn. Det sista vi gjorde innan natten var att gå en promenad längs byavägen. Slänga oss i någon driva och blicka upp på himlavalvet så länge vi bara stod ut med kylan.

Nu är vi här med våra egna barn och allt är sig likt men ändå olikt. Vi viskar välkommen 2022 och känner 2021 dra bort genom midvinternatten.

Nu är ju syrran med familj här och det är så mysigt när de kommer. Hon är den som ser alla små förändringar jag gjort – uppmärksammar tavelhängningar, porslin och möbleringar. Går runt och suckar lyckligt över vad hon ser och det gör mig alltid så glad! Kvällen de kom hade jag bakat en saffranskaka med snöigt täcke och värmt glögg.

Välkomstkommittén. Först skulle Ulf kramas

Sedan ville Essa ha kärlek

Sedan kom Folke.

Bertil flög på moster redan i hallen så det var i alla fall bortgjort.

Ulf använde gästerna som studsmatta när han i upphetsningen for runt och lät livsandarna spruta

Mina älskade systerdöttrar. Så underbara flickor. Roliga, busiga, kreativa och kärleksfulla. Så stolt moster som står bredvid och tittar på hur de utvecklar sig.

Barnen slängde i sig fika och sedan skulle de visa julklappar och därefter tog de på sina pannlampor och drog ut för att visa kusinerna sin koja.

En sista avbruten amaryllis i en minivas

Igår morse kom jag ner till det här. Hela unghögen i soffan framför Klaus.

Vi drog ut och lekte också. Hälsade på grisarna

Många och söta är de.

Sedan tog vi sparken till några riktigt hala isfläckar i ett dike där barnen lekt mycket på jullovet.

Igår gjorde vi eld i bastun och jag och syrran gick ner med alla barn utom Ulf. Höga illskrik när de rullade sig nakna i snön eller utmanade varandra till att våga springa längre och längre från bastun. Tillslut var det bara en massa nakenfisar som rusade runt på gårdsplanen och gallskrek. Sedan berättade jag spökhistorier och kunde såklart inte låta blir att skrämma livet ur barnen.

Idag förbereder vi för vårt nyårsfirande som blir en nygammal tradition jag längtat otroligt mycket efter men inte gjort på många år. Men mer om det senare.

Jag har ju många bloggläsare som inte är på instagram och därför brukar jag dela de nio mest gillade instaposterna från @underbaraclaras i slutet av varje år. Och vill du se vad jag postar på insta även om du inte har appen – ja då kan jag tipsa om att längst ner på bloggen (du får scrolla ett litet tag) så ligger min instagramfeed.

Det här året har jag spräckt 150 000 följare – vallen. De 100 000 första följarna fick jag mina första åtta år med appen. De resterande 50 000 har jag fått det senaste året. Jag gissar att ökningen helt enkelt har att göra med att antalet användare på instagram också ökar. Dessutom tipsade den underbara Jonna Jinton om mitt konto vilket gav den en otrolig skjuts.

Förutom Sverige är USA det land flest följare kommer ifrån. Det har märkts att andelen utländska följare på instagram också ökat andelen utländska läsare av bloggen – jag får betydligt fler engelska kommentarer idag än för ett år sedan. Spännande och roligt!

Antalet gillningar på ett inlägg är ju egentligen ett otroligt trubbigt mätredskap. Engagemang är den enda valuta som räknas – och då kan man ju ha hur få läsare som helst. Men engagerar de sig, kommenterar, delar, frågar, likear och repostar – ja då har man ju lyckats! Men eftersom jag nu kikat på gillningar i flera års tid så tänker jag att jag fortsätter med den formen här. Det är förresten alltid lika oväntat att se vad som kammar hem flest likes. Ibland är det helt klart texten som räknas – ibland är motivet det enda viktiga och bildens caption kan vara rent nonsens. Anmärkningsvärt är ändå att av de nio bilderna föreställer två stycken en massa domherrar.

Håll till godo.

(Och du som börjar tröttna på listor, sammanfattningar och återblickar – jag lovar att det också kommer annat snart!)

Årets 9 mest gillade instagrambilder.

9) Missar man en chans får man fler. Det kommer en jul när man inte är nyseparerad. Inte utmattad. Inte pank. En jul när man inte har brutit armen eller är deprimerad. En jul när man hunnit göra pepparkakshus och en jul när man struntar i det bara för att man inte har lust. Det kommer nya chanser att skapa fina minnen med barnen. Deras medvetande vidgas, nya minnesbanor dras ständigt upp. Hela tiden kommer nya chanser för lilla mamman och pappan. Det ordnar sig. Låt oroshjärtat klappa lugnt ✨

8) Porten till paradiset. Öppen alla dagar – fri entré 🌱

7) Om barn bara visste hur mammor oroar sig för dem. Om de förstod hur tätt en mammas längtan sitter ihop med barnets. Jag åker till badplatsen mitt i natten. För att leta efter väskan med nyckelpigemönster på. Den oumbärliga, full med samlade stenar. Jag anmäler till simskola och trombon och tänker att i en teatergrupp. Där skulle han få gå. Jag letar efter tecken. Mår han bra? Vad drömmer han om? Hans vardag är en värld jag inte har tillträde till.
Om barn bara visste hur mammor oroar sig för dem. Hur deras drömmar är sammanvävda, aldrig kan skiljas åt. Jag tänker ut små överraskningar. Och roliga saker att se fram emot. Vill göra deras liv en liten smula magiskt. Jag letar efter glimten i ögat. Visst är den där ännu? Jag väger för och emot. Var jag för mjuk eller för hård? Jag måste sätta gränser. Men vart ska de gå?
Om barn bara visste hur mammor oroar sig för dem. Jag ligger vaken. Tryck över bröstet. Ska han få göra det han tycker om? Det han är bra på. Ska han hitta någon att älska? Kommer han fortfarande vilja komma hem och hälsa på mig då?
Jag har så mycket hopp för mina barn. Så många drömmar. Så mycket oro. Så många böner över deras liv. Nu förstår jag min egen mamma. Hennes ängsliga frågor. Hur älskad jag var och hur jag tog det för givet.
Jag vill älska mina barn så att de tar det för givet. Aldrig villkorat. Aldrig med förbehåll. Men jag är glad att de inte vet hur jag oroar mig. En dag får de egna barn att oroa sig för. Då kommer de förstå.

6) Jag är som en irriterande förälder som postar för många bilder på sitt barn. Bara det att mitt barn är en veranda.

5) Jag som redan har tre barn och en hund trodde inte att MER omvårdnad av levande varelser skulle ge mig mer glädje. Trodde den kvoten var fylld med råge. Sådär att man nästan storknar. Men. Jag njuter verkligen av att mata fåglarna. Den här synen från köksfönstret gör mig glad varenda dag. Tips till alla som längtar efter att få känna lite fler varma känslor: skaffa en talgboll eller två.

4) I thought there was something wrong with my my IG-account today – before I realized the lovely @jonnajinton had written about me. Oh dear, I’m feeling a bit overwhelmed right now 😅❤️ Well hello to all Jonna’s followers who just found their way here. If anyone is wondering, yes Jonna is just as wise, kind and sweet in reality as she seems on instagram. My name is Clara, I’m 34 years old and I live with my high school sweetheart Jakob on our homestead in northern Sweden. We have three beautiful sons, a border collie puppy named Essa, some sheep and some chickens. My husband is a yoga teacher, physiotherapist and runs a small scale organic farm. I myself am a photographer, writer (mostly children’s books) and a blogger. I love cooking, decorating, gardening, painting and…well I suppose all things creative. On my IG and blog I document my everyday life and the beautiful place where I live. I mostly write in Swedish but there’s a translate button on my blog if you want to check it out in English.

Ok, so now that I have presented myself so extensively I would love to get to know a little bit about YOU? ❣️😊

3) Älskar att bo på en plats med tydliga årstider. Och att varje ny årstid ger mig en anledning att dekorera på ett nytt sätt

2) Jag har sett domherrar för första gången den här hösten och det fick mig att mysrysa längs hela ryggraden. Ni vet väl att domherrar är ett säkert tecken på att det strax ska börja snöa? Det lärde i alla fall mormor mig! Här var det femton minusgrader imorse och en halvmeter snö och ändå blir jag så glad av tanken på att det kommer mera. Särskilt om det betyder att jag får se fler domherrar.

1)Jag har kämpat med en kropp som känts som ett fängelse efter tre tunga graviditeter, en utmattning, struma och en smärta som gjort att jag inte längre orkade, vågade eller litade på min egen kropp. Och det har tagit nästan två år att komma hit där jag är nu. En mycket bättre plats både fysiskt och psykiskt. Stora skiften i livet kan behöva manifesteras. Så jag gjorde det genom att skaffa en helt ny frisyr. Klippa fram ett ansikte jag förut velat dölja och ögon som undvikit att möta blick.

Hej alla! Här är jag 🖐

Med bara några dagar kvar på 2021 har det blivit dags för den traditionsenliga årssammanfattningen! Brukar ju göra den här inventeringslistan varje år. Här hittar du 2020, 2019,  2018, 2017,  2016, 2015, 2014, 2013, 2012 och 2011 och 2010 ifall du av någon outgrundlig anledning skulle vara intresserad av att läsa.

Gjorde du något 2021 som du aldrig gjort förut? Ja jag började få styr på min arbetstid och reglera den som en normal, vettig människa. Så less på mig själv – varför har det tagit sådan tid?

Genomdrev du någon stor förändring? Ja många med min hälsa. Jag höll i med träning, med bättre mat, med att ta hand om mig själv. Och sedan genomdrev vi några stora, efterlängtade renoveringar hemma vilket avsevärt förbättrat vårt vardagsliv. Att bygga en tvättstuga, att göra en groventré med bra förvaringssystem och att renovera köket.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja, min vän Emma.

Vilket datum från år 2021 kommer du alltid att minnas? Kan inte komma på ett enda specifikt datum. Men hela veckan i farmors hus med syrran, pappa, farbror och faster minns jag med värme. Så glad att jag tänkte rätt och skyndade mig dit så fort de alla var vaccinerade.

Dog någon som stod dig nära? Nej, tack och lov inte.

Vilka länder besökte du? Jag höll mig i Sverige, såklart.

Bästa köpet? Alla timmar vi köpt av hantverkare

Gjorde någonting dig riktigt glad? Längdskidåkningen, träningen, att leva mer i enlighet med mina värderingar. Erica sa att under de år hon känt mig har hon aldrig sett mig må så bra som nu. Och det stämmer verkligen. Inte så mycket på grund av yttre omständigheter kanske – som för att jag ordnat med mina inre omständigheter.

Saknade du något under år 2021 som du vill ha år 2022? En frisk höst.

Vad önskar du att du gjort mer? Haft mer ensamtid. Jag kan drömmande tänka tillbaka på den ensamtid (och det har inte varit mycket) som jag fått det här året.

Vad önskar du att du gjort mindre? Legat och scrollat i telefonen på kvällarna när jag egentligen borde ha läst en bok.

Favoritserier från året som gått? På kvällarna när jag hamnar framför datorn och får välja mellan serie och blogg så föredrar jag nästan alltid att blogga. Därför ser jag så lite serier nu för tiden. Men okej – är väldigt glad för att jag upptäckt Veep – sist på bollen visserligen. Rolig och lagom engagerande serie där det inte gör något om man tar tre veckors uppehåll mellan avsnitten. Tycker också mycket om White Lotus och såklart Sucessions tredje säsong. Är så spännande att se serier där man inte tycker om en enda karaktär och ändå lyckas bli så engagerad.

Bästa boken du läst i år?  Sekten: ett reportage om Knutby Filadelfia av Anna Lindman. Tips, tips! Noll snaskigt och sensationellt. Bara djupt gripande och berörande. Fick många nya insikter.

Största musikaliska upptäckten? Att jag mest bara lyssnar på musik när jag tränar nu för tiden. De låtar jag lyssnat allra mest på har varit What have I done av Anna Ternheim, En hand i himlen av Jonathan Johansson, Paper Planes av M.I.A och I see you baby av Groove Armada. Extremt bra springmusik. Längtar efter att börja åka längd till den också. Utöver det var Kacey Musgraves en fin ny bekantskap som ofta spelats när jag varit ute och kört bil.

Vad var din största framgång på jobbet 2021?  Känner mig så glad över att både min instagram och blogg lever och mår. Att våga plocka bort (nästan) allt annat har varit ett framgångskoncept. Är såklart också glad över att Nu bakar vi fick pris som årets måltidslitteratur för barn och får representera Sverige i Kokboks-VM.

Största framgång på det privata planet? Att jag lyckats minska stressnivåerna. I våras kämpade jag jättemycket min stress och läste boken Återhämtningsguiden (har bloggat om den här) och arbetade aktivt med nya strategier. Under hösten har jag inte behövt öppna den en enda gång. Jag har helt enkelt inte varit särskilt stressad.

Största misstaget? Vilket av alla misstag ska jag välja? Tycker jag ställer till det på något sätt nästan dagligen. Men okej – en stor sak är att jag är en sån fegis vad gäller ekonomi. Tycker det är otäckt, svårt och läskigt och är därför urdålig på allt som rör det. Stort misstag.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare så fort restriktionerna började släppa. Jag skyndade mig verkligen att ta tillvara på allt jag plötsligt kunde göra. Träffa äldre släktingar, gå på restaurang, åka till Astrid Lindgrens värld med barnen. Det är jag glad för nu när det stramats åt igen. Jag har fått hämta syre så att jag orkar med ännu en isolerad vinter.

Vad spenderade du mest pengar på? Att minska min arbetsbelastning. Kostade mig flera hundratusen kronor och det kommer synas i mitt bokslut. Men det syns också i mitt mående och då är det väl värt det tänker jag.

Något du önskade dig och fick? Jag fick in en träningsrutin, jag fick ett vaccin, jag fick ha en sommar med betydligt mer energi än sommaren innan. Jag fick också ordning på Ulfs störda sömn. Det var välbehövligt.

Något du önskade dig och inte fick? Att ledigt träna på 80 kilo i marklyft lagom till jul. Det gick åt pipsvängen efter alla sjukdomar. Står och stampar på samma vikter som tidigare eftersom jag aldrig får vara frisk nog att ta mig framåt.

Vad gjorde du på din födelsedag 2021? Jag minns knappt – kommer bara ihåg det som en dag när jag kände mig firad och glad. Men som tur är har jag bloggat om det och när jag läser inlägget ser jag att det stämmer.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?  Om jag hade hållit i med träningen i somras. Till den här sommaren är mitt mål att inte ta något uppehåll utan fortsätta träna på egen hand. Det borde jag väl fixa? Vid det laget har jag ju tränat så länge att rutinen borde sitta. Den här sommaren kommer dessutom bli väldigt annorlunda än tidigare somrar. Jag kan berätta mer om det så småningom.

Vad fick dig att må bra? Att leva ett liv mer i enlighet med mina egna önskningar och värderingar.

Vem saknade du? Har känt en våldsam saknad efter min mormor. Hon var så dålig när hon dog att det nästan var en befrielse att hon fick somna in. Sedan kom pandemin och då kände jag mig tacksam över vetskapen om att hon slapp genomlida den i isolering. Men nu när allt det där är förbi så har saknaden kommit över mig väldigt starkt. Jag tänker på henne ofta. Skulle verkligen behöva hennes energi, humor och osentimentalitet i mitt liv.

De bästa nya människorna du träffade? Känns hemskt att säga men jag tror inte jag träffat någon ny det här året? Jag har ju mest varit hemma.

Mest stolt över? Vet att jag brukar svara barnen eller liknande självklarheter. Men om jag ska säga något helt annat så tänker jag framhålla trädgården. Den har verkligen vuxit upp och blommat ut till precis det jag drömt om. Har misströstat själv många gånger men när släkten och vännerna kom förbi i somras kände de knappt igen sig i förvandlingen den genomgått.

Högsta önskan just nu? Att vi ska slippa lindrigt ifrån alla sjukor under 2022. Att operation jag ska genomgå i vinter ska gå bra och att det här ska bli ett år när jag får fortsätta befästa bra vanor.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Vara mycket mer i min sommarstuga och gå på fler dyra hudvårdsbehandlingar. Jag har ett nyårslöfte också. Men mer om det i ett annat inlägg.

Här kommer de fjorton inlägg som fick er att engagera och kommentera på bloggen lite extra året som gick. Det är tydligt att det bara är när jag på riktigt är engagerad som det tar tag och engagerar er också. Och trots att tongångarna då kan gå höga upplever jag att det bara gör klimatet trevligare här inne. Högt i tak och att man kan tycka olika – DET är definitionen av ett tryggt rum. Inte att alla ska tycka samma sak och ingen någonsin blir emotsagd.

Tack för att ni läst, skrivit och hängt med här under 2021. Hoppas ni vill bli kvar ett år till med mig!

14. Det kommer nya chanser att skapa minnen 110 kommentarer

En text jag skrev som en tröst lika mycket till mig själv som till andra. Jag upplevde en svår förlust ganska tidigt i livet och jag börjar som vuxen förstå hur det har påverkat mig och kommer påverka mig för alltid. Jag lever till exempel med många katastroftankar – så jag behöver öva mig på tillförsikt. Att tänka att det kommer bli bra, att det kommer fler chanser och att jag kan lita på livet.

13. Gör det eller håll klaffen 110 kommentarer

Brann av på att å ena sidan få höra att det man gör på sitt arbete är okvalificerat och simpelt – och å andra sidan höra folk beklaga sig över att man kan tjäna pengar på det. Sätt igång och skär guld med täljkniv själv då – eller håll klaffen!

12. Fritt filosoferande och en konkret fråga 129 kommentarer

Skrev i somras ett inlägg där jag bad er läsare komma med önskemål på vad ni vill se på bloggen under hösten. Har utgått mycket från era önskemål i det här inlägget när jag bloggat de senaste månaderna. Är så tacksam för att ni ger mig så mycket inpu att utgå ifrån när jag skriver.

11. Kan folk som inte vet någonting om utmattning snälla sluta prata om utmattning 130 kommentarer

Är trött på folk som viftar bort kvinnors höga ohälsotal och utmattningsfrekvens och skyller på instagram och jämförelsehetsen i sociala medier. Så typiskt att skuldbelägga den enskilda kvinnan och mena att hon är ett offer för dålig självkänsla i stället för att titta på systemet och strukturerna som helhet.

För de kvinnor som slitit ihjäl sig inom vården det här pandemiåret tror jag att delade turer, orimliga arbetsförhållanden, underbemanning och noll förmåga att påverka sin arbetssituation varit tungt vägande i ohälsan. Men hey – fortsätt gärna hävda att allt detta skulle bli ordna sig om de bara slutade använda nagellack eller duka fint till middagen.

10. Ett rum som inte liknar någonting du tidigare har sett 130 kommentarer

Jag gjorde en stor badrums-reveal och visade min otroliga toalett. Har sett att många kopierat den här stilen rakt av sedan dess och det gör mig ärligt talad rätt beklämd. Skaffa en egen identitet, snälla!

9. Alla vill vara en underdog 133 kommentarer

Ett inlägg som jackar i den här debatten om att kulturbarnens räckmacka är ett demokratiskt problem rätt bra. Och reaktionerna efteråt när kulturutövare efter kulturutövare skulle förklara varför de inte alls gynnats av sina föräldrars bakgrund utan minsann tagit sig fram på egen hand… snark. Men egentligen var det ett inlägg riktat till alla inbillade underdogs på sociala medier som vägrar gå med på att de har privilegier utan vid första bästa kritik bara “är en vanlig småbarnsmorsa” eller “minsann är född på landet” eller vad det nu kan vara som gör att de inte riktigt behöver ta sitt ansvar vid kritik.

Den här texten skrev jag lika mycket till mig själv eftersom det här är saker som jag också brottats med i takt med att mina plattformar har växt. Jag tycker ju att det är jättejobbigt att tillstå mina egna privilegier.

8. Sånt som hänt 137 kommentarer

Ett inlägg där jag bara skrev ner sånt som hänt mig senaste tiden. Fick till min förvåning ett otroligt starkt gensvar med så fina kommentarer!

7. Vårt nya kök 143 kommentar

Inlägget som gjorde att bloggen kraschade av all trafik.

6. Att må piss 176

Ett inlägg om att jag mådde piss. Och ni med.

5. Vad händer när influencers blir rika 178 kommentarer

I början av året skrev jag en text om vad som händer när skillnaden mellan influencers och dess följare växer. Vad händer när den relaterbara youtubern plötsligt konsumerar på en nivå som följaren inte alls kan matcha? Vad händer när influencers bara inspireras av och umgås med varandra och får läsaren att känna sig utanför?

Inlägget blev under hösten en artikel i DN kultur. Och sedan tycker jag att det hänt många saker den här hösten som visade på hur dessa frågeställningar är högst aktuella i sociala medier. Som närElsa Billgren köpte en toalettborste för 2000 kronor och det blev ett stort ståhej i Bloggbevaknings kommentarsfält. Eller när Johanna Bradford la ut en lista över vilka kläder hon burit i oktober och läsare snabbt räknade ut att prislappen hamnade på omkring 50 000. Eller när Bianca Ingrosso gjorde en dyr, haussad julkalender som sedan inte höll vad den lovat. Jag tror att det enorma raseriet mot tex Bianca förstärktes av att hon precis gått ut med hur mycket hon tjänat när hon sålde andelar i sitt skönhetsvarumärke Caia. Det svider nog extra mycket för den som precis lagt hela studiebidraget på en kalender som sedan inte lever upp till förväntningarna. Att som läsare så tydligt kunna koppla ihop rikedomen hos den man följer med det stöd man själv ger – det kan skapa irritation och frustration.

Jag har skrivit många inlägg genom åren om influencers rätt att ta betalt för sitt arbete. Och jag det står jag verkligen för. Men jag skulle inte skriva ett sånt inlägg idag eftersom det här inte längre är något stort problem. Idag kan en stor influencer tjäna massor av pengar. Och vad man än tycker om den saken (själv tycker jag att det är lika rimligt/orimligt som att någon tjänar mycket pengar på att vara musiker, fotbollsproffs eller skådis) så gör det definitivt något med relationen mellan influencern och dess följare. Man kanske inte längre kan förutsätta att ens läsare bara ska heja på, köpa ens produkter och tycka att allt man gör är toppen? Tvärtom kommer vi nog få se fler och fler influencers vars läsarskaror vänder sig mot dem när de upplever att influencern tappar kontakt med verkligheten.

Efter en lång period när vi hejat på entreprenörer och älskat ekonomiska framgångssagor tror jag vi kommer märka av ett allt ökande klasshat, till följd av den ökade ojämlikheten i samhället. Det här är något vi influencers måste navigera kring och våga ta i. En influencer är som bekant ingenting utan sina följare.

4. Men vad gör du unge? 183 kommentarer

En rakt upp och ned-lista över lite olika hyss Lill-Emil gjort under sommaren.

3. Jag vill bara vara snygg är det för mycket begärt? 189 kommentarer

Fick ett psykbryt över alla nya kläder som säljs och vars enda uppgift verkar vara att göra bäraren obekväm och ful.

2. Vad du än gör bli aldrig bonde 197 kommentarer

Ett inlägg om realiteterna för en bonde. Jag fick sånt otroligt gensvar från bönder efter det här inlägget. Det finns en kokande frustration bland de som jobbar med Sveriges matförsörjning. Många står i begrepp att lägga ner sin verksamhet och här har vi ett enormt samhällsproblem under uppsegling.

1. Kan vi bromsa den hysteriska babybusinessen 275 kommentarer

Årets mest engagerande inlägg handlar om hur ribban förflyttats kring allt som har med barn och graviditeter att göra. Hur en babyshower, pushpresent och gender reveal-party blivit någon slags norm. Engagerade många som höll med. Och många som höll mot. Precis som det ska vara – jag sitter ju inte på facit utan hoppas med mina tankar väcka era tankar och engagemang. Och i slutändan kanske jag lär mig något helt nytt och får nya insikter.

Nu har det gått ett par månader sen min äldsta son Bertil fick sin första mobiltelefon och mellanpojken Folke började testa mobilklockan Xplora som just nu finns till kampanjpris – ja både klockan och familjeabbonemanget. Vill ni veta hur det gått?

Som jag berättat tidigare har jag gärna velat skjuta upp mobilanvändandet för barnen eftersom jag oroat mig för allt möjligt. Rädd för att inte kunna ha koll på surf, sms och bilder barnen kan få.  Stort tack till alla er som berättat om era erfarenheter kring det här! Era berättelser har varit till stor hjälp för mig. Tror att fler föräldrar kan ha användning av era tips så jag tänker lyfta några av dem här. Börjar med det jag själv skrattade gott åt!:

”Min brorsa hade en äggklocka som våra föräldrar hade fäst på cykelstyret. När den pep var det dags att cykla hem”.

Så skriver Stella på instagram när jag efterlyser andra föräldrars erfarenheter av mobilklocka.

Efter att ha torkat skrattårarna tänker jag att föräldrarna till Stellas föräldrar och jag är rätt lika. Deras äggklockan blev ett enkelt sätt att påminna barnet om att komma hem och precis som med mobilklockan Xplora X5 som vi i familjen nu skaffat är det inte tal om fri surf olika spel och appar. Det räcker att vi kan ringa varandra! Och skulle Folke glömma att ringa gör gps-funktionen att jag kan se var han är. Tror att Xplora kommer användas flitigt här i familjen, särskilt i vår när cyklarna kommer fram igen och Folke själv tar sig runt mellan vänner och ut på äventyr här i byn.

Så vad fick jag för svar på frågan om mobilklocka? Jo, så här skriver några läsare som testat mobilklocka med sina barn längre än jag:

”Det är skönt att veta att vi kan ringa honom när han ska hem. Han kan bara ringa och ta emot samtal från de nummer vi godkänt vilket känns tryggt”. Så skriver Karoline som precis som jag har en rörlig son.

”Jag använder gps-spårningen mer än jag trodde” skriver Karin

”Vi har en Xplora både till 6- och 5-åringen. Vi är så nöjda. Dessutom kan barnen skicka sms och bilder till oss med klockan. Kul!” tycker Emma

Läsaren Regina berättade att hennes dotter har en mobilklocka och att det hjälpt till att bromsa mobil-anskaffandet ett tag. Bra poäng. Jag tycker själv att Folke som nu går i första klass är för liten för en mobil med surf i fickan. Det räcker att ha en mobilklocka runt handleden så vi kan nå varandra.

Hur har det då gått för Bertil, 10 år, som faktiskt fått en mobil med surf?

Jag oroade mig mycket att mobiltelefonen skulle bli porten till en jobbig värld för honom – men pojken har knappt tryckt på dörrhandtaget. Det har inte blivit tjafs om att han ska släppa mobilen, sluta slösurfa och liknande. Tvärtom är problemet att han glömmer ta med sig mobilen. Kanske hade en Xplora som sitter fast runt handleden funkat bättre på den här 10-åringen!

Än en gång – stort tack till alla som delat med sig av sina erfarenheter, både här på bloggen och på instagram. Det har stillat min oro och gett mig nya saker att fundera på kring barn, mobiler och min roll som förälder.

Kan verkligen rekommendera alla föräldrar att ta mobilkörkortet med sitt barn på Telias familjehub. Det gjorde jag med Bertil och märkte att det gett oss två möjlighet att prata igenom risker och möjligheter med en mobiltelefons

Hur gick det då för killen med en äggklocka på cykelstyret? Jo, när jag läser vad Stella skriver verkar han ha kommit hem när den pep. Men:

“Hände nog att han mixtrade lite med klockan emellanåt” och “tror den här telefonklockan är mer effektiv”.
Det håller jag med om. En äggklocka är svårt att ringa upp.

På Telias sajt kan du läsa mer om deras familjeabonnemang och hur det fungerar. Det är ju Sveriges populäraste av en anledning!

Jag har fått mycket reaktioner och engagemang på dessa inlägg om barn och teknik – men jag funderar på om det är något ni skulle vilja att jag lyfter särskilt framöver? Något ni funderar på?

Hej på er. Prick en vecka kvar till jul! Jag har köpt alla julklapparna och ser fram emot att få slå in dem. Som tur är blir det aldrig särskilt mycket paket. Vi vuxna har lyckats begränsa det rätt bra. Ger nästan bara till barnen.

Jag slår in i makulatur som vanligt – och rödrandiga snören. Nyheten är ju mina alldeles egna julklappsetiketter från Röda Korset. Barnsligt stolt över att få ha illustrerat dem i år.

Här har det blivit lite mildare efter några kalla veckor. Som tur är inget slask utan bara milt. Och lagom till julafton verkar det bli femton minus igen.

Hela gårdagen satt jag och gjorde tråkigt, jobbigt administrativt arbete. Det trista med att driva företag är att göra allt som är företagarens jobb. Helst vill jag ju bara blogga, fota, vara kreativ – alltså det som skapar värdet i mitt företag. Att ta hand om grejerna som gör att jag får in pengar på dessa värden däremot – så fruktansvärt tråkigt, otäckt och svårt. Är jämt så rädd att göra fel. Får hjärtklappning om jag rört ihop något. Ibland tänker jag att jag skulle läsa en grundkurs i företagsekonomi för att KBTa bort den här skiten. Lite lättare och mindre ångestladdat blir det dock när min assistent Charlotte puffar upp obesvarade mail åt mig, gör checklistor som jag kan bocka av och funderar på strategier inför nästa år.

Och när jag satt där med mina månadsrapporter kunde jag konstatera att det här årets klart dyraste utgift är tid. Svindyrt. Jag har gått ner kraftigt i omsättning för att prioritera hälsa och välmående. Det är något jag kalkylerat med och jag är glad för att jag gjort det. Men jag kan inte låtsas som att det inte svider. För det gör det när jag ser det sådär svart på vitt. Man får väl inte tacka nej till jobb som genererar pengar? Man måste väl samla i ladorna så mycket det går? Imorgon kan allt vara över.

Det är konstigt hur man kan dras med i tanken om evig tillväxt. Man ska omsätta mer varje år, göra större och större vinst. Och på sociala medier ska man varje vecka räkna sina nya följare. I alla fall om man använder plattformen i sitt arbete. Växer man? I vilken takt då? Statistikverktyget ger tydliga besked på hur framgångsrik man kan känna sig. Att växa är målet och stagnation är patetiskt. Trots att man kanske befinner sig på en plats man trivs med och är nöjd med det man har. Antalet följare räcker för ens syften. Inkomsten räcker för att leva på. När ska man vara nöjd? När ska man sluta jaga? Är man skyldig sig själv att alltid göra det mesta av allt man har. Och hur då?

Så mycket att fundera på.

I Lantliv och andra inredningstidningar ser det alltid så vackert juldekorerat ut vid alla husentréer. Granris som täcker hela farstubron, äpplen i ett tråg, fårskinn och ljuslyktor på en bänk vid dörren. Jag blir alltid sugen på att göra något liknande tills jag minns att det snöar här och att den typen av installationer är osynliga inom någon dag om man har otur. Vintern är inte den tid man kan gå loss som mest med utedekorationer här i Västerbottens inland. Med det sagt har jag ändå gjort några små försök. En stor krans hänger på fasaden. En annan krans med ljusslinga i hänger på fönstret bredvid dörren.

Den gigantiska mjölkhämtaren som jag fått av Erica får stå framme. Och på ett trädgårdsbord står en gammal fåglbur med en ljusslinga inuti och lyser. Det är bara en tidsfråga innan även detta täcks av snö. Men just nu syns det i alla fall.

Ulfs kälke får också stå framme för den används så pass ofta. Och den är lätt att lyfta åt sidan när man ska skotta.

Och så har jag en grön trädgårdsstol i järn framme. Och ovanpå den ett stort höganäskrus med tallris. Och ett mindre nedanför. Och så den röda lyktan som jag bara ställer ut på bron om vi får besök. Annars får den bo inne.

De stora urnorna med ris tror jag kommer plockas bort i januari när det riktigt kraftiga snöandet sätter igång. Då blir det för jobbigt att hålla på och flytta runt saker kring skottningen. Men tills dess få de stå här och se fina ut.

Dekorerar du din entré på något sätt kring jul? Eller kanske din balkong?