Rädd att bli frisk

#hjälpjagärutmattad

“Det är tufft att vara sjuk när det inte syns utanpå. Men nästan ännu jobbigare när man börjar jobba och andra inte har förståelse att man inte orkar allt, även om man börjat jobba”

Så beskriver Therese Ålestig sin resa genom utmattning under hashtaggen #hjälpjagärutmattad. Jag har tänkt på det här ganska mycket sista tiden, nu när jag är på väg att bli frisk(are). För det finns ett motstånd i mig – för jag är så rädd att om jag visar att jag blir friskare så kommer alla förväntningar att bli som de varit innan . Betraktar jag mig själv som återställd kommer jag bli behandlad som den Clara som människor i min omgivning känner till. Men det var ju den Clara som levde ett liv som gjorde mig sjuk.

Det här tror jag är ett dilemma för många som är sjuka – vare sig det rör sig om utmattning eller någon mer fysisk sjukdom. Det är hemskt att vara sjuk men det är läskigt att bli frisk. För att gå tillbaka till sitt gamla liv kanske varken är rimligt eller vettigt.

Men hur förklarar man det för sin omgivning?

Blås liv i min låga

Här går jag och har ångest en vinterkväll. Med kopplet i ena handen och ångest som spränger som tjäle. Trösten. Att mitt liv är en suck i den eviga andningen. När jag är borta kommer ingen minnas mig. Och ingen kan minnas ångesten.

Tänk att få försvinna

I mörkret lyser Venus på himlen. Starkt som ett plan inför landning. Jag tittar uppåt när jag går. Söker stjärnorna. Har vänt ansiktet mot marken så länge att jag fastnat.

I Tranströmers Östersjöar finns en tanke jag klamrar tag i.  Vinden går i tallskogen och susar tungt och lätt. Det stora draget. Som blåser liv i somliga lågor och blåser ut andra.

Kanske är jag ett bål utan syre. Kanske är jag en matt gnista. Men min bön är att jag ska fatta eld. Att det stora draget som jag står i. Ska blåsa liv i min låga. Inte blåsa ut den.