Som jag nämnde i lördags vaknade jag med en helt blank dag framför mig. Och en ovanlig – men obändig – lust till att städa köket. För även om vi städar det varje vecka så är det ju saker man inte hinner med i den vardagliga städningen. Lister, skåpluckor, knoppar, att dammsuga ur lådor och sånt där. Och jag har liksom inte haft inspiration till att göra fint i köket efter jul, eftersom hela rummet haft en fadd känsla. Det har behövts en grundstädning, som ingen av oss haft ork till. Förrän nu.

Fläckig spis med äckliga fettiga oljeflaskor.

Hyllplan i behov av både dammsugning och en rejäla urdiskning.

En kletig känsla i hela köket som inte inspirerar till att släppa in vårvinterljuset i februari..

En fullkomligt fallerad ordning i alla lådor och igen som hittar någonting längre. Men här kommer en riktigt långrandig redogörelse för hur städningen framskred.

Jag satte igång vid halv elva på förmiddagen. Farmor kom och hälsade på och lekte med barnen och Jakob donade på med andra projekt här hemma. Jag satte på en bra ljudbok (Förnuft och Känsla av Jane Austen) sedan tog jag på mig träningskläder och dukade fram rengöringsprodukter, dammsugare och fräscha svampar och trasor. Därefter började jag i ena hörnet i köket. Nämligen med spisen.

Först tog jag loss det fettkladdiga filtret från köksfläkten och la i blöt med diskmedel och såpa. Sedan torkade jag ren fläkten utanpå och inuti. Därefter tog jag loss alla järndelar från gasspisen och la i blöt i såpvatten i badkaret. Och så tog jag itu med ugnen som var riktigt vidrig.

Tog först loss ugnsgallren på sidorna och la i blöt. Smorde in hela ugnen med outspädd såpa och körde den på 175 grader i 20 minuter. Hällde också lite vatten på botten för att ångan skulle hjälpa till att lösa upp smutsen. Sedan lät jag ugnen svalna. Skrubbade hela insidan med svinto och torkade bort all såpa. Trasan var kolsvart….mmmmm så skönt att bli av med allt äckelpäckel. Därefter plockade jag loss glasen till luckan och diskade dem noggrant innan Jakob monterade tillbaka dem. Det bästa när man städar är att diska otympliga saker i dusch eller badkar. Hyllplan till kylskåp, lådor till frysen, glas till spisen etc. Där kan man slabba på med vatten bäst man vill.

Jakob passade samtidigt på att byta ut knopparna i köket. Träknopparna från Norrgavel har gått sönder en efter en och så nu har vi bytt till funkisknoppar från Byggfabriken istället.

Jag gick från vänster till höger i köket och svepte över alla ytor. Tömde kryddskåpet och torkade rent alla förpackningar. Diskade ur sockerströaren och hällde ihop kryddor av samma sort. Dammsög bakom alla lådor, sorterade om och torkade ur varje hyllpan. Rensade bort saker som inte används och gjorde ny ordning i lådor och skåp.

Jag skrubbade bröstpanelen och bröstlisten full med damm och fettrester. Tog golvlisterna med svamp och diskmedel. Dammsög elementet och torkade rent alla skåpluckor. Rengjorde alla köksmaskiner som står framme och städade ur och organiserade om städskåpet. Diskade alla prydnadsgrejer som stått på hyllor och sorterade och dammsög skafferiet. Avslutade sedan med att frosta av frysen. -23 grader ute så det passade perfekt!

Och när jag trodde att jag var färdig fortsatte jag lite till. Jag skruvade ner skomakarlampan ovanför köksbänken. Diskade rent glaset och tvättade upp den virkade duken ovanpå som var flottig och dammig. Slutligen tog jag ner gardinstången och torkade ren den och slängde gardinringarna i lite vatten med diskmedel för att få bort allt flott. När jag torkat varje synlig och osynlig yta i köket fick Jakob ta askan ur spisen och sedan linoljeskura köket grundligt några varv. Vattnet var gråbrunt.

Och när allt detta var klart kom belöningen: att få skylta om på alla hyllor och bytta gardiner. Var färdig först vid halv åtta på kvällen – vid gott mod men aningens ont i ryggen. Avslutade lördagen med att krypa ner i ett hett bad, göra en hårinpackning och läsa bok. Så glad över att ha fått gå i mål med någonting jag föresatt mig.

Om jag får städa ifred, lyssna på något bra och göra det grundligt i mitt eget tempo – ja då tycker jag att städning kan vara ganska roligt. Eller kanske inte roligt direkt – men tillfredsställande.

och ännu mer efteråt

När jag får plocka fram nytt porslin, nya kantband

Och nya bonader. Den här har min farmor broderat och brickbandet köpte jag för en tia på loppis på jullovet.

Idag har jag njutit av att äta lunch i mitt nystädade kök.

Och att få sitta inne och skriva – för ute vräker det ner snö och blåser så att hela huset knakar.

Gardinen har jag fått av min syster, den har hon sytt av gamla kökshanddukar.

Så skönt att se sig omkring och veta att ingenting i rummet är infettat och äckligt. Att det är ordning bakom varje lucka och skåp. Till och med den här listen där durkslagen hänger tog jag lös, sprayade med diskmedel och sköljde av med duschslang.

Det enda som inte rengjordes var mikron – för den städade jag förra helgen. Och kylskåpet – för det överlåter jag med varm hand till Jakob.

Och nu? Vad händer nu? Ja, nu är det bara att börja om med nedskitandet!

Fredagsmorgon med ytterst vag fredagskänsla. Jag är krasslig och har fått ställa in träningen. Har en enorm hög med jobb att hugga tag i och ganska låga förväntningar på helgen. Sitter på Albins arkitektkontor i byn och jobbar idag, för att få miljöombyte och fokus. Så att jag inte kan fly till tvätthögarna eller disken. Albin dividerar med någon om det renoverade badhuset i kommunen, vars utformning han har ansvar för. I rummet bredvid hör jag Jakobs lågmälda mummel med patienter.

Jag behöver komma vidare med min bok och tänka ut hela formen. Exakt vad som ska komma när – och hur? Det är ett mentalt krävande arbete eftersom prestationsångesten och tvivlet biter sig fast vid mig. Säger åt mig att ge upp för att det är för svårt. Istället återvända till tvätthögarna och disken.

Ikväll kommer jag i alla fall att lyssna på Erica som sänder Karlavagnen i P4 22.30. Ett tips till alla som saknar Ericas varma, trygga röst från En Underbar Pod. Så otroligt mallig över min duktiga vän och kollega.

Åh jag har så många bilder att visa från de senaste dagarna men jag tror att vi får börja med torsdagen.

Då var Uffe omöjlig att söva och jag var uppe och nattsuddade och slog in julklappar.

Tar alltid så mycket tid och är ett evigt letande i alla paketgömmor där jag stoppat undan sånt jag kommit över under året och som kan bli en fin julklapp.

Men med glögg, lack, julmusik och gott om tid så är det en ganska mysig aktivitet.

Doften av lack måste man ju uppleva åtminstone en gång i december för att det ska kännas som jul.

Slå in paket med lackstång

Fruktansvärt brandfarligt med alla papper, snören och tända ljus.

I år hade jag inget tema på inslagningen utan använde alla udda pappersstumpar som fanns.

Somligt blev fint och annat blev mest snabbt.

På fredagen vaknade jag tidigt eftersom min systers familj kom med morgontåget från Borås.

Uffe var redo i tomtedräkt.

Och jag var lycklig över att julhelgen utlovade fenomenalt vinterväder.

Förberedde julmat genom att steka en hel del saker – så att det bara skulle vara att värma på till julafton. Som prinskorvarna. Punschverandan är ovärderlig när det vankas storkalas och man saknar kylutrymmen.

Sedan kom då kusinerna till allas stora glädje! Och när vi fikat drog vi ut.

För att njuta vintern

Och mata fåren

Bra att sätta mina systerdöttrar i arbete

Vi fyllde nytt hö i hela fårhuset, bytte vatten och gosade.

Fåren ska väl också ha något fint till jul.

Allt var täckt av ett lager frost.

Och storbarnen drog iväg för att åka skrana i mördarbacken.

Medan jag och Anna tog en sparktur med småttingarna.

Just innan det blev mörkt.

Röda julvimpeln hade hängts upp vid entrén tidigare den dagen.

Och jag förpackade en julgrupp i först en dunjacka och sedan en yllefilt – för att leverera med sparklåda.

Min farmor drev en blomsteraffär och pappa har berättat med fasa om hur han och brorsorna fick agera blomsterbud hela jularna och sparka bygden runt och lämna julgrupper i alla gårdar. De frös som hundar – för det var kalla vintrar i Lappland på femtiotalet – och när de skulle överlämna blommorna skickade de in den yngste brodern i huset eftersom han var så liten och söt och eventuellt kunde generera några karameller som tack från husmodern.

Hela familjen arbetade så hårt under jularna att min pappa aldrig riktigt återfått någon kärlek till den högtiden.

Vi yngre Lidströmare levererar dock enstaka blomsterbud med glädje.

Och himlen hade bestämt sig för att matcha Anna

Vi är inte bara rödstrumpor i vår släkt – vi gillar röda mössor också!

Dunjacka, ullunderställ och polyverboots. Då klarar man -21 grader.

Så fint efter vår lilla byaväg.

Hälsade på grannens vackra häst.

Och övade sparkteknik med de små.

Hem till Charlotte skulle vi för att leverera julklapp. Praktiskt och trevlig att bo på samma grusväg som sin kollega.

Sedan sparkade vi hemåt igen

Med röda kinder och frostvitt hår skyndade vi oss in i värmen.

Vi hade en hel del julförberedelser att stå i. Folke och Clemens griljerade skinka, Anna slog in sina sista paket, jag förberedde julfrukosten…

Och kvällen avslutades för barnen framför julkalendern.

Sedan lyckades vi få i säng alla överpeppade ungar så att vi i lugn och ro kunde göra klart de sista julförberedelserna inför julaftonen.

Men mer om det i kommande inlägg.

Jag älskar nagellack som går i rött, korall och orange. Men jag älskar det inte så mycket att jag behöver sju nästan identiska flaskor med färg. Men så här är det ofta när man är slarvig.

Efter att jag städat hallen, groventrén, badrumsförvaringen och tömt alla mina handväskor hade jag skramlat ihop till sju lack som alla är med eller mindre torkade. Och knappt till hälften använda. Att inte ha ordning på sina grejer är både dyrt och dåligt för miljön. Det är något jag ofta konstaterar och bannar mig själv för. Vare sig det handlar om nagellack eller att hitta igen fingervantarna, pennvässaren eller gummisnoddarna just när man behöver dem.

Men jag försöker för att bli bättre och jag tycker att jag gör framsteg på organisationsfronten. Skam är en bra drivkraft.

(Efter att jag fotat bilden hittade jag ytterligare ett rött lack i botten av höstolen i hallen. Just det lackets försvinnande är jag dock inte skyldig till. Hoppas jag)

Det här blev en mysig ensamhelg för mig och Ulf eftersom både Jakob och brorsorna är bortresta. På fredagen tog jag itu med projekt putsa fönsterna. Hann inte så långt men skönt att vara igång i alla fall.

Längtar till det också är dags för projekt putsa utväxten i håret. Men får stå ut en vecka till innan dess.

Essa har det lite kämpigt. Hon är deprimerad.

Efter två veckor utan sin husse har hon slutat äta. Hon slutade ju att äta direkt men kom så småningom igång igen. Men när också storbarnen reste hemifrån fick hon definitivt nog. Hon är en sån dramatisk varelse. Om hon var en tjej skulle hon vara emo och klottra dikter på insidan skåpet i skolan.

Jag lockar och pockar med falukorv och leverpastej och hon äter litegrann men ingenting av sitt foder. Tur att hela flocken kommer samlas igen imorgon.

Jag och Ulf påbörjade också projektet med att tömma alla gamla sommarblommor från sina zinkkrukor, kratta rent runt om och fylla på med ny jord.

Så glad att jag var så noggrann i höstas. Skottade ut all krukjord från mina terrakottakrukor i en stor presenning som jag sedan täckte över. Tvättade krukorna och ställde undan prydligt. Nu skottar jag tillbaka jorden igen och blandar upp med lite gödsel.

Essas bästa tuggben är alla renhorn som pojkarna drar hem från skogen.

Jag blir så ivrig när jag håller på med trädgården att jag glömmer att äta, dricka och gå på toaletten. Tur Ulf sansar mig.

Det blev en middag bestående av mjölk och kall falukorv skuren direkt från ringen. Man ska inte krångla till det om man inte är i knussligt sällskap.

Efter den stärkande måltiden följde gymnastiserande.

Sedan la jag Ulf för natten och gick ut i trädgården igen.

Fixade det sista med alla sommarblommorna på farstubron. De andra planteringarna kvarstår ännu att ordna. Det är egentligen i tidigaste laget för ännu finns risk för nattfrost. Men jag är beredd med fiberdukar vid minusgrader och kan dessutom lyfta in krukorna på bron om det kommer någon riktigt kall natt.

Jag är ju inte mycket för att dra upp från frö. Det kanske jag blir när jag får mitt växthus och har bättre plats för allting? Hoppas! Det skulle ju spara en del pengar i alla fall. För mest älskar jag att köpa ”färdiga” sommarblommor – det är som att måla när man kombinerar dem och funderar på vilka varianter som gifter sig bäst. Även i år blev det en entrérabatt med gula tagetes, röda pelargoner och dahlior i citrongult. Färger som man blir glad av.

Jamen titta själva!

Fler färgkombinationer som gör mig glad.

Satt ute länge och gungade i min hängstol och lyssnade på kakafonin av fåglar nere ifrån lillsjön.

Men tillslut gick jag i alla fall in och gjorde kvällsfika.

Essa var melankolisk och låg och tänkte tillbaka på den gamla goda tiden, innan flocken bara bestod av henne och den där idioten med kameran.

Nästa morgon väckte Ulf mig vid 05.30 och vi åt en tidig frukost, gjorde oss iordning och gick ut.

Jag hade min blommiga kjol som jag köpte på loppis i Göteborg och en tröja ifrån Arket. Samt fem år gamla (ursköna) Adidas. När klockan blivit efter skam (istället för före) drog vi till Umeå för att äta brunch hemma hos min bästis Elina.

Så otroligt gott och trevligt!

Essa och Flora fick bekanta sig med varandra och Essa åt upp innehållet i Floras matskål. Så mycket sörjer hon inte sin förlorade husse att hon inte är beredd att hetsäta andra hundars mat när hon får chansen.

Vi blev kvar där hela dagen. Jag och Elina gick på långpromenad med hundarna längs sjön medan storbarnen som Uffe älskar lekte med och passade honom. Sedan följdes vi åt och köpte lördagsgodis och därefter satt jag och Elina i solen och pratade bort några timmar.

Hem kom jag vid femtiden igen och då visade termometern 18 grader.

Jag spolade upp ett bad till Ulf. Hade gärna gjort honom sällskap om det inte varit för trångt för min bak. Så småningom kraschade Ulf av trötthet och då la jag honom i hans egen säng och fortsatte sedan arbeta i trädgården till sent in på kvällen. När jag får arbeta i trädgården är jag så lycklig och så avslappnad. Trots att det kan vara fysiskt tungt.

Essa gjorde mig sällskap. Men vad är det hon fått korn på?

Jo grannkatten Svea som svassade frestande nära. Hon verkar känna till Essas revir lika bra som Essa själv och vet att hon inte får gå från gården. När hon tröttnat på Essas närmanden hoppar hon bara ut genom häcken och sätter sig där och tittar.

Imorse väcktes jag tidigt igen och kände mig riktigt manglad. Ändå underbart att kunna sitta ute sju på morgonen utan att frysa. Drack en ansenlig mängd starkt kaffe och försökte vakna till liv.

På mornarna är det som soligast och finast i vardagsrummet och jag funderar på om jag ska orka byta till ljusare gardiner i sommar eller om dessa mörka får hänga kvar?

Jag och Ulf donade på hemma några timmar. Tog fram dynorna till hammocken, hängde upp hängmattan och vattnade igång rabatterna. Och sedan klev jag ur morgonrocken och tog med Ulf på en utflykt.

Hanskogs Plantskola var första stoppet. Älskar att åka hit – så fint sortiment och så fridfull plats. Det var första gången på säsongen för mig.

Och jag slogs av hur enkelt det är att göra saker med Ulf nu för tiden. Förra sommaren var det med livet som insats vi gjorde en sådan här utflykt. Men nu är han så trevlig, försiktig och förståndig. Han fick roa sig själv i sandlådan.

Medan jag valde nya växter till min misslyckade rabatt framför verandan där ingenting verkar trivas. Nu gjorde jag ett försök med andra perenner som grekvädd, rosenmalva, pastellakleja, silkesnäva, stjärnflocka och kransveronika. Hoppas hoppas på bättre resultat.

Vi gick runt och spanade på träd och drömde om allt jag vill plantera på vår gård så småningom. Stora stenar är också viktigt – vi får flytta några bamsingar från vårt skogsparti och lägga ut. Blir så otålig när jag tänker på det här för jag vill ha det NU NU NU!

Ulf provade klätterträd och vi konstaterade än en gång att pilar är perfekta! Sedan körde vi vidare till Blå eld vid Tavelsjö.

Min vana trogen var jag tvungen att hajpa Tavelsjöordjuret så mycket att Ulf såg förskräckt ut och inte ville vända bort blicken från vattenytan. Tänk om monstret skulle visa sig?

Vi strosade runt

Kollade på krukor och piedestaler och hade trevligt men köpte ingenting.

På hemvägen stannade vi till på Rödå Antik (och loppis) där jag hittat många fina saker genom åren.

Den här gången fann jag ett gammalt tyg som jag tror ska få bli överdrag till kökssoffan.

Ulf var mest förtjust i skelettet som körde traktor. Samt alla gamla skyltdockor överallt.

-Jag vill se fler döda människor! hojtade han när han stövlade runt i affären

När vi körde hem sa han plötsligt ”Gammelmormor är på loppis nu”. Jag förstod inte vad han menade tills han förtydligade. ”Gammelmormor dog. Och nu är hon på loppis”

Och så är det med den saken. Jag tror dock att om någon löper risk för att bli en uppstoppad docka på en antikaffär när de dör så är det jag. Med tanke på hur jag inreder och klär mig är jag väl i princip redan död?

Så vackert vid Vindelälven

Vackert och vilt. En av de fyra oreglerade nationalälvarna – de andra är Piteälven, Kalixälven och Torneälven.

Vi körde direkt hem till Albin för att leverera några plantor jag köpt åt honom. Och så lämpade jag av Ulf i dessa trygga händer. Eller i alla fall de tryggaste kinder jag vet. Man skulle kunna använda Ylvas röda kinder som lugnande stressbollar.

Gulliga ihop

En gård på landet är förresten inte komplett om det inte finns en gammal traktor, ett upplag med skrot, ett skevt gammalt grishus och pågående aktivitet överallt.

Levande landsbygd precis som det ska vara!

Helt ensam hemma i några underbara timmar passade jag på att plantera mina nya perenner. Mätte avstånd och grävde gropar och fick ner allting i jorden. Så tillfredsställande! Nu ska det ju bli varmt och fint i flera dagar och då får man en flygande start.

Tog en fikapaus i hammocken och eftersom jag i själ och hjärta inte är en dag över elva år blev det ostbollar, Fanta Zero och vattenmelon.

Och Essa gjorde mig sällskap med anklagande miner.

Imorgon klockan sju hämtar jag hela familjen på tågstationen och oj så jag längtar! Och oj så förvånad Essa kommer bli när hon inser att flocken lever. Att de alltså inte ”är på loppis” för gott.

Jag överväger starkt att införskaffa en sådan där blå skrivbok som Alma Svensson i Lönneberga hade. Skulle kunna fylla en ny var fjortonde dag med alla små hyss Ulf gör. Man kan verkligen inte vända ryggen till i en sekund utan att någon slas mindre katastrof sker. I veckan har han:

• Målat med vattenfast solskyddskräm på vardagsrumsmöblerna och den antika mattan
• Hällt ut närmare 1 liter japansk soya. Över soffan, över de stoppade stolsitsarna, över matbordet, kuddarna och över golvet. Med en pensel han hittade gick han sedan loss för att måla. När jag blev arg och skällde på honom gömde han sig bakom gardinen och skrek ”JAG ÄR RÄDD” samtidigt som han såg misstänkt glad och uppspelt ut!
• Regelmässigt använt Elfa-hyllorna i hallen som ribbstol och stege
• Hällt ut min fulla tekopp i sin storebrors gummistövel. -MEN VAD GÖR DU, UNGE?! besvarades med ett trösterikt ”De ä inte min stövel”. Jamen då så!
• Målat med tandkrämstuben på väggarna i punschverandan.
• Kastat ner pappas airpods i tvättnedkastet. Vi letade efter dem en bra stund innan Ulf meddelade att han slängt bort ”hörängena”. Förpackningen klarade dock fallet på fyra meter förvånansvärt bra.
• Målat med en grön tuschpenna i trapphuset, trappan och på väggarna i vårt badrum.
• Tömt i sig ett halvt ölglas. Visserligen alkoholfri öl men ändå.

Det är roligt med folk som är helt så här ”Men herregud vem lämnar ens unge utan uppsikt länge nog för att kunna hitta på sånt där?” Jo det kan jag berätta. Det gör någon som behöver gå och kissa, som går och hämtar ett glas vatten, som tar in tidningen från brevlådan eller har syskon som ibland behöver få lite uppmärksamhet. För på de 1-2 minuter det tar hinner overkliga mängder ofog uträttas. Det kan jag meddela alla er som aldrig själva provat fostra en sån här försigkommen Emil-typ.

Min mormor samlade alla sina recept prydligt i två pärmar. Den ena mer för bakning. Den andra mer för mat. Jag är så glad att de finns kvar för jag brukar sitta och bläddra i dem när jag är där. Se hennes prydligt avskrivna recept på Britts Rån (bra recept!), Vilmas goda äppelkaka eller Mariannes 3- veckorsallad. Britt var mormors syster och Vilma var hennes bästa vän. Och det sista receptet verkar min mamma Marianne ha skrivit och postat till henne.

Så fint att skicka handskrivna recept åt varandra. Och så inser jag att hon ofta fått låna papper och penna när hon till exempel smakat Britts goda rån under något festligt kalas. Och sedan plitat ner receptet på plats. Varje skrynklig papperslapp bär på en liten historia från ett särskilt tillfälle.

Visst är det smidigt med alla recept på internet men jag kan sakna att ha saker på papper. Inte främst i form av kokböcker utan urrivna recept som man lagt i en pärm. Tror jag ska påbörja en egen samling jag med.

Fast jag har förstås inte lika prydlig handstil som mormor. Och alla recept i pärmen ser inte heller jättegoda ut. Mycket är utklippt ur Allers under åttiotalet och innehåller bilder och recept på gulgrå korvsallad, stabbiga fyllda lunchkorvar eller ananaskottletter med senapsgrädde…hua! Ett riktigt tidsdokument.

Blev rörd när jag hittade det här urklippet. En jul när jag samarbetade med Norrmejerier lagade jag upp min mormors Ruts julköttbullar som är DET GODASTE SOM FINNS! Receptet hamnade på baksidan av mjölkpaketet och jag tror aldrig att jag sa något om det till mormor. Och hon nämnde heller aldrig att hon sett det. Men nog klippte hon ut det och satte det i sin pärm alltid. Så lite glad måste hon ha känt sig. Och kanske stolt över hyllningen.

Nu ska jag i alla fall baka Johans kalljästa bullar eftersom det var den sorts bullar mormor bjöd på varje frukost. Och till jul ska jag definitivt göra Britts goda rån! Återkommer med recept om det är så bra som mormor hävdar…

Säg hej till vår nya familjemedlem. Hon flyttar hem till oss om två veckor och vi är så pirriga. Det blev efter mycket funderande en border collie ändå. Med ett blått och ett brunt öga.

Jag har verkligen saknat att ha hund. Alla extra promenader. Tryggheten. Sällskapet. Glädjen hela familjen får. Och nu ska det snart ske. Snart ska vi bli hundägare igen. Det känns rätt i magen.

När vi rannsakade oss och våra behov insåg vi att vi nog faktiskt inte skulle kunna nöja oss med något annat än en BC. Vi behöver ju en arbetshund i vår vardag. Vi ska satsa på att ha fler får framöver och då är en BC ovärderlig. Plus att hon kommer vara som Jakobs skugga här på gården. Aldrig ensam hemma. Många aktiva timmar per dag. Då passar det bra med en trofast, arbetsvillig och signalkänslig hund som inte sticker i första taget. Jakob är dessutom uppvuxen med en border collie-tik så vi har en förförståelse för rasen och dess unika behov. För det får man tillstå att en BC har.

Det känns så overkligt och underbart att vi snart har hund igen. Har ju levt med hundar sedan jag fyllde arton och vill nog egentligen aldrig vara utan en igen.

I ett avsnitt av Skäringer och Mannheimers podcast berättade de om vanliga frågor de får i intervjuer. Som: varför finns det så få roliga kvinnor? Frågan är helt felformulerad. Det finns nämligen otroligt många roliga kvinnor. Det vet alla som kissat på sig av skratt tillsammans med sina närmsta väninnor. Där det är högt i tak, man kan driva med allt, vara hur politiskt inkorrekt man vill och skratta åt sånt som är tabu för kvinnor att ens prata om. Den rätt formulerade frågan är givetvis: varför finns det så få roliga kvinnor i det offentliga? 

Vi kvinnor får redan som flickor lära oss att det viktigaste är att vara snäll och omtyckt. Om någon ändå ogillar en är det viktigt att anstränga sig för att bli uppskattad igen. Så varför har vi så få roliga kvinnor i det offentliga? Kanske för att vi har vi en kultur som missgynnar roliga kvinnor. För kvinnor är bara roliga så länge de inte passerar gränsen. Men vad är humor om inte att passera gränser?

Ur den hyllade, roliga kvinnans mun kommer för eller senare ett kontroversiellt uttalande eller ett plumpt skämt som gör någon ledsen. Kanske uttrycker hon sig generaliserande om någon grupp i samhället – eller så får hon en fråga om politik och svarar tanklöst. Genast blir hon stämplad som problematisk. Då faller den roliga kvinnan ner från piedestalen hon aldrig bett om att placeras på. Vi har sett det många gånger. Som när Nour blottade sitt kön i Kanal 5. När Petra Mede drog ett tvångströjeskämt i Eurovision, när Sissela Kyle pratade färgfilm på Guldbaggegalan eller när Mia Skäringer i en instagrampost imiterade Isabella Löwengrip. Ett mycket oskyldigt skämt som ändå fick de kvinnliga läsarna att rasa. Det är osysterligt att driva med andra tjejer. Sådär gör man bara inte. Fy, skäms och be om ursäkt!

Förlåt mig som kommer släpande på en trött och utnött analys. Men jag måste ändå undra: hur ofta blir roliga män granskade? Är Henrik Schyffert en bra förebild? Filip & Fredrik då? Går inte Alex & Sigge ofta över gränsen i sin pod? Och när Henrik Dorsin imiterar en töntig gubbe, hur ska då gubben känna sig? Han blir ju ledsen! Det vore intressant att veta hur ofta manliga komiker censurerar sig själva på grund av rädslan för att vara ”obroderlig”. Jag tror aldrig att tanken slagit dem. Tvärtom! För när Robert Gustavsson imiterade Tony Rickardsons och drev med hans bitterhet blev det omtyckt, uppskattat och rosat. Inte minst av Rickardson själv som kände sig smickrad.

Men eftersom kvinnors viktigaste uppdrag är vara omtyckt och snäll justerar hon sitt beteende när hon fördöms. Dämpar lite här och självcensurerar lite där. Och till en början kanske kritiken minskar. Men humor ska ju slå åt alla håll! Det måste få vara okej att trampa folk på tårna. Brasklappar och avböner är inte kul. Och när kvinnan tillslut gjort tillräckligt rätt i systerskapspolisernas ögon. Ja då tystnar telefonen och hon får kanske inte längre vara med. För nu har hon ju tappat sin edge totalt. Är ointressant. Vad hände?! Hon som brukade vara så rolig…

(Utdrag ur en krönika jag skrev för Expressen 2018 – men tyvärr lika aktuell idag! )

När snön tinat bort från farstubron är det alltid en lika deppig syn. Hösten och vinterns fina arrangemang med granris och slingor och kottar och pumpor ligger och ser fruktansvärt ut.

En lykta har strukit med i något snöras från taket

Och allting andas bara fadd och förfärligt överspelad vinter.

Så såg det ut hemma hos oss tills för två veckor sedan. Extravagnen och barnsparken framme. Diverse paket och skrot och granris över hela trappan. Hu vad deppigt att komma hem till. Jag satte igång att städa.

Sopade trappan ren från granris, bar bort allt skrot och planterade massa små penseér som ett färgglatt utropstecken. Och idag såg jag att det flockade sig med insekter här. Att ställa ut lite blommor tidigt på säsongen (i Västerbotten ÄR det tidigt på säsongen) är superbra för alla pollinatörer som vaknat och är hungriga!

Mycket bättre! Min cafegrupp i järn fick också komma fram.

Så härligt och betydligt mer välkomnande. Längtar tills termometern visar plusgrader även nattetid så att några fler sorters sommarblommor kan stå här ute.

Så här ser det förresten ut i mina rabatter just nu. Rysligt. Men jag klipper aldrig ner perennerna på hösten. Dels tycker jag att blomsterstänglarna är väldigt vackra när de precis vissnat. Dels ger de ett visst skydd åt de första plantorna som visar sig i den starka vårsolen. Dessutom multnar löv och kvistar ner och ger bättre struktur på jorden. Om 1-2 veckor ungefär – då klipper jag ner allt dött och ger plats för det nya. Och då känns det så härligt fräscht i rabatterna.

Och redan nu har lite växtlighet börjat kika upp. Det är samma otrooooliga känsla varje vår. Det lever något! I min rabatt! Förstår att ni i södra Sverige har sett växter sticka upp ur jorden sedan i slutet av januari typ. Men här får man vara glad när det kommer något i april.

Hejdå från min vårstädade entre! Så snart termometern tillåter ska jag fläska på rejält med blommor igen!

Jag samlar på många saker. Karaffer, majolikakrukor, trasmattor, fotogenlampor, kaffekoppar och tusen saker till. En samling tar dock mer plats än de andra sammanlagt: min samling av skåp.

Nu tänker jag visa allihopa. Eller inte riktigt, för jag hoppar över vanliga IKEA-vitriner som också finns här men som fasas ut i takt med att jag utökar samlingen av vackra gamla skåp som jag älskar. Ok?

Här kommer den – min skåpsamling. Utan inbördes ordning!

Vi börjar med denna vita pärla, ett av våra allra första skåp. För när vi köpte hus hade vi typ inga möbler överhuvudtaget. Men som tur var hade Jakobs släkting Märta en gård som stod övergiven, med många möbler i. Så där kunde vi hämta sånt vi behövde. Bland annat tog vi det här skåpet. Det var först målat för att likna björkträ men dum som jag var målade jag det vitt. Kan inte förlåta mig själv men det här var 2009 när alla förstörde vackra trämöbler genom att måla om dem.

Det här skåpet är så bra för att det har perfekta proportioner. Inte för högt eller för brett. Precis lagom djupt. Det har varit garderob, postskåp, hallskåp, pysselförvaring och huserat både pärmar och skrivare. Just nu står det nere i vår hall (mitt i vägen för allt annat) och väntar på en ny placering i vårt sovrum. Som i sin tur beror på när vi kan få färdigt Ulfs egna lilla sovrum. Snart hoppas jag.

Skåp nummer två i ordningen är denna förtjusande möbel. Som bland annat innehåller min kaffekoppssamling. Precis så här var förresten skåpet på förra bilden målat innan jag målade det vitt (IDIOT!).

Skåpet är så nätt och fint och när solen lyser på det kastar det guldsken över väggarna. Jag är också så löjligt glad för de små krokarna i skåpet – att hänga kaffekoppar på. Och i lådorna ligger fortfarande det gamla hyllpappret kvar i botten. Där förvarar jag silverbestick, stearinljus och servetter.

Nummer tre i skåpsamlingen är ett hyfsat nyförvärv. Köpte det på Facebook Marketplace i somras. Hade hållit utkik länge för att kunna knipa ett mörkt skåp med spegel på dörren och så fann jag plötsligt det här! Så skönt med höga ben också så att man kan städa ordentligt under!

Skåp nummer fyra är det här gamla linneskåpet från Märta. Här förvarar jag tavelramar liggande (har sjukt mycket tavlor att variera mellan) och dessutom har jag mina gardiner i det. Börjar bli trångt nu. Men typiskt bra modell där man kan ställa fina saker ovanpå! Just nu står det i sovrummet

Skåp nummer fem är detta otroligt gulliga lilla skåp som jag hittade på en sommarloppis för 350 kronor om jag minns rätt. Det har alltid stått i barnens rum och oftast är det fyllt med böcker. Det påminner i stil och storlek faktiskt mest om en dockskåpsmöbel. Perfekt eftersom barnkammaren också är liten som ett dockskåp!

Ett annat bra barnrumsskåp är denna pärla. Minns att det blev en klickraket när jag målade det vitt och gjorde decoupage på skåpet omkring 2010. Nu skulle jag ALDRIG förstöra ett skåp på det här viset. Decoupagen slipade jag loss i vintras och nu står skåpet i köket i väntan på en bättre framtid. Det ska nog få någon vacker linoljefärg så småningom. Ursprungligen har det varit ett klädskåp på en arbetsplats tror jag. Gammalt är det hur som helst.

Skåp nummer sju är jag svårt förtjust i trots att det egentligen är halvt – underdelen saknas nämligen. Skåpet stod förut i Märtas ladugård under ett berg av sågspån och spindelnät. Saknade hyllplan gjorde det också – det satt bara pinnar i skåpet som man skulle vila sina mjöl och mjölktråg på. Men min svärfar snickrade nya hyllplan till det.

Det här är ett riktigt gammalt skåp med tungt bakstycke av tjocka brädor. Bra för att det är så pass lågt att det ryms att ställas saker ovanpå det. Dessutom grunt så att det tar liten plats. Här förvarar jag porslin av olika slag. Gillar detaljen med de utsågade pilarna!

Vårt kanske vackraste skåp är detta tunga as som kräver minst tre man för att rubba. Det kommer från Jakobs morfars förra hus. Det var Jakob som fick syn på det en vinterdag när han pulsade förbi och kollade in genom ett fönster. Det är ett helt makalöst skåp med otrolig bemålning. Men som ni ser har någon försökt rengöra de nedre luckorna så färgen är alldeles flammig. Dessutom ska skåpet egentligen stå på ett underskåp. Men det hade aldrig rymts hemma hos oss för det hade blivit så otroligt högt. För övrigt var underdelen ändå redan förstörd av motorolja eftersom att någon för sisådär sjutti år sedan använt den som underlag för att laga en bilmotor… hur som helst har skåpet en hedersplats hos oss och det rymmer hela min karaffsamling plus mycket mer!

Skåp nummer nio är en nätt liten pjäs och en kärlek som aldrig rostar. Jag minns att jag köpte det på en loppis av en bekymrad farbror som konstaterade att det skulle krävas väldigt mycket arbete för att få fason på åbäket. Han hade ingen aning om att skåpet hela tiden var perfekt som det var!

Det har varit badrumsskåp, köksskåp och linneskåp. Finns nog inte ett rum där det inte stått i. Men bäst är det ändå på övervåningen under snedtaket. Eftersom skåpet är så lågt ser det lite förkrympt ut på nedervåningen med dess generösa takhöjd. Just nu står det i vårt sovrum och innehåller Ulfs kläder – rymmer hans garderob helt perfekt.

Jag avslutar denna skåplista med mitt allra senaste fynd. Ett totalt onödigt impulsköp – men en chans jag bara inte kunde låta glida mig ur händerna. För det här skåpet är magiskt! Just nu står det i vardagsrummet och rymmer massa kontorsmaterial. Men någon gång ska det kanske få komma upp och bli garderob. Mmmmm…så fint det är. Superhögt och pampigt!

Ja det var alla mina skåp det. Var det något du gillade särskilt?

Jag håller på med Projekt Bli Fullvuxen just nu. När man är trettiotre år och har tre barn kan man tycka att det är läge. Jag har alltid varit slarvig med mina ägodelar och fått kämpa hårt med att kunna organisera mitt liv. Jag är dessutom ganska glömsk av mig och kan missa att göra sånt jag lovat. Inte för att jag skiter i det (jag är själv helt övertygad om att jag kommer att göra det jag lovat) men så blir det bara inte av.

Ocharmigt och otroligt otrevligt. Och framförallt barnsligt. Jag är så less på mig själv. Både på att göra andra besvikna men också att vara den som ska bära andras besvikelse och hela tiden skämmas lite för att jag gör fel.

En sak jag uppskattar och beundrar min väldigt vuxna pappa för är att han gör det han har lovat. Har han sagt att han ska komma så gör han det. Har han lovat ställa upp så ställer han upp. Han är en man som håller sina ord. Och jag vill bli mer så själv. Hellre lova mindre men hålla mer. Än lova allt och hålla lite.

Sista ett och ett halvt åren (men särskilt den här vintern) har jag jobbat mycket med att försöka se på mig själv med ärlig blick. Alla har vi saker vi sopar under mattan – tankar, beteenden, föreställningar. Sånt vi inte kan släppa men inte heller vill konfronteras med. I Projekt Bli Fullvuxen har jag fläkt upp den där mattan. Och står nu och stirrar på allt som ligger där i öppen dager. Det är en bedrövlig syn.

Jag övar nu på att identifiera vilka sidor hos mig som ställer till besvär. Och inse mina begränsningar. Saker jag har svårt för nu kommer jag nog alltid ha ganska svårt för. Har jag inte lyckats ändra mig på 33 år så kommer det fortsätta så här. Det betyder inte att jag inte kan förbättra mig. Men medan tidigare strategier har handlat om att jag bara ska ”skärpa mig” så handlar det nu om att hitta system som stöttar upp mig. Som gör att jag INTE måste skärpa mig. Utan att det blir lättare att lyckas trots att jag är som jag är.

Så. Nu undrar jag om ni vill läsa lite om mina strategier för Projekt Bli Fullvuxen? För i sådana fall återkommer jag med ett av de första stegen i processen…

Att prata resedrömmar i dessa tider av kollektiv flygskam känns nästan tabubelagt. Men drömma kan man ju få göra ändå – och väldigt många resor går ju att göra med tåg. De flesta av mina drömresemål är inom Europa och helt klart möjliga att genomföra utan att sätta sig på ett flygplan. De flesta ställen jag drömmer om att besöka är sådana jag har läst om. Böcker är nämligen min bästa reseinspiration! Här kommer mina drömmigaste resmål.

Jag drömmer om att få besöka Jane Austens hus, som är inrett till ett museum. Jag är ju en Jane Austen-nörd av rang. Har läst hennes verk både framlänges och baklänges flera varv så att besöka platsen där böckerna skrevs vore magiskt! I samband med det skulle jag också vilja åka norrut och uppleva Lake District. Och stannar jag ytterligare en tid kan jag ju kombinera det med att se en massa engelska trädgårdar som Sissinghurst och Houghton Hall Walled Garden. Tåg till England verkar bara funka om man reser över Paris. Men båt från Sverige vore ju drömmen. Fram tills 2006 verkar det ha gått en färja mellan London och Göteborg. Tänk att kunna ta nattåget ner till Göteborg och sedan båten över till London. Hur smidigt!?

Jag vill också besöka Amsterdam och Anne Franks hus. Se platsen där hon och hennes familj gömde sig och som idag är ett museum. Det har jag drömt om sedan sjuan när jag läste Anne Franks Dagbok. Det vore säkert en ganska omtumlande upplevelse och som motvikt skulle jag också passa på att besöka Keukenhof utanför Amsterdam, som är världens största vårträdgård. Med enorma mängder lökväxter som planteras varje år. Här skulle jag bara gå runt och insupa inspiration.

Bila längst den amerikanska västkusten är också något jag drömmer om. Börja i San Diego och köra upp till Seattle. Hela familjen inproppad i en bil. Vara borta 3-4 veckor och stanna och uppleva allt vi vill längs vägen. San Fransisco känns prioriterat.

Efter förra vårens tågluff är vi superpeppade på en ny resa och jag tror att rutten kommer vara Österrike, Ungern och Slovenien. Finns så mycket vacker natur och att ta tåget vore svårslaget. Har aldrig varit i Wien heller så den staden vill jag uppleva. Känner en väldig fascination över Wien som jag tror grundlades när jag som fjortonåring läste Hotel New Hampshire av John Irving.

Någon gång vill jag åka till Kenya igen. Jag och Malin Wollin besökte Masai Mara i Kenya 2016 – efter att vi varit i landet tillsammans UNICEF. En magnifik plats, särskilt där vi bodde på Entumoto. Någon gång skulle jag vilja visa barnen det. Åka som jag och Malin, runt i naturreservatet i en fönsterlös bil och komma i närkontakt med lejon, noshörningar och giraffer. Sova i ett tält där elefanter klampar omkring utanför om nätterna och det är utegångsförbud efter mörkrets inbrott, på grund av alla farliga djur. Att ta hela familjen till Kenya och Masai Mara är dock ingen budgetresa. Tvärtom. Det skulle vi behöva spara till i mååånga år. Men kanske, kanske när barnen är större att vi kan åka dit.

Jag är ju svårt förtjust i öar. Trysunda vid Höga Kusten är vackrast av dem alla men även ön Ven har en stark dragningskraft på mig. Enbart tack vare Alice Lyttkens memoarer som jag slukade i gymnasiet. För två år sedan fick jag möjlighet att förverkliga drömresan tillsammans med min syster. Och första anhalt var gården som Alice en gång bodde på. Där stod jag och glodde en lång stund. Nå, nu skulle det ju inte handla om resor jag gjort utan som jag vill göra. Och en annan ö jag verkligen vill besöka är Bornholm. Jag kan inte förklara varför just den ön känns så lockande – men det känns som den perfekta platsen för en cykelsemester.

Brandgult. I dag går jag i mål med  mitt brandgula tema och du som besökte bloggen igår vet redan att när jag skriver ”djuriskt” så betyder det typ djävulusiskt på  ren skär 90-tals västerbottniska. Är du med? Nu ska jag alltså ranka djävulustiskt fula brandgula grejer.

Plats 3 – Gulnad furupanel

När jag var liten var mormor och morfars hus täckt invändigt av gammal furupanel som tappat sin forna lyster. Okej, fint när det var nygjort  – men efter bara några år kändes det som att befinna sig i en stor bastu. De gula, glansiga och gamla väggarna ropade på hjälp! Tillslut fick mormor med morfar på tåget och målade allting vitt. Det har de aldrig ångrat!  Senaste åren har obehandlad furu kommit tillbaka – och kanske har man kommit på ett sätt att förhindra gulnandet? Ändå ryser jag av obehag vid blotta tanken på furupanel…

Plats 2 – Tagetes

Har så kluvna känslor inför dessa tantblommor. Jag gillar ju tanter och jag gillar tagetes. Det är såna tåliga pålitliga typer som bara vill väl. Men sen går det inte att förneka – av alla fina blommor som finns är nog tagetes den enda som kan sticka i ögonen. I alla fall när de står i ett rakt, onaturligt led i rabatten.

(Men se här – sommaren 2021 ångrade jag mig och planterade tagetes på farstutrappan!)

Plats 1 – Brandgula tänder

Tandblekningshysterin har gått för långt. En del tror att tänderna ska vara vita hela livet ut. Bara av sig själva sådär. Nä, tänder gulnar med tiden, så är det bara. Det är helt okej. Tills tänderna går från gult till brandgult. Där går min gräns.

Brandgult – låt oss tjafsa om färgen!

…vill jag ge populärkulturella potatistips här i slutet av min potatisfestival. Eftersom det finns mycket att välja på har jag delat in tipsen i olika kategorier:

För de minsta: Småpotatisarna i Barnkanalen SVT.
Tre minuter underbar stämsång och må bra-tv. Ibland när jag sneddar över potatisåkern här hemma brukar jag höra melodin från programmet inne i mitt huvud. Eller så är det potatisarna som ligger i jorden under mina fötter som sjunger signaturmelodin till sitt favoritprogram. Om du missat originalet så kolla/lyssna in det här!

För de något äldre barnen:
Mr och Mrs Potato head från Toystoryfilmerna. Ett färgstarkt par som verkligen verkar älska varandra! Toysstoryfilmerna funkar utmärkt att se som vuxen med sina ungar när det regnar och blåser ute.

För alla fullvuxna som måste sluta skylla i från sig :
Nej! Staffan Westerberg och hans storpotät förstörde inte din barndom! Du som säger det är bara vilse i pannkakan. Dubbelkolla gärna i Öppet arkiv, SVT.

För dig som är sugen på spänning: Deckaren Polis, polis, potatismos! Kriminalroman av Maj Sjöwall och Per Wahlöö från tidigt 70-tal. Boken blev senare film med Gösta Ekman i huvudrollen. Har inte läst den själv – väntar tills en åskig sommarnatt.

För dig som vill dansa: Dansen Mashed potatoes kom i svallvågorna efter twisten – kolla gärna in den här instruktionsfilmen. Sångerskan Dee Dee Sharp fick en stor hit med låten Mashed Potatoes  Det här är en låt som gör att det går lättare att städa av köksbordet – jag förbannar att jag inte var ung när de här danserna var som störst!

För dig som är redo att blomma ut: Do you love me med The Contours. Galet svängig popsoul också från 1962. Den här hiten kan få den blygaste viol från mellanstadiets discogolv att blomma ut. En riktig humörhöjare med text som rimmar på potatistemat.

I can mash potatoes
I can do the twist
Well now, tell me, baby, do you like it like this?

Låten är också med i en härligt het scen i filmen Dirty Dancing!

För dig som är lite som jag: Du har väl inte missat Potatishandlaren med Rolf Lassgård, Eva Gröndal och Ingvar Hirdwall.? En av de bästa filmer Lars Molin gjorde. Det här är de förstulna blickarnas film och mycket outtalat ligger i luften mellan replikerna. Både på potatisåkern och i sängkammaren. Ett måste för dig som gillar landsbygdsromantik.

För dig som vill se något knäppt: Om du missat Toni Patanen som spelar på en flöjt han gjort av  rå potatis – kolla in det här!

I eftermiddag var jag på körrep i kyrkan och hade hela tiden lite oro i kroppen för att jag inte hunnit hem och kolla till hönsen som behövde påfyllnad av mat. När jag till slut kom hem till hönsgården för att stänga in djuren så hittade jag bara tre förvirrade hönor. Tuppen och de andra hönorna var spårlöst försvunna. Men när jag kollade runt på gräset såg jag massor av fjädrar i alla möjliga färger. Något djur har varit här på eftermiddagen och haft ihjäl och ätit upp mer än hälften av vår fina besättning. Jag är så himla, himla ledsen. Vi hade inte haft dem mer än ett par veckor men som jag skrev senast igår kväll (!)  på bloggen är det ju en så fin flock och snäll tupp. Och nu har jag bara tre stackare kvar.

Det sorgliga är ju att det måste ha hänt under dagen. Det är ingen som brutit sig in i hönstraktorn utan det har skett utomhus när de gått fria. Jag tänker på den fina tuppen som måste försökt försvara flocken och själv strukit med. Och så hönorna. Så rädda de måste varit. Jag får så himla dåligt samvete att jag inte kunde skydda dem. Samtidigt vill jag ju att de ska kunna gå fria – ett liv i instängdhet är inte roligt.

Jag gissar att det är en räv eller en rovfågel som varit i farten. Barnen är jätteledsna förstås och grät sig till sömns.  Men jag försöker berätta för dem – men minst lika mycket för mig själv – att det är naturens gång. Jag vill skydda mina höns och känner ett irrationellt hat mot det där djuret som tog ihjäl dem. Men kanske var det en rävhona som fick mat till sin valpkull ikväll? Eller en hungrig rovfågel på jakt efter föda till sina nykläckta ungar?

Jag vet inte. Det är en klen tröst.  Är så himla ledsen bara och vet inte vad jag ska ta mig till med tre stackars hönor och ingen tupp. Nu kommer jag inte våga släppa ut dem igen utan att jag själv är i närheten.

Ett jordbruksår på vår gård

”Man kan inte hjälpa alla, sade den snåle – och hjälpte inte någon”

Marie von Ebner-Eschenbach

Dagens citat får mig att tänka på den här texten jag skrivit – om att sila mygg och svälja kameler. Och att stå med armarna i kors och vara skeptisk när andra engagerar sig.

Är det inte sorgligt hur en skev kroppsuppfattning kan grundläggas tidigt och sedan hänga kvar hela ens liv? Som att jag alltid känt mig så otroligt okvinnlig. I förskoleklassen var jag mallig över att jag var längst av alla och dessutom hade störst fötter. Minns att vi mätte oss och jag stolt kom hem och berättade detta otroligt märkvärdiga för min pappa.

Men efter bara något år förstod jag att lång inte var bra. Inte när man är tjej i alla fall. Alla killar var i brösthöjd när man dansade tryckare och på en bild från en skolföreställning stack jag upp ett helt huvud ovanför alla andra. Det såg inte klokt ut. Vi hade dessutom en gungbräda i skolan. Jag satt på ena sidan och på andra sidan satt det två kompisar för jämnvikten skull. Vilket fick mig att förstå att jag måste vara något slags monstrum. Jag hade dessutom en jättesmal syster och bredvid henne såg jag ju knubbig ut (i efterhand kan jag se att jag faktiskt var spinkig). Men min längd och min storlek var löjeväckande. Tanken slog mig aldrig att jag hade kunnat fnissa åt att alla andra var fånigt korta. Nej det var självklart att det var jag som var missfostret.

Den känslan har dröjt sig kvar hos mig. Jag är för lång. Jag skrattar för högt. Jag rör mig hastigt och klumpigt. Jag går rakt på sak och skräder inte orden. Och jag är tung. När folk skämtar och säger typ ”Herregud jag var så tjock jag vägde 70 kilo” –  då ska ni veta att det är en drömvikt för mig. Väger jag 70 kilo har jag verkligen legat i och bantat. Som kvinna ska man vara liten och nätt och inte ta plats. Helst ska killarna kunna plocka upp en och sätta en i fickan. Om jag nu försöker sätta mig i någon mans knä är risken stor att lårbenet går av på honom. I hemlighet har jag alltid tänkt att jag skulle kunna förväxlas med en man – jag som är så manhaftig.

Undermedvetet har det kanske bidragit till att jag dragits till allting feminint kodat. Långt hår, yppiga bröst, runda höfter, klänningar som smiter åt i midjan och förstärker kurvorna. Jag älskar målade naglar, smink och lenrakade ben. Och så älskar jag allt som har med matlagning och bak att göra, och att pynta med blommor och rå om min familj.

Är det inte jävligt sorgligt när man tänker efter? Jag är född till kvinna men det räcker liksom inte. För man föds inte till kvinna – man blir det. Genom socialisering och träning. Och genom att passa in i vad andra bestämt är kvinnligt. Men inte ens när man bockat av varenda jävla grej på den listan är det säkert att man är kvinna nog.

Vi har aldrig ljugit. Bara töjt sanningen en smula… hur skulle man annars få starta en egen sekt , växa upp med pingviner och skriva sketcher till Monty Python-gänget?

Den här gången kryper vi till korset och erkänner lögner vi dragit genom livet.

Mellan lögnerna kokar vi sylt hemma hos Erica. Vinbärssylt med ingefära. Men vi kan inte lämna ut receptet – tryck på gula playknappen så förstår du varför…

Musik: Olov Antonssons Himlen över Hedlunda.

Här kan du se alla poddavsnitt samlade (senaste först). För att vara säker på att inte missa några avsnitt – prenumerera på En Underbar Pod genom den poddapp du lyssnar på.

• Det är roligt att rensa fisk
• Stuvade makaroner är visst inte längre svinäckligt
• Filip och Fredrik (som jag avfärdat som trötta mediemän utan att egentligen alls ha koll på dem) är ju inte alls tråkiga utan väldigt roliga. Älskar deras podcast och lyssnar ikapp på gamla avsnitt från 2014
• Jag kan visst somna fast jag är hungrig. Det är till och med lite skönt
• Ensam är inte stark
• Jag har läst alla bloggkommentarer och varenda studie jag kommit över och är inte längre rädd för att ge fluortandkräm för barn till mina barn. (Men du som med anledning av min flourrädsla skickade massa handskrivna brev och kort till min son och sa vilken usel mamma han hade – det är inte din förtjänst att jag ändrar mig. Du förtjänar en påse bajs.)
• Jag tycker om att sova borta
• Converse klär jag faktiskt i
• Amerikanska The Office är inte sämre än den brittiska. Den kanske till och med är bättre. I alla fall säsong 1, 3, 4 och 5.
• Det vore visst roligt att vara gravid någon gång igen.
• Spiskummin är inte så dumt i maten