Kategori: Claras vardag

Datumfilter

3 februari, 2023
Stargate: en julberättelse

Nu är ju läsutmaningen slut – men kvällsläsningen har blivit till en vana. Precis som den var under alla år innan det istället började sitta en smartphone i min hand när jag skulle sova…

Vad jag läste i januari

Stargate: en julberättelse av Ingvild H Rishøi 

Den här boken kom som ett recensionsex men har stått oläst i min bokhylla sedan förra vintern. Men nu äntligen fick jag tummen ur och läste den. Så här står det på baksidan av boken

Ronja bor med sin pappa och sin storasyster Melissa i stadsdelen Tøyen i Oslo. Det närmar sig jul. Ronjas pappa har än en gång blivit arbetslös. Därför måste Melissa ut och sälja julgranar, därför måste Ronja själv sälja kransar och julkärvar till förmån för fattiga barn. Pappa i sin tur verkar mest vara synlig på stamstället Stargate. Och december kommer snart att handla om våta vantar, provision och öl. Men också om tre visa män, en stjärna och en skog

Ingvild skriver boken ur barnet Ronjas perspektiv. Och utsattheten för ett barn när den vuxne inte förmår axla en vuxens ansvar blir så tydlig. Det är mörkt och det är hjärtslitande. Hemskt och vackert på samma gång. En modern “Flickan med svavelstickorna” har den kallats och precis som jag grät när pappa läste den för mig när jag var liten, gråter jag när jag läser om Ronja och Melissas öde.

Ingvild H Rishøi har vunnit varje upptänkligt litteraturpris i Norge och nu är jag väldigt sugen på att också läsa hennes bok Vinternoveller.

Sanditon av Jane Austen och en annan dam

När Jane Austen dog vid blott 41 års ålder hade hon några påbörjade manuskript liggande i sina gömmor. Vad hade det månne blivit av hennes författarskap om hon inte gått bort så ung i sviterna av Addison? Många författare når ju inte sin peak förrän i medelåldern – så det är beklagligt att hon inte fick leva längre och skapa mer för oss Austenfreaks att njuta av.

Boken Sanditons första tolv kapitel är skrivna av Jane Austen – men boken som helhet skevs färdigt förs på 1970-talet av “en annan dam” vid namn Mary Dobbs.

Romanens hjältinna är den unga Charlotte Heywood som under en sommar besöker Sanditon – ett litet samhälle vid den engelska kusten. Hennes nyfunna vänner Mr och Mrs Parkers försöker med stor ihärdighet att förvandla den sömniga byn till en framgångsrik badort. Men Charlotte som är där för att semestra hamnar intet ont anande mitt i ett kärleksdrama. Precis som det ska vara, när det gäller Austen.

Jag läste den här i tonåren och då tyckte jag att den var sååå bra. Nu ville jag läsa om den igen, men blev ganska besviken. Tonen är inte alls Austens och intrigen är överdriven och irriterande dramatisk. Finessen med Austen är ju den ganska saktfärdiga handlingen i kombination med det kvicka språket. Nu blev det varken saktfärdigt eller kvickt. Och jag kan ärligt talat inte förstå vad jag tyckte var så bra med den här boken en gång i tiden? Samtidigt som det såklart är skönt att märka att min smak vuxit och förbättrats betydligt sedan dess. Trots mina invändningar är Sanditon ändå måsteläsning för oss Austen-heads. Men inte för några andra.

Systerklockorna av Lars Myttling

Bloggläsarna Elisabeth, Johanna, Emelie och Marie tipsade alla om Systerklockorna och det gjorde mig såklart nyfiken. Jag letade reda på den på biblioteket och lånade hem och började läsa – utan att veta riktigt vad jag skulle förvänta mig. Men jag blev förtrollade av denna pärla till roman!

Så här står det på baksidan:

Så länge folk kan minnas har Systerklockorna ringt över bygden med en klang så kraftfull att klockaren blev döv efter bara tre mässor. Klockorna göts till minne av tvillingflickorna Halfrid och Gunhild vars bildvävnader sägs sia om framtiden. 1879 flyttar en ny präst in i prästgården där nittonåriga Astrid tjänar. Från Tyskland kommer samtidigt en främmande man med storslagna planer. Den gamla stavkyrkan med sina klockor går ovissa tider till mötes och byn i det storslagna Gudbrandsdalen förändras i grunden. 

Myttling skriver enkelt, vackert och rent. I en ganska klassisk romanform där man villigt vänder blad för att få veta hur det går med Astrid, stavkyrkan och de märkliga klockorna. Jag låg uppe halva natten och läste klart den och sedan grinade jag kudden blöt. Såg också att en uppföljare kommit och den ska jag förstås läsa så fort jag lyckas få tag i den!

Normala människor Sally Rooney

Jag såg den underbara filmatiseringen på SVT förra året och blev sugen på att läsa boken när jag passerade den på bibblan. Så här beskrivs handlingen.

Connell och Marianne växer upp i samma småstad. Han är en populär fotbollskille, hon rik men ensam. De börjar prata, snart ligger de med varandra, kort därefter gör de slut. Så fortsätter det, hela vägen till universitetet i Dublin. Där är rollerna plötsligt omvända: Marianne omges av människor som vill vara henne nära medan Connell sluter sig inåt. Rooney skildrar livet som det levs just nu. “Normala människor” är en roman om kärlek, klass och makt, och om hur en person kan förändra en annan människas liv.

Jag tycker så mycket om Sally Rooneys språk. Flytet, dialogen och hennes intressanta personskildringar. För att inte tala om sexskildringarna. Makalösa! Hon lyckas skriva utan att man blir generad, störd eller irriterad. Jag läste ut hela boken på en enda kväll och trots att jag redan visste slutet så kunde jag inte låta bli att somna med en klump i halsen och tårar i ögonen.

1 februari, 2023

Äntligen en arbetsdag med lite medvind. Vaknade utsövd, kände mig glad, kom igång tidigt med mitt bokjobb och efter någon timme hände det där magiska när man börjar se hur pusslet hänger ihop och allt plötsligt känns möjligt. –Jaha, är det så här boken ska bli?

När jag började tappa energi tog jag mig ut i solen och gick en lunchpromenad. Utan podd eller musik – helt knäpptyst bara så att hjärnan skulle få bearbeta alla intryck. Sedan in igen och fortsätta bokarbetet. Imorgon ska jag träffa formgivaren och jag är så pirrig och peppad! Jag har ju inte gett ut en helt egen bok sedan min debut 2012 så det är verkligen på tiden.

30 januari, 2023

På nu på onsdag är det återigen dags för min populära fotoutmaning där vi hjälps åt att fånga februari i bild (och text). Nöjeskontot ligger kanske nära noll och på elen ska vi spara. Men min fotoutmaning fånga februari ska tvärtom bli den mulligaste, maffigaste, mest magnifika någonsin!

Vi börjar traditionsenligt den första februari och jag och utmanar dig att hålla ut till den 28:e. Mamma Mia vilka fina bilder det brukar bli! Mums!

Men så ovanligt många M det är i den här texten!? Mycket riktigt– årets tema är M. Vi ska fota manicker, människor och annat märkvärdigt som börjar på M. Mmm, magnifika M. Se så stadigt bokstaven står! Med fötterna i marken, med stolta breda axlar och en klyfta så djup att den skulle få Marilyn Monroe att rodna.

Jag gör utmaningen på min instagram men blogg, facebook eller vad man du nu är mest bekväm med går också bra!

Anta alla fotoutmaningar eller delta bara de dagar du har lust. Tanken är att väcka fotoinspirationen till liv och få uppslag på lite nya motiv. Lägg in hashtaggen #fångafebruari i din post så jag hittar igen dig i sociala medier!

Orden i utmaningen är som synes på bilden

1. Mössan

2. Morot eller piska

3. Mys

4. Melodifest

5. Man saknar inte kon förrän båset är tomt

6. Måndag

7. Misstag

8. Mitt i veckan

9. Marin

10. Mod

11. Mode

12. Mörka ringar

13. Matlåda

14. Min kärlek

15. Mullig

16. Mitt i prick

17. Mamma

18. Muskler

19. Moll

20. Måste jag?

21. Mycket vill ha mer

22. Mönsterglädje

23. Mög

24. Matte

25. Moralkaka

26. Mussla

27. Mössan av

28. Målfoto

30 januari, 2023

Brutal måndagskänsla med grå, tät himmel utan skymt till lucka i molntäcket. Helgen var trist. Jag var ju krasslig förra veckan och när jag äntligen blev ledig kändes det som att sjukdomen blommade ut. Jag låg mest i sängen och såg på film fast jag egentligen hade velat åka skridskor med barnen, dragit en egen sväng i skidspåret och fejat och fixat här hemma. Jag mår bra och blir lycklig av att uträtta saker. Påtvingad vila kan däremot snabbt skapa ångestkänslor hos mig.

Nu har någon i familjen varit sjuk varje vecka sedan terminen började. Förkylning och magsjuka. Jag förstår inte hur det är meningen att jag ska få något jobb gjort? Jag ligger en månad efter med mitt bokarbete redan – eftersom jag var så sjuk innan jul när jag egentligen skulle arbetat med den. Jag kan inte låta bli att stressas av den vetskapen eftersom flera veckor av sjukdom innebär ett stort inkomstbortfall. Projekt som ska generera lön under nästa år hinner överhuvudtaget inte sjösättas.

På instagram ser jag hur folk reser på semester åt höger och vänster och jag känner bitterheten puttra innanför bröstbenet. Alla som bara forsätter resa och njuta av världen och inte verkar känna klimatångesten värka någonstans. Jag vill också åka till ett varmt land och märka hur mina barns näsor slutar rinna och hur de återfår ansiktsfärgen. Jag vill också gå på museum i en stor stad och insupa inspiration. Jag vill också snorkla i ett turkost vatten. Jag vill – men jag har svårt att motivera varför just jag skulle ha rätt att göra det?

Jag känner mig nästan frisk idag. Och är trots håglösheten fast besluten om att försöka inleda den här veckan på ett sätt som bäddar för bättre känslor. Har gjort min proteinshake till frukost, ska snart riva av min bokföring och på lunchen ska jag försöka ta mig ut i dagsljuset en stund. Ska bara baxa mig över det här krönet så kanske det blir lite utför snart.

29 januari, 2023

Dags för del 4 med svar på frågestunden. Del 1, 2, 3, hittar ni här.

Har barnen några aktiviteter på fritiden och hur ser du på det?

Jag tror att våra barn har haft ovanligt få aktiviteter jämfört med många andra. Men det är för att vi tycker att fri lek och egen tid att disponera är otroligt viktigt. Jag avskydde att ha en massa aktiviteter när jag var barn och hade inga problem att roa mig själv. Och jag har känt likadant för mina ungar, som dessutom tydligt visat att de föredrar att vara hemma i lugn och ro. Men nu när de är äldre så har det blivit lite mer. De går på scouterna en gång i veckan och skidträning i byn, som är väldigt prestigelös och lekbetonad. Det är de enda “ordnade” aktiviteter de har.

Men därutöver har vi ju matlag varje tisdag och på torsdagarna brukade de ofta spela rollspel med några kompisar i byn och deras pappa. Så trots att det “bara” är två organiserade aktiviteter per vecka finns ju inte så mycket ledig tid kvar.

Hur ser era rutiner ser ut på mornarna? Här är mest bara tjat och sura miner av att behöva gå upp tidigt och dessutom tvingas att äta när man egentligen vill sova. Har du tidsgräns på kvällen för att de ska vakna i tid?

Jag har uselt morgonhumör, så för oss är det bäst att vi delar upp mornarna lite. Jakob stiger upp vid 06.30, kallbadar, gör upp eld och förbereder frukost till barnen. Sedan vaknar pojkarna vid 06.50, äter frukost och tar det lugnt. Och sedan vid 07.15 promenerar Jakob och Essa till kontoret och ungefär då stiger jag upp (ifall jag jobbar hemifrån den dagen. Jobbar jag i stan och behöver göra mig iordning stiger jag upp 06.45).

Jag ser till att barnen får med sig sina skolgrejer och rätt ytterkläder och vid 07.40 brukar vi gå ut till bilen. Då skjutsar jag storbarnen och lämnar Ulf. Sedan åker jag hem igen, matar fåren, äter frukost och sätter igång med arbetsdagen. När det är barmark brukar jag istället cykla med barnen.

På vardagskvällar lägger vi Ulf strax efter 19. Storbarnen ska sova vid 20.30.

Förut fick barnen se på skärm på morgonen vilket var en väldigt dålig ide. För visst är det mysigt att starta dagen under filtarna i tevesoffan och äta frukost i lugn och ro. Men vem har lust att åka hemifrån då? Nu får de inte ha någon skärm alls på mornarna och följden är att de efter en timma brukar vara rätt rastlösa och sugna på att gå till skolan och träffa kompisar.

Hur gör du för att räcka till som mamma? Man får så lite ”familjetid” i veckorna och på helgerna känns det som barnen slåss om uppmärksamheten.

Jag tycker också att det är svårt. Eller rättare sagt – tiden kanske räcker till barnen men då räcker den inte till så mycket annat. Dessutom äter ju barnrelaterade saker som föräldramöten och tandläkartider enormt mycket av ens arbetstid. Sedan höstterminens start har vi haft drygt 20 tillfällen totalt med tandläkare, optiker, utvecklingssamtal, föräldramöten, övriga skolmöten och doktorsbesök. Då har jag ändå tre fullt friska och välfungerande barn. Men det är liksom nästan en halv arbetsdag i veckan som går åt till sånt?

Mitt knep för att barnen ska känna att man har tid för dem är att sätta sig ner i lugn och ro med en kaffekopp. Lägga bort mobilen och signalera med hela kroppen att man finns där tillgänglig. För att gosa, diskutera eller bråka med. Så fort jag slutar fara runt som en skållad råtta kommer även mina barn till ro och känner lugnet. Då minskar klängigheten.

Varifrån kommer barnens namn/ hur resonerade ni kring namnvalen/ har de fler namn? Tycker namn är så kul 

Namnet Bertil kom till oss några dagar efter att han fötts. Jag gillar ju gamla namn och min farfar hette Bertil. Folke tog vi för att en kompis precis innan döpt sitt barn till Stig vilket varit vårt första alternativ. Älskar dock namnet Folke som känns robust och fint. Många äldre undrade om vi döpt barnen efter Folke och Bertil Bernadotte – men det gjorde vi alltså inte. Ulf är ett kärt släktnamn och så är ju namnen Bertil och Ulf så fina ihop – som de underbara pojkarna i Ulfs Starks bok Kan du vissla Johanna?

Våra barn har två mellannamn vardera, valda efter olika släktingar. Och hemma kallas barnen mest för Berra, Uffe och Hokka. Det var Ulf som inte kunde säga Folke som liten och då blev det Hokka istället – vilket lever kvar.

Jag upplever att du sällan dömer andra eller bryr dig vad andra tycker vilket är mycket befriande! Tex att du svär ibland, tycker det är fine att Jakob dricker alkohol…Min erfarenhet är att en del som går i kyrkan både ska välkomna alla men ändå har en viss dömande ton mot de som gör ”fel”… Hur resonerar du kring detta? Har du upplevt detta eller varit en själv och numera ändrat ditt tankesätt?

Tack, det var väldigt fint sagt – jag hoppas att det stämmer! Jag tror att jag är ganska frisinnad eftersom jag själv alltid känt mig “fel” i alla sammanhang. När jag blev kristen var jag för vänster och för feministisk. Och för vänsterfeministerna var det suspekt att jag blivit frälst. Och i alla sammanhang utom de kristna har det varit konstigt att vara nykterist. Jag känner inte att jag hör hemma helt och hållet någonstans och därför har jag heller inte särskilt polisande inställning till vad andra gör.

Hur gör ni med barnens skärmtid? Jag får alltid ont i magen av dina inlägg om när barnen leker i timmar ute, bygger kojor, går på egna upptäcktsfärder mm. Allt som jag egentligen hade velat att mina barn skulle göra.

Det är svårt med skärmtid. Just nu har våra barn två timmar per dag (mobil, padda, dator, tv inräknat) och det har vi kommit fram till tillsammans genom att diskutera hur hjärnan och kroppen påverkas av skärmar, samt hur inaktiv och stillasittande man kan bli. De knorrar inte över skärmtiden – men begränsade vi den inte skulle de sitta mycket mer.

Men jag tror inte på ett föräldraskap som går ut på att peka på barnen och säga vad de ska göra. Jag tror på att leda genom sitt eget exempel. Om man inte vill att barnen ska glo i mobilen kanske man själv får sluta med det. Om man vill att barnen ska läsa böcker kanske man själv får börja med det. Om man vill att barnen ska gå ut så får man själv gå ut. Det är pissjobbigt. Men det hjälper.

Är det skillnad på att vara pojkmamma och flickmamma tror du?

Ja absolut, jag märker det när jag diskuterar med min syster som bara har flickor. Samma typ av problem ter sig ofta väldigt olika beroende på kön. Men det beror förstås mest på inlärd kultur och olika förväntningar. Hade jag fått en dotter nu skulle jag nog bli väldigt medveten om skillnaderna i barnuppfostran mellan flickor och pojkar. Säkert skulle jag banna mig själv för sånt jag har gjort annorlunda utan att tänka på det.

Men en sak som är skön med att vara mamma till pojkar är att jag inte alls känner lika stark press på mig själv som kvinna. Alla mina vänninor med döttrar verkar bära ett tungt förebilds-ok. Det gör jag inte alls på samma sätt. Det faller ju på Jakob.

Jag tycker det skulle vara intressant att höra dina tankar kring att du har tre söner. Är det något du själv funderat kring? Hade du velat ha en dotter? Har andra kommenterat att du endast har söner?

Jag har alltid drömt om döttrar och varit övertygad om att jag skulle få en flicka varje gång jag varit gravid. Nu blev det inte så och även om jag fortfarande kan mysa av tanken på en dotter så är jag så oerhört lycklig över mina söner. Jag som aldrig haft bröder tycker att det är så utvecklande att få se pojkar växa upp. Och helt ärligt är det asmysigt att vara den enda kvinnan i familjen, vara pojkmamma och den trygga matriarken. Ibland när jag står och lagar mat åt mina söner och deras höggludda kompisar – ja då känner jag mig som en mäktig italiensk matrona. Kan bara tänka mig hur det kommer vara när de är stora och kommer hem och hälsar på – långa, skäggiga och beskyddande om sin lilla mamma.

Innan jag fick egna söner tyckte jag att pojkar var så onödigt bröliga, högljudda och fysiska med varandra. Och det är mina söner också – för det är ju mycket energi som måste ut. Men förut trodde jag att det stod i motsatsförhållande till att vara mjuk. Det gör det inte. Det existerar samtidigt. Mina pojkar är också gosiga, keliga, kärleksfulla, omtänksamma, förståndiga, snälla och mysiga. Och riktiga mammagrisar.

Jag inser också att en stor anledning till att jag velat ha döttrar är för att få återskapa det fina systerskapet jag och min egen syster har. Men det ser jag nu växa fram mellan sönerna istället. De är så otroligt tajta, lojala och kärleksfulla mot varandra.

Jag vet att det är ett känsligt inlägg att skriva om – men jag försöker gå ner i vikt och det känns omöjligt. Vill bli inspirerad till att känna att det går att tappa några kilon så min fråga är egentligen: Hur gör och tänker du för att tappa kilon?

Onsdagens poddavsnitt av Wollin & Clara kommer faktiskt handla precis om detta. Håll i hatten!

Jag lever inte som jag vill och hittar aldrig motivationen eller knepen för att upprätthålla ett liv som jag önskar.. (kanske vågar jag inte tro på ett gott och drömmigt liv?) Har det hänt dig någongång? Har du några tips..?

Ja det är väl det som hela livet handlar om på sätt och vis. Vad man drömmer om och önskar – och vad man sedan förmår med tanke på omständigheterna? Jag tror att det är viktigt att förstå att viljestyrka och motivation är något flyktigt och att man måste skapa hjälpsystem som träder in när viljestyrka och motivation falnar. Jag tror också att det är viktigt att förstå att om man vill tillföra något i livet så måste man våga plocka bort annat. Vill man äta bättre, träna, träffa sina barn mer eller sova bättre – då kanske något annat måste minskas ner på först?

Jag har också använt min ilska och mitt missnöje över saker som en drivkraft till förändring. Som ilskan när jag en solig majdag sitter på ett hotell i en främmande stad och gör ett tråkigt jobb – istället för att vara i min trädgård och kratta. Det har hänt alldeles för många gånger för att det ska få hända igen!

Jag har länge funderat på hur du känner inför att din syster valt att bo så långt bort från både dig, familjen och hemtrakten, för jag har samma situation. Jag kan bli lite avundsjuk på kompisar som har syskon och syskonbarn närmare och som kan ses en eftermiddag för en utflykt eller som kan hjälpas åt med hämtning på förskolan. Jag känner att vi missar så mycket värdefull tid tillsammans, speciellt nu när barnen är små.

Ja, det där tänker jag också på ibland. Jag står ju så nära min syster – så tänk vad kul om vi bott närmre varandra? Men min syster och hennes man har ju ett så bra liv där nere. Och där har de karriärer som de aldrig skulle kunna ha i Umeå. Jag ser det inte heller som att hon valt att bo långt bort. Hon valde ett jobb och hittade kärleken där och då behövde hon bli kvar.

Och när vi väl ses – så ses vi ordentligt. Jag vet ingen annan som bor nära sin syster och sedan får njuta hennes och syskonbarnens sällskap under sitt tak under ett helt jullov. Sånt kan man däremot göra när man bor långt ifrån varandra och kommer och hälsar på. Och det skapar en annan sorts närhet. Stort plus också för att mina systerdöttrar pratar så jädra gullig och grov Boråsdialekt.

Mina barn tycker dock att det är väldigt orättvist att just deras kusiner ska bo så långt bort. Många barn på deras skola har ju kusiner och tremänningar i sin egen klass (inte helt ovanligt i en liten by) och det drömmer förstås våra barn också om.

Jag undrar ofta över hur ni hinner med så många aktiviteter under en dag. Ofta är det flera utflyktsmål samt ett eller två bad också. Vad är ditt knep för att orka? Hur orkar barnen?

För att ge lite kontext till frågan så kom den alltså i slutet av sommarlovet. Men liknande frågor kommer då och då. Och sanningen är väl att sånt som jag själv tycker är kul (bad, utflykter, loppisturer etc) det orkar jag driva igenom eftersom det ger mig massa energi. Och då orkar jag också göra det bra och roligt för barnen.

Men sedan kan saker också se så mycket “mer” ut när man skriver om det. Varje sak blir liksom en stor grej när man har flera bilder på badet, cykelturen eller vad det nu är man gjort. Men i själva verket kanske det bara höll på i typ fyrtio minuter. Och det är ju inte så lång tid ?

Det brukar jag också tänka på när jag ser kändisar på bild ihop. Jag får alltid känslan av att de känner varann så bra. Men efter att själv ha gjort diverse teveprogram och morgonsoffor så vet jag ju att man kanske spendera en kvart totalt med den andra personen. Men bara för att det finns en bild på oss ihop så känns det “mycket” och som att man är bundis med varandra.

Min poäng: saker som fotograferas och beskrivs framstår ofta som så mycket mer speciella.

Har du blivit mindre religiös med åren – eller är det så att om du skriver om det så får du många konstiga kommentarer?

Jag har kanske blivit mindre religiös men inte mindre troende. När jag bodde i stan var jag med i en bönegrupp, gick ofta på gudstjänst och var engagerad i kyrkans lovsångsteam och sådär. Jag saknar att engagera mig i kyrkan och planerar att börja göra det mer.

Vad har du för udda vanor?

Haha, flera stycken. Men en vana sedan några år tillbaka – det är att plocka svarta hårstrån från benen med en pincett. Jag har pannlampan påslagen och lyssnar på podd samtidigt som jag jagar de svarta hårstråna bland allt ljust fjun på benen. Meditativt så det förslår. Kan sitta i timmar.

Vad äter du helst när du ska moffa snacks?

Chips och choklad.

Trender bland influencers du inte begriper/fnissar åt?

En sak jag tänkt på sådär generellt är bristen på unika idéer. Eller snarare att folk inte känner ett större stolthet i att komma på något eget. När influencer nummer 273 i ordningen visar hur man sår luktärter eller viker en julstjärna av brunt kraftpapper – då fattar jag noll. Det är såklart ofrånkomlig att vissa ideer återkommer. Men om någon annan hinner före mig med att göra samma en idé jag själv har tänkt ut – då brukar jag steka den. Just för att det inte ska kännas gjort.

Jag har nyligen startat eget och jobbar hemifrån. Kreativt skrivarbete. Hur gör man för att få rutiner och vara motiverad och kreativ och allt det där?

Här finns ett gammalt inlägg jag skrivit med några olika tips.

Kanske alldeles för skvallrigt och flashbackigt, men är det en beef mellan dig och Billgren/Wood?? 

Jag har inget otalt med någon influencer alls vad jag vet.

Jag har länge haft en liknande fundering, fast mer allmän. Är ni influensers kollegor som man är inom andra yrken? Kanske en töntig fråga. Jag ser framför mig hur ni har APT och ”speglingar” (när man går igenom dagen eller svåra/ jobbiga händelser). Känns som en väldigt hård bransch.

Hahaha – apt skulle definitivt behövas! Och ja, många influncers är ju kompisar. Om man tex bor i Stockholm och går på samma event och ligger på liknande plattformar så tror jag att det är vanligt att man blir vänner, bollar och delar erfarenheter. Och det är nog toppen att ha många influencerkompisar. Man driver trafik och följare till varandra och kan fråga om råd när det gäller kunder och prissättning. Men jag är dålig på att nätverka på det sättet.

Jag läser ganska många bloggar som delvis tjänar sitt uppehälle på bloggen och en del (tyvärr allt färre) som bara delar sitt liv eller sitt intresse eller sina åsikter. Men i min bekantskapskrets så läser väldigt få bloggar och det är ALDRIG något man diskuterar. Jag får intrycket av att bloggar anses vara lite töntigt och inget man skyltar med, nästan som att säga att man läser Hemmets journal eller nåt. Så till min fråga. Hur upplever du att statusen är på att blogga. Alltså – inte yrket, utan på att blogga i sig. Tycker både att det skulle intressant att höra dig resonera och få ta del av läsarnas reflektioner i kommentarsfältet efteråt.

Ja det har ju definitivt skett en skillnad på den här fronten. För tio år sedan hade var och varannan tjej en blogg. Idag har nästan alla gått över till instagram istället och det förstår jag på ett sätt – eftersom det är mycket lättare att komma igång och mindre krävande att underhålla. Men jag tycker förstås att det är trist eftersom formatet inte tillåter längre texter eller att man kan bre ut sig kring teman och ämnen. Däremot är det toppen med storiesfunktionen och det smidiga kommenterandet.

Men när tillflödet av bloggare minskat har ju också tillflödet av nya bloggläsare minskat. Det är tråkigt. Statusen på att blogga har alltid varit låg – men nu pratar man ju snarare om termen influencers – och den titeln har ju om möjligt ännu lägre status.

Ända sedan jag började blogga för sjutton år sedan har folk pratat om bloggens död. Men bloggen kommer inte att dö ut. De som har stora plattformar och förstår att vårda dem kommer kunna fortsätta skriva så länge någon vill läsa. Själv älskar jag att läsa bloggar och letar efter nya med ljus och lykta!

Att arbeta som bloggare tycker jag bara har blivit roligare i takt med att jag professionaliserat det. Ju mer tid och energi man lägger på något – desto viktigare blir det ju för en. Men jag tar inte illa upp när någon tycker att bloggar är trams eftersom jag vet att jag inte sysslar med trams. Jag vet också att min egen framgångsfaktor genom åren har varit att hålla i, nöta på och sitta still i båten genom stormiga tider. Och det har jag inga problem att fortsätta med. Ingen vet om instagram eller tiktok kommer vara lika populära om tio år – eller om apparna ens kommer att existera. Men ingen kan ta ifrån mig den här plattformen eftersom jag byggt den själv. Det är så otroligt motiverande – och om tio år till tror jag att den här platsen kommer att ha vuxit, utvecklats och fått en helt annan betydelse än nu.

Vad för fenomen får dig att se rött/ bli fullskaligt provocerad?

Väldigt många saker. Inte bara stora, viktiga saker. Utan också små perifiera. Jag är känd för mina upphetsade långa rants (fråga bara matlaget) som kan handla om vad som helst som jag stör mig på. En politiker, en jobbig förälder på ett föräldramöte, eller en orimlig åsikt. Men dessa rants har jag ju för att det är kul och renande. De påverkar mig inte på djupet och de är hastigt övergående. Jag tror däremot att jag på ett mer ytligt socialt plan uppfattas som ganska snäll och glad och tolerant. Och det stämmer paradoxalt nog också.


Vad upplever du är den största missuppfattningen folk har om dig som person?

Jag upplever att många har en bild i huvudet från typ 2009 då de såg en ung tjej med femtiotalsklänning och en degbunke och ba “MEN GUD VILKEN PRÄKTIG, MESIG HEMMAFRU SOM TYCKER ATT KVINNOR SKA FÖDA BARN OCH STÅ VID SPISEN”. Och sedan dess har den tanken kanske aldrig omprövats. Men ni som följer min blogg regelbundet vet ju att det finns fler sidor.

Romantiserar du gamla tider eller andra länder eller är du bara alltid nöjd med det liv du har?

Jag är väldigt nöjd med mitt liv men jag romantiserar absolut andra sätt att leva! Och särskilt gamla tider. Är dock högst medveten om det och plockar ju också också bara godbitarna från den tiden. Slipper gärna utedass, att skicka sina söner till skogen för att arbeta, samt att föda tretton barn hemma på kammaren. Livet i andra länder romantiserar jag också. Att drömma, fantisera och leka i fantasin hör ju till livets stora glädjeämnen. För mig handlar det inte om att jag är missnöjd med det jag har utan om att fantiseradet förhöjer min egen verklighet.

27 januari, 2023

Fredagsmorgon med ytterst vag fredagskänsla. Jag är krasslig och har fått ställa in träningen. Har en enorm hög med jobb att hugga tag i och ganska låga förväntningar på helgen. Sitter på Albins arkitektkontor i byn och jobbar idag, för att få miljöombyte och fokus. Så att jag inte kan fly till tvätthögarna eller disken. Albin dividerar med någon om det renoverade badhuset i kommunen, vars utformning han har ansvar för. I rummet bredvid hör jag Jakobs lågmälda mummel med patienter.

Jag behöver komma vidare med min bok och tänka ut hela formen. Exakt vad som ska komma när – och hur? Det är ett mentalt krävande arbete eftersom prestationsångesten och tvivlet biter sig fast vid mig. Säger åt mig att ge upp för att det är för svårt. Istället återvända till tvätthögarna och disken.

Ikväll kommer jag i alla fall att lyssna på Erica som sänder Karlavagnen i P4 22.30. Ett tips till alla som saknar Ericas varma, trygga röst från En Underbar Pod. Så otroligt mallig över min duktiga vän och kollega.

25 januari, 2023

När jag var liten hade mamma hade en riktig analog systemkamera, med massa rattar och film man skulle framkalla i mörkerrum. Hon var rätt duktig på att fota. Hade känsla för komposition och sånt där.

Att ta bilder har alltid fascinerat mig, men teknikfientlig som jag är har jag aldrig lärt mig mer än jag behövt kunna i stunden. Och mitt ointresse för att diskutera bländartal, utrustning och slutartid har gjort att jag drar mig för att kalla mig fotograf. Trots att det knappast är en skyddad titel och trots att mina bilder finns i böcker som givits ut i många, många länder runtom i världen.

I början av mitt bloggande kunde jag absolut ingenting om fotograferande. Oftast var det ren tur om bilden i slutändan gick att använda. Tack och lov kunde ingen annan heller fota – så det gick jämnt ut.

I början syntes det knappast heller några andra människor på min blogg. Det var bara jag på bilderna. På gryniga, gula och pyttesmå foton. Idag älskar jag däremot att fota levande ting. Det är nog barnen som har lärt mig det och om tränat upp mitt öga. Ibland ligger vi och läser i mitt bloggarkiv ihop och barnen säger fascinerat

-Mamma tänk att du har dokumenterat hela vår barndom? Och då blir jag så glad. För kanske hade jag fotat vår vardag ändå. Men aldrig så här mycket om jag inte haft någonstans att publicera det. Och precis som mitt skrivande har utvecklats av att bli läst – har mitt fotograferande utvecklats av att bli beskådat.

En av de finaste sakerna med att fotografera människor är att jag får se hur vackra de verkligen är. När jag kommer hem och tömmer minneskortet och betraktar människorna igen. Fångade i stunden i ett skratt eller en allvarlig min. Dynamiken, blickarna, samspelet och hållningen. Då tänker jag det: människor är så vackra. Om de bara visste!

Min bästis Elina går igenom hur pojkarnas barnvälsignelse ska gå till.

En särdeles nöjd gosse inne i Nils Karlsson Pysslings hus i Vimmerby.

Samling på trappan, med kyrkfika efter en gudstjänst.

Ett födelsedagsbarn gör en födelsedagsönskan

Det allra sista poddavsnittet som jag och Erica spelade in. Vid den lilla tjärnen, omsvärmad av myggor en ljummen kväll i juni. Vi kände både lättnad och vemod.

Vild lek på vår gård

Moster Anna med barnen på en öde strand.

På en cykeltur runt byn klev jag av och kliade mulen på några kvigor och kalvar.

Matlagskaoset fångat i en enda bild. Minerna, armarna, de matta men nöjda föräldrar som lyckats baxa ut ungarna på utflykt.

Kvällsfriden när kusinerna byggt en koja och fastnat i leken. Inget bråk. Lugnt och fint.

Blöta solbrända pojkar på väg hem efter ett sent kvällsbad.

Nybliven trebarnsfar

Ungskock i full galopp på midsommarafton.

Min farmor Bedas hus – rena Villa Villerkulla. Lampskärm på huvudet och ingen ordning på allting.

Hjortronplock som gör en trött.

Leka tagen på gräsmattan.

En bomb från bryggan.

Skolavslutningens frihet. Försvinna upp i en trädkrona, bort från unghopen och alla föräldrarna.

Att äntligen våga språnget

Att få avbildas utan att vara dekorativ. En bak rakt i vädret, i en lång rad av purpurkål.

Nyfikna mjölkkor

Bestigningen av ett berg

Sommarregnens tristess och leda

Arbetssamma nävar som tar sig en paus

Lingonplockning i september.

Och oviljan att använda vantar

Här visas ingen nåd för förrädare och skurkar

Första återseendet efter covid

Julaftonens anspänning som gör en tvååring helt utmattad.

I full karriär hemåt – för att undkomma myggattacken efter ett kvällsbadet.

Att fånga och bevara en skärva av det levande

23 januari, 2023

Här kommer bilder från en riktigt fin januarivecka!

På tisdagen hade vi matlag som vanligt. Jag kom hungrig och trött från stan och satte mig väldigt tacksam vid ett dukat middagsbord.

Stylar mitt hår så här nu för tiden. Känns vintage på precis rätt sätt.

Alla åt som vargar och pratade sju stugor full.

Sedan försvann barnen ut och lekte i två timmar medan vi åt Albins otroligt goda baklava och drack kaffe.

Det har varit en hel del prat om den här nya ai-chatboten på matlaget. Vi har låtit den skriva fiktiva pressmeddelanden och det gör den lika bra som vilken kommunikatör som helst. Och nu bad Albin ai-boten att skriva en vänstervriden progglåt om ett matlag. Vill ni höra?

Kapitalismens är en plåga

kockens kamp är vår

Inga råvaror är fria, allt är

exploaterat och sår

Men vi lagar mat ändå

med kärlek och omtanke

För ett annat sätt att leva, för

en framtid fri från förtryck och

fördomar.

Vi kämpar mot systemet med en smakfull bit,

ett matlag för frihet, för

jämlikhet och rättvisa

Nu återstår bara att tonsätta och sedan spela in den med falsksång och skrammel. Sedan finns den på ett Spotify nära dig!

I veckan har jag fått jobba både med Erica och Susanne och känt mig så påfylld med kreativitet!

Men när helgen så småningom kom var tre av sju matlagsbarn krassliga. Vi hade egentligen tänkt umgås inomhus och göra en efterlängtat grej – men istället styrde vi om till en skoterutflykt.

Vi drog iväg i karavan

En helt fantastisk vinterdag

Jag satt och njöt i pulkan med Ulf och Essa. Eller jag njöt och Essa tjöt.

När vi hittat en lämplig plats i solen grävde vi iordning soffor.

Essa var lycklig över att få slippa vara i skoterpulkan och istället springa lös.

Det var rätt bitigt och kallt och jag längtar tills vårvintersolen börjar värma. Så att man kan sitta i t-shirt i snön och svettas.

Bertil gjorde upp eld

Falukorvsgrillning som vanligt. Med varm choklad och Singoallakex.

Och småbarnen lekte med skranorna

Jag ville bara sitta och glo mot ljuset. Och där satt vi tills alla blev frusna och trötta och vi hastigt packade ihop och åkte hem.

Väl hemma gjorde vi upp en brasa för alla nedkylda barn som behövde värma sig. Och drack upp den sista varma chokladen. Och jag slumrade en stund, innan jag återupptog arbetet med att ta ut julgranen som varit stendöd sedan trettondagen.

Städade och möblerade om och plockade undan alla tomtegrejer. Men julstjärnorna får vara kvar åtminstone tills månadsskiftet.

Jag höll på så sent på lördagen att middagen fick bli ärtsoppa på tub. Det var så långt min ambitionsnivån sträckte sig.

Imorse vaknade jag med en vag ångestkänsla. Förstod inte var den kom ifrån – ibland är den bara där. Men jag vet i alla fall vad jag ska göra för att lindra den. Jag tar mig ut och tränar!

Så direkt efter frukost stack jag ut i skidspåret och åkte allt jag orkade. Det blev veckans sjätte träningspass och något slags inofficiellt rekord för mig. När jag åkt färdigt klappade jag om mig själv för att jag varit så snäll och gett mig den stunden. Humöret hade vänt totalt.

Väl hemma igen fortsatte jag med detta projekt. Usch vad sorgligt det är när granen ska ut. Mycket trevligare när den ska in.

Men nu är den bortplockade i alla fall och den kommer leva för evigt i våra minnen. Eftersom barren inte tillåter annat.

Pojkarna hade fått i uppdrag att göra upp ved och fylla på under spisen. Nu på vintern eldar vi varje morgon och barnen och Jakob drar fram fåtöljer och äter sin frukost framför den.

Folke skottade upp gången till fåren

Lille Pärsson och de andra damerna fick mat.

Någon minns kanske Ulfs långt framskridna planer på att rida till skogs på ett får? Vi glömmer det i alla fall aldrig. För i somras när Bertil och Jakob höll på att stängsla och Ulf samtidigt lekte i hagen – då klättrade han upp på komposten och började sedan gränsla Lille Pärson. När Bertil fick se det vrålade han

-SLÄPP TAGET GENAST!!!

Varpå Ulf släppte genast. Men inte om fåret, utan om komposten. Och så satt han plötsligt på ryggen på fåret och klamrade sig fast i ullen. Redo att rida till skogs! Märkligt nog var Pärson inte ett dugg bekymrad över behandlingen. Hon stod kvar som ingenting tills Ulf trillade ner av sig själv.

Det blev en snöpligt kort ridtur, det.

Efter att vi härjat ute tog vi itu med söndagstvagningen. Alla barn ska duscha och klippa naglarna och själv gjorde jag hårinpackning och rakade benen. Sedan ägnades resten av söndagen åt att spela Bondespelet. Och det är ingenting jag bara säger, för det tog närmare fem timmar att spela klart ett parti. Men mysigt hade vi. Folke blev storbonde och vi andra blev Marstorps Mat.

Och nu ska jag skynda mig att somna för kvällen för att orka med en ny arbetsvecka!

22 januari, 2023

Sjunde och sista dagen för städutmaningen idag. Och det har varit så oväntat kul! Inte minst att höra ifrån alla som hakat på. Vad och hur ni städat, hur det har känts och om resten av familjen involverats. Praktiska tips, råd och pepp. Läsaren Åsa beskrev det så fint “Tack för alla ni som kommenterar här! Det är KVINNOgemenskap på det bästa sätt olika åldrar och olika liv. Vi samlas här hos dig och du bjuder på vackra bullar ibland, köpekakor ibland och visar stolt upp dina röjda skåp. Du befrämjar gemenskap och förmedlar hopp!

Jag känner också gemenskap och hopp. Så fint att höra från er som precis som jag kämpar på med vardagsutmaningar och försöker få livet att snurra. Och även om det kan låta fjuttigt med en kvart om dagen är min insikt efter veckan att många saker jag stör mig på går mycket snabbare än jag tror att åtgärda. Och att jag inte ska se hela huset som lika brådskande att hålla efter. För då blir det oöverstigligt. Och det viktigaste att faktiskt åtgärda de platser jag använder oftast och som stör mig mest. Resten kan jag leva med.

Övningen har inte varit att hinna städa färdigt allt på en kvart – utan att avsluta efter en kvart. Att ge sig själv tillåtelse att avsluta fast det inte är perfekt eller färdigt. Långsamt leder också någonstans.

Veckans sista städkvart fick bli en lätt städning – eftersom gårdagens städkvart drog över tiden. Tog tag i vår kaffe och telåda. Den används ofta och blir fort rörig. Och full av bös, skräp och smul.

Jag lyfte ur allting, sköljde av den knottriga plastmattan i botten som ska skydda lådan och förhindra glid. Sedan torkade jag lådan ren. Och så tömde jag över tepåsarna i mindre plåtburkar och rensade bort några tomma förpackningar.

Och så fyllde jag lådan igen. Och resten av veckan när jag öppnar vår kaffe och telåda så kommer jag känna mig så nöjd med mig själv!

21 januari, 2023

Jag har två garderober:

Min klädkammare där jag förvarar skor, väskor, skärp och smycken. Samt alla kläder som behöver hängas på galge för att hålla sig fina.

Och sedan detta gamla linneskåp inne i sovrummet. Där jag förvarar underkläder, träningskläder, myskläder, nattlinnen och alla kläder som inte behöver hänga på galge utan kan ligga hopvikta på hylla.

Den här garderoben används flitigast och blir ofta stökig. Och nu var den rent otroligt stökig. Därför ägnade jag mig åt den under lördagens städkvart.

Hullerombuller och ingen ordning alls på koftor, tröjor, kjolar och strumpbyxor.

Beskåda den bedrövliga nedersta lådan med badkläder, sportbehåar, tjocksockar och annat tjafs.

Jag ställde klockan på femton minuter och sedan började jag vika hylla för hylla. Jag har ju en tydlig struktur för hur allting ska ligga, så det var inte svårt att veta hur jag skulle ta mig an problemet. Men det tog tid. När klockan ringde hade jag inte alls hunnit färdigt. -Asch jag har tid att hålla på ett tag till, tänkte jag och tryckte av alarmet. Först tjugo minuter senare insåg jag att jag hade hållit på i 35 minuter totalt för att bli färdig.

Det irriterade mig. För nu hade jag ju misslyckats med min städkvart. Och jag hade egentligen inte tid att lägga hela 35 minuter på garderoben just då. Jag behövde gör andra saker.

Men bortsett från den missen är jag ändå glad över slutresultatet. Prydliga högar av kläder. Underkläder överst, tröjor och linnen på hyllan under, träningskläder och kjolar på hyllan nedanför. Tunnare koftor och sedan tjockare koftor, arbetsskjortor och byxor allra längst ner.

Lärdom: Jag insåg jag att jag har svårt att hålla ordning i den nedersta lådan eftersom den saknar tydlig indelning. Så jag letade rätt på ytterligare en gammal skokartong som kunde fungeras som avdelare. Gjorde stor skillnad.

Lärdom 2: Jag insåg att några av plaggen som förvaras i denna garderob ligger fel. Trots att de är i trikå blir de skrynkliga och fula och därför använder jag dem inte. . Så de ska jag stryka och flytta över till min hängande garderob.

Lärdom 3: Strumpbyxlådan behöver inventeras för varje ny vintersäsong. Det har jag inte gjort i år och det har gett mig en irriterande brist på bra strumpbyxor varje morgon när jag ska klä på mig. Nu tog jag ut och granskade alla par och letade hål. De trasiga la jag åt sidan för att laga någon kväll när jag har tid.

20 januari, 2023

Idag tog Jakob vabben och barnen börjar redan pigga på sig – så utsikterna inför helgen känns ljusa. Och jag har inte blivit smittad (peppar, peppar) utan kunde åka in till stan och jobba precis som jag tänkt. Och träna! Så lycklig över det. Och över vintersolen som gnistrar på snötäckta träd.

För att kunna fokusera på mitt Vinter i P1-manus under hösten så satt jag här på spat och skrev under många timmar. Det börjar snabbt krypa i kroppen när jag ska producera stora, kluriga textmassor hemma och ser diskberg och klädhögar omkring mig. Då vill jag bara fly från mitt jobb och göra något lättare istället. Precis likadan är min känsla inför bokmanuset. Det är tungt och svårt och jag behöver komma hemifrån för att få arbetsro. Sitter därför här och skriver idag och känner mig väldigt, väldigt tacksam mot den person som uppfann den bärbara datorn.

Hoppas ni får en fin helg allesammans!

19 januari, 2023

Igår tog jag denna suddiga mobilbild efter att jag jobbat med Susanne hela eftermiddagen. Så mysigt att ses och låta kreativiteten sprudla! Vi skisserade vårt nästa gemensamma projekt och jag känner peppen. Dagen innan jobbade jag istället med Erica som hjälper mig med min nya bok. Så glad över mina fina kollegor och förmånen att få plocka dem som russinen ur en kaka.

Idag skulle jag ha jobbat fokuserat med bokskrivandet. Men istället vaknade jag med mensvärk, två sjuka barn och en väldig trötthet i kroppen. Förlåt, men det hann alltså inte ens gå en hel skolvecka innan sjukdomarna slog till? Det känns orimligt att det ska behöva vara så här. ORIMLIGT! Håller bara tummarna för att jag ska klara mig från sjukdomen. Men om jag inte gör det så har jag i alla fall gjort undan tre av veckans fyra träningspass redan.

Nu ska jag sätta mig med lite bokföring och hoppas att eftermiddagen erbjuder mer ork och arbetsro än morgonen.

18 januari, 2023

Jag älskar vår groventré som är den hall som vi använder i vardagslag. Den behöver dock städas ordentligt några gånger per termin. Särskilt efter ett semestrar. Nu är den helt otroligt stökig eftersom min systers familj också varit här och haft sina kläder i källaren. Och våra barn varit hemma ett långt lov och dragit fram sina kläder flera gånger per dag.

När det inte funkar i hallen funkar hela livet dåligt. Det kom jag ihåg direkt när terminen börjat och jag försökte hitta rätt sorts vantar och mössor i tid på morgonen.

Dagens städkvart ägnades åt att plocka iordning min sektion i groventrén. Här är utmaningen att verkligen bara hålla mig till min egen och inte börja städa alla andras. Det hinns definitivt inte på någon kvart.

Jag började med att sortera in vantar, mössor, handskar och halsdukar i rätt lådor. Det tog inte många minuter.

Sedan hängde jag upp alla jackor och rockar, ställde jag alla skor i ordning, placerade väskorna på rätt plats och gick igenom smålådorna lite snabbt och tömde på allt som skulle slängas.

Det var vad jag hann på en kvart. Jag hann inte börja sortera och organisera om i smålådorna – men jag hann slänga uppenbart skräp.

Lärdom: Det må se hemskt ut på min plats – men det är ändå mycket lättare att städa bland kläder än att städa en skrotåda full av saker i blandade valörer där man inte ens vet var grejerna hör hemma. Och även om jag inte hann organisera något i detalj i smålådorna där nycklar, ficklampor, läppglans och tamponger ligger – så överlever jag. Jag fick ordning på det värsta.

17 januari, 2023

Så roligt att får läsa om allt ni städade igår. Hejaheja! Några postade också framstegen på instagram så att jag fick se. Så härligt! Ytterligare några efterlyste en lagom lång podd för utmaningen. Wollin & Clara brukar ju vara en halvtimme långa – så de räcker till två städkvartar. Men annars kan jag rekommendera denna peppiga svängiga spellista som jag brukar städa till. Disk & Plock heter den.

Nu till dagens städkvart:

De utrymmen som användas mest måste städas oftast. Egentligen en självklarhet – ändå kan jag glömma bort det och få svårt att prioriterar och tro att jag borde ordna upp hela huset på en och samma gång. Men nej – jag ska ju fokusera på de utrymmen som stör mest i vardagen.

Idag valde jag brödlådan. En djup låda i vår köksö där brödet förvaras. Vid köksön ordnar barnen sitt eget mellis och sin egen frukost. Det brukar resultera i en enda smulig röra.

Ja ni ser ju själva.

Jag lyfte ut allt ur lådan. Tog även ut den knottriga plastfilmen som ligger i botten (som förhindrar repor och glid) och dammsög ur lådan noggrant. Och så sprutade jag diskmedel på plastfilmen och sköljde av den i duschen. Den är för otymplig för handfatet i köket.

Sedan tömde jag de trasiga bröden och smulorna ur min stora plåtburk. De sparade jag i en påse för att ge till fåglarna. Sedan öppnade jag alla udda brödförpackningar och la ner dem i prydliga rader.

Så här blev resultatet. Tog lite drygt tio minuter, så de övriga fem minuterna ägnade jag åt att smula ner brödet bland solrosfröna vid fågelbordet.

Lärdom: Brödlådan blir stökig för att barnen ofta hanterar den själva. Att de får bre sina egna smörgåsar besparar dock oss en massa jobb. Så det är värt den extra städningen det genererar.

16 januari, 2023

Här kommer en bibba bilder från den första veckan efter lovet. Barnen började i onsdags och i tisdags kväll lyckades vi efter närmare två månaders uppehåll äntligen skramla ihop till ett fulltaligt matlag.

Vi var hos Stina och Emil och till min glädje hade hon allt pynt kvar så att jag fick njuta. Gillar att se hur andra pyntar och att ohämmat glufsa i mig sånt extremt mys.

knubbkinder rara

gullig barnaskara

Seriös bara

Klas är stjärnan i matlaget, kring vilket allting snurrar. Bra att komma sist och vara yngst och bara inhösta kärlek från alla håll och kanter. Gladare unge kan ingen uppvisa.

Han hade lärt sig att vinka så vi hade full underhållning i timmar.

Tacos. Och kaffe på maten i snygga koppar.

Och så bjöd Stina på överblivna julkakor. En klar favoritrest.

Men vissa nekade socker och föredrog flytande.

Så fint att få ses ihop allesammans. Håller tummarna för en friskare vårtermin än höst…

Resten av veckan försvann i ett huj. Tre dagar är en lagom lång första arbetsvecka efter ett jullov.

Och så blev det fredag. Och till middag lagade jag en rätt önskad av barnen.

Suovas med grädde, lingon och potatismos. Trots att man inte borde säga sånt om mat man själv har lagat – så konstaterar jag att det var så gott att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

På lördag morgon kom farmor ut redan halv nio med tåget. Härligt med helgbesök. Jag vakande pigg och utvilad efter elva timmars nattsömn!

Efter att vi ätit frukost och såsat på någon timme gick vi ut. De åkte bob och skrana.

Och jag matade och städade hos fåren.

Bertil högg in och gav dem hö.

Sedan gick jag en promenad i den försiktiga vintersolen. Kunde inte sluta le.

Nu har skoterspåret körts upp dessutom, så då slipper man gå samma tråkiga byaväg varv efter varv. Lyssnade på peppmusik och njöt av känslan av att vara ledig och utsövd.

Till lunch blev det vegtacos.

Och vi åt som vargar efter att ha varit ute i flera timmar.

Och här önskar jag att jag haft fler bilder att bjuda på. För att liksom runda av inlägget. Men si, det togs inga fler bilder. Så ni får hålla till godo med det som bjuds.

14 januari, 2023

Oxveckorna. Den tunga tidsperiod som kommer efter en lång ledighet, när det är långt till nästa ledighet. Uttrycket härstammar från det gamla bondesamhället och syftar på att man under denna tid får slita som en oxe. Förr räknade man ofta oxveckorna som tiden från annandag jul och nio veckor framåt. Då hamnar man på den 28 februari. Sen inträder en mildare vinter när dagarna blir längre och solen börjar värma.

Just nu befinner vi oss alltså i början oxveckorna. Dessutom på väg in i en lågkonjuktur. Börsen gapar tom efter julen. Allting är dyrt (särskilt elen) och möjligheterna till utsvävningar och lyx är för de flesta inte särskilt stora.

Så vad ska vi göra av oxveckorna då? För att stå ut? Bor man i södra Sverige kanske tankarna börjar vandra mot våren. Men vi som bor i norr vet att våren dröjer länge än. Fram tills dess ligger snön tjock och den tid vi är i just nu är den bistraste och kallaste vintern. Här gäller det att inte drömma iväg allt för mycket – för då blir man bara otålig och olycklig. Dessutom behöver man hjälpa kroppen och sinnet i den extrema väderlek som är. Istället för att leka vår.

Sista dagen på jullovet kände jag en sån tomhet. Tiden fram till jul må vara kall och mörk men den strävar hela tiden mot ett mål. Allt man gör är en del i en stegring som leder mot julhelgens crescendo i mys, god mat och umgänge. Men nu efter tjugondag knut, då tappar jag ofta lite styrfart. Samtidigt som jag ändå vill framåt: igång med min träning, igång med bättre matvanor, igång med en balanserad vardag…

Jag pratade med min vän Elina om det här och vi beklagade oss över samma sak. Över hur tomt det blir när julen städas ut. När stjärnorna slocknar i fönstren och alla goda dofter från gran, hyacint och pepparkakor tonar ut. Men man borde väl kunna göra något mysigt också av den här perioden? Istället för att riva av julplåstret liksom försiktigt låta den trappas ut steg för steg. Ja, så ska jag göra! En aktiv plan för mysigare oxveckor.

Hur jag tänker förgylla oxveckorna

Jag ska behålla julstjärnorna i fönstret. De ger ett vackert sken under mörka kvällar. De får i alla fall hänga januari ut – kanske längre. Varje år när jag plockar bort dem för tidigt känns hemmet så kalt ogästvänligt. Det felet ska jag inte upprepa.

Jag ska plocka bort allt tomterött och såklart allting riktigt juligt – men ersätta med vinrött, brunt och andra dova färger. Behöver ännu ett tag känslan av ombonad och trygghet.

Jag ska ta in nya fång ris – men av tall eller en istället för gran. Och låta det vintergröna fortsätta pryda fönster och bord.

Istället för tung julmat eller lätt vårmat ska jag laga varm, kryddig och billig mat. Som samtidigt är full av grönsaker och nyttigheter. Linsgryta, köttsoppa med klimp, olika redda grönsakssoppor med mjukbröd. Rotsaker i ugn, långkok av kyckling eller lamm i min römertopf. Sånt kött jag har mycket av i frysboxen.

Jag ska tillreda rykande heta drycker i överflöd – för värme och tröstande verkan. Golden milk, stora tebaljor, chaite, latte…

Jag ska köpa julnötterna som reas ut på mataffären och ställa fram i nya skålar.

Jag ska fortsätta tända stearinljus i överflöd.

Jag ska göra utflykter med familjen och njuta av vintervädret.

Jag ska bjuda hem kompisar på söndagsfika. Nej, glöggmingel är kanske inget för oxveckorna. Men att sitta och kura en eftermiddag och småprata runt ett fikabord – det uppskattar jag precis lika mycket.

Jag ska gå långa promenader med kompisar i telefon – eller åka flera varv runt skidspåret.

Jag ska städa och rensa i det lilla här hemma. Precis som min mormor Rut gjorde. Och trots att jag inte orkar med några stora åthävor ändå ta mig framåt bit för bit.

Och med anledning av det kommer jag på måndag dra igång ett litet specialtema för er som vill hänga på. Skriver mer om det imorgon!

11 januari, 2023

Under 2022 skrev jag 507 inlägg på bloggen. Allra flitigast var jag i juni, september och december – tre extremt bloggvänliga månader. I juni är det sommar, trädgård, saftkalas och skolavslutningar. I september är det skördetid, nystart (och val!). Och december är till ingens förvåning min absoluta högsäsong. I februari bloggade jag allra minst vilket förklaras med att jag opererades då.

Jag tycker själv att bloggen, som nu är inne på sitt 17e år, bara blir bättre. Och roligare att skriva. Men hur hittar du på saker att skriva om? frågade en bekant mig. Jag har ingen aning var idéerna kommer ifrån. Men det finns alltid något om jag bara tänker efter.

Jag har ingen tydlig planering för mina bloggveckor. Men oftast finns det 2-3 ideer på inlägg som behöver få lämna min hjärna. Och när de väl kommit ut har jag i regel några nya på lut. I vilken ordning de publiceras beror på vad som publicerats innan. Det får aldrig komma två liknande inlägg i rad. Och min målbild är att du som läser aldrig riktigt ska veta vad du kommer att få läsa om. Ifall du åtminstone en gång i veckan tänker –Åhfan! när du ser ämnesvalet eller vinkeln så har jag nått mitt mål. Jag försöker också verkligen att uppdatera i realtid – så mycket det bara går. Jag skriver om julaftonen redan på juldagen och bloggar om nyårsaftonen dagen därpå.

Det som slår mig när jag sammanställt de 20 inlägg som engagerade som mest på bloggen under 2022 – är hur ofantligt många kommentarer som skrivs. Hur levande kommentarsfältet är och hur ni interagerar med varandra. Svarar, tipsar och debatterar. Det är väldigt få kommentarer jag inte godkänner – för i regel är de arga och kritiska kommentarer både intressant och relevanta. Och jag vet ju att halva nöjet med en blogg är kommentarsfältet. Man läser bara inlägget en gång – men kanske kollar man kommentarsfältet tre gånger till för att se vad som skrivits.

Om det är något jag vill bli bättre på i år så är det att bli snabbare att svara på kommentarer. Problemet är att wordpress som jag bloggar i är uruselt i mobilen – men att det samtidigt är i mobilen jag godkänner de flesta kommentarer. Därför dröjer det ibland tills jag sitter vid min dator, innan jag kan svara på frågor som ställts. Ska diskutera detta med min webbutvecklare Josef för att se om det går att förbättra på något vis.

Hur som helst. STORT TACK till dig som följt mig under 2022. Vare sig du läser för att underhållas, tröstas, förfasas, irriteras eller förströs. Hoppas du vill hänga med under 2023 också.

MEST ENGAGERANDE INLÄGG 2022

20. Vilken mat ropar högst på dig? 116 kommentarer

Ett inlägg om frestelser och vad jag absolut inte kan motstå. Spännande att läsa alla kommentarer! Tänk att det finns folk som inte hör chipsen vråla?

19. Livet går väl inte ut på att undvika att vara ful? 109 kommentarer

Jag tog ett beslut om att utmana mina egna klädnojor under sommaren. Försöka sluta vara så självmedveten, hämmad och inriktad på att dölja problem. Istället fokusera mer på att ta fram det som jag gillar. NI var många som var peppade på samma sak!

18. Jag kan ligga dig till last och du får vara beroende av mig 118 kommentarer

Det är svårt att komma nära någon som aldrig visar något behov av en. Som aldrig ber en om någon tjänst, vill ha hjälp med barnpassning eller någonting annat praktiskt. Och där har jag själv tänkt väldigt aktivt på hur jag vill leva mitt liv. Att jag vill göra upp med den där självständigheten. Jag vill vara mer beroende av andra. Så skrev jag med anledning av #swedengate och när barnens kompisar inte får sitta med vid middagen.

17. Nu fokuserar jag på hälsan istället för ohälsan 131 kommentarer

I många år har jag brottats med ohälsa. Med stress, värkande kropp, med utmattning. När man mår dåligt handlar det bara om att försöka få bukt med det dåliga. Nu har jag dock mått bra ett längre tag så nu gör jag något som jag aldrig gjort förut – nu jobbar jag nämligen med min hälsa. Och det är så mycket mer lustfyllt och härligt! Precis detta skrev jag om i inlägget med 131 kommentarer.

16. Vad får dig att inte rösta? 141 kommentarer

Inför valet var jag nyfiken på att veta mer om personer som inte röstar. Varför de avstår och vad som skulle kunna förmå dem att börja rösta? Många intressanta inspel i debatten – även om de flesta som kommenterade gjorde det för att berätta att de visst röstade.

15. Alla som börjar banta drömmer om att sluta 145 kommentarer

Alla som börjar träna drömmer om att kunna fortsätta och alla som börjar banta drömmer om att kunna avsluta. Kanske är den inställningen nyckeln till varför det är så jobbigt att ändra sina kostvanor? Några insikter kring mina egna kostvanor har dock kommit efter åren i Viktväktarna – och jag skrev om dem här.

14. En trädgård som är grön på riktigt 148 kommentarer

Ett ryt ifrån-inlägg om något så oskyldigt som trädgårdar. Hade ingen aning om att det fanns ett sånt engagemang i dessa frågor!

13. Har jag lyssnat för lite eller pratat för tyst? 148 kommentarer

Känslan efter valnatten och en djup oro inför vart vårt land är på väg. Efter några månader med nytt styre kan jag inte påstå att jag blivit lugnad.

12. Att låååångtidsamma 152 kommentarer

Nästan inget väcker så mycket reaktioner som amning. Och långtidsamning särskilt. Jag ammade Ulf i nästan tre år.

11. Har du några smarta knep för stuglivet? 163 kommentarer

Som nybliven stugägare (tog över mormor och morfars gård förra året) efterlyste jag smarta hacks för stuglivet. Fick enormt många bra uppslag. Jag vaskade fram guldkorn och renskrev sedan tipsen till detta inlägg.

10. Gör din plikt, gör mormor stolt 169 kommentarer

Lite vänligt skäll, ett knippe milda förmaningar, en aning stränghet och en stor slev medkänsla och sunt förnuft. Allt i syfte att ingjuta mod och styrka till dig som läser.

Om min blogg fyller något högre syfte så hoppas jag själv att det är detta.

9. Operationsdag 172 kommentarer

Jag la upp en post precis innan jag skulle in på operation och kände mig rädd. I kommentarsfältet fick jag ett knippe milda förmaningar, en aning stränghet och en stor slev medkänsla och sunt förnuft. Det gav mig mod och styrka och var precis vad jag behövde.

8. Kan du hjälpa mig att sova bättre? 181 kommentarer

Det lyxigaste med att ha en blogg med ett levande kommentarsfält är att man utan att googla kan få hundra förslag, ideer och tips från folk som har samma problem som en själv men kanske kommit närmare lösningen.

7. Vad gör dina barn hemma? 208 kommentarer

Jag skrev vad mina barn gör hemma – och du skrev vad dina barn gör hemma och det var på det hela taget en väldigt intressant läsning.

6. Ska vi få snö i stöveln eller drunkna? 230 kommentarer

En förtvivlad önskan om att se den större bilden i valet och inte bara rösta med den närmsta mandatperioden i åtanke.

5. Feminism är inte att leva som man lär 230 kommentarer

Jag är så trött på att kvinnors liv ska vändas mot dem så fort de diskuterar jämställdhet. Så jag röt ifrån om saken – och några röt tillbaks.

4. Rösta gärna för din egen vinning 233 kommentarer

Några tankar om att när man röstar för den som har det sämst – är det faktiskt också en röst för ens egen vinning.

3. Är jag utmattad eller bara inkompetent 252 kommentarer

Förtvivlade funderingar från förra jullovet utan ork. Det här jullovet klarade jag däremot av samma saker utan direkta problem. Så jag kanske varken var utmattad eller inkompetent – utan bara en trött småbarnsmamma? Livet blir lättare när ens minsta barn snart är fyra. Hur kunde jag glömma det?

2. Små, små hälsoförändringar 301 kommentarer

Jädrar i min lilla låda vilket engagemang det blev när jag skrev om att äta chiafrön för bättre mättnadskänsla och att borsta tänderna tidigare på kvällen för att inte småäta. Jag tyckte att det var fängslande och intressant med alla kommentarer och starka känslor. Och jag är i backspegeln väldigt nöjd över att jag inte hymlar om sånt här bara för att slippa arga kommentarer.

För jag tycker faktiskt att det är renhårigare att berätta om vad man gjort för att gå ner i vikt – än att gå ner i vikt och sedan låtsas som att det hände medan man käkade pasta, praliner och bälgade vin. Vem blir hjälpt av det? Skrev sedan ett långt svar till kritiken jag fick i inlägget. Men det inlägget fick bara fyrtiotvå kommentarer. Buhu. Tycker själv att det var en av de bättre saker jag skrev under 2022.

1. Överanvända uttryck som måste skrotas 533 kommentarer

Så irriterade! Så roliga! Så förbannade! Vilken kommentarsfest. Och ni må tro att jag nu får skäll varje gång jag glömmer mig och kallar något för magiskt eller otrooooligt.

Till min glädje har jag dock sett flera skriva: det är sen juratiden och det är ockult. Wow! Tillsammans rensar vi upp språket – ett generiskt uttryck i taget. Håll Sverige Rent!

10 januari, 2023

Idag är sista dagen på lovet. Igår och idag har jag bara varit hemma med barnen och förberett för en ny termin. Städat, plockat, tvättat och försökt organisera lite efter jullovets kaos. Jag har sett fram emot den här vårterminen men nu när den strax ska börja känns det gruvsamt. Så fruktansvärt gruvsamt. Visserligen såg Charlotte till att min inbox hade noll olästa mail innan jag gick på jullov. Och så värst mycket nytt kan ju ändå inte ha hunnit hända medan jag var ledig. Men det är svårt att ställa om hjärnan till leverans och prestation. Allt som jag innan jul sköt på framtiden måste jag ta tag i nu.

Barnen som haft en övernattande kompis masade sig upp sent ur sängen idag, jag kokade varm choklad åt dem och tog fram den sista julosten. Ute fortsätter snön att vräka ner och de ska strax ut och åka skrana.

Jag övar på att istället för att irriterat säga

-Jag förstår inte varför jag är så trött

säga

-Jag förstår varför jag är så trött.

Hur kan man vara annat den tionde januari?

7 januari, 2023

Annas familj har precis åkt hem efter att ha varit här uppe i femton dagar varav tretton dagar spenderades hemma hos oss. Så glad över det – för vi har haft så otroligt mysigt ihop.

Veckan innan jul var familjerna så trötta efter jobb och sjukdom att vi bestämde oss för att verkligen gå all in för att få vila och återhämtning på lovet. Aktivt göra saker som fyller på energin. Kusinerna har ju så vansinnigt roligt ihop när de bara får leka i lugn och ro. Så vi har satsat på någon lite mer ordnad aktivitet varje dag – men däremellan lutrymme för att bara dona på med det man har lust till.

Här kommer jullovets sista bestyr.

Två dagar på jullovet delade vi upp oss. Papporna tog de tre äldsta barnen på skidutflykt till en koja i skogen. De fick kånka sin egen packning och de kämpade så bra.

Fram kom de strax innan mörkrets inbrott. Vilket jullovsäventyr! De skulle sova över en natt och hade med sig matsäck och sovsäckar. Tänk att det finns sådan här gratisstugor att låna – utan att behöva boka eller någonting. Sverige är fantastiskt!

Bertil fick till sin lycka en anledning att använda sin nya yxa och var ute i mörkret och gjorde upp ved att hålla varmt med.

Men medan papporna och storbarnen gjorde denna utflykt, drog jag och Anna och de två yngsta barnen in till stan och fick en hel förmiddag på loppis. Jag gjorde så många klädfynd!

Efter loppisturen drog Anna och fikade med en kompis och jag och Ulf åkte hem till Elina för att träffa mina gamla gymnasievänner och det senaste tillskottet på bebisfronten.

Så mysigt att få se några av sina äldsta vänner bli föräldrar.

Ulf hade sin tuffa skinnjacka och halsade mjölk direkt ur flaskan. Stenhård kille.

Sedan fick han kolla på Bolibompa så att vi kunde prata ostört. Ända tills Elinas stora barn kom hem och började roa honom på allvar.

Blir alltid lite rörd och gråtmild av att träffa mitt gamla gymnasiegäng. Är så otroligt tacksam över att vi fortfarande håller kontakten och finns för varandra och att man kan hoppa rakt in i det väsentliga när man ses. Noll startsträcka.

Dagen efter åkte Annas familj till farsan för några sista nätter.

Och då kom farmor ut och hälsade på oss och lämnade julklappar.

Så bra att ha några paket sparade så att inte julen blir ett antiklimax.

Farmor fick också öppna paket. Det blev i vanlig ordning en väggkalender med alla barn och barnbarn på bild. Jag fotar hela året med kalendern i åtanke. Och ger kalendrar (fast med olika foton i ) till farmor, gammor, morfar, gammelmoster Mia och gammelfaster Inger.

Dagen därpå mötte vi upp syrrans familj inne i stan igen för att klättra! Höstlovets klättring blev ju en succé värd att återupprepa. Annas man är instruktör så han säkrade både mig och barnen så att vi kunde klättra. Japp, jag vågar mig också så här högt. Det är svindlande och roligt!

Men medan barnen klättrade färdigt gick jag och Anna och simtränade några timmar och avslutade med bubbelpool och bastu.

Sedan drog vi hem till farsan för en trettondagsmiddag. Han hade en söt liten gran.

Och barnen hade hittat min och Annas gamla Barbielåda och givetvis blev de som förhäxade.

Även jag och Anna. Vi satt resten av eftermiddagen och valde outfits och frisyrer ihop med alla barn. Kendockan med svarta solglasögon…mmmmm vilken drömprins! Om man frågar Clara sex år.

När vi är hos pappa med alla kusiner tänker jag på hur underbart det hade varit om de bott här uppe istället för i Borås. Då hade vi kunnat ses ofta och äta middag ihop.

Å andra sidan hade de ju knappast varit hos oss i tretton dagar över jul om de bodde i närmsta stad. Och den sortens umgänge skapar ju en annan sorts närhet.

Efter middagen utbröt det skidskytteturnering.

Nerfgun med måltavla, stenhård tävlan och straffrundor i form av sit ups och gåtor. Jag och Anna går in i sånt här med blodigt allvar och hetsar upp oss och svär och hejar och ropar. Det älskar barnen såklart.

Men sedan blev det kväll och vi kramade med tårar i ögonen varandra hejdå efter ett underbart jullov ihop. Sedan drog vi hem för att packa. Dagen efter skulle vi nämligen åka på jullovets enda resa – till Jakobs mormor.

Jag har längtat så mycket efter att komma hit. Här blir man bortskämd med god mat och vila och barnen leker nonstop med gammor. En helt perfekt avslutning på vårt jullov. Önskar bara att vi kunnat stanna lite längre.

Första kvällen gick jag och Bertil en långpromenad.

Pudersnö på varje millimeter växtlighet.

Vi gick upp till kyrkan också

och in på kyrkogården

Väldigt vackert och stämningsfullt. Känner stor tacksamhet över det otroliga vintervädret vi haft detta jullov.

Sedan traskade vi hem igen och spelade ett parti Vändtia och UNO innan vi föste alla i säng i hopp om att börja vända tillbaka dygnet så smått.

Jag läste mig till sömns och vaknade imorse tämligen utsövd, till den här utsikten.

Jakob kallbadar varje morgon och idag var inget undantag. Men nu tog han också med sig 84-åriga gammor ner till ån för ett dopp. Hon bangade inte utan hoppade också i!

Men jag och pojkarna styrde istället stegen mot affären. Vi lät fordonsparken stå till förmån för apostlahästarna. Dåligt glid när snön vräker ner.

Barnen gick baklänges för att minska snömängden i ansiktet. Samma gula hus i sommarkostym.

Jag lovar att det här är färgfilm – i januari råkar det bara vara så här grått. Samma hus i sommarskrud ser lite färggladare ut.

Framåt marsch byns lilla lanthandel, för att välja lördagsgodis.

Fast först sopade Folke rent bron som snöat igen.

Efter att vi handlat traskade vi hem igen med yrsnö i ansiktet. Samma vy i midsommartid. Slutar aldrig fascineras av de skarpa, tydliga årstiderna här uppe.

Barnen besteg varje snödriva de kunde hitta

Och hjälptes broderligt åt när någon var tung i gumpen.

Hem kom vi så småningom, och åt lördagsgodis och spelade Bondespelet.

Och när jag för tredje gången i samma inlägg använder detta ord förstår jag om jag låter tjatig. Men jag vill jag ändå säga att jag är så tacksam för detta både vilsamma och omväxlande jullov. Med slalom, skridskor, längskidor och klättring. Spark och pulkaåkning, övernattning i skogen, simning och långpromenader. Men också många timmar med pussel, kortspel, pyssel och filmtittande i soffan. Bokläsning, julkakor och god mat med släkt och vänner. Nästan varje dag har jag somnat i soffan en stund och det har nog varit det skönaste av alltihop.

Att barnen blir äldre och mer självgående är inte så tokigt. Då njuter jag ännu mer av själva umgänget.

6 januari, 2023

Det var så vackert igår kväll, efter en dag när det fallit mängder med kall och fluffig pudersnö.

Och det fortsatte bara falla.

Gick ut med Essa för en kvällsrastning

Och tog med mig kameran för att fånga skönheten.

Tre infångade skönheter. Som var på rymmen härom natten så att jag och Anna fick stiga upp och dra täckbyxor över pyjamasen och jaga ihop dem. Elcentralen till stängslet hade nämligen rasat ner och elstängslet hade gått sönder på kuppen.

Roligare anledningar till att vara vaken nattetid finns ju. Men jag kan inte komma på någon.

Trots att jag inte satt upp ens hälften av alla ljusslingor jag hade uppe förra vintern så blir det en stor effekt när varje gren, kvist och plätt är täckt med reflekterande vit snö.

Väldigt skönt i det i övrigt kompakta mörker som råder på landet.

Min systers familj har rest härifrån nu. Men vi har fortfarande fem dagar av jullov så jag tänker glupskt njuta allihop. Äta de sista julkakorna, läsa klart en bok och spela spel med barnen.

Hoppas du får en fin fredag och helg!