Kategori: Claras vardag

Hejhopp här kommer riktig långläsning till söndagskvällen i form av ett schabrak till blogginlägg. Med allt jag gjort i veckan plus lite till. En särdeles fin vecka om jag får säga det själv. Trots att veckans första bloggpost började i moll.

Bara att bita i det sura äpplet och inse att det är strumpbyxesäsong snart. Det gäller alltså att passa på med de outfits man vill hinna bära innan dess. En dag drog jag således på mig den här gamla secondhandklänningen plus lårhöga stövlar.

En annan dag hade vi matlag.. Den här gången hos Stina och Emil. Senja låg på pass

Ulf gosade med Emil

Och Emil hade gjort spagetti och köttfärsås som kokat i fem timmar (alltså köttfärssåsen) och smakade himmelskt.

Jag kom direkt från stan med andan i halsen och då är det så extra härligt att få bli bjuden på middag i någon annans varma, välkomnande hem.

Fast det här matlaget var lite annorlunda. För vi skulle ÄNTLIGEN få träffa matlagets nytillskott. Född rejält för tidigt och som en överraskningspresent till oss allihopa.

Vi flockades runt underverket och jag är glad att jag hade sinnesnärvaro att dokumentera första mötet. Så otroligt fint och rörande.

-Hej lilla vän du är så välkommen och efterlängtad! Vi längtar efter att få lära känna dig.

Nämn en mer bebistokig unge än Folke förresten. Han älskar allting som är litet, gulligt och lent.

En dag bestämde jag date med Erica i stan för att jobba med bloggfrågor och försöka lösa tekniskt strul. Strumpbyxorna på som synes. Lite suddig i regnet.

Vi gick till cafe NK. Den här trappen med nednötta, sneda stensteg sitter inpräglat i många Umeåbors DNA.

Älskar NK!

Jag skulle träna senare och då laddar jag alltid upp ordentligt med cappuccino och en smörgås med rabarbermarmelad och brieost. Herrej….vad gott.

Erica var en sån himla pingla i den här dräkten med matchande jacka och pennkjol. Ett secondhandfynd fick jag veta och den här bilden gör mig LYCKLIG!

Nej man ska inte ha hatt inne men när man nu äntligen överkommit sina hattnerver får man väl hålla i?

Det har varit många ruggiga dagar när jag huvudsakligen suttit och arbetat här. Det klagar jag inte på.

En snabblunch på fredagen, som jag dokumenterade i förbifarten. Men en obscen saltgurka på sidan av. Det här äter jag ofta. Två halvor rågkuse, lite mild kaviar, ost och ett ägg per macka. Örtsalt och sedan tjoff in i munnen! En morot på sidan. Eller en obscen gurka som sagt.

På fredagen hämtade vi barnen tidigt och åkte in till badhuset hela familjen. Där mötte vi farmor och gammor och tillsammans badade vi och lekte tills det stängde. Jag hade medhavd matsäck av den typ mamma alltid gjorde när vi for till badhuset. En stor laddning pastasallad och en rulle badkex.

Badhuset har ju varit stängt i snart ett år och det kände så fint att få återuppta traditionen. Jag kände också sån otrolig skillnad i min kropp. All träning som gör att jag nu orkar hålla jämna steg med barnen, springa i trapporna och åka alla rutschkanor.

Efter badhuset stängt för kvällen åkte vi hem till farmor och firade henne med tårta. Sedan lämnade vi storbarnen med farmor och gammor. De skulle spendera helgen där, gå på museum, bibliotek och leksaksaffär. Fika dammsugare och åka rulltrappor. Sånt man får passa på med när man är i stan.

Jag, Jakob och Ulf körde hem och kraschade i säng klockan tio på kvällen. Och jag vaknade först elva timmar senare. Fortfarande helt golvad av trötthet.

Ulf ville äta frukost på trappan. Svea var ju där.

Fina lilla katten.

Efter att ha dokumenterat Ulfs kalufs i kameran insåg jag att jag var TVUNGEN att klippa honom. Nacken var full av dreadlocks och det kunde inte vänta en dag till. Så jag tryckte ner honom i badkaret, satte balsam i hela håret och klippte i blindo än hit än dit. Jag är glad att han har båda öronen i behåll samt alla ögonfransar kvar efter den där dusten.

Jag bestämde mig också för att tröttheten till trots ta tjuren vid hornen och göra bort helgens träning på en gång. Så jag bytte om till träningskläder och gick ner i källaren och körde ett pass tabata på cykel. Var helt yr av trötthet efteråt. Men en timme efter träningen – när man ätit och duschat – då är det plötsligt som att man installera ett helt nytt fulladdat batteri i sig själv. Så då kom jag igång med dagen.

Jag och Ulf gick ut i trädgården som på sätt och vis är som finast just nu

Jag planterade en ros jag glömt plantera

Och klippte in lite snittblommor och kvistar att dekorera huset med

Luktärterna blommar fortfarande frikostigt!

Sedan in igen för att värma fingrarna och göra buketter

Små bulliga

Och stora yviga

Jag bestämde mig för att göra en helgkaka för att ta rätt på alla plommon och nektariner

Smulf ville vara med. Här ser ni förreten reslutatet av en väldigt vild klippning.

Så mysigt att vara ensam hemma med ett barn åt gången ibland och ha energi och fokus för just den. Tyckte vi åstadkom en himla fin paj ihop.

Medan den gräddades gick vi ut på en promenad

Jag ville kolla om det kommit några aspsoppar på vanliga stället.

Alla färger ihop är magnifika

Ulf var som ett litet lingon i samma jacka som både Bertil och Folke har haft

Vi hittade inga svampar men vi hittade en bäck

Och försökte truga på vantar

Det är så friskt i luften nu och så vackert med alla färger. Samtidigt känner jag också vilken lättnad det ska bli när allting vissnar och ramlar av och naturen blir död och liksom ren. Så att man får en chans att börja på ny kula nästa vår. Det igenvuxna, frodiga kan nästan kännas lite klaustrofobiskt tillslut.

Jag hade min gröna omlottklänning i linnetyg som jag haft hela sommaren och min gröna konstnärskappa jag införskaffade förra våren. Ton i ton.

Fick ett minne av hur det var när jag bara hade Bertil. Alla sådana här små turer vi tog i grannskapet för att plocka höstlöv, leta svamp eller skojiga pinnar. I helgen kändes det som att jag var enbarnsmamma igen och det var mysigt på ett annorlunda sätt.

Vi kollade in sjön också som låg blå och nästan hotfullt mörk

Snart är det nog dags att dra upp båten för säsongen

Och jag som inte hunnit använda den en enda gång hittills! Bara vår båt i sommarstugan. Tur att vi samäger den här med matlaget – då slipper jag stress över att hinna använda allt själv så att det inte bara blir liggande.

Jakob var ute och byggde på magasinet. Nu har skjutdörrarna kommit på plats. LÄNGTAR till våren när hela rasket ska målas.

Essa strosar runt på gården för sig själv när man är ute. Sticker ingenstans. Så skönt att ha en vakthund istället för en jakthund som bara rusar efter spår. Essa gillar mest att rusa efter bollar.

September, åh september!

Jakob är så duktig och arbetsam. När vi flyttade hit kunde han ingenting om sånt här men nu har han byggt tre hus på gården!

Bastun är ett favorithus måste jag säga.

Jag har bestämt mig för att alla utemöbler ska få stå kvar oktober igenom. Även om vi inte direkt sitter i dem nu ser det så trevligt ut när trädgården är ordentligt möblerad.

Eftermiddagssolen

De sista strävsamma sommarblommorna

Punschverandan i behov av en rejäl rengöring

När vi kom in tog jag ut kakan som stått på eftervärmen

Jag ställde den åt sidan eftersom jag tänkte spara den åt kvällens gäst.

Den här utsikten är som en tavla. Jaja, det är en uttjatad sak att säga men det är ju sant! Ser knappt inte verkligt ut.

Så började kvällen smyga sig på. Jag tände stearinljus och fönsterlampor

Dammade smulor från duken och gjorde eld i vedspisen.

Försökte hålla Ulf vaken till läggdags medelst Pippi Långstrump.

Kvällsmyset var för att…

min kompis Elina skulle komma förbi och fika

Ostar, chark, bröd och ett fat med chips, rom och rödlök

Vi åt tills vi nästan storknade och sedan la vi oss på våra vanliga platser skavfötters i min soffa och pladdrade bort flera timmar. Så otroligt mysigt och efterlängtat!

När det började bli natt och Elina åkt hem låg jag vaken och tittade på de bästa höstavsnitten av Gilmore Girls. Kom inte i säng förrän halv tre på natten.

Tack och lov tog Jakob morgonen med Ulf så att jag fick sova till halv tio. Åt frukost medan Ulf “spela myran”. Hans favoritspel som i hans värld bara går ut på att montera ben, spröt och ögon på det som alltså egentligen är en lus. Han kan sitta hur länge som helst.

Förmiddagssolen i vardagsrummet var inte att leka med

Tillslut pallrade vi oss ut och påbörjade det här projektet. Städa garaget och rensa och organisera rekvisitaförrådet. Samtidigt som jag kånkade och bar eldade Jakob kvistar och städade på gården. Det tog nästan hela dagen i anspråk. Men jag trodde att det skulle ta flera veckor att bli klar.

Jakob pysslade också på med vårt provisoriska “spa”. Här ska vi ordna någo slags kallbadhushistoria framöver. Just nu är det väldigt spartanskt.

Jag tog paus för att hämta pojkarna och gammor som kom med tåget från stan. Två nätter borta men det kändes som att vi varit utan dem i en vecka.

Jag vispade grädde och dukade på verandan för eftermiddagsfika.

Kakan från gårdagen som vi aldrig ens orkade börja på gick nu åt i rask takt.

Han som absolut ingen kaka skulle ha, var sedan väldigt missbelåten över hur lite det fanns kvar.

Medan gammor lekte med Ulf gick jag ut igen och röjde undan det sista i magasinet och fyllde skåpbilen med sånt som skulle skänkas.

Till middag gjorde jag en enkel linssoppa

Och tinade en limpa jag bakat förra helgen. Och sedan skjutsade Jakob gammor till tåget för att hon skulle resa hem. Och jag drev barnen i säng.

Och så avrundade Jakob och jag den här arbetsveckan med att basta. Det orkade jag inte fota så ni får hålla till godo med den här gamla bilden för att illustrera stämningen.

Sista septemberhelgen är till ända. Tack, du var fin!

Just nu ligger Malin Wollins nya bok När jag tänker på henne på mitt nattygsbord – jag slet upp paketet när den kom och började omedelbart läsa. Wollin är ju inte bara Sveriges bästa krönikör utan också en väldigt vass författare. Och rolig. Det roliga finns alltid med även om det i skönlitteraturen har en mindre central plats än i krönikorna.

Jag messade direkt Malin och frågade om jag inte kunde få lotta ut tre signerade böcker till mina läsare? Absolut, sa hon. (Utse vinnarna lämnar jag dock med varm hand över till henne eftersom det är ett jättesvårt uppdrag som alltid ger mig stresspåslag).

I alla fall. Vill du vinna Malins nya bok När jag tänker på henne – lämna en kort kommentar med en motivering till varför du vill vinna den så har du chansen att kamma hem ett eget exemplar.

Sista dagen att delta är 3/10 2021.

Och då får man tänka om. I februari började jag med bannerreklam på bloggen. Förhoppningen var att med inkomsterna från dessa banners kunna frigöra mer tid att lägga på bloggen. Men nu har jag provat i ett halvår och konstaterat att de inte frigjorde mer arbetstid att lägga på bloggen. Jag lyckades däremot hitta den tiden på andra sätt. Som ni märker har jag ju en sällan skådad bloggenergi den här hösten. Och om jag kan ha det utan de tänkta inkomsterna från bannerannonserna. Då är det inte värt det med den reklamen för mig. Då är det mer värt att få ha ett blogg fri från programmatiska bannerannonser.

Många av er har varit tålmodiga. Några har varit irriterade. Kanske tänkte du inte på den alls – eller så är du en av dem som redan hunnit märka och njuta av att den är borta? Skönt!

Jag är glad för att jag testade och glad för att jag slutade. Nu vet ni hur landet ligger i alla fall.

Den här bilden la jag upp den 24 september 2008. Den är från min första dag som fru.

och de här är tagen 4758 dagar senare.

Kastruller och plåt direkt på bordet, träningskläder och tubsockar. Mascarafläckar under ögonen, ett barn som kollar på padda medan resten av familjen äter middag. Diskussioner om en modd i Minecraft som är “världens svåraste”. Hög ljudnivå och alla pratar i munnen på varandra.

Jag fick allt jag önskade mig.

Och lite till ❤️

Jag är inte den som tvekar när jag bestämt mig. Efter hattförkunnandet gick jag rakt ut och införskaffade en hatt. En brun sådan. Svart är inte så bra till mitt ansikte – varken tröjor, ytterkläder eller hattar. Det blir så hårt.

Drog fram de här gamla godingarna ur klädförrådet. Riktiga gamla kvalitetskängor min syster köpt på loppis och som jag fått överta. Precis rätt känsla av grovhet till secondhandklänningen.

Känner mig så svängigt, slängigt skön i dessa kläder. Passar på att bära den här klänningen nu eftersom den inte alls kommer kännas lika kul med strumpbyxor. När det är strumpbyxedags kör jag på kortare kjollängder så det inte blir så instängt.

Mycket nöjd med den gamla väskan till också! Riktigt skinn åldras så vackert.

Jamen hejdå från mejdå denna rysligt regnruskiga onsdag.

Idag har jag bokat en tid för att kolla mina sköldkörtelvärden. En tid hos tandläkaren för min onda visdomstand. En tid för min andra dos vaccin och en tid hos optikern för att kolla synen. Så fort jag sitter vid datorn får jag flimrande huvudvärk. Behöver säkert läsglasögon. Har jag nämnt att jag har en tid hos dietisten också? Jag fattar inte hur jag ska hinna arbeta med tanke på kroppen som tar så mycket plats. Trots att jag är en frisk ung människa. Kan man klara sig utan den? Lämna över den i någon annans omsorg en stund? Dessutom har jag molande mensvärk så jag knappt kan tänka. Hur kan det vara så att man efter att ha haft mens i över 25 års tid fortfarande blir förvånad varje månad? -Va? NU? Lika oförstående varje gång på varför byxorna plötsligt inte går att knäppa och jag är så arg, frustrerad och ledsen. Jag som nästan aldrig gråter börjar plötsligt grina för ingenting.

På måndagar städar vi här hemma och jag hade planerat att sticka ut och springa efteråt. Men mensvärken och tandvärken gör för ont trots två ipren. Tänkte gå istället men nu orkar jag inte heller det. Jag hade planerat att blogga om något roligt ikväll men det här är allt jag får ihop idag. En skärva grå, lite vissen vardag förpackad i text till dig.

Nu skiter jag i det här. Jag tänker byta om till pyjamas och krypa ner i sängen med en skål chokladbollssmet (nödlösningen när det inte finns något annat sött hemma) och se på någon riktigt blodig film när folk skjuter ihjäl varandra. Kanske ser om No Country for old men igen? Det passar sinnesstämningen. Romantiska komedier gör sig icket besvär.

När man varit bortrest som jag var förra helgen, då kan det kännas som att man nästan kommer för sent till veckan. Mentalt ligger man ett steg efter och försöker utan resultat komma ikapp. Så har det varit hela den här veckan för mig. Och jag har dessutom haft deadline för flera krävande jobb. Men så fort jag klarat av mina dealines så orkade jag ta upp kameran och dokumentera sporadiskt från alla guldstunder. Här har ni dem!

En dag kom min kära kompis Malin förbi på lunch. Vi har inte setts sedan innan pandemin och vi hade så mycket att prata om. Malin drev en gång i tiden landets största ekoblogg och det var så vi lärde känna varandra. Idag instagramar hon istället. Vi har så mysigt när vi ses och det är så roligt att utbyta erfarenheter och kunskaper från det här yrket. Snart ska vi försöka ses med familjerna också för vi har så kul ihop!

Viktiga tillbehör när man har två år att ta igen.

En annan kväll tog jag en två timmar lång promenad med min bästis Elina. Vi ringde ALDRIG innan pandemin utan förlitade oss på att kunna ses. Men nu går vi ofta en kvällspromenad ihop i telefon. En trevlig förändring som kommit av denna pissperiod. Och det bästa är att vi har så mycket att prata om att jag kan vara ute i två timmar.

Sista halvtimmen på promenaden gick jag i bäcksvart mörker och när jag kom hem hade Jakob tänt i bastun. Så jag la mig en stund och kände lugnet sprida sig i hela kroppen. Bastun är ett underbart sätt att komma ner i varv när allting snurrar. Värmen tvingar en att slappna av.

I fredags hade jag en arbetsdag som gick ut på att rensa, städa och omorganisera mitt rekvisitaförråd. Behövs göras med jämna mellanrum när skåpdörrarna inte längre går att stänga.

-Jaha, här rymmer du ju allt ditt porslin! Säger folk ibland när de kikar in i det nyrenoverade köket. Jovisst. Här och i de fyra vitrinskåpen som står i rummen bredvid…

Ibland frågar någon hur det känns för Jakob att jag har så mycket porslin? Då brukar han bara säga att “det är ju Claras karaffer som vi lever på” och det tycker jag är trevligt sagt. Så otroligt jobbigt det skulle vara om min man gick och muttrade över mitt porslin som ju i förlängningen är en vital del av det som gör att jag kan jobba med det jag gör.

Sjukt förresten att det alltid låter som att det är synd om min man? Ingen har någonsin frågat mig hur jag känner inför att det ligger yogaklossar, bolster, rep och träningsredskap i varje vrå av huset….

Fredagkväll med trött familj

Jag gjorde allt asiatiskt jag var sugen på. Vårrullar och dumplings (köpta i frysdisken) samt stekt vitkål med soya och fisksås, syrlig gurkssallad med rostade sesamfrön och chili. Plus edamamebönor.

Ser inte mycket ut för världen men är mycket för smaklökarna i alla fall!

Folkes kompis Dahlia sov över och på kvällen myste vi framför en Sunefilm. Alltså det finns ju jättebra Sunefilmer (den första + hela julkalender) och jättedåliga Sunefilmer (de som kom kring 2010) och sedan finns det ju jättebra Sunefilmer igen nu när Fredrik Hallgren spelar Rudolf och Sissela Benn spelar Karin. Tyvärr fick vi på barnens begäran utstå en dålig Sunefilm i fredags. Ändå är det så sjukt mysigt att ligga där ihop i soffan och höra barnens gapskratt och kommentarer och se dem gömma sig i tröjan när det blir pinsamma pusscener.

Vaknade till en ruggig och kall lördagsmorgon. Vi har satt i innerrutorna nu och nej jag hann inte putsa dem den här gången heller. Börjar tro att det kommer dröja till i maj innan jag får tummen ur

Vad jag gjorde på lördag förmiddag har jag ju redan skrivit om i ett tidigare blogginlägg. Och det är alltid fest när farmor kommer. Även om man inte visste det innan så märks det ju att det här är en prima skolfröken. Och barnens kompisar vill också gärna hänga med lekfarmorn!

Farmor hade med sig pärlor…

Och fingerfärg

Som slutade så här i badkaret med nedkladdade väggar och unge. Så härligt att måla med hela kroppen!

Det ordnades hinderbana och lektes inte nudda golv.

Medan jag bakade bröd

Och gjorde palak paneer till middag. Med naanbröd och allt. Hittade någon slags färdig deg på rea i kyldisken. Plattade ut och gräddade den i stekpanna. Blev mer som pinnbröd än naan men smakade helt okej.

Och det var den lördagen det. Jag gick och la mig vid halv tio för att jag var så fruktansvärt trött.

Söndagsmorgon med nya tag. Jakob tog Ulf som vaknade vid sex och jag fick sovmorgon till åtta. Frukost med nybakat bröd, salami och plommonmarmeladen som Malin gjort och hade med sig när hon hälsade på.

Efter frukost ville Folke spela spel, så då öppnade vi kökssoffan och botaniserade runt i kaoset. Det värsta spel jag vet är Tjuv och Polis. Det bästa är Kinaschack.

Vi försökte sysselsätta Ulf med ett pussel så att vi fick spela ifred. Inte det lättaste.

Älskar att få lite ensamtid med min mellanpojk. Vi har det så trivsamt när vi är på två. Vi donar på med saker i ett lugnt tempo, skrattar åt samma skämt, småpratar förtroligt om högt och lågt. Ibland tänker jag att Folke är det av barnen som är mest lik både mig och Jakob. Fast på helt olika sätt, eftersom jag och Jakob är så otroligt olika varandra. Det är så spännande att ha tre barn att jämföra mellan och hitta likheter och skillnader. Ser fram emot när de är vuxna och vilka personer de har blivit då.

Vi plockade fram Banduspelet men spelade inte utan använde bara klossarna att bygga figurer med.

Sedan gick jag ut i trädgårde. Hade någon diffus plan om att börja städa lite, kanske tömma någon kruka. Men inget är ju heldött änn och jag har inte hjärta att kasta en sommarblomma med en smula livslust kvar på komposten. Hur risig hon än ser ut. Istället gick jag runt och drog lite ogräs och funderade på vilka lökar jag ska plantera och vart.

Fortfarande mycket prunk i rabatterna! TACK för det.

Plockade in små buketter till alla rum

Och snart ska jag skörda aroniabären och göra marmelad till vinterns alla ostbrickor

Så kom Svea förbi. Grannkattungen som är så mysig.

100 procent kattallergiker. 100 procent bryr mig inte.

Smulf fick provsitta våra nya gamla trädgårdsmöbler. Otrooooliga!

100 procent tvååring. 100 bryr sig inte om utemöbler.

Nä han gick med raska steg

Och mycket förgrymmad min

för att hitta “kisssmissen” som han tänkte klappa. Mothårs på svansen.

Inte undra på att hon håller två meters säkerhetsavstånd till honom.

Sedan fick Folke besök av några kompisar och de försvann utan ett spår. Själv åkte jag och röstade i kyrkovalet, veckohandlade, tränade ett cykelpass tabatha. Sedan var jag så slut att jag spenderade de nässtan tre timmarna fram till middagen med att se Django Unchained. Hela tiden osäker på om jag sett den förut eller ej? Kanske när jag var höggravid och halvsov jämt? Den var i alla fall underhållande och hemsk – som allt av Tarantino.

Nu håller jag tummarna för en mjuk, skön vecka med färre läskiga jobb och mer tid för vila.

Jag är så glad att få fortsätta samarbeta med Matsmart. Företaget som räddar mat som annars riskerar att slängas på grund av kort datum, felmärkningar, utdaterade förpackningar eller annat som gör dem svårsålda i vanlig butik. Hela vårt lillkonsum i källaren är ju fullt med varor vi passat på att beställa hem därifrån när priset varit rätt.

Nu har jag klickat hem lite mer skafferivaror till höstens alla middagar. Tillbehör för att göra goda grytor och soppor främst – men också massa tortillabröd och tacosås till alla fredagsmiddagar!

När jag inte vet vad jag ska laga för mat då lagar jag tomatsoppa med röda linser. Allt sker på frihand och det blir lite olika från gång till gång. Ungefär så här gör jag:

Först fräser jag massa paprikapulver, curry, gurkmeja, cayennepeppar och tomatpuré i lite smör. Sedan hackar jag ner en massa lök och vitlök. Därefter i med krossad tomat, vatten, linser (på tetra eller torkade). Sedan får det stå och puttra sådär i några timmar. I med lite buljongtärningar eller fond, salt, soja, en skvätt balsamico och kanske timjan eller annan lämplig krydda. Ju längre den får koka desto godare. Men man kan också svänga ihop den på en kvart.

Till vårt senaste matlag gjorde jag en jätteladdning av denna soppa och rörde ihop ett enkelt bröd att äta till. Konserverna och linserna var från Matsmart, liksom aiolin till soppan, buljongen och flera av kryddorna. Mättade allas magar och blev supergott!

Du får fri hemleverans av en låda från Matsmart om du handlar över 500 kr – det gäller i hela landet! Och med koden underbaraclarassep får du 50kr i rabatt vid köp över 350 kronor! Gäller en gång per person fram till den 28/9 2021 

Jakob åkte till Abisko i helgen för att vandra med sina syskon och samtidigt fira sin mamma som fyllde 60 år. En efterlängtad överraskningsresa. Och eftersom jag också kände längtan till norr och mormors hus uppe i Lappland så bestämde jag mig för att dra iväg jag med! Efter lunch på fredagen packade jag in alla barn och stack.

Jag börjar vara rutinerad på att köra långt med barn och det är så mysigt! Vägen upp är landsväg med noll trafik, massa vacker natur och en hel del renar för barnen att spana på. Solen sken från hög klar himmel och jag satte på en ljudbok som jag gått och tjuvhållit på i väntan på att Bertil skulle vara stor nog för att uppskatta – Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe. Märkte till min glädje att både Bertil och Folke satt som hypnotiserade från första meningen.

Det är något visst med att kunna åka upp över helgen såhär spontant. Att jag är självständig och gör det på egen hand. Inte för att det är någon direkt bedrift. Men det är frihet. Att inte behöva invänta någon annans godkännande, sällskap eller klartecken utan bara dra när jag har lust. Det är en övningssak för mig. Den här platsen är förknippad med så många minnen att det ibland känts jobbigt att komma hit själv. Trots att jag verkligen vill. Jag tror att jag kanske är rädd för att bli ledsen?

Vi kom fram vid middagstid och jag ställde in vår minimala packning, satte igång en brasa och slog på vattnet. Sedan fixade jag lite köttbullar och makaroner och axlarna sjönk väl en decimeter på kuppen.

Tycker att det är befriande att packa med så få saker som möjligt och försöka klara sig på det som finns här. Det är liksom en del av tjusningen att ha morfars gamla arbetshandskar och mormors gummistövlar på mig.

Fina lilla hus med fina utsikten. Här brukar man se mängder av svanar på hösten. Och vid det här skrivbordet tänkte jag spendera en vecka i höst och sitta och skriva på min nya bok.

Älskar gamla hus med ljusinsläpp i varje väderstreck och golv som knäpper och knarrar.

Sedan utbröt det brottningsmatch mellan gossarna. Mycket uppdämd energi efter fyra timmar i bil.

Så jag körde ut dem i kvällen för att rastas. Det sattes av i världens fart till sandtaget där de har sin egen lilla forntidsby

Essa var med för första gången och jag tror hon skulle sätta femstjärnigt betyg på den här destinationen

På vägen dit måste man alltid stanna och offra några pinnar till skogstrollen. Så att de inte kastar en förbannelse över en. Som ni ser har de blivit en del pinnar genom åren

Framme vid sandtaget där det genast började klättras och klängas. Kul med ett sandtag – mindre kul att få in en hel sandlåda i kläderna varje gång.

Hyddan barnen byggt

Ulf som domderade och bestämde

Bertil stoltserade med totempålen. Den här ska sitta högst upp i hyddan.

Några rentänder fick följa med hem i fickan för att bytas med en klasskompis som i sin tur sitter på ett helt gäng älg-gaddar. Praktisk valuta!

September är ju svårslaget fint.

Nästan så man vill be september chilla lite och sluta göra sig märkvärdig.

När vi kom in igen hade det börjat bli mörkt och jag bäddade ner alla barn i dubbelsängen. Tog på mig mormors mjuka ICA Maxinattlinne och kröp ner bredvid dem. Extrafiltar, extratäcken och tjocksockar på barnen. Och Essa hoprullad i fotändan som en vetevärmare. Sedan låg vi i det fortfarande lite utkylda huset och blåste varmluft under täcket. Sov som en stock gjorde jag också. Finns ingenstans jag sover bättre!

Jag må sova som en stock men jag vaknar som en torr, tunn pinne. Om det nu står i motsats till varandra? Ulf väckte mig vid sextiden och då låg frosten tjock på gräsmattan. Jag drog på mig den gamla morgonrocken, tände eld i spisen, kippade på tofflorna och gick ut.

Morgonpink för Essa och morgonmeditation för Clara.

Otroliga färger. Alldeles spegelblankt och stilla.

Det är ju för fint. Blir nästan trött av det.

Men den älskade byavägen förtjänar en egen bild tycker jag

Efter frukosten beväpnade sig storbarnen med spjut och försvann till en vän som bor i byn. Och jag tog med mig Ulf och Essa upp i skogen bakom huset. Högst upp på berget kan man se ända till Sarek. Här brukade jag stå och kula med min syster när vi var yngre. Det ekar så bra över nejden.

Jag plockade blåbär i hink och Ulf åt i samma takt blåbär i hink.

När jag är i skogen brukar jag krama gamla träd och ligga med ryggen mot stora stenar. Väldigt grundande och läkande och förstås urfånigt om någon skulle få syn på en. För att inte tala om njutningen i att kasta sig raklång bak i mossan och strunta i renlav i håret, spindlar och blåbärsfläckar på tröjan. Skogsbada kallas det visst i Damernas värld. Gå ut säger vi andra.

Min snoriga medstjälpare

Efter att vi gått in och vilat middag en stund tog jag med mig Ulf och Essa ut med båten. Det var Essas premiärtur men hon rörde inte en min. Stiff upper lip är hennes paradgren.

Generell attityd till roddturer.

Flaskhunden följde med. Den här gjorde mormor till mig när jag var liten och ville ha hund. Hon målade ögon och band fast snöre och sedan drog jag den efter mig en hel sommar. Mina barns intresse för flaskhundar är inte riktigt lika stort. De har ju en riktig hund att dra efter sig i snöre en hel sommar.

Jag gillar att ro ut på sjön och sedan luta mig tillbaka och låta båten driva runt en stund. Ibland låter jag barnen ro och då kan jag bara ligga i fören och dåsa och det gör ingenting att det blir snett och man går i cirklar.

Förut hade jag en app som kunde spåra vart flygplan jag såg på himlen var på väg någonstans. Att använda den här är alltid särskilt lockande. Påfallande ofta är det något plan på väg mellan Ryssland och USA – en tanke som får det att hisna i magen på mig. Att någon sitter högt uppe i ett plan och tittar ner över Lappland med fjällkedjorna och de glittrande sjöarna som fläckar i allt det skogsgröna. För dem måste det kännas som att titta ner på världens absoluta utkant. Och så känner jag också. Både att jag är vid världens ände och dess centrum på samma gång.

Det blev så varmt efter roddturen att jag och Ulf gick och badade

En vy jag älskar. Här nere badade min egen morfar som barn, för snart hundra år sedan.

Här badade vi massor i somras. Då var det ljummet i vattnet och 28 grader i luften

Nu var det riktigt bitigt eftersom det är minusgrader på nätterna. Ulf doppade i alla fall tårna

Men jag doppade mig helt och hållet

Sedan gick vi hem och lagade middag. Stekte småplättar i mormors plättjärn och vispade grädde. Ringde in barnen.

Och jag slängde på de blåbär jag trots allt lyckats rädda från Ulfs käftar.

Och sedan beslöt jag mig för att lägga bort kameran resten av helgen. Jag njuter så mycket när jag fotar – och på ett annat sätt njuter jag när jag inte dokumenterar alls! Så då fick jag njuta båda varianterna.

Avslutar med en solig höstselfie som jag tog bara för att minnas hur det känns när allting är sådär jäkla pangbra och man nästan vill gråta för att man är så glad.

Här kommer ett knippe bilder från veckan som har gått.

Vi inleder svagt med en suddig matlagsbild från Albin och Ulrikas kök. Vi åt en god kikärtsgryta med ris och så kladdkaka till efterrätt.

En dag var det världens regnbåge över exakt hela himlen. Ett tag var det också dubbelregnbåge. Jag skyndade mig ut för att fota till barnen som varit på regnbågsjakt hela sommaren och drömt om precis det här.

Vi har haft några gemensamma arbetsdagar jag och Erica. Först en redaktionsdag för bloggen (vi har ett par sådana per termin) och då pratar vi om sånt som rör mina sociala medier. Och sedan en dag med uppstartsmöte för min nya bok som Erica är innehållsredaktör för. Mmmm så kul!

En del undrar vad Erica gör som redaktör på bloggen och det finns beskrivet lite mer här. Men det kan bland annat bestå i att hon sköter alla widgetar, spånar ideer, hjälper mig utveckla resonemang jag inte tänkt klart kring, skruva på vinklar och utmana mig. Det var till exempel Erica som fick mig att sluta med oklara hött och pött-rubriker. Alltså blogginlägg med sådana här rubriker “Förra veckan, grekisk matpaj, läppstiftsfläckar och ett nytt jobb”. Sådana gjorde jag jämt förut men nu slinker de bara igenom om jag har hjärndimma. Hon kan också ringa och ge mig läxor. Som att aldrig använda tre ord som alla plötsligt använder och som faktiskt är rent snömos: Renons på, smärtpunkt och skaver. “Helt meningslösa trendord som egentligen inte betyder något. Det är bara utfyllnad. Att använda ordet skaver i skriven text är som onani. Skönt för den som håller på men ger inget till den som står bredvid”. Haha, älskar Ericas hjärna! Är så tacksam att kunna bolla allt med en så kunnig journalist, skribent och producent som Erica.

Ericas kattunge Tjorven närvarade vid mötet men hade inget att tillföra protokollet mer än ett och annat utdraget jamande. Hon är nämligen helt renons på smärtpunkter och allt som skaver.

En dag hoppade jag i mina gamla favoritbyxor jag köpte i NY 2017. Plus en loppad blus jag fått av min syster.

Essa ville också vara med på bilden.

På helgen kom farmor på besök. Och jag fotade knappt någonting eftersom jag var så trött att jag mest låg och sov den dagen. Ulf och Hokka kämpade i alla fall frenetiskt med att äta slut på en ask med dammiga gammal polkakäppar som de hittat i mitt rekvisitaskåp. Trist jobb men någon ska ju göra det också. Vi säger NEJ till matsvinn ✋

På söndagen hade barnen kompisar på besök. De försvann från gården och syntes inte till mer förrän jag ringde i…

Korvklockan – som signalerar varmkorvsdags!

En dag blev det en mycket enkel och mycket god middag. Med ca noll VV points på lila programet. Lax i ugn, dressing på larsa med lite lättmajo, kokt potatis och edamamebönor. MUMS!

Man ska inte gräma sig, men fan vad jag grämer mig över att den här stolen kom upp först nu. Det är min nya favoritplats i trädgården. Brukar ta med mig kaffekoppen ut efter middagen och bara sitta och tomglo ett slag.

Har jag tur får jag sällskap av grannkatten Svea.

Jag skördade rotsaker, bondbönor, sockerärter, sallad och broccoli till middagen. September borde få applåder från balkongerna varje kväll klockan åtta. Eller högre lön.

Skrubbade morötter och skalade rödbetor. Viktig grej om man bjuder barn på rödbetor är att informera om att man kissar rosa dagen efter. Kan bespara dem stor chock vid toalettbesök, samt göra ätandet av sagda rotsak mer frestande.

Det blev rotsaker i ugn till middag. Med smulad feta och smörslungade bondbönor. Plus någon slags tzatziki.

Inte det snyggaste. Men inte heller det godaste. Dock på tio i topplistan!

Hade hela den här gulliga barnhögen på sleepover i måndags.

Och sedan har jag kämpat vidare med mitt illustrationsuppdrag. Prestationsångesten är svår. Men snart får jag visa resultatet!

Och veckans bildsvep avslutas med ännu ett matlag. Den här gången hemma hos oss. Bakade bröd och gjorde mig till.

Och vi hade en väldigt flamsig kväll med ett ämnesval som inte gör sig bra i tryck. Inte muntligt heller. Egentligen borde man inte ens tillåtas tänka det. Men roligt hade vi!

Går en promenad över åkern med Essa. Ser noga efter var jag sätter ner fötterna i den skumma kvällen. Himlen är svagt blå när en stor svart rovfågel plötsligt avtecknar sig mot den och sedan dyker ner mot henne. Jag skriker rakt ut och fågeln lyfter igen. Var Essa ett byte? Hon är ju väldigt liten fortfarande. Jag fäster kopplet och hela vägen hem cirklar den stora fågeln lågt och hotfullt över våra huvuden.

Jag sätter mig i fåtöljen, tar honom i knät och så gör vi den första läsläxan någonsin. Han märker inte att medan han stavar sig igenom texten vilar jag näsan och läpparna mot baksidan av hans öra. Den varma huden och alla täta fjun är som sammetstyg mot mitt ansikte.

Jag tycker att du gör helt rätt i att operera bort den. Den växer snabbt och ju större den är desto svårare blir det, säger kirurgen. Men du ska veta att även cancersjuka får vänta upp till två månader på operation. Och du är ju inte prioriterad. Väntetiden för dig är omkring ett år. Självklart är jag inte prioriterad. Självklart måste allting livshotande gå före. Försöker bara föreställa mig hur knölen kommer se ut om ytterligare ett år ifall den fortsätter dubbleras i storlek.

Framme vid kassan på IKEA. Svär över att det inte finns en enda bemannad. Jag ska hämta allt själv och montera det själv. Men att jag nu också ska betjäna mig själv? Trettiarton olika artiklar som jag ska blippa och räkna rätt antal på. Råkar blippa fel, råkar dra något på mitt privata kort som egentligen är till företaget. Får börja om och då lyser larmlampan och kassan spärras. Känner mig misstänkliggjord av den trevliga personalen som kommer fram och ska hjälpa mig. Lyckas tillslut få igenom alla varor men har förlagt kvittot längst ner i någon påse. Blir stående som en idiot och kan inte blippa ut mig.

Är halvnaken i omklädningsrummet med en handduk kring håret. Bredvid mig en äldre dam som pratar med en väninna. Förlåt, jag har brett ut mig så mycket, jag är nog i vägen för er. Kvinnan tittar upp på mig. Nej inte alls, jag är så glad att få se dig. Du är så lik din mamma. Innan jag hinner göra något åt det eller svara väller tårarna upp i mina ögon. Ja, jag kände din mamma, vi umgicks när vi gick sjuksköterskeutbildningen. Du är så lik henne. Marianne kunde ju göra allting med sina händer. Hon var en fantastisk människa. Jag får stoppa mig själv från att krama om henne. Tackar bara för att hon gett sig till känna och försöker på alla sätt förlänga samtalet. Vill be henne berätta något mer. Snälla berätta något mer om min mamma.

Idag är du sen säger hon i kassan vänligt när jag ska betala. Ja, jag hade ett möte på morgonen men nu är jag här. Jag tar det vanliga. Och det vanliga är en cappuccino och en macka med brieost och rabarbermarmelad. Det är det första jag äter den dagen. Och jag blundar.

I augusti och september försöker jag nästan varje dag göra någon liten insats med att sylta, safta och konservera. Nu dignar naturen av mat att ta rätt på inför den kalla årstiden.

Jag älskar att göra sylt och många blir imponerade av hemmagjord sylt. Som att det vore något märkvärdigt? Det är ju plättlätt. Jag lovar! Häng med ska du få lära dig hur du också kan imponera på gäster. Du behöver ju inte avslöja för dem att hemmagjord sylt är lika lätt att lyckas med som att koka havregrynsgröt…

Först plockar jag in bären. Här är det svarta vinbär som skördas. Inga mängder från våra egna buskar men ibland får vi plocka hos grannarna också så i slutändan brukar det bli en ordentlig skörd.

Jag repar av dem rakt ner i skålen. Man kan plocka i ett durkslag också, då ramlar mycket bös av redan i trädgården.

Sedan rensar jag bort kvarvarande skräp och bös och sköljer eventuellt bären med vatten om de är fulla av pollen och damm och sånt.

Därefter finns det en genialiskt enkel väg att gå nämligen att använda sig av syltsocker. Dansukkers syltsocker innehåller pektin som gör sylten tjockare. Pektin är ett helt naturligt ämne som förekommer i de flesta bär och frukter. Här är den tillsatt direkt i sockret vilket förenklar processen.

Den rekommenderade dosen är 2 delar bär och 1 del syltsocker. Syltsocker har en konserverande effekt som ger sylten en hållbarhet på över ett år. Så vill man att sylten ska hålla länge är det klokt att inte understiga den mängden. Men det fina om du kokar sylt á la minute (så att säga) är att du kan minska på sockermängden om du vill ha en lite syrligare sylt. Det gillar jag att göra eftersom syran piggar upp! När man kokar sin egen sylt får man också mer smak för pengarna. De flesta köpessylter har tillsatt vatten i sin sylt och tappar därmed både i smak och färg.

Det är inte svårare än att blanda sockret och bären (de kan vara färska eller frusna) i en kastrull. Är det stora bär som jordgubbar kan det vara smart att dela dem i mindre bitar först.

Sedan ställer du kastrullen på spisen och låter puttra. Rör i botten i början så att bären krossas lite och inte bränns. Sylten ska koka i ca 5 minuter och när den är klar kan du skumma av den och hälla upp på en ren burk.

Men stopp! Innan du gör det – överväg att smaksätta sylten. Det är nämligen detta som är så kul med egen sylt. Du kan krydda den på tusen sätt och bara fantasin sätter gränser. Här är lite olika förslag på smaksättningar till vanliga syltsorter som lingon, blåbär, svartvinbär, jordgubb och hallonsylt. Jag tillsätter smaksättningen precis när sylten börjat koka.

Vaniljsocker

Kanel

Kardemumma

Nejlikor

Citronzest

Sherry

Konjak

Chili

Rom

Muskot

Saffran

Ingefära

Dragon

Lavendel

Du kan också experimentera med att blanda olika bär och frukter till en och samma sylt. Blåbär är gott ihop med svart vinbär – och lingon och äpple är ingen dum kombination.

Ska sylten ätas omedelbums så räcker det att hälla upp den i en skål eller burk. Vill du däremot förvara längre ska burken vara desinficerad. Sätt in burken i kall ugn och värm sedan upp den till 100 grader (alternativt koka den i en stor kastrull vatten). Stäng sedan av ugnen och låt svalna något. Och peta inte på insidan av locket eller burken med fingrarna. Häll därefter den heta sylten i den varma burken och sätt på locket ordentligt. Låt svalna.

Och du. Om sylten svalnat och du märker att den ändå känns för rinnig så går den utmärkt att koka om. Tillsätt lite mer syltsocker och en skvätt citronsaft och koka upp på nytt!

Jag passade på att göra småplättar till min svartvinbärssylt.

Och serverade med en klick grädde. Så löjligt gott! Och ett så himla fint sätt att ta tillvara på bären i trädgården.

Så. Hoppas jag övertygat dig om att sylt är lätt och roligt att göra själv. Och vill du experimentera vidare har Dansukker ett stort sortiment av socker. Testa till exempel att koka din sylt på ljust muscavadosocker eller varför inte råsocker? På Dansukkers hemsida finns mängder med inspiration för att safta, sylta och baka!

Hunden inräknat är fem av sex närvarande vid matbordet. Tvååringen vägrar och vill se på “Reta Ris” istället (Greta Gris) och ingen orkar bråka om det. Bara skönt att äta ifred.

Varmt på verandan, två barn som gjort läxorna direkt efter skolan. Det fanns till och med blyertspennor och sudd i lådan så ingen behövde leta. Jakob kommer rakt från åkern och jag har gjort middag så att vi äter i rimlig tid. Alla ingredienser fanns hemma, inget stödköp i sista minut. Korvstroganoff och ris är ibland det godaste man kan tänka sig. Och jag har stämt kvällspromenad men en vän för att få röra på mig.

Ofta undrar jag vad fan jag håller på med? När alltihop ska falla som ett korthus av kaos? Men så kommer en dag som den här, när allt gott sammanstrålar. Och plötsligt är jag en übermensch. Helt imponerad av mig själv och hur jag får ihop det.

Stannar upp och stryker mig själv över kinden för att minnas -vilken duktig liten mamma!

Alltså nyp mig i armen men idag fick vi veta att Susannes Skafferi i SVT är nominerat till Prix Europa – en tävling som är som hela Europas Kristallen. Är så stolt över min vän Susanne Jonsson som är stjärnan i programmet och hela det otroliga teamet bakom serien. Och så tacksam över att jag har fått vara med på resan och se formatet växa fram. Nomineringen är ett fantastiskt fint bevis på att vi lyckats göra något nytt och annorlunda.

Susannes Skafferi kombinerar traditionell matlagingsteve med slow-tv formatet där allting sker i realtid. Och dessutom med den allra modernaste tekniken som vi har varit först med att använda och utveckla. Där tittarna är med och skapar innehåll i realtid. Vi jobbar helt transparent i programmet – fotografer och tekniker som dyker in i bild och provsmakar maten Susanne lagar eller fixar med någon krånglade snäcka. Händer det något knas i sändning så händer det. Limmar någon i teamet till exempel fast en krans i en bordsskiva i direktsändning…ja då kommer det med 😉

Susannes skafferi är en experimentell produktion med en låg budget – där vi alla tillsammans fått slå våra kloka huvuden ihop för att det ska funka. Många timmar övertid och många sena nätter. Just därför känner jag mig både stolt och mallig över nomineringen och att få vara en del av Susannes Skafferi!

Rasande: Att cykla i motvind i en uppförsbacke utan mössa.

Glad: Att sitta i bilen på vägen till min sommarstuga.

Fascinerad: Fyrkantiga pedagoger som försöker göra fyrkanter av alla bubbliga, mjuka och oregelbundet formade barn. Vilka tror de att de är? Med vilken rätt?!

Illamående: Att äta tidigt på morgonen.

Generad: Om Jakob skulle lägga sig i bråk eller diskussioner på bloggen eller andra sociala medier. Alltså typ kommentera och försvara mig. Så fruktansvärt pinsamt beteende. Ibland skämtar Jakob och säger att han ska göra det och då rodnar jag från hårfästet till tånaglar.

Rädd: Att vakna i vargtimmen. Inte för själva vaknandet utan för att jag får katastroftankar och till viss del också ångest av det. Lyckas jag somna om är det helt försvunnet när jag vaknar på morgonen.

Föraktfull: När folk är okunniga utan att bry sig eller känna att de har en skyldighet att upplysa sig.

Pirrig: Första gången jag ska ha på mig nya, snygga kläder

Panikslagen: Små hål i en klunga. Alltså när trypofobi visar sitt fula tryne.

Irriterad: När folk försöker tillskriva mig egenskaper, humör eller åsikter jag inte har.

Energifylld: Ensamhet i kombination med godis.

Flamsig: Att vara uppe och arbeta sent. Kanske med något fysiskt som att städa, röja eller rigga. Då finns det ingen hejd på hur flamsig jag kan bli ihop med en kollega eller vän. Skrattar tills jag tappar styrseln i kroppen och blir lite mer som överkokt spagetti. Kanske måste jag lägga mig ner på golvet till och med.

Avundsjuk: Folk som äter vad de vill och ändå aldrig går upp i vikt.

Hysterisk: Att leta efter nycklar/börs/telefon när jag har ont om tid och ska iväg. Min familj kan göra en spot on imitation av mig i det här tillståndet. Tonfallet, stirrandet, stegen, dörrsmällandet….

Lycklig: Att ha massa roliga planer att se fram emot men ingenting som ska ske just nu. Så att bara det roliga existerar – men ännu inget av besväret.

Otålig: Folk som inte lyssnar ordentligt

Kär: En stor snygg näsa, värdighet, mörkt hår i mängder, ådriga underarmar, självdistans.

Förskräckt: Min egen långsinthet. Jag kan vara så fruktansvärt långsint om jag bestämt mig för det. Men jag har herraväldet över det för jag kan ändra mig när jag vill. Men jag vill inte! Greven av Monte Cristo får gå och kamma sig vid en jämförelse.

Bjussig: Bjussiga personer

Likblek: Att tänka på dumma saker jag gjort och skämmas över dem så att jag tappar ansiktsfärgen.

Avtänd: Machomän. Fallet blir så högt om de råkar ha en synlig snorkråka i näsan, uttala chèvre chevré eller missförstå vad ett svårt ord betyder. TiIl varje pris vill man rädda ansiktet på en machoman som gör bort sig. För det finns inget som är så socialt smärtsamt. Ingen kan vara så pinsam som Ola Rapace, Mikael Persbrandt eller Gordon Ramsay. Man blir helt nervös i närheten och det är verkligen inte på det bra sättet.

Småaktig: När någon influencer blir hyllad för något som jag själv sagt eller gjort i tio års tid utan att få det minsta credd för.

Snål: Mot snåla människor.

Snygg: När jag är gravid. Trist att peaka under några få månader i livet.

Trött: Människor som är överdrivet noga med formalia och detaljer. Säkert viktigt men jag blir alltså jättetrött.

Utmattad: Sociala tillställningar där jag inte bara kan vara mig själv.

Förlägen: När någon frågar ut mig om mitt jobb

Stolt: Barnen

Skamsen: Listan med obesvarade sms till vänner och släkt. Ibland låser det sig och så dröjer det en månad innan jag kan svara.

Förnärmad: Att nästan alla i offentligheten som jag betraktar som mina förebilder (i den mån de alls nämner mig) bara säger negativa saker. Vilket misslyckande. För dem alltså. De har ju haft en jättedålig inverkan på mig.

Förvånad: Över att jag precis hittade på och plitade ner den här listan och tänker publicera den utan att tänka efter två gånger ens

Söndagarna är då jag samlar allt som inte rymts i något annat inlägg under veckan som gått. Riktiga mastodontinlägg brukar det bli. Som är roliga att skriva men tar sin lilla tid att få ihop. För att inte tala om korrekturläsningen. Läser fjorton varv tills jag blir vindögd och dagen därpå läser jag igen och hittar alltid en ny drös korr jag missat.

Nå, håll till godo med det som bjuds. Här kommer första veckan på höstterminen.

Tisdag morgon började vår termin. Barnens första skoldag. Väckte mig själv snällt genom att praktisera hacket jag började med i våras – nämligen att ta den första koppen kaffe i sängen iklädd nattlinne, nedkrupen under täcket. Får jag börja dagen så blir den så mycket mjukare mot mig.

Garderobsspegeln som reflekterade med min Västerbottensdräkt på dörren och en knölig hög med kläder på fåtöljen. Utanför fönstret var det dimma så att man inte såg ut.

Blev inte mycket bättre för att man kom utomhus.

Men det anades i alla fall sol genom diset.

När det är riktig tjocka känns vårt hus som en ö i havet eftersom man inte ser någonting av den omkringliggande naturen eller grannhusen.

06.40 var klockan när Bertil och Folke hojade iväg till den första skoldagen efter sommaren. Men först efter att jag traditionsenligt tagit en bild på syskonen.

Iklädd näbbskinsstövlar och allt.

Ulf fick åka med bil istället, Jakob svängde förbi och lämnade honom på vägen till jobbet.

Jag hade in i det sista hoppats och gjort plats i kalendern för att kunna få följa med Folkes på hans första dag i skolan. Årskurs ett. Men nej, det var tvärstopp. Så min dag spenderades istället vid datorn. Jag plöjde mail, gjorde bokföring och riktigt manglade igenom allt som hopats under sommaren. Det som kändes så motigt dagen innan kändes så befriande när jag äntligen fick sätta igång. Men någon bild hann jag inte ta.

På eftermiddagen kom barnen hem helt exalterade över att ha mött en räv på skolvägen. Typiskt bra sak att göra! Sedan var det matlag hos Stina och Emil

Vi gick dit i samlad trupp. Så skönt att bli bjuden på middag efter den första utmattade arbetsdagen. Ulf höll med. Han hade inte alls någon lust att stå vid spisen. Han ville bli bjuden på något gott och slippa kämpa med disken som han annars alltid gör.

Tacos till middag och barn som åt topless efter att ha studsat studsmatta något våldsamt innan maten. Vi är inte så knussliga med sånt där i matlaget. Inte hemma heller för den delen.

Sånt som gör en glad: hederlig tacos med extremt finhackade ingredienser.

Gjorde knepet som Stina lärt mig och som ser ganska otrevlig ut men smakar gudomligt. Alltså att man lägger alla ingredienser på tallriken så här. Sedan rör man ihop dem till en grisröra. Sedan fyller man brödet med röran. På så sätt slipper man att ingredienserna skiktar sig på ett trist sätt i brödet. Allting blir perfekt blandat. Nu är det det ända sättet jag äter tacos på.

Halv nio på kvällen avrundade vi. Då hade Ulf slocknat i min famn och resterande barn i skaran var blankögda och bleka.

Onsdagen skulle egentligen ha börjat med ett träningspass men det blev tur i oturen inställt. Jag kände mig sliten och trött när jag vaknade och ute vräkte regnet ner. Så jag tog en långsam frukost istället. Plockade in lite svarta vinbär och strösslade på min kvarg, tillsammans med granola och bananskivor. Mättande och gott. Och även den här dagen spenderades vid datorn.

Förutom på lunchen då jag slängde ihop kanelbullemuffins för att överraska barnen när de kom från skolan.

Barnen hade en kompis med sig hem så det passade extra bra med finfika.

Ulf hjälpte mig att laga middagen. Genom att proväta alla ingredienser och särskilt broccolihuvudena. Tackartackarrr.

Så blev det middag.

Jag hade gjort en indisk gryta som alla vräkte i sig av. Och efter maten när barnen försvunnit upp på övervåningen låg både Jakob och jag dubbelvikta över bordsskivan. Helt utpumpade. Ingen orkade ens stiga upp och göra kaffe.

Det tar på krafterna att börja arbeta efter semestern. Och innan semestern. Jakob har ju jobbat som en tok hela sommaren så han längtar till sin ledighet som inträder i vinter.

I torsdags var jag hemma med ett krassligt barn och kände mig själv rätt vissen. Men på fredagen mådde hela familjen bra igen. Jag skrev ihop några jobb som skulle in, fortsatte med ett illustrationsuppdrag vars deadline rycker närmare på ett skrämmande vis. Och däremellan satt jag i soffan och planerade, med Essa som sällskap.

På eftermiddagen var det soligt och varmt och jag gjorde tacos eftersom det var det enda vi kunde enas om att vi var sugna på.

Åt på verandan såklart. Passar på varje gång det är soligt.

Efter maten satt vi ute i trädgården och då kom vår grannkatt Svea förbi. Essa är så nyfiken – hon älskar katter. Och eftersom vi inte vill ha en kattjagande hund tog vi det som ett ypperligt tillfälle att träna lydnad. Essa fick ligga blickstilla och inte gå fram till kattungen. Hon riktigt darrade av upphetsning men lydde perfekt.

Det är så rörande att se hennes överjag kämpa med att kontrollera de djuriska instinkterna. Melker hade inget överjag alls vad jag kan minnas? Det var bara 100% leva livet och njuta max! Medan Essa är en duktig, plikttrogen flicka som vill vara till lags. Jag kan inte ta åt mig ett dugg av äran för detta eftersom Jakob stått för all fostran. Han kan dock inte heller ta åt sig hela äran eftersom Essa är en Border Collie. Självkontroll är trots allt deras paradgren.

Essa fick sig en smäll på nosen stackarn. Fast hon bara låg blickstilla och såg snäll ut.

Sen blev det kvällssbad för de minsta lortgrisarna och jag var så trött och frusen att jag också hoppade i. Kvällen avslutades med att vi såg Karate Kid med storbarnen. Håhå jaja. Hade inte sett den innan men många gånger hört referensen wax on – wax off. Så skönt att äntligen få den satt i sitt sammanhang!

På lördagmorgonen var det dimmigt och varmt när vi vaknade.

Kände glädjepirr i hela kroppen av att vi fick tillbaka sommaren efter en riktigt kall och regnig period. Tog frukostkaffet på trappen och hängde sedan i trädgården resten av dagen.

Fick äntligen upp den här hängstolen som jag haft liggande sedan i juni. Prokrastinering deluxe. Bertil satte sig genast för att meditera och “samla chi”.

Medan jag slog in paket tillsammans med Folke som skulle på kalas hos en vän. Lämnade av honom och gled hem genom en sensommarvacker by med betande kossor och glada helglediga människor som reagerade yrvaket på den plötsliga värmen.

Sedan hämtade vi farmor på tåget. Då kändes det som vanligt igen, på det bästa sätt. För i princip varje lördag under terminerna kommer farmor med tåget och hälsar på över dagen. Har med sig lördagsgodis och glatt humör och gör helgen lite mysigare och festligare för hela familjen.

Ulf var lite trumpen över något. Oklart vad.

Men sedan fick vi annat att vara trumpna över. HUGGORM! Räknade efter och det här var det nionde huggormsmötet den här sommaren. Det är ett helt otroligt huggormsår och jag är så orolig för Essa. Inte så mycket för Ulf eftersom han “inte gillar mask” utan håller sig på avstånd. Vi försökte få ner den i en hink och köra bort som vi brukar men istället kröp den in under vår farstubro och försvann. Huuuurven.

Nå, jag fick helgfeeling och bakade en persikopaj av några frukter som började bli mosiga.

Tycker om att baka en helgkaka. Det känns så trevligt att ha att bjuda på om man får besök eller bara vill skämma bort sig själv vid eftermiddagsfikat.

Fönster stod öppna för korsdrag och doften av flox och luktärt letade sig in i huset.

Sicken snygg kaka! Trots att jag inte fick till några jämna, fina persikobitar.

Och medan kakan stod i ugnen tände jag grillen. Grillade revben av lamm

Och kolen var lite sur så det blev värsta fina dimman i trädgården

Perfekt fotoljus!

Så åt vi på verandan

Lammspjäll och smashad potatis med färska örter.

Och för er som dånade när jag skrev om fårskinnen och slakten här i veckan (någon liknade mig vid Hannibal Lecter) vill jag bara triggervarna för fortsättningen. För barnen tog rätt på revbenen efter middagen, karvade bort allt kött, tvättade av dem och planerar nu att göra smycken. De är väldigt inne på forntiden och och då smyckade man sig ju med ben och horn.

Varsågod. Svimma.

Medan ni återhämtar er sticker jag in en bild på den färdiga pajen

Som slank ner fortare kvickt.

Mmmm…gott! Men jag måste omarbeta receptet innan jag delar med mig här. Blev inte helt nöjd med botten nämligen.

Så blev det kväll och jag fortsatte plågas av Karate Kid-filmer. Tillslut lyckades jag i alla fall smita undan och gå och lägga mig tidigt. Det var tur eftersom natten blev stökig. Barn med växtvärk och en mamma som inte klarar av att bli väckt i vargtimmen utan att katastroftankarna ska börja skena.

Tillslut blev det i alla fall morgon. Ännu en kolasås-seg morgon med kaffe på farstubron och Godmorgon värden på radion. Folkes kompis kom förbi och de byggde kojor

Av våra syrener och några avhuggna pilgrenar vi gallrat bort. Blev riktigt mysigt.

Sedan stekte jag småplättar i långa banor…

och langade ut genom fönstret…

till ungarna som fick duka i trädgården.

Svartvinbärssylt, grädde och socker. En sån kalaslunch!

Råkade av misstag koka svartvinbär istället för blåbärssylt till plättarna i vintras och sedan dess är detta min favoritkombo.

Den här långa sommaren har vår trädgård myllrat av barn. Det räcker ju att barnen tar hit någon kompis vardera för att det ska bli en klase sisådär. Det gör mig så glad! Den här trädgården är till för att lekas i och jag vill alltid att det ska finnas plats för några extra vid vårt bord. Behöver bara lära mig att dimensionera mina matinköp efter det också.

Det funkar ganska smärtfritt att bli fler eftersom alla barn får hjälpa till. Även barnens kompisar får duka fram/duka av och plocka in i diskmaskinen. Det vet ungarna om så det är inga konstigheter!

Efter lunch ville storbarnen gå till skogs så då tog jag med mig en mjölkhämtare till bärplock och så hakade Essa på. Vi blev borta i närmare två timmar. Promenerade, lekte, plockade bär och vittjade mina kantarellställen.

Det verkar vara ett jädra bär- och svampår i år. Eller hur?

När vi kom hem igen var det dags att börja med middagen. Men jag fara fick förbi Albin och Ulrika på Marstorp och låna lite creme fraiche som jag glömt köpa och samtidigt hämta hem grönsaker. Kolla vilken fin farstubro de har byggt förresten. När det blir dags att reparera farstubron i vårt sommarhus (den är helt murken) ska de få rita den åt oss!

Hem igen. Tända grillen. Skrubba morötter och riva gurka till en gurkraita till middagen.

Jag gjorde nämligen Tandoori Chicken med ris och gurkraita och det blev LÖJLIGT gott!

Och efter maten började jag och Svea rensa svampen.

Och alla bär. Men det tröttnade jag snart på.

Så jag tog istället en liten kvällspromenad med kameran och förevigade augustikvällen.

Och tänkte på vilken fin vecka vi fått börja terminen med. Är så tacksam för att det blev sommarvärme och sol igen. Tänker ta vara på varenda smula sånt som ges.

Och nu sitter jag här i sängen och skriver det här inlägget medan barnen sover och Jakob badar bastu med Albin.

Kanske jag avlöser dem när de bastat klart? Vore ett fint sätt att runda av veckan på och hämta kraft inför den som kommer!

Hoppas veckan var fin för dig med. Och om inte så kommer det ju en ny chans imorgon igen.

Det är en riktigt ruggig, höstlik dag idag. Barnens första riktiga skoldag och det var två lite omtumlade barn som hojade iväg imorse. Jag har suttit och jobbat undan vid datorn hela dagen och på lunchen slängde jag in en form kanelbullemuffins i ugnen. Tänker överraska barnen med när de kommer hem.

Receptet är hämtat ur vår nya bok Nu bakar vi. Det fina med det här receptet är att man får smaken av en god kanelbulle men med mycket mindre arbete eftersom den bakas som en muffin.

Det har varit så roligt att se alla DMs och stories i sommar på barn som bakat ur vår kokbok. Många har också bara legat och läst i den vilket för mig var ett otippat användningsområde. Men å andras sidan är det ju precis så jag själv använder kokböcker. Ligger och bläddrar och drömmer mig bort till allt jag vill prova laga…

Något Annakarin och jag verkligen tagit ett större grepp om i de här böckerna är kunskapsinslaget – med mer fakta för vetgiriga barn. Om alltifrån hur jordnötter växer, vad man kan använda rabarber till och hur man egentligen framställer mjöl.

För att fira skolstarten och uppmuntra små bagaren och läsare har vi en tillfällig kampanj ihop med Bokus med 25% rabatt. Gäller bara från idag 25 augusti till på söndag den 29 augusti. Så passa på.

Beställer gör du här! Använd koden nubakarvi

Äntligen har vi fått hem fårskinnen från den senaste slakten. Direkt efter slakten låter man skinnet svalna och sedan saltar man in det med stensalt. Vi brukar köpa det i säckar från Granngården. Sedan får det ligga och vattnas ur i en vecka innan man strör på mer salt och låter det gå ytterligare sju dagar. Därefter kan man skaka ur skinnet, rulla ihop det och skicka till beredning.

Garvare är en av världens äldsta yrken och ett hantverk som kräver sin yrkesman. Vi skickar alltid iväg skinnen för att få dem garvade och det brukar ta ett bra tag innan man får tillbaka dem.

Jag får ibland frågor om hur våra barn känner kring att vi har djur hemma som vi slaktar och äter. Men det har aldrig varit någon stor grej. Barnen är ju vana! Vi har haft grisar, höns och får och alla har vi med tiden slaktat och ätit upp. Det är klart att de inte tycker att det är roligt precis – och det tycker ju inte vi heller. Ändå är det ju precis sånt här kött man ska äta om man nu vill äta kött. Djur som haft det bra under hela sin levnad.

Vi har dessutom en slaktare som granne som avlivar djuren direkt i hagen så att de inte behöver stressas av några transporter.

Här ligger Snabbaste fåret i Ryssland. En kär gammal vän som nu är ett fluffigt mjukt skinn som ena barnet bäddar sängen med när han ska sova. Varmt och gosigt.

Vi börjar ha en ansenlig samling fårskinn. Jag lägger dem i fåtöljer och kökssoffa, nedanför sängen för Essa att sova på. I barnvagnen på vintern och i snödrivan på utflykten. Både praktiskt och vackert är det.

Köp gärna vackra, svenskgarvade fårskinn från svenska djur om du är på någon marknad eller fin butik som säljer. Det är både ett hantverk och en inkomstkälla för någon fårbonde som ser till att hålla våra landskap öppna och på så sätt bidrar till den biologiska mångfalden.

En nyplockad bukett luktärter på en skrynklig duk. Ett snett stearinljus funnet i botten av en låda, nedtryckt i en stake som inte sett ett levande ljus på månader. Alldeles för sent lyckas vi samla ihop oss. Bre smörgåsar, sätta oss ner, pusta en stund efter en kväll av städande, ommöblering och packande av skolväskor. Alltihop på en och samma gång. Allt vi haft tio veckor på oss att ordna – ordnas just ikväll.

Imorgon börjar vardagen igen. Bara att hålla för näsan och hoppa.

Här kommer en bildbunt från vår sista sommarlovsvecka. På tisdag börjar nämligen barnen i skolan och jag börjar känna mig gaaaanska sugen på vardagen igen! Är mätt på barnens sommarlov på samma sätt som jag känner sig mätt efter ett julbord. Det var njutbart och svingott men nu när jag fått vräka i mig i tio veckor vill jag nästan storkna…

Håll till godo!

I rötmånaden blir frukten dålig på nolltid. Jag brukar ta rätt på plommon, nektariner och annat som börjar bli mjukt och göra en liten fruktkompott. Så det gjorde jag en av dagarna den här veckan

Här var det mjuka nektariner som jag ska till bitar

Och värmde med lite socker, vanilj och några droppar vatten. Det fick sjuda försiktigt under lock i ungefär tio minuter. Den här gången använde jag lättströ istället för socker och det går lika bra. Sedan det svalnat äter jag ihop med lite kvarg, keso eller yoghurt. Man kan också ta den som efterrätt med vispad grädde.

Vädret har varit svalt och fuktigt. Jag har tagit vedspisen i bruk igen efter en varm sommar. Så jädra mysigt att tända en brasa till frukosten.

Och göra lite varm choklad åt barnen. Jag brukar göra egen – då kan man justera sockermängden. Lättströ funkar också fint att göra varm choklad på förresten!

Två morgontrötta vid köksön

Och jag la beslag på den här varma hörnan.

En annan frukost jag gillar är att gå ut och plocka in lite färska bär och strö på vaniljkvargen.

Bär är bästa snackset. Plockar också in på kvällen när jag är sugen på något att tugga på. Inte konstigt att det är så lätt att äta nyttigt på sommaren när man har sånt här istället för klabbsnö i trädgården.

Passade på att fota mig själv i min älskade arbetsklänning från Zara. Mjuk som den skönades gamla kökshandduk och perfekt snitt i midjan.

I februari kommer jag se magsjuk ut i den här färgen så jag passar på medan jag är brun.

Annat man får passa på med just nu är att njuta av kvällssolen efter en regnig dag när fukten lägger sig som en dimma över åkern.

Det är mycket sånt här nu för tiden. Brottningsmatch mellan brorsorna. Oftast är det Ulf och Hokka mot Bertil. Det är ett jädra liv. Om det inte var så härligt att se dem ihop skulle jag vara väldigt irriterad över stöket och ljudnivån. Nu är jag bara ganska irriterad.

Vi har haft matlag också. Den här veckan var vi hemma hos oss. Jag plockade in sallad från trädgården och dekorerade med krasseblommor.

Lika trevligt som det är att äntligen ses i dagsljus på våren är det att få börja tända ljus till matlagsmiddagarna igen.

Ablin som alla våra barn kallat honom innan de lärt sig prata ordentligt.

Och Emil

Också en favoritperson

Det är så röjiga matlag nu för tiden. Vi började som tio. Sedan kom Ulf och Ylva-Karin och nu är vi tolv. Plus tre hundvalpar. Och snart blir vi tretton i gänget!

Måste ordna ett större köksbord för just nu får vi trängas något förfärligt.

Den här gången fick storbarnen äta lite senare för de hade fullt upp med att leka och vi tyckte det var skönt att slippa trängas så mycket.

Men småbarnen är förstås med och härjar hela tiden

Särskilt den här ligisten. Jag behöver införskaffa ett större matbord och det är omedelbart kvickt.

Jag gjorde palak paneer

Och det blev svingott!

En eftermiddag svidade jag om till den här kjolen jag köpte på Åhlens förra sommaren, mina loppade skor och en tröja från &otherstories.

Och så drog vi till stan för att göra oss skolstartsredo!

Det här är tredje året vi mammor i matlaget gör en stadsresa med storbarnen för att köpa bänkpapper, nya byxor i rätt längd och andra nödvändigheter. Den här gången fick Folke följa med också eftersom han börjar ettan. Vi tog en peppad selfie. Jag ser ut som en jättinna bredvid resten.

Så himla mysig storbarnsaktivitet att åka till stan, prata om storbarnssaker, äta på restaurang och utvärdera sommarlovet. Barnen delade lumparhistorier om hur det var att börja ettan och Folke lyssnade med ögon som tefat. Men jag insåg efter en stund på Lindex att Folke aldrig handlat i en klädaffär förut. Vad är ett provrum? Varför sitter det en hård plastknapp på alla grejer. Det var väl inte så snyggt? Shoppa – vad är det? Åh gud! När man har flera barn kan det verkligen uppstå sådana här utbildningsluckor. Jag drar liksom inte iväg med mina barn till stan och handlar kläder annat än vid skolstart. Och nu blottades detta fatala misstag och fick mig att fundera på vilka andra kunskapsluckor jag glömt fylla i till mina barn? Store tid!

Sedan blev det helg och vi bestämde oss för att fira ut sommaren på samma sätt som vi firat in den – genom att åka till barnens gammor och hälsa på. Bertil fick ta med sig sin kompis Ada

Vi åkte på loppis, käkade ohulta mängder glass och klappade kossor

Och så badade vi i sjön där temperaturen nu sjunkit till kanske sjutton grader. Men sånt ska man inte låta stoppa en!

Vi gjorde upp eld

och grillade korv

Lekt på flotte och eldade upp i bastun så att vi fick värma oss efter kallbadet

Och självklart besökte vi museet i byn

Sånt får man inte missa!

Jag avslutar med en dagens outfit från veckan – med en loppad klänning jag fyndat med en riktigt gammal H&M etikett i nacken, så den är förmodligen från tidigt 80-tal och i en suverän kvalitet som de sällan gör kläder i längre.

Och det var det sommarlovet. Och Ulfs högerben. Tack som tusan.

Imorgon ska ena barnet till frisören och andra till optikern och vi ska stryka skolstartskläder, packa väskor och förbereda oss mentalt på att börja fyran, ettan och andra året på förskolan. Vad kul det ska bli!