Kategori: Claras vardag

För sisådär tio-femton år sedan var bloggvärlden en enda DIY-fest. Man skulle pyssla, pimpa och göra om allting hemma. Ingen tänkte på linoljefärg eller hantverksmässig hemslöjd. Nej man smetade plastfärg på gamla möbler, klippte ut dekorationer i vinyl och limmade plastblommor på allt som kom i ens väg. Det var kitchigt värre. Och även om jag inte saknar förstörelsen av gamla fina grejer, så saknar jag den där gör det själv-andan som var så hejdlös och oängslig.

En vanlig sak att pimpa var lampor av olik slag:

Jag limmade en rislampa full med plastblommor. Minns att denna gjorde succé bland läsarna.

En IKEA-lampa i frostat glas fick regndroppar i svart vinylfilm.

Och kökslampan fick flugsvampar.

Av en ljusslinga gjorde jag en lampslinga. Skar hål i pappersmuggar från Lagerhaus och trädde på ljusen. Höjden av chict 2012!

Och så klädde jag om en lampskärm till Bertils barnkammare. I rött och vitt med endast lite textillim till hjälp.

Det var andra tider det! Men lampor är fortfarande ett roligt DIY projekt. Funderar som bäst på vad jag själv skulle kunna pyssla ihop…

Just nu pågår en redig Lampfest på bloggen. Här är de tidigare inläggen på temat

Nu blir det lampfest!

Kallt eller varmt ljus?

Hur hade vi levt utan lampan?

I den mörkögda augustinatten börjar jag återigen tända lamporna. Småbelysningen som skänker en ombonad känsla till hemmet. Men nu är det ju september och ännu mörkare och därför ska vi ha Lamp-fest på bloggen denna vecka! Lära oss mer om belysning, glödlampor och hur ljuset påverkar oss. Hoppas ni hänger på! Först ut är fem av mina favoritlampor här hemma. Och jag skulle gärna vilja dela med mig av några fina läsarlampor också, med tillhörande historia. Om du har en lampbild du vill dela – maila den till underbaraclara@gmail.com med en liten motivering!

Min älskade Strindbergslampa som jag vann på en Traderauktion. Det var ingalunda ett fynd (betalade kring tusenlappen) men den pryder sin plats i hemmet och skänker ett underbart varmt sken. Namnet Strindbergslampa har egentligen ingenting med Strindberg själv att göra. Lampmodellen kallades ursprungligen för Bordstaklampa och tillverkades i olika modeller av Karlskrona Lampfabrik.

En riktigt ruggig golvlampa är detta as från fyrtiotalet. Stor, pampig med fransar och tändsnöre man drar i. Lampan skänker en viss bordell-känsla åt hemmet – och det behöver ju inte vara fel. Fyndade på en antikaffär i Boden för flera år sedan.

Min mest fotograferade lampa måste vara den över matbordet. En elektrifierad fotogenlampa med plats för stearinljus. Tre lampfunktioner i en! Tycker mycket om den gröna fransen som ger en härlig karaktär. Dock lyckas den typ aldrig vara centrerad över bordsskivan eftersom takkontakten är monterad på fel plats. Det ignorerar jag dock.

Den här förtjusande majolikafoten älskar jag. Och lampskärmen av modernare snitt gör den extra kul och dekorativ. Funderar på om det har varit en fotogenlampa ursprungligen? Foten känns så gammal och lampdelen hör inte riktigt till. Har för mig att jag köpte den någon sommar i Borås för länge sedan.

Vi avslutar med en av få nyproducerade lampor i mitt hem. Denna skönhet från IKEA hänger i vår hall och är så vansinnigt tjusig. Drar blicken mot takhöjden och går dessutom igen i de runda glaslampor som finns i rummet bredvid. Serien heter Simrishamn och finns i butik just nu.

Och som sagt – om du har en lampbild du vill dela maila den till underbaraclara@gmail.com med en liten motivering till varför du gillar den så mycket!

Här kommer ett knippe bilder från onsdagen, torsdagen och fredagen. Tre tämligen ljuvliga dagar fulla av roliga möten, rörelse och loppisfynd!

På onsdagen skulle jag iväg till Övik. Det var soligt och varmt och jag bar två av mina senaste loppisfynd – min gamla Kappahlkjol från sent sjuttiotal/tidigt åttiotal med härlig vidd i kjolen. Samt en omlottblus från H&M som jag fann på PMU.

Till den en loppad silkesscarf, en väska från H&M och en ring från Rad Susie i Malmö.

Hatt två år gammal från H&M och skor från Sézane. Outfiten åker rakt ner i min Italienpacking!

Sedan körde jag söderut med bra musik dånande i bilen.

Ända till Själevad och hem till gulliga Cathrin som driver High Coast Vintage.

En underbar vintagebutik som Cathrin haft på sin gård i många år.

Hon bjöd på kaffe och kakor i trädgården, vid sitt urfina hus.

Och vi hade så mycket roligt att prata om.

Cathrin har haft sommaröppet färdigt för säsongen, utan att jag hann pricka in något av datumen. Så nu höll hon extraöppet för mig. Hur gulligt?!

Hennes sortiment är helt otroligt.

Fantastiska kläder från 20-70-tal som hon samlat på sig under lång, lång tid.

Har sällan varit i en så välsorterad vintagebutik. Och absolut inte här i norrland.

Men nu ska den stänga och Cathrin säljer hela lagret på ett bräde och någon annan lycklig butiksägare får ta över det.

Vi provade kläder i fyra timmar och Cathrin drog fram det ena plagget efter det andra som jag fick testa. Fullkomlig dröm som ni förstår.

Jag som är lång och stor brukar ha svårt att hitta riktigt gamla kläder på second hand som passar. Framförallt blir det för trångt över ryggen och bröstkorgen på mig. Men jag hade tur den här gången. Hittade en hel del till min Italienresa i oktober men också sånt som ska användas som styling till kommande reportage och böcker.

Få saker gör mig lyckligare än att hänga med en riktigt insatt och kunnig vintagenörd som brinner för kläder.

Kolla hattaskarna!

Och skorna.

En helt fenomenal samling.

För att inte tala om väskorna, kragarna och sjalarna….

Efter en hel dag av lyckligt botaniserande vände jag skutan och körde hemåt igen. Ska visa några av mina fynd i ett kommande inlägg.

Hemma på vår grusväg mötte jag Uffe och Folke som skulle inleda mammaveckan två dagar tidigare än vanligt och kom traskande och cyklande från pappa. Peppen var hög!

Eftermiddagssolen mild och mjuk.

Och Marcus hade fixat middagen. Älgfärsbiffar och klyftpotatis.

Vi åt på verandan och pratade tydligen om roliga saker.

Och kramades.

Och efter maten drog vi till tennisbanan allihop, för att öva slag och klänga som apor.

Åh det är skoj med racketsporter. Har alltid gillat badminton, men nu har jag fastnat för tennis. Jag är jättedålig men det är jätteroligt och Marcus kämpar tålmodigt för att lära mig teknik.

Efteråt var vi svettiga så då drog vi till tjärnen och gjorde bomben från bryggan. Barnen låg i så länge att de huttrade som asplöv efteråt.

Så när vi kom hem spolade jag upp badkaret åt dem och så fick de värma sig.

Medan jag tände ljus och kokade varm choklad till kvällsfika.

Men var var Bertil då? Jo det kan jag berätta!

Hela veckan var han och seglade i Stockholms skärgård, med sin klass. De har varit besättning på ett artonhundratalsskepp där de arbetat hårt! Han hade ingen mobil under hela veckan, så små livstecken som dessa kom från andra föräldrar. Jag var svårt avundsfrisk på honom. Det här är min dröm att få uppleva. Över Atlanten, ring mig tack.

Barnen är fortfarande en smula morgontrötta efter sommarlovet. Jag gav Uffe sin frukost halvliggande i soffan med Essa. När han och Folke cyklat till skolan…

…gick jag en promenad med hunden. Morgondimman var otrolig.

Kolla vår söta lilla by. Mitt nymålade magasin lyser som en röd pärla!

Älskar sensommarmornar med dagg som får allt att dofta.

På torsdagen behövde jag till tandläkaren igen (denna eviga följetong med min trasiga tand) och sedan satt jag och skrev hela dagen och gjorde admin.

På kvällen skördade veckostädningen ett offer.

Och efteråt stack vi och tränade på gymmet. Ett riktigt grispass där svetten pärlade sig i ansiktet.

Och sedan ett nytt kvällsdopp med barnen och bomben från bryggan. Där vi också varierade oss med ninjahopp, snurrar och superman-poser. Sedan var vi iskalla och fick skynda oss hem, göra kvällsfika och krypa till kojs.

På fredagsmorgonen fixade jag frukt till Uffes fruktstund. Nektarin delad i hälften (för ettagluttare med känsliga framtänder) och en näve krusbär från trädgården. Sedan barnen cyklat gick jag en promenad med Essa.

Sedan duschade jag och sminkade mig.

Hejhopp och redo för dagen! Jag skulle till Albin och äta lunch. Kjol och topp fynd från second hand.

Han har så fint i sin trädgård.

Och prydligt i sitt trädgårdsland.

Vi åt på hans inglasade balkong och löste livets gåtor. Tycker så mycket om min kloka och kluriga vän.

När jag kom hem igen började jag skala potatis. Det var nämligen Marcus födelsedag och han hade önskat sig palt.

Skalade och la i blöt för att de inte skulle oxidera och bli grå.

Sedan hackade jag fläsket och delade potatisen i halvor.

Och monterade köttkvarnen på min gamla Electrolux. Bröllopspresent från farsan som jag har nött på i tjugo års tid. Köttkvarnen fick jag dock några år senare och den har använts både till korvstoppning och palt.

Jag malde mjölig potatis och tillsatte vetemjöl och salt.

Blötte handen och tog upp en klick smet. La fläsk i palten och nöp ihop den och trillade den rund och fin med händerna.

Sedan la jag palten i en paltslev, i en enorm gryta med vatten och lär sjuda. Paltsleven är toppen för att den hjälper palten att behålla formen och stelna något, medan jag formar nästa palt. Sedan kokade jag palten på låg värme tills alla paltar flöt till ytan. Tog en dryg timme ungefär.

Under tiden det kokade gjorde jag två chokladtårtbottnar.

Och slog in paketen. Hade köpt ett armbandsur, lite olika smycken, en vinröd overshirt i jeanstyg och ett helt gäng med tröjor från second hand. Är barnsligt förtjust i att ge presenter till denna man.

Sedan dekorerade jag och Uffe kalasbordet på verandan.

Ballonger, serpentiner och givetvis födelsedagsflaggan. Den har sin plats på varje kalasbord!

Marcus hämtade sina barn på bussen och sedan anslöt hans mamma och mina ungar.

Och så firade vi.

Vår roliga, godhjärtade och omtänksamma Marcus. En klippa för så många som förtjänar att hyllas på alla sätt.

Jag hade kokat egen sylt såklart. Hemgjort ska det vara. Och gjort precis lagom många paltar, med endast två stycken överblivna efter middagen.

Efter maten blev det chokladtårta. Hade rafsat runt i kalaslådan och hittat en fyra från när Bertil fyllde fjorton och en sexa från när Uffe fyllde sex och tillsammans fick vi det rätta talet på tårtan. Nu ska jag bara spara siffrorna i tjugo år till så att jag kan vända på dem och fira honom igen.

Uffe hade tillverkat paket och gjort ett kort och Folke likaså.

Efter maten drog barnen och badade, jag gick en kvällspromenad med Essa,

och sedan målades och pysslades det vid köksbordet. Ett utmärkt slut på fredagskvällen och start på barnveckan!

I september 2017 skrev jag ett blogginlägg med rubriken Nio år. Det handlade om allt som hunnit hända de senaste nio åren och då blickade jag tillbaka mot 2008.

”Tiden som passerat sedan dess känns både oerhört kort och oerhört lång. Kort för att jag på pricken kan minnas hur ont jag hade i fötterna och läpparna efter att ha stått i klädbutik en hel dag och smilat åt kunder. För att jag minns exakt hur det vara att stressa till första lektionen på universitetet och inte fatta att jag hade en hel akademisk kvart till godo. Lång för att jag var en helt annan människa då, för att jag inte ens lärt känna några av de som idag står mig närmast. Lång för att jag inte hade en aning om att jag skulle jobba med det jag jobbar med nu. Men framförallt för att jag inte kände Bertil och Folke. Vilket är en helt orimlig tanke.

Det hade varit roligt att få berätta för 21 åriga Clara att just den här dagen om nio år spelar du in någonting kallat podcast med en av dina närmsta vänner som dessutom är radioproducent. Du lämnar två söner på förskolan med din lådcykel och Jakob har trettio arkitektelever på studiebesök i era stora odlingar. Du tar en långpromenad med en helt annan hund än din cockerspaniel Sixten och efter middagen ska du ha ett videosamtal med dina systerdöttrar. Videosamtal i telefonen är helt normalt – precis som förekomsten av systerdöttrar. Det är spännande att fundera på vad som skett om ytterligare nio år.”

Av en händelse fick jag upp det inlägget härom dagen, ganska precis nio år senare. Och tanken hisnar. Ytterligare en hund har passerat sedan det skrevs. Det är varken Sixten eller Melker som jag går promenad med nu, utan Essa. Det är inte Erica jag nyss spelat in podd med, utan Malin. Jakob bor i ett annat hus längre bort i byn och några odlingar har vi inte längre. Däremot finns Ulf. Mina systerdöttrar ringer jag sällan videosamtal med. De ringer däremot ofta och långpratar med pojkarna om musik, konspirationsteorier och störiga högstadietjejer. Och jag vaknar varje morgon med Marcus armar om mig. Livet har förändrats på många sätt. Svällt, krympt, spruckit och lagats igen.

Medan jag skriver detta inlägg sätter jag en påminnelse i min kalender för september 2035. Så att jag ska komma ihåg att läsa det igen. Vågar jag ens tänka nio år framåt? Om nio år har båda mina äldsta barn flyttat hemifrån, och kanske också Ulf? Kanske har jag barnbarn! Essa lever inte längre. Lever jag ens själv? Om nio år är jag så gammal som min mamma var när hennes cancer kom tillbaka.

Jag vet att det inte finns några garantier. Jag är tacksam för alla dagar.

Jag bad om era önskerubriker och önskeinlägg och fick 100 kommentarer med förslag och önskemål. Hur kul känns inte det? Och så värdefullt för mig att få ta del av! Jag har läst noga, kommer tänka vidare kring det som skrivits och ser fram emot att inspireras av alla önskemål. Några extra kluriga och oväntade kommentarer fick mig också att le. Hmmm, vad kan jag skriva om det här…

Skulle gärna ha mer konkret om kroppsarbete/hantverk/kvinnor-kan. Typ om när du snickrar, går med röjsåg osv.

Då blir jag trött på mig själv för att jag är så präktig 

Från hård kärnfamilj urmoder till lite mer ”flirtig” mamacita med ny typ av bilder. 

Vore också kul att läsa om inredning som du blivit missnöjd med. Alltså möblering, färgsättning eller dekoration som inte alls ser ut som du föreställt dig. Och vad du ändrat då.

Tack igen för engagemanget. Ni är bäst!

Jag är så peppad på ännu en arbetshöst och har så mycket roligt inplanerat. På torsdag ska jag och Erica ha redaktionsdag och det är något av det bästa jag vet.

När vi har redaktionsdag lägger vi en halvdag på att bara prata blogg, analysera innehåll och fundera på utveckling. Det är lyxigt att få den utifrånblicken på sitt arbete, Erica är ju en sån erfaren redaktör och producent. Men också lyxigt att få inifrånblicken – då hon samtidigt är en nära vän. Under hösten kommer vi jobba mycket ihop vilket känns roligt.

När jag nu skriver det här inser jag att det var länge sedan jag frågade om era önskeinlägg. Har du någon rubrik / tema eller önskemål på typ av inlägg du vill läsa här? Lämna gärna en kommentar så tar jag med mig det i planeringsarbetet framåt.

Jag är så lycklig för jag har fått ett stipendium. I september kommer jag att vistas två veckor på Ellen Keys Strand och börja arbetet med min nästa bok. Två veckor av ostört skrivande! Jag fick vistelsestipendiet bland annat för att jag verkar inom ett ämnesområde som ligger Ellen Keys värv och arv.

Ett syfte med både min blogg och mina böcker är ju att ta vara på den stora skatt av kunskap som tidigare generationers kvinnor sitter på. Jag vill bevara och sprida den, i ett samhälle där många av dessa kunskaper håller på att glömmas bort. Och där de faktiskt ofta också viftas bort som omoderna och oviktiga. Jag ser det här både som folkbildning och som en feministisk gärning!

Jag kan inte tänka mig något mer stimulerande än att få vara i denna otroliga miljö och bara fokusera på att skriva. Det är obruten arbetstid som jag så väl behöver. Och det lär ju vara en inspirationsbomb utan dess like rent inredningsmässigt. Lovar att dokumentera noga!

Det regnar för jag vet inte vilken dag i ordningen. Sängen är sandig och vårt sovrum fullt av kläder, serietidningar och udda strumpor. Vi skriver matsedel för de sista dagarna i stugan och räknar ägg och mjölkliter. Hur många det räcker till och hur länge? Snart är vi tolv personer, hur mycket mjölk går det då?

Utedynorna har legat i garaget i flera dagar i skydd från regnet. Min SUP har jag aldrig ens blåst upp. Det har varit för kallt och för blåsigt. När jag tänker närmare på det kan jag inte minnas en enda dag i sommar när det både varit varmt, soligt och vindstilla samtidigt. Juni och juli har varit en vädermässig prövning och när det någon gång har varit riktigt varmt har jag råkat vara bortrest.

Igår väntade jag på orken att ta tag i och göra någonting, vad som helst. Men den kom inte på hela dagen. Först på kvällen masade jag mig ut på en promenad. Ringde Marcus och ringde Elina innan jag återgick till mitt letargiska tillstånd.

Sommaren har nått den där punkten när den börjar kännas däst och stillastående, så att jag nästan inte står ut. I alla fall inte om det är evighetsregn och fjorton grader. Men det betyder inte att det är höst på ingång. Inte alls. Vill inte höra ett ljud om den saken ifrån någon! Fem hela dagar kvarstår av juli och sedan kommer den förtjusande sommarmånaden augusti när allting är så sensommarskönt och fridfullt. Och förhoppningsvis lite varmare. Så måste det bli.

Och jag måste raka benen, duscha och dammsuga sovrummet. Kort sagt rycka upp mig. För idag kommer Marcus och hans pojkar hit och det har vi ju längtat efter. Saknar faktiskt Marcus så att jag knappt står ut.