Kategori: Claras vardag

Läsaren Sofia kom med en fin idé i mitt kommentarsfält. Så här skrev hon:

Jag är inne på min andra bonusfamilj nu. Och det är verkligen som natt och dag mellan den första och den andra. En tydlig skillnad är att den andra föräldern är mycket mer trygg i sin föräldraroll i denna relation. Det gör att jag kan bara få vara Sofie och inte behöva kliva in som förälder. Vore kul om du Clara kunde skriva ett bonusfamiljen-hack-inlägg så får vi tipsa varandra i kommentarsfältet.

Klart vi ska göra ett sånt inlägg! Själv känner jag mig ännu alldeles för grön på ämnet bonusfamilj, för att kunna skriva ett sådant inlägg. Däremot tar jag med glädje emot era bästa tips och förslag för bonusfamiljer och allting som rör den saken. Både om du själva har en bonusfamilj – eller om du är uppvuxen i en!

I måndags rullade jag med bil mot Härnösand och Hernö Gin Hotell för att möta upp Malin på skrivresa. Hon i sin tur hade startat resan i Kalmar och mellanlandat i Stockholm på vägen upp.

Jag var både peppad och lite stressad. Peppad på att få träffa Malin, bo på hotel och äta gott. Stressad över att jag lovat min förläggare att leverera slutmanus på torsdagen. Så jag visste att jag inte fick slarva bort den här resan!

Det blev ett kärt återseende i Härnösand! Jag har inte träffat Malin sedan i oktober, på vår förra skrivresa.

Vi checkade in…

…och hade fått ett helt UNDERBART rum på översta våningen!

Mysigt möblerat med både matbord, soffor och säng att jobba ifrån. Vi gillar att halvligga och jobba nämligen. Och lämnar helst inte vårt rum.

Utsikten var slående.

Sängen var superskön

Och badrummet var smakfullt inrett.

Vi skyndade oss att packa upp våra saker och göra oss hemmastadda.

På våra skrivresor finns tyvärr sällan tid att se sig omkring. Vi vill bo trevligt men har sedan fullt upp under dagarna med att skriva. Desto viktigare med ett bra rum!

Vi inledde dock skrivresan med en promenad till Hemköp för att köpa lite ost och chark att äta på rummet.

Och så avnjöt vi dessa små rabarberbakelser från hotellet. Samtidigt som vi gjorde vårt bästa för att prata ikapp allt vi inte hinner avhandla då vi hörs i vardagen för att podda. Det är inte lite, det.

Motvilligt intog vi sedan varsitt soffhörn och började skriva så tangentborden svettades.

Till middagen svidade vi om och gick ner i restaurangen.

Malin åt goda vegetariska majsbiffar

Och jag åt också gott och drack en Gintolerant och sedan en Punchless. Hernö Gin är ju världskända för sitt gindistilleri, så det var lite synd kanske att jag valde alkoholfritt? Men dessa drinkar var i alla fall superba!

Efter maten satt vi kvar och pratade och pratade och pratade tills vi äntligen fick tummen ur att gå upp och skriva lite till.

Det är lätt att få skrivro med den här utsikten!

Morgonen därpå ställde jag klockan på sju och smög ner till gymmet för en timmes träning. När jag kom tillbaka hade Malin vaknat och vi duschade och gjorde oss iordning. Älskar att stå och sminka mig med Malin, låna produkter, lyssna på någon podd tillsammans och recensera vad vi hör. Och skratta. Skrattar så mycket med Malin! Vi är lika virriga och slarviga båda två så hälften av dagarna går åt att leta saker vi tappat bort i röran vi själva skapar.

Hotellet är så fint inrett med inslag av natur överallt. Lurviga fårskinn, trä, sitsar av vackert patinerat skinn och många gröna växter.

Frukosten var toppen!

Och det var en så vacker utsikt från restaurangen.

Efter frukosten satt jag på vår takterass och arbetade. Det blåste kallt men när jag la dynorna på golvet hamnade jag i lä och då gick det bra att sitta ute.

Avbrott för lunch!

Åt en otrolig fetaostbiff med rödvinssky.

Och efter lunchen tog vi skrivuppehåll för att istället fota nya bilder. När vi ses viger vi mycket tid åt att fota poddbilder för kommande avsnitt. Tyvärr blåste det så hemskt att vi fick fota det mesta inne.

Och jag fick göra avbrott i fotograferingen för att bolla manus med Erica som är min redaktör.

Efter en produktiv dag blev det äntligen dags för middag!

Gick ner i restaurangen.

Trappfotot.

Malin var svinsnygg!

Den dagen blev det pizza till middag.

Väldigt gott!

Sista heldagen spenderade jag huvudsakligen framför datorn. Malin låg i ena soffan och jag i den andra och vi skrev koncentrerat.

Och sedan tog vi en sen middag. Trerätters denna gång!

Malin tog confiterad purjolök som förrätt

Och jag en hummerrilette med ramslöksmousse

Som huvudrätt blev det örtbakad kalvrulle med sötpotatispuré, ramslöksolja och riven manchego. Fruktansvärt gott!

Och desserten blev en baskisk chokladcheescake med marconamandlar och hallon.

Efter maten hängde vi kvar i baren. Det var stimmigt och mysigt och fullt med folk som firade lill-lördag.

Vi bad bartendern göra oss varsin drink på Hernö Gin.

Det blev en Umami och en Sweet. Den ljusrosa drinken som blev min favorit innehöll Hernö Navy Strength Gin, tomat, jäst, jordgubb, röd söt vermouth och vit soya. Låter knasigt men smakade utsökt.

Kan tipsa om att Hernö Gin Destilleri ligger tio minuter från hotellet och erbjuder guidade visningar och provsmakningar. Vi hade tänkt göra det (Malin är galen i GT) men det hanns inte med i allt skrivande.

Så fint att få sitta och surra ett tag i baren. Här försöker Malin förstå vad bartendern förklarar om soja i drinkar!

När vi druckit upp gick vi till rummet, sminkade av oss, la varsin ansiktsmask, länsade godiset i minibaren och slog på Bridesmaids. För den hann vi aldrig se färdigt på skrivresan i oktober. Och nu hann vi bara med en bit i mitten, så vi måste absolut boka in en ny skrivresa för att få se färdigt.

Nu är jag hemma och jag är så glad och nöjd med vår skrivresa! Att jag ”bara” behövde åka tre timmar istället för över halva landet. Att vi bodde så mysigt och åt så gott. Att jag fick färdigt mitt manus på resan. Att jag steg upp tidigt och tränade varje morgon så att jag skulle ha ett lugn i kroppen och klara av att sitta stilla Samt att jag och Malin inte bara hann planera sommarpodden och fota bilder utan också prata om allting vi aldrig hinner annars. ÄLSKAR mina skrivresor med Malin och ny standard är absolut att göra en på hösten och en på våren. Får se var i landet vi åker nästa gång!

Hej på er! Jag är just nu på poddkonferens och skrivresa med Malin. Mest skrivresa, eftersom jag har lämning av mitt manus denna vecka. Skriver allt jag orkar och förmår för att sedan få komma hem med mitt färdiga manuskript i datorn och med ett betydligt lättare sinne. Märker nämligen hur mycket bandbredd bokskrivandet tar i anspråk. Och det tar från precis samma källa som bloggen. Vilket gör det lite svårt att hinna dela recept, pyssel, husmorstips och hemmafix. Allt sånt går nämligen rakt in i boken. Men snart, snart är det klart.

Jag bloggade ju igår om när jag rensade bokhyllan och vilka insikter det gav mig. En sak jag inte skrev om men noterade var alla böcker om stresshantering jag äger. Läste väldigt många under en period i mitt liv. Nu känner jag absolut inget behov av dem. Jag kollade på min arbetsbelastning fram till sommaren och den är helt rimlig. Istället för en fulltjock maj har jag några enstaka samarbeten kvar. Jag ska också spela in åtta sommaravsnitt av podden innan semestern – samt korra bokmanus. Men annars är det rätt lugnt och skönt. Precis som jag kämpat för i så många år, men haft så svårt att få till.

Hejsvejs nu måste jag skriva vidare!

Jag rensade bokhyllan förra veckan. Sorterade ut sånt jag lånat och glömt att lämna tillbaka, som underbara Ditte Människobarn. Hittade favoritboken jag letat efter. Den blå rullgardinen hade glidit in och gömt sig mellan Middlemarch och Krusenstjernas Älskande par. Sedan plockade jag bort sånt jag försökt med men aldrig riktigt fastnat för. Som en pocket med Agnes Lidbecks Förlåten.

Några volymer fick mig dock att stanna upp och tveka. Vad ska hända med alla mina hönsböcker?

De måste stanna!

Snälla nån, du har ju inte öppnat dem på flera år?

Men jag är ju en hönsmänniska i själ och hjärta, jag är en sån som har hönor.

Sen när då? Du sa ju själv att de skiter överallt. Att det är jobbigt att rensa hönsbrädet och leta gömda ägg i trädgården och att någon stackare alltid blir en hackkyckling. Och i slutändan blir det inte så många ägg och då måste du ändå köpa fler från ICA för att kunna göra din himla pannkaka.

Stark identitetskris infann sig efter att ha resonerat med mig själv. Är jag inte en person som bara har ett kort uppehåll från höns? Är jag istället en helt vanlig hönsfri människa? Ja, det verkar så.

När jag kom till traven med gamla Gård & Torp-tidningar tog det stopp igen. De hade sparats för en framtid när jag skulle renovera, planera nya utbyggnader och modifikationer av mitt hem. De ville jag inte heller slänga, för där finns ju så mycket matnyttigt och fint. Men när jag bläddrade igenom dem fann jag ingen inspiration, bara en stor tyngd över bröstet. De måste ut ur mitt liv! Sedan tog jag mig modigt an samlingen av Allt om trädgård och la utan att blinka allting i en hög för bortskänkes.

Ärligt talat är jag inte lika intresserad av renovera längre. Och jag känner mig väldigt färdig med att ha tusen plantor och djur som ständigt pockar på uppmärksamhet. Kanske kommer lusten tillbaka igen? Men om jag inte vågar välja bort kommer det saknas energi att välja nytt.

Vem är jag nu? Det ska bli spännande att upptäcka.

Glimmers är ett uttryck för de där små, vardagliga ögonblicken som skänker glädje och frid. Den direkta motpolen till triggers de vill säga. Och jag vill beskriva glimmers som de där små lyckoilen som rusar igenom en ibland och försvinner bort nästan innan man hinner fånga dem. Mitt liv är fyllt av glimmers dessa dagar:

Att blir väckt av svala kyssar, varje dag innan han går till jobbet. Han doftar nyduschat och parfym mot min varma hud.

När jag kommer hem efter ett kvällsmöte i byn och han sitter och lär storpojkarna ett nytt brädspel och har samtidigt ställt iordning så att Uffe kan måla Warhammer bredvid.

Att somna på hans axel med hans hjärtljud mot min tinning.

När jag kommer hem sent och ska lägga lillen. Lite orolig över hur bråkigt det kan tänkas bli, när han är så övertrött. Men han redan fått sitt kvällsfika, blivit borstad på och krupit i säng för natten.

Att ligga tätt ihop, dricka kaffe i sängen och lösa Dagens 4 i DN på helgmornarna.

Att sätta mig vid dukat bord med sex killar. Äta maten han lagat åt oss, som är så god! Sitta och utbyta hemliga, roade ögonkast över pojkarnas samtal, ret och diskussioner.

När Uffe rusat hem från fritids, stormar in genom verandan utan att hinna säga hej till mig och istället ropar ”Har Marcus kommit hem ännu?!”

När han säger ”Du behöver aldrig oroa dig för det där igen, älskling. Jag kommer hjälpa dig”. Och så gör han det!

När man fyller fyrtio år kan man ju göra bokslut, i alla fall av den första halvan av vuxenlivet. Kanske är man fylld av ånger över sånt som inte blev? Eller blev – men inte blev bra? Men jag försöker istället tänka på vad som blev lyckat. Besluten jag inte ångrar.

Jag är så nöjd med att jag…

Gifte mig och skaffade barn tidigt, trots att en hel del personer avrådde mig. Ångrar det inte en sekund! Det är roligt att vara mamma till en femtonåring när man precis fyllt fyrtio. Och det är fantastiskt att ha fått uppleva att bli vuxen och förälder tillsammans med sin tonårskärlek.

Att jag väntade med alkoholdebuten tills jag fyllde trettio. Har aldrig lärt mig att dricka efter det och är fortfarande extremt måttlig. I princip nykterist, vilket jag planerar att fortsätta vara. Det är så skönt att ha lyckats dodgea åtminstone EN last här i livet.

Att jag startade företag 2011 och sa upp mig. Det var svinläskigt och har stundtals varit tufft men det var den enda vägen för mig.

Att jag bloggat på i 20 år och fortsatt trots den utbredda bloggpesten som drog över landet och ödelade i princip hela communityn. Tjugo år senare älskar jag det om möjligt ännu mer.

Att jag tog tag i hälsan och träningen 2020. Det kändes sent redan då – men bättre sent än aldrig.

Att jag tog in Charlotte och Erica i mitt företag för snart tio år sedan: Charlotte som assistent och administratör och Erica som redaktör och allmänt bollplank. Det har hjälpt mig så otroligt mycket.

Att jag och Anna köpte ut vår moster ur huset vi ärvde från mormor och morfar och bestämde oss för att behålla det! Nu får moster och alla som vill komma och hälsa på. Men det är vår stuga och vi har ansvaret för den och det känns både ansvarsfullt, läskigt och roligt.

Att jag tackade ja till att resa med UNICEF så att jag där lärde känna Malin bättre, som är en sån viktig person för mig och som jag nu får podda med varje vecka. Vilket jag verkligen älskar!

Att jag litar på människor, även fast jag blivit sviken och bränd några gånger. Det är ändå värt att lita på människor. De flesta svek ju inte så tänk vad mycket jag hade gått miste om ifall jag varit för misstänksam och cynisk?!

Det finns så mycket roligt att se fram emot den närmsta tiden. Här är några av alla saker jag längtar efter.

Vårstäda på torpet! Snart ska vi öppna torpet för säsongen och vårstäda. Torpet undrar du? Jo, det fina är att Marcus har ett litet torp precis utanför byn. Ett mycket enkelt sådan utan rinnande vatten eller elektricitet och där ska vi vara och röja och rensa. Jag ska ta med mig städgrejer och skura allting grundligt!

Demonstrera på 1a maj. Känns viktigare än någonsin, särskilt med tanke på att det är valår.

Öppningen av sommarstugan. Alltså den jag har med min syster uppe vid polcirkeln. Vi ska gå med röjsåg längs med sjön så att vi får bort sly som håller på att förstöra utsikten. Elda skräp, ta fram utemöbler och grilla korv till lunch. Somna sotiga, svettiga och lyckliga om kvällarna.

Ny skrivresa med Malin. Behöver få färdigt sista delarna till nya boken och planera upp sommarpodden.

40-årsfest i trädgården i juni. GUD som jag längtar. Ska bjuda in massor av folk, har lejt bort all mat och ska bara bara bara ha roligt. Det var så vansinnigt längesedan jag hade fest.

Planera min Italienresa. I 40-årspresent till mig själv ska jag åka till Italien. Rom, Neapel, Ischia och Procida. Längtar så att jag spricker!

Att ta emot försommaren. Gå långpromenader i klorofyllgröna skogar, lyssna på fågelsång och se tranorna som flyger över himlen. Här är utsikten från berget bakom mitt hus.

Skolavslutning. Bertil slutar åttan, Folke slutar femman och Uffe slutar förskoleklass. Älskar att ordna skolavslutningsfika för släkt och vänner.

-Gode gud. Den här tiden om ett år måste mitt liv vara annorlunda. Så här kan det inte fortsätta.

Jag lutade mig framåt, blundade och blåste ut ljusen på tårtan. Syrran, jag och alla ungarna var i stugan. De hade hängt upp ballonger, bakat och slagit in paket. De firade och sjöng för mig, men inuti kändes det mörkt. Det var svårt att fylla 39 och vara så olycklig över det år som jag förstod låg framför mig.

Några veckor senare – när tiden för skilsmässan närmade sig – var jag på en gudstjänst. Efteråt kom en kvinna fram.

-Jag känner så starkt att jag har en hälsning till dig. Gud säger att han ser vad du längtar efter. Ditt hjärtas innersta längtan. Han vet den.

Jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna. Var det så? Var det så att han såg mig i mitt mörker och hade en plan för mig? Var jag verkligen inte så ensam som jag kände mig?

Idag fyller jag 40 år. Min önskning slog in! Jag är så lycklig och mår så bra och ser fram emot allting roligt som väntar mig i livet. Och när jag blundar och blåser ut ljusen så önskar jag att allting ska få fortsätta. Bara fortsätta vara precis som det är just nu.

Ibland blir jag så självmedveten när jag bloggar eller poddar. Sådär att jag nästan förlamas. ”Det här kan någon plocka isär. Det här kan man verkligen skratta åt för att det är så fånigt. Det här är självupptaget och det här är ointressant”.

De tankarna kan vara vettiga och sanna. Och som skapande person är förmågan till självkritik väldigt viktig. Men inte när den blir förlamande. Så då brukar jag tänka på en annan sak. Och det är att det krävs mod för att skapa sånt som andra kan ta del av. För det är att göra sig sårbar.

Det lättaste som finns är däremot att sitta på sidan av och döma. Att själv aldrig uttrycka sig eller skapa något och därmed inte riskera någon kritik.

Jag tänker tillbaka på när jag gick musik på gymnasiet och man hela tiden skulle uppträda. Nej det blev inte alltid så bra och det lät inte alltid fantastiskt. Men bara att man tillhörde den lilla grupp ungdomar som faktiskt vågade gå fram och ställa sig på scenen och bjuda på sig själv – det var värt något. Och det var i alla händelser modigare än att stå och lyssna med rynkad näsa.

Det är tur att det finns dårar i världen som tror att de har något att bidra med. Något att säga, visa, skriva, skapa och komponera. Något som andra skulle kunna ha glädje av. Det är nämligen både läskigt och svårt att göra. Medan det lättaste som finns är att sitta bredvid.

När någon varningsblinkar hetsigt åt en och man hinner fundera på om man glömt släcka helljuset. För att bakom nästa kurva stå öga mot öga med en älgtjur.

När man till vilken främmande kvinna som helst kan viska har du en tampong? Och så får man det hemliga handskaket med tampongen i handflatan. Och man får den utan frågor, och betalar tillbaka genom att nästa gång ge en tampong till en annan kvinna i nöd.

När man svettig och ledsen lämnar en gråtande unge på förskolan och möter en annan förälder i trappen. För en sekund möts blickarna. De medlidsamma, vänliga ögonen fulla av samförstånd.

När en granne helt spontant kommer förbi med en korg trädgårdsäpplen som bara är i vägen på deras gräsmatta.

När någon springer efter en på parkeringen för att man glömt purjolöken på bandet när man storhandlade.

När man åker tåg med en arg ettåring och passageraren bredvid börjar gulla och busa med ens barn.

”Du får gå före oss” när man hamnar i kön bakom det ostressade pensionärsparet som ser ens jäktade uppsyn.

Det är på de vardagliga vänligheterna och omtanken om andra som civilisationen vilar.