Jag känner mig så upprymd av tanken på att det snart är november. Det gick från att vara min hatmånad till att idag vara en ljuvlig brygga mellan hösten och vintern. Just nu är det lite för många plusgrader - men så snart det är stadigt kring nollan lägger sig ett sånt lugn i bröstet. Tryggt förvissad om att nu kommer den långa kalla vintern och det finns ingen återvändo. Bara gå framåt. På andra sidan väntar ljuset....
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
Det var sommar, vi var i skärgården och du var ännu bara ett knytt i min mage. En hemlighet under huden. Ständigt i mina tankar. Nu håller jag dig mot bröstet och snusar mot dina kinder och när jag blundar är det ditt ansikte som syns för mig.
Så skrev jag som nybliven mamma i februari 2011, tjugofyra år ung. Det var en speciell tid, inte minst att ha en blogg och väga vad jag ville dela med mig av och när. Jag skrev aldrig om bäbisens förväntade ankomstdatum, bloggade inte direkt han fötts och berättade varken namn eller kön till en början. För mig var det ett sätt att få spara mycket till mig själv och mina närmsta. Och det har fortsatt vara viktigt för mig.
Äntligen här. Det första inlägget med Bertil fick 1186 kommentarer.
Att vara rädd om det privata var en strategi som jag instinktiv förstod var nödvändig, för 2011 blev kritiken värre och gick mycket närmare in på huden. Att jag inte skrev allt om bebisen ledde till rykten på nätet. Och när jag visade bilder på Bertil – så ljuvligt söt med sina djupt liggande mandelögon och svarta hår – kom kommentarer om att han hade downs syndrom. Bara som ett sätt att få ge ett tjuvnyp såklart. Alltid detta behov av att nypa till.
Så fort Bertil var född så blommade jag upp. Jag renoverade och målade med Beppe i babysittern. Pysslade, skapade, bakade och hade så mysigt med honom om dagarna. Han var en oerhört lättsam och förnöjd bebis som ville sova på nätterna och var glad om han bara var mätt. Och det provocerade tydligen något fruktansvärt.
”Om du har ett barn som inte är ”tvärsöver” på någe vis så är det ju bara att gratulera. Blir bara lite less på allehanda solskenshistorier, det är lätt att fostra barn innan man har egna, gud vad man kan då!!! Vill inte vara negativ men barn är individer och kom ihåg att du kommer att bli förvånad på vägen. Mina barn är 26 och 27, fattar inte riktigt att dom är vad dom blev (fantastiska) men totalt annorlunda än vad jag trodde. Livet är en resa och barn är egna individer, det kommer du att upptäcka i ordets rätta bemärkelse.”
Sådana här mästrande kommentarer kom ideligen.
”Jag blir faktiskt inte ett dugg imponerad bara förskräckt! När njuter du av ert barn? Varför så många oviktiga projekt när det enda viktiga är det lilla livet?”.
Eller
”Ursäkta, men har du inte en nyfödd bebis och borde passa på och sova när du kan?” när jag skrivit om att jag varit uppe sent och klätt om en fåtölj.
Jag försökte vara tålmodig och svarade i inlägg som jämför er inte med mig för jag jämför mig då rakt inte med er. Idag tänker jag att jag bara borde bett dem dra åt helvete. Det är en särskild typ av ondska att mästra nyblivna mammor och trycka ner dem i skorna.
När jag skrev om att Bertil var på god väg att krypa svarade någon.
”Fast man brukar ju inte krypa redan vid 5 mån, snarare runt 8. Fast en del kan ju vara tidiga förstås. Vill du inte gå ner dina babykilon? Är det svårt? Amningen brukar ju göra att man rasar i vikt.”
Jag svarade med ett blogginlägg
”Vill du inte gå ner dina babykilon. Är det svårt?” Kan man få höra i sin blogg. Och då är det ju lätt hänt att man vill gå och dra något gammalt över sig. Så då gjorde jag det! Allt på bilden är köpt second hand.”
Och efter omslaget på Family Living fick jag massa läsarkommentarer
”Vad håller du på med UnderbaraClara? Utnyttjar din son och samtidigt visar dina lååååånga ben? Som en av få män som ibland läser din blogg blir jag mycket konfunderad över ditt beteende. Så beräknande! Obehagligt säger en man som varit med i 60 år.””
eller
”Förstår inte syftet med högklackat och bara ben på omslaget? Känns så långt ifrån dig och det du står för.
Eller
”Usch din uppsyn och diskbänksbakgrunden får mig att undra om du inte flirtar lite med mossiga kvinnoförtryckarsnubbar nu…” eller ”Varför skrattar aldrig din unge på bild?”
Jag tror att kritiken både handlade om att jag blivit mamma och att för mammor gäller en helt ny uppsättning regler. Men också att folk som börjat följa mig vid olika tidpunkter i mitt bloggliv hade olika ideer om vem den ”riktiga” Clara var. De som precis börjat läsa och mest sett mig i hemvävda klänningar och kringlor i håret blev förskräckta. Medan de som följt mig sedan 2006 inte lyfte på ögonbrynen, för de hade ju sett mig i alla möjliga poser och outfits genom åren. Jag tänker att det här typ är samma sak som kan drabba artister. Deras fans vill för alltid att de ska låta som när de först upptäckte dem.
Så 2011 var ett omtumlande och ganska påfrestande år. Men mest var det roligt och allra mest fick jag pepp, kärlek och uppmuntran av alla läsare. Och det vill jag inte tappa bort bland dessa äckliga exempel på mammaskammandet. Det mesta var ju faktiskt bra! Och dessutom hände roliga jobbsaker nästan jämt.
2011 fick jag bokkontrakt med Bonnier på min första bok.
Sommarpratade i P1
Gjorde ytterligare två säsonger av Husmorsskolan i P1.
Gästade Sommarpratarna i SVT. Klickade med den underbara Margareta Strömstedt som gav så mycket uppmuntran till mitt skrivande.
Blev framröstad till Årets chicaste
Minns att amningsbrösten höll på att explodera här och på hemvägen fick jag mjölka ur dem i panik på flygplanstoaletten.
Tog emot Nykterhetsrörelsens pris Blå Bandet-äpplet.
Blev fast expert i Go’kvälls lördagssatsning med Ebba von Sydow vid rodret. Minns att hon var så peppig och entusiastisk. Verkligen idealiskt för mig som var ny och nervös.
Jag lärde också känna ljuvliga Susanne! Hon tog mig under sina vingar och lärde mig allt hon kunde – och det har hon fortsatt med. Så generös och snäll med all sin kompetens.
Jag fotade omslag både till Mama och Family Living och Jessica Wahlgren sminkade mig snyggare än jag någonsin varit.
SVTs Strömsö kom också och hälsade på och filmade inslag till serien.
Mindre kul var att jag hamnade i en stor konflikt med min arbetsgivare VK när jag ville säga upp min tjänst där och flytta bloggen till ett eget domän. De ville att jag skulle hosta upp flera hundratusen för att få ta med mig mitt eget bloggmaterial. Jag fick koppla in jurister och allting var extremt mentalt påfrestande. Avskyr konflikter av alla slag.
2011 var ett helt otroligt år då alla dörrar öppnades för mig och jag fullkomligt rusade på. Något som dock inte blev så bra till slut. För alldeles oavsett hur snäll bebis jag hade och att Jakob var föräldraledig med mig – så finns det ju en bortre gräns för orken. I slutet av året nosade jag på utmattningskänslor och hade jag inte bromsat upp då så vet jag inte vad som hade hänt.
Men nu tittar vi väl på lite bilder av sånt jag hittade på på bloggen?
Jag gjorde iordning en söt strykbräda och strykjärn som Uffe kunde leka med.
Och inredde hans barnkammare så rart med loppat och arvegods.
Vi gjorde iordning toaletten med blommiga tapeter och rutigt golv. Det var min snälla svärfar Tomas som gjorde det mesta av arbetet.
Vårt avskalade vita trapphus. Det ser typ fortfarande ut så här men ska ÄNTLIGEN renoveras i höst. Det dröjde bara femton år…
Mitt kök var en färgexplosion i pasteller. Leila och och Cath Kidston var allt.
Beppe och jag var ett sånt himla bra team.
Och jag älskade att ha blivit mamma.
Få vara barnslig, lekfull, gosa och kela.
Ojojoj så söt!
Koordinerade outfits var tydligen en grej.
Så vansinnigt skojigt att ha en bebis att klä upp helt efter eget huvud…
Nu är han 186 cm lång och har storlek fyrtiofem i skor. Men är fortfarande lika kärleksfull, lättsam och förnöjsam som han var som barn. Så den där syrliga morsan som tyckte att jag minsann ”skulle få se” med tiden. Henne vill jag bara hälsa att hon fick fel, fel, fel!
Här kommer en rapport från den fullspäckade vecka som gick. Sillunch, en dejt med Susanne, syjuntornas sammanträde, Silviakaka och återföreningen av kusinerna...
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
Jag är så förtjust i gamla receptsamlingar och böcker. Att se vad folk klippt ut, sparat och samlat ihop under ett liv. Av Marcus mamma fick jag låna mormor Hjördis gamla klippbok.
Se så snygg pärmen är!
Här finns massa roliga recept jag vill utforska. Men Marcus var framförallt sugen på att smaka ett bröd som han åt som barn, en klassisk farinlimpa. Alltså en söt råglimpa som är utmärkt att doppa i te eller varm choklad. Klart jag skulle baka den!
Dock var receptet inte fullständigt så jag fick experimentera litegrann med proportionerna.
Först trodde jag att jag gjort något fel för degen kändes hård och stum som en trolldeg.
Men sedan jäste den fantastiskt fint
Och utgjorde basen för utmärkta prickigkorvsmörgåsar.
Värm vattnet fingerljummet och häll i en bunke. Smula ner jästen och rör med en visp tills jästen har löst sig. Tillsätt socker och salt och rör ut i degvätskan.
Vispa de två äggen lätt så att gulan blandas med vitan. Blanda med degvätskan.
Blanda ner mjöl under kraftig knådning, en deciliter i taget. Maskin är att föredra. Degen ska bli lite kladdig men släppa från kanterna. Spara någon deciliter mjöl till utbaket.
Lägg en tallrik över bunken och ställ den på en varm, dragfri plats för att jäsa till dubbel storlek i ca 45 minuter
Töm ut degen på borden, knåda den lätt och forma till två limpor. Låt jäsa i cirka 30 minuter.
Sätt ugnen på 200 grader och grädda limporna i ca 30 minuter. Ta ut och knacka på undersidan av limpan för att höra om det är genomgräddad. Det ska ha ett ihåligt ljud.
Ta ut plåten med de färdiga bröden, pensla med lite sirap blandat i vatten och salt. Låt svalna på ett galler och skär sedan upp i skivor.
Igår fick jag syn på en person jag inte träffat på drygt tio år. Men som för tio år sedan gav mig ett trauma som blev en utlösande faktor i min utmattning. Nu fick jag syn på personen i en bilkö. Instinktivt tittade jag bort, kände obehag i hela kroppen och ville fly från platsen. Men det envisa rödljuset drog ut på tiden och jag fick sitta kvar. Jag tittade tillbaka igen och försökte vänja blicken vid den här människan. Betrakta den utan ångestpåslag. Hen såg inte åt mitt håll så jag hade möjligheten att göra det ostörd.
Äntligen slog det om och blev grönt och vi åkte åt två olika håll. Men på den här stunden i bilkön hann jag bli påmind om något viktigt, nämligen att be för mina fiender. Jesus uppmanar uttryckligen till det i Bergspredikan: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er” (Matteus 5:44).
Det mest kraftfulla när jag är rädd, tycker illa om någon eller känner mig utsatt – det är att be för personen. Uppriktigt och med hjärta be för deras liv.
För mig är det som att bönen blir ett omedelbart skydd mellan mig och den människan. Jag påminns om Guds kraft och beskydd över mig. Jag påminns också om att den här personen är precis lika älskad av Gud som jag är. När jag ser på den med Gudsblicken får den rätt proportioner och blir ofarlig. Att få låna Guds ögon gör mig trygg.
Man behöver inte ha förlåtit någon för att be för den. Men att be för någon kan hjälpa en att förlåta eller komma till freds med vad den har gjort. Aldrig känner jag Guds beskydd så starkt som när jag ber för andra. Någon må avsky mig och glädjas när det går mig illa. Men jag gör motsatsen tillbaka – och det är vad som bevarar mitt hjärta.
-Det är som trolleri! är orden på tungan när jag ska beskriva hur ögonblicklig och effektiv bönen är.
Men så är det förstås inte. Det är inte trolleri. Det är helt enkelt tron som förändrar mitt hjärta.
Som jag älskar min hemstad Umeå. Den är väl inte särskilt märkvärdig egentligen. Det finns både arkitektoniskt finare samhällen, naturskönare städer och platser där det händer betydligt mer. Men här har jag vuxit upp och i närheten av Umeå kommer jag att vilja bli gammal.
Lite extra älskar jag Umeå på hösten, när alla studenterna återvänder. 16 000 studenter som bor och studerar här och drygt 43 000 studenter på hela universitetet. Det gör Umeå till en ung stad med låg medelålder, med allt vad det innebär. Mest bara bra saker.
Gick en sväng nere vid Umeälven. Beundrade snöbärsbuskarna i frosten.
De sista röda löven.
Husen som ligger så vackert vid älven.
Stadskyrkan som är pampig.
Och torget som var öde denna tidiga morgon.
Men man har alltid sällskap av Standing Man. Han får en att haja till och känna sig iakttagen. Ett tag hade han på sig en babybjörn med en docka på magen, som någon hängt dit. Ett feministiskt statement? Det gjorde mig glad i alla fall.
Och umesonen Stig Lindbergs fontän på Renmarkstorget. Ikonisk.
Umeå är en sån fin stad. Politisk och socialt medveten med ett rikt kulturliv. Designhögskolan, arkitekthögskolan, Norrlandsoperan…
Människor med spännande historier och från olika bakgrunder som söker sig hit. Hoppas att de alla känner sig riktigt välkomna!
Det känns som att vi hann mer på dessa två dagar än vi hunnit på två månader. Så effektiva timmar, men ändå med lediga vilsamma eftermiddagar. Tacksam för allt vi kunnat bocka av från den långa att göra-listan. Här kommer en bildbonanza från helgen som gick...
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
Underbaraclara fyller 20 år och firandet går vidare. Och när jag bläddrar i arkiven och läser om allt mitt bloggmaterial (för första gången någonsin) så inser jag att det nog var 2010 som det exploderade för mig och bloggen verkligen blev stor!
I januari gjorde Erica och jag nämligen programmet Pikant i P4 Västerbotten. Jag hade lärt känna Erica året innan när hon intervjuat mig för en artikel i tidningen Amos. Sedan erbjöd hon mig en plats på sitt mysiga frilanskontor och där blev vi goda vänner. Skrattade så mycket under dagarna att jag knappt fick något gjort. Hösten 2009 jobbade hon på radion och pitchade idén med ett pysselprogram från mitt kök och vi fick ett ja och spelade in.
Vilket ledde till att vi hösten 2010 fick klartecken på att göra ett mycket större program, Husmorsskolan i P1. Ett älskat och utskällt program som gick i tre säsonger. Folk gick i taket över att något så trivialt som hemmets skötsel, matlagning och husmorstips kunde få sändas i finkanalen P1. Jag vet att Erica fick mycket skit, inte minst från andra journalister. Som vanligt ser man ner på sånt som är folkligt. Men det är ju en av Ericas bästa grenar – att fatta vad ”vanligt” folk gillar och vill ha. För övrigt en rätt värdefull kunskap som en journalist som jobbar med public service.
Jag var lyckligt ovetande om vad som skrevs på kultursidorna, för mitt goda renommé sattes inte direkt på spel. Jag var van att min yrkesgärning förminskades. Jag förekom regelbundet i olika debattartiklar om saken. Minns att Rapport gjorde ett inslag om bloggar som min och då svarade jag med detta blogginlägg. Tack, jag skrattar hela vägen till banken
Under 2010 fortsatte jag ge ut min tidning Clara.
Och vi gjorde julkort och kalendrar som vi sålde i mängder.
Något som ytterligare fick bloggen att nå ut var att jag renoverade köket med återbrukat material. Jag presenterade blogginlägget med texten här kommer världens längsta inlägg med bilder från vårt i princip färdigrenoverade 50-talskök. Men inlägget innehöll blott sexton bilder. Med dagens mått mätt en fjärt i rymden.
Jag minns hur definierande köket var för bloggen och för min möjlighet att fota fina bilder och inspirera på fler sätt.
Köket blev helt enkelt viralt och törs jag säga stilbildande för andra bloggtjejer? Pasteller var ALLT på den här tiden.
MEN! Det allra viktigaste för bloggtrafiken var nog att jag blev gravid. Det finns inget som är så bra för en influencer som att bli på smällen, vet jag i efterhand. 358 bloggkommentarer när jag berättade talar sitt tydliga språk. Nyfikenheten och trafiken ökade drastiskt, men det ökade också mängden påhopp och kritik. Det är något med moderskapet som väcker starka känslor.
Jag blev i denna veva värvad som innehållskapare till den nystartade tidningen Yourlife och startade samtidigt en mammablogg på sajten. Det ångar jag verkligen. För där hamnade de flesta mammarelaterade reflektionerna och sedan lades sajten ner och min blogg försvann. Därmed också alla tankar och inlägg från den tiden, som hade varit roliga att ha kvar idag. Lärde mig läxan att aldrig lita på någon annans plattform än min egen.
2010 var bloggen fullproppade med pyssel och recept. Vimplar, lampskärmar, draperier och mycket mer.
Kreativiteten exploderade tydligen av att vara gravid!
Här är hallen fotograferad in mot det som fortfarande idag är vardagsrummet.
Att fota med tilt shift-objektivet på kameran var mitt signum. Gav mitt hem dockskåpsliknande proportioner. Tänk om jag skulle rota fram det igen och testa ifall det fortfarande är kul?
Jag började året som rödhårig.
Ständigt klädd i vintage.
Med min söta lilla knähund Melker.
Klädglädjen fortsatte under graviditeten
Och jag lekte, posade och hade kul!
Kraftig eyeliner var mitt signum.
Och magen blev rundare och rundare…
och rundare. Medan jag bakade, pysslade och möblerade mig igenom vintern.
Och sedan blev det nyår och snart var Bertil beräknad. Men det skriver jag mer om i nästa inlägg!
Jag älskar när jag får smarta kommentarer. I inlägget Nöj dig med ett medelmåttigt liv skrevs det många kloka saker och bland annat lämnade Linnea riktigt läsarguld.
Något liknande slog mig när jag såg Måns Zelmerlöv i Skavlan. I programmet förklarar han att han har i flera år varit oerhört egoistisk, självcentrerad och karriärsdriven. Vad gör han för att bli en bättre person då? Jo han går i massor av terapi och deltar i Baravara-kurser. Det vill säga reflekterar, reflekterar och reflekterar – jag jag jag.
Tänk om han istället hade sagt att han lägger all sin tid på att träna ett innebandylag, coachar barn som vill spela musik på en ungdomsgård eller typ står i ett soppkök på söndagar? Det hade varit så uppfriskande! När man betett sig som allra sämst kanske det faktiskt är läge att parkera sitt jag och fokusera på något annat ett tag. Typ ”var kan jag hugga in med min friska kropp och faktiskt hjälpa någon?”
Mina tankar gick i liknande banor när jag såg Skavlan (och vi diskuterade det efteråt i bland annat podden). Att söka inåt i sig själv är givetvis inte fel. Men om problemet är att man varit upptagen av sig själv – kanske lösningen inte är mer terapi, kurser och fokus på jaget. Utan att rikta energin utåt.
Det ena behöver givetvis inte utesluta det andra och jag är ju själv intresserad av psykologi och att lära mig om personlig utveckling. Samtidigt är jag livrädd för den här samhällstrenden som går ut på att gräva i sig själv. För jag tror att det kan bli väldigt destruktivt.
Sommaren 2023 hade jag enormt mycket ångest och oro kring mitt liv och mina barn. Det handlade förstås mycket om att mitt äktenskap knakade i fogarna och jag började förstå vartåt det barkade. Jag försökte på alla sätt att lindra min egen ångest och oro och läste allt jag kom över. Det som till slut verkligen hjälpte? Att jag åkte med Läkarmissionen till Etiopien den hösten. Direkt vi landade så kom det över mig.
Jag har lyckan att vara född i det tryggaste landet i världen, i den tryggaste landsändan, i den tryggaste lilla byn, i en släkt och familj full av kärlek och omtanke. Förmodligen har ingen haft det så här bra och tryggt genom tiderna någonsin. Och vad kräver jag? Jag kräver MER trygghet. MER försäkringar om att inget ont ska hända någon jag älskar. MER säkerhetsgarantier. Att jag inte skäms!
Jag minns att resan örfilade mig så att jag kom ur den krampaktiga skräck jag befann mig i. Jag var så lättad och glad av att bli omskakad och väckt. Få distans till hur små mina problem är ur ett globalt perspektiv. Någonting jag givetvis redan visste – men ändå inte kände på djupet.
Såklart har man rätt till sin oro, rädsla och ångest. Men den mår bra av att sättas i perspektiv. Att göra någonting ansträngande för någon annan kan få en att må bättre. Vare sig det är att hjälpa en granne, sin gamla mormor som sitter ensam, barnens kompis som har det svårt hemma, en bekant som är ekonomiskt utsatt. Bidra med frivilligarbete i kyrkan, via Röda Korset, i ett politiskt parti eller i sin byaförening. Vad det nu kan vara, stort som smått. Det är läkande och uppbyggligt att lägga energi på någon annan än sig själv. Och hade Måns velat upprätta sitt anseende i offentligheten hade det dessutom varit ett ganska smart drag, istället för att skriva den där boken.
Vi fortsätter bloggens tjugoårsfirande med att kika i backspegeln – och nu har vi kommit fram till 2009.
Jag har ganska sneda tänder
smala tår och stora händer
fasta små bröst, en john travoltaprick i hakan
tunt tunt hår som blir elektriskt som satan
långa ben med ljusa fjun
är långsint, men mera arg än sur
jag har lätt för att gråta och är snar att förlåta
är stolt och orädd
oftast uppklädd
ofta utklädd
men ganska konflikträdd
Ja. Nu vet ni.
Så rimmade jag om mig själv när jag var tjugo och det mesta stämmer väl fortfarande. Kanske inte det där om små fasta bröst dock. Hehe.
De första månaderna på året bodde vi fortfarande kvar i vårt femtiotalsradhus i stan.
Jag bloggade allt mer om matlagning och heminredning, eftersom detta blivit en större del av min vardag när jag flyttat hemifrån.
Jag publicerade receptet på morotsbröd som fortfarande är ett av mina mest besökta på bloggen. Och absolut det bröd jag bakar allra oftast fortfarande. Supergott att rosta dessutom!
Så här inredde jag mitt kök. Leilas bakprogram var en stor inredningsinspiration för mig och jag satsade på pasteller, gulliga små rådjur och bakprylar överallt.
Inredningsfilosofin var inte helt främmande från nu. Jag hade som synes en stor tavelvägg, mitt gamla sminkbord och skolplanscher på väggarna.
Så kom då dagen då drömmen blev verklighet och jag bloggade om att vi köpt hus! 200 000 kronor för vår kåk. Som hittat!
Och så småningom kom den första hälsningen från huset. Tog den här dagen då vi flyttat in. Vinkeln i köket är den här. Viss förändring har skett genom åren! Minns tomheten och rädslan när Jakob och svärfar Thomas åkte och hämtade sista lasset i stan och jag skulle vara ensam i huset. Va? Ni kan väl inte bara lämna mig här ute i ingenstans? Så kändes det verkligen. Svårt att förstå sjutton år senare när varje krök och gård och väg i byn är besjälad.
Den här våren rasade också debatten om så kallade ”hemmafrubloggar” i media och folk var arga på tjejer som gillade femtiotalskläder och bakade cupcakes. Jag hamnade i centrum för konflikten och fick uttala mig lite var stans, vilket bara var bra för bloggens läsarsiffror. Och som ni vet har jag ju aldrig varit rädd för att sticka ut hakan och debattera.
Att flytta till ett gammalt hus och börja renovera visade sig också vara ohyggligt bra content. Läsandet på bloggen fullkomligt exploderade den här våren!
Vi hade så lite pengar att vi rollade hela huset i den billigaste vita takfärgen från Jula. Både tak och väggar, så att de liksom kalkade av sig på fingrarna när man tog i väggen. Inte det mysigaste man kan tänka sig, men ändå.
Alla hade ju vita väggar på den tiden.
Här är ett inlägg med bilder från vårt sovrum. Idag står en våningssäng i denna vrå, stället för skåpet. Där sover mina bonuspojkar när de bor här.
Vi hade så gott om utrymme på den tiden att jag fick ett helt rum som ateljé. Idag är här vårt sovrum. Så här såg samma vinkel ut tio år senare.
En tråkig sak den sommaren var att vi behövde avliva vår cocker spaniel Sixten. Jag skrev inte om anledningen just då, för jag skämdes så mycket och först 2017 orkade jag ta upp det på bloggen. Men Sixten hade något fel på sig från födseln och med stigande ålder blev han mer och mer aggressiv. Vi förstod till slut att det inte skulle gå att behålla honom. Vi avlivade honom en julidag och begravde honom i trädgården. Jag var så extra ledsen eftersom Sixten hade varit min och mammas hund och nu var också han borta. Men det var helt rätt beslut.
För på hösten hämtade vi hem Melker.
Och jag var så traumatiserad av att ha en aggressiv hund att jag var rädd för honom i början. Vågade inte ta på honom koppel eller lyfta undan honom när han gjorde fel. Kan ni förstå? Rädd för den här söta lilla korven! Men Melker var rakt igenom ljuvlig och läkte min hundrädsla steg för steg. Kan dock fortfarande översköljas av rädsla ibland, när jag måste lyfta in Essa i duschen och hon stretar emot. Trots att jag vet att hon aldrig någonsin skulle göra något mot mig.
Här har han dock precis bitit mig i näsan med sina sylvassa valptänder. Men bara som en kärleksbetygelse och inget annat. Det ser ni väl på hans förvirrade och snopna uppsyn? Varför tjuter matte?!
Hittade den här gamla bilden från trädgården och hajade till! Essa 2009? Nä det var förstås Jakobs familjs hund Micka som var och hälsade på.
En rolig sak som hände den hösten var att min arbetsgivare VF satsade på att göra en egen tidning med mig. Claras Jul. Det var en fantastiskt rolig upplevelse. Har bloggat mer om tidningen här.
Men vi kan ju inte hoppa över 2009 och inte kolla på lite roliga frisyr och stilbilder.
Rockabilly-inspirerat var tydligen en grej.
Det långa blonda håret var inte äkta utan en lös toft som jag införskaffat när jag gjorde min brudfrisyr.
Gud vad jag älskade den här blonda pagen med invikta toppar. Jag hade samma frisör då som nu, nämligen proffsiga Helen på WOW i Umeå.
Jag experimenterade allt mer med fotografering och redigering och hade så vansinnigt kul när jag lekte! Den här skyltdockan placerade jag så småningom i vårt vindsfönster i huset där vi bor nu. En bit in, så att man bara skulle ana henne när man gick förbi. Tänkte på hur kul det skulle vara att skrämma förbipasserande barn att det stod en mystisk dam uppe på vinden och tittade på dem.
Experimenterade med lång slutartid och olika sorters ljus. Någon tycke att den här bilden var väldigt osedlig och opassande. Det får mig att tänka på på hur negativa kommentarer verkligen kan sätta sig djupt. Skulle någon be mig minnas en snäll läsarkommentar från 2009 skulle det däremot inte gå. Verkligen otacksamt med tanke på hur många fler sådana jag fick!
Har kvar både den svarta och den randiga klänningen i mitt arkiv i källaren!
Jag fick feeling och klippte mig kort och färgade håret svart. OTROLIGT bra för ögonfärgen.
Ser ut som Pink här tycker jag.
Jag kanske borde bli riktigt mörkhårig någon till gång i livet? Innan det är för sent och jag bara ser ut som en trollpacka…
Vad tur att jag skrev ett inlägg om att nöja mig med att leva ett medelmåttigt liv igår. För jag har en känsla av att jag kommer behöva nöja mig med precis det idag. Önskar att jag hade något roligare att bjuda på till dig som läser. Men vet du vad? Du kan få en tjuvtitt på hur vardagsrummet artar sig...
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
Här kommer ett blogginlägg späckat med bilder från veckan som gick. Babyshower, besök på Lyckobacken, klangskålar, strandpromenader och klimp....bland mycket annat!
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
Nu är vi framme vid 2008 på bloggen. Ett omvälvande år där fyra livsavgörande saker inträffade.
25 januari dör mamma i en sjukhussäng i Umeå. Femtiotvå år gammal, fem år efter att hon först fått bröstcancer. Tre år efter återfallet. Dagen efter hennes död skrev jag:
Det är morgon och jag har precis vaknat. Ute är det så oändligt vackert med all snö och solen som glittrar. Jag kan inte förstå att solen går upp fast min mamma är död. Att människor bara lever vidare när min mamma inte kan göra det. Sorgen är förunderlig och vacker och jag bär på den. Som ett stort tomrum håller jag den mellan mina händer.
Efter att mamma dött kom en lång, lång period av sorg. Men märkligt nog också viss lättnad. Det oundvikliga hade slutligen skett. Och istället för att hela tiden sakna henne, ha dåligt samvete när jag inte var med henne och ständigt undra hur hon mådde. Så var hon med mig i hjärtat, jämt.
21 april. Första dagen på jobbet. Istället för att söka till Strömbäcks journalistutbildning som var min plan, blev jag värvad till lokaltidningen. De ville ha trafiken från min blogg till sin sajt, men att ge mig betalt bara för att blogga var lite väl sjukt. Så då då fick jag istället anställning som familjeredaktör. Jag minns att jag förhandlade mig till 25 000 kronor i lön och sedan mötte upp Elina på stadsbiblioteket och vi hoppade och skrek rakt ut. Jag var rik!
Jag flyttade bloggen till VF och började för tidningens räkning intervjua jubilarer och allehanda lokalbor som hade något mysigt eller hjärtknipande att berätta. Jag hade ingen aning om vad jag höll på med riktigt, men det var en utmärkt skola för mig. Och snart fick jag ett eget segment i tidningen – Claras helg – som mer reflekterade bloggens innehåll. Där gjorde jag recept, hemma hos-reportage, pysslade och skapade. Plötsligt kunde mitt arbete få ta tid och vara av högre kvalité. Jag fick dessutom en bättre kamera av tidningen, vilket höjde nivån drastiskt. Jag började ana att jag på sikt kanske skulle kunna leva på det här…
13 september. Vi gifter oss i Backenkyrkan i Umeå med släkt och vänner närvarande. Det kändes viktigt att sorgeåret 2008 inte bara skulle bli ihågkommet för det fruktansvärda. Utan också för att livet gick vidare och att vi firade kärleken. Att gifta mig ung och tidigt starta familj var en direkt konsekvens av att mamma dog. Vem vet hur länge man får leva? Bäst att börja med det man helst av allt vill göra. Och jag visste att jag ville leva med Jakob och skaffa barn.
24 december. Första julen utan mamma. Vi klarar inte av att fira som vi alltid brukat göra, hemma hos mormor och morfar. Istället firade vi i farmors gamla hus i Glommersträsk. Med min farbror Lars, faster Inger och hennes man Ulf. Det blev en av de finaste jularna någonsin. Vi pratade minnen, gick på julgudstjänst och tittade på gamla hemvideofilmer som Ulf hade gjort. Då grät jag med polotröjan uppdragen för ansiktet. Vi pratade också om ett hus jag och Jakob varit och kollat på. Ett litet ruckligt putshus från trettiotalet, i en by fem mil utanför Umeå. En by som ingen av de närvarande hade hört talas om tidigare. Min farbror uppmuntrade oss.
-200 000 kronor? Det får ni ju inget annat hus för!
I måndags stannade jag på Förlagssystem i Falun och signerade alla förbeställda ex av min bok. Börjar få in snitsen nu och är riktigt snabb. Dessutom får jag alltid så bra hjälp av personalen att packa och lasta böckerna så att jag bara kan fokusera på skrivandet av själva signaturen. Öppnar inte ens böckerna själv, för då hade det tagit för lång tid. Bara sätter dit min krumelur och är glad att Clara är så lättskrivet med skrivstil.
Det här var första gången jag fick se boken eftersom jag fram tills nu bara haft en dummy av den. Bläddrade med både skräck och förtjusning. Tänk om något blivit fel, trots alla korrvändor? Tänk om det inte skulle känna så roligt som jag föreställt mig eller om jag inte skulle vara så stolt som jag vill vara? Men närå, det var ingen fara på taket för jag kände mig supernöjd. Snart börjar den dimpa ner i brevlådorna hemma hos alla er som förbeställt. Hoppas ni också ska tycka om den!
Att lämna Strand var som att vakna ur en dröm. En härlig, intensiv dröm som jag har befunnit mig i under två veckor. Och som alla vet kan det vara omtumlande att vakna upp från en dröm. Idag har jag den där oron i kroppen....
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
Print
