Jag har grubblat över en frågeställning som jag tycker är väldigt svår att förhålla sig till. Därigenom blir det också svårt att skriva om. Men jag gör det ändå. Mest för att jag tror att man måste våga prata om det som är riktigt svårt. Även om man inte formulerat färdigt sina åsikter. Kanske just för att kunna formulera sina åsikter?
En vän till mig förlorade ett barn i vecka 21. Ett missfall. Hon tvingades föda fram den döda bebisen och ut kom en liten människa med tio fingrar, små välskapta tår och sirliga, perfekta öron. Ett riktigt litet barn. Hela natten höll hon det döda barnet i sin famn. Skatten som hon hade förlorat. Den mamman sörjde verkligen sitt förlorade barn. I flera år. Och vi runtomkring, vi sörjde också. Vi sörjde den lilla som mist sitt liv.
Det är tillåtet att göra abort till vecka 22 i Sverige. Det är lagligt och någonting som de flesta politiker försvarar. Det kallas att abortera ett foster. Efter vecka 18 ska särskilda skäl föreligga – att barnet är svårt sjuk eller att mamman av en eller annan anledning inte kan ta hand om det. Vad som räkans som svårt sjuk är olika. Down syndrom eller gomspalt är två handikapp som man menar kan motivera abort. Det händer att sent aborterade foster lever och andas när mamman fött ut det. En sjuksköterska berättade i DN hur det kan gå till ”Vi får inte göra någonting alls, det är det som är problemet. Vi brukar lägga dem på en filt eller ett täcke i sköljen där de får självdö. Vi går därifrån för vi står inte ut”.
Personalen får alltså inget göra. Det 22 veckor gamla fostret självdör i sköljen. Men hade graviditeten varat några dagar längre hade fostret istället kallats för ett prematurt barn och vården hade satt in alla resurser för att rädda dess liv. Och vi runtomkring hade ängslats för det lilla barnet. Samma barn som vi bara dagar tidigare kallar för ett foster och försvarat rätten att kunna abortera.
Det är en tunn lina vi balanserar på. Vad tänker du om det här?
754 svar
Tkr mamman ska kunna göra abort när hon vill under HELA graviditeten. Eftersom det är hon som tvingas bära på och ta hand om barnet.
Ah. Så man ska kunna ta ihjäl en nio månaders baby fram tills förlossningen sätter igång? Hur tänker du att man ska förmå sjukvårdspersonalen att göra det?
Blir väldigt ledsen när jag läser denna text och kommentarerna. Som om alla som gör sen abort bara gör det för att de inte orkat använda preventivmedel. Jag är själv gravid i vecka 20 och hade verkligen sett fram emot att äntligen få barn. Så fick vi chockbeskedet att barnet har ett allvarligt hjärtfel. Vi kommer ta bort barnet och det känns fruktansvärt. Bara väntan på att få tid på sjukhuset för aborten och att få socialstyrelsens godkännande är helt vidrigt. Tvivlet finns där men beslutet känns ändå rätt. Att då läsa allt detta när jag är mitt uppe i processen känns som ett vidrigt hån.
Blir fruktansvärt provocerad. Enligt min personliga åsikt är set självklart bra att det finns möjlighet till abort i Sverige. Men! Tycker att man i Sverige har en väldigt liberal syn på människoliv. Vecka 22. Det är en individ. Jag har förståelse för att man i vissa fall aborterade gravt missbildade foster, då det med största sannolikhet kommer orsaka individen stort lidande. Det vet man i och för sej aldrig. Men, att så frikostigt göra abort efter abort, sent.. I Sverige görs flest aborter i hela världen. Vad beror detta på? Tycker det är sjukt, helt sjukt!! Hur man kan vara så fruktansvärt egoistisk att göra ”abort” (mord enligt mej) i vecka 16-22. Det är för sent! Är folk så fruktansvärt obildade?? Vecka 22! Det är ett barn!!! Inget foster, herregud! Vecka 9 okej liksom.. Då har man haft tis på sej från och med att man fått reda på det såklart. Huur i helvete kan man MISSA att man är gravid i vecka 17 tex? Undrar bara!
Speciellt då det inte är några speciella skäl heller. Om en mamma till exempel är misshandlad hemma osv eller mår dåligt, förståeligt! Absolut. Eller gravt psykiskt sjuk eller missbrukare som har mycket svårt att sluta. Men den här svenska mentaliteten ”nääääh , vill fokusera på mej själv” ”bor hemma, pappa betalar” osv..
Jag tänker att det är fruktansvärt. Men det ska visst äntligen börja diskuteras nu, vad jag har läst i tidningarna de senaste dagarna. Men massa abortfanatiker motarbetar ju in i de längsta.
Jag står inför en abort i v 21. Ett hett efterlängtat barn som tyvärr vid rutinultraljudet visade sig vara gravt missbildat (saknar skallben, har ingen som helst möjlighet att leva utanför livmodern). Vi har alltså inget val och fastän jag är så ledsen att jag varken kan äta eller sova så är jag innerligt glad att möjligheten till abort finns i det här läget. Att fortsätta graviditeten i det här läget skulle enbart leda till mer lidande både för oss som föräldrar och för barnet. Sen tycker jag att man kan diskutera abort av andra skäl än medicinska så sent som efter v 18.
Vi hade kämpat i flera år för ett syskon till vår dotter med många missfall när allt äntligen verkade gå bra. Vi hade pga vår historia varit på två vul innan v.12 och allt såg ut som det skulle. Men på rutinultraljudet såg läkaren några saker som inte stämde så under de kommande dagarna var vi på flera undersökningar och slutligenfostervattensprov. Vår lilla flicka hade trisomi 18 som är en kromosomförändring, men till skillnad från Downs syndrom (trisomi 21) kan dessa barn inte leva. Så vårt val stod nu mellan att låta graviditeten fortsätta eller låta henne dö. Hon kunde närsomhelst helst dö i magen och överlevde hon graviditeten och till och med förlossningen skulle vi förmodligen som mest få två månader med henne. En tid då hon skulle lida svårt. Jag frågade om hon hade ont där hon låg i magen men läkaren kunde inte svara på det.
Så vi valde abort i vecka 21 och även om jag egentligen vet att vi fattade beslutet för hennes skull har jag fortfarande skuldkänslor. Hon föddes tidigt på morgonen och vi höll henne i sex timmar innan vi insåg att om vi fortsatte hålla henne skulle vi till slut inte klara av att släppa henne. Tre dagar senare hade vi en jättefin avskedsandakt för våra familjer som också sörjde och, svårast av allt, hennes förtvivlade storasyster.
Jag ville bara ge vår syn på ämnet och att det kan hända vem som helst, vi är inte hemska människor som inte har respekt för livet. När vi skrev på papper för provrörsbefruktning trodde vi väl aldrig att vi skulle skriva på papper om ansökan till abort.
Tack för en utomordentlig bra och känslosam problembeskrivning. Jag tycker man ska fokusera på att minimera fysiskt lidande i all aborthantering. Både för modern och fostret/barnet som inte ska få leva. Jag gillar inte att livsdugliga aborterade barn läggs för att självdö i sköljen eftersom det låter som ett onödigt lidande för det lilla livet som kämpar för sin överlevnad. Det är en vidrig och barbarisk hantering som jag skulle vilja se en förändring på.
Förövrigt angående tidsgränser kan jag tycka att vi blivit alldeles för fyrkantiga med regler och bestämmelser in absurdum som vi alla tror att vi måste anpassa oss efter. Ibland och i vissa situationer kanske alla skulle må bättre av en mer individanpassad och bedömningsorienterad grund för beslutsfattandet. Självklart ska alla gravida ha rätt till abort fram till en viss vecka och vecka 12 är väl helt ok där. Men sen tycker inte jag det behöver finnas några fler tidsgränser utan den gravida får finna sig i att abortbeslutet glidit henne ur händerna och får förlita sig på att den sociala myndigheten går på hennes vilja, som alltjämt självklart ska väga mycket tungt i beslutsunderlaget.
Hej Clara!
Måste säga att jag håller med dig i mångt och mycket! Just abort anser jag vara en konstig rättighet för vad är det för en rättighet att kunna ta bort sitt eget barn? Min syster föddes för tidigt (tre månader) och som du säger, man kämpar för den lilla krabatens överlevnad! Vad det är rätt att man gör sådant och jag är så tacksam jag är att man gör det!
Det blir väldigt dubbelt, om barnet är önskat så är kvinnan ”gravid” och man gör allt för att låta barnet överleva men om inte så ska det finnas möjlighet att göra abort så länge som det går! Det är också som att vi legitimiserar att det är helt ok att abortera barn bara för att de har en kromosomavvikelse eller är sjuka vilket jag tycker är helt sjukt! Vad är det för ett samhälle som inte har plats för alla typer av människor? De är annorlunda i fysiken men vi är alla unika individer och ingen är den andra lik så varför fatta så selektiva beslut på grund av olika funktionshinder? Vad hände med alla människors lika värde?!
TACK Clara att du tog upp detta, viktigt ämne 🙂
Allt gott!
/Ruth Karlsson
fruktansvärd retorik du använder dig av, ”underbara” clara..
vad har sirliga öron och tio fingrar med din frågeställning att göra?? det enda du bäddar för är stigmatisering och skuldbeläggning med kvinnor som BÖR anses ha fri rätt över sina egna kroppar, om man är feminist som du är?? sparka inte på dina systrar för helsike clara!!!!!!! blir så arg.
”Enligt forskarlaget finns det nu en enighet om att foster inte har tillräcklig hjärnaktivitet att känna smärta förrän efter 29 veckor eftersom nervbanorna i fostrets hjärna inte är tillräckligt utvecklade. Huvudförfattaren till artikeln, Mark Rosen, skriver att även om hjärnaktivitet och nervbanor skulle vara helt utvecklade krävs det dessutom en viss nivå av medvetenhet.
Smärtupplevelsen måste ”läras in” eftersom smärta är en psykologisk uppfattning som är baserad på minne och upplevelser. Det finns därför inte någon anledning att ge foster smärtlindring vid aborter som görs innan vecka 29, vilket dessutom kan innebära hälsorisker för kvinnan och vara skadligt för fostret. Fårfoster som har utsatts för morfin har fått kraftiga andningsrörelser vilket tvingar musklerna att förbruka mer syre än vad som finns tillgängligt via moderkakan. ”
Källa: http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=58360&a=579143&printerfriendly=true
Så vi kanske ska ha aborträtt till vecka 28 då kanske?! Bra idé ! Du vekar i varje fall ha en grav empatistörning
Alla ni som säger er vara emot abort och som snackar om att abortgränsen är sjukt fel, för att man får göra abort fram till en viss vecka… jag undrar om ni skulle resonera likadant ifall ni blev oönskat gravida och upptäckte det först några veckor innan vecka 22. Eller i vart fall inte lyckades ta ett beslut om huruvida ni ska behålla barnet förrän kring just denna vecka. Jag menar, skulle ni verkligen tycka att det var fel då om ni ABSOLUT inte ville ha barnet och verkligen inte trodde er kunna ta hand om det, älska det o.s.v. heller? Kanske hade ni t.o.m. blivit gravida genom våldtäkt. Skulle ni ändå pissa på abortlagen då? Jag har svårt att tro det. Jag tror att ni skulle vara tacksamma för att lagen såg ut som den gör. Tacksamma mot alla de kvinnor (och vissa män) som genom tiderna kämpat för att ni ska ha rätt att abortera ett foster.
Jag har själv aldrig gjort abort och skulle nog inte klara av att gå igenom en särskilt väl heller, men jag vill ändå att möjligheten ska finnas. Jag ser ingen anledning att döma kvinnor som gör abort som tvivelaktiga, eller att pissa på abortlagen. JA, abort är att göra slut på ett liv (för även ett foster är ett liv) och JA, jag tycker att man kan kalla det för mord- men det är ett mord jag finner berättigat. Ingen ska vara tvungen att behålla ett foster och sedan föda fram ett barn de inte vill ha. Ja, abort kan vara en väldigt jobbig sak att gå igenom (rent tragiskt att vissa verkar tro att alla kvinnor som genomgår en abort tar så lättvindigt på det- vissa gör det, men banne mig inte alla) men man ska ha rätt att utsätta sig för jobbiga saker också. Att en abort är jobbig att gå igenom är alltså inget argument till att sänka abortgränsen, utan endast ett argument till att visa större förståelse för och ge mer stöd till kvinnor som väljer att göra en abort. Det är också ett argument till varför man bör arbeta hårdare för att förebygga oönskade graviditeter bättre (detta kan man göra genom att exempelvis prata mer om preventivmedel, förändra attityden kring t.ex. kondomanvändning, öka stödet för kvinnor som blir gravida och vill behålla barnet men inte har råd/resurser). Tyvärr förebygger man inte oönskade graviditeter genom att sänka abortgränsen- de kommer att ske ändå, och blir abort före vecka 18 olagligt kommer vissa kvinnor istället försöka göra abort på sig själva eller åka utomlands för att göra det. Vilket kan medföra en större risk för hälsan samt gör kvinnorna till kriminella.
Dessutom: man behöver faktiskt särskilda skäl för att kunna göra abort i vecka 22. Och man får hoppas att det är rätt ovanligt att s.k. dåliga skäl föreligger samt accepteras som grund för en abort- å andra sidan, vilka är vi andra att bestämma när skälen är tillräckligt dåliga? Det bör ändå vara upp till den gravida kvinnan för det är hennes kropp och liv. Och ja visst, hon tillsammans med sjukvården tar ett liv genom att göra abort, men jag värnar faktiskt hellre om rätten till en kvinnas kropp, en kvinna som lever här och nu på jorden och bidrar till samhället genom att vara en vän, en syster, en anställd, en partner, en skattebetalare, o.s.v…. än ett än så länge ofött barn. Ett barn som förvisso är ett liv, men som inte bidrar med så mycket än.
För den delen föder vi alldeles för många barn som det är nu. Vi kan lika gärna adoptera redan födda, men oönskade barn istället för att skaffa nya. Jordens resurser räcker tyvärr inte till så här många människor. En abort då och då skadar alltså ingen annan än kvinnan som genomgår aborten, fostret som aborteras och eventuellt den som utför abortingreppet genom att denne mår psykiskt illa åt att vara tvungen att ta ett liv. Det sistnämnda löser vi emellertid genom att ge läkare möjligheten att själva välja om de vill utföra aborter eller inte, och av de två första som kan skadas värnar jag som sagt hellre om den redan födda kvinnan än om det ofödda barnet.
Jättebra att du tar upp detta ämne Clara. Det är en väldigt svår fråga att ta ställning till, jag vet själv inte riktigt vart jag står.
Något som inte har direkt med abort att göra men som jag ändå tycker är viktigt att påpeka är att sexualundervisningen definitivt borde få större utrymme i undervisningen på grundskolenivå. En lektion i åttan var det jag fick och det tycker jag är långt ifrån tillräckligt. Då handlar det inte bara om hur barn blir till utan även mer ingående kunskap om hur könet faktiskt ser ut och fungerar (vilket är långt mer komplicerat än vad jag fick lära mig, bloggtips: http://fittforfight.wordpress.com/), genus, jämställdhet osv.
Även preventivmetoderna måste diskuteras. Idag ligger nästan allt fokus och ansvar på och hos kvinnan och nästan alla preventivmedel är hormonbaserade, vilket medför bieffekter för många av dem som använder dem. Om fler ställer krav på läkemedelsindustrin att utveckla preventivmedel för män så skulle mer pengar läggas på att utveckla dessa och ansvaret för att förebygga graviditet skulle bli mer jämlikt.
Om jag, trotts att jag går på p-piller, skulle bli gravid så skulle beslutet om abort vara väldigt svårt även tidigt i graviditeten. Jag skulle få väga min livssituation, mina mål och drömmar mot att ta hand om ett litet barn och vad jag skulle kunna erbjuda det för liv i nuläget. Om jag för två år sedan, då jag var bostadslös och utan inkomst, hade blivit gravid så hade jag inte känt att jag haft något val. I nuläget är det en annan situation och mitt val hade behövt reflekteras över på ett helt annat sätt.
En abort är ett beslut som måste tänkas över noggrant utifrån kvinnans livssituation och just därför tycker jag att hon har rätten att besluta. Det är tragiskt att det finns kvinnor som tar lätt på det beslutet men det är något jag tror skulle kunna åtgärdas genom bättre sexualupplysning i skolan och genom att ta diskussioner som den här där och ofta.
Usch… jag håller helt med dig. Jag skulle aldrig göra abort… jag tycker att kvinnor ska ha rätt till det om de har sina skäl, men INTE till den vecka man har idag…. En bebis som får ligga och självdö…. drar paralleller till oönskade kattungar som ska dränkas. nä nu börjar jag ju gråta
När man efter en abort i vecka 12 går igenom fosterresterna kan man se t ex både fötter, tår och ben. Vecka 12, gott folk.
Alltså, kan någon vara snäll att leta reda på statistik över VARFÖR kvinnor och män väljer att göra abort i vecka 22? Tror alla verkligen att det är ett beslut man tar på fyllan? Har ni sådan fruktansvärt fattig tillit till era medmänniskor att ni verkligen tror att man väljer att göra en sådan sen abort enbart för att man har dåligt omdöme? Slår det er någonsin att dessa kvinnor och män en gång varit foster? SKA MAN HA SÅDAN GRÄNSLÖS KÄRLEK FÖR DESSA JÄDRA FOSTER SÅ SKA VÄL DEN FULLVUXNA MÄNNISKAN FORTFARANDE FÅ I ALLA FALL EN GNUTTA AV ER SYMPATI?
Skämmes på er, kvinnor och män som inte respekterar andra människors högst personliga val! Inte konstigt att folk blir tokiga och deprimerade i ett samhälle där marginalerna för hur man ska leva är trådsmala, och att ni som kämpar för att behålla dessa jävla trådar vill föda fler barn in i systemet känns bara fruktansvärt sorgligt. Det är så vackert med detta lilla foster, men när fostret har passerat utgångsdatum och står på egna ben så har man varken respekt eller tillit till att denna människa kan göra sina egna val. Skämmes!
Vecka 22, Emma.
Det är ett barn.
Så utrolig grusomt. Hvordan kan man forsvare abort av et lite menneske som puster og lever, som har små ører og ti fingre. I norge er det lovlig, og gratis, med abort frem til utgangen av uke 12. Du kan søke om abort frem til uke 18 om det av diverse grunner er nødvendig/du ikke visste at du var gravid. Etter uke 18 må det ligge alvorlige grunner for å få tatt abort.
At dere har en lov, som politikere støtter, hvor dere kan ta abort i uke 22, når det lille mennesket nesten er levedyktig er forferdelig. Jeg ble rett og slett målløs når jeg leste det.
Detta gör mig så fruktansvärt olustig. Här sitter vi och diskuterar andra människors förutsättningar, beslut och privatliv som om det vore allas vår ensak. Vi klarar inte av att låta andra människor ta sina egna beslut och lita på att man gör så gott man kan, utan måste rusa i högsta hugg med våra moraliska pekpinnar. Att sätta ett barn till världen är ett beslut ingen annan än berörda föräldrar ska ha fullständig rätt till att ta, oavsett bakgrundsfakta, förutsättningar eller anledning, det ska vi andra ge fan i! Vi tar upp exempel och talar om kvinnor som använder abort som ett slags preventivmedel, so what? Jag vill nog lova att de allra flesta är ense om att detta inte är ok, vilket snarare lämnar dessa kvinnor med en stämpel som kallas tillräckligt med duga för att bara det ska fungera som ett ”straff” för deras handlingar, om det så är det vi andra önskar.
Vad det gäller föräldrar som väljer att inte sätta ett barn till världen med allvarliga men eller handikapp har jag fullständig tillit till att de kan ta ett eget gemensamt beslut. Istället skulle jag vilja ge dem tonvis med cred för att de tar sig igenom en sådan process och kan inte annat än att hoppas att de i slutändan blir lyckliga.
Jag önskar att hela abortdebatten genomsyrades mer utav hur vi ska ta hand om de barn vi redan har istället för att propsa på att sätta fler oönskade barn till världen. Sen förstår jag verkligen ingenting, ni talar om att fostret är fullt livsdugligt, är det alltså vad som krävs? Ett livsdugligt foster? Ett oönskat/på lång sikt svårt handikappat eller missbildat men ändå livsdugligt foster? Är det skitsamma om någon vill ha det här barnet eller inte? Är det straffet vi vill ge både mamma, pappa och barn, att som slavar till moralpinnen tvinga dem gå igenom hela processen, så att vi andra kan sova gott om natten? Är det någon här som önskar att såhär i efterhand få reda på att man blev satt till världen, inte för att mamma eller pappa ville det, men för att en massa tanter och farbröder enats om att man faktiskt var livsduglig som foster? Det är ungefär som arrangerat giftemål ”Äeh, du kommer lära dig att leva med det här barnet, bara lugn”.
Ni talar också om rättigheterna till ett liv hos ett foster, vad hände med rättigheterna till berörda kvinnor och/eller män som inte är redo för ett (förhoppningsvis) livslångt ansvar, har dessa passerat ett visst utgångsdatum som gör att fostret vinner allas vår kärlek och stöd istället? Vart går den gränsen? Och säg då att detta foster skulle sättas till världen ändå och i framtiden hamna i samma sits som sin mamma (och pappa) tänker vi att det är fostret i sin tur hennes mage då som fortfarande ska prioriteras?
Vad gör det för skillnad att sänka gränsen till abort? Räcker det inte med beslutet till abort i första hand, varför vill vi så gärna att folk ska föda dessa barn om tvekan redan finns? Är någon annan villig att ställa upp och ta hand om alla dessa barn?
Jag vill i så stor utsträckning som möjligt lita på att alla individer gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar och kan ta sina egna beslut, eftersom att jag själv önskar att bli behandlat på det sättet. Och jävlar i mig vad det är svårt, men jag försöker och gör så gott jag kan, ett beslut jag tagit helt på egen hand och är jävligt nöjd med!
Man ska ju inte döma andra liksom. Man gör så gott man kan heter det då. Allvarligt talat!! Ser du iiingen skillnad på vecka 10 och 20? Man missar sällan en graviditet i 20 veckor . 10 visst 12(jag har inget tolkningsföreträde) men vecka 20, kom igen?
Okej , men du ser inte att drt går någon slags gräns där fostret blir människa? Så om jag som förälder sen kommer på att jag inte vill ha mitt nyfödda barn senare, ska man avrätta det då? Man kan ju ångra sej när barnet är 3 månader. Om din mamma inte skulle velat ha mer kontakt med dej när du var 7 år, skulle hon ha rätt att ha ihjäl dej då?
Jag har själv gjort abort och stödjer det till fullo! Klart jag lider när jag läser detta, att fostren kan leva när det tas ut. Men i hur många fall sker detta? Hur bra blir livet för det här ”barnet” om det orsakats av en våldtäkt och mamman inte kan/vill ta hand om det?
Tänk hur många barn som skulle födas pga våldtäkter och med groteskt hemska sjukdomar/missbildningar om vi skulle minska antalet veckor att få göra abort på. Det finns som alternativ fram till v 22 för en anledning, jag antar att läkare osv varit med och rekommenderat detta.
Som sagt. Tragiskt men jag stöttar det fullt ut och skäms inte för att jag utfört en abort eller för mina åsikter.
HÄR är en länk till socialstyrelsen ang ABORTSTATISTIK
http://www.socialstyrelsen.se/statistik/statistikefteramne/aborter
Herregud, gränsen för sena aborter är satt FÖR ATT MAN SKA HINNA FÅ SVAR PÅ UTREDNINGAR. All fosterdiagnostik har en viss kalender, man kan inte göra vilka tester som helst hur tidigt som helst i graviditeten.
Och INGEN kvinna skulle VÄLJA att göra en sen abort lättvindigt, eftersom det innebär att du måste FÖDA FRAM BARNET precis som under en förlossning.
Ett exempel är fostervattensprov, som görs TIDIGAST i vecka 14-15 (av graviditeten), svaret tar ca 3-4 veckor. Redan där är vi alltså i bästa fall i vecka 18!! Under förutsättning då att du inte behöver vänta alls på att få tid till fostervattensprov (vilket är osannolikt) Mera rimligt är nog att svaret kommer i vecka 19-21…
Sedan vill man kanske tänka lite INNAN man gör undersökningen – vad ska du tex göra med informationen du får?
Vid vilka sjukdomar/skador skulle du välja att behålla barnet? Vilka skulle få dig att välja abort? Villa man gå vidare med ytterligare tester?
Det verkar som om folk i allmänhet tror att det här med fosterdiagnostik är ett stick i fingret och sedan har man svaret imorgon. Så är det ju verkligen inte!
Riktigt bra skrivet Anna, precis som jag satt och tänkte. Det handlar om att öht kunna upptäcka missbildningar eller svåra sjukdomar. Det handlar om att när man som förälder fått informationen, ta den till sig och bearbeta den och sedan fatta ett beslut. Sådant tar tid! Det är livsförändrande beslut vi talar om!
Jag tycker inte att lagen ska sänkas, eller ändras, men sexualundervisningen, utbildningen och kunskapen kan alltid förbättras.
Du får såklart tycka som du vill Clara, men jag blir så himla besviken över att någon (inte bara du, utan många i kommentarsfältet) fortfarande inte kan inse att en kvinna ALLTID har rätt till sin egen kropp och att det ALLTID kommer före ett ofött fosters livsrätt. Förändras lagarna kommer aborterna genomföras illegalt ändå, det kommer bara innebära större skador på mödrarna. Sluta skuldbelägga kvinnor som gör abort, de har nog med svåra känslor ändå! Det är knappast nåt man gör för skojs skull. Clara, du skriver att du inte riktigt utvecklat dina tankar i det här än, jag hoppas verkligen att du inte utvecklar dom mot Pro-Life hållet.
Generationer av kvinnorättskämpar vänder sig i sina gravar och skriker ut sin sorg över att en feminist på 2010-talet kan ha sådana här åsikter!
Eg synest det er ein vanskeleg tanke at me skal velja vekk liv som kjennest ubehageleg.
Eg forstår at nokon har teke det vanskelege valget om abort og dømmer ingen. Men det at ein ikkje skal såra dei som allereie har teke ein abort er vel strengt tatt ikkje god nok grunn til ikkje å oppmoda alle kvinner til å tenkja grundig gjennom kva der er som skjer i ein sein abort. Og ikkje er eg med i pro vita om nokon skulle tru det. Men tanken på at nokon skal sleppa å leva fordi ein antek at livet deira vil bli problematisk synest eg er ein vanskeleg tanke reint etisk og filosofisk. Men det er klart at dei av oss som har ei magekjensle som seier at abort er ei veldig dårleg løysing bør stilla oss først i køen for å hjelpa både gravide i ein vanskeleg situasjon, barn som er fødd til verda med eller utan funksjonshemningar og kvinner som er leie seg for å ha vald abort i ein håplaus situasjon… Og eg skjønar at meiningane mine er veldig provoserande for ein del menneske, sjølv om eg ikkje heilt forstår det likevel. Eg tenkjer at dette er ei utruleg vanskeleg problemstilling og at alle bør ha respekt for andre sine synspunkt…
Hej alla! intressant med ALLAS åsikter tycker jag. Bara en sak.. vet i tnte om nån tagit upp det… men när jag läser alla kommentarer om kvinnans rätt och kvinnans val så börjar jag ändå fundera lite. (Ja, jag tycker att den som har barnet i magen måste få välja själv, så placera inte in mig i nåt pro-life fack eller nåt, tack).
Men jag tänker att, jag har själv inte gjort en abbort, hur vet jag då ur de är? Jag tänker att det nog inte är så jäkla lätt för ala kvinnor. Och jag kan räkna upp ett antal jag vet som mår sjukt dåligt efteråt. De har skuldkänslor vad folk än säger till dem, att det var deras val och inte fel. Jag tror man måste tänka på detta. Inte bara på barnets rätt, utan också kvinnans rätt att må bra. Jag tror ändå man måste få veta att problemet kanske inte är helt löst för att man gjort abbort och att man slipper föda det där oönskade barnet, allt kanske inte är frid och fröjd sen. Man kan faktiskt må skit efteråt och det verkar vara vanligt. Jag ville bara dela av mig av den tanken. tänkt så ett tag… Mer stöd för gravida kvinnor som inte vet hur de vill göra? och mer stöd efteråt?
Jag känner samma förvirring som du. Det är klart att man skall få ta bort ett misstag, i vecka 6, 7, 9, men att abortera så sent. Man brukar ju säga att man får abortera fram tills dess att barnet kan överleva utanför magen, så rent tekniskt så klarar ”fostret” sig inte länge. Det som man skulle kunna göra för att undvika sena aborter är att berätta för de blivande mammorna hur utvecklat fostret är, det får man nämligen inte göra. Jag har själv en vän som gjorde en väldigt sen abort, och hon blev chockad över hur väl utvecklad fostret, eller barnet, var. Jag och min vän som ska bli barnmorska pratar ofta om sena aborter och hon säger också att fler skulle välja att behålla barnet om de bara visste vad det var dem tog bort.
Det är såklart extra svårt när det är sjuka barn som tas bort. Det känns som att vi har skapar ett ”naturligt urval”, bara det att det inte länge behövs. Jag tycker det är hemskt att abortera just för att barnet har Downs eller gomspalt, då ser jag hellre en mamma som aborterar på grund av bristande ekonomi. Ju fler sjuka barn vi aborterar ju mindre förståelse och medkänsla får vi, det är min åsikt i alla fall.
Jag själv har inte barn och jag har aldrig gjort abort, så egentligen så har jag väl ingenting att säga till om, men jag tror att jag själv inte skulle göra en abort pga Downs.
För övrigt är blivande barnmorskan också blivande mamma och jag är överlycklig! Mina modershormoner har börjat spritta så mycket att jag ställde ett krav till min snubbe: hund eller barn. Ikväll får vi hunden!
Tusen tack för en underbar blogg!
jag tror inte att någon ser en abort som ”preventivmedel” innerst inne. hur hårdhudad man än är så tror jag vetskapen om att ta död på ett liv är tärande. jag blev gravid första gången när jag var sjutton år gammal. jag vred och vände på mitt beslut. till slut genomgick jag en abort och jag ser det som att jag räddade både mitt eget och ”barnets” liv. jag som knappt kan eller kunde ta hand om mig själv, hur skulle jag kunna ta hand om ett litet liv? det skulle sluta i fullständig katastrof och leda till ett ovärdigt liv för oss båda. trots att jag bestämt mig så grät jag i ett år över vad jag gjort. kroppen och sinnet reagerade som på instinkt ”något har gått förlorat” och när jag tänker på det idag, så sörjer jag, trots att jag vet att det var rätt beslut. en abort gör ont. fysiskt, ett tag. men psykiskt, väldigt länge. så som sagt; jag tror inte någon ser abort som ett preventivmedel. åtminstone inte efter att ha genomgått det en eller två gånger. kanske borde man inte bara ta upp hur viktigt det är med preventivmedel, utan även hur smärtsamma och jobbiga aborter kan vara.
Abort ska aldrig ses som ett preventivmedel, det är nog där problemet ligger i första hand. Det behövs mer information om vad det är innebär att göra abort så det inte blir som att gå till tandläkaren. Ökad medvetenhet ger större säkerhet för att minska aborter. Däremot ser jag abort som en självklar rättighet för alla kvinnor. Tänket med ”ett liv för ett liv” finns inte i min världsbild så jag har svårt att ta till mig argument som menar att du måste föda ett barn för att de ”förtjänar” sitt liv. Det är extremt svårt eftersom det egentligen finns fler följdfrågor än svar på frågan om det är rätt med abort. Men, jag tycker att livet som i min mening är pågående (kvinnans) bör komma i första hand är kvinnans och eftersom barnet är en del av henne, en produkt om man får kalla det så av henne (och mannen) så är det upp till henne vad hon vill göra med det. Därför tycker jag att det är bra att det finns undantagsfall eftersom kvinnors historia sällan kan vara likartade.
Men jag vill verkligen understryka att jag förstår hur fruktansvärt det kan vara och är för kvinnor som förlorar sina barn eller genomgår en abort – jag själv hade nog inte klarat av det. Men jag kan inte se någon poäng i att ha en lag som förbjuder kvinnor att önska bort det – för det är deras liv och det kommer i första hand.
Det var lite tankar jag hade!
Bara för att ett barn är oönskat har han eller hon inte mindre rätt till att leva!
Jag vill också säga tack till Clara för att våga ta upp det. Jag vet själv inte hur jag ska tänka. Är tacksam att jag lever, för min mamma bokade tid för abort när hon var gravid med mig men ångrade sig sedan. Men är också tacksam för att min kusin fick göra abort i sjätte månaden, då hon fick föda fram en liten flicka utan skallben, fot och tumme och med svår gomspalt.
2008 föddes 107 648 barn i Sverige och det gjordes 38 053 aborter. 1/4 av alla graviditeter leder till abort, men bland tonåringar är det 4/5 (7561 st år 2008). Tonårsaborter är endast en femtedel av alla aborter. Den åldersgrupp som genomgår flest aborter är 20-29 åringar. 333 av aborterna gjordes i 18:e veckan eller senare. De allra flesta kvinnor som gör abort har aldrig gjort någon förut. Dock gjorde en kvinna sin 9:e abort detta år.
Naturligtvis har jag tappat bort länken till var jag fick det, men vill minnas att det var från socialstyrelsen, så lita på mig om ni vill.
En tanke jag har är att den viktigaste delen i abortdebatten inte är om man ska få abortera svårt skadade foster, våldtäktsoffer som är gravida, syskongraviditeter, psykiskt instabila som är gravida eller tonårsgraviditeter osv för det är inte där det stora problemet är. De flesta aborter görs inte av dessa kvinnor.
Ibland tänker jag att vi så ofta försvarar dessa kvinnors rätt att göra abort och därför säger att vi måste ha fri abort åt alla för att dessa kvinnor ska kunna göra abort. Och om man sänker lagstiftningen innan datumet för rutinultraljudet så måste det väl inte förbjuda att man får abortera ett mycket skadat foster. En sänkning av abortgränsen till typ v 14 måste ju ändå medföra att man vid särskilda fall får abortera även efter det.
”Materia som för länge länge sedan formades inuti stjärnor långt långt borta.” Och var kom de stjärnorna ifrån då? / nyfiken
Det finns andra som kan göra förklaringarna betydligt mer rättvisa än jag. Rekommenderar varmt BBC-dokumentärerna ”Wonders of the Universe” och ”Everything and Nothing”.
För mig räcker det bara inte att någon eller några säger att Jahve, Brahma, Oden, Vile och Ve eller någon annan skapat allting för att jag ska tro på det. Särskilt inte utan att även berätta hur detta gick till. (Gud sa varde ljus förklarar absolut ingenting om ljus.)
Det räcker inte heller att någon säger sig veta att en eller flera gudar har åsikter om rätt och fel som vi ska anpassa oss efter. Särskilt inte utan att starta med att bevisa detta övernaturligas existens.
Tycker det känns oerhört bakåtsträvande och enkelspårigt att göra ett motsatsförhållande mellan naturvetenskapen och Gud. Finns fysiker med stark gudstro, liksom de flesta aktiva religiösa tror på evolutionsläran.
Låt folk få tro vad de vill för guds skull, finns ändå ingen av oss som har några färdiga svar på någonting!
/agnostiker
Vetenskap handlar om att följa bevis. Religion handlar om att tro helt utan bevis. Hur är det inte varandra motsatser? Självklart får alla tro och känna vad de tror och känner. Även jag. Jag får känna, tycka och tro att det är fel att de som tror tilldelas fullt utrymme att uttrycka sig medans den som inte tror utan vidare kan ombes hålla käften.
Det var fel av mig att skriva att gud inte finns, jag medger det. Jag borde ha skrivit att det är osannolikt att någon gudom existerar. Eller att gud nog inte finns. Och jag borde givetvis även ha varit tydlig med att även Brahma, Oden, Vile och Ve m. fl. nog inte finns. (Är du agnostiker i fråga om samtliga gudar eller bara en?)
Varken fysikers tro eller avsaknad av tro eller antalet som accepterar evolutionen ökar sannolikheten för att någon gudom finns. Det finns så vitt jag vet inga bevis alls som talar för existensen av en gudom. Och det finns inte heller några bevis som bekräftar att det i så fall existerar bara en och inte flera.
Men på tal om abort och barns rättigheter. Kanske inte just du, Ellen, men många andra är ju emot abort av religiösa skäl. För de tror att det är emot deras gudoms vilja att avbryta en graviditet. Förutom det märkliga att dessa även tror att det är samma gudom som av någon anledning skapat samtliga missbildningar som foster kan drabbas av samt missfall (alltså ofrivillig abort) så tål några andra saker att påpekas. Som att det är samma gudom som i en viss bok från bronsåldern både själv direkt mördar barn och även indirekt genom att befalla att barn ska mördas. Samma gudom tycker det är lämpligt att testa om en människa är beredd att mörda sitt eget barn för dennes skull (det är tydligen svaret ja som är rätt och inte svaret nej, jag tänker inte mörda mitt barn för någons skull). Samma gudom tackar inte nej till att någon offrar, dvs mördar, sitt eget barn för att hedra denne. Samma gudom har aldrig fördömt barnslaveri och samma gudom förespråkar könsstympning av barn. Det är bra att jag får känna, tro och tycka att det goda i den boken inte kompenserar för resten.
/Ateist
Det är bara att börja läsa några högskolepoäng fysik så ska du se att du kanske kommer närmre svaret!
Å Gode Gud… En dag kommer sanningen lysa klart som morgonstjärnan. Den lilla tröst man har är att de mördade barnen, får vara trygga hos sin skapare i himmelen. Och inte behöva ta del av denna kalla hårda värld…
Det är skönt att veta att sådana här saker, som t ex abortlagen, bestäms utifrån vetenskapliga argument och genom forskning och inte något annat.
Glad att få vara den som kommer med den goda nyheten, gud finns inte! Det är precis som med jultomten du vet, bara något som folk säger för att tja, jag undrar faktiskt själv varför. Det som verkligen finns är ett förunderligt fascinerande kretslopp av materia som vi alla kommer ifrån och alla kommer att återgå till. Materia som för länge länge sedan formades inuti stjärnor långt långt borta. All materia du bestod av när du var ett ofött barn har redan bytts ut och blivit något annat här i världen. Så är det, och för allas bästa vore det bra om du kan acceptera verkligheten. Det vore ju liksom inte så bra för världen heller om vuxna människor gick omkring och trodde på jultomten.
Jag tänker mest att det är verkligen gott att våra lagar inte baseras på anekdoter och bristande analys av vetenskapliga fakta. Väljer man bort rationellt tänkande och ett vetenskapligt förhållningssätt, då är man ute på en mycket skör lina.
Det vi som befolkning kan efterfråga är en utredning kring den nuvarande lagstiftningen kring sena aborter. Kanske ska t ex aborterade foster i vissa fall kunna ”ombetecknas” till prematura barn och därmed behandlas som patienter? Vilket så klart skapar många följdfrågor om detta barns fortsatta liv och väl. Självklart ska människor med relevanta kunskaper i så fall utreda det här. Och inte precis med fokus på sina upprörda känslor inför en tidningsartikel eller någon personlig upplevelse.
Om det inte finns fler skäl för att tidigarelägga gränsen för sen abort, än att det är känslomässigt svårt för omgivningen samt att andra barn i samma ålder eller kanske yngre kunnat räddas, så är inte det tillräckligt. Att andra födda barn kan räddas är inte synonymt med att just detta ofödda barn skulle kunna räddas, så det är ett mycket skört argument. Och vem förutom föräldern själv kan bedöma vad som är rätt skäl att vilja avbryta en graviditet? Om marginalen för förälderns och Socialstyrelsens beslut ska inskränkas krävs starkare skäl.
Nå, den här debatten har åtminstone lyckats med en sak. Den har varit med och bevisat Goodwins lag.
Och jo förresten, en sak till. Till er som är emot abort av religiösa skäl, som anser er värdera det ofödda barnets rättigheter så högt: Jag hoppas innerligt att ni, minst lika högt, värnar alla födda barns rätt att slippa religiös indoktrinering!
Men det dreier seg ikkje om å dømma menneske, trur eg, snarare om å få folk til å tenkja gjennom om dette verkeleg kan vera rett. Eg har ikkje lese nokre av innlegga slik at dei er ute etter å dømma nokon, snarere dreier det seg omkring å reflektera over ein veldig vanskeleg problemstilling. For å ikke villa sjå at dette er problematisk er vel og å gjera verda enklare enn ho er. Eg seier ikkje dette for å provosera nokon og langt mindre for å dømma nokon, men av og til er det nødvendig å stoppa opp og vurdera kva i all verda det er me driv på med. Dette gjeld sjølvsagt langt fleire arenaar enn denne probemstillinga.
Oj, oj, vilket mörker, vilka tror ni att ni är? Sätta sig över människors liv! Veta bättre, barn från ovan och herre min je. Rätten till abort måste förbli oinskränkt, punkt. Men låt oss se vad vi kan göra från andra hållet? Lite bättre sexualundervisning för pojkar och män! Ge oss gärna smärtsam fakta, bara det kanske får en och annan att skydda sig bättre! Men att döma människor som av olika skäl väljer abort är storhetsvansinne!
Är inte ett dugg förvånad att Ja till livet är här. Men det brukar ju vara så, små organisationen brukar engagera sina brinnande medlemmar att skriva många inlägg så de verkar fler än vad de är. Smart mycket smart, men jag genomskådar er.
Jag tycker detta är så jäkla sjukt, och att man nästan går halva tiden innan man gör abort, de är också konstigt.. Jag själv när ja var gravid byggde en kärlek väldigt snabbt till bebisen i magen, att man ska föda fram ett barn är någon som aldrig skulle finnas i min värld. Jag förstår inte ens personer som kan med att göra det, sen finns det olika orsaker. Bebisen kan ha dött pga okänt fel, eller varit med om en olycka. Men just när det gäller abort, jag har själv gjort en abort när ja var sexton år gammal. Ja gjorde i vecka nio, och fick en rad olika komplikationer. Men att jag skulle gå nästan halva graviditeten och sen välja bort ett barn som kanske har börjat röra sig inom mig, ha gett mig den där fina kula till mage, nej de är otänkbart.
Det märks vilket oerhört viktigt ämne detta är, och att det rör upp känslor. Bra att du skrev om det Clara! Innan jag själv fick barn, tyckte jag det var självlart med fria aborter till v18 och senare rätt till abort till v22 med särskilda skäl. Sen fick jag barn, och baby blues med konstiga tankar, som tex hur man förr i tiden satte ut oönskade barn i skogen. Vad jag grät av den tanken, liksom jag nu blir tårögd både av tanken på den stackars personal som tvingas lämna små liv att självdö i sköljen (och naturligtvis även av tanken på de små liven som lämnas där), liksom när jag tänker på att det föds oönskade barn som inte får det liv de förtjänar, eller unga/våldtagna som hamnar i en situation som måste vara oerhört jobbig. Jag vill tro att det är ytterst sällan som abort används som preventivmedel, och därför tror jag att de flesta aborter är något som dessa kvinnor får lida av resten av sitt liv. Jag kan inte bestämt hävda att det borde vara si eller så, utan kan bara konstatera att detta är en viktig men svår fråga, där många argument (både för och emot) håller, och att det därför är så viktigt att vi diskuterar för att höra varandras synpunkter och få ta del av erfarenheter, även om det är jobbigt och något många nog helst inte vill behöva tänka på.
Du skriver om något här som jag tror färgar debatten hos många- nämligen att du har fött ett efterlängtat barn som du aldrig vill vara utan. Det skulle jag önska att alla barn var, efterlängtade och älskade. Men så är inte världen. Även vuxna kvinnor kan bli oönskat gravida liksom en 13åring. Barn växer i kvinnors kroppar, att uthärda en oönskad graviditet- även om samlaget var önskat- kan liknas vid en våldtäkt där kvinnan hatar och äcklas av barnet i magen. Inget barn ska få födas oönskat och oälskat, det är en mänsklig rättighet att vara älskad. Därför kommer jag alltid alltid att vara för fri abort, därför kommer jag alltid att kämpa mot åsikter och tankar som vill inskränka min rättighet att föda ett älskad barn och att abortera ett oälskat foster.
För ett tag sedan skrev Anna Starbrink i aftonbladet(?) om abort. Jag blev sjukt upprörd och skrev detta (http://katarinahedman.blogg.se/2011/june/om-abort-och-annat-trakigt.html#comment). Det förklarar min syn på det hela mycket bra.
I höst börjar jag trean, och jag funderar på att göra mitt projektarbete om just abort och den svåra diskussionen runt om kring. För det är viktigt att diskussionen inte tystas ned, utan att frågan ständigt tas upp.
for gods sake! världen är större och grymmare än Sveriges abortlagstiftning som det inte är något fel på överhuvudtaget. missfall är tragiska, men det är det mycket annat som också är. lite perspektiv tack.
Sur: Men här i detta inlägg är det just Sveriges abortlagar som diskuteras! Svårt att ha diskussioner som innehåller precis allt, då blir det liksom ingenting av någonting… Det här är dessutom enligt mig en stor fråga med många dimensioner, inte minst hur vi ser på livet och vilket värde livet har. Är inte det värt att diskuteras?!
For å vera ærleg så er eg djupt sjokkert over at så mange her ser ut til å tenkja at det er relativt uproblematisk med abort. Og at nokon meiner at spørsmålet har utspelt sin rolle får det til å gå kaldt nedover ryggen på meg. Eg ante ikkje at Sverige hadde så høg abortgrense, og som norsk er eg sjokkert over det og. Eg hadde ikkje tenkt å blanda meg inn i denne debatten, men nå klarte eg ikkje å la vera. At så mange ser ut til å meina at det er ok å abortera foster som er så godt som levedyktige allereie, finn eg ikkje ord for.
Sjølv hadde eg aldri klart å ta abort om det ikkje var fare for mitt eige liv, og eg seier ikkje at det er lettvint å vurdera for eller mot abortlovar. Men det skal og seiast at eg har problem med å slå i hel fluer og…
Om det skal vera slik at det er foreldra som skal bestemma om eit levedyktig barn skal få leva, så liknar det på slike sorteringssamfunn som eg ikkje trudde me ville ha. Eg går ut frå at det var djup, djup nød som fekk folk til å setja ut spebarn i skogen i gamle dagar, men der er me då verkeleg ikkje lenger.
Jag hade önskat att du redogjorde för var du står när du utvecklat en egen åsikt i frågan. Känns viktigt för mig som bloggläsare att få veta det.
Jag tycker iallafall att det ska märkas att du har ett feministiskt förhållningssett till det här (i mina ögon oviktiga) ämnet eller diskutera nåt viktigare som om det är möjligt att uppnå jämställdhet och rättvisa i ett heteronormativt äktenskap?
Jag kan ha fel men ibland uppfattar jag dig som en ganska mjäkig, beskedlig och blek feminist, faktiskt.
Ja, själv har jag alltid tänkt att jag duger som jag är, och har faktiskt inte lust att vara annat än mig själv, en mjäkig beskedlig och blek feminist. Men heja dig om du är något annat!
men har inte det här ämnet spelat ut sin roll när du tänker på hur världen ser ut Idag? med jämställdhet och klimathot och allt. det finns så mycket annat som är värt att slå ett slag för än outvecklade foster. du har ju verkligen chansen att påverka folk! ta varan på den istället för att väcka en massa elaka pro life troll till liv, för jag tror inte att du är en av dem?
Men herregud ”Sur”, du väljer själv att läsa denna blogg och vara med och kommentera. Tycker du inte det är intressant eller vill läsa om något annat är det bara att göra det!!!
Clara är en egen person och är liksom inte till för att fylla alla gnälliga läsares behov. Take it or leave it säger jag bara!
kram på er
Sur: Jag håller absolut med dig om att man måste kunna få kommentera en blogg utan att tycka likadant som själva blogginnehavaren, annars blir det ju inga diskussioner alls vilket vore trist… Vad jag tyckte verkade ”gnälligt” i din kommentar var att du frågade efter ett annat typ av inlägg och andra diskussioner och då menar jag att detta trots allt är Claras blogg och att det därmed är hennes rättighet att välja att skriva om vad hon nu vill skriva om och på vilket sätt hon vill. (Att du är en tjej har inget att göra med att jag skrev just ordet gnällig, då det inte tidigare framkommit i dina kommentarer vilket kön du har..)
Jag är inte heller särskilt konflikträdd och jag håller inte med Clara i en hel del hon skrivit, men det är ju inte för att jag tycker likadant som Clara som jag väljer att läsa denna blogg.. (Är absolut för abort exempelvis och tycker det borde vara en laglig rättighet världen över).
PS förresten tycker jag att man som bloggläsare har rätt till att ifrågasätta och komma med konstruktiv kritik (och i övriga livet också för den delen).
jag är inte speciellt konflikträdd av mig. jag tror rentav att bloggens utveckling skulle stanna av om Alla höll med om att allt Clara gör och säger är underskönt.
tror det krävs en varierad feedback. att man får lov att vara kritisk och gå in i en diskussion utan att betraktas som gnällig. typiskt att man som tjej så ofta blir den gnälliga och jobbiga som med alla medel ska tystas ner när man vågar ifrågasätta.
ja en tydligare åsikt som skiner igenom hade gjort inlägget inressantare! sen håller jag inte riktigt med Nora om att det är gnälligt att komma med idéer och önskemål. kanske att påstå att Clara är en beskedlig, mjäkig och blek feminist fast det skrev jag också för att få nån respons och dessutom vill jag poängtera att det inte var pekat direkt på Clara som person utan mer till inlägget som sådant.
Fast, jag är inte liberal. Jag tycker att mammor som genomför abort pga ekonomiska skäl eller för att pappan inte är närvarande borde få stöd av staten.
Abort som preventivmedel är inget jag kan ställa mig bakom. Men rätten måste finnas och ska försvaras.
Det känns viktigt att inget liv lider, människa som djur.
Visst har det här inlägget väckt många åsikter (och kommentarer). Men det är inte lika många som har gillat det… undrar vad det kan bero på?
Clara tog upp det här ämnet, hon förhåller sig neutral. så det är svårt att peka ut inlägget från hennes sida som anti feministiskt. jag undrar vad syftet är? och varför inlägget skrevs…
Jag är också nyfiken…om eller när jag skriver ett inlägg om aborter så skulle jag inte formulera mig som Clara gjort. Alla har rätt till sina åsikter.
Mitt inlägg skulle inte handla om när foster blir barn eller om levande aborterande foster, utan om rätten till att föda barn som är älskade och kvinnor obevekliga rätt till sin egen kropp. Men jag är liberalfeminist och stolt över vår abortlag.
fast jag känner mig mest nyfiken… vad hände med den feministiska analysen här? och vart Clara står. är hon pro lifeare, särartsfeminist eller var står hon… det får hon gärna berätta!
Tycker du verkligen att den spelat ut sin roll? Har du sett hur många som kommenterar? Starta en blogg och blogga själv om klimathotet om det engagerar dig. Eller den typ av feministiska frågeställningar som du tycker är viktiga. Det gör du säkert jättebra!
du hade kunnat diskutera varför det finns en skillnad på hur det är att växa upp som tjej och kille idag och varför unga människor mår så dåligt. vad är egentligen hemskast att ligga och reflex skaka som ett 22v gammalt foster eller utsättas för trakasserier pga kön, läggning, ras, mm? vad bringar egentligen mest lidande? att oönskat ligga och utvecklas till ett liv i en kvinnas mage eller detta… fantastiska ämnen…
Å, men ta och bläddra i mitt arkiv så ska du få se att jag skriver en hel del om det. Speciellt under kategorin Clara ryter ifrån
ja, men vad spelar det för roll om vi inte lever upp till att minska klimatutsläppen med 50% innan år 2050. var ska vi abortera då nånstans? när sjukhusen ligger under vattenytan eftersom polarisen kommer smälta.
that´s the question! utsläppen pågår här och nu.
Nä, Clara. Nu tycker jag att du får göra som många andra bra bloggerskor brukar göra i sina kommentatorsfält, ge lite FEED-BACK! Det har skrivits 650 kommenterar om det här inlägget nu! Dags att börja gå i dialog med sina läsare, lite grann i alla fall, tycker jag!
Vet du – jag hade faktiskt inte tänkt göra det i det här inlägget. Jag njuter bara av att se hur ni diskuterar med varandra. Jag sitter ju inte på svaren, det var därför jag frågade er
Men du skrev att det här inlägget kanske handlade om att kunna formulera sina åsikter. Har du kommit närmare en uppfattning om sena aborter efter att ha tagit del av vad dina läsare tänker och tycker? Och diskussionerna här har ju till stor del handlat om aborter överhuvudtaget, inte bara de sena. Kan du formulera dina åsikter kring abort ”i stort”? Eftersom du har tagit upp frågan, så tar jag mig friheten att vara lite frågvis gentemot dig ; )
Hmm, jag fick ett missfall i vecka 6, vilket räknas som tidigt missfall och det kom ut av sig själv, men jag minns när jag satt där med klumpen på pappret och man kunde urskilja de påbörjade dragen av ett barn, så tidigt och det slog ändå hårt. Det var inte en planerad graviditet men vi ville ändå behålla det såklart, och det kändes så hemskt att veta att den klumpen var ett liv som gick förlorat. Fan jag har till och med svårt att döda myror och flugor… En vän till mig fick missfall mycket senare och fick också skrapas, men då hade fostret varit dött i flera veckor trots att hon hade stor gravidmage m.m. Det slog hårt på henne och vi grät tillsammans. Det är ju trots allt meningen med livet, att föra vidare vår DNA i mänsklig form. Ett mirakel som dör.
Jag kan känna att människan manipulerar väl mycket med livet och jag tror definitivt på karma, då vi förmodligen kommer i framtiden och kanske redan nu får betala för våra handlingar. Inte bara att vi tillåter som du nämner fullt friska barn att dö för att det är oönskat eller opassande – utan även att de som inte kan få barn går till det extrema för att få barn. Kvinnor (och män) som har t.ex. valt bort familjen för att få en karriär och sedan bestämmer sig tio till femton år innan klimakteriet att skaffa barn – när de inte kan få barn ”naturligt” finns det multibla ”konstgjorda” sätt där allt mer eller mindre rör sig om pengar.
Jag läste om en amerikansk kvinna, hon var singel, runt fyrtio och ville ha barn. Hon åkte ner till Indonesien för att få en specialbehandling där hon betalade multum med pengar (MULTUM!) för att få två embryon insatta i hennes livmoder. Dvs. en annan kvinnas ägg och en annan mans spermier redan befruktade och gjorda till embryon. Hon födde efter några försök två indonesiska pojkar. Trots det så spenderade hon flera veckor i de fattigaste delarna i Indonesien och kunde verkligen inte tänka sig att adoptera. Något jag inte förstår – är det inte väldigt själviskt att göra detta enbart på grund av en längtan om att få bära ett barn? Nu för tiden känns det som om vi med hjälp av pengar inte behöver ta ansvar för våra handlingar, lätt kan skippa konsekvenser och manipulera naturens gång. Jag vet i USA erbjuder de unga vita kvinnor upp till 80 000 kronor för äggdonation!
Även om jag inte har varit i den sits där jag inte kan få barn så tror jag att adoption hade varit det enda valet jag hade tänkt över.
En annan sak som gör mig förbryllad är att folk nuförtiden 1.) bokar in kejsarsnitt – dvs. bokar in barnets födsel som om det skulle vara en beställd pizza och 2.) inte ammar för att de inte vill ha hängiga bröst eller att de känns äckligt!!?? Va?
Ja lite om mina tankar… står helt klart för mig. Bra att du tog upp det Clara dock!
Tjingeling.
En verkligt svår fråga! Ligger precis inne med prematur och utan att ta åsikt i frågan vill jag bra ge en eloge till fin svensk neonatalsjukvård!
Hur man än vänder på det så är det ett LIV…
Vad handlar diskussionen egentligen om? Sena aborter, som utgör 1% och hälften är fall då fostret är så pass skadat att det inte kommer överleva någon längre tid efter födsel. I Sverige får inga livsdugliga foster aborteras. Punkt slut. I vecka 22 kan man inte rädda något foster. De andas inte är de aborteras, det är reflexer!
Är det rätten till abort? Hur ska kvinnor någonsin kunna bli jämställda män i sexualitet om vi inte vågar njuta av sex? Inget preventivmedel är 100% säkert som alla vet. Varför ska vi ifrågasätta den rättighet kvinnor kämpat för när det gäller rätten till sin kropp? Det obehagliga vindar som blåser emot feminismen just nu.
Eller är detta en filosofisk diskussion om när livet börjar? Då bör vi också diskutera alla de djur som slaktas för att bli pålägg eller offra sin päls. Som verkligen får ligga att självdö. Varför skulle det mänskliga, omedvetna embryot stå högre än en annan levande varelse?
Sjuk diskussion.
Förstår inte hur folk tänker, ett barn är ett barn, och abort är mord.
Det är ju såklart en del av kvinnan och helt beroende av henne. men att döda det lilla barnet för att man inte vill ha det är bara fel och sjukt.
Jag försvarar inte abort någonstans då jag tror att varje foster är ett liv. en människa som börjat sin vandring, att döda fostret är lika fel som att döda en vuxen (såklart).
Jag blir riktigt förbannad när jag läser detta!
Och det sårar mig något oerhört att man kan välja att göra en abort för att barnet som lever i magen har gomspalt. På ett vis kan jag förstå om man gör en abort då det visar sig att barnet har grav downs syndrom. Även om jag vet att jag skulle ha svårt att ta det beslutet. Men skulle jag behöva ställa mig inför det avgörandet skulle jag nog välja att göra en abort (tyck att jag är hemsk, men försök förstå) då jag skulle må oerhört dåligt av att behöva se mitt barn få vård resten av dess liv.
Den 8 mars 2011 kom vår underbara lilla dotter. Under hela graviditeten hade jag varit orolig för att hon skulle ha något handikapp, det första jag tänkte mig var downs syndrom.
Men ut kom en underbar liten varelse, ett mirakel! En liten flicka som var helt perfekt!
Tio fingrar, tio tår och ett litet hjärta som fungerade alldeles utmärkt.
Då rutinkollen gjordes av barnmorskorna upptäckte de att E hade ett hål i gommen. Det visade sig att hon hade gomspalt. Lilla Ebbas hål är väldigt litet så det kommer att sys ihop då hon är 6 månader, istället för att behöva operera in en platta i gommen. Det är ingenting som syns på henne utvändigt, utan som sagt, det är endast ett pyttelitet hål där bak i munnen på henne. Men då jag läser att det är okej att göra en abort om barnet har gomspalt gör mig galet arg! Gomspalt medför inga större komplikationer, det går att operera (och svenska läkare är väldigt duktiga på det idag) och även om barnet har LKG (läpp- käk- och gomspalt) så går allting att ”reparera”. Gomspalt är ingen sjukdom. Visst, det är ett handikapp, men barnet är fullt friskt i övrigt och anses inte lida av detta. Så varför ta dess liv för en sådan pytteliten liten grej?
Om man tänker på allt som ska bli rätt då barnet utvecklas, så är jag riktigt glad över att vi fick en sån fullt frisk dotter som vi fick, som endast föddes med det lilla hål hon har i munnen. Tänk allt som kan gå fel.
Tanken på att människor kan tänka sig göra abort pga. att dess barn har spalt gör mig ledsen. Jag skulle för allt i världen aldrig ha kunnat tagit E’s liv pga. hennes gomspalt.
Hon är den underbaraste lilla parvel som finns och jag älskar henne över allt annat! Precis som hon är.
Åh vad bra skrivet,precis vad jag skulle skriva.
Min dotter är född med läpp och käkspalt,men hel gom. Hon är som vilken tjej som helst,fast med ett litet ärr på läppen. Bara tanken att folk vill göra abort för en liten kosmetisk sak gör mig ledsen och upprörd och tårarna bränner bakom ögonlocken.
Gomspaltsfallet var ju lite speciellt. Pappan var född med gomspalt och hade lidit fruktansvärt för det, så illa att han inte ville sätta ett barn till världen med samma handikapp som han.
När man är gravid gör man ett ultraljud i vecka 18. Det är inte förrän då som fostrets hjärta bland annat är så pass utvecklat att man kan undersöka det och hitta eventuella fel. Man kan även göra ett tidigt ultraljud i vecka 13 då man kan göra ett sannolikhetstest hur stor risken är för just det barnet har Downs syndrom. Säg att man får en mycket låg sannolikhet vid det testet, men att det visar sig vid ultraljudet att barnet faktiskt har Downs syndrom. Man måste fråga sig själv om det verkligen är rätt att föda ett sånt barn till världen, när man vet att barnet antagligen kommer överleva sina föräldrar. Föräldrar som barn med Downs syndrom är helt maktlösa utan. Vem tar hand om barnet med Downs syndrom när föräldrarna är döda? Jag har en vän som är läkare och hon ser ibland 85-åriga föräldrar med sina barn som har Downs syndrom på sjukhuset. Och de kommer att vara just barn hela livet för de klarar sig inte själva. Som sagt, vad ska de barnen ta sig till när föräldrarna är borta? Är det ett värdigt liv att leva med Downs syndrom. Eller med ett allvarligt hjärtfel som upptäcktes i vecka 18? Livets svåra frågor är just det, svåra. Jag är gravid just nu i vecka 15 och jag hoppas innerligt att vårt barn mår bra. Jag tror inte att man kan veta förrän man själv är i den situationen att man själv måste göra ett aktivt val som man vet vad man ska göra. Så var försiktigt innan ni uttalat er för starkt i denna fråga, då ni antagligen själva skulle varken veta ut eller in om ni själva ställs inför ett sådant allvarligt beslut.
Såklart att en person med Downs kan få ett värdigt liv!
Han eller hon kan till och med göra livet mer värt att leva för personer runt omkring. Min syster har Downs och jag får ofta höra att ”hon tillför så mycket” och ”hon är en sån härlig person” av människor i hennes omgivning. Att hon inte är som alla andra gör att hon är mindre känslig för grupptryck och stress som, enligt mig, är stora problem för oss ”normala”. Sen är hon ju inte alltid överlycklig, men vilken människa är det?
Mina föräldrar har fått extra bekymmer med min syster, men å andra sidan har hon gett dem mycket. Som jag ser det skulle man kunna säga att föräldraskap är en dans där barnet för. Är barnet annorlunda blir dansen också det, men varför skulle man inte kunna ha roligt medan man dansar ändå?
Ett barn eller en vuxen med Downs Syndrom är hur älskvärda som helst. De känner livsglädje och livslust precis som vi alla andra. Detta gäller även människor med andra handikapp. Men i Sverige finns alldeles för få möjligheter till boende och arbete för handikappade människor – men då måsta man se till att det blir åtgärdat. Lösningen kan väl inte vara att döda dem. De föraktade institutionerna är i själva verket en jättebra möjlighet och ett hem för många. Har sett det ute i Europa där jag jobbat och där de har en mycket bättre handikappsomsorg och en mycket mer positiv attityd.
Jag måste säga att det är skrämmande – även Hitler gallrade ut handikapade människor och skickade dem på koncentrationsläger för att han ansåg att de hade inte rätt till att leva eftersom de belastar samhället.
Men vi, samhället behöver de svaga människor, även det funktionshindrade. De är en vinst för oss, det vet alla som har haft nära kontakt med en handikapad. Vilka är vi att bedöma om hans eller hennes liv är ovärdig, bara för att det kommer att innebära lidande? Visst är det oerhört svårt att få ett handikappad barn – men som sagt, vi behöver förbättra det samhälleliga stödet markant och förändra attityden.
Lycka till med ditt lilla barn i magen!
Som sagt, jag ville bara föra fram att jag vet att alla har starka åsikter om detta ämne, varesej det gäller för eller mot abort. Jag tror bara att det är lätt att bara slänga ut sig att ”abort är mord” som Roger skriver några kommentarer under, men i själva verket är det nog inte alls så enkelt att fatta beslut när det väl gäller. Det är klart att ingen som är i vecka 20 VILL ta bort sitt barn, men om man får reda på att barnet lider av en allvarlig hjärtsjukdom till exempel och skulle må urdåligt resten av sitt liv så tror jag att man funderar både en och två gånger. Och som sagt, ingen kan uttala sig förrän man själv varit i den situationen själv eller döma andra för deras val.
Jeg synes man skal si det som det er: at det er drap….
Når et barn er ønsket gråter man, når det ikke er ønsket tar man livet av det (og får ikke sørge?)…. Hva gjør dette med kvinner som tar avgjørelsen (eller legen som må ta et liv) ??? Et sjukt samhälle!
Aldrig har det varit mindre skambelagt och aldrig har det funnits mer stöd av samhället för att föda och uppfostra ett barn som kommer ”olämpligt” – utan pappa eller mitt i utbildningen eller vad det nu kan vara. Och aldrig förr har det gjorts fler aborter än idag. Det har hänt något med vår syn på vad ett barn i magen är – inte någonting som vi får ta emot som någon sorts ödets lott, utan någonting som vi tror att vi kan bestämma fritt över. Det tycker jag är att förhäva sig som människa inför en annan människas liv. För det är vad barnet i magen är – en människa! Det vet alla som fött ett barn. Att kalla det för foster istället för barn är bara att avhumanisera det för att kunna döda det lättare. Kvinnorna kan tala för sig själva i debatten, men vem för alla dessa oföddas tal som inte kan försvara sig?
Svenskar är faktiskt superdåliga på att skydda sig, vi har jättemycket oskyddat sex. Särskilt i åldern 15-23, där klamydia sprider sig som en löpeld, och t.o.m gonorré kommit tillbaka och ökar snabbt! Jag var på möte med hiv-prevention väst, de är livrädda att hiv ska börja spridas i denna åldersgrupp för då kan det bli många fall snabbt… Och skyddar man sig inte mot std så är ju skyddet mot graviditet sämre också. Folk verkar tänka att ”det händer nog inte mig”.
Ta det på allvar!!! Använd kondom!
Hemskt… Jag gråter.
Holland, som har ungefär samma abortlagstiftning än Sverige, har hälften så många aborter. Man kan fråga sig varför. Sexualdebuten sker ungefär lika tidigt som i Sverige.
Alltså måste de skydda sig bättre i Holland, eller ha mindre sex, men det senare tror jag inte på.
Tycker det är skönt att folk börjar ifrågsätta vår abortlag. Jag tycker det är bra att abort finns, men i Sverige är det alldeles för marganilserat. Det ses inte som en stor grej och speciellt sexualundervisning version av abort är helt absurd. Det var inte förrän jag var runt 17 som jag förstod att det fanns olika typer av abort och hur passa sena aborter vi egentligen tillåter i Sverige, och det var när jag började läsa på om det själv. Jag är för abort, jag tycker det är bra att det finns. Men ända fram till vecka 22 är för mig galet, visst handlar det om liv och död för modern så ska självklart en abort genomföras, men inte annars. För mig är tom vecka 18 sent, jag skulle gärna se att man sänkte gränsen, så det absolut överesta var 18 (inte 22) och den ”vanliga” runt 15.
Varför kan man inte få diskutera sådant utan att ses som en anti-feminist? Varför har vi inget inhemskt adoptionssystem, så det alternativet faktiskt finns? Idag är det antingen abort eller bli förälder som gäller.
Blir sa deppig och ledsen nar jag laser det har inlagget. Clara, tycker du att 21 ar for sent att gora abort? Ar det problematiken? Fostret ar ju inte livsdugligt. Det kan absolut inte overleva vid det skedet. Marcus Birro skrev en liknande kronika om amnet i Svd http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/jag-staller-andra-fragor-an-de-medicinska_6223563.svd och blev darefter bemott av Mattias Irving http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/birro-forvirrar-om-aborter_6221371.svd. Kanns som att diskutionen/samtalsamnet borde sluta dar? Tycker synd om alla som far missfall nar de vantar barn, vecka 1 som vecka 21, men det ar faktiskt inte ett amne som hor samman med abortfragestallningar. Jag gjorde sjalv abort for nagra ar sedan, ar enormt glad over det beslutet och blir ganska provocerad av texter som faktiskt skriver osakligt i fragan. ”Den medicinska verkligheten, inte missriktade känslor, måste ligga till grund för svensk lagstiftning”
Jag är ett ”prematurbarn”, jag föddes två månader för tidigt, i vecka 30 ungefär och jag är fullt frisk och normalbegåvad. Jag studerar till lärare men har tidigare arbetat som personlig assistent åt en pojke som är född runt vecka 25, minns inte exakt men han är ca tre månader förtidigt född. Idag är han tonåring och har många handikapp som jag inte får gå in på. Han kan inte prata men när han skrattar är det som att hela världen lyser upp. Det gör ont i mig när jag hör olika berättelser om sena aborter för de barnen har rätt till ett värdigt liv, det har alla barn. Oavsett vilken vecka i utvecklingen de är.
Alla kan inte, vill inte, och ska inte skaffa barn.
Länge leve rätten till abort, vare sig i vecka 20 eller 22.
Jag blir provocerad!
Kanske man ska göra abort tidigt då herregud
Tänk så mycket olika åsikter det finns. Men, oavsett åsikter finns det saker sådant som är av annan natur. Oavsett om man säger foster eller barn så är detta foster/barn rent genetiskt något annat än kvinnans kropp – det har en egen unik arvsmassa. Oavsett om man anser att gränsen för abort ska gå vi 22 veckor (den har faktiskt sänkts från 24 veckor), 18 veckor, 12 veckor eller inga veckor alls så vill egentligen ingen hamna i situationen att man ska behöva fundera över en abort. Att hamna i den vånda detta innebär skulle vi nog alla vilja bespara varenda människa (observera att jag här menar både kvinna och man).
Konsekvenserna av dessa, som jag tror, gemensamma åsikter som faktiskt finns, och trots olikheterna hos oss, så behövs det kunskap som bearbetats genom åren. Det räcker inte med att skolsköterskan i femman och biologiläraren i åttan pratar om detta. Det är alldeles för många familjer som inte pratar med sina barn om förhållningssätt till sexualiteten och konsekvenserna så därför måste området beröras i skolan vid flera återkommande tillfällen och då med inslag av samtal (inte i stil med UR:s satsning, utan med betydligt mer samlevnadsfokus).
Det behövs också fungerande preventivmedel för alla. Ska man börja med någon form av hormonpreparat ska man undersöka i förväg att t.ex. levern fungerar på det vanligaste sättet (det finns inget som heter normalt) – ingen ska behöva bli gravid för att man har en mer aktiv lever.
Det behövs också receptfria lättillgängliga preventivmedel. Idag är det bara kondomer som finns lättillgängligt (jag ser inte riktigt femidomen som ett realistiskt alternativ), men för 15 år sedan fanns det också en uppsjö av spermiedödande medel som kvinnor kunde använda. Varför slarvar men från medicinskt håll så mycket med det som rör kvinnokroppen? Jo, delvis för att aborten är så pass fri att den ses som en utväg så man kan släppa på ”för”-kraven.
När det gäller foster/barn med allvarliga skador så är det inte så lätt att veta graden av allvarlighet i tidigt skede. Om vi levde i ett samhälle som beaktade människovärdet i större utsträckning skulle tvekan inför att föda barn med skada kunna vara betydligt mindre – man skulle kunna lita på att få stöd från samhället. Bristerna där idag har enbart ekonomiska förtecken. Situationen i Norge ser mycket annorlunda ut – stödet till barn och föräldrar är betydligt större.
Tror jag rätt, att detta är något vi kan vara överens om? Vad finns det mer vi kan göra för att förebygga att så många som möjligt slipper hamna i den situationen att abort övervägs?
Det är egentligen mest bara en sak som stör mig. Stör mig ganska mycket. Vad är det som gör att man (politiskt) inte löper linan ut och tillåter vårdpersonalen att genom en snabb injektion ta död på fostret i dessa lägen? Det är ju inte så att någon tror att det ska överleva när det ligger där i sköljen, för hela syftet med ingreppet är ju att avsluta ett liv. Det känns så makabert att den där lilla människan ska ligga där och självdö. Det gör mig illamående. Och vad händer med det sen? Ner i vanliga soporna?
Det är faktiskt många som kremeras och askan sprids vid kyrkogårdarnas minneslunder.
wow, härlig pro life-inställning det var här. finns nog lite mormoner i usa som ni kan hooka med, ha lite studiecirkel å så.
Jag har full respekt för de kvinnor med erfarenhet som uttalar sig här och säger att de uppskattade möjligheten till abort även om det var ett svårt beslut. Men sådana kommentarer som dina får mig att må illa. Du har uppenbarligen ingen förståelse själv. Håll dig till Magnus Betner om du bara vill ironisera över folks känslor. Och uttala dig inte som att det finns självklara rätt och fel när det gäller människors liv. Det sårar om något! Skäms!
Det bästa jag har läst här….
osar sannerligen amerikansk högerpolitik á la pro life av många utav kommentarerna.. skrämmande faktiskt.
Detta är en oerhört svår fråga därför är det så bra att diskutera den. Även om gränsen är hårfin så måste den ju sättas någonstans, tyvärr, då känns det så fruktansvärt grymt att kunna abortera ett foster som efter en vecka skulle få kallas barn. Frågan är så otroligt svår och det finns nog inget enkelt rätt eller fel mer än att vi måste utgå ifrån den kontexten som frågan ska besvaras i…
Detta är en så oerhört stor och svår fråga. Det finns ju inga enkla svar, tänker jag. (Men som en person som är född med gomspalt blir jag alldeles kall vid tanken på att det skulle vara ett skäl till abort. Nog för att det fört med sig en hel del lidande – men det kan man ju lära sig att hantera. Och inte är det något skäl till att jag inte skulle vilja leva heller!) Därmed inte sagt något om frågan som sådan. Jag fick veta för inte så längesedan att sena aborter går till på det sätt som beskrivits här – att fostren får självdö. Helt fruktansvärt! När jag hörde det var jag beredd att bli total abortmotståndare. Men det är ju inte så enkelt. Etiska frågor har ju en tendens att aldrig ha enkla svar.
Jag är för abort, och jag tycker abortgränsen vi har idag är rimlig, efter att ha tagit mig igenom nästan hela kommentarsfältet samt läst på om det hela. Jag är inte för en nollvision, men en minskningsvision av aborterna. Jag tycker att man borde ha tidigare, bättre och mer sexualundervisning, billigare och mer tillgängliga preventivmedel – kondomautomater osv, mer rolig, positiv och förhärligande reklam om preventivmedel. Det ska vara coolt, billigt och lättillgängligt. Och NEJ, det kommer inte att göra att folk ligger runt mer. Folk kommer ligga runt i vilket fall, men förhoppningsvis mer skyddade. Kan man få ner antalet oönskade graviditeter (för att inte tala om sjukdomar) så förstår jag inte de bakåtsträvande konservatister som är emot detta. Absolut kan man tillsammans med detta prata om avhållsamhet som alternativ och få in de rösterna också, alla är absolut inte redo för sex när de börjar med det och det är viktigt att de får veta att det är okej också. Men det kommer alltid finnas folk, unga som gamla som kommer vilja ha sex och som kommer ha det, låt oss hjälpas åt att skydda dom och varandra!
Det finns absolut inget vits i att förespråka att fler gör abort, men möjligheten måste finnas (vilket alla förstår som ser hur det är runt om i världen och förr i tiden osv.) Däremot bör den debatten flyttas till de preventiva åtgärderna, för det är i de flesta abortfall där det har brustit.
Nu kom det här lite off topic eftersom jag i första hand inte syftar på sena aborter, men eftersom kommentarsfältet har kommit att handla minst lika mycket om aborternas vara eller inte vara anser jag att den fyller sin plats.
Det lite störda med mig är att jag är lika mycket emot preventivmedel som jag är emot abort. Jag tänker lite att ”vad som händer händer” och ”det finns en mening med allt” och jag är en inbiten troende på ödet och väljer att hela tiden i min vardag tolka ”tecken” som jag ser hela tiden. Det är lite småknäppt sådär, jag vet, men alltså…
Jag har provat preventivmedel, och jag känner mig halv och konstig av det. Vet inte hur det är med alla Er andra kvinnor där ute, men jag KÄNNER att något är fel med mig.
Så himla obehagligt. Jag känner mig liksom inte som mig själv längre i varken kropp eller tanke.
Vad jag menade innan, långt ovan, var helt enkelt att vi kanske ska förlita oss mer på vårt öde och att allting kan bli bra om vi bara VILL och TROR på det. Det känns som att många tar den lätta vägen ut och inte ser de möjligheter som faktiskt finns till hjälp i ett sådant läge. Eller? Är jag småknäpp på riktigt?
Men ja, då kan du ju leva med att vara ständigt gravid, att ständigt amma, att ständigt ha ett spädbarn på armen och ett i livmodern. Om du inte avstår från sex vill säga. Så enkelt det blev helt plötsligt! Eller?
Tänker du likadant om att betala räkningarna?
Tänker du likadant om att skydda sig/inte skydda sig mot könssjukdomar och HIV? är du emot preventivmedel då också?
Den här debatten görs ofta väl enkel tycker jag. Det berör mig illa.
Kvinnor som gör abort sent befinner sig ofta i en multikomplicerad situation med en partner hon antagligen inte kunnat prata med. Hon befinner sig i en situation hon behöver mycket stöd i.
Det är en liten grupp kvinnor detta handlar om.
Skambelägg inte dessa kvinnor!
Barn som är födda tidigt och räddas blir inte alltid ett vanligt barn som kan leva ett vanligt liv utan blir ett barn med särskilda behov som kräver mycket uppmärksamhet från nära och kära hela livet.
Föräldrar som få barn som kräver mycket delar mer ofta på sig än föräldrar som inte har den vardagen.
Allt inom vården är inte enkelt och personalen behöver stöd och utbildning då och då. Detta gäller all personal.
Sådana här problem ska inte belasta den som behöver vård av olika skäl.
Jag tycker det är bra att de här frågorna diskuteras, men jag lever också i ett land som har det som kallas fri abort och det är något jag är stolt över. Den frågan ska vi hantera på ett bra sätt och då ingår diskussioner ibland.
Jag har aldrig varit en kvinna som gjort abort, men jag har skrivit om ämnet som journalist och har intervjuat kloka människor som arbetat kring kvinnor och graviditeter.
I många länder i världen dör många kvinnor därför att det finns ingen mödravård och otidsenlig lagstiftning, våld och brist på kunskap försätter kvinnor i en situation som är svår. Det bör vi tala mer och och arbeta för.
Att vara gravid är en krävande och farlig period för många kvinnor som inte har stöd och vård från samhällets sida nära sin vardag före och efter förlossning. Varje dag dör många kvinnor i världen kring denna problematik. Den är lite uppmärksammad och behöver mer uppmärksamhet nu!
Vilken ”liten grupp kvinnor” är det du talar om? Jag har för mig att jag hört att ca 20 000 aborter gjordes 2010. Stämmer inte det? Är alla dom kvinnorna fullständigt ensamma och står utan valmöjligheter?
en liten grupp kvinnor gör sen abort, ca 300 till 400 per år. dom hr sällan mycket till val.
http://www.jatilllivet.se/viewNavMenu.do?menuID=69
Tycker det är en fråga som behöver tas upp till diskussion, det finns inte vetenskapligt underlag för att foster ej skulle kunna känna smärta. Tycker att tidsgränsen för abort definitivt borde vara tidigare. Sedan låter det ju förskräckligt det du beskriver; en levande varelse som får självdö efter att modern fött det. Så behandlar vi inte ens våra husdjur.
Jag tycker att nuvarande regelverk är rimligt. Mig veterligen kan fostret inte känna smärta, det har över huvud taget ingen medvetande. Sen blir det väl jobbigt för oss att se beteenden som man relaterar till liv hos fostret, men fostret lider inte.
Jag fick ett missfall i vecka 18+0 och sen ett i vecka 16+4. Precis som du skriver så var dessa små barn med tio fingrar och tio tår. Jag fick oxå föda fram dessa och det får man tydligen göra för att man ska försöka förstå att detta ofattbara har hänt. För att man ska kunna gå vidare så småningom med sitt liv utan fortsatt graviditet eller barn. Även om de kallas foster i dessa veckor, så tycker jag att jag har förlorat två barn. Två små tjejer. Den ena lik mig, den andra pappan. Jo man kan faktiskt se dragen från föräldrarna så här tidigt. Att göra abort i dessa veckor finns inte för mig. Om det inte verkligen verkligen finns anledning till det, tex svårt sjuka barn som kanske inte kommer leva så många år utanför magen.
Men för mig var detta mitt livs största sorg. Mycket jobbigare än när min pappa dog förra året.
Tack och lov har vi fått ett lyckligt slut och blivit föräldrar trots allt. Jag har med hjälp av expertis fött en pojke och en flicka som finns i vår familj med oss.
När en spermie förenas med ett ägg startar ett nytt liv. Vad du än kallar det så är det ett liv värt att skydda, ett liv som inte kan försvara sig själv. Jag anser att i princip alla aborter är ett avslutande av ett liv och fruktansvärt sorgligt. Läste idag att Ja till livet föreslår att man verkar mer för svenska adoptioner som ett alternativ till abort, nåt som ju uppenbarligen fungerar i tex USA.
Frågan är ju hur medvetet ett så litet foster/barn är om vad som händer. Det är kanske en värre sak att en kvinna som verkligen inte vill ha barn men blivit gravid av misstag eller våldtagen osv, tvingas föda det ändå? Då kan man ju iofs adoptera bort det men det är ju fortfarande en stor påfrestning för kroppen att vara gravid och att föda som hon då måste gå igenom i onödan. Sen är kanske vecka 22 lite väl sent att få göra abort. Man borde märka så himla mycket tidigare om man är gravid för det är ganska många gånger man skulle ha hunnit ha mens där emellan. Jag är helt för fri abort men samtidigt väldigt medveten om hur det kan utnyttjas av oansvariga människor. Och det du beskrev om ett barn som man låter självdö låter ju helt fruktansvärt. Jag kan bara gå till mig själv och känner väl att om jag någon gång skulle råka bli gravid av misstag så vill jag absolut kunna ha möjligheten att avbryta den graviditeten. Alternativet om man förbjuder abort kommer nog vara att desperata kvinnor skadar sig själva i försök att ta bort fostret.
Jag var gravid i över tre månader utan att ha en aning. Jag hade som vanligt regelbunden mens. Anade ingenting. Det finns hur många kvinnor som helst som kan gå i god för precis samma sak.
Ska vi kanske skänka en tanke till länder där det inte är tillåtet med abort, med konsekvenser som att unga måste gifta sig och ha familj istället för att utbilda sig, eller i värsta fall så blir kvinnan lämnad ensam och utstött från samhället för att hon har ett utomäktenskapligt barn och kanske får gå på gatan.
Eller där kvinnor dör av konsekvenserna av kvacksalvares ingrepp, för att hon är så desperata att få utföra en abort men inte kan söka sig till vanlig vård. Ofta betalar dessa stackars kvinnor mycket pengar för att få ingreppet utfört också…
Tack och lov att vi har fri abort i Sverige och att man kan få tillstånd att göra aborter så sent som man får idag. Dessutom så finns det resurser till att ta hand om barn som föds med olika medfödda handikapp, så man blir inte lämnad vind för våg om man väljer att föda ett barn med till exempel Downs eller väljer att inte göra någon fosterdiagnostik. Den fria viljan är både en gåva och en börda, i vårt land blir man omhändertagen hur man än väljer, det är jag glad för.
jag med!
Kul att du börjar intressera dig för lidande i världen, speciellt i en sån socker söt blogg. Tycker dock det är lite snedfördelat att skriva ett inlägg om 22 v gamla foster som dör när det även finns människor som levt lite längre som upplever tråkiga saker. Jag har sett att det är väldigt vanligt att nyblivna mödrar (och fäder) som uppmärksammar detta och börjar nu förstå varför. Jag har en teori; kanske är det att de nyblivna mödrarna som fött ett barn vill sätta sig högst upp på godhetsstegen?
Jag önskar dock lite större perspektiv. De flesta barn som föds i världen växer upp till ett liv i fattigdom. Hur ökar vi livskvalitén för de som lever idag och framtida generationer. Det är viktiga frågor det med!
Jag tror inte att det handlar om att vilja sätta sig själv högst upp på godhetsstegen utan snarare om att man när man nyss fått sitt första barn får nya perspektiv. Man är förundrad över att den där lilla varelsen är en människa med personlighet från dag ett. Och i mitt fall kände jag mig snart förfärad över att det fanns en tid då jag på fullt allvar inte ville ha det foster som sen visade sig utvecklas till min fantastiska underbara dotter som jag aldrig nånsin skulle kunna tänka mig livet utan nu. Det handlar inte om att jag vill vara god utan bara att jag är så oändligt tacksam över att jag behöll henne. För egen del är hon nu det bästa som har hänt mig, oavsett vad som må hända runt omkring mig.
Modigt av dig att våga ta upp detta svåra ämne. I ett civiliserat samhälle så är sena aborter ett moraliskt dilemma. Och det måste få diskuteras. Tror inte att man gynnar kvinnors rättigheter genom att banalisera och som en del gör, jämföra med ”insekter som också har ett hjärta som slår”. Det här är svårt. Jag tror inte heller att man hjälper de kvinnor som genomgått abort med att banalisera det. Det är en svår sak och man har rätt att sörja sitt barn som man inte kunde föda. Så synd att det är så infekterat att man inte kan diskutera på ett nyanserat sätt de dilemman som följer med aborträttigheten. Tex tidsgränsen och det faktum att vid de allra senaste aborterna så kan det hända att fostret lever en stund och försöker att andas, vilket de inte kan eftersom lungorna är omogna. Kan vi i vårt civiliserade samhälle tycka att det är okej? Sen kan man ju bli smått upprörd över att kvinnor i vissa landsting av utrymmestekniska skäl kan få vänta flertal veckor på abort. Det borde vara straffbart (för sjukvården alltså). Det är en annan fråga men ack så viktig för de kvinnor som drabbas..
Eftersom du citerar mig får jag väl kommentera. Jag vill inte ”banalisera” debatten inte när jag jag säger att det finns ett hjärta som slår hos insekter också. Jag ställer mig helt enkelt undrande inför frågan om ”vad är ett liv?”. Vad är det som gör det till ett liv som är mer värt än ett annat? Jag inser att det är stora filosofiska frågor och jag inser också att det inte finns några enkla svar på det. Jag kan anse att livet börjar när spermie möter ägg och mitos påbörjas men det betyder inte att jag anser att det livet, som är totalt beroende av en värdkropp, har större värde än den kropp det växer i.
Hela livet består av kompromisser. Jag väljer att äta kött för att jag anser att min livskvalitet är viktigare än en gris, jag väljer att inte sopa vägen ren framför mig när jag går, till skillnad från vissa buddistmunkar, för jag anser att insekter mindre värda än min bekvämlighet, jag väljer att ge mitt barn antibiotika när han drabbats av en öroninflammation för jag anser att hans välmående är viktigare än bakterierna i hans öra.
En abort är också en kompromiss, man väljer ett liv framför ett annat. Rätt eller fel? Det är naturligtvis den personens val och i ett civiliserat och humanistiskt samhälle anser jag att det valet ska finnas.
Oj vad kommentarer… Det visar att det är ett mycket hett ämne som inte diskuteras tillräckligt. Tack Clara för att du även tar upp ämnen som är svåra och tabu att tala om!!
Hörde en gång på ett adoptionsprogram att barn växer inte i våra kroppar utan i våra hjärtan. Ville bara tillägga detta i den här debatten. Är grymt besviken över alla som ser på kvinnan som ett monster bara för att hon vill abortera, oavsett om det är sent eller tidigt. Som någon annan här på sida skrev. ”Det finns så många andra viktiga frågor att ta upp i dagens Sverige än det här”.
Bland de barn som föds i vecka 23+ överlever kring 50%. Så gott som alla får kvarstående besvär, som samhället ofta inte har resurser att ta hand om. Hur bra vår sjukvård än är så plågas ALLA dessa extremprematura barn under den första delen av sitt liv, med många stick, sondsättningar etc. etc. Många av dem sticks flera hundra gånger under sin tid på sjukhuset, och många av dem dör utan att ha fått komma hem. Hur långt är vi beredda att gå? Är en frisk människa ”värd” tio-femton-tjugo små små människors plåga? Eller har vi fått hybris? Vad är ett värdigt liv?
Stora frågor!
Men tänk om barnet är 5 år och fått leukemi eller någon annan livshotande sjukdom? Ska vi låta barnet slippa smärtan genom en avlivning ellerska vi rädda livet på barnet trots smärtan?
Vilken otroligt absurd diskussion det har blivit på en del ställen här! Men helt fantastiskt att samtalet ändå tas upp! Jag är mot fri abort ska jag väl säga, jag har själv blivit våldtaget när jag var 15 och trott att jag varit gravid, och innan jag fick tillbaka resultatet på ungdomsmottagningen hade jag bestämt mig att behålla barnet. Våldtäktsmannen gjorde något ont, inte barnet? Jag var dock inte gravid den gången.
Frågan är ju inte om det är ett liv eller inte? Klart att det är ett liv, hjärtat slår! Frågan är om det är okej att avslutat en annan människas liv som visserligen för tillfället ligger i sin mammas mage, men som ändå är en egen individ. Barnet ahr inte ens samma blodomlopp som mamman..
Varför blir det ett barn efter v 22? och om det inte är ett barn där innan, vad kommer det sig att man behöver tillstånd från socialstyrelsen för att få tillåtelse att genomföra abort mellan v 18- v 22?
När blev någon annans liv min rättighet?
Jag miste mitt första barn strax innan förlossningen i vecka 36. Jag blir enormt illa berörd av detta och tycker det är konstigt att dessa barn inte räknas som livsdugliga. Jag bloggar om sorg och saknad och den kärlek som en förälder känner till sitt änglabarn och sina barn på jorden. Här har jag bloggat om ett liknande fall. Fortfarande aktuellt trots att det var mer än ett år sedan: http://hosroos.blogspot.com/2010/04/var-gar-gransen-inte-vid-22-i-alla-fall.html
Problemet med den här diskussionen är inte tidsgränserna, utan argumenten. Ja, abort är tillåtet så länge. Men det händer inte ofta, det är extremt ovanligt, ju senare ju ovanligare, och argument om sena aborter används för att urholka ALL aborträtt. Det är DJUPT oansvarigt att använda sentimentalitetsargument mot en sådan basal rättighet som den till sin egen kropp. Lite som i USA där affischer mot abort i vecka sju illustreras av femmånaders bebisar.
Mycket bra inlägg! Har bott i Usa och sett resultatet av att kvinnor inte har råd att göra abort eller kunnat göra abort på grund av att abortläkare är så hotade och hatade att de inte vågar utföra sitt yrke. De barn som föds bokstavligen föder den enorma inhemska adoptionsindustrin där organisationer skor sig på fattiga outbildade flickor och kvinnors olycka.
Här finns statistik och fakta om aborter och abortlagen i Sverige (där finns också en länk till nordisk abortstatistik): http://www.socialstyrelsen.se/statistik/statistikefteramne/aborter
Jag är för abort, enligt det regelverk vi har i Sverige. Jag tror inte att det på något sätt skulle gynna individen (vare sig mor/far eller barn) eller samhället att låta barn födas av föräldrar med mycket liten möjlighet till att vara goda föräldrar.
Tycker det är obehagligt hur debatten om abort utvecklar sig – och att den ens förekommer. I ett demokratiskt land som Sverige är det en grundläggande rättighet att bestämma över sin kropp. Rätten att bestämma över sin kropp är också moraliskt försvarbart – speciellt med tanke på vad som förekommer eventuella aborter. Det är inte heller enbart kvinnans ansvar att skydda sig för den delen.
Därför är utgångspunkterna i debatten totalt absurda. Generationer kvinnor före oss stod på barrikaderna och kämpade för lika rättigheter och jämställdhet mellan könen. Det är tackvare dem som dagens kvinnor kan vägra vara offer, vända sig mot könsmaktsordningen och vara självbestämmande individer med föreställningen att alla människor är fria och har valmöjligheter. Vi medelklasskvinnor i alla fall. Kvinnor i länder som Chile, El Salvador och Malta har helt andra förutsättningar, med tanke på att så fort de blir gravida, oavsett om det är din pappa som våldtagit dig eller om du riskerar att dö av graviditeten, så är det upp till andra att bestämma ditt livsöde.
Jag tror inte att en enda människa är för abort. Men, denna disney-debatt där aborterade foster görs till levande söta barn som självdör i blodiga handfat är helt enkelt inte rättvist. För det första, de allra flesta aborter i Sverige sker före vecka 9, enligt SCBs siffror, och då skickas kvinnorna ofta hem efter att ha fått ett piller i vissa landsting (vilket absolut kan diskuteras om det är ok). För det andra, till och med barn som föds i vecka 37 måste få hjälp med i princip alla livsviktiga funktioner den första tiden efter förlossningen. Gränsen för fri abort är vecka 18 i Sverige. Sker aborten i vecka 22, så är det antagligen inte en välmående kvinna utan andra skäl än att hon helt enkelt vill ”mörda sitt barn genom att låta det ligga och självdö i ett handfat”. Vilken utgångspunkt är det? Hur blir det om vi stiftar lagar efter sådanna premisser? Vad gör vi med våldtagna kvinnor som inte vågade söka upp sjukvården på en gång? Eller 12-13-åriga flickor som inte riktigt fattade vad som hände eftersom det druckigt för mycket sprit?
Vi inskränker kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar – för ja – fostret är en del av kvinnans kropp tills hon bestämmer sig för att det är ett barn som hon vill ha.
Vill vi minska antalet aborter på ett demokratiskt och jämlikt sätt borde vi i stället bejaka detta. Vi borde debattera barns rätt till likvärdig skolgång och utbildning, där alla, pojkar som flickor får kunskap om alla människors lika värde. Att det viktigaste i livet är att alltid vara sann mot sig själv, ta hand om både sin kropp och sitt intellekt, så att de kan växa upp till ansvarsfulla individer som vet sina rättigheter och att det är ok att säga nej, att ett nej ska respekteras. Det är samhällets ansvar lika mycket som föräldrarnas!
Så otroligt sant! Jag är också rädd för hur abortdebatten utvecklats – och alla dessa personer som säger att det är en ”svår och viktig fråga”. BESLUTET för de enskilda familjerna är svårt, stort och viktigt – abortLAGSTIFTNINGEN är glasklar, okomplicerad och enkel och inga reaktionära, moraliserande krafter ska komma och peta i den.
Du skriver att fantastiskt bra inlägg! Pepp!
Word!
Mitt barn var efterlängtat och planerat. På rutinultraljudet i v20 fick vi veta att mitt barn var gravt missbildat och barnets chanser att överleva förlossningen bedömdes som noll. Hela min värld rasade och jag grät och har gråtit sen dess. Att göra en sen abort är inget man gör för skojs skull, tro mig. Om inte möjligheten till abort efter v18 hade funnits hade jag behövt genomgå andra halvan av min graviditet med vetskapen om att det inte skulle bli någon bebis. Jag vågar inte ens föreställa mig hur det hade varit.
Jag gick in på din blogg igår för jag tycker det är roligt att läsa om ditt barn, se inredningsbilder från barnkammaren och så. Men nu känns det väldigt olustigt.
Du kan omöjligt föreställa dig hur det känns att vara i min situation och jag hoppas att du aldrig behöver uppleva det heller. Och ja, jag förlorade ett barn, inte ett foster.
All kärlek och stöd till kvinnor som du. Det känns nästan ironiskt att kalla det för ett val. Med förhoppning om att du inte ska känna dig så fördömd vill jag säga att jag tror att de flesta som debatterar här talar om fullt friska barn som väljs bort sent på dåliga grunder. Jag hoppas att du får ett till litet underverk som du kan älska och skydda och vara en underbar mamma för. Ge inte upp!
Helt otroligt svårt både att tänka på och ta ställning till. Men ett barn är ett barn oavsett för mig. Hur pyttelitet det än är.
Att detta är ett aktuellt och svårt ämne visar alla kommentarena här ovan på. Jag har själv ingen personlig erfarenhet av abort, men tänker som så att jag under vissa omständigheter skulle kunna göra det. Är uppväxt inom frikyrkan och det har färgat min syn på sex och samlevnad på ett ickesunt sätt. Min erfarenhet är den att där finns en väldigt stor okunskap, men en väldig massa tyckanden och åsikter. Har fått för mig att du ”rör dig i dessa kretsar” och därför tycker jag att det är extra bra att du tar i dessa svåra frågor.
Jag tackar kvinnor som för årtionden kämpade för kvinnors rättigheter till att bestämma över sina egna kroppar och det är skamligt att vissa vill att kvinnors rättigheter ska stagnera och se ut som de gjorde för hundra år sedan. Om några årtionden framöver kommer vi kunna ”producera” 100% genetiska friska blonda blåögda avkommor i babayfabriker, eller förlåt sa du att du önskade en grönögd flicka men rött hår? I framtiden så kommer vi kunna rädda ett befruktat ägg efter de första dagarna för att forskningen hela tiden gör framsteg, ska vi då sätta v1 som nya v22? Ska inte kvinnor få behålla sin utveckling utan den ska tas ifrån oss? Då behöver vi inte rösträtt, få gå i skola, vara myndiga?
Jag har gjort två aborter och jag tackar kvinnor som har jobbat och kämpat hårt för att jag ska få kunna bestämma över min egna kropp. Jag vill inte ha barn! Jag är nöjd och glad med mitt liv som det är. En kvinna ska inte vara tvungen att bära på något det inte vill ha i sin kropp, aldrig önskat eller vill ha – något som är bäst för alla parter.
Ett barn förtjänar inget annat än att vara älskat och önskat från första stund, att komma till under de bästa av omständigheter, där det finns två föräldrar och ett kärleksfullt hem. Dagligen ser jag föräldrar som är ovarsamma, skäller, skriker, dricker under graviditet, kör med barn utan bilbälte, skäller och skriker, tar i arm,öra, luggar för att barnet de skulle ha spillde ut mjölken, skiter i att läsa läxor tillsammans, de får inte leka, stojja, skrika, gråta, vara tonåringar och hitta på hyss som de ska göra. Alla kan skaffa barn men det är fan långtifrån alla som borde få lov skaffa barn!
Detta är ett hett ämne och kan diskuteras i evighet.
Jag kan bara prata för mej själv och då säger jag så här:
Jag skulle aldrig, vad jag vet nu, kunna göra abort. För mej är det inte ett foster utan ett liv. Men jag förstår de som gör abort och de som tycker att det ska vara fritt att välja.
Det jag inte förstår är hur det kan vara ok att göra aborts så pass sent… det tycker jag är väldigt hemskt.
Skulle kunna vända och vrida mer på saker men jag säger dessa enligt mej väl valda.
Det här är ett mycket svårt ämne. Jag förstår resonemangen, jag håller ibland med när folk säger att det är ett barn och ibland inte. Jag vet inte alls vad jag tycker, mer än att jag personligen är otroligt tacksam för att man som kvinna (ibland bara en flicka) har ett val. Många av er nämner adoption, men är det verkligen rätt? När vi har valet att ta bort ett oönskat foster, ska vi istället föda fram detta och adoptera bort det? Missförstå mig inte, jag är FÖR adoption och har tillochmed lekt med tanken att inte försöka få egna barn när det väl är dags, utan istället adoptera en av de ”oönskade” barn som finns ute i världen. Men dom är redan så många, varför skulle vi vilja ha fler? Jag har aldrig varit gravid i hela mitt liv, och vid 23 års ålder är jag så otroligt tacksam över det. Jag har däremot sett mina bästa vänner gå igenom oerhört smärtsamma aborter – 3 av 4 kom till trots användning av preventivmedel. I ett av fallen var det en 17-årig flicka som åt preventivmedel, inte hade något fast förhållande, inget jobb och inget som helst stöd från sin enda förälder – flickan blir gravid och upptäcker det väldigt sent, det handade om 1-2 veckor innan det var ”för sent”. Hon valde en abort, och nu 4 år senare har hon fortfarande inte återhämtat sig emotionellt. Dessa tjejer var 17-19 år och hade hela livet framför sig. Dom hade, fysiskt sett, kunnat förda fram ett friskt barn och gett den ett helt okej liv med hjälp av föräldrar och bidrag och hårt jobb. Men är det verkligen rätt? Att indirekt tvinga en ung kvinna att föda och älska ett barn som hon inte vill ha? Är det ödet? Är det ”meningen” att kvinnan ska ta hand om detta liv? Jag är otroligt kluven i den här frågan. Hade jag själv hamnat i denna oerhört oönskade situation hade jag inte tvekat på en abort. För min OCH det ofödda fostrets skull. Det finns tillräckligt många oönskade barn i världen. Jag vill inte vara orsaken till ännu ett.
Åh, det här är jättesvårt.
Jag arbetar inom vården, (dock inte med aborter eller ens barn), och jag vet att gränsen för när man får abortera och när det inte längre är tillåtet är satt med anledning av när ett foster överhuvudtaget kan räddas till ett drägligt liv med hjälp av den medicinska kunskap och teknologi vi har tillgång till idag. Det blir bara grymt och högst oetiskt att ta ut ett alldeles för omoget foster och hålla det vid liv med alla medel, när det inte har en chans att bli en vuxen individ, eller ens leva ett år.
Hjärnan skadas av syrgasen i luften, lungorna är inte tillräckligt mogna för att sköta utbytet av gas mellan blodet och luften, ögonen är inte heller klara innan abortgränsen. Visst kan man hjälpa dessa för tidigt födda barn den första tiden medelst kuvös, ögonbindel, sondnäring osv, men det finns en gräns i graviditeten före vilken det inte leder till något annat än ett utdraget lidande för det barnet.
Med detta vill jag inte säga att det här är enkla frågor. Abortgränsen debatteras konstant inom vården, eftersom det knappast är en skarp gräns mellan när ett foster kan klara sig utanför livmodern och när det helt enkelt inte går (mer än enstaka timmar). Att det måste vara fruktansvärt, ja kanske övermäktigt för personal som arbetar med detta att bara se på, det är väl uppenbart för vem som helst.
Borde man inte lindra plågan för de små på något sätt, när det står helt klart att de inte kommer klara sig? Det är väl i allra högsta grad palliativ medicin det handlar om?
Jag känner inte till riktlinjerna kring detta, men ville iallafall belysa hur abortgränsen bestämts.
En oerhört viktig och svår fråga, detta.
Tycker att detta var en otroligt intressant frågeställning och tänkte passa på att skicka ut ännu en…Vid 17-års ålder gjorde jag en sen abort, ansåg mig själv för omogen att ge ett barn ett värdigt liv och uppväxt. Är nu mor och har en till på väg och har kommit att fundera över valet jag gjorde vid 17-års ålder.
Står fortfarande fast vid att jag gjorde rätt men hade gärna velat ha ännu ett alternativ. Det jag hade att välja på var att bli en ofrivillig mor eller ta bort ett liv, vad har hänt med alternativet ge livet en chans med någon som annan????
Varför finns inte alternativet adoption i Sverige så som i USA???? Är inte emot abort på något sätt utan är helt för kvinnans rätt att bestäma över sin egen kropp men hade detta alternativ funnits för mig hade jag nog valt detta över abort.
Hur och vem ska ”sortera”?
Tanken på om jag skulle ha valt bort mitt barn ifall jag vetat om hans cp-skada får mig mycket sorgsen. Då hade jag ju valt bort en alldeles fantastisk människa som idag blivit vuxen och lever ett mycket bra liv, fast med assistans. Jag är tacksam att jag aldrig sattes i en valsituation. Jag kan givetsvis inte tala för andra, men detta är min egen reflektion i den här diskussionen.
”Jag älskade henne och dödade henne. Hon levde i mig, log kanske rent av, och jag skulle fatta samma beslut igen om jag måste. Och det är just den sorgliga verklighet vi måste begripa.” – http://www.expressen.se/1.326268
Det är en ful, hård och cynisk värld vi lever i. Det anses ok att abortera bort ett 21 veckor gammalt foster för att inte mamman ska behöva ta hand om ett barn inte vill ha/ ett barn som inte motsvarar hennes förväntningar (dvs ett sjukt/ skadat barn). Det kommer inte bli bättre i världen av att vi tillåter blivande föräldrar att ta fostervattensprov för att se om fostret håller måttet. Det är inte OK!!! Tvärtom tror jag att människor skulle bli klokare och mer ödmjuka inför livet om de tvingades ta hand om ett barn som inte ser ut/ beter sig som alla andra barn. Det finns ingen genväg här i livet och att abortgränsen ligger så långt fram i havadeskapsprocessen är ta mig f*n SJUKT. Men det alla måste bli medvetna om är att det bara är en följd av vårt omänskliga samhälle, inget annat.
PocketDream, jag har stor erfarenhet av att arbeta med svårt handikappade barn och vuxna. Jag skulle aldrig drömma om att säga att någon av dom inte har nåt värde. Men jag har också sett svårt lidande, både handikappades och deras anhörigas. Ibland har föräldrar inget val än att lämna bort sitt barn, helt eller delvis, för att dom helt enkelt inte mäktar mer. Du verkar väldigt naiv.
Skulle DU PocketDream adoptera ett svårt handikappat barn, som är helt förlamad, blind och sondmatas, som gråter varje vaken timme, kanske beroende på smärta i kroppen som man inte helt kan medicinera bort? Ett barn som ofta blir sjuk i lunginflammation och andra infektioner. Det barnet behöver vård och omsorg 24 timmar om dygnet. Skulle DU sitta där och mysa för att du räddat ett liv, när du vet att barnet lider varje vaken timme i sitt liv?
Det är mer komplicerat än så. Jag är uppvuxen med en kognitivt funktionshindrad bror som föddes ett år efter mig. Jag älskar min bror otroligt mycket, och jag skulle inte vara den jag är idag om det inte vore för honom. Han är en fantastiskt person på många sätt. Trots det skulle jag själv välja att göra abort om man under graviditeten upptäckte att barnet skulle ha samma diagnos som min bror eller något annat gravt handikapp. Detta för att jag vet vilka oerhörda påfrestningar mina föräldrar utsattes för när de fick min bror. Och jag vill inte gå i genom samma sak som dem, särskilt inte när jag redan gått igenom det som syskon.
Är jag ond? Omänsklig? Känslokall? Ingen som känner mig skulle svara ja på de frågorna. Trots att det gör ont att tänka tanken på att det skulle ske, att jag skulle abortera bort ett barn som min bror, så känns tanken på att få ett gravt funktionshindrat barn ännu värre. Det är mina känslor och jag tänker inte ignorera dem för att spela god.
Kristin, jag känner igen mig mycket i det du skriver. Min bror är också kognitivt funktionshindrad. Trots att han har varit högt älskad av hela familjen, och att våra föräldrar slitit som djur för att hjälpa honom med allt han behöver, så har han aldrig varit lycklig. Han har aldrig kunnat förlika sig med att han inte är som andra. Och jag ser hur hårt det har tagit på mina föräldrar, och även på mig. Om hans handikapp skulle kunna upptäckas med fosterdiagnostik så skulle jag göra abort. Det är inte en enkel insikt, och det betyder inte att jag inte älskar min bror. Men jag vill inte behöva orka lika mycket som mina föräldrar, inte efter att ha varit med som syster.
PocketDream, du verkar inte heller särskilt ödmjuk inför livet. Har du några egna erfarenheter av att leva med handikappade barn? Du verkar ha en lite glorifierad bild av det. Jag önskar att det kunde vara så, att det räckte med att hela familjen slöt upp, men hur hjälper man den som inte vill bli hjälpt?
jag tycker att det handlar om två helt olika saker. det är ju subjektivt när man anser att livet börjar men det handlar ju om föräldrarnas VILJA ha barnet eller inte, och kvinnans rätt till abort. för mig kvittar det om barnet har tio fingrar och tår, vill jag inte ha barnet kan jag inte föda det.
Har själv fått havandeskapsförgiftning och i vecka 22 blev det riktigt kritiskt. Fick hela tiden höra att vi kommer att rädda dig, men inte barnet. Som tur var lyckades vi mota kramper några dagar till, så jag gick precis in i v23+1. Min lilla flicka vägde 519gr och vi är så otroligt tacksamma för att bo här uppe inorr, där man satsar på dessa små. Idag är Linnea 8 år och kärnfrisk. Det ska vara lika för alla i hela landet tycker jag, och skrämmande att det skiljer på några dagar mellan liv och död.
Jag jobbar som sjuksköterska på ett barnsjukhus och jag träffar varje dag de barn (och framförallt dess föräldrar) som man räddat i ex v 25 eller de barn som föds fullgångna, men som ex får syrebrist vid födseln.
Varje dag jag går hem skär det i mitt hjärta över dessa trasiga familjer som oftast frågar sig själva till vad för slags liv man räddat deras barn.
Vad fan ska ja svara på det?
Tja, varför inte att barnet kanske kommer som en räddande ängel, en liten som hela familjen kan samlas kring och gemensamt ta hand om? Ett klister som kan hålla ihop människor? Ett plåster på såren som kommer av att ha blivit illa behandlad av samhället och omvärlden hela sitt liv? Kanske det.
Ja, säg det till dem som bara lämnar sina handikappade barn utanför akutentrén för att de inte längre orkar.
Säg det till dem som har ett handikappat barn som kräver övervakning 24 timmar om dygnet för att inte dö.
Säg det till dem som ser sina handikappade barn tyna bort och dö innan de ens fyllt 1 år.
Säg det till de syskon till handikappade barn som ständigt sätts i andra hand.
Om man inte har en familj som kan sluta upp runt det barnet? Eller orken/förmågan/ekonomin/viljan att ta hand om ett gravt handikappat barn?
Står verkligen rätten till ett värdigt liv längre ner på prioritetslistan än principfrågan att förbjuda abort? Ja, jösses, mycket ska man höra innan öronen trillar av…
Den svenska abortsynen ger alltså fostret ett värde om det är önskat. Men det är inte bara ”önskeprincipen” som avgör fostrets värde, även tidpunkten har betydelse. Vid en viss vecka (v.22) har fostret värde oavsett om det är önskat eller inte. Ena veckan är det lagligt att döda för att nästa var olagligt! Ena veckan är fostret värdelöst för att nästa ha ett värde! Det är ologiskt och ytterst beklagansvärt att fostrets människovärde är så godtyckligt.
”Önskeprincipen” och tidpunkten är det som avgör om det ofödda barnet får leva eller inte. Detta rättsskydd är under all kritik. Antingen måste man ge det ofödda barnet skydd ända från tillblivelsen och erkänna att det har ett människovärde, eller måste man säga att det inte är ett barn förrän det fötts fram. Det sistnämnda blir ohållbart, en abort i åttonde eller nionde månaden kan inte betecknas som annat än mord. Att vid en viss vecka ge fostret människovärde håller inte heller. Vad är det som ska avgöra tidpunkten? Är det när hjärtat börjar slå, är man en människa då, eller är det när nervsystemet är utvecklat, eller när ögonen öppnas? Vilken tidpunkt man än väljer blir det godtyckligt.
De ofödda barnen, de minsta och ömtåligaste liv som finns, utan röst och helt utlämnade åt sin omgivning. De om några borde ha det starkaste skydd. En annan människas önskan ska inte få avgöra de ofödda barnens människovärde och rätt till liv.
Det är beklämmande att man ska bli stämplad som ”pro-life” bara för att man tar upp det svåra moraliska dilemmat om att den övre abortgränsen ligger alldeles intill gränsen prematurt barn.
Bra skrivet, Clara! Du sätter ord på det många känner.
Sedan en rent personlig reflektion. Jag begriper inte hur kvinnor kan bli med barn ”trots att det har skyddat sig enligt alla konstens regler”. Jag menar, någonstans måste man ha slarvat?
Jag har haft väldigt lätt för att bli med barn, typ första försöket på två av barnen, ett av de två när vi bara hade sex en gång på 14 dagar.
Vi skyddade oss med en kombination av p-piller och kondom. Minsta misstanke att något kunde gå snett (tex sjukdom som magsjuka) körde vi med kondom i minst en vecka.
Det fungerade jättebra.
Men det var min kropp. Jag vet inte hur det är med andra.
Själv fick jag efter många år och tre aborter förklaringen – min lever arbetade lite snabbare än andras och därför täckte inte ens den starkaste sortens p-piller hela dygnet. Jag fick veta det långt senare i livet, när jag sökte för täta mellanblödningar. Hur många kollar samtliga inre organ som ung?
Detta är en svår och viktig fråga som tas upp. Är personligen för abort, om gränsen sen är rätt vet jag inte. Är själv gravid i v23 och med en sparkande bebis i magen känns det väldigt främmande att göra abort nu – men visste jag att fostret/barnet var gravt skadat så visst. Men att komma på i detta skede att jag ångrar mig – nej.
Har försökt skumma igenom kommentarerna och jag ser inte nån som belyser den ekonmiska aspekten på aborter…nästan 38000 utförda på ett år. Skulle vara intressant att veta hur många som gör för andra el tredje gången…tycker att alla borde ha rätt till en kostnadsfri abort, om det är en nog jobbig upplevelse så borde man väl se till att skydda sig framöver. Och blir man tvungen att betala så kanske man tänker sig för innan oskyddat sex.
Har själv varit ofrivilligt barnlös och tvingats betala ganska mycket pengar för att öht bli gravid så det vore ju inte mer än rätt kan man tycka. Det hävdas ju av diverse empatilösa människor att ”barn är ingen rättighet” och ”barnlöshet är ingen sjukdom som skall finansieras med skattemedel”. Ja men det är heller ingen sjukdom att vara gravid…så då kan man få stå kostnaden själv om man nu skulle se abort som ett slags preventivmedel.
Har du betänkt kostnaden som skulle uppstå om alla dessa 38000 barn kommit till världen? Tänk om dessa barn var oönskade eller skadade, hur ska samhället kunna hantera den kostnaden?
Jag säger inte att alla aborter är fel, det jag vänder mig emot är de fall där kvinnan genomfört redan genomfört abort en eller flera ggr tidigare (preventivmedelsaborter som nämns i flera inlägg ovan). INTE de fall där barnet lider av grava skador, eller pga exvis våldtäkt, eller om man är totalt oförmögen att klara situationen dessa utgör säkert en stor del av de 38000 fallen. Då borde man få stå kostnaden själv.
Jag tror att risken är överhängande att antalet ”illegala” och smutsiga aborter skulle skjuta i höjden om vi införde den sortens regelverk. Vad skulle hända med dem som inte kan betala för sin andra abort? Rent samhällsekonomiskt blir det bara ännu mer kostsamma efterföljder.
Exakt hur empatilöst är det inte att säga ”men om fostret vore gravt skadat, så visst” som att du skulle kunna tänka dig en sen abort för den sakens skull? När du har en sparkande bebis i magen? Obegripligt hur människor resonerar.
Hade jag vetat att mitt barn inte skulle överleva förlossningen så tycker jag det skulle vara empatilöst att sätta det till världen, då vore en abort i v 18 bättre även om det skulle vara fruktansvärt jobbigt. Jag pratar inte ex DS eller liknande fosteravvikelser.
Men då återstår de graviditeterna som blir till vid våldtäkt, övergrepp osv.
Var var feministerna när denna flicka föddes. Vem skrek om hennes rättigheter?
http://www.youtube.com/watch?v=BrPuOrEMNwE
Det här är en jätte svår ämne o prata om. Lätt o skaffa ovänner för folk har svårt o respektera andras åsikter. Jag personligen skulle aldrig göra abort, men kan respektera att andra gör det. Däremot när jag pratade med en gammal barnmorska till mig sa hon att många använder tidig abort(före vecka 12) som en preventivmedel. När jag fick missfall 2005 var jag inlagd i kvinnoklinikens avdelning 23 här i USÖ. I samma rum var 4 andra kvinnor. Alla skulle göra abort varav en redan 15 gången(hon berättade själv). Hon kunde inte vara äldre än 23-25. Nu när det finns så många preventivmedel varför inte använda de i stället o vänta tills man blir gravid och sen göra en abort ? Visst kan det vara olika omständigheter, men hela 15 gånger ?
I såna fall har jag faktiskt svårt o försvara rätten till abort.
Det är en mycket svår fråga. Jag har ett handikappat barn. Hans sjukdom var inget som sytntes på ultraljudet, men även om det hade gjort det hade jag aldrigt kunnat tänka mig abort. När jag väntade mitt andra barn tänkte jag annorlunda. Jag var beredd att göra forstervatttensprov om ultrajudet visade en avvikelse. Och jag skulle ha övervägt abort om det funnits en svår skada, helt enkelt för att jag inte trodde att jag skulle klara av ett sjukt barn till.
Jag älskar min son över allt annat. Jag skulle aldrig önska honom ofödd. Jag vill att alla skall ha rätt att födas, oavsett handikapp. Men jag tror inte att vår familj hade orkat med ett svårt sjukt barn till. Vi har också valt bort att skaffa det tredje barn vi egentligen ville ha, just för att ha tid och ork för de två fantastiska barn vi har, varav ett behöver extra mycket hjälp.
Det är viktigt det du skriver. För hur kan man försvara ett fosters rättighet till liv, men inte garantera barnet ett tryggt liv fullt av kärlek, utan kanske en självmordsbenägen framtid. Är inte en stabil uppväxt en lika mycket rättighet som att födas? Och om den rättigheten inte med säkerhet kommer kunna uppfyllas, hur blir det då? Dömer man barnet till ett liv i misär? Bara lite funderingar…
Ingenting kan garanteras här i livet. Inte framgång, lycka, utbildning, ett långt liv eller ens mat på bordet för vissa. Inte ens om dina föräldrar är rika, välutbildade och världens mest ömsinta människor. Hur man kan överväga en sen abort för att barnet kanske inte får en trygg start är ganska galet. Varför är det ingen som ser en ny människa, ett barn, som en chans till nystart? En styrkekälla, en livsglädje? Istället för ett problem som ska lösas.
Men ändå har människor mage att skuldbelägga T ex missbrukande personer som inte kan ta hand om sina barn och som kanske i sin tur är uppfostrade av missbrukande föräldrar i en Högst instabil och otrygg, socialt utsatt miljö ? De tycker jag är konstigt.. att man så starkt propagerar för att Alla barn har rätt att födas, oavsett förhållanden, men sedan inte tar ansvar för att barnets rättighet till en trygg, human och fullvärdig uppväxt garanteras. Då skall de plötsligt inte ha några rättigheter? Så länge de har fötts till världen skall de vara tacksamma?
Det är fint att se varje nytt liv som en nystart, men i den hårda kalla praktiken är det faktiskt inte så för många, många människor. Det går att födas rakt in i misär, social utsatthet, klass och bland de inhumanaste förhållanden du kan föreställa dig.
forts.. och då Vill eller kan inte samhället flerfallet gånger inte ta ansvar för och ge detta livet chansen att vara en ”nystart”. Utan blott ett besvär, en parasit man vill ha bort, låsa in, straffa eller värst av allt – döda.
Så, du menar alltså att exempelvis social misär, fysiskt lidande, instabilitet, fattigdom, kraschade familjer och utanförskap är bättre än abort? DET kallar jag inhumant. Jag har tidigare ställt frågan om HUR vi ska lösa problemen som följer i spåren av att begränsa rätten till abort, men ännu inte fått något svar. Du kanske vill berätta?
Nej, inget kan garanteras, men inte tusan sätter sig folk ner och bara väntar för det? Man gör så gott man kan för att skaffa sig det bästa förutsättningarna för att nå just lycka, framgång och stabilitet oberoende av vad man personligen lägger in i just de begreppen.
Jag är för abort och tycker att det är bra att det är tillåtet i Sverige. Det finns så väldigt många som faktiskt behöver det på olika sätt, som inte blev gravida för att de var slarviga, utan för att kondomen sprack, skyddet inte hjälpte eller för att hon blev våldtagen. För mig är det självklart att dessa ska få göra abort, men att det kan få ske i vecka 22 tycker jag är hemskt. Samtidigt är det väldigt svårt att avgöra när ett foster blir ett barn. Vem ska egentligen tala om när det sker?
Jag har alltid försvarat aborter, men nu förstår jag hur lite jag egentligen vetat om det.
Detta var väldigt obehagligt men också nyttigt, tack Clara.
Det är som du säger, en tunn linje att balasera på.
Men kanske är den linjen inte en tidslinje som kan räknas i bäbisen/graviditetens/fostrets längd, utan i tiden föräldrarna känner? Vad jag menar är att det är viktigt för varje föräldrapar att själva få välja om de ser en bäbis, eller ett foster. Om de ser ett hopplöst liv tack vare en grov skada, eller ett hoppfullt liv. ”klarar jag att ge ett gott liv till det här knytet?” Aborter behövs, liksom rätten att få sörja det som kunde blivit en bäbis.
En helt annan fråga är hur man ska lösa problemen som sjukvården står för inför de här situationerna. Den är svårare…
Mycket viktig diskussion. Håller till viss del med flera av er som kommenterar, från de ”olika sidorna” så att säga. Tycker att vi behöver fundera över gränsen för när abort är tillåtet.
Men jag tycker dock fortfarande att det är viktigt att kvinnor kan välja abort, för tänk vad konsekvenserna kan bli om man inte har den rätten – illegala aborter osv.
Men vi vänder på det då: VAD ska vi göra med de oönskade eller skadade barnen? HUR ska vi se till att ALLA barn får en bra uppväxt och mår bra?
Det verkar otroligt lätt att lägga känslosamma/religiösa/principiella argument mot aborter, men faktum är ju att om abort inte var tillåtet skulle många (eller varför inte säga ännu fler) barn födas till världen och hamna i otroligt svåra situationer. Vad gör vi med dem? För att inte tala om alla de kvinnor vars liv totalt förändras, kanske till det sämre? Hur ska vi göra med dem?
anna — tack för din infallsvinkel. ser den som en fortsättning på denna kommentar från en annan (eller samma?) anna:
http://www.underbaraclara.nu/192636/2011/06/18/nar-barn-ar-foster/#comment-70061
min bror har en son med en sjukdom som läkarna aldrig har sett förut. mängden hjälp han och barnets mamma har fått från kommunen har varit extremt långsam och limiterad. som tur är har vi en mamma som är kunnig, välinsatt i vården och mycket drivande. utan henne hade min bror inte haft en chans att få tag i det nätverk han har runt sin son idag.
jag undrar hur det fungerar för alla de mammor och pappor som ensamstående ska ta hand om barn som de inte har chans att ge rätt omsorg till, eller som har komplicerade omständigheter som föräldrarna inte klarar av.
jag tänker på föräldrar som kanske inte är redo, men som känner sig tvingade att skaffa barn även om alternativet att förbli barnlösa, eller t.ex. absort, finns.
hur mår de barnen?
jag har tur som var ett efterlängtat barn.
det barnet jag själv skulle fått om jag inte valt abort hade också varit ett välkommet, mycket älskat och uppskattat barn. men jag är glad att jag valde abort för då när jag var med barn hade jag inte varit en lika stabil, förberedd, harmonisk mamma som jag önskar att jag kommer bli en dag.
Jag har en vän som födde ett gravt förståndshandikappat barn. Hon var mycket älskad, trots flera svåra handikapp. Hennes mamma var bl a en av de första som vägrade sätta sitt barn på institution. MEN, hon gjorde fostervattensprov på de två nästkommande graviditeterna, och om fostret hade varit handikappat hade hon gjort abort. Som hon sa: jag klarar inte att ta hand om ett till handikappat barn till, då blir mina andra barn lidande. Ni som slänger er med uttryck som ”mångfald” inser knappast hur oerhört man kämpar som förälder till svårt handikappade barn. Och vem tror ni hade adopterat ett sånt barn? Institution nästa för det..
Själv är jag uppväxt med en mor som pga psykisk ohälsa inte klarade av att ge mig det jag behövde. Hon älskade mig såklart, men kärlek räcker bara till en viss gräns. Hade hon gjort abort, så what? Det hade jag inte haft nåt emot. Själv har jag gjort abort (graviditet trots preventivmedel) pga psykisk ohälsa, och jag skäms inte det minsta. Jag mår inte dåligt av det heller. Jag sörjde, grät, men det har gått över. Jag hade inte klarat av en graviditet. Däremot skäms jag över människor som svartmålar kvinnor och säger att dom gör det av bekvämlighet och lättja.
Och som flera andra påpekat; aborter görs även om det är illegalt, i många fall med fruktansvärda konsekvenser. Men det är väl bättre att kvinnor (och barn) dör enligt prolife-anhängarna..
Det är uppenbart att det är en känslig fråga med tanke på alla kommentarer. Jag är för egen del emot abort men skulle aldrig någonsin klanka på någon annan människa som väljer den vägen. Det finns alltid anledningar giltiga för personen även om vi som ser på inte anser dem tillräckliga. Det är som du säger en väldigt svår fråga och generellt anser jag som många andra att abortgränsen är satt för långt fram i en graviditet. Det tycker nog alla som själva fött ett barn!
Fint skrivet! Måste det vara svårare än så. Är man emot abort för egen del så låter man bli att göra abort, men man kan aldrig döma någon annan.
En länk till den ”andra sidan av myntet”, vad som sker i samhällen där kvinnor saknar möjligheten till fri och säker abort:
http://www.latinamerika.nu/node/1073
Jag tycker det är hemskt, sena aborter, och att man klassificerar ett liv som ett foster. Jag tror att anledningen till att man gör det är för att det ska vara ”lättare” om det ses som ett dött ting. Men om sanningen ska fram, så är det ju inte det, utan det är fortfarande ett liv. Jag förstår om man är tvungen att avbryta en abort, i vissa fall till och med berättigat, men faktiskt så är det en fruktansvärd sak och jag stödjer hellre adoption än abort.
jag har en son med flera allvarliga hjärtfel samt dubbelsidig läpp/käk/gomspalt, inget jag visste om innan han föddes, men även om jag vetat det innan hade jag aldrig tänkt tanken att göra abort, jag är en upplyst kvinna som vet vad som kan hända när man har sex, i synnerhet oskyddat, men i vissa fall även med diverse skydd, jag lever i ett stadigt förhållande och med en stabil ekonomi, varför i rimlighetens namn skulle jag göra abort? Jag har tagit risken att bli gravid, det är inte ett ofött barns fel, även om man inte är helt frisk så har man rätt att födas. det finns omständigheter då det kan vara okej med abort enligt min mening, där övergrepp ligger bakom tex, och där det står klart att barnet inte kommer ha några som helst chanser att överleva förlossningen. men att kvinnor som mig väljer abort för att det kom lite fel i tiden, eller för att barnet har läpp, käk, gomspalt det är hemsk. vad är det för människosyn? Är inte min son med dessa fel värd sitt liv? jag tycker gränsen för fri abort sträcker sig för långt, kvinnan har rätt till sin egna kropp,men nog har väl alla ansvar över den också? jag mår illa av tanken på att det finns dom som anser att min son inte borde blivit född, att hans liv inte är lika mycket värt som ett friskt barns.
Bra skrivet. Självklart är han lika mycket värd! Har en kusin med hjärtfel. Hon är ju underbar och ingen vi skulle vilja vara utan. Självklart hade livet varit lättare utan hjärtfel. Men inte är hon mindre älskad för det, snarare tvärtom. Henne är man mer rädd om, för tänk så bräckligt livet är. Och här finns det folk som släcker det hur som helst. Det är fruktansvärt.
”kvinnan har rätt till sin egna kropp, men nog har väl alla ansvar över den också?”
– word, sister! Tack!
jag tror att det är väldigt svårt att bedömma hur långt gånget själva fostret är. av egna erfarenheter så diffar det på 2-3 veckor, barnmorskan säger en sak och jag vet en annan. även om det inte hör så mkt till saken men det kan förklara varför vissa foster rör sig när det aborteras – felbedömt längden på grav.
Även om dessa barn med medicinens hjälp kan klara sig så kommer jag alltid stödja en sen abort. Jag litar på att kvinnan har en god anledning och jag måste säga att det är viktigare att det finns stöd för en kvinna i denna jobbiga situation snarare än att vi kämpar för rättigheten att födas…
Däremot måste det finnas ett humanare sätt för fostret och för sjuksköterskorna…
Detta är så himla farligt med er religiösa! Jag har en djupt religiös vän och han kämpar i en förening för att förbjuda aborter i Sverige och ska till abortmotståndarnas mecka för att lära sig mer om det. Det är fantastiskt att leva och det är fantastiskt att få barn men att börja moralisera om kvinnans rätt till sin egen kropp är för djävligt.
Är det något som är farligt, så är det när man börjar dra alla över en kam. Alla som är religiösa tycker naturligtvis inte lika när det gäller aborter!
Precis!
Här är en film om en kvinna som överlevt abortförsök. Se den, och gärna andra delen med: http://www.youtube.com/watch?v=kPF1FhCMPuQ
Jag tycker det handlar mycket om på vilka indikationer man aborterar, oavsett nuvarande antalet aborter eller vilken vecka det handlar om. Trots rysaren i den tunna gränsen. Gomspalt och dylikt är för mig helt oförklarliga anledningar till abort vecka 18-22, kunde aldrig drömma om att ett sådant skäl räknades. Det handlar ju såvitt jag förstår om (rutin)ingrepp för att åtgärda; i betydelsen åtgärdbart, med bara ett ärr på läppen som följd, och i vissa fall uppfödningsproblematik innan det är färdigopererat. Att snacka om nedsatt livskvalitet i ett sådant exempel vore för mig främmande. Naturligtvis är dessa fall ingen stor andel av aborterna, men jag skulle vilja ändra lagstiftningen till just medicinska, och starka(re) sociala, indikationer v 18-22. Kanske också sänka den fria gränsen några veckor OM det gick att hitta ett vettigt sätt att skilja agnar från vete i sociala frågor. Extremt knepigt – vem skulle avgöra?
Ungefär lika knepigt som vem som ska avgöra när livsduglighet eller liv uppstår. Naturligtvis blir alla gränser godtyckliga. Vi kommer säkerligen aldrig att bli överens om livet handlar om att andas spontant, att kunna leva helt självständigt, att överleva om alla resurser sätts in (tror detta är ungefärlig defintion på just livsduglighet), att ha både full medvetenhet och tankeverksamhet, etc. Kanske ingen idé att fortsätta försöka. Debatter om orden barn och foster är av liknande skäl inte särskilt meningsfulla, det är ju samma liv (självständigt eller beroende) vi snackar om. Ungefär som att man byter benämning på funktionsnedsättningar i takt med att ordet missbrukas. (Själv säger jag barn, men det är ju efter min definition – alla är vi inlärda på olika sätt hur man gör en definition.) Även om jag har åsikter om andras åsikter och benämningar, ger jag mig hellre på att komma överens om gränser, lagar och framtidens satsningar.
(Detta med oönskad-argumentet är också en smula uddlöst i och med alla födda barn och vuxna som föds – eller så småningom blir! – oönskade, oavsett orsak. Livet och andras uppskattning av detsamma är aldrig en garanti. Men de hemskheter som människor utsätts för kan ingen förutsäga innan de fötts, eller hur? Även om statistiska riskfaktorer existerat.)
Dessutom vet jag också bekanta som fått besked om att deras barn verkar missbildat, valde att behålla men förbereda sig, och ut kommer frisk ”välbildad” (…) människa. Skulle tro att de är ganska glada över sitt val.. Ännu en anledning att skippa det där med aldrig och alltid.
Jag är också mycket medveten om problemen med illegala aborter – som nog är en annan diskussion, får helt enkelt inte plats här. Men de problemen är den största faktorn till att jag inte kan vara helt emot aborter i de fall där [medicinska eller starka sociala indikationer] saknas.
Mina två huvudpunkter jag vill propagera för kommer här. Jag VET att de inte skulle eliminera aborterna. MEN de uteblivna aborterna vore värt ansträngningarna, för allas skull.
1. Preventivmedel. Ska användas av olika orsaker, glöm inte det. Garanterar INTE utebliven graviditet MEN sänker ju ändå sannolikheten vansinnigt mycket. Det som stör mig är att man diskuterar aborträttigheterna mycket mer än vad man pratar om RÄTT TILL PREVENTIVMEDEL. Globalt sett, alltså. (Jag stör mig också på samhällets/medias/varandras påverkan av hur många man ’bör’ vilja ha sex med och vad man förväntas gilla/göra om man gillar sex…men det är en annan diskussion!! please don’t discuss here, bara bakgrund till mina tankar här.) Problemet här och nu är länder där man har förbud mot preventivmedel + förbud mot abort + en verklighet där väldigt mycket sex äger rum utanför stabila eller självvalda relationer. Med äckligt höga siffror av sjuklighet och dödlighet kring illegal abort som följd. Ett exempel är Indonesien, där jag själv diskuterade saken för några veckor sedan med godhjärtade gynekologer, studenter m.fl. TÄNK OM man skulle satsa på att både legalisera och få folk att välja att använda preventivmedel. Göra det gratis och lättillgängligt. (Förutom då att naturligtvis jobba stenhårt på kvinnors jämlikhet.) Jag tror inte det skulle leda till ännu mer oansvarigt sex, för de som oroar sig för det. Den kvoten tror jag är nådd för längesen i de flesta länder 😛 Det skulle leda till färre graviditeter och en decimerad skara tjejer som lider eller dör i abortsammanhang. (Och födslosammanhang..)
Och så, i samtliga länder, undervisa ännu mer i sex, jämlik samlevnad och den komplexa verkligheten med aborter.
2. Adoption. Här får jag erkänna att jag inte är väl insatt. Ni som är, tell me – vad gör att vi i Sverige har så oerhört stränga restriktioner kring adoption inom landet? Det verkar för mig som att det handlar om att man hellre kör fosterhem vid behov, ifall någon av föräldrarna skulle ångra sig…oavsett hur lång tid som gått? Jag önskar, trots säkert många knixigheter här med, att man lät tjejer kunna välja alternativet att föda barnet och låta det adopteras. Jämte abort och jämte socialens regler kring fosterhemsplacering. Jag kan inte dagens regler som ni märker, men tänker att ingendera variant (adoption/fosterhem) kan garantera trygghet eller frihet från att fara illa. Låter införande av adoption på friare grunder som något potentiellt vettigt? (snälla dra inte in risken att behöva stanna i en familj där man far illa…den risken delar man med många med blodsband, även om det är på andra villkor från början. Jag är ute efter en diskussion kring möjliga lagar för att ge fler alternativ till abort, och diskussion kring eventuellt förekommande rätt för en kvinna/man att vilja ha tillbaka sitt barn efter en tid)
Länge leve diskussioner utan smutskastning men med argument!
apropå din sista mening.. tycker du verkligen det ska vara rätt att ta tillbaka sitt barn efter att en annan familj har uppfostrat och varit de närvarande föräldrarna för ett barn. Har man rätt att göra så för att man är genetisk förälder, hur tungt väger det egetligen att vara bilogisk förälder i det sammanhanget?!
ps. jag är Julia.. indeed
Nej, jag tycker som du, att det låter knas. Jag har under årens diskussioner med halvt insatta personer (tyvärr inte mer än så) fått intrycket att föräldrars rätt till sitt barn, även om de vid födseln inte alls velat ha det, är huvudorsaken till att vi knappast har adoption inom Sverige idag. Jag tycker att man ska få chansen att bestämma sig för adoption. Och att då ungefär samma regler som vid adoption från utlandet ska gälla. Jag kan tänka mig att en hel del tjejer önskar att det alternativet fanns. Men jag vet inte..
Jag tycker inte ens det finns så mycket rättigheter för föräldrars del att diskutera om barnet har adopterats bort på rättmätigt vis och har det bra. Rättigheten som skall diskuteras är BARNETS rättighet till en trygg och stabil uppväxt.
Redan vid vecka 6, så finns det ett litet hjärta som slår.
I varje insekt som du trampar på när du genar över en gräsmatta finns ett litet hjärta som slår.
Jag som precis har fått barn själv har tänkt väldigt mycket på det du skriver Clara. Det är så otroligt svårt ämne, och det är bra att du tar upp det. Men att tänka på att oönskade barn självdör i sköljen….jag vet inte. Det gör så ont i själen. Lika hemskt är det att oönskade barn växer upp och blir alienerade vuxna som kanske inte ser meningen med livet. Fan. Jag önskar att de som inte vill ha barn gör mycket mycket tidigare abort. När jag satt på gyn-akuten nyss, kom det in minst två tjejer som ville ha dagen-efter-piller. Med panik i ögonen. Jag förstår dem och är ”glad” att de tog tag i det direkt. Och så får man ha koll på när mensen ska komma. Inte undra var den blir av 4 månader efter att den skulle kommit, och sen göra abort.
Kära underbara claras läsare!
Ni vet väl att Clara är fri-kyrklig (pingstvän om jag inte förstått fel). DET ÄR KLART SOM KORVSPAD att hon kommer antyda att det är fel med aborter. Även om det här smygs och antyds väldigt mycket med det.
Fel av dig. Alla frikyrkliga eller ens pingstvänner har INTE samma syn på detta. Så där, nu är du lite mer upplyst.
Claras personliga intentioner med sitt inlägg tror jag att hon bättre än du kan gå i god för.
Till sist – vem av oss har INTE formats av det sammanhang, de föräldrar och andra man vuxit upp med? Oavsett hur mycket man sedan ändrat åsikt? Du behöver avslöja någonting eller någon alls. Du är också präglad och har sedan kanske tänkt vidare själv.
Jag förstår inte alls varför du känner att du måste lyfta den här frågan, varför är det så viktigt för dig? Och sen dra en hemskt historia om din vän i sammanhanget, vad har hennes trauma med saken att göra? Det är ju fullständigt vansinnigt att mål upp en jämförelse på det sättet och inget annat än en liten anti-abort kampanj. Ingen kvinna, alltså INGEN genomgår en sen abort om det på något sätt finns en annan utväg, det behöver du inte oroa dig för. Jag vet inte hur det känns, men kan bara tänka mig, du får ju föda barnet själv, det är inte som en tidig abort ur den bemärkelsen. Tycker det är så himla oempatiskt att diskutera på det där viset, visa de stackars människor som tvingas genomgå en sen abort respekt istället. Man har dragit en gräns vid en viss vecka för att barnet aldrig kan överleva och det är inte så att vem som helst får tillstånd.
Håller med. blir besviken. Och tycker det är mk opassande att som du i samma inlägg prata om missfall och abort. Jag undrar också vad du vill med inlägget? Hur tror du dina läsare som av olka anledningar gjort sena aborter känner när de läser det du skriver?
Det är så oerhört lätt att moralisera om situationer som man själv inte varit i (då syftar jag inte på ditt inlägg i första hand utan på somliga kommentarer).
ja, här tycker jag nog att din tro och din feministiska ståndpunkt går i klinch.
sluta ta åt er? eftersom clara tog upp det i samma inlägg så har det väl med saken att göra! vad är det som är opassande? att vara personlig? och varför ska de som gått igenom en sen abort ha mer respekt än andra? Snarare sympati. Dessutom, om ni läser igenom lite, så ser ni ju att många använder abort som preventivmedel. för det är ju kvinnans rättighet? VART ÄR ANSVARET?! Ärligt talat, jag är inte helt emot abort, men ska ett liv behöva uppstå och släckas bara för att man inte vill ha säkert sex?
Tycker inte att du bör använda ordet många i det sammanhanget. Det som tagits upp är skräckexempel, knappast så att det kryllar av kvinnor som gjort femton aborter. Dem finns, uppenbarligen, men dem är inte många.
Jag tycker också att det är otroligt opassande att ta upp missfall i samma inlägg som abort.
Sen vill jag bara fråga, M, tycker du att det skulle vara bättre att de få som är oansvariga och har osäkert sex och tänker att dom alltid kan göra abort , föder barnen? Tror du att dom blir mer ansvariga med tiden, att barnen får en härlig uppväxt med klara riktlinjer om vad som är rätt och fel, handlingar och konsekvenser osv?
Alltså… Jag blir ledsen. Detta är nog första gången jag ens har kommenterat på en blogg.
Jag har vänner som har gått igenom aborter, jag har vänner som har gått igenom abort OCH missfall. De sörjer båda två lika mycket.
Aborter görs inte av nonchalans, att säga så är för mig inget annat än kvinnohat. Det är en hemskt jobbig situation som finns med resten av livet, och även om beslutet kan tyckas självklart är det inte lätt.
Foster innan vecka 22 är foster, vi får inte tumma på rätten till abort och det görs inte många sena aborter per år i Sverige. Man måste skilja på olika situationer, barn kan inte födas och ges bort för att det är det är ett fosters rätt att leva. Aborter görs hela tiden, världen runt vare sig det är tillåtet eller ej och illegala aborter tar livet av 500 kvinnor. Varje dag. Året runt. 365×500, det är 182500 döda kvinnor varje år. Vad sägs om den siffran?
Vill bara skriva att de som gör sena aborter INTE tar lätt på detta. Dessa personer måste dessutom ha särskilda skäl och ansöka hos socialstyrelsen. Det är inget man bara går å gör. Och det handlar inte om att folk ska bli bättre på att använda preventivmedel – jo, vad gäller abort i stort – men inte vad gäller sena aborter. De allra, allra flesta som genomgår dessa är personer som strävar efter att bli med barn, men låter abortera bort ett barn som inte är friskt. Sedan finns det även mammor som mår så enormt dåligt, tex pga allvarliga missbruk, att de får lov att göra sena aborter. Men naturligtvis är det inget som nån gör med en klackspark.
Ska jag vara ärlig så visste jag inte att abort var tillåtet så lånt in i graviditeten, det är ju då ett litet barn, inget foster. Är barnet livsdugligt, alltså friskt så tycker jag inte att det ska vara tillåtet så långt in i grav, det är en annan sak om barnet inte kommer överleva när den kommit ut ur mamman.
Lägga barnet i sköljen för att självdö, det känns ju så rått, så hemskt. Det måste väl finnas något annat val? linda in den i en handduk och lägga den i en säng så länge? nej usch, det får en ju att gråta.
Den här texten berör verkligen! Sitter och gråter med en liten skrutt i magen och en annan liten skrutt i sängen bredvid mig. Hur kan Sverige som annars är ett så väldigt ”land i tiden” tillåta detta? Hur kan man som mamma välja bort ett liv? Jag respekterar om det är våldtäkt eller incest inblandat, att man gör en abort ”i tid”… Dvs innan fostret hunnit utvecklats.
Men hur kan man låta ett oskyldigt litet barn, dö? Hur kan man tycka att gomspalt tex är ett så stort problem (som dom numera opererar lätt) är en så pass allvarlig sjukdom att man väljer abort?! Usch, jag är så upprörd och ledsen så tårarna inte kan sluta rinna. Tack Clara för att du belyser denna viktiga och oerherhör hemska information. Jag önskar jag kunde göra något för att förhindra detta…
jennie — förhoppningsvis kan annas kommentar ge dig några svar på varför några mammor väljer abort:
http://www.underbaraclara.nu/192636/2011/06/18/nar-barn-ar-foster/#comment-70061
Det här är verkligen en komplicerad fråga. Jag vill bara skriva några tankar.
Jag tror att ett barn som föds oönskat och oälskat far mer illa än det barn som aborteras sent. Och faktum är ju att det måste finnas särskilda skäl till att ett barn (jag skriver inte foster, för i 22:a veckan är det verkligen ett barn, ett litet liv, ingen tvekan för mig) aborteras, det räcker inte med att bara inte vara sugen på att få barn..
Jag vet dem som aldrig skulle kunna tänka sig att medvetet föda ett funktionshindrat barn. Man kan tycka vad man vill om det, men jag tror ändå att det är bättre att de inte får ett sånt barn då. För allas skull, för att det viktigaste för alla som föds är att vara älskade och efterlängtade. För att alla ha rätt att vara det.
Jag känner en som gjort en sen abort. Barnet var så allvarligt missbildat att det hade dött när det än kom ut ur sin mamma. Då ser jag ingen poäng med att gå 40 veckor och bära ett barn som när som helst dör inne i magen eller, som senast, när det kommer ut.
Jag har också en vän som är barnmorska och som varit med och utfört sena aborter. Jag tror inte att de haft nåt barn i ”sköljen”, utan att föräldrarna får ha barnet. Men det har hänt att de andats länge, inte enbart några minuter. Och ja, även några minuter känns som lääänge..
Hm.. många tankar och det är så svårt, som sagt.. Så mycket att ta ställning till.
Kramar till er alla för att ni grubblar och funderar.
Jeg er så glad, så glad, så glad for at grensen for selvbestemt abort fremdeles er 12 uker her i Norge, og ikke 18 som det diskuteres i politiske kretser. Jeg er ikke i mot selvbestemt abort når det ”foreligger gode grunner” a la de du beskriver, Clara, men det er helt forferdelig å tenke på at både friske og syke barn kan aborteres så sent som det som er lov i Sverige.
Jeg tenker at dersom det er gode grunner for å ta abort, er vel disse oppdaget før man har gått over halve graviditeten? For meg finnes det ingen eksakt grense for når når et forster blir til et barn – hjertet begynner jo å slå allerede i uke 6, er det ikke? Men at det er lov til å vente så lenge som uke 22 synes jeg er etisk uforsvarlig. Likefullt kan jeg ikke si når jeg synes grensen burde gå heller… Vanskelige tanker, dette her. Jeg er glad for at jeg aldri har måttet ta et slikt valg!
JAG skulle inte abortera ett barn. För mig är det ett barn såfort jag vet att det ligger därinne och gror.
Jag tycker absolut man ska sänka gränsen, till vilken vecka är jag däremot osäker på.
Och erbjuda bättre/billigare/mer tillgängligt preventivmedel.
Fast återigen. Det är lätt att moralisera över aborter, att envist hävda att Livet uppstår i befruktningsögonblicket. Men, även om det är så, så är en oönskad graviditet ett trauma. Att tvingas genomlida en graviditet och förlossning av ett oönskat barn är plågsamt. Alla barn har rätt att födas önskade och älskade. Ni glömmer att alla människor inte bör bli föräldrar, även om de råkar bli gravida. Att göra en abort är mindre fel än att föda ett barn som är oönskat och oälskat.
Världens svåraste fråga, glad att du tar upp den! Folk verkar i allmänhet så himla STENSÄKRA i det här. Förstår inte varför. Det är liksom inte på något vis okej att ifrågasätta fri abort, vare sig man är för eller emot ”i grund och botten”! Man måste väl kunna ifrågasätta allt? Men icke. Inte fri abort. Den rör man bara inte!
Hur som. Jag tycker att hela grejen borde behandlas lite mer respektfullt. Min väns mamma blev gravid med henne när mamman och hennes man var 19, en planerad graviditet, men när de kommer till barnmorskan är barnmorskans direkta reaktion att fråga vilket datum för abort som passar bäst. De är överlyckliga över att de ska få barn – men barnmorskan tar inte reda på det utan frågar när det passar att döda det. Helt sjukt.
Detta hände ju för ett tag sen nu, men som jag förstår det är attityden väldigt mycket densamma (har en vän som fick barn som 18åring och mötte ungefär samma sak, vilket gjorde henne skitskraj och övertygad om att abort var det rätta. Lite betänketid och insikt över vilket stöd som faktiskt finns blev abort tack och lov inte fallet. Lyckligaste morsan i världen nu). Så: Varför ger man inte mer stöd?! Det finns ju massvis med stöd för en ung förälder att få! Varför ska aborten vara så SJÄLVKLAR? Det är det jag är allra mest kritisk mot. Man kan inte ta det hela med så himla många klacksparkar som man gör idag. Skrämmande att läsa ju, vad de läkare/sjuksköterskor som kommenterat säger om ”ursäkter” osv…
Önskar jag orkade läsa igenom alla kommenterar men det gör jag inte. Sjukt intressant iallafall. Tack Clara!
Clara! Vilket intressant ämne du tar upp! Det debatteras alldeles för sällan tycker jag. Jag jobbar själv på gynekologisk avdelning för tillfället där barn i vecka 20-22 aborteras bort. Det är smärtsamt ocj sorgligt i många fall men ibland ett nödvändigt ont. Vi vet aldrig mammornas fula anledning och vi är inte där för att döma elller styra över deras liv och val. Samtidigt såg jag Den sköra tråden på SVT härom dagen där man som du nämnt räddar barn efter vecka 22, som riskerar att kanske inte överleva eller drabbas av svåra hjärnskador mm. Dessutom kostar denna vård extremt mycket. Myntet har två sidor, helt enkelt….
Känsliga personer varnas!
Jag är inte emot abort. Men ibland säger en bild mer än tusen ord: http://www.abortnej.se/images/thumbs/artblock_small.jpg
elin.
jag vet inte om du har upplevt känslan av att göra en abort. det har jag. jag minns mycket tydligt hur det som kom ut ur mig såg ut och jag önskar att ingen människa som någon gång i sitt liv vill ha barn, som jag, ska få se någonting sådant.
jag ber dig att tänka till gällande vad du vill uppnå med att dela med dig av en sådan bild. visst, du lägger upp en varning. men varför länkar du till en sådan bild från början?
to make a point, förstår jag.
jag borde aldrig klickat, såklart. jag önskar att ingen annan gör det. jag vill bara säga till dig att du borde tänka en extra gång innan du tar till extremer. ibland är att gå lång bara onödigt.
i mitt fall gjorde ditt inlägg mig väldigt ledsen. och inte ett dugg mindre emot aborter.
Som du själv inser, ”to make a point”. Jag är Inte emot aborter på något som helst vis och det var inte heller min mening att propagera emot aborter som jag publicerade länken. Jag beklagar att du tog illa vid dig, men det var just för att sådana som Du Inte skulle klicka på länken som jag varnade. Snälla du, det är inte bra att du projicerar din brist av självbehärskning på någon annan.
(Denna bild (och ännu värre) kommer upp då man googlar på ”abort”, det tycker inte jag är någon ytterlighet.)
Clara – enligt läkaren som gav svar på Birros inlägg i debatten (som jag gissar att du läst), så ligger inte fostret och ”självdör” utan det är autonomiska nervcentret som kan fortsätta skicka ut signaler en stund efter fostret aborterats. Han menade att det är viktigt att den personal som arbetar med aborter får all utbildning och information de behöver om det här så att de inte mår dåligt över situation, kanske pga. de misstolkar fostrets ryckningar som tecken på liv.
Jag är själv kluven till vad jag anser är ”rätt” eller ”fel” för just mig, dvs. jag vet inte vad jag skulle göra i en situation med en ”oönskad” graviditet. Men jag skulle aldrig drömma om att döma andra kvinnor som agerar inom den lagstadgade rätt vi har i Sverige för deras beslut! Du vet att du inte skulle kunna göra en sen abort, eller kanske abort över huvud taget, för du ser det som ett liv, en människa, men vem är du att säga att det är fel att inte anse att ett foster är ett liv?
Fast det är ju inte ryckningar utan det faktum att barnet ligger och andas.
Nej, fostret/barnet lever inte. Det är okunskap och hörsägner. Det är precis som några få kommenterat, nervryckningar eller lungor som automatiskt fylls och töms på luft.
till frun:
De skulle säker säga att det var cellklumpar, men de har inte sett bilder på ett foster. Från 7 veckor har de fingrar och tår.. jag har också förlorat ett BARN. 8 veckor var han/hon. Sörjer det livet trots a tt jag har en son nu.
Det tror jag visst inte att de skulle säga; jag beklagar hur som helst din förlust och jag tycker absolut att det var ett barn du förlorade eftersom det uppenbarligen är så du känner. Det jag försöker förklara är att det är upp till kvinnan och mannen som är upphov till befruktningen att ta ställning till hur de känner inför den.
Jag har vänner som har gråtit över sina husdjur när de dött och fast både jag och de gladeligen äter andra djur till lunch så förminskar de inte deras känslomässiga anknytning till just deras husdjur. Poängen är att det är deras känslor inför förlusten som dikterar hur jag ska förhålla mig till den. Om en vän ringer in anticimex för att bli av silverfisk i badrummet så börjar jag inte gråta över de små liven men om deras vandrande pinne dör så klappar jag lite på dem och lyssnar på hur rar Leffe var.
Om du känner att du förlorade ett barn så kommer alla empatiska människor att känna med dig, men det behöver inte kräva att de skulle ha känt likadant i samma sits. Som med alla andra känslor i alla andra situationer alltså; vi vill olika saker och vi reagerar olika på olika saker.
Beklagar att ni förlorat era barn tidigt i graviditeten. Jag förstår att ni sörjer, det skulle jag också gjort om samma sak hänt mig. Men..det hör inte alls till diskussionen.
Det den här disskussionen (Claras inlägg) handlar om är ju huruvida det är rätt att avbryta en graviditet i så sent som i vecka 22. Så är det idag enligt lag. En bra lag anser jag, som dessutom är hårt övervakad av socialstyrelsen i och med att man faktiskt måste ansöka till dem om en sådan abortering. RUL (rutin ultraljud som görs för att bla fastställa graviditetens längd) görs idag i vecka 18-20. Då är väl inte en aboteringsgräns på v 22 så konstigt? Och som någon skrivit här ovan ”att förvånansvärt många kvinnor går oberörda genom en sen abort” tror jag inte. Kanske visar man inte för sjukvårdspersonalen var man egentligen känner och bryter ihop när man kommer hem. Och är det sådana kvinnor som utan några betänkligheter utför en sen abort, går igenom en förlossning med allt vad det innebär, utan att bry sig det minsta, ja då kanske det inte var mogna nog att bli föräldrar heller?
Dessutom är det en absurd diskussion då sena aborter står för en sådan liten del av alla aborter. Jag är för fri abort och tycker detta är en viktigt rättighet för alla kvinnors självbestämmande. Satsa istället er energi på att kämpa för bättre sexualundervisning och upplysning, så kanske alla aborter minskar. Men rör inte vår abortlagstiftning!
Så PRO-Life är fel och No-Life är the way to go?
Ja… Jag blir ledsen, mer ledsen än jag är i vanliga fall när jag läser detta och allas kommentarer. Och tydligen går det inte att diskutera. Det verkar som att hela debatten är för infekterad med politisk korrekthet att det inte går att uttrycka en åsikt, en tanke, som ligger lite utanför det som är accepterat som det enda rätta. Jag förlorade ett barn. Barnet var bara 9 veckor och hade alltså 31 veckor kvar innan det skulle födas. Inget ovanligt. Och bara några cellklumpar skulle några av er säga. Men för mej var det ett barn.
Tack Clara för att du tar i detta ämne.
frun, jag sörjer din förlust med dig.
jag sörjer också att jag själv inte hade möjlighet att ta hand om det barn jag och min man hade skapat utan att vi visste om det. jag ser också min abort som en förlust av ett barn – mitt barn – också, även fast det var jag som hade valt att genomföra aborten.
håller med dig om att det är ett svårdiskuterat ämne och jag tror inte det finns ett rätt eller fel. om vi lyssnar på varandra mer och försöker förstå varandras känslor så kanske vi kan komma fram till att allas känslomässiga resor betyder lika mycket.
jag hoppas du får/har fått chans att få barn igen. kram!
Jag tror inte att man kan komma ifrån att alla har sina egna synvinklar på det här. Har man själv gjort abort har man en, har man fått missfall har man en, har man fått ett för tidigt fött barn har man en. Jag och min man som själva inte kan få egna barn har en. Det finns självklart situationer där abort kan vara det bästa alternativet. Jag skulle bara önska att man kunde lyssna mer på andras erfarenhet och inte se abort som den enda utvägen.
Jag tycker att Sveriges abortlagar är bra som de är idag. De flesta av oss vet nog inte riktigt hur kvinnors (och i viss mån mäns) situation såg ut innan vi fick en riktig rätt till abort. Vad är egentligen alternativen?
Adoption, är inte det i själva sättet mest en väg att gå för att slippa ta itu med den svåra frågan? Barnet föds, prolife:arna kan klappa sig själva på axeln och mamman orsakas onödigt lidande. Tänk dig bara alla barnhemsbarn som skulle existera i Sverige! Det finns nog med barn i världen som saknar kärleksfulla föräldrar redan som det är, på grund av krig, svält och abortförbud (i vissa länder). Sverige är inte som förr, när ofrivilligt barnlösa förbarmade sig över ett barnhemsbarn. Det finns enormt mycket större möjligheter att hjälpa den gruppen att få egna, biologiska barn – vilket faktiskt är otroligt viktigt för många.
Att föda ett oönskat barn och sedan ta hand om det, det är säkert en positiv vändpunkt i livet för många. För andra innebär det katastrof. Jag ids inte ens ge exempel, för det finns lika många sådana som det finns fertila kvinnor i Sverige. Dem som det gått bra har vissa erfarenheter, dem det gått dåligt för – andra. Det går inte att avväga vilken sida som får flest röster i en sån här diskussion.
Den sena aborträtten är extremt viktig. Många blivande föräldrar har inte en sån livssituation att de kan ta hand om ett gravt handikappat barn. Vad är då alternativet? Adoption tror jag inte är möjlig i tillräcklig utsträckning för gravt handikappade barn, så vad kvarstår då? Institutioner?
Att man ska vara restriktiv med sen abort är självklart för mig, och jag tror inte att kvinnor lättvindigt föder fram ett foster på gränsen till barn för att det ska dö. Jag tycker inte heller att man ska glömma att vissa skäl kan låta platta om man inte har inblick i en människas hela livssituation. ”Fel tid i livet” kan betyda så oerhört mycket mer än att man hellre fyller sin fritid med annat än vård om ett barn.
man kan ju använda preventivmedel? eller varför inte låta bli att ha sex? själva grejen med sex är ju att det kan bli barn. typ. vem blir förvånad om det händer?
Idag lever vi ett samhälle där majoriteten anser att sex är mer än fortplantning. Sedan decennier har man har kämpat för rätten till en kvinnlig sexualitet, och det bygger på friheten för en kvinna att välja om sex ska resultera i föräldraskap. På samma sätt som män kan. De flesta använder preventivmedel enligt konstens alla regler, ibland uppstår en graviditet ändå och då tycker jag att kvinnan har rätt till ett skyddsnät som kan kompensera för preventivmedlens brister.
håller med, det är mer än fortplantning. men när jag läser om kvinnor som gång på gång (ja upp till och med 15 gånger!!) tar bort barnet.. då blir jag ändå lite tveksam.
Men det är ju enstaka människor som missbrukar systemet. Dom borde straffas (osäker på hur det skulle ske dock…) istället för systemet. Vi vill inte förbjuda bilar för att det finns dom som kör för fort. Eller alkohol, för att en del misshandlar sina fruar då de är påverkade. Inte ens skjutvapen, trots att de kan användas att skjuta ihjäl någon. För det är inte systemet det är fel på, utan enstaka individer som felar.
Mycket, mycket väl talat!
De sena aborterna borde kanske göras annorlunda, även om levande foster tydligen är ovanligt.
Någon från socialstyrelsen sa i en intervju att de sena aborterna står för 1 procent av de totala antalet aborter, och att hälften av dem görs på grund av att kvinnan har grava sociala eller psykiska problem.
Jag tycker vi måste ha kvar möjligheten till sena aborter. Har själv en mamma som aldrig borde blivit mamma. Även om jag är glad för att jag lever, nu.
Jag tycker att en syn på kvinnans kropp som en behållare, framför en kropp som en individ med känslor, är väldigt trist. Jag tror att det är viktigt att värna om barns rätt att vara önskade och föräldrars rätt att inte föda barn av plikt/tvång pga konservativa lagar och sociala påtryckningar. Sen finns det nog ett mått av brist på kunskap kring hur man skyddar sig mot oönskad graviditet, men det löser man snarare genom en vettig sexualkunskap i skolan och bra ungdomsmottagningar, än genom att motarbeta kvinnorörelsens hårda arbete.
hjärtskärande! för mig är det liv som bara blev 8 veckor ändå ett liv som tog slut.måste vara hemskt att vara den vårdpersonal som tvingas se ett kämpande liv som ger upp i ”sköljen”
I min närhet finns världens finaste kille. Med bruna ögon som glittrar när han skrattar. Som skämtar och är smart, bortsett från att han föddes med gomspalt kan jag inte se någon skillnad på honom och hans syskon. För mig är det helt obegripligt att den lilla defekten skulle vara skäl för att abortera honom, om man upptäckt det innan han föddes.
Jag vet man ska inte titta på människor i sin närhet och tänka tänk om jag varit utan dig i mitt liv. Men jag förstår ändå inte hur något så litet kan vara skäl till att välja bort någon.
Jag har faktiskt svårt att förstå varför det skulle vara så hemskt med aborter, även sena. Anser att det fortfarande handlar om ett foster, alltså en cellklump utan medvetande. Mina tankar dras lite till det faktum att många av oss tycker att det är okej att t.ex döda och äta djur (och detta endast för vår egoistiska njutnings skull) trots att det finns många bevis på att djur har både medvetande och känslor, men när det handlar om våra egna foster, utan medvetande och känslor, blir ”liv” helt plötsligt en väldigt stor grej. Trots att det i det senare fallet inte ens handlar om ett färdigutvecklat liv.
Jag är inte vegetarian Eller så själv men kan liksom inte riktigt låta bli att tänka i de här banorna och tycka att det känns lite sjukt med alla ”abort är mord”-åsikter… Antar att jag tänker på ett väldigt ”biologiskt sätt” bara där liv liksom inte betyder så mycket mer än kretslopp av materia, ungefär. Känns liksom bara som att vi människor tar oss själva och vad som händer oss på alldeles för stort allvar…
Själv är jag glad för möjligheten att få göra abort om det tex skulle visa sig att fostret i min mage skulle ha något fel.
Vädigt intressant att 95 % är kvinnor, förstående men väldigt intressant.
eller ganska ointressant. det är väl flest kvinnor som läser den här bloggen? och en man skulle väl bli nersprungen av alla feminister som finns här.
Usch vad hemskt att de får självdö! Började gråta när jag läste det. Själv förlorade jag ett barn i vecka 27 och fick också föda fram det. Jag ville inte se henne, inte ens veta om att det var en hon, men det var en som råkade försäga sig om det. De la henne i en korg och sa att det skulle ”vara ett bra avslut” för mig att se henne. Jag ville inte se henne, men det verkade inte som att de inte tänkte ta ut henne ur mitt rum förrän jag sett henne. Den bilden av henne förföljer mig ännu. Hon såg precis ut som jag när jag var liten bebis. Jag sörjde också jättemycket, fick ligga på sjukhuset i en vecka. Jag kände mig ensam och trodde att människor runt omkring mig slutade älska mig. Personalen var jättesnälla mot mig. I grund och botten tror jag att allt som händer en händer för en anledning. För att nåt bättre ska hända. Så blev jag gravid igen, nästan med en gång. Jag bestämde mig för att inte gå omkring och vara orolig, utan att glädjas. Och nu har jag världens goaste och sötaste lilla son!
Jag är emot fri abort. Jag anser att ett barn är en människa med egen rätt till sitt liv från befruktningen. I fall av svåra missbildningar, våldtäkt och fara för kvinnans liv ska dock abort vara tillåtet, men inte som preventivmedel som det används här i Sverige. Det skulle vara bättre att adoptionsreglerna blev mer generösa i Sverige.
Bra Clara att du tar upp det här.
Hur kan man vara för abort? Jag fattar inte!
Jag är säker på att alla miljontals bortaborterade barn håller med. Det är tragiskt att mammor/kvinnor i Sverige är så egotrippade att de tar kål på obekväma människor i sina rättigheters och lagens namn. Tänk så praktiskt – man kan döda människor som stör ens liv. Sverige kommer inte vara ett civiliserat land så länge lagen tillåter mammor att ta död på sina barn, och samhället på sina mest värnlösa medborgare.
Det är dags att stå upp för de svagaste. Dags att rädda liv, oskyldiga, svaga, utsatta liv. Jag säger som moder Teresa när hon tog emot Nobels Fredspris – ”det kommer aldrig bli fred så länge mödrar dödar sina barn.”
Tänk att ligga och kippa efter andan, när det är meningen att du ska ligga i magen. Barn är visst livsdugliga. Redan i vecka 1. Men de måste få stanna i magen, där de definitivt är livsdugliga. Efter 9 månader är de livsdugiga utanför magen. Men inte oberoende. Forfarande beroende av värme och att bli närda. Och vill man inte eller kan man inte ta hand om sitt barn efter förlossningen finns det tusentals barnlösa par på kö.
Sluta prata om rättigheter – ordet börjar bli utnött. Börja fundera på livets skyldigheter. Har en kvinna blivit anförtrodd ett liv kan man ju undra om det inte är meningen att hon ska ge det livet liv.
Lotta
Jag kan bara svara för mig själv. Mina föräldrar borde inte ha skaffat barn på grund av hur trasiga de är som människor. Att växa upp med föräldrar som inte har förmågan att älska och bry sig villkorslös är traumatiskt och ärrade för livet. Jag kommer alltid kämpa för att alla barn ska födas älskade och efterlängtade. Jag vet nämligen hur fel det kan bli när barn som jag inte är det. Så döm inte, öppna ögonen och se i ett vidare perspektiv. Barns rätt till kärlek går alltid först. En abort kan vara den största av alla kärleksgåvor en förälder kan ge ett oönskat barn.
jag dömer inte de föräldrar som inte kan ta hand om ett barn. på något vis är en abort kanske då det bästa beslutet, om de inte vill adoptera bort barnet till några längtansfulla föräldrar. förstår att det också kan vara jobbigt.
Men snälla nån, se alternativet! Se hur det ser ut i de länder som saknar abortmöjlighet! Där kvinnors tvingas föda barn till fruktansvärda livsvillkor, barn som svälter, stöts ut ur samhället, växer upp oälskade, blir gatubarn, är resultat av våldtäkter vid krigsföring. Även om vi inte har samma hemska situation i Sverige som i många andra länder ingår abort absolut i ett civiliserat samhälle. Rätten att välja själv.
ja vi har rätten och vi har möjligheterna och vi har ansvaret. Ändå står vi här och blir gravida fast vi inte ville. Hur kunde det ske?
Jag tänker så här: det är en självklarhet med fri abort i ett upplyst land. Jag vill inte att desperata kvinnor skall dö efter att en kvacksalvare kört upp en rostig galge i deras inre. Jag vill att barn skall vara efterlängtade, önskade och ha någon som kan ta hand om dem. Det är inte okej att kräva att kvinnor som råkar bli med barn och inte kan/vill ta hand om dessa barn till varje pris skall genom en graviditet och sedan lämna bort barnen. Rätt mycket storebror och patriarkat i det synsättet tycker jag, helt utan känsla för kvinnors i många fall utsatta situation.
Många kvinnor är oerhört beroende av män redan som det är, ekonomiskt, känslomässigt och på andra sätt. Många våldtas, går med på sex för att inte bli slagna, småtjejer kämpar för att bli accepterade av killar osv osv. Mer fria preventivmedel, gödsla med dem, stärk unga kvinnor, jobba med att få killar att fatta att dom inte är nån sorts herre-ras som kan bestämma över sina tjejer så kanske BEHOVET av aborter går ner!
Vi har oerhört få aborter ”sent” och ett fyrkantigt regelverk. Det är t o m så fyrkantigt att en vännina, vars barn konstaterades icke livsdugligt i vecka 20, fick vänta en månad innan aborten godkändes. Barnet hade hjärnskador och hjärtfel, vart och ett av felen var tillräckligt för att inte barnet inte skulle kunna leva utanför mamman. Mamman fick snittas eftersom huvudet var för stort.
Sen kan man också diskutera om man verkligen skall rädda för tidigt födda till varje pris. Det är otrolig riskfyllt och det finns ökade risker för dessa barn. Ska det få kosta hur mycket som helst? Ja, kanske, men det är inget lätt avgörande.
Det här är nog första, och sista gången jag kommenterar här.
Jag tycker som många andra (tack och lov) att vi skall vara väldigt försiktiga med att döma.
Viktigt att komma ihåg tror jag är de mänskliga rättigheterna, och rätten till ett drägligt liv. Hellre ett älskat och efterlängtat barn än ett oälskat barn fött av ”plikt” och ”påtvingade konsekvenser”. För det är så jag uppfattar att många abortmotståndare tänker. Att alla som gör abort skulle vara oansvariga. Men, om det nu (vilket det ju inte är) skulle vara så att precis alla som utför abort är som exemplet några trådar ner (15 aborter) tror ni verkligen att det skulle göra kvinnan (för det är ju just kvinnan det handlar om!) mer ansvarsfull om hon tvingades föda barnet? Är det verkligen rätt att använda barnet som medel?
Jag tycker att du Nina (och väldigt många med dig!) skriver väldigt bra och välformulerat.
Och angående pro-life, och diskussionen som har dykt upp om adoption /fosterhem. Vet ni hur ont om fosterhem det är? Vet ni att barn och familjehems-sekreterarna sitter uppe mitt i natten och desperat ringer runt till vänner släkt och bekanta för att det inte finns platser?
Kanske borde vi också funderar på i så fall, om vi skall vara riktigt hårda, om man inte brode föra in en lag som gör att innan vi skaffar biologiska barn (producerar nya) så måste vi se till att alla underbara barn i världen får ett hem först!
come on..
Trots att jag är ganska liberal av mig så tycker jag att Lotta har en poäng. Adoption borde alltid förespråkas framför abort! Om det sedan visar sig att ett barn i magen är väldigt sjukt så tycker jag det är ok att överväga abort…
Tycker vi tappat bort detta med adoptions-alternativet i Sverige. Dock verkar det förkomma ganska frekvent i amerikansk tv/film att en tonårsflicka faktiskt föder sitt barn och sedan adopterar bort det. Önskar mer av det även på hemmaplan 🙂
Vad glad jag blir!
bra!
Min första dotter föddes efter 21 fulla veckor. Vattnet gick och en liten flcka föddes, ett andetag orkade hennes lilla kropp med. Idag tre år senare har jag två pigga små flickor men deras storasyster är saknad och inte en dag går utan att jag tänker på henne.
Jag tror att detta ämne är så otroligt personligt, alla ser på det olika. Det går inte att dömma någon för hur den känner. Innan vår lilla flicka föddes tyckte jag helt annorlunda men idag skulle jag aldrig göra abort, oavsett fel på barnet. Jag får ont ända in i själen när någon säger att vi fick missfall i vecka 22, andra som gått igenom samma sak kanske vill se det som ett missfall. Man känner och gör det som fungerar för en själv för att överleva och orka möta en ny dag.
Vad jag vill få fram är att man inte kan dömma någon som tvingas gå igenom detta, även om man själv gått igenom nått liknande så är det aldrig exakt samma omständigheter och går därför inte att jämföras. Oavsett lagstiftning så är detta ämne så känsloladdat, speciellt för de drabbade, så det kommer aldrig finnas en lag som känns ok/värdig för alla.
Bra poäng, det kommer alltid finnas människor som känner för och emot rådande lagar i den här frågan.
Det är verkligen en svår fråga. Man önskar att alla barn vore efterlängtade. Foster eller barn väljer ju inte sina föräldrar. Det är inte deras fel om de är resultatet av en våldtäkt eller slarv. Foster kan ju heller inte bli till utanför kvinnans kropp, vilket gör det svårt att skilja på barnet och modern. De är ju ett från början. Att se sjukdomar som Downs syndrom som en giltig anledning till abort ger ju intrycket att dessa barn inte bör finnas. Men jag ser poängen med att vissa föräldrar inte känner att de klarar att ta hand om ett sådant barn.
Sedan finns ju möjligheten till adoption också, att ge någon utan barn den största gåvan i livet.
Jag tänker att den som bär på barnet får avgöra. Om man kallar det som aborteras ett barn eller ett foster påverkar inte hur jag ser på det. Man släcker utan tvekan ett liv – när man än gör en abort – men jag känner faktiskt inte att livet är så heligt i sig. Vi bestämmer över så mycket här i världen och det är så många onaturliga saker vi gör.
Hur personal som jobbar med sena aborter har det känns som en fråga i sig. Svårt.
Tycker dina tankar är något man ska fundera över och jag håller med dig, att gränsen är hårfin mellan när man kan abortera ett foster och när man kan börja sätta in alla resurser för att rädda ett barn. Dock var väl inte läkarkonsten riktigt så välutvecklad när abortlagen kom till varför veckorna nu närmat sig varandra. Då lyckades man med nöd och näppe rädda barn som var flera veckor äldre än de som var födda i den sista arbortveckan. Jag anser att socialstyrelsen som beslutar om aborter borde ta sig en ordentlig funderare över när man kan rädda ett barn och när man ska få abortera ett foster för att man ska slippa de otvivelaktiga gränserna.
Jag för min del har efter viss hjälp lyckats få en dotter och vi försöker nu igen att bli gravida men det är inte självklart för oss. Förstår inte hur man kan gå så många veckor och fundera över om man ska behålla barnet eller ej, tyckte varje dag var en evighet innan jag hade kommit förbi vecka tolv i min graviditet.
Ett foster lever väl från första sekunden som den finns. Allt annat är ju bara konstruktioner för att döva samvetet. Jag är för fri abort men jag är inte för dimridåer. och gränsen för fri abort måste sänkas absolutely. sänk den dit där ett foster absolut inte klarar sig utanför mammans kropp. inte vet jag vad det är. Kanske vecka 16.
Jag är uppvuxen med en psykiskt funktionshindrad bror. Han har en ganska ovanlig diagnos som bottnar i ett kromosomfel. Mina föräldrar har fått slita hårt för att hålla vår familj på fötter, för att få den hjälp de behövt och för att skona oss syskon från att tvingas bli vuxna alldeles för tidigt. Idag är min bror 23 år gammal, lever i en egen lägenhet och har assistans dygnet runt. Han är fortfarande på en 2-3-årings nivå men med 23 års erfarenhet och har ett underbart sätt att möta sin omgivning och världen på. Jag älskar min bror och han är idag en älskad person, av alla i familjen. Men jag vet hur det tärt på mamma och pappa att uppfostra honom och oss andra samtidigt. Hur de, när min bror var nyfödd, efter månaders sömnlösa nätter lämnade sitt barn på sjukhuset en natt för att kunna sova, för att en läkare lyssnade på dem och förstod. Hur hemskt det kändes att lämna bort sitt eget barn, men hur de i sin förtvivlan ändå valde att göra det. Och när allting var som värst, så vet jag, att mina föräldrar önskade min brors död. Åtminstone kortare stunder.
Jag är själv 24 år och vill så småningom skaffa egna barn. Jag har bestämt mig för att göra fostervattensprov. Tanken på att få ett gravt psykiskt funktionshindrat barn gör mig illamående, gråtfärdig och alldeles skakig. Inte en gång till. Jag har redan gått igenom det som syskon, jag kan inte göra det som mamma också. Ni får tycka jag är grym. Men jag är otroligt glad att möjligheten till fosterdiagnostik och abort finns. Trots att jag älskar min bror och inte önskar honom ofödd, annat än möjligtvis för mina föräldrars skull. Komplext som tusan, ja visst. Men det är ju så det mesta i livet är. Vi ställs då och då inför oerhört svåra beslut. Och diskussionen kring vad som är etiskt rätt och fel måste ständigt föras. Men alla de olika känslor och åsikter som finns kring aborter grundar sig självklart mycket på var vi bär med oss av livet. Vi måste försöka anstränga oss till att förstå varandra innan vi dömer någon annans beslut.
kristin – tack för din kommentar!
min bror har ett barn med en störning som också kräver enormt mycket energi, tid och extremt mycket tålamod. min respekt för min bror har vuxit enormt mycket när jag har sett hur hans kärlek för detta vackra barn aldrig dalar, även när det är som allra jobbigast. och min respekt för mig själv har sjunkit eftersom jag nu vet att jag inte skulle klara av att pussla ihop ett liv för ett sådant barn lika bra.
jag är tacksam för din kommentar eftersom min brorson skulle kunna varit din bror.
jag håller med dig och har bestämt mig för att göra de tester du nämner. om den dagen nu kommer.
Håller med dig så väl. Jag är uppvuxen med föräldrar som inte borde ha fött barn. Alla barn har rätt att födas önskade och älskade. Abort är den största kärleksgåvan till oönskade barn.
Men kära nån, den här debatten handlar väl inte om att skuldbelägga kvinnor eller undra vart männen är!!! Alla vet ju hur ett barn blir till (förhoppningsvis). Klart att omständigheterna kring när, var och hur det gick till har betydelse för kärleken till det ofödda barnet. Självklart! Frågan är ändå hur folk som kunde få ett friskt (eller sjukt) barn kan se abort som preventivmedel?! Det är sjukt! Abort är att ta bort ett liv. Men vi är så perfekta och oerhört betydelsefulla varelser så vi tar bort lite hit och hit som det passar oss. TÄNK LITE!!! Och nu menar jag fortfarande inte de som blivit våldtagna eller får barn som kanske ändå kommer dö och som de tycker så synd om i förväg att de tar bort det. JAg menar alla dom som går och ligger och sen tar bort det för att de råkade bli gravida. Vems ansvar?? Mannen och kvinnans.
Förra året genomfördes 37 693 aborter i Sverige. Jag kallar mig inte abortmotståndare. Förstår att det kan behövas i vissa fall. Men den summan är ju förskräckligt hög! Att ta bort ett barn tidigt är egentligen inte bättre än senare. Det är ändå ett liv som avslutas. En liten som inte får chansen att komma till världen. Jag tycker att det är så hemskt att det är svårt att tänka på.
Det är inte säkert att den gräns vi har satt idag är den perfekta gränsen.
Över huvud taget får man inte stelna i tanken som kvinna och feminist, och tänka att ”nu har vi vunnit det här (dagens abortlagstiftning) och då får ingen ta det ifrån oss”. Kanske är det bättre i vissa fall att man föder fram barnet och adopterar bort det. Alltså i fall där man gör DEN SENA aborten av skälet att man inte vill ha barnet. Vet dock inte hur vanligt detta är, eftersom särskilt tillstånd krävs så ligger kanske mer bakom? Den här diskussionen skulle kunna leda till att fler kvinnor, utan att man ändrar lagstiftningen, väljer att inte göra en sen abort.
En annan sak som det pratas för lite om är att de extremt prematura barn som räddas ofta får olika handikapp. Ett liv som handikappad är så klart lika mycket värt som ett liv utan handikapp, men man kanske ska ta med det i diskussionen när man säger att ett barn kan ”räddas” i en viss vecka och ställer det i relation till sen abort.
Är det bara jag som tycker att retroaktiv abort vore nått att fundera på? Till 25-30 sisådär?
Jag upptäckte min graviditet i vecka 18. Jag trodde jag var skyddad med min p-stav men läkaren hade gjort fel när han satte in den – den satt kvar i sprutan, inte i armen. Har haft p-stav tidigare och hade då ingen mens, och jag hade inga symptom förrän sent alltså, och gravid var inget jag oroade mig över att jag skulle bli. Detta resulterade i att jag måste ”välja” att göra abort, chockad, i en situation som bara ramlat över mig där inga val var helt bra. Min livssituation fungerade inte med ett barn, och jag var för ung. Läkaren har anmälts, men jag kan aldrig ha ett normalt förhållande till allt detta… Varför gjorde jag så, varför inte så etc… Det är två år sen nu men jag blir fortfarande chockad varje gång jag råkar se fosterbilder eller läser såna här saker… Hade aldrig hört talas om att insättningen av p-stav skulle kunna misslyckas så, och jag trodde man skulle märka om man var gravid… Tycker det är sånt här man borde få veta på nåt sätt, i sexualundervisningen på skolan, eller att läkaren måste utbildas innan man får sätta in p-stavar. Jag hoppas att fler blir uppmärksamma på detta, då detta var en så förfärlig upplevelse att det är svårt att beskriva det i ord. Jag hade tur som inte gick igenom det ensam utan hade stöd från min otroligt fina pojkvän som var med mig hela tiden. Annars tror jag att jag hade haft ganska mycket psykiska problem idag, skuldkänslor etc för något som inte var mitt fel.
hu vilken hemsk upplevelse det måste ha varit för dig. jag är glad att du hade ett sådant stöd. önskar att jag kunde ge dig en kram.
Det finns dödliga fostersjukdomar som inte upptäcks förrän så sent som i vecka 18-20. Om du bär på ett barn som du vet kommer att dö, antingen i din mage eller så fort det föds, ska du då tvingas att fortsätta bära på det, lära känna det, älska det, känna det sparka, få uppmuntrande kommentarer från folk som ser att du är gravid, och bara gå och vänta på dagen då dess hjärta slutar att slå?
Att 20 veckor gamla foster/barn föds levande är en lögn – det har gjorts klart många gånger i den här debatten, och det vet de flesta barnmorskor också, även om det trots detta kan vara otroligt tungt för dem. Barnen/fostren kan tyckas andas på grund av nervryckningar samt att lungorna automatiskt fylls med luft och töms igen under minuterna efter att de fötts, men dessa foster är ännu inte gamla nog att överleva – inte förrän i vecka 24, och även då är det svårt. Det känns viktigt att poängtera det här i en debatt som förstås ändå är väldigt svår.
Vi pratar alltid om ”val” som en viktig del i abortfrågan, men många tycks glömma bort att abort inte alltid är ett val. Min son fick i graviditetsvecka 20 en diagnos av en dödlig sjukdom som inte bara innebar att han inte kunde leva, men också att graviditeten kunde bli farlig för mig. Jag hade planerat min graviditet; vi älskade och älskar vår son; vi ska begrava honom och minnas honom, och han kommer för alltid att vara vår första son. Men det var ändå vi två som tvingades fatta det där beslutet, ta läkarnas råd och acceptera att det inte fanns något vi kunde göra – och därför kallas det trots allt för en abort. För mig var det inte ett val, för det fanns inga alternativ. Att han rörde på sig när jag höll honom de där första minuterna var en gåva, men det förändrar inte det faktum att jag förlorat min son.
Så fint skrivet och så starkt att du delar med dig av dina erfarenheter! Det behövdes också få höras att aborterade barn/foster inte lever, utan att det som uppfattas som andetag faktiskt inte är det. Har nämligen väldigt svårt att tro på sådana där skrämselhistorier, har t.o.m hört folk som berättat om foster som skrikit när de aborterats. Det är alltid ”någon som känner någon” osv.
kära linnea, tack för att du orkar dela med dig. din kommentar rörde mig djupt.
Jag har inte orkat läsa alla kommentarer för gud så många! Men av de jag läste så ser jag att många vill att gränsen för när aborter får göras skall sänkas. Och till viss del kan jag hålla med. När man kan rädda barnet om det föds (vilket man ju ibland kan göra redan i v.22) så känns det inte helt rätt att man får göra abort. Men samtidigt, vi fick göra vårt rutinultraljud i vecka 21, på gränsen till vecka 22. Det var så överbelamrat på ultraljudskliniken å så kom julhelgen emellan, så det fanns ingen möjlighet innan. Om det hade varit något mycket allvarligt fel på vårt barn hade vi inte haft möjlighet att ta bort det eftersom gränsen för när man får göra det hade passerats. Så kan det ju inte vara. Sänker man gränsen för när aborter får göras måste man också tidigarelägga rutinultraljuden. Där finns det ett problem.
Mycket bra skrivet!
En abort, ett missfall och ett barn i bagaget.. Kan knappt tro att det är sant att så många är emot abort.. Sorgligt.
Jag ryser in i själen och blir tårögd när jag läser detta. Har också följt debatten i ämnet och läst den där dn-artikeln. innan jag själv fick barn och 9inte var så påläst om fostets utveckling i magen, tyckte jag annorlunda än nu. av känslomässiga skäl tycker jag att abortgränsen ska skjutas fram betydligt. samtidigt väger ju kvinnans situation också in, men spontant och känslomässigt gör det så ont att tänka på dessa barn som aborteras så sent och lämnas att dö ensamma. så himla hemskt.
Fast det handlar inte om att dö ensamma, i en metallskål, utan det handlar om att alla barn har rätt att födas älskade och efterlängtade. Jag har idag pratat med 3 barnmorskor i bekantskapskretsen, ingen av dem har hört talas om att fostret andas efter aborten. Dessutom finns det anledning att tro att OM det händer så finns det inget medvetande hos fostret, hjärnan är inte tillräckligt utvecklad.
Jättebra skrivet Clara! Jag håller med dig,det här är jättesvårt. En av anledningarna till att man ser det som ett foster är att barnet är inget rättssubjekt, ett ofött barn (oavsett om det är i vecka 12 eller 38) har inga rättigheter enligt svensk lag. När en narkoman är gravid kan man inte enligt lag besluta om tvångsvård endast på det grunder att kvinnan är gravid, tyvärr. Det här är jättesvårt och vi måste prata mer om det!
Mammahjärtat blöder och känslorna sitter utanpå huden. Den är viktig och svår är den här diskussionen, tack för att du tar upp den Clara.
Jag är för abort. Skälen till abort kan vara många och omständigheterna svåra. Men det skrämmer mig att abort ibland används som alternativ till preventivmedel.
Frågan är komplex. Var ska tidsgränserna gå? Hur sent ska man få abortera och hur tidigt ska man rädda prematurer? Har någon annan än mamman rätt att göra sin röst hörd? En partner, en myndighet? Hur mycket hänsyn ska tas till varje enskilld situation? Jag vet inte. Klart är att jag hade betydligt mer bestämda åsikter innan jag fick barn.
Men min känsla just nu, som det känns i min kropp nu och här skulle jag inte kunna göra abort om jag blev gravid.
Jag både skräms och skäms över att det finns så många fundamentalistiska pro-lifeare här i sverige. Jag trodde att vi hade kommit längre när det gäller jämlikhet och kvinnofrågor. Abort är ingen självisk handling, tvärtom.
Att välja att behålla ett barn fastän man inte kan ge det barnet den trygghet det behöver däremot, DET är egoistiskt..
Ni är otäcka!!
Jag är också väldigt förvånad över kommentarerna och hur många som är pro-life. Jag trodde verkligen inte att Sverige såg ut så här. Häpen och upprörd.
Jag hoppas att det beror på att Clara är kristen och kanske därmed har många kristna läsare i sin krets. Kanske är det en fördom men jag hyser en föreställning att kristna i högre grad är mot abort, på grund av deras värdegrunder.
Håller med, väl skrivet! Tror Clara tappar läsare på inlägget, inte just för att det handlar om aborter, utan för att hon skriver ganska oreflekterat.
Ar du serios? Det tror inte jag alls…
Mycket möjligt! Men vinner å andra sidan mig…och säkert fler, som nya läsare!
Bra att du tar upp detta. Jag har haft och har samma tankar….
En dokumentär som jag tycker kan vara värd att se angående detta ämne.
Handlar om barn som föds 3-4 månader för tidigt.
http://svtplay.se/v/2448650/dokumentarfilm/den_skora_traden?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2457741/sb,p115254,1,f,-1
Bra att du tar upp frågan Clara och som väntat blev det enormt laddat. Jag är 100% för abort. Att säga som vissa här gör att om man inte vill/kan ta hand om ett barn ska man inte ha sex är något av det dummaste och mest inskränkta jag hört. Sex är visst i grunden till för fortplantning, men också njutning och glädje, om man är försiktig och tar sitt ansvar med preventivmedel är det väl ändå var och ens ensak vad som sker i sovrummet? Om sex bara vore till för att skapa ett barn vore livet bra tråkigt.
Många slarvar med preventivmedel och använder precis som något skrev abort som en utväg och självklart är det ju helt galet. Men det finns också fall då preventivmedlen inte fungerar, en kondom kan spricka och vissa kvinnor blir gravida trots att de äter p-piller.
Jag kan tycka att man som någon skrev tidigare kan ha en gräns vid 12 veckor och sedan krävs specialtillstånd upp till vecka 18. Och i dessa fall ska inte ”buhu, kondomen sprack” användas som argument utan kanske medicinska skäl, våldtäkt och liknande.
Att förbjuda aborter helt och håller vore verkligen ett övertramp. Jag kan bara, precis som alla andra, gå till mig själv och nära vänner och säga att jag fram tills för några månader sedan levde i ett förhållande med en man som psykiskt misshandlade mig i många år innan jag lyckades bryta mig loss, och precis innan jag gjorde slut så var min mens 3 veckor sen. Detta berodde på stressen kring förhållandet och alla problem och dagen efter vi gjorde slut släppte allt. MEN i det läget, hade jag inte velat stå där gravid med en man som inte respekterade mig, som gjorde mig illa. Hade jag varit gravid och förbjuden att göra abort i det läget, hade jag inte levt idag.
Detta trots att jag är 25 år, har fast jobb och på pappret allt som man kan tänkas ”behöva” för att ta emot ett barn men jag hade inte velat fastna i den relationen och stått där med ett barn. Att växa upp i ett kärlekslöst hem där föräldrarna inte älskar varandra och bara gör varandra illa är ingenting att sträva efter.
Vansinnigt svår fråga, men som sagt, bra att du tar upp den!
Fast om detta skulle ske, att den fria abortgränsen skulle sänkas till 12 veckor, då skulle många landsting få prioritera om sina resurser. I Stockholms läns landsting är det inte ovanligt med minst 6 veckors väntetid från frösta besöket till utförd abort. Tänk om du kommer på att du är gravid i vecka 7, du kanske har oreglebunden mens? då måste du således vänta i värsta fall till vecka 13 innan aborten.
Jag anser att den abortgräns vi har idag är helt ok. Vi ska inte blanda in önskade barn som spontant aborteras (ja, så heter missfall) och medicinska/kirurgiska aborter. Den 1 % av alla aborter (ca 30 000 om året, dvs 1 % = 300 aborter som är sena är väl motiverade. )
Sofia: vad för belägg har du att världen är överbefolkad? Finns massor av fria ytor på vårt klot..eller har du bara blivit hjärntvättad av tvn?
Joni, ett av de viktigaste verktygen mot jordens överbefolkning är att minska antalet oplanerade graviditeter som resulterar i ett fött barn. Allra bäst vore såklart då att de oplanerade graviditeterna aldrig uppstår, men att avsluta dem är också ett viktigt verktyg mot överbefolkning. Det här är ingenting jag själv har hittat på, många högt utbildade människor publicerar löpande artiklar om detta i tidsskrifter som Science och Nature.
Om man ska vara krass kan man säga att för många oönskade barn här orsakar svältande barn i andra delar av världen på grund av resursbrist.
Det räcker inte med fria ytor! Alla måste kunna äta, dricka, värma sig och få vård när de behöver utan att jordens resurser tar slut eller att våra skador på jorden blir för stora.
Hittar du en legitim rapport som visar att jorden inte är, eller inom kort kommer bli, överbefolkad – säg då gärna till!
Bra skrivet Matilda!
Så att jorden snart är överbefolkad är ett tillräckligt skäl till att göra abort?
Kanske vi skall inför lagar som i Kina då och tvinga mödrar att abortera sina barn i nionde månaden också?
Jag sa ingenting om aborter i min kommentar, bara om överbefolkning.
Men som svar på din fråga: Nej men ett av många skäl till att barn som är oönskade inte bör födas.
Abort är inte bra men bättre än att barnet far illa.
Jag anser att gränsen bör sänkas, men att rätten till abort bör finnas kvar. Kortfattat är några av mina argument följande:
För det första så måste man acceptera att det finns kvinnor som känner sig ovilliga/oförmögna att ta hand om sitt barn, och en laglig abort är hundra gånger bättre än att kvinnans liv riskeras när hon försöker abortera bort det ändå eller att ett nyfött barn sätts ut för att dö (så som fortfarande görs på andra håll i världen).
För det andra så talar många här om kvinnors rättigheter, men har man då inte likväl skyldigheter? Ingetdera kan komma utan det andra. Jag förstår heller inte riktigt på vilket sätt våra rättigheter kränks om man sänker gränsen, med tanke på att rätten fortfarande finns kvar.
För det tredje så anser jag att gränsen bör sänkas, förslagsvis efter norsk modell, med tanke på att man numera kan rädda barn som föds förtidigt vid ett sådant stadium att det orsakar vårdpersonal, eventuellt blivande föräldrar samt övriga ett orimligt etiskt dilemma som man därför bör lagstifta bort.
För det fjärde så är världen så pass överbefolkad så om någon inte vill bli förälder är det bara positivt om samhällets regler och normer är sådana att de respekteras för sitt beslut. Särskilt i Västvärlden eftersom ”vår livsstil” är det som belastar allra mest.
Tack för mig.
Hei! Du har virkelig tørt å tråkke i et vepsebol. Her i Norge er det sjølbestemt abort fram til veke 12, etter det kan ein søke om abort fram til veke 18. Og om det blir oppdaga at barnet er sjukt undervegs i svangerskapet er legane veldig raskt ute med å anbefale arbort. Har sjøl ei veninne som opplevde dette under første svangerskapet. Dattera er født med vannhode, oppdaget i 5. mnd. Etter det opplevde ho og hennes mann lite forståelse fra legene før valget om å la Julie få leve. Det samme opplevde ein kollega da de venta jente med Downs.
I Norge er det meir og meir vanelig med fosterdiagnostikk. Og tidlig ultralyd. Politikerene ønsker at ultralyd skal tas så tidlig som mulig for å kunne finne sjukdom hos fosteret. Dette har det vært store diskusjoner om det siste året, der til og med ei jente med Downs tok for seg statsministeren etter en spørsmålsrunde i stortinget.
Har sjøl mista et foster, som før meg allerede var et barn. Er ikkje for fri abort, då ein faktisk ta liv. Et foster er ferdig utviklet i veke 10! Så allerede då er det eit fullbrda liv. Eg var ikkje langt på veg, men det var fremdeles like sårt å miste det!
Når er det livet i magen som skal bli fokuset?
Det är hemskt och fruktansvärt. Men i bland kanske livet kan vara minst lika grymt, för ett oönskat barn. Eller kanske, för ett barn som aborteras bort i 22:a veckan; ett liv med smärta, sjukdom, utanförskap och social misär.
Detta är verkligen en fråga som upprör många oavsett var man står i frågan. Förbjud inte abort, det finns för många exempel på hur dåligt det blir. Men jag tror absolut att antalet aborter skulle kunna sjunka genom att stötta kvinnan (och den ev mannen) om de är osäkra på att göra abort. Abort är inte alltid det enda alternativet. Ett barn passar aldrig in perfekt i ens liv, men livet kommer anpassas efter barnet. Jag tror att det är väldigt få föräldrar som tycker att barnet är oönskat när det väl kommer ut oavsett vad man tyckte när man fick veta att man blev gravid. Men självklart ska kvinnan få välja, men i dagens samhälle tycker jag snarare att det framställs som att abort är enda alternativet om inte kvinnan (+ ev man) verkligen går emot allas tips och råd. Så tycker jag inte heller det ska behöva vara. Varför verkar det som att det inte finns nåt mellanting i den här frågan?
Bra, Mally! Mera stöd åt tveksamma kvinnor! Om kvinnan_skulle vilja_ föda sitt barn, men har svårt att klara det, kunde inte samhället hjälpa till? Med ekonomin (inget futtigt socialbidrag, utan en anständig levnadsnivå), med psykologisk hjälp vid behov, med ”proffsbarnvakt” ibland åt ensamstående? Mammagrupper, hjälp med utbildning åt tonårsmammor….
Jag tänker som så att alla foster är barn. Punkt.
Det finns kanske inte bevis på att de är medvetna innan en viss vecka, men å andra sidan har det tagit vetenskapen ett antal år att komma fram till att häxor kanske bara var en missbildad tant som hämtat en massa kunskap från naturen.
Jag tror också på bibeln, att gud känner oss i moderlivet. Daniel skrev ”Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt.” (Psaltaren 139:16).
Å andra sidan skulle jag göra abort om vi absolut inte kunde ta hand om barnet, eller om det hade en grav missbildning. Att ett barn växer i magen utan hjärna vore grymt att låta växa färdigt till förlossningen, både för mig och barnet, då det absolut inte är förenligt med liv.
Oj…här var det mycket tänkande och tyckanden. Jag har inte lyckats ta mig igenom alla kommentarerna… men något som jag tycker är bra märkligt är att det verkar vara lättare att ta beslut om att arbortera ett foster än att ta beslutet att låta adoptera bort ett barn. Jag vet förvisso inte hur dom svenska lagarna ser ut inom adoption inom sverige. Men borde vi inte räkna fostret som en människa långt tidigare och de som inte gjort sitt val innan kunde få hjälp av psykolog under och efter adoption.
Fruktansvärt att adoptera bort sitt barn kanske många tycker… men är det inte vansinnigt mycket värre att abortera bort det?
Håller med! Det är lättare att döda ett liv än att ta ansvar över att man satt sig i en situation där man måste föda fram ett barn som ska adopteras. Kvinnans kropp mår inte bra heller av detta med en graviditet.
Så går tankarna hos en del.
Men om man redan är framme i vecka 18 så har kroppen förändrats en hel del. Kvinnans kropp är utformad för att just vara gravid och föda barn så att kroppen inte mår bra av graviditet är jag skeptisk till (och en abort så sent innebär att barnet ska födas ut hur som helst.)
Jag tror att det ses som att kvinnan är ”använd” om hon föder fram ett barn som är fullgånget. Lite som dom gamla tankarna om att en kvinna är förstörd när hon förlorat sin oskuld.
Jag förstår att du inte kritiserar mina tankar… men jag blir så frustrerad ibland.
Finns det överhuvudtaget någon som pratar med kvinnor flickor om att dom kan adoptera bort sina barn när dom förtvivlat söker hjälp för att göra abort? Eller är det bara självklart att det är abort eller moderskap som gäller?
Du kanske har missförstått mig. Jag menar bara att jag tycker det är absurt att ha tanken att kvinnans kropp far illa av en graviditet och därför så ska man ta död på ett liv. Jag tycker det är oansvarigt och själviskt att tänka så.
Jag tänker först och främst att det måste få vara ett individuellt val, vår egen rättighet! Många kan bli överrumplade av sin graviditet, som kanske inte upptäcktes förrän sent, då tror jag att de som väljer bort barnet så sent kanske gör rätt, hur många oönskade barn finns det inte i Sverige idag egentligen? Annars skulle vi ju inte kunna läsa om alla hemska föräldrar som faktiskt har ihjäl barn, kanske en sen abort hade varit bättre i det läget, än psykisk ohälsa år ut och år in…!
Jag tycker det är en fruktansvärd svår situation för alla inblandade, men framförallt står jag bakom dom som gör sitt val, vi är ju alla olika och passar inte i en o samma mall. Detta med Downs syndrom är ju också så klurigt, för att gå till mig själv som är svårt reumatiskt sjuk så vet jag ju att jag inte skulle klara ett sånt barn, som gärna vill bli buret långt upp i ålder osv. Jag skulle ändå inte ta bort det, jag skulle aldrig ta bort ett barn oavsett men förstår det finns dom som gör…! Till syven och sist vill jag nog bara säga att det ligger så mycket osynligt bakom våra beslut här i livet, vem är någon av oss att lägga värderingar eller döma?
Intressant inlägg som vanligt fina du! Intressant att läsa allas tankar, och fint att vi alla är olika!
Visst har vi människor rätt att råda över våra egna liv. Men jag tycker inte att vi har rätten att döma över någon annans. Kanske förlorar mitt argument vikt om man inte anser att ett foster är ett liv. Men låter man det växa blir det ju i alla fall ett liv, det är vi ju överrens om. På samma sätt som jag anser att vi människor inte äger rätten att bestämma om en annan människa ska leva eller dö menar jag att vi inte har rätt att förhindra liv.
Jag kan tänka mig att många på detta vill svara ”mamman då, hennes liv?” Självklart är mammans liv viktigt, och självklart ska mamman må bra. Men mamman gör också val. Att bli våldtagen är inget val och det är på den ömma punkten jag har svårt att komma fram till vad jag tycker. Men i andra fall har ju mamman faktiskt frivilligt haft sex för att få ett barn. Jag menar inte att man inte ska ha sex om man inte är redo för att få barn. Men jag menar att man borde vara medveten om eventuella konsekvenser och därmed vara beredd att ta sitt ansvar; dels innan med preventiva medel och dels efter om man skulle bli gravid. Jag har en känsla av att dessa åsikter kan röra upp många känslor, och jag tycker själv inte att det känns 100% rättvist om en 16-åring har sex, råkar bli gravid fastän hon inte alls vill ha barn och i så fall ändå ska tvingas föda fram barnet. Men jag kan inte hjälpa att jag är fullt och fast övertygad om att det inte är vi människors roll att avgöra om liv och död.
Jag tror också alla ser livet olika, beroende på uppvaxt, kultur och religion. Nar jag var i Afrika, på glesbygden, så dog barn for tidigt hela tiden, det var mammor som grat varje dag. Av olika anledningar forstås men dar ar livet for kort for att sorja, alla hennes andra barn måste ha mat for dagen. Så då spelar det inte så stor roll (tolka mig inte fel, såklart spelar det roll, men mindre roll an att sorja och inte ta hand om resten av familjen) och livet går vidare. Så man sorjer en stund sen tar man sig i kragen och fortsatter. Kanske foder hon ett friskt barn ett år senare. Kanske inte. Jag tror att alla tanker olika och jag tror att vissa kvinnor tar det alvarligare an andra och jag tycker det ar helt ok. Jag skulle kunna gora abort om mitt barn hade downs syndrom. Och jag står upp for det. Vi har valet att se liv som olika saker. Jag ser det som energier och vad som an hander kommer just det fostret som tas bort forsvinna som energi. Och på så vis andå finnas kvar.
Ser du det som ett mindre värt liv, om man har Downs syndrom?
Nej, absolut inte. Men jag ser det som ett val, att leva med ett barn som for alltid kommer behova dig, eller inte. Vissa manniskor valjer att ta hand om andra och ar manniskomannsikor. =). Jag skulle inte valja det sjalv om jag kunde. Kanske vissa tycker att jag aldrig borde ha barn då, men vi får se nar den dagen kommer… Hur det kanns då.
Jag tror verkligen inte att majoriteten kvinnor som väljer att göra abort gör det av ren lättja – definitivt inte i ett sent skede av graviditeten. Jag tycker att det är en sån oerhört hatfull och föraktfull inställning. Vad får er att tro att tjejer som gjort abort ÄVEN om de haft oskyddat sex inte både en och två och fler gånger överlagt vad som skulle vara det bästa för såväl dem själva som för ett eventuellt barn? Jag har gjort en väldigt tidig abort – jag var 20 och inkapabel att ta hand om mig själv på ett vettigt sätt, ännu mindre ett barn. Den moralism som mötte mig i vården chockerade mig. Läkaren som undersökte mig (och nej det var inte på vischan utan på ett av våra större universitetssjukhus) slängde fram ett ultraljudsfoto, visade en liten fläck på det och sa ”Det här är barnet du ska abortera”. Jag var i v. 4 vill jag minnas.
Liksom någon påpekade tidigare, kommer våra duktiga läkare att i framtiden kunna rädda fler och fler för tidigt födda barn – vilket givetvis är fantastiskt! Å andra sidan, tycker jag att det kräver en diskussion om abortgränsen. Vad kommer det innebära när vi kan rädda barn i v 18? 15?
Att, liksom vissa här ovan, ondgöra sig över att det fokuseras på att situationen för personalen på kliniker runt om i landet är känslomässigt jobbigt, är ju enbart helt iskallt och empatilöst. Givetvis måste det finnas ett ”bättre” sätt än det som Clara beskriver, för det låter ju onekligen helt fruktansvärt och jag avundas inte personalen ett dugg.
usch så svårt detta. Grät när jag hörde inslaget på tvn faktiskt, har en dotter på 3 månader och en kompis som blev gravid samtidigt som mig som valde att inte behålla barnet för att pappan inte ville ha det. Jag förstår henne!
Jag ser det på detta viset, vi ska absolut ha rätten till abort! Hur sent man ska få göra det är svårare att svara på men det jag tycker är o humant är att man lämnar barnet att självdö, det är förskräckligt!! Där anser jag att vi har mycket att ”jobba på”!
Kiina:
Konstigt att du blir så upprörd över att clara skapar frågeställning gällandes frågan? Ämnet är viktigt att diskuteras då det uppenbarligen inte ses som en ”cell” av alla människor utan ett liv. För inte går det an att döda en nyfödd bebis utan konsekvenser.
Och nä, jag är inte kristen så att jag hör till kristen extremhöger är fel.
du är öppen med att du är kristen men sådana här åsikter hör hemma i den kristna högerns antiabortmotståndare i usa men när jag hör orden skrivas hemma i Sverige är jag glad att jag gått ur kyrkan. Pinsamt !!! och jag skäms att en sådan som du ska få prata i sommar och låta sina åsikter komma ut över radiovågorna i landet. Hoppas att du håller inne med dina åsikter där!! du vet inget om det du pratar och skulle därför vara tyst!!!! du är en förebild för många och därför blir dina åsikter desto mer farliga!
Åsikter som denna skrämmer mig. Är det så idag att det bara finns en ”rätt åsikt” som får yppas? Vi är så oerhört liberala och allt ska vara OK, men i själva verket så känns det mer som att det handlar om en fasad. Visst, vi är liberala med liberala åsikter och visst är allt OK (som ”vi” bestämt är ok). Det som går utanför det ska snabbt etikettmärkas (pro-life, kristna högern etc.), har vi inte kommit längre än såhär? Har inte alla rätt till sin åsikt? Även om jag inte håller med om ditt inlägg så skulle jag försvara din rätt att posta den väldigt långt!!
Kiina, ditt inlägg är sjukt, och ändå tycker jag att du har rätt att skriva det. Claras åsikt hör väl hemma på Claras blogg, eller? Om det skulle vara så att hon va helt emot abort skulle hon väl vara fri att säga det också. Sen när är det bara en åsikt som är ok att yttra?
Så du menar att åsiktsfriheten inte gäller Clara? Är de enda rätta åsikterna är dina? Låter inte särskilt öppet och tolerant.
Hur vet du att hon inte vet vad hon pratar om?
Erling:
Jag är inte kannibal och äter mina egna? Är inte många djur i världen som är kannibaler..Grisen har fått leva tills den blivit vuxen i alla fall, en bebis har inte ens fått smaka på den första mjölken, tittat på sin moder eller känt gräset med tåtopparna.
Jag köper för övrigt bara ekologiskt.
Rekommenderar dig och alla andra att läsa ”Äta Djur” av Jonathan Safran Foer för att få lite mer kött på bena i frågan.
Jag tycker att en sak som glöms bort lite när man pratar om bortadoption som alternativ till abort är vad kvinnans kropp faktiskt utsätts för under en graviditet. Och att det för den som inte har möjlighet att skaffa och behålla ett barn kanske inte heller finns möjlighet att vara gravid. Jag tänker på hur kvinnor mår under och efter en graviditet, det är ju inte som att man bara reser sig och går därifrån efteråt rent fysiskt heller. En kvinna med ansträngd ekonomi som inte känner att hon kan ge en tillräcklig trygghet till sitt barn, kan hon ge sig själv en tillräcklig trygghet om hon väljer att fullfölja graviditeten och adoptera bort barnet? har hon råd att sjukskriva sig och inte kunna arbeta under och efter graviditeten? Kan en kvinna som inte känner sig tillräckligt psykiskt stabil för att ha ett barn klara sig igenom en graviditet utan att både hon själv och barnet tar skada?
Jag vill bara ge en liten annan infallsvinkel här. Att ge barnlösa föräldrar en chans till ett barn är enormt fint, men den mamma som inte har möjlighet att försörja eller ta hand om sitt barn borde ju i rimlighetens namn inte heller ha möjlighet att fullfölja graviditeten och samtidigt ta hand om sig själv?
Och de stackars unga vuxna som inte gått klart skolan som gör abort för att de inte känner sig mogna att bli föräldrar, är de verkligen mogna att fullfölja en graviditet med allt vad det ändå innebär även om man inte behåller barnet själv? Och hur mår barnet om kvinnan till exempel slarvar med mathållning eller inte har möjlighet att få tillräckligt mycket sömn under graviditeten?
Det går inte att generalisera kvinnans val till att inte fullfölja en graviditet, det ligger i varje enskilt fall så mycket personligt bakom som vi inte vet om. Och detsamma gäller när adoption ställs som ett rimligt alternativ till abort, det är så mycket i varje enskild kvinnas liv som vi inte vet om. Låt kvinnan avgöra själv om det är ett bra alternativ istället för att moralisera!
Kunde inte satt orden på det så bra som du just gjorde!
Bra skrivet! Det är ju så oerhört svåra ställningstaganden och det bara går inte att ha ett enkelt svar. Det är ju fullkomligt självklart i min värld att ingen väljer abort om det går att undvika.
anna – superbra förklarat! tack för din infallsvinkel.
tack!
Så himla bra skrivet, satt precis och efterlyste ett sådant inlägg i debatten och funderade på hur jag skulle formulera mig. Håller med dig i vartenda ord!
Tror inte många kommer läsa min kommentar när det finns 205 inlägg sedan tidigare. Men. Det jag vill säga är viktigt. Viktigast i hela världen i den här fråga.
Alla barn har rätt att födas önskade och älskade.
Om ett barn riskerar att födas till en mamma och pappa som inte fullt ut kan axla det ansvar som det innebär att vara förälder- det må vara fysiska, psykiska eller ekonomiska (eller vilka orsaker som helst) så är det alltid mer rätt med en abort än att föda barnet. Om vi nu ska se abort som något ”fel, konstigt eller etiskt tvivelaktigt” så måste det ändå vara ”mindre” fel att föda ett oönskat barn än att föda barnet.
En abort kan vara den största kärleksförklaring en förälder kan ge sitt barn. Och ja, jag talar av egen erfarenhet. Mina föräldrar borde inte ha skaffat mig. De skaffade mig för SIN skull inte för MIN skull. Och JAG får betala priset, inte de av en fördjävlig barndom.
Mycket bra inlägg! Jag håller absolut med.
Tack! Håller fullständigt med! Så himla bra skrivet!
Jag visste faktiskt inte om att barnet/fostret är så väl utvecklat i vecka 22, eller att man låter det ”självdö”. Det känns väldigt konstigt. Samtidigt är jag helt och hållet för abort, så det är som du säger, det är en svår balansgång. Vart går gränsen mellan kvinnornas rättigheter och brutalitet mot barnen?
Men så läser jag många av kommentarerna detta inlägg fått, de som dömer ut kvinnor som gör abort och som bara verkar se allt i svartvitt. Då blir jag ännu mer för abort. Jag tror inte att någon använder abort som något slags preventivmedel, och jag tror att alla som genomgår det blir hårt påverkade av det.
Det finns redan otroligt många oönskade barn i världen, och barn som ingen kan ta hand om. Varför föda ett barn som man från början vet att man inte vill ha? Det gynnar varken barnet eller föräldrarna.
Jag kan tycka att en svårare fråga i abortsammanhang är hur stort inflytande fadern bör ha när det gäller abort.
För mig är abort självklart ett mord. Oavsett vilken vecka det görs i och oavsett om barnet har allvarliga missbildningar – ett mord är det likaväl. Det största problemet verkar vara att de stackars sjuksköterskorna ”får lida av att se fostren självdö”, i alla fall om man läser debatten i tidningarna. Det äcklar mig. Världen är sned, men ingen ser det.
Jag förstår verkligen inte hur en kan vara emot abort och samtidigt äta kött, detta är det ultimata tecknet på att det bara är känslorna som styr. Hur kan ni som är emot abort med gott samvete käka en gris?
Bra synpunkt, om än ganska så filosofisk. Är helt med på ditt spår.
Hur menar du nu?
Jag tycker att det är vansinne och att man borde sänka gränsen rejält, helt ha en nollvision för abort, men hur troligt är det att det skulle fungera med det senare..? Vi lever trots allt i ett samhälle där folk lärts att tänka att barn bara är en del av en kvinnas kropp och mer eller mindre hennes ägodel tills hon fött ut barnet. Jag anser att barnet också har ett liv. Man har ett ansvar mot ett annat liv när man blir gravid, inte bara sitt eget. Oavsett vad man vill. Och det är inte rättvist men allt är inte det.
Jag skriver här som jag skrev när Calle Schulman hade läst just denna DN artikel. En abort i vecka 18-22 är inte något man gör lättvindigt. Det handlar inte om att man bara: näe fiffan, jag vill inte ha barn. Det handlar, som du skriver, om att man vid den ganska sena fosterdiagnostiken fått reda på att barnet lider av kromosomavvikelser, allvarliga missbildningar. Att göra en abort så sent är något som oerhört sällan görs av andra anledningar. En sen abort tar man inte lätt på, men jag ser att många här i kommentarerna inte riktigt har förstått det utan tror att det enbart handlar om egoistiska mammor, och jag är så jävla fruktansvärt trött på att folk går omkring och säger så.
Tack! Känner att folk som skriver detta inte förstår vilken typ av skador det rör sig om. Ett barn som saknar njurar dör till exempel ofta i magen sent under graviditeten. Kul att gå och vänta ut detta och sedan föda ett dött barn i vecka 35. Eller att vänta på att föda ett barn utan hjärna som kanske kommer leva ett till två dygn efter förlossningen. Ofta rör det sig ju om högst efterlängtade barn, vilket trauma att behöva göra en sen abort då! Fruktansvärt att behöva ifrågasättas dessutom.
jag tycker sverige sätter alldeles för idiotiskt låga gränser med allt nuförtiden.
det finns preventivmedel om man inte vill utsätta sig för en graviditet som naturligtvis kan komma efter oskyddat samlag.
jag är själv boende på gotland, och gotland har den högsta statistiken i landet på aborter.
varför tar människor så jävla lätt på graviditeter? det är en människa vi pratar om som ligger där inne i kvinnans mage. Vad är vi? rovdjur?
jag grät när jag läste vad du skrivit om att ”fostret” får självdö, hur får nåt sånt här finnas till? jag blir förbannad och ledsen och mycket känslor som frodas.
varför vill man göra en abort då ett barn har gomspalt? vad är det för sjuk perfekt värld vi egentligen lever i?
Sofia:
Naturligtvis hade människor tänkt sig för mer innan de hade haft sex oskyddat! eller sex över huvud taget. Det hade verkligen inte fortsatt som det gör nu. Och visst, fosterbarnen hade ökat också, eller adoptivbarnen, det finns vansinnigt många par som vill adoptera.
Tror inte du syftade på mig då du skrev att man dömde kvinnor som gjort abort, men för att vara på den säkra sidan; Varför är det hemskt egentligen? Jag tycker olika angående något som dessa kvinnor gjort. Varför är det hemskt när de ändå anser att det är ett foster, en cell, inget som tar skada? Det blir bara hemskt om man ser det som jag gör, och det gör ju inte dem.
Många nämner här det felaktiga i att ”skuldbelägga” en kvinna för valet att göra abort, men känslan av skuld är något som vi var och en väljer att ta på oss, eller inte. Ingen hotar någon annan här, eller skriker med lyft pekfinger vad jag hör…
Alla beslut vi som vuxna, och unga vuxna gör, måste vi göra och stå för det inför oss själva och andra. Att skylla på någon annan är lätt, ex mannen, men det krävs som bekant two to dance tango, så brister mannen i ansvar kan jag inte skylla på honom – jag var ju också med. Logiskt sett så är frukten av sex mellan man o kvinna ett eventuellt barn. Tänker man att barn är det skräckscenario man mest av allt vill undvika, är att avstå från de delar av sex som kan ge frukten barn, ett smart alternativ. Och du tar ansvar. Allt har sin tid.
Syftar här inte ett dugg på de som blivit våldtagna, eller på kvinnan som bär på barnet utan hjärta, lungor eller liknande. Jag pratar om alla de unga, oavsett ålder, som inte lockas av att tänka alternativen som faktiskt finns till att slippa hamna i situationen gravid och missnöjd. Snack om ansvar är inte populärt nånstans, och skjuts lätt ifrån, korten blandas om och kallas skuldbeläggning…
Angående barnet som aborterades sent p g a att h*n hade läpp-och gomspalt konstaterar jag att det var långt sjukare än jag anade. Har två döttrar med just läpp-och gomspalt. Båda tillhör den lilla klick is sin respektive klass som ligger i klar framkant vad gäller språkliga, matematiska, konstnärliga, musikaliska och motoriska färdigheter. Kort sagt, de är smarta på alla plan. Trots att de började sin språkresa i Sverige först som tvååringar…Men, det är klart, de bär ett ärr på överläppen.
Huka er medborgare, i morgondagens samhälle kanske vi inte får lov att bära våra åderbrock, sociala inkompetens, dyslexi, hängbröst och sneda tänder utan att riskera sorteras ut tidigare än vi anar. Fast just det, vi är ju redan där, ivrigt nosande efter det perfekta som för övrigt alltid gäller andra brister än just mina. Hur länge vill vi ha det så?
Har inte läst alla kommentarer, så detta kanske någon redan skrivit…?
Att man väntar länge med att genomföra abort kan bero på att man faktiskt inte kan se allt på ul när fostret är litet. En vän fick veta på rul att NÅGOT var fel på barnet men inte hur eller vilken grad. De var tvugna att vänta till v 20. Då konstaterades att barnet hade mycket gravt hjärtfel, det skulle ev överleva förlossningen, men direkt därefter bli tvungen att genomgå flera stora operationer. Om det klarade dem skulle barnet ändå bara leva några år. Mina vänner valde abort i v21. Ett mycket älskat och sörjt barn, men de tvekade aldrig över sitt beslut.
Sanna:
tar mig friheten att lägga till en kommentar på din text.
Jag dömer inte dig, men jag sörjer de bebisar som inte fick leva.
jag förstår dig och jag kan också sörja de liv som aldrig växte upp, men jag är väldigt glad över de redan existerande liv som finns och som har valmöjligheter som kvinnor i många andra länder saknar.
Klart det inte är positivt att de är lämnade. Men det beror till stor grad på fattigdom och högvåldtäktsstatistik att situationen ser sådan ut där. I Sverige är inte så fallet, eller hur? barn kan överleva här, det finns många barn i fosterhem och som är adopterade av föräldrar vilka inte är deras biologiska.
En lika löjlig motfråga: Tycker du att det är positivt att bebisar eller om du nu vill kalla det foster, får självdö när man aborterat bort dem?
Vill tillägga att det höga naviteten i många afrikanska länder förutom fattigdom även beror på att det inte finns legal abort och att abort ses som så fel och mot Guds vilja. Har bott i Uganda och där finns många unga kvinnor/flickor som efetrsom det inte finns lagliga möjligeheter desperat försöker utföra aborter på sig själva genom exemelvis att föra in en gren i underlivet, vilket kan leda till att de stackars desperata tjejerna blöder till döds om de inte får sjukvård i tid… Sjukt, men så är det! Dessutom dör ung var femte barn innan de är fem år på grund av sjukdomar, undernäring etc…
Jag är verkligen för laglig abort i hela världen! Men att prata om att alla barn ska vara önskade och älskade från första planeringsstadiet är väldigt naivt tycker jag.. Hur många männiksor hade levt om det enbart fanns planerade barn av två föräldrar? Jag hade till exempel inte funnits till och kanske hade hela männsikosläktet dött ut för längesedan…?!
Det är inte särskilt lätt att få tag på fosterhem till barn i Sverige och skulle vi förbjuda aborter helt så skulle antalet lämnade barn i Sverige öka något enormt. Är man ensamstående är det inte helt säkert att man kan försörja sig själv och sitt barn. Om det nu ens är ens första – man kanske redan har barn innan.
Hur man rent medicinskt ska ta hand om foster är inte upp till mig att avgöra. Och sådana beskrivningar som du lämnar här och som jag har läst på andra ställen litar jag inte på. Jag vill ha helt objektiva fakta.
Slutligen vill jag säga att de är hemskt att peka ut människor som gör abort som onda och själviska. Fruktansvärt! Döm inte andra. Det handlar om kvinnors liv och deras rätt att välja. Men eftersom vi har helt olika utgångspunkter här kommer vi förstås inte övertyga varandra.
Bestämma över sin egen kropp?
Man har ju också ansvar för livet som skapats i sin kropp, tack vare ett val som man själv gjort innan -nämligen att ha oskyddat samlag. Det går att adoptera bort oönskade barn ifall man inte vill ha dem även efteråt eller ska vi ta död på alla oönskade barn i Afrika, Ukraina och Kina med istället för att adoptera dem? Det ÄR ett liv man skapat, redan från början. Tycker att alla som är för abort åtminstone borde se någon bild på ett bortaborterat foster så att de förstår vad saken handlar om. Den lilla människan, ens eget barn som man kallblodigt kan avsluta livet på. Man utser sig som någon form av Gud och tycker att man ska få kunna göra ett val att ta bort ett liv..det är så sorgligt.
En stilla fråga. Tycker du att det är positivt att det i länder där aborter inte är tillåtna finns många oönskade och lämnade barn?
En liten stilla fråga till dig Sofia. Tycker du att det är positivt att vi i Sverige har detta abort-problem där vi redan i 5an börjar med sex- och samlevnadskunskap? Alla vet att det kan bli ett barn om man har sex, långt innan man ens blivit könsmogen.
Vad som händer i andra länder är en annan diskussion…
Nej, vad som händer i andra länder är inte en annan diskussion. Det är viktigt att förstå vad som händer om man tar bort rätten till abort. Och det kan man förstå om man ser hur situationen ser ut i andra länder. Tar man bort sex- och samlevnadskunskapen i Sverige blir det förstås ännu värre. Dessutom är sex- och samlevnadskunskapen undermålig i Sverige. Det är ett mycket bättre sätt att försöka påverka människor än att ta bort rätten till abort.
Sara, att veta det i teorin är en sak, i praktiken en annan. Vi har en liten pojk här hemma (inte min son) som efter prat med oss här hemma och i skolan, om hur barn kommer till, fortfarande tror att man inte får barn om man inte är gifta först. Visst han är nio år och ett barn. Men bilden man får efter teorin i skolan är inte samma bild som den man själv upplever. Jag håller med om att alla BORDE veta om att det blir barn om en spermie möter ett ägg, men det är faktiskt så att ungdomar är osäkra, osäkra i sig själva och på omvärlden och sex och samlevnad är inte något som alla har som samtalsämne vid matsalsbordet…
Men alla val man gör i livet är inte de klokaste eller de bästa? Vilken väg som än leder fram till en oönskad graviditet är var och ens ensak. Hur kan någon ens ifrågasätta vad man väljer att göra med sin kropp och det ”liv” som växer där inne?? Ska man straffas så enormt för att man inte tagit sitt fulla ansvar och ”råkat” bli gravid att man ska genomgå en 9månaders graviditet, förlossning och sedan lämna ifrån sig ett barn?? Vi som gjort/gör aborter är för fan inga brottslingar! Vi ska inte bestraffas för våra misstag. Det är inte ett BROTT att göra sådana misstag!!
Downs syndrom och gomspalt är inte godtagbara skäl till abort efter v.18. Det krävs mycket speciella skäl då, det blir lite konstigt när du argumenterar att det skulle vara godtagbara skäl till abort (nu framgår det ju inte om det är sen abort du menar, eller bara allmänt i just de fallen). Före v. 18 är ju ALLA skäl godtagbara…..
Jobbar du med att godkänna godtagbara skäl eller? Vad har du för källa? För jag har aldrig hört om någon som fått avslag.
Ja, jag måste också säga att det verkar som att synen på graviditeten som en slags gudagåva verkar vara kopplad, i många fall, till ens tro. Därmed inte sagt att de som inte är kristna kan känna något liknande. Själv är jag inte kristen och kan inte alls knyta an till den synen (en graviditet kan vara positiv eller negativ beroende på de berördas situation) och jag tycker det är mycket viktigt att hålla isär vetenskap/medicinska beslut och religiös övertygelse. Något annat vore helt galet – om man sedan ska överföra det till lagstiftning.
Men vetenskap måste regleras med etik, dvs en tanke om rätt och fel. Etik kan inte ersättas med vetenskap och det är nog så att troende så att säga tvingas att tänka igenom sin etik mer än andra. Därmed inte sagt att etik är beroende av en tro på något andligt. Många har en mycket genomtänkt etik utan att för den skull tro på Gud. (Och det finns abortmotståndare som inte är troende och som tycker troende är för lama på den punkten! Jag träffade en på internet och blev ganska chockad).
Själv är jag troende kristen och i stort sett emot abort, men inte kan jag tvinga någon att avstå abort som själv ser graviditeten och barnet som en personlig undergång! Det är ju att börja i helt fel ända. Den som vet sig vara älskad och trygg har inga problem med att ta emot ett oväntat barn, så låt oss då först och främst hjälpas åt att skapa ett samhälle med älskade och trygga människor!
Jag håller med om att gränsen är väldigt tunn mellan att låta ett oönskat barn dö i sköljen och att dra igång alla medel för att rädda ett önskat barn i samma stadie. Men samtidigt ÄR det stor skillnad. Det ÄR ett barn som dör, det är ALLTID fruktansvärt. Men där finns också en människa TILL som ska respekteras och tas hänsyn till. En mor som tvingas ta hand om ett oönskat barn kan aldrig bli en bra mamma. Att tvinga någon gå i nio månader, föda fram ett barn och sedan adoptera bort det är ett HÅRT straff för oskyddat sex. Vi kan inte agera domare över andras framtid, det har vi ingen rätt till.
Man kan inte komma runt allt. Man kan inte hitta perfekta lösningar för allt lidande i världen. Perfektion ser olika ut för varje individ.
JAG har gjort abort. Första gången som oansvarig tonåring, andra gången för att min spiral klättrade upp i kroppen och jag blev gravid med min sambo. Vi ville behålla det fram till han hamnade i fängelse. Då blev JAG viktigare för mig själv än det barn vi ville ha. Jag kommer aldrig skämmas för att jag valde bort det barnet. Jag mår inte dåligt över det. Jag hade suttit ensam, med ett dåligt avlönat arbete, bott i en trång tvåa och fått slita som ett djur för att få allt att gå runt.
Vem har rätten att döma mig för detta om jag själv vet att det var det rätta för mig?
Jag hoppas innerligt att människor slutar yttra sig så negativt över kvinnors val över sitt liv. SITT liv, inte det oönskade.
Fantastiskt av dig att berätta din historia, var stolt över dig själv och ditt val, man måste ju ändå lyssna på sig själv!
Tack Tess!!!
Men…inte skulle du vara ensam! Du skulle ju ha ditt barn.
Men jag skulle vara ensam förälder, utan den trygghet jag trodde jag skulle ha i den man jag då älskade. Det var än mer ledsamt att veta vilken far det barnet skulle ha fått och det orkar jag inte leva med. Vem vill ha en mördare till far??
Jo jag skulle ha mitt barn men jag valde att låta mig själv komma först
Jag förstår hur du tänker (och tanken är fin) och jag har idag svårt att tro att det barnet skulle leva i misär eller vara oälskat men då, mitt i all förbannad sorg, då var svaret inte lika enkelt. Så är det för de flesta som väljer att göra abort.
Tack för att du tog upp att det inte är en söndagspromenad att bära ett barn i nio månader för att sedan adoptera bort det, så som man får intryck av att många tycker. En graviditet är en pärs för kroppen, många får besvär som sitter kvar i flera år efteråt, ibland för hela livet. Ska man tvinga alla som blivit gravida i en situation där de inte har möjlighet att ta hand om barnet, att ändå genomgå detta, utan den belöning som hägrar i slutet av en önskad graviditet? Graviditetsbesvär är uthållbara under önskade graviditeter för att man ser fram emot det som kommer sedan, men jag kan absolut inte tycka att man ska tvinga kvinnor som inte kan behålla barnet att genomgå en full graviditet och förlossning, för att man tycker att det är trevligare att barnet adopteras bort än aborteras på ett tidigt stadium.
Bra skrivet!! Riktigt bra!! Kan bara hålla med!
Mycket bra skrivet!
”Vi kan inte agera domare över andras framtid, det har vi ingen rätt till.”
är jag den enda som känner att denna fråga i många fall (både här i kommentarerna och övriga världen) går hand i hand med religion och ens tro? ett flertal läsare har beskrivit barn och befruktning som en ”skänk från ovan” eller mirakel som man som person är egoistisk ifall man väljer att abortera. för om man ”inte har tid” eller ”inte klarar av att ta hand om ett barn” kan man ju fullfölja graviditeten och sedan låta något par adoptera det… eller vänta här nu, kan de inte adoptera ett barn ändå, från en annan del av världen? i mina ögon är det mer egoistiskt att inte adoptera de barn som redan är födda och oönskade, än att tvinga någon som inte vill genomgå en graviditet att göra det bara för att det finns möjligheter andra än abort.
oavsett vad man har för anledning till att fullfölja, eller inte fullfölja en graviditet måste man få välja. någon som gör en abort i sent skede gör det förmodligen inte lättvindigt och utan att må förjävla dåligt som det är. det blir inte någon roligare procedur än för din vän som fick missfall och tvingades föda fram ett välskapt barn. visst är det hemskt att din vän inte fått ett val, så som de som väljer abort får. men bara för att man väljer att göra abort betyder inte att man sörjer det döda barnet mindre. det verkar vara lätt att glömma.
Bra skrivet av dig! Jag tycker också att det verkar finnas en stark koppling till religion i åsikterna om abort. Jag själv är för abort, men tycker verkligen inte att det ska tas lättsinnigt på. Det ska vara ett genomtänkt beslut att behålla / inte behålla ett barn.
Jag började storgråta när jag läste det här inlägget. För några veckor sen fick jag en underbar liten Ruth – och äntligen insåg jag en förälders kärlek till sitt barn, den kärlek som gör ont och känns mjuk på insidan på samma gång. Jag är övertygad om att den kärleken är en gåva från Gud och att den är precis lika komplex som tio fingrar och tår på ett nyfött barn.
På samma gång kan jag ha viss förståelse för de som är av en annan åsikt, de som tycker att det är hemskt att sätta ett oönskat barn till världen. Men tyvärr tycker jag ändå att vi är alldeles för egoistiska och besatta av individualismen för att det argumentet verkligen ska hålla, för det finns så många som inte kan få egna barn och som bara längtar efter att överösa de barnen med kärlek. Jag tror inte det finns många som tänker om barn i trasiga familjer att det vore bättre om de aldrig blivit satta till världen, däremot tror jag att det finns fler som önskar att de barnen fått komma till andra föräldrar (om ej biologiska).
Frågan är ju vart gränsen går, foster/barn och när det är okej att göra abort? Jag är inte själv helt klar med frågan. Men jag vet ändå att det gör ont i mitt bröst när jag tänker på den gudomliga lilla skapelse som vi tar oss rätten att avsluta livet på, för att vi själva ska må bra (för det är ett faktum att alla inte mår dåligt av en abort) och slippa ta ansvar.
Den där känslan som du beskriver, den kände jag också. För några veckor sedan, efter förlossningen av min dödligt sjuka son, som även han föddes med tio perfekta fingrar och tio perfekta tår.
Vi måste sluta tala om abort som själviskhet när vi talar om sena aborter. Det finns dödliga fostersjukdomar som inte kan upptäckas mycket tidigare än kring vecka 18, men det gör inte dessa barn oönskade. Jag ville inget annat än att ta ansvar för mitt barn, min son. Men jag fick inte det, för jag hade inget annat val än att göra abort.
Abortdebatten kommer alltid att gälla dessa fall såväl som fall där mamman är ung och kanske inte är redo eller har förnekat att hon är gravid alltför länge. Var därför försiktig när du generaliserar om ansvarstagande och oönskade barn. Det är inte så enkelt.
För mig handlar abort inte så mycket om mammans eller pappans rätt som om barnets rätt att få födas efterlängtad. Jag vill inte att något barn ska behöva födas oönskad. Jag tror inte att vilket liv som helst är bättre än inget liv. Om det hade funnits ett överflöd av familjehem redo att ta emot barn hade jag övervägt att vara mer mot abort men idag känns frågan rent hypotetisk. Var på ett kristet läger där killen framför mig i matkön helt apropå ingenting sa ”det är så viktigt att kristna vågar stå upp för vår åsikt i abortfrågan”. ”Absolut sa jag. Så att ingen ska behöva tro att alla kristna skulle vara emot aborter.” Han blev helt ställd över hur jag inte kunde vara emot. Jag blir så himla ledsen över att det är så polariserat i vissa sammanhang. Jag tror inte att en abort är så bra för någon inblandad men jag tror att alternativet ibland är så mycket värre.
Jag tror också att det är bra att religiösa från olika samfund och religioner vågar ta bladet från munnen och ta ställning i abortfrågan – särskilt när man faktiskt är för abort! Jag är själv praktiserande kristen, och fri abort är en självklarhet för både mig och många av mina vänner inom kyrkan. Tyvärr är bilden av kristna fortfarande ganska stel, och vi som är mer flexibla tillskrivs ofta konservativa och, i mitt tycke, förlegade tankar. Så tack Sofia, för att du tar ställning!
Adoption och familjehem är inte samma sak. Ett familjehem är inte för evigt. Men det finns många som står i lååånga köer till t.ex. Thailand, Kina mfl för att få ett barn. Köer som det tar år att komma fram i. Oftast har man samtidigt anmält att man kan tänka sig att adoptera ett svenskfött barn om det skulle dyka upp. Den chansen är inte stor i dag eftersom ca 15-20 barn adopteras bort i Sverige per år. Oftast beror det på att socialstyrelsen bedömmerr att mamman inte kan ta hand om ett barn som redan lever. De kvinnor som själva väljer att adoptera bort ett barn i Sverige är oerhört liten. Så det fiinns MÅNGA som kan adoptera ett barn även om det inte finns många familjehem.
Du har helt klart en poäng i det du skriver och jag skulle varit tydligare. Det jag egentligen tänkte var utifrån hur verkligheten ser ut idag då adoptionslagarna enligt mig inte är särskilt bra. Då det är så svårt att få adoptera så har jag förstått det som att det blir en familjehemsplacering istället även om det står i annonserna att ”den förväntas bli livslång”. Jag tror det skulle bli lättare om lagarna ändrades så att det både blir lättare att få adoptera ett nyfött barn från någon som inte vill ta hand om det men också att det skulle vara lättare att få adoptera ett barn som är i ett familjehem för att det inte har det bra i sin ursprungsfamilj. Då skulle nog fler våga vara familjehem för då tror jag att det är lättare att helhjärtat ge kärlek om man inte hela tiden behöver tänka på att barnet hela tiden kan förflyttas därifrån.
Jag håller med om att det borde bli lättare att adoptera fosterhemsbarn. Jag har erfarenhet av att man inte väljer fosterhem istället för adoptin eftersom det är så osäkert om man får behålla barnet. Man kan tycka att reglerna för adoption är hårda men en adoption utgår alltid från barnets bästa, inte föräldrarnas. Därför ska det också vara lite krångligt att adoptera. Jag tror folk tror att det är krångligare att adoptera än vad det egentligen är. Väntan är ganska lång just nu men det är ju egentligen inte poängen i den här diskussionen.
”Man kan tycka att reglerna för adoption är hårda men en adoption utgår alltid från barnets bästa, inte föräldrarnas. Därför ska det också vara lite krångligt att adoptera.”
Jag vet inte vad jag ska säga, det är ju så uppenbart att det här resonemanget inte går ihop med idén om att alla oönskade barn borde födas för de kan i alla fall adopteras bort. Det borde i så fall snarare göras krångligare att INTE göra abort om man hela tiden bara ska tänka på barnets bästa. Så fort någon blir gravid ska den genomgå en undersökning för att se om den är en tillräckligt bra förälder, annars – abort!
Absolut, adoption är en bra lösning – för den som vill. Jag vet inte hur många av er som förespråkar adoption har varit i situationen att adoptera bort sitt eget barn som man har burit på i 9 månader men inte har möjlighet att ta hand om. Jag har inte det, men jag kan i alla fall föreställa mig att det inte är att ”bara adoptera bort”. Dessutom borde man i så fall göra det lättare att adoptera. Här är det igen en paradox i flera kristnas tänkande. Fler barn borde adopteras bort, men färre borde få adoptera. Till exempel homosexuella och transexuella går bort, allt som inte är kristen kärnfamilj går bort. Detta är märkligt tycker jag.
hurra! jag tror du är den första som krossar min tanke om att religiösa oftast är emot abort. tack för det!
Jag tycker att det fokuseras allt för mycket på abort i Sverige. Jag tycker inte att det är motvierat att abortera barn som kan överleva. Inte heller när barnet bara är ett litet foster ska man kunna abortera för lätt. Jag tycker inte heller att kvinnor ska behöva ta hand om barn som är oönskade. Men vet ni vad. Det finns ett annat alternativ som Sverige är väldigt dåliga på att ta upp. Adoption! Hur många banrlösa par tror ni inte skulle ställa sig i kö för att få ta hand om detta oönskade barn? Vi kan tjata oss blodiga om att kvinnan har rätt till sin kropp. Men barnet har ju rätt till ett liv också! Jag tycker helt klart att sjukvården ska ge femtonåringarna och andra som inte kan behålla barnet att gå hela graviditeten ut och istället adoptera bort det. Varför är vi så insnöade på enbart abort som alternativ egentligen?
Man adopterar inte barn inom sverige på det viset, du tänker på hur det fungerar i usa, alternativt i rasmus på luffen. Barn idag placeras i fosterhem för att deras föräldrar inte har förmåga att ta hand om dem, då oftast pga funktionshinder, psykiska sjukdomar eller missbruk. du kan alltså inte välja att adoptera ett svenskt barn som barnlös. Du kan heller inte som förälder välja att lämna i från dig ditt barn för att du inte vill ha det, när barnet är fött har DU ansvar för det tills det är vuxet.
Jag tycker att rätten till abort är otroligt viktigt i ett samhälle som strävar efter jämlikhet mellan könen. I många länder kämpar kvinnor för rätten att göra abort och man ger sig ut på riktigt farligt vatten om man ifrågasätter den. Som redan nämnts i flera av kommentarerna ovan är det sällan som aborter i vecka 22 utförs och då ska det till speciella skäl. Lagen kan säkert ändras så att det skiljer någon eller ett par veckor från hur det ser ut nu, det är inte säkert att den är helt optimal. Men själv får jag bara ”Ja till livet”-vibbar av många som kritiserar aborter. Det är viktigt att det är medicinskt kunnig personal som fattar beslut om gränser för abort.
Ett liv är ett liv, redan innan vi skapats var vi tänkta.
Hur kan man bara avsluta ett liv och hur kan det vara lagligt?
Varje mamma är kanske inte redo med hjärtat eller tankarna att få ett barn, men jag tänker att varje barn är menat. Varför skulle det annars komma till? Slumpen? Det känns ju helt hemskt att alla mänmniskor är slumpar. Tänk hur en människa fungerar, halt ortroligt invecklat och häpnadsväckande hur allt funkar i en kropp. Hur kan vi bestämma över livet om det inte ens är vi som har skapat det? Är det inte uppfinnaren som vet bäst vad vi är till till och vart vi ska?
Ringstrand: Vad säger att det inte är Guds plan att det finns aborter och att vi har ett val att skapa ett liv eller inte?! Hur kan överhuvudtaget människor, som enligt religionen är skapade av Gud till dennes avbild osv, göra något som är fel enligt denna tro, det skulle jag gärna vilja veta!
Tack Ringstrand! Du sätter fingret på det jag vill uttrycka.
Jag tror, vare sig man tror eller inte tror, att Gud välsignar valet att behålla ett barn…å väljer man abort så vet man inte vad man missar!
Med Ringstrands resonemang ska vi alltså sluta bota cancer också? Jag förstår faktiskt inte alls hur du tänker.
Och Lisa, det är möjligt att jag inte vet vad jag missade när jag gjorde min abort. Men, jag VET att det inte hade varit möjligt att ge det barnet en rättvis och bra barndom. Jag ångrar mig inte en sekund och skulle gjort om det idag.
haha nej, varför skulle vi sluta bota cancer? Det är ju konstigt sagt. Det är ju stor skillnad på att välsigna ett liv när man bestämmer sig för att skaffa barn, än att sluta hjälpa folk.
Kanske är abort den bästa hjälpen man kan ge tre människor (mor, far och barn) ibland?
Men då ingriper vi ju i det som ”Gud” eller ”skaparen” har tänkt sig? Är det ett större ingrepp när vi gör aborter än när vi skär bort cancersvulster? Tänk om det är ”Gud” som satt dit tumören?
Varför drar du in religion i det hela? Det har inte alls med det att göra. OM det nu överhuvudtaget finns en gud, varför skulle man behålla oönskade barn för guds skull? Det är inte gud som får slita och som får psykiska problem och som alltid kommer känna sig otillräcklig.
Barn kommer till för att två vuxna människor bestämmer att de vill ha ett barn (oftast). I de fall där det skapas ett barn utan någon önskan om existens så är det en slump, eller snarare olycka. Det finns ingen högre mening med varje människa.
Om Ringstrand tycker att religion har med saken att göra, så får h*n väl kanske tycka det? Inom (så vitt jag känner till) alla stora världsreligioner är livet något heligt och värdefullt. Är du då utövande troende är det kanske inte så konstigt att religion inkluderas i abortfrågan? Men religionens varande eller icke varande är ju egentligen en helt annan diskussion 🙂
Först o främst är det skrämmande att det ska behöva ske så många aborter i vårt annars så ordningsamma land. Vi har så mycket att tillgå för att slippa det. Folk måste skärpa sig så man inte ens hamnar i frågan .
Men jag tycker personligen att det måste vara fritt val att göra abort. Jag känner sån djup ångest för barn som kommer till världen oönskade. Adoption då? Ja men det är ju en megastor fråga i sig. Det är ju inte bara o lämna över barnet till nån annan. Känn på den, om man redan va förvirrad.. Jag brukar vilja se nyanserat på saker men här är jag säker på vart jag står.
Öppet och ärligt. Barn är värdefulla, det handlar inte bara om mammans rätt.
BRA CLARA!
Jag tycker att alla kvinnor ska ha rätten att välja. Ingen kan ta detta beslut åt någon annan då det är kvinnan ( även mannen i viss utsträckning) som måste leva med konsekvenserna. Vad vi kan göra är att vara medvetna om dessa konsekvenser, därför vara försiktiga och uppmärksamma på våra egna kroppar och skydda oss. Kvinnor som är medvetna och försiktiga blir oftast inte gravid men hur kan man bestrida rätten till abort för de som blir oönskat gravida? Rätten till sin egen kropp. Det är som att säga att människor med obotliga och otänkbart smärtsamma sjukdomar inte heller har rätten att avsluta sina egna liv eftersom ”liv” trumfar alla andra kort. Vi vet inte hur foster/barn känner eller uppfattar att dö, deras nervbanor och organ är inte färdigutvecklade och därför kan vi inte applicera hur vi själva föreställer oss att det är. Jag skulle själv aldrig välja att göra abort men tycker mig inte ha rätten att döma andra för att de fattar ett annat beslut än jag själv skulle gjort. Och till sist så finns det inget sätt att försköna en abort eftersom man faktiskt tar ett liv, något de flesta kvinnor är mycket medvetna om. Valet är vårt och ska vara det på tunga axlar.
Det finns en annan fråga, som i sammanhanget känns minst lika viktig, men som inte får hälften så mycket uppmärksamhet:
Var ska vi dra gränsen för hur tidigt födda barn som vi ska försöka rädda? Vi vet idag att många för tidigt födda barn får problem under sin barndom och uppväxt, många även i vuxenlivet. Hur ställer vi oss till den frågan? Ju mer tekniken går framåt, desto tidigare prematurer klarar vi av att rädda, men vart går den etiska gränsen?
När vi gör framsteg för att rädda tidigare och tidigare födda barn gör vi samtidigt framsteg inom fosterdiagnostiken. Hur ska vi ställa oss till det?
Ett barn ska vara välkommet till världen, till människor som älskar det, tar hand om det och skyddar det. För mig finns det INGET argument i världen som kan slå omkull den principen, det spelar ingen roll om aborten så utförs i v.23.
..eller kanske i vecka 28? Eller kanske i samband med förlossningen medelst en dödlig injektion? Om barnet ändå är oönskat menar jag?
Men vi vänder på det då: VAD ska vi göra med de oönskade eller skadade barnen? HUR ska vi se till att ALLA barn får en bra uppväxt och mår bra?
Det verkar otroligt lätt att lägga känslosamma/religiösa/principiella argument mot aborter, men faktum är ju att om abort inte var tillåtet skulle många (eller varför inte säga ännu fler) barn födas till världen som skulle hamna i otroligt svåra situationer. Vad gör vi med dem? För att inte tala om alla de kvinnor vars liv totalt förändras, kanske till det sämre? Hur ska vi göra med dem?
Och fortfarande har ingen besvarat frågan jag faktiskt ställde i kommentaren, hur ställer vi oss till de för tidigt födda önskade barnen?
Ju mer tekniken går framåt…ju större ansvar har vi! Teknikens utveckling är inte alltid superpositiv…
Jag är för fri abort, men också för fri debatt om det hela. Tror inte alls att det är så enkelt att Clara försöker smyga på oss pro-life propaganda, detta är en svår fråga. Jag har full respekt för dem som är emot abort, och tycker att livet börjar i ägg+spermiesituationen, och jag är för att de själva får bestämma att de inte vill göra någon abort. Men de har ingenting med andras beslut att göra! Det är absolut bra att det erbjuds information och att man får prata med människor som kan ge en möjligheter åt båda hållen, det är ju lika illa med någon som gör en abort de egentligen inte vill som någon som tvingas behålla ett barn de inte vill/kan. Att det används som preventivmetod är naturligtvis förkastligt, och där bör mer resurser sättas in när man märker sånt, samtal osv, så att man förstår vad det är man så lättvindigt leker med. Men att ha det som argument för att ingen ska få göra abort är absurt.
Upplys, sprid information* och kondomer, men låt människan ta sina egna beslut. Att säga att man är en röst för de ofödda barnen är ju också bisarrt, hur vet ni vad de skulle säga?
*Här är det märkligt att flera av de som är emot aborter också är de som är mest emot en bra, tidig och ordentlig sexualundervisning.
åh. det gör så ont att läsa.
läste för nån dag sedan ett citat från moder teresa : ”Abortion is the worst evil, and the greatest enemy of peace … Because if a mother can kill her own child, what will prevent us from killing ourselves or one another? Nothing.”
jag tänkter kanske att om man har sex, då ska man också vara redo att uppfostra ett barn. eller det är vad jag just nu tänker kring det iallafall, man kanske ändrar åsikt med tiden. men jag vill inte dömma någon, jag skulle inte kunna säga vad som är rätt och fel för någon annan människa.
Att vara redo för att ha sex är INTE samma sak som att man ska vara redo för att uppfostra ett barn, kanske för ett par tusen år sedan när medellivslängden var fyrtio år, men inte nu.
Det finns människor som förlorar oskulden när de är tolv, tretton, fjorton, femton år… Ska man tvinga så unga människa att ta det ansvar som det innebär att vara förälder? Det tycker inte jag, kunskap och information är extremt viktigt, men man är inte mer än människa och alla kan göra misstag – det ska inte innebära att man tvingas föda barn.
Du vill inte döma någon, du vill bara citera någon som påstår att abort är det värsta av all ondska. Det är intressant. Det måste vara enkelt att leva i din värld, klart och tydligt vad som är rätt och fel, vad som är ont och gott. Min värld är mycket gråare.
Men hon tänker ju bara fritt och förklarar att hon är öppen för fler synsätt? Varför dömer du henne för det?
Jag noterade retoriken i: ”Jag tycker det är fel men jag vill inte döma”. Det är väl trots allt att döma?
Jag lät säkert mer dömande än Kristina. Jag blir provocerad av det Moder Teresa citatet. Jag har hört det nämnas i dessa sammanhang förr och jag tycker det är ett otäckt citat.
Självklart måste man inte ha tänkt alla tankar till punkt och tycka samma sak för alla framtid. Jag hoppas att alla människor är öppna för goda argument och beredda att ändra sig. Sån vill jag själv vara i alla fall. Sov gott =o)
Jag tolkade henne som att hon tänker till när någon som Moder Teresa yttrar sig så skarpt mot abort. Själv tycker hon visserligen abort är fel, men det känns också fel att döma någon. Man måste väl inte ha tänkt alla tankar till punkt och bestämt sig för vad man ska tycka för all framtid, tyckte jag och kände att du lät mer dömande än hon. Nåja, alla är överrens om att inte döma. Nu ska jag sova.
TACK Kristina!
Den där sjuksköterskan i DN som ”jobbar” med sånt som händer i sköljen, det går inte ens att ta in för mig!! Jag blir så ledsen. Det går inte ens föreställa sig. Sen måste jag ändå säga, att innan jag själv fick barn, hade jag nog en annan inställning till abort. Det är inte samma tankar idag efter två barn. Det är sånt som är svårt att förstå innan man fått barn. Man tänker helt annorlunda.
I Norge er abortgrensen 12 uker.
Någon skrev:
”min partner hotade att lämna mig om jag behöll det”
”Man gör det för att man måste”
???
Helt säkert ett grymt tufft beslut och mycket svårt att gå igenom. Men dessa skäl förstår jag icke. Vari ligger tvånget? Att det är bäst för modern, kanske det är, eller åtminstånde smidigast. Men bäst för barnet? Att det är bäst för ett barn att aldrig födas, vem kan säga så? Vem kan veta det? Vem har rätt att neka någon en chans till ett liv?
FÖ känns argumentet att kvinnans rätt till fri abort som en viktig kvinno/jämnställdhetsfråga alldeles förlegat. Förr när en kvinna födde barn och tvingades in i en modersroll som då säkert innebar att man var fast i hemmet, skulle vara gift osv och då bristen på preventivmedel var en faktor då såklart var ju abort en räddning ifrån detta. Dock är ju samhället idag, tack och lov, inte lika normtvingande och en pappa har sina skyldigheter likväl som kvinnan.
Och att det skulle handla och kvinnans rätt till sin egen kropp, så är för det första ett barn inte en del av kvinnans kropp men sin egen. Det handlar säkerligen mer om bekvämlighet och rätten till att avsluta ett liv till förmån för ens eget.
Sedan är ju denna lättillgängliga möjlighet självklart svår att motstå i ett sådant fall då man inser hur konsekvensen av en graviditet och ett barn i ens liv skulle förändra alldeles för mycket och då man skulle tvingas ge upp mer än vad man önskar.
Jag är för ung, det passar inte nu.
Tycker inte man kan döma en kvinna som gjort abort, för man kan ju aldrig veta vilka omständigheter som rådde osv. Men man kan prata uppriktigt och ärligt om det och inte dölja det i sk. feminist- och kvinnligfrigörelseargument.
Tack Joni! Du sätter ord på mina tankar.
”Vem har rätt att neka någon en chans till ett liv?”
Hur långt tänker du då hårddra detta argument? Om jag inte har rätten att avgöra om jag vill att min kropp ska hysa ett befruktat ägg från embryo till barn, har jag då rätten att avgöra om jag vill att mina befruktningsbara ägg inte ska bli befruktade? Varje gång jag menstruerar har jag ju nekat någon chansen till ett liv.
Om det på fullaste allvar är rimligt att kräva att en kvinna ska genomgå en graviditet för att en oplanerad graviditet ska fullföljas, är det väl i princip rimligt att kvinnor ska genomgå regelbundna spermainjektioner under ägglossningen för att se till att bli gravida. Om det verkar alltför absurt att tvinga kvinnor till oönskade spermainjektioner så bör det kanske färga inställningen till oönskade graviditeter en smula.
Varje gång du menstruerar har du inte nekat chansen till ett liv. Det har ju liksom inte blivit något liv som kan utvecklas.
Det hon menar är att när ett nytt liv HAR blivit till så ska vi inte avsluta det. Och med det sagt menar hon inte att vi ska skapa liv på löpande band bara för att vi har möjlighet till det.
Innan spermierna når äggen och befruktas har det inte blivit något nytt liv. En kondom eller p-piller gör, om preventivmedlena funkar vill säga, att inga nya liv skapas. Om det inte blir några nya liv finns det inga nya liv vi behöver döda.
Abort är alltså inget preventivmedel, eftersom det redan finns ett liv. Det har redan skapats en människa som gör sig redo för ett liv i denna värld. Abort tar bort den möjligheten för det barnet!
Ett nytt liv har uppenbarligen INTE blivit till vid befruktning eftersom det befruktade ägget inte blir något annat än ett befruktat ägg utan hjälp av kvinnans livmoder. På samma sätt som ett obefruktat ägg inte blir något annat än ett obefruktat ägg utan hjälp av en spermie.
Din åsikt att livet har börjat när ägget befruktas är inte absolut sanning – det är bara en åsikt om definitioner.
Jag bläddrade fängslat igenom ”Ett barn blir till” om och om igen när jag var i 10-årsåldern, så jag undanbeder mig känsloargument som bygger på missuppfattningen att jag inte har begripit att den befruktade cellen delar sig och börjar forma vad vi så småningom kommer att kalla en människa.
Men vad du inte verkar vilja inse är att din åsikt om att ”allt samlats för att ett liv skall börja växa till” fortfarande inte är mer än en åsikt.
Vad gäller synen på livets start vid befruktning så kan man använda samma teatraliska beskrivning av människans fortplantning redan innan befruktning.
Ex: I den könsmogna kvinnans äggstockar mognar varje månad ett av fyra ägganlag till ett ägg, redo att befruktas. Samtidigt producerar den könsmogne mannen ständigt miljardtals spermier av olika sorter, alla redo att delta i en invaderande armé. De båda människorna drivs mot den oundvikliga befruktningen av en överväldigande lust till varandra; allt i ett perfekt utarbetat system.
Du må inte hålla med, men det finns det gott om människor som gör och som har gjort genom tiderna. Varför tror du tex att en av de få möjligheterna att upplösa ett äktenskap inom den katolska kyrkan är att äktenskapet inte har fullbordats? Man och hustru är enade med avsikten att föröka sig och bristen på sexuell aktivitet är mer eller mindre att jämställa med preventivmedel som i sin tur är att jämtälla med abort när det kommer till förhindrandet nya barn i världen.
Det må också vara så att vi behöver andra människor hela livet, men endast fostret behöver specifikt sin värdkropp, den gravida kvinnan. Det är därför kvinnans rätt diskuteras. När det väl är ett barn så kan vem som helst ta hand om det. Betänk dock, innan adoptioner börjar predikas som universallösning på all världens ondska, att med ca 40000 aborter per år så skulle antalet köande adoptionsföräldrar förmodligen försvinna i ett nafs. Vad gör vi med alla oönskade barn sen? Eller har vi kanske redan glömt de missförhållanden som fosterbarn utsattes för i ett inte alltför avlägset Sverige?
Likväl som det befruktade ägget inte blir något annat än ett befruktat ägg utan hjälp av kvinnans livmoder, blir ett barn inte en vuxen utan att bli omhändertagen.
I det ögonblick då ägget befruktas har allt samlats för att ett liv skall börja växa till. Då börjar det växa och det slutar inte växa/åldras förrens den dag det dör, om det än sker vid 18 veckor eller 80 år.
Kvinnans livmoder är en växtmiljö precis som världen utanför.
När får man då säga att det är ett liv? Efter 4 veckor då ett hjärta har börjat slå eller kanske 9 veckor när forstret kan suga på sin tumme?
(http://www.gravidhjalp.se/viewNavMenu.do?menuID=2)
Är för trött för att kunna formulera några vettiga tankar om det här så återkommer imorgon.
Men otroligt vettigt och modigt skrivet Clara, det ska du ha en stor eloge för.
Nu Clara har jag läst din blogg för sista gången. Din retorik i detta blogginlägg för ett för mig tydligt budskap, trots din något icke-modiga formulering. Jag verkar inte vara den enda som får PRO Life vibbar här av dina ”skräckexempel”, vilka tydligt implicerar ett avståndstagande och avhumaniserande av de kvinnor som utför abort i de sena veckorna. Sedan måste ju alla kunna räkna ut att oavsett när man sätter tidsgränsen så är alltid skillnaden mellan foster och barn i anslutning till varandra. En gräns sätts för när ett foster som senast räknas som foster och per automatik blir då veckan efter då detsamma räknas som barn. Om du vill föra en debatt bör du också kunna visa en klar synpunkt om du har en sådan. Här verkade du snarare försöka skapa en ”öppen frågeställning” utan en klar egen åsikt, men denna känns styrd och jag tror att fler än jag inte tvivlar på var du står i frågan. Detta, i samspel med att det du underbygger din frågeställning mestadels baseras på en personlig erfarenhet – vilket det alltid finns fler av och därmed självklart helt andra än din – gör att jag upplever detta som dold propaganda vilket starkt upprör. Sedan att i princip INGEN nämner männen i denna diskussion är makabert och skamligt. Börjar vi rucka på abortlagen och skuldbelägga kvinnor och vidare mena att abortlagstiftningen ska baseras på uppgifter såsom att ”en tjej jag känner” ja då är vi fel ute. Tack för det fria ordet!
Ja, sluta du läsa bloggen Ida. Tror inte att Clara kommer sakna dig.
Så Clara får inte ha/uttrycka sin åsikt? (även om hon i detta fall inte så tydligt gjort det)
Tycker det är lite inskränkt av dig att reagera så starkt, bara för att hon inte tycker som du…!
Tycker det är lite inskränkt av dig att tycka att människor inte får välja själva när de ska sluta följa en blogg då de inte delar bloggarens åsikter… Man läser väl för att det är intressant och är det inte det längre så slutar man kanske?
Läser man andras texter enbart för att man delar samma åsikter tror jag man blir väldigt inskränkt och fördomsfull efter ett tag. Det behövs ju lite nya input och åsikter en ens egna annars kommer man ju aldrig nånstans med någonting! Sen är det såklart ens eget val om man läser eller slutar läsa en blogg, men själv tycker jag det är rätt löjligt att läsa en blogg enbart för att man delar precis samma åsikter. Det är min åsikt:)
Tack för ditt inlägg bra skrivet!!! Kommer precis som du att sluta läsa denna blogg då jag berörts mycket illa dels av Claras inlägg men framförallt av vissa inlägg där människor visar väldigt lite eller ingen förståelse för andra kvinnor och mäns situation. Mitt liv är mitt liv, mina erfarenheter av sent missfall i vecka 22 går inte att jämföras med någon som av olika anledningar vill/ måste göra abort i samma vecka.
Bra sagt! Heja dig, Ida!!
Jag tycker att ämnet är fruktansvärt. Och att alla har själva rätten att bestämma över sin kropp och sitt liv. Men blir man gravid har man även ansvar för någon annans liv. Jag tycker inte att abort borde vara tillåtet. Jag tror inte att någon mår bra efter en abort och att många antagligen ångrar sig! Barn är det finaste vi kan få i livet och jag tror att många aborter görs helt i onödan. Om man bara vill så kan man!
Jag tror dock att abort är ett bättre alternativ till att sätta ut barn att självdö i skogen (som desperata, ensamma kvinnor gjorde förr).
Jag tror att man ska vara lite försiktigare med att tala om för alla vad som är det finaste de kan få i livet. Alla vill inte ha barn. Det skulle vara väldigt upplyftande för debatten om vi kunde erkänna detta.
Det kanske till och med skulle kunna vara en smula upplyftande för ofrivilligt barnlösa om mässandet om förädrarskapets obestridliga överfantabulösiskhet i förhållande till alla andra mänskliga erfarenheter kunde taggas ner en smula.
Tack för detta inlägg SAK! Många människor runt om i världen ser på en graviditet som det värsta som kan hända dem pga av olika omständigheter. Medans en del kanske känner att man varken har praktiska eller mentala resurser för det. Eller, upprörande tanke för många, helt enkelt bara inte vill ha ett barn.
Oavsett anledning så ska man som kvinna kunna bestämma över detta tycker jag.
Oplanerade samlag eller sexuella övergrepp har skett så länge människan funnits. Så är det bara.
Det finns också många som inte lever ett liv i trygghet, kärlek och ett medelklass svenneliv med någorlunda chans till att ge ett barn de bästa förutsättningarna.
Jag vill gärna ha barn men kommer alltid hoppas och arbeta för att alla kvinnor runt om i världen kan ha möjligheten till att bestämma över sitt liv trots en så banal anledning som att ha ett oskyddat samlag.
Stödjer fullt ut alla människor som tar ett ställningstagande att inte vilja ha ett barn. Vi är alla olika.
För många är inte ett barn det finaste man kan få.
Ledsen, men du har fel.
Jag har gjort en abort och mår alldeles utmärkt. Jag hade omvänt, inte kunnat stå för att sätta ett barn till världen i den situation jag var i då jag gjorde aborten. Jag ångrar inget, har aldrig mått dåligt över proceduren och tänker aldrig någonsin i några andra tankar.
Jag ville inte ha barn. End of story.
Jag tycker att allt för många skaffar barn av egoistiska skäl. Tycker att det är konstigt att vem som helst kan skaffa barn hur som helst. barn är inga husdjur och jag tycker att man ska vara säker på att man kan ge sitt barn en trygg miljö och ett bra liv innan man bestämmer sig för att skaffa/behålla ett barn. En abort är ingen egoistisk handling. det är inte fostret som lider, det är den gravida kvinnan som går igenom aborten och hennes partner.
Håller med om att det är skrämmande läsning, men har gränsen satts där så finns det väl goda själ till det.
Vad finns det för andra skäl än egoistiska bakom att (planerat) skaffa barn? Inget fel med det, men det är odiskutabelt den mest egoistiska handling man kan företa sig. Inget direkt inslag i debatten, jag håller med dig – blev bara nyfiken på din formulering.
ALLA skaffar väl barn av egoistiska skäl tänker jag.
Foster är en medicinsk benämning som förklarar var i utvecklingen embryot/fostret/barnet befinner sig. Sen att vi kan tycka att det är ett barn är en annan sak och har och göra med vår föreställning om vad fostret är och ska bli.
Diskussionen handlar ofta om vad som anses vara naturligt. Och att abort då inte är det. I så fall så är det ju inte heller särskilt ”naturligt” att rädda barn i vecka 23 eftersom de inte klarar sig utan massiv sjukvård. Diskussionen om fostren som lämnas att ”självdö” i sköljen är också bisarr – en abort handlar ju faktiskt om att ta bort/döda fostret. Om detta sker i sköljen eller i kvinnans kropp har väl ingen egentlig betydelse? Sedan ska ju vårdpersonal ha rutiner för hur detta ska hanteras. Jag står helt bakom rätten till abort, som den ser ut nu, och vill inte se någon tillbakaflyttning av gränsen. Det gäller så otroligt få aborter som sker i sena veckor och jag tror att nästan alla sker på god grund. Däremot ser jag hellre en diskussion om de många tidiga aborter som endast beror på slarv och en möjligvis något ”slapp” attityd emot att abortera. Fast egentligen – på det hela taget – hellre många aborter än fler olyckliga kvinnor, män och barn som alla drabbas för att man egentligen inte ville.
Mycket klokt och välformulerat skrivet. Tål verkligen att tänkas på!
Jag tycker det är fel. I skolan blev jag lärd om abortering och att det var det enda rätta. Det var kvinnans kropp och således hennes val. Jo, böckerna kallades ju objektiva men så här efteråt kan jag med nyktrare ögon och insikt förstå att det inte var så, snarare tvärtom. Detta är så skrämmande! Tänk ifall jag hade gjort en abort..nu hade jag aldrig kunnat leva med mig själv ifall så vore fallet. Jag önskar att man kunde få se alla delar av en abort, inte bara att ”slippa ansvaret” utan kanske också bilder på ett foster, så att man ocksäå förstår vad man tar bort. Men jag antar att det bara är jag.
Redan vid 7 veckors ålder har fostret fingrar och armar, det ser ut som en liten människa redan då!
Läkare motiverar aborter med att ”det inte känner något”, men jag undrar hur många läkare som blivit aborterade? Utskrapade ur livmodern för att komma ut i en kall atmosfär..undrar hur många som fått kvävas till döds ..? Kan för mitt liv inte förstå hur många som testat detta och hur de säkert kan veta och sedan LÄRA ut sånt ??
Nä, det heter väl LIVmoder av en anledning.
Nej, ett 7 veckors embryo ser inte ut som en liten människa. Det är drygt 1 cm långt och ser i princip likadant ut som vilket lika utvecklat däggdjursembryo som helst. Skulle du få ett missfall vid denna tidpunkt skulle du antagligen inte märka någonting och tro att det var din vanliga mens. Skulle du studera din blödning noga kanske du skulle se en lite brun cellklump som du antagligen skulle tro var lite intorkat blod, inget mer.
Hur missfall känns är ju dock väldigt olika. Jag vet av egen erfarenhet att det kan kännas betydligt mer än som vanlig mens att få även ett tidigt missfall. Alla mina egna har känts som att någon sticker knivar i magen och vrider runt i flera timmar, även det missfall jag fick i ett väldigt tidigt skede. Utseendet kan också skilja sig väldigt mycket från fall till fall.
Så det går inte att säga att man skulle tro att missfallet var mens, för så är det verkligen inte i alla fall.
”sticker knivar i magen och vrider runt i flera timmar” så känns det varje gång jag har mens…
Visst kan det kännas olika mycket, vara mer eller mindre obehagligt för olika personer, även för samma person vid olika tillfällen.
Angeliqa: Om du läser mitt först inlägg så ser du ett ”antagligen” där. Jag säger att det antagligen skulle uppfattas som en försenad mens och det menar jag också. 10-20 % av alla registrerade graviditeter slutar i missfall, lägg där till alla som inte ens har någon aning om att de är gravida. Många försenade menstruationer är de facto spontana aborter, utan att kvinnan ens vet om det.
Jag kände bara att jag ville poängtera att ett 7 veckors embryo inte är en ”liten människa” och att sådana okunnig propaganda kan skrämma rädda osäkra tjejer från att fatta ett välgrundat EGET beslut om vad hon ska göra med din kropp.
Jag har också vidriga menssmärtor, men mina missfall toppar den smärtan. Hur som helst så upplever alla det olika, så hela poängen var att du inte kan säga att missfall kan gå omärkligt förbi i tidiga skeden eftersom det som du själv säger upplevs så olika av varje enskild individ.
Nu har jag inte läst igenom alla kommentarer och vet ej om någon redan har tagit upp min ”punkt”, men kanske är lagen utdaterad? När bestämdes det att foster slutar vecka 22 och barn börjar efter? Nu kan man rädda barn födda i vecka 23 plus några dagar, det kunde man inte för några år sedan. Då hade man inte dagens teknik. Man borde skriva om lagen. Abort upp till vecka 20, eller 18 kanske. Inte längre. Abort måste man få lov att göra, det är en kvinnas rätt. Men vi behöver inte döda bebisar som lever och andas bara för att vi är oupplysta.
För abort eller mot abort. Svartvit eller nyanserad i sin ståndpunkt. Oavsett vilket – ett enda sent aborterat barn som får ligga ensam och självdö, är ett för mycket. Det finns regler och stagdar för hur en kossa ska behandlas inför dödsdomen, men inte för de minsta människorna.
Jo förresten – för de önskade. Mössan på! Hud mot hud! Suga på bröstet! Viktigheter för en önskad nyföding, får alla föräldrar veta.
Vilken kontrast till de oönskade nyfödingarnas situation: Självdö i sköljen! Ensam och kall!
Om liv nu måste släckas. Gör det lite snyggt, för allsin dar!
Jag har svårt att förstå varför det ska behöva ske så många aborter varje år? Vi är så upplysta nu för tiden – de allra flesta vet hur man skyddar sig. Att få missfall är så fruktansvärt att det inte går att beskriva. Jag hoppas att din vän har fått lyckan att bli mamma. Tack för att du törs ta upp ett så tabubelagt ämne!
Jo, men inga skydd är hundraprocentigt säkra. Bara i min bekantskapskrets har jag två kvinnor som blivit gravida trots preventivmedel. Men sen finns säkert många som helt enkelt fastnat i det-händer-inte-mig-tankegången.
Den har debatten ar inte nodvandig i Sverige idag. Forstar inte att du tar upp den ens. Finns bra mycket viktigare saker att diskutera. De som aldrig gjort en abort kan aldrig veta hur det kanns att vara ofrivilligt gravid. Det maste dra en grans nagonstans sa ar det alltid, sa ar det bara. Den som inte varit i situationen vet inte. Det vet jag.
Vill bara säga att man visst kan veta hur det är att vara ofrivilligt gravid utan att ha gjort abort. Har två vänner som blivit det, men valt att föda… Ett skittufft beslut, men som de är verkligt glada över idag…
Jag håller med. Det blir sällen en konstruktiv debatt, debatten spelar konservativa grupper rakt i handen och ger plats till abortmotståndare som Ulf Ekman osv. Det blir en debatt för eller emot abort istället för något mer nyanserat. Och att bli gravid behöver inte vara en ”gåva” utan likväl kännas som ett straff.
Det finns så klart alltid viktiga saker att diskutera, men så vitt jag känner till finns ingen standardiserad viktighetsbarometer som objektivt avgör vad som är viktigt eller ej. Och som du själv skriver: ”Det maste dra en grans nagonstans sa ar det alltid, sa ar det bara.” Frågan är just bara var denna gräns ska dras. Den nuvarande gränsen har sannolikt inte lottats fram, utan är förhoppningsvis satt av medicinska skäl. Dessutom är den, så vitt jag kunnat läsa mig till i doktrinen, fastslagen för drygt 35 år sedan, mycket har hänt inom medicinen sedan dess.
För att besluta var gränsen ska dras, måste gränserna också diskuteras vilket är precis det Clara manar till. För inte så länge sedan var abort över huvud taget inte tillåtet i Sverige – hade vi då inte fått diskuterat frågan eller tillåtits att ifrågasätta frånvaron av aborträtt hade vi sannolikt fortfarande inte haft den rätt vi har idag. Gränsen finns och sätts, men är mycket sällan statiska, och måste ständigt ifrågasättas, diskuteras och omprövas.
..som st-läkare i gynekologi måste jag bara inflika att gränsen för vad som medicinskt anses som ”livsdugligt”, hela tiden diskuteras inom vår profession. det är inte så att något bestämdes för 35 år sedan och därefter inte kan rubbas. bara så att ni vet.
Det hoppades jag innerligt att ni gör 🙂 Som jag kunnat läsa i abortlagen finns det där ingen övre gräns för hur sent en abort får genomföras. Där står bara att kvinnan själv beslutar fram till vecka 18 och att det därefter handlar om livsduglighet. Den här gränsen med vecka 22 – är den satt av Socialstyrelsen, eller varifrån kommer den? För jag förutsätter någonstans att ni inte aborterar ett friskt foster som, med rimliga hjälpinsatser, kan klara sig utanför livmodern?
Det viktiga är att vi öht diskuterar det. Vi har ju tyvärr haft ett debattklimat som demoniserat allt och alla som uttryckt minsta tveksamhet om den nuvarande abortlagstiftningen. Det är lysande att fler börjar problematisera abortpolitiken även om det inte skulle ändra något i sak.
Instämmer till fullo!
Det är ett så viktigt ämne…
Samhället försvar här kvinnans rätt till enklare liv, inte bebisens rätt att leva…är detta den Kvinnliga Rätten vi ska försvara? Vår Ego rätt?! Visst är det tufft att vara moder, särskilt under hårda omständigheter (som när fadern till barnet har våldtagit modern, vid handikapp..). Men motiverar detta verkligen mord på barnen?! Då är det bättre att föda barnet och lämna ifrån sig det till en adoptiv mor.
Det är nog ganska tufft att vara ett fullgånget barn som föds utan njurar eller lungor också. Kan inte tycka att man på något sätt är egoistisk som väljer att göra abort när man vet med stor säkerhet att barnet kommer dö en plågsam död strax efter förlossningen. Skulle aldrig döma någon som gjorde abort i de fallen du beskrive. Men du kanske har varit i en liknande situation själv?
Det handlar inte om att döma någon person, MEN att döma någons handlingar! Det är en mycket stor skildnad!
Jag anser att man hur som helst ska försöka att älska sin nästa, oavsett vad den andra personen gör, även om det handlar om MORD. Ja, MORD.
Jag skulle själv ha kunnat gjort abort, p.g.a. min vilseledande barnmorska jag hade tidigare i livet! Men tack och lov blev det inte så.
Först nu har jag insett att ALLT inte handlar om MIG och MINA KVINNLIGA RÄTTIGHETER. Har man blivit gravid har man troligen haft sex. Har man sex ska man räkna med att bli med barn.
En persons fri och rättigheter tar slut där en annans fri och rättigheter börjar.
I detta fall handlar det om moderns fri och rättigheter som tar slut där barnets fri och rättigheter börjar.
jag förstår inte. varför skulle jag vilja gå runt i nio månader med ett växande bevis på att någon annan (den som hade sex med mig mot min vilja) har tagit makten över min kropp. fostret är inte vårt eller mitt, det är hans och jag vill inte ha det där.
Bra formulerat!
Måste säga att jag blir en smula förvånad över vissa kommentarer. Några menar att inlägget andas ProLife – det kan jag självklart inte svara på eftersom jag inte skrivit det, men jag måste ändå fråga: måste man tillhöra ProLife-rörelsen bara för att man ser problem med abortgränserna? Jag gör det inte, och månar verkligen om rätten till abort, men kan samtidigt skriva under på alla de problem och svårigheter Clara lyfter. Det är det jag tycker är kärnan till hela problemet; två värden som står mot varandra, där jag vill ge kvinnan rätten till abort, men inte kan blunda för den etiska krock som uppstår vid abortgränsen.
Dessutom funderar jag över det som också många kommentatorer tycks använda som argument; att de de sena aborterna är sällsynta. Det är de alldeles säkert (iaf enligt den statistik jag kommit över) men jag undrar stilla vad det har med saken att göra. Problemet finns ju där ändå, oavsett om det handlar om 5, 50 eller 500 fall per år. Självklart ska man inte måla upp en bild av att detta är något som sker för jämnan om så inte är fallet, men att försöka förminska problemet eftersom det inträffar sällan tycker inte jag håller. För mig är problemet uppenbart, och det känns viktigt för mig att kunna erkänna ATT det finns ett problem och ATT det är en obekväm fråga. Det kan jag göra utan att för den sakens skull vara ProLife.
När vi väntade vårt första barn och var på ultraljud i vecka 18+? så frågade vi (vi förklarade att vi var lite nyfikna) om barnmorskan kunde se hur många fingrar barnet hade (då det fanns möjlighet att barnet ärvt anlag för 12 fingrar). Barnmorskan kollar då detta jättenoga trots att vi när hon tittat en liten stund återigen poängterar att det inte spelar någon roll. Sedan sa hon att om hon skulle se att barnet hade 12 fingrar, då skulle ni väl vilja göra abort?
Denna situation kan fortfarande göra mig illa berörd då det handlade om vårt lilla barn som vi längtade efter. Om något som kräver ett så enkelt ingrepp ger skäl för en sen abort då undrar jag ju hur det står till…
Jag har egentligen ingen koll alls & är inte speciellt insatt. Jag är definitivt för abort eftersom jag tycker att man måste kunna ha ett val när det finns ett liksom, sen tror jag kanske inte att jag själv hade klarat av att göra abort. Men det är en helt annan sak.
Det jag tänkte säga var att en tjej i min gamla klass (tog studenten förra veckan) använde sin rätt till abort som preventivmedel och hon var inte precis rädd att prata om det högt. Hon har hittils gjort 6 aborter och vi är bara 18-19 år. För mig är det helt sjukt & inte okej, och det som egentligen förvånar mig mest är hur killen/killarna (jag vet inte) hon har sex med tillåter det, varje gång. Jag kommer ihåg sist hon blev gravid- då lät hon det gå så långt att hon fick ganska mycket kula på magen. Hon är väldigt smal naturligt så det syns väl helt enkelt tidigt på henne. Ville bara säga att man måste dra gränsen någonstans och enligt mig har den här tjejen gått över gränsen för längesen.
Bra skrivet annars Clara. Som alltid!
Jag tycker absolut det är fel att man ska låta foster självdö i en vask.. Fast allvarligt talat tycker jag att abort är bra mycket mer mänskligt än exempelvis köttindustrin.. Liv som lider hela livet för att sedan dödas i stressande omständigheter.. De här sena aborterna är som sagt väldigt få och görs inte utan en utredning. Det är en diskussion som behöver tas upp, snarare för att ta bort lidande än något annat. För att fostret/barnet beroende på hur man ser på det får en värdig död. Jag vet inte om jag skulle kunna gå igenom en abort själv och jag hoppas jag aldrig behöver göra det. Men de här aborterna är mellan sjukvården och de kvinnor de beror. Diskussionen ligger i utförandet, snarare än om de bör förekomma. Vi kan inte tvinga någon att bära fram ett barn.
Så sant! Jag skulle dessutom kunna tänka mig att många av dem som hårdnackat försvarar dessa fosters liv gladeligen sätter i sig en köttbit utan att fundera kring det här med rätten till ens liv.
Intressant inslag på p1 om saken: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1637&grupp=9099&artikel=4544044
Enligt socialstyrelsen gjordes 37 693 aborter under 2010, varav 410 efter v. 18. De flesta görs p.g.a. ”fosterskada/kromosomavvikelse”. Om ett barn är allvarligt skadat tycker jag det är självklart att inte det barnet ska behöva födas. Men dilemmat är väl: vad är en allvarlig skada?! Inte downs syndrom eller gomspalt för f-n!!! Däremot t.ex. ett foster utan hjärna (mkt bra exempel av kvinna med erfarenhet i radioprogrammet)… Sociala problem är en annan stor anledning till abort efter v. 18. Och ja, det kanske är värt att låta fostret ”självdö i sköljen” (men obs: fostret skulle INTE klarat sig ens om man försökte hålla fostret vid liv i detta stadium, enligt radioprogrammet), istället för att fortsätta gro i mammans magen och födas av föräldrar som inte kan ta hand om sig själva?
Dessutom… ett annat dilemma apropå adoptionsargumentet: jorden är överbefolkad redan.
Jag vet inte om jag ska gråta eller kräkas. Det är bra du tar upp det. Mitt hjärta brister för sånt här. Suck.
Jag har alltid haft starka åsikter i den här frågan och har många gånger nästan blivit lynchad när jag har uttalat dem, jag hade en gång själv tankar på att bli barnmorska, men frågor som den här stoppade mig och frös mitt blod till is.
Det handlar om större ting än ett enstaka foster nämligen om en kvinnas rätt att bestämma över sin egen kropp. Läs det igen. ”Rätten att bestämma över sin egen kropp”.
Hårddra detta. Låt en man bli våldtagen, lurad, eller bara ensamstående i ett så stort beslut som att sätta ett barn till världen. Låt honom ”stärkas” genom samtal med vården. Låt honom ha den överjävulska ångesten över att besluta över liv och död och samtidigt över sin egen framtid. Ha! Abort skulle tillåtas till vecka 40!
Tack Hannah för din kloka kommentar, själv kan jag inte hålla mig så lugn och saklig som du eftersom människorrättsvärdet hos vissa inte spelar någon som helst roll. (Nejnejnej, kom inte med kommentaren att fostret är människan, det är KVINNAN som är människan.)
Du har så rätt! Heja dig. Klokt skrivet!
Jag tycker det är felfelfel med abort- ett liv är ett liv, och redan från befruktningen är det ju celler som delar sig hos den befruktade cellen- och celldelning brukar beskriva tecken på liv. Nej till abort!
Ja, ett liv är ett liv. Jag förmodar att du är vegan, eller du kanske går så långt som att bara äta fallfrukt…
Det här med liv är svårt!
Tycker att gränsen är för långt dragen, kort och gott. Fri abort -ja visst, men inte så långt in i graviditeten. Att BARNEN lever när de fötts fram för att dö.. det är ju förjävla sjukt!
Men fosterdiagnostik är ju inte bara lika med Downs syndrom, som också är en sådant konstigt argument som verkar valsa runt överallt. Fosterdiagnostik är mängder av andra och bra mycket allvarligare diagnoser som de tittar efter om man t ex gör ett fostervattensprov. Där barnet inte överlever och där kvinnan kan ta stryk.
Och jag tror att alla är ense om att det är viktigt att man lär ut sex- och samlevnad/preventivmedel i förbyggande syfte – vilket också görs i Sverige och här finns tillgång på preventivmedel. Men människor blir gravida trots detta. Kondomer spricker, p-piller fungerar inte, kvinnor våldtas och barn råkar ut för övergrepp. Ska de straffas menar ni som tycker att abort endast får göras när det är fara för kvinnans liv?
Innan vi fick möjlighet att göra abort under kontrollerade former på sjukhus – då fick kvinnorna gå till någon klåpare som utförde aborter med smutsiga redskap, som till exempel en stålgalge. Och detta sker fortfarande i länder där abort är förbjudet.
För så vill vi väl ha det, eller?
”Kom liljor och akvileja…”
Ett abortförbud förhindrar inte att barn aborteras!
Nej, så vill vi verkligen inte ha det.
http://www.rfsu.se/sv/Sex-och-politik/Debatt/Debattartiklar/Forodande-om-svensk-abortlagstiftning-urholkas-Replik-pa-DN-Debatt/
”Konsekvenserna av att kvinnor saknar säkra abortmöjligheter i världen är att tiotusentals kvinnor dör i onödan varje år.”
bra där!
Precis!
Jag har jobbat på en gynavdelning i 6 år och bl.a har haft hand om kvinnor som har gjort sena aborter( mellan v 12 och 21)…Och under de 6 åren har jag aldrig varit med om eller ens hört talas om foster som har levt när de kommit ut på vår avdelning. Inte en enda gång.
Det är ett väldigt jobbigt ämne att prata om, men dock en viktig fråga som borde diskuteras mer.
Ofta använder man ju kvinnans rättighet till att bestämma över sin egen kropp som ett av de största argumenten för abort, och visst är det viktigt, men är inte barnet en kropp i sig?
Det är svårt att säga var man rent rättsligt ska dra gränsen för när ett ”foster” blir en människa, ett liv värt att rädda.
För mig så var mitt barn en människa så fort jag visste att han existerade. Mitt barn som jag älskade bortom ord, likaväl som jag gör nu. Han var redan då en unik varelse. Skapad och älskad av Gud. Skapad med en mening. Bara tanken på att förlora honom var mer än jag klarade av. Jag var med barn. Jag var inte med foster.
Jag tror att många gravida känner samma slags känsla och det är därför det är så svårt att göra abort. Hur många kvinnor mår inte skit efter att dom gjort en abort? Och skulle man verkligen ångra sig om man bestämt sig för att inte göra det och sedan sitter med sitt barn i famnen? Hur kan man ångra det? Att sätta ett liv till världen är ju det mest fantastiska man kan vara med om.
Att ta död på ett liv (för ett liv är det, oavsett hur långt in i graviditeten man är) går mot ens naturliga principer och just därför är det så svårt.
Ni förstår säkert ungefär vart jag står i den här frågan. Rent moraliskt är det svårt för mig att förstå hur man kan klara av att göra en abort, men jag förstår samtidigt att alla inte tycker som jag och just därför behövs detta diskuteras. En sak är jag säker på och det är att gränsen på abort är absurd. Jag ryser av att tänka på att man i Sverige har satt en sådan gräns på människovärdet.
Det finns gott om människor som ångrar sin roll som föräldrar. Tyvärr är det ett långt mycket mer tabu ämne än pro life-åsikter så få vågar nånsin knysta om det. Speciellt eftersom det gärna misstolkas som att man inte älskar sitt barn.
Enligt vad jag hört så aborteras fullt friska foster sent för att de troddes ha felaktigheter…
Jag är emot abort, håller med dem som skrivit att det faktiskt finns många som vill adoptera och älska det lilla barnet som kommer till världen. Blir det då inte en egoistisk handling att ta ifrån det sitt liv och de framtida adoptivföräldrarna möjligheten att få ett barn att älska? Borde vi inte tänka om här?
härligt med etik-diskussioner! alldeles för få sådana i dagens media/bloggosfär…
till ämnet: tänk om det blir missfall då? extremt många av äggen därute befruktas faktiskt och extremt få av dessa blir till en ”riktig” graviditet där det finns ett ”barn”. missfall sker hela tiden, flera flera gånger under en kvinnas liv, men alla har inte märkts som ”barn” än och registreras därför inte som att någon har förlorat ett barn. tur det, både rent känslomässigt för bäraren, men också för den här debatten. annars hade vi behövt utreda varannan mens som ett dödsfall. speciellt med tanke på hur vissa människor helt fult tar sig rätten att bestämma huruvida den ”gravida” kvinnan ska se en cellklump i sin mage som en cellklump eller ett embryo. eller ett barn. HENNES cellklump, inte deras. det är så integritetskränkande och vidrigt att jag nästan börjar hyperventilera.
alltid en viktig diskussion! keep it up! men tänk på att få aborter sker i v 18, minns inte alls exakta veckorna så jag ska inte säga för mycket, men v5-8 var standarden i statistiken iallafall. så ta det försiktigt med att jämföra det med den mjuka lilla bebisen ni har i famnen! speciellt med tanke på att ingen har rätten att bestämma huruvida en person ska se sig själv som bärande av barn eller bärande av en klump av celler. har hon väl bestämt sig för att det är ett barn kan vi andra lägga oss i, men egentligen inte innan dess.
mvh
/en mamma
Enligt den budistiska läran får ett barn sin själ dag 42. Det är samma dag som barnet för första gången utsätts för ett ämne (genom navelsträngen) som heter DMT och som kallas ”The spirit molecule”. Det är en molekyl som vi får i oss genom mat och vissa forskare menar att det är den som ger oss vårt medvetande.
Har googlat en del på dag 42 och det verkar vara ganska vanligt att mammorna känner av konstigheter just den dagen.
Lite flummigt. Men det ger mig en utgångspunkt.
Jag har gjort en abort dag 49. Idag drar jag dock gränsen vid 41:)
Det känns som en fråga som det är omöjligt att ha ett vetenskapligt svar på. Och att det bästa är att bestämma sig för något.
Visst är det så att ett barn kan överleva vid tidigare födsel idag än förr. Men har premisserna för när ett barn blir ett barn ändrats för det?
Ja tänk om vi kunde förstå livets djupare sammanhang, då skulle vi nog välja att göra annorlunda…
Jag förnekar inte att det finns svåra aspekter i abortfrågan, som det som tas upp i ditt inlägg. Men som flera innan mig påpekat är det en extremt liten del av alla aborter som görs så sent och då med särskilda skäl. Dessutom, säger nu inte att detta är ditt motiv till inlägget, väljer de som motsätter sig kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp alltid att ta upp dessa extremfall för att styra debatten. De vill inte prata om hur absurt det vore att en människa inte skulle ha rätt att bestämma över sin egen kropp. De vill inte prata om vilken extrem kränkning och omyndigförklaring det innebär att tvinga nån att genomlida en oönskad graviditet. Inte heller om den långa feministiska kamp som krävdes för att få till stånd dessa rättigheter som för mig känns självklara. Men det är just dessa aspekter jag tycker vi borde diskutera. Inte minst när SD visat sitt rätta ansikte även i abortfrågan och ifrågasätter kvinnors rätt till sina kroppar, och när dessutom även KD hakar på. Rätten till min kropp, som i förlängningen också betyder min rätt att göra abort, är för mig så självklar att (ja jag vet att det är sånt man slänger sig med men i detta fall är det faktiskt sant) jag skulle lämna landet om den inskränktes/togs bort.
Å jag tycker det är sorgligt att inte fler riksdagspartier tar de små barnens sida…
Tack Clara för att du vågar ta upp ett så känsligt men viktigt ämne. Idag blir man närmast idiotförklarad om man vågar kritisera abort och påpeka att det inte är en ”självklar kvinnlig rättighet” och att det är en kränkning mot det ofödda barnet. Ett nytt liv uppstår när ägget och spermien möts och ett nytt och unikt dna bildas. Ett dna som är unikt för barnet. Problemet ligger i vid vilken tidpunkt man ska bestämma när ett ”foster” blir ”människa”. Är det när det skulle klara sig utanför livmodern (vilket i sig är ett dåligt argument eftersom alla barn är totalt hjälplösa när de föds)? Är det när hjärtat börjar slå? Är det när läkarna kan rädda ett liv? Läkarna kan rädda allt tidigare och tidigare födda barn. Är det rimligt att benämningen på vad som kan kallas människa har att göra med när läkarna kan rädda barnet? Vid vilken minut är ok att döda barnet och vid vilken minut blir det plötsligt inte ok att göra det? Läs gärna den här jättebra debattartikeln: http://svtdebatt.se/2011/06/om-abortbeslutet-ska-bygga-pa-fostrets-livsduglighet-skulle-jag-inte-ha-fatt-leva/
Det är svåra saker men man måste våga vara ärlig med sig själv och inte vara en liten lort när man tycker att något är helfel (även om majoriteten tycker annorlunda). Jag tycker att abort är fel utom när mammans liv är i fara. Det är galet att man 2011 har en människosyn som går ut på att det är helt ok att systematiskt sålla bort handikappade, barn med fel kön eller bara ”oönskade”. Jag trodde att det hörde nazi-Tyskland till. Vad är nästa steg? Gomspalt var tydligen skäl nog för abort, en ful näsa eller anlag för akne blir kanske nästa? Till dig som står inför svåra beslut vill jag skicka en styrkekram och säga att det finns mycket hjälp att få – det finns alternativ till abort.
Det här var nog det mest läsvärda blogginlägget jag någonsin läst. Jag har lite svårt att beskriva hur jag känner, men jag ska försöka. För det första, en gravid kvinna måste ha rätt att bestämma över sin egen kropp, för vissa människor är inte en graviditet alltid så önskad, det kan finnas ett flertal anledningar bakom detta och jag tänker inte gå in på exempel. För det andra tycker jag att 22 veckor är för lång tid, punkt. Och för det tredje, jag är för abort, jag tycker som sagt att en gravid kvinna måste ha rätt att bestämma över sin egen kropp, MEN jag tycker även att det kan vara för lätt att göra abort många gånger. För ett par veckor sedan berättade en vän till mig om en gammal vän till henne som vid 18 års ålder redan hade gjort 5(!!) aborter. Anledningen? Hon hade inte använt skydd när hon haft sex helt enkelt. Att människor ska kunna använda abort som något slags alternativ till preventivmedel är för mig helt befängt. Jag har så mycket jag vill skriva egentligen, men jag hittar inte rätt ord, jag blir ledsen när jag läser ditt inlägg, för att det är så svårt och för att det är så orättvist. Att förlora sitt barn måste vara helvetet på jorden.
Jag måste bara fråga; en kvinna som gjort 5 aborter och fortfarande inte fattat att hon borde använda nån form av preventivmedel? Borde vi inte vara ruskigt tacksamma över att hon åtminstone har vett nog att begripa vad en abort handlar om? Hur tror vi att hon skulle vara som förälder?!
en 18-åring som gjort fem aborter tror inte jag gör det för att det är kul eller för att hon inte orkar/vill/vågar (osv) använda preventivmedel. jag är av uppfattningen att det ligger någon annan förklaring bakom. hur mår hon egentligen…
Håller med. Jag tänker att det barnet (18-åringen) behöver hjälp med andra saker.
Ni har helt säkert rätt.
När vi har friheten att bestämma över våra egna kroppar kommer det alltid finns människor som gör saker som andra inte håller med om. Vi har alla olika åsikter och väderingar. Man kan alltid bli upprörd över hur andra människor väljer att leva sina liv. MEN vad är alternativet? Kvinnor måste få bestämma över sin egen kropp.
MEN att göra abort handlar inte om kvinnans egen kropp, utom om en annans kropp, liv.
De handlar också, förhoppningsvis, om kvinnans liv. Om hon föder barnet ska hon bli mamma och hennes liv förändras. Var hamnar föräldrarna i diskussionen om det bara skulle handla om fostrets/barnets liv? Vi ploppar inte ut redo för livets äventyr självständiga och struttande på egna ben det första vi gör. Det handlar alltid om fler än ett liv.
Kvinnor måste få ha rätten att bestämma över sitt liv och sin kropp. Självklart! Ett barn kan bli till under hemska omständigheter som våldtäkt. Eller av okunskap. Barnet kan ha genetiska avvikelser osv. Men det är liv. Ett liv som släcks. Nej, för mig är frågan enkel. Det är mord.
Men om den trettonåriga flickan blir våldtagen av sin pappa. Och blir gravid. Ska hon då inte få göra abort?
Fruktansvärt! Men jag kan ändå inte låta bli att känna att fostret/barnet är totalt oskyldigt. Det spelar ingen roll i vilken vecka aborten görs. Fostret blir ett barn. En liten människa som väljs bort.
Satsa på information om preventivmedel. Dela ut kondomer. Diskutera etik och moral i skolorna. Gör samhället säkrare. Lys upp mörka gator. Stöd unga mammor. Det finns ju hur mycket som helst att göra för att minska antalet aborter.
Men hur ska en ung tjej på 13 år känna för ett barn där hennes egen pappa är barnets pappa (absurd tankeställning, men det var ju det du gav som exempel, och visst finns det sådana fall)? En 13-årig tjej är ett barn, har hon inte rätten att vara barn? Hon är ett utvecklat barn, med förmåga att uttrycka känslor, tankar och åsikter. Naturligtvis kan hon adoptera bort barnet, men oavsett så måste ju hennes åsikter och känslor gå före det lilla lilla ovetande livet som inte ens vet vad livet är. Fostret är helt oskyldigt, men den 13-åriga flickan då? Den 15-åriga flickan och pojken som var kära och blev gravida, de är väl också fortfarande oskyldiga, med större portion eget ansvar, men fortfarande barn/ungdomar med så mycket kvar att lära, och tänk vilket enormt ansvar de tar på sig när de tar ett sådant beslut, huruvida de ska föda sitt barn eller inte, jag tror det lever med dem hela livet, även om de väljer en abort. Jag är absolut för att man ska ta hand om varandra, men just i denna fråga kan det innebära att abort är bättre för både tonåringarna och det aborterade barnet. Tänk vad modigt att våga ta ett sådant beslut!
Min dotter föddes i v.23. Hon är drygt 2 år nu. Visst är har det varit kämpigt men hon är frisk och livsglad liten tjej.Hon har samma personlighet nu som hon hade när hon föddes. Vi såg redan då hennes personlighet när hon var 23 veckor gammal. Tanken då på att barn bara några dagar yngre får dö i sköljen…ensamma utan sin mamma och pappa.
Neej, Jag kan nog inte beskriva hur illa jag mår över vår abortgräns som vi har..
Fast barn som FÖDS för tidigt får inte självdö i sköljen om inte föräldrarna skjuter ifrån sig barnet.
Alltså ÖNSKADE barn (alla barn föds såvida de inte tillbakabildas).
Frågan om huruvida abortgränsen gradvis måste sänkas är också intressant. Ponera att vi i framtiden har teknologi som kan rädda till och med ett embryo? Att vi vips skjutsar in den lilla cellklumpen i en konstgjord livmoder och så får den växa där inne i nio månader. Har vi då ingen aborträtt alls kvar?
En av mina allra närmaste vänner ska genomgå en sen abort på måndag, hon är i v 20. Förstå hur för jävligt det är att gå till ett ultraljud och vara glad, när man äntligen ska få se sin lilla bäbis, och sen få veta att barnet har svåra skador! Min vän ringde från ultraljudet och bara grät, det var fruktansvärt, fostret var inte som alla andra små foster! Läkaren sa att det var ”extremt ovanligt”… De hamnade i chock och sorg. Det är inte lätt att besluta att ett efterlängtat barn inte ska födas, det är sorg och det är skuld. Men jag är glad över att beslutet är deras och ingen annans. (Socialstyrelsen måste ju visserligen godkänna, men det var självklart i deras fall.)
”Men jag är glad över att beslutet är deras och ingen annans.” Precis så! Så måste det få vara!
Det finns inget alternativ till fri abort i ett civiliserat och jämställt samhälle. I länder utan fri abort görs aborter ändå, men det är otroligt mycket farligare för kvinnan. Kvinnan måste få bestämma över sin egen kropp. Att argumentera som nån gjorde ovan ”Jag är inte för abort utom vid väldigt speciella tillfällen som vid våldtäkt t ex.” blir helt fel. Hur skulle det fungera rent praktiskt? Nej, fri abort är det enda rätta. Som jag ser det måste man få möjlighet att göra abort efter ultraljudet. Det sker ofta i vecka 18-19. Därför är den nuvarande abortlagen helt rimlig.
Tack!
Jag mår dåligt när jag läser att man lämnar barnet att dö i sköljen. Det gör så ont i mig. Vi behandlar ju djur bättre. Jag är inte för abort utom vid väldigt speciella tillfällen som vid våldtäkt t ex. Detta berörde mig oerhört mycket. Tyvärr har jag aldrig fått möjligheten att få föda barn, men hade gärna adopterat ett barn istället som fått komma till världen istället för att bli aborterat. Jag vet, detta är ingen lätt fråga. Märkligt att du tog upp det nu Clara, tänkte på detta häromdagen. En gynekolog jag har jobbat tillsammans med var tydligen med på Rapport eller lokala nyheterna och talade om abort.
Men så adoptera då; det finns sannerligen ingen brist på föräldrarlösa barn här i världen.
Där har du faktiskt fel, det är underskott på barn som är tillgängliga för adoption i världen, hur konstigt det än kan låta.
Fast det hindrar ju inte att det finns ett överskott av barn i behov av en familj.
Jag tänker att skillnaden som görs inte är mellan barn och foster, utan mellan självständigt och osjälvständigt liv. Barnet som föds i vecka 21 är osjälvständigt och klarar sig inte utanför livmodern. Det spelar ingen roll hur välutvecklat det är. Det spelar heller ingen roll hur mycket resurser som hade sats in för att rädda det, det klarar sig inte ändå.
Man kan också se det åt andra hållet: Jag hade en bekant som fick reda på sin graviditet i vecka 22-23. För sent för abort, och hon blir tvingad att föda fram barnet vare sig hon vill eller inte. Hade hon upptäckt det en eller ett par veckor tidigare hade hon kunnat slippa.
Skillnaden mellan att få ett missfall i vecka 22 och förlora ett önskat barn och att kunna göra abort i samma vecka och bli av med något som hade kunnat bli en belastning för livet är enorm.
Tycker att alla ni som hänvisar till adoption ska se detta avsnitt av MTVs ”Sixteen & pregnant” där ett par faktiskt bestämmer sig för att adoptera bort sitt barn: http://www.mtv.se/program/show-16-and-pregnant-season-1-49211/avsnitt/16-and-pregnant-catelynn/video/meet-catelynn-443121/
Sedan kanske ni håller tyst om vilket lätt väg det är att gå.
Inte alls enkelt.. mena llt är inte enkelt.. Vem ska föra barnets talan?
Jamen det är väl inte svårt alls. Du för ju dina barns talan till dess att de är myndiga. De får inte rösta, inte ens ha bankkort innan de är 12-13 år. Dra liknelsen in absurdum så är det ju isåfall ett brott att äta P-piller eller att på olika sätt ”förstöra” för sina ägg. Eller spermier för den delen. Hur kan man tillåta att spermierna inte får träffa ett ägg?
Ni får väl flytta till ett katolskt land om ni vill ha det så här …
Oj det är verkligen svåra frågeställningar. Dock är ju den absoluta majoriteten av alla aborter mycket tidigare, och fostren är inte på långa vägar så väl utvecklade som beskrivs här.
När jag läser kommentarerna får jag känslan av att den enda tillåtna åsikten är att vara för fri abort, och att alla som tycker annorlunda är inskränkta och obildade. Det är jag inte. Fast jag inte vet vad Pro Life är. 😉 Men jag kan bara inte låta bli att känna att abort i grunden är fel, oberoende av i vilken vecka det görs och hur många eller få procent det är frågan om… Att det helt enkelt inte går att dra gränser, för att foster också är liv. De enda alternativ som i mina ögon rättfärdigar en abort är ifall graviditeten är ett resultat av övergrepp eller om moderns hälsa står på spel. Så känner jag. Så får man också känna.
Klart du får känna så, så länge du kan acceptera andra åsikter också 🙂
Exakt! Tummen upp!
Jättebra inlägg!
Frågor kring detta ämne är svåra, och vi alla tycker nog olika pga. vart vi själva befinner oss i livet eller så tycker vi olika eftersom vi alla har olika erfarenheter kring detta ämne. Livsfrågor är stora och egentligen finnsväl inget rätt eller fel kring dessa…
Jag kan även fundera så här, om vi gör allt för att en riktigt gammal människa ska överleva & leva så länge som möjligt, hur ska man då kunna sätta gräns på ett foster?
Men och andra sidan vet man inte vilken livssituation de få mammor som väljer att ta bort sitt foster i vecka 22, har eller haft? Jag vet även kvinnor som åkt in på akuten för magont och sedan fött sitt barn, utan att de ens vetat om att de varit gravida, en sådan kvinna & man har ej fått välja alls.
Men visst kan man tycka att det är orättvist att vissa som skulle göra allt för att få ett barn, intekan få ett barn medans en som inte vill ha ett kan få ett och desutom få välja bort de. Kanske är lagen sådan för att mammor som sent får veta att de är gravida & inte vill ha barnet, kanske skulle kunna skada sig själva & fostret på annat sätt så det eventuellt blir missfall.
Men alla som varit gravida, fått känna sparkar, känt lägntan och sedan fått hålla sitt ny födda barn i famnen, som älskat de sen första stund, har nog ändå svårt att förstå de som väljer bort ett barn så sent. Även kan man förstå hur fruktansvärt de ska kännas att få missfall och om man skulle bli gravid igen, vilken oro man skulle känna under graviditeten, vilket man känner i vilket fall ändå.
Livet är inte lätt eller rättvist alltid!
Sen kan man ju fundera på varför antalet sena aborter ökar med utökad fosterdiagnostik. Vilket fel på barnet får en kvinna att göra abort efter fosterdiagnostik? Jag förstår om det är ett barn som inte kommer leva efter födseln, men det sker aborter pga av att barnet har Downs Syndrom. Vad är det som säger att just det barnet inte får leva? Är det faktumet att det har för många kromosomer?
Just detta tycker jag är lite sorgligt för det minskar ju mångfalden i samhället.
Okej, nu ska vi styra upp lite här. Fram till och med vecka 18 har vi så kallad fri abort i Sverige. Precis som Erika skriver ovan krävs sedan särskilt tillstånd. Vecka 22 är alltså FEL och det är sorgligt att denna propaganda pumpas ut och ännu sorgligare att folk här sväljer detta utan att ens reflektera över vad som kan tänkas ligga bakom. Läs på för guds skull!
Fundera även på vad flyttande av gränser innebär – i vecka 18 görs ett rutinultraljud som syftar till att se att barnet mår bra och utvecklas som det ska. Här upptäcks bland annat svåra missbildningar – tycker ni då att det är okej att de som får det beskedet inte ska få möjlighet att avbryta en graviditet? Eller om det upptäcks mellan vecka 12 och 18 – i så fall måste de ansöka för att få avbryta.
Jag är en av dem som tycker att det är fel att avbryta
När jag var 18 år gammal upptäckte jag att jag var gravid i 17e veckan. Det är för många oförståeligt hur det kunde ta så lång tid för mig innan jag förstod att jag var det. Jag hade inte märkt av det alls, jag hade blödningar från och till som jag trodde var orgelbunden mens. Jag hade ingen som helst möjlighet att ta hand om ett barn, jag hade inte ens gått ut gymnasiet och min partner hotade att lämna mig om jag behöll det. Jag gjorde det bästa för båda parterna, alltså för mig och barnet och jag gjorde en abort.
Jag fick höra att det inte var ett barn, det är ”bara ett foster” och av någon anledning skulle det få mig att må bättre. Jag visste, när jag gjorde aborten, att det inte var ett foster bara. Jag förlöste ett dött barn och det var aldrig något jag trodde att jag skulle behöva göra. Jag är stolt över mitt beslut, men att säga att det ”bara” var ett foster är att slå mig i ansiktet. Ingen väljer att göra en abort för skojs skull. Man gör det för att man måste, för att det är det bästa. Inget annat.
Tack Clara för att du vågar skriva, prata om detta laddade ämne.
För mig är vår, Sveriges sena abortgräns, så smärtsam att jag blir alldeles dov, stum inuti. Skulle aldrig kunna ha sköterskans uppdrag, men OM jag hamnade där skulle jag bli den som satt med barnet/”fostret” invirad i filten tills hon tog sitt sista andetag. Skulle aldrig kunna lämna och gå därifrån, aldrig. Vad gör denna personal mot sig själv när de fortsätter att utföra ett uppdrag som på många vis är omöjligt…
Jag är inte för fri abort som det ser ut idag, men förstår/tror att det ibland inte finns någon annan lösning, om exempelvis moderns liv är i fara. För mig håller inte argumentet att ”varför föda ett barn som är oönskat”. Oönskat av vem? I Sverige 2011 finns så många många kvinnor och män som skulle välkomna, med varma kärleksfulla hjärtan, ett av dessa barn. Fokus ligger inte på barnet, utan människans okränkbara frihet att välja… Inte många ord sägs om vårt ansvar, vårt personliga ansvar. Ansvarssnack är helt enkelt inte intressant i den tid som är nu, varken för kvinnor, män, tjejer eller killar oavsett ålder…
I en fallen värld måste vi förmodligen ha en möjlighet till abort. Låt den då ha något sunt förnuft och hjärta. Uppfattade jag rätt att Norges gräns går vid 12 veckor? Det låter långt mer humant.
Vem vågar föra det ofödda barnet röst, att vara så politiskt inkorrekt? Kvinnan har sin och mannen sin och de hörs, men vem vill och vågar se det ofödda barnet som ett Du?
Hade för några år sedan en elev som oplanerat gravid som 16-åring. Hon funderade på abort, men valde till slut att behålla sitt barn. Relationen till pojkvännen höll inte så länge, men hon klarade stolt sitt unga föräldraskap med hjälp av morföräldrar. Jag har aldrig mött någon som ångrat sitt födda barn, bara den som valde motsatsen. Med stöd klarar vi långt mer än vi tror. Stötta, lyft möjligheterna för den som är ofrivilligt gravid. Viktiga beslut är aldrig enkla, smärtfria.
Låt inte rädslan för känslan av skuld och smärta hindra oss från att prata om detta. Det finns vägar igenom allt, men inte många möjligheter genom att stoppa huvudet i sanden.
Allt gott hälsar Malla, mamma till fem döttrar, de tre yngsta adopterade. Två med läpp-och gomspalt och den yngsta med höft- och benproblematik. Så Tacksam för att tre mödrar en gång lät dem födas, och hittas.
Tack Malla för ditt inlägg! Gör mig varm i hjärtat.
Läs boken F-ordet, där finns ett kapitel av Anna Eklund som handlar om just det här. Jag säger inte att jag håller med henne till hundra procent, men där diskuterar hon att oavsett vilken tid i graviditeten man tar abort så dödar man ett liv, att det måste accepteras. I vissa kulturer anser man att det är ett liv när sperma möter ägg, andra kulturer anser att det inte är ett liv först barnet är namngett. Och med framtidens medicin så kommer kanske foster/barn överleva bra mycket tidigare än vecka 22, så innebär det att gränsen för abort blir tidigare? Och hur tidigt då?
I grund och botten handlar det om ett oönskat barn och den fria viljan att kunna bestämma över sitt eget liv och sin kropp. Och INGEN tar abort för att det är så jäkla skojigt!
”I grund och botten handlar det om ett oönskat barn och den fria viljan att kunna bestämma över sitt eget liv och sin kropp. Och INGEN tar abort för att det är så jäkla skojigt!”
– I grund och botten handlar det om ett älskat barn, skänkt från ovan med alla fina egenskaper som just bara det barnet kommer att ha. En unik skapelse! Abort handlar om vem som har rätten att bestämma om liv och död. Mamman har rätt till sin egen kropp, men har hon rätt till sitt barns? En av de vanligaste orsakerna till abort är ”jag har inte tid just nu”. Hur kan man veta att man inte har tid, att det inte kommer bli bra. Om man är osäker på om man kan klara av att ta hand om barnet finns det många familjer som mer än gärna tar hand om just denna värdefulla skapelse.
Ett barn kommer inte som en skänk från ovan utan är ett resultat av att en spermie befruktar en äggcell, som sedan genomgår upprepade celldelningar. Så här fungerar det för alla däggdjur, människan inräknad.
Alla tycker inte att ett barn är en skänk från ovan, preventivmedel funkar inte till 100 procent och dessutom är jorden redan överbefolkad.
Borde vi inte då med samma argument ha en plikt att sätta så många barn till världen som vi bara kan? Ett val om ett framtida barns liv eller icke liv har de som sätter det till världen, oavsett om det valet handlar om att ha sex eller inte, att använda preventivmedel eller inte, att ta dagen-efter-piller eller inte eller att göra abort eller inte. Någonstans måste vi dra en gräns, och visst kan man fundera över var den gränsen bör gå. Men man kan inte låtsats att de som är för abort behöver sätta en gräns och att de som är emot slipper. Du har en gräns för när ett nytt liv blir okuvligt, det har jag också, men min gräns infaller senare än din.
Tack K och E!
Jag har svårt att tro att ett av de vanligaste argumenten är ”jag har inte tid just nu”. Dokumentera, tack!
Sedan är det ju faktiskt en hel del av oss som inte ser barn som skänkte från ovan, utan som en biologisk konsekvens av mötet mellan spermier och ägg. Vi älskar inte våra barn mindre av den orsaken. Men vi kanske inte ser allt som händer som gåvor som skänkts oss, och väljer därför en annan tillnärmning en du till hur man hanterar olika situationer.
Sorry k, ser att jag i princip bara upprepade vad du redan skrivit 😉
Ja, fy va svårt det är! Jag tänker som någon tidigare skrivit att lagen inte hunnit med i den väldiga medicinska utvecklingen, och att abortgränsen MÅSTE sänkas om man ska kunna fortsätta göra sena aborter. Det går ju inte att som sjukvårdspersonal gå mellan två rum där det skiljer en dag på graviditetens längd och i det ena rummet göra allt och det andra inget. Det känns på något sätt inte etiskt rätt och inte värdigt ett civiliserat och modernt land som Sverige! Och jag vet att man far mycket illa av att jobba så. Rutinultraljudet är ju oftast i v 18, det går att göra mellan v 16 och 18, men man vill göra det så sent som möjligt för att se så bra som möjligt och kunna hitta eventuella missbildningar som inte är förenliga med liv. Men säg att man skulle göra det i v 17 och sen behövs lite administrativ tid för att planera en sen abort men att den absoluta abortgränsen skulle gå vid v 20 med socialstyrelsens godkännande. Då har man liksom en ”buffertzon” på 2-3 veckor innan barnet går att rädda, det skulle kännas mer ok för mig…
Tänkte skriva en lång text men kom fram till att det är bäst att låta bli.
Att få bli gravid. Att få föda ett barn. Speciellt ett frisk barn. Är ett stort mirakel!
För den som vill det.
Och för den som inte vill det kunde (i de allra flesta fall) ha sett till att de inte blev gravida från början!
Lisa: Så barnet ska alltså ses som ett straff för att föräldrarna var oförsiktiga? Vad är det för syn på livet egentligen?
Tragiskt om föräldrarna ser barnet som ett ”straff”.
Lisa, har du aldrig hört talas om spruckna kondomer? P-piller fungerar bara i drygt 90 procent av fallen. Har inte de personerna försökt att inte bli gravida?
Jag menar att man alltid måste vara beredd att ta konsekvensen av sitt handlande. Det gäller ju på övriga områden i livet så varför inte detta…?
Vad blir den egentligen skillnaden?
Men vad spelar det för roll på riktigt? Om man förhindrar ett ägg från att befruktas eller om man förhindrar det från att fullfölja en graviditet är ju egentligen en icke-fråga.
Om alla som barn som i dagsläget aborteras istället skulle förhindras från att någonsin vara en fråga för abortmotståndare genom 100% säkra preventivmedel så skulle ju exakt samma människor födas som idag när abortmöjlighet finns. Så om du inte är emot preventivmedel också, vilka människor är det du så desperat slåss för; olycksbarnen? Det må vara ett poetiskt ändamål, men jag tycker ändå att det är mest struntprat.
Att skaffa barn är ett av de största besluten i en människas liv och det bör definitivt inte baseras på slumpmässiga händelser som ”kondomen sprack” eller ”p-staven sattes inte in rätt” eller ännu värre ”jag var kåt, full och orkade inte bry mig om skydd”!
En gång i tiden så satte vi absolut barn till världen som regel snarare än undantag men samhället har förändrats sen dess och det räcker med en snabb titt på barnadödligheten för att förstå att vi numera har ett större intresse kvalitet än kvantitet. När folk förökade sig som slavar under sin fertilitet så dog också de flesta barn långt innan de ens nått puberteten. Givetvis av flera olika skäl men jag kan garantera att oförmåga/ovilja att ta hand om dem var en starkt bidragande faktor.
”Bara” ett liv på sitt samvete…
Bra att du skriver om det här. Beundrar ditt mod. Tänker att du kanske kan bilda lite opinion med dina frågor. Och att du möjligen ger uttryck för tankar som redan ligger och pyser i dagens unga generation. Själv kan jag ibland bli matt av alltför abort-pro argument och undrar vad det är kvinnan ska ha ”rätt” till. Handlar det om att hon ska slippa bära på ett barn i nio månader? Känner mig tveksam till att det motiverar till att hindra ett färdigutvecklat ”foster” att få leva sitt liv? Och att man vill undvika att ”ett barn föds till ett liv utan kärlek” känns som en svag ursäkt i sambandet. För det finns ju miljontals människor i världen som inte kan få barn och som skulle bli överlyckliga över att få adoptera ett oönskat barn och som troligen skulle ge det ett liv fullt av kärlek.
Det verkar vara många som inte är pålästa (inte heller Clara som inte nämner att det inte alls är fri abort fram till v22). Citat från:http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Behandlingar/Abort/
I Sverige har en kvinna rätt till abort tíll och med graviditetsvecka 18. Efter vecka 18 tillåts abort endast om det finns särskilda skäl eller om barnet är svårt skadat. En speciell utredning görs och du måste ha Socialstyrelsens godkännande. Efter vecka 22 bedöms barnet kunna leva utanför sin mammas kropp och då är det inte längre tillåtet att göra abort.
Personligen tycker jag att gränsen för fri abort kan sänkas till v12 eftersom det är då bebisen lämnar embryostadiet. Sen precis som det står ovan kan abort få utföras av särskilda skäl eller om barnet är svårt skadat.
Nej till abort! Står jag för och kommer alltid göra det.
Har funderat mycket över det efter att ha arbetat som kurator på kvinnoklinik. Jättelurigt är vad det är. Var aldrig med om att en ansökan om sen abort avslogs. Man behöver ju i vilket fall som helst dra gränsen för fri abort någonstans, varför inte som i Norge fram till vecka 12 och sedan efter särskild prövning fram till vecka 18? Jag tror att det skulle spara en hel del lidande för många kvinnor, som slipper våndas tills fostret nästan blivit ett livsdugligt barn.
Precis så är det i Finland också, fri (eller egentligen enligt lagen inte helt fri> krävs en orsak, men i praktiken fri) abort fram till vecka 12, med speciallov till vecka 18 och ytterliga extra speciallov fram till vecka 24 (då talar vi om bl.a. allvarliga fosterskador o.dyl, barnet skulle inte överleva etc.).
Här talas det om aborter i Norden, och om olikheterna i lagstiftningen. Intressant läsning:
http://www.fls.fi/files/Dan%20Apter%20och%20Lena%20Marions.pdf
vet inte riktigt vad jag ska tycka. tror att jag tycker att det är främst upp till föräldrarna och framför allt mamman. visst är det ett liv det handlar om – men ett liv tycker jag definieras efter erfarenheter och inte om man är fysiskt levande. tycker inte man ska hårddra att livet är så heligt och att man tar ifrån någon ett liv om det är ett barn som kanske inte ens är vid medvetande.
Hej! Då det gäller lagstiftning anser jag att personliga berättelser och känslor inte ska blandas in.
Sjuksköterskan som uttalade sig i DN kanske glömde bort att ett foster som aborterats i 22:a veckan inte har förutsättningar att leva på egen hand (så som foster i senare skede har om det skulle ske en olycka därav hjälpen). Att en sjuksköterska tycker det är jobbigt med döende foster är tråkigt, och jag förstår henne. Inte ett yrke jag själv skulle klara av. Men hon har valt det, och måste kunna stå för det.
Mycket tråkigt för din kompis, men jag anar en släng av M. Birro som kom med en hel hög känslosamma historier om hans frus två missfall. Fruktansvärda historier, men det känns som om både du och han vill styra era läsare att tycka att det är alldeles fruktansvärt sorgligt med alla aborter, oavsett vem som gör dem och vilket liv den personen vill leva.
Rätten till liv innebär också rätten att släcka det, om det gäller ett liv som växer inom en själv. En kvinna som gör abort har det nog tillräckligt jobbigt, behöver nog inga moralkakor.
Innan du formulerar fler åsikter om detta borde du kanske läsa på lite mer.
”rätten till liv innebär också rätten att släcka det”??? Huga, vilket otäck åsikt. Och din moralkaka över sjuksköterskan är också märklig. Hon har valt jobbet och får stå för det? Ingen sjuksköterska eller läkare hade nog valt ett jobb om man insåg att det innebar att se på ett foster, som ser ut som ett barn men är mindre, som ligger och självdör. Hon var nog oförberedd på det och handen på hjärtat: Tycker någon av oss att det är okej? Det är den frågan som hon vill väcka, och har all rätt i världen att göra det.
Hen skrev ju faktiskt ”…om det gäller ett liv som växer inom en själv”.
Man ser det man vill se, uppenbarligen.
Nu är detta Claras blogg vilket innebär att hon har rätt att, som du beskriver det, ”styra sina läsare” åt vilket håll hon vill. Har inte alla den rätten?
Å vad menar du med; ”Rätten till liv innebär också rätten att släcka det” ??
Där vet jag att vi är många som absolut inte håller med.
Men Clara skriver ju att hon inte har riktigt färdigtformade åsikter, att hon så att säga pratar högt om sina tankar. Och det måste man ju få göra, just så att andra kan komma med motargument och man på det sättet kan få en bredare bas för sina åsikter. Om Clara skulle behöva doktorera inom varje viktiga ämne hon tar upp i bloggen skulle den nog inte kunna handla om mycket annat än om hemmapyssel och vackra gardiner. Och det är ju just blandningen av högt och lågt man läser bloggen för, är det inte?
clara har visst färdigformulerade åsikter. kallar man ett outvecklat foster för ett ”barn” så är det helt uppenbart vart man står.
Jasså?
ja. det är ren logik i mina ögon. går man med på påståendet att det vissa kallar för ett ”outvecklat foster” är ett ”barn”, så går man per automatik också med på att abort, d.v.s. ett avsiktligt avbrytande av utvecklingen av ett ”barn”, är mord. ett barn är per definition en människa. avslutar man en människas liv så kallas den handlingen för mord. svårare än så tycker jag nog inte att det är.
Usch sorgligt, och svårt är det.
jag är oerhört mycket för fri abort.
Men kanske skulle gränsen mellan abort och foster man kan rädda inte vara riktigt så nära…?
Vi förlorade ett barn i vecka 23. 22+1 enligt runtinultraljudet…23+4 enligt oss (och hennes mått/vikt när hon kom ut). Vi hade oturen att bo i Malmö där man inte gör något försök att rädda barnet. Hade vi haft tid att åka till Lund hade vi kunnat få chansen om vi velat.
De sa att vår dotter bara skulle leva en liten stund men hon låg och andades så hel och vacker i min famn i drygt två timmar ínnan hon gled ifrån oss. Men hon var ett barn, hon fick ett personnnummer, vi fick signera en bouppteckning, hon fick ett namn…hon har funnits och kommer alltid att vara vårt första barn.
När man sett ett barn i den veckan så börjar man undra över vilka valmöjligheter som finns vid den tidpunkten. Jag tycker fortfarande det är upp till var och en…på samma sätt som jag tycker det är mitt beslut att fatta om sjukvården ska kämpa för mitt barn eller inte….inte för att jag vet vad jag skulle beslutat mig för, men jag skulle vilja ha valet oberoende av vart jag bor.
Så tråkigt för er… 🙁
Pratade med en prematurläkare om det här för 3 veckor sedan och hon har även skrivit en avhandling om möjligheterna att rädda barn i v.23. Hon sa att 50% av barnen som föds i v.23 klarar sig, vilket ännu betyder att det är ganska många som också dör. MEN av de som överlever är över 50% helt friska och får inga men senare i livet (många prematurer kan bli blinda, få ADHD eller någon påverkan på hjärnan enligt henne). Är inte det ganska otroligt?! Så jag tycker också att det är ganska hemskt att inte alla landsting sätter in alla medel för att försöka rädda ett barn som föds för tidigt. Man borde iaf få möjligheten som du också säger.
Jag tycker det är bra att du tar upp den här svåra frågan, Clara. Det märks att det är ett hett ämne och att åsikterna går skilda.
Jag är själv för abort, men jag tycker att gränsen för hur sent vi får göra abort bör tidigareläggas. Jag anser inte att man bör göra abort efter v 18. Oavsett skälen runt omkring. Jag har själv fått flera missfall, däribland 1 efter en våldtäkt, så jag vet mycket väl att det finns omständigheter runt omkring som komplicerar saken. Men jag ser det ändå som att man berövar ett barn rätten till ett liv vid en abort senare än v 18. Det är min åsikt och andra har självklart rätt att tycka helt annorlunda. Men som jag ser det finns det annat man kan göra istället för en sen abort om man absolut känner att man inte vill ha barnet. Adoption till exempel.
Om jag har förstått saken rätt så är det väl inte direkt makthavarnas godtycklighet som leder till att man får abortera så sent som i v 22, utan helt enkelt det faktum att vetenskapen har sprungit ifrån lagstiftningen? Såvitt jag förstår kunde man, när lagen instiftades, inte alls i samma utsträckning rädda prematura barn som man kan idag, och därför kanske v 22 var rimligt ur aborthänseende. De barn som förut aborterades sent hade inte samma chanser till överlevnad tidigare som de har idag. Lagstiftningen är väl antagligen på efterkälken i just det här fallet, och bara för att man tycker så behöver man inte alls vara emot fri abort. Tvärtom, jag är helt och fullt för kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp, men lagen bör, enligt mig, justeras eftersom så stora vetenskapliga framsteg har skett på området. Kan man minimera lidande är det ett skäl gott nog för att fundera på hur abortlagstiftningen ska se ut framöver.
Viktigt och bra inlägg, tack Clara!
Båda gånger jag gått på rutinultraljudet hardet varit i vecka 19-20. Många av de fosterskador som inte syns vid det tidiga ultraljudet syns först då. Hur kan man säga att aborter ska förbjudas efter en vecka som förekommer tiden då de aölra flesta ultraljud görs? Får man reda på att ens barn är skadat, kanske inte ens skulle överleva en förlossning, så vill man ju kunna göra aborter innan barnets hjärna mognat aölt för mycket. Vid v 22 är ett foster mest reflexer och nervimpulser. Tvingas man föda ett barn vid säg v 35 trots att det inte är livsdugligt utanför moderlivet lider både föräldrarna men framförallt barnet betydligt mer!
Någon ovan skrev att det är sällan socialstyrelsen nekar en önskan om sen abort, ändå står de bara för 1% av aborterna. Säger inte det ett och annat om att de flesta kvinnor faktiskt INTE tar frågan lättvindigt? Och mot rötägg som ser abort som ett sätt att slippa skydda sog finns tyvärr inget vaccin, men de lär inte vara överrepresenterade bland de som gör sena aborter efter v 18.
Håller med Isa. På åttiotalet var det sensationellt om barn i vecka 28-29 räddades, då var det de som sågs som extremt prematura. Barn som idag föds i vecka 28 och överlever ses inte alls som lika sensationella.
Vi behöver en NY lagstiftning som går i takt med läkekonst och vetenskap. Och det är fruktansvärt om det godkänns väldigt sena aborter där anledningarna inte är allvarliga.
Men om lagstiftningen ska gå i takt med vetenskapen, var kommer _det_ att sluta? Vad händer när vi kan rädda foster som är 18 veckor, sen 15 veckor, sen 4 veckor? Vad händer när vi kan odla en människa helt utanför en kvinnas livmoder? Är det då dags att helt förbjuda aborter eftersom ett befruktat ägg plötsligt kan definieras som ett livsdugligt barn?
Jag tror nog ändå att vi måste lära oss att leva med att omständigheterna definierar huruvida det är ett barn eller ett foster. Börjar vi slentrianmässigt flytta abortgränser med vetenskapliga framsteg så tror jag att vi snart kommer hamna i en skrattretande sits.
Det allra viktigaste när barn ska komma till världen är väl ändå att det finns någon som vill, likaväl som kan, ta hand om dem. I dagsläget så lever miljontals barn världen över i misär bortom förstånd. Att då sörja över att vi inte sätter ytterligare oönskade barn till världen blir för mig så märkligt.
Jag så totaly håller med!
Bra rutet!
Som många andra har skrivit så är det enbart under alldeles speciella omständigheter som riktigt sena aborter är tillåtna i Sverige.
Jag tycker att ditt inlägg andas lite ”pro-life”, Clara.
Min åsikt är att det är både rätt och fel med sena aborter. Vissa dilemman här i livet finns det inte ett enkelt svar på, det gäller i högsta grad denna svåra fråga om när ett foster blir ett barn.
Låt det vara svårt, man måste inte ta ställning, man får lov att tycka att det är en rättighet för kvinnan att få abort samtidigt som det är en rättighet för ett livsdugligt foster att få leva. Låt varje människa ta sitt egna beslut eftersom den unika människans beslut troligtvis är det rätta för henne/honom.
Hur ska vi låta varje människa få ta sitt eget beslut när vi dödar det innan det ens lärt sig prata?
Så himla bra att du skriver om det, det är som du säger, näst in till omöjligt att habilda sej en stensäker åsikt för så många faktorer spelar in som får, i alla fall mej, att svänga åt olika håll. Men att fostren föds fram levande och sen får självdö är så sannslöst hemskt. På nått sätt tycker jag att det är för sent att göra abort när det finns en risk att det måste gå till på så sätt. Sen tänker jag på den stackars vårdpersonalen som tvingas lämna fostren i väntan på att de ska dö. Fy fasen så tungt. Hoppas att jag som blivande sjuksköterska ALDRIG måste vara med om nått sådant. Och att jag som kvinna aldrig finner mej i den situationen att jag skulle tvingas beluta om en så sen abort…
Tror inte den som inte varit i den situationen kan tänka sig in i den vanmakt man känner då man inte ser någon annan utväg. Som en del andra skriver ovan – det finns alltid en anledning som är stark och blir en personlig tragedi. Har själv gjort en sen abort som femtonåring och det är något jag tänker på varje dag. Men det fanns verkligen ingen annan väg att gå! Och jag tror att de som moraliserar över mammans val inte är de som faktiskt varit med om något liknande.
Ett liv är ett liv, så klart. Satsa på preventiva åtgärder och information, samt vuxenstöd till unga som hamnar snett. Gör det som måste göras, så skonsamt för fostret/barnet – mamman – pappan – och vårdpersonal som möjligt. Allt för att minska det lidande som absolut blir permanent. För alla inblandade.
Ja detta är ett så svårt ämne!! Som det pratas alldeles för lite om. Skrev själv alldeles nyligen på min blogg om detta, och hur jag valde när jag blev gravid som 25-åring, alldeles totalt oplanerat och otime:at…
http://bloggfia.wordpress.com/2011/05/21/min-egen-berattelse-om-mitt-livs-svaraste-beslut/
Bra att du tar upp det! Alltid bra att ventilera de här stora svåra frågorna….
Läste faktiskt det inlägget häromdagen. Riktigt bra skrivet!!!
Jag blir ledsen. Din text berör, irriterar och drar i den allra ömmaste punkten.
Men frågan kvarstår ändå, vem kan avgöra vad som är friskt nog för att få leva? Var ska gränsen dras? Förra året fick en kvinna klartecken att göra sen abort för att barnet hade gomspalt.
Var hände detta någonstans Clara? Det enda jag hittar kring detta är ett fall i Storbritannien.
I Studio Ett i P1 handlade det just om detta med sena aborter förra veckan. Då tog de upp exemplet med gomspalt.
Tack här är länken om någon annan vill lyssna också.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4544044
Att det är gränser, livsviktiga gränser. Till för att skydda oss kvinnor. De är benämningar som får oss att känna, påverkar oss. Att sörja sitt förlorade barn eller att ta bort ett foster, det är en stor psykologisk skillnad. Man måste respektera kvinnan som bär sin sorg och kvinnan som tagit sitt beslut, och inte jämföra dem med varandra. Kallar man abort mord blir det genast en laddad handling, inte (som det i princip alltid är) ett hemskt beslut man blivit tvungen att ta av olika skäl, som förändrar ens liv. Även kvinnor som genomgått aborter sörjer sina barn, men väljer ofta att kalla det för foster så att sorgen känns mindre tung att bära.
Benämningarna finns ju för att skydda oss. Vi väljer, genom att välja ord för det, hur vi ska se och känna inför det nya livet. Är det ett foster blir värdet genast mindre och fokucen hamnar på kvinnan som tygns av jobbiga kval och omständigheter. Kallar man det barn, hamnar fokus på det nya; en ny familj, en nybliven mamma, ett nyfött barn.
Abort måste finnas – kvinnans rätt till sitt liv och sin kropp är inte diskuterbar. Ger man henne den inte, tar hon istället sitt liv. Det har hänt förr i Sverige och händer dagligen runt om i världen. Det är hemskt för henne redan som det är, man behöver inte skuldbelägga henne mer genom att kalla det barnmord. Av respekt, om inte annat. Men när ett missfall sker måste man visa den kvinnan samma respekt, och ge henne rätten att sörja det barn hon längtat efter, väntat på. Olika kvinnor, men de delar en djup sorg. Båda kan uppleva att de inte räcker till, undra varför just dem är så olyckligt lottade.
Det handlar om liv och död, och den där benämningen barn eller foster är lika viktig den. Det gäller att se på varje enskillt fall och inte generallisera. Men någonstans måste det ju finnas en vedertagen gräns: dock är ju regler till för att brytas?
Oj så hemskt det låter att de får ligga å självdö, det skär i hjärtat när man läser det 🙁 Stackars lilla barn, alldeles övergivet. Å så hemskt för din vän att måsta föda fram ett barn som redan var livlöst 🙁
Ja va ska man tycka, är man inte redo att bli förälder så ska man väl inte behöva bli det å då bör man väl kanske göra abort, om man inte vill adoptera bort det, men jag tycker att gränsen är satt alldeles för sent i graviditeten. Jag tycker absolut att det är ett barn i v 22, det minns man ju själv då man var gravid, man tyckte absolut då att det var ett barn man gick å bar på i v 22. Däremot har jag ingen utbildning och kan säga var gränsen går!
Det finns så många människor som inte kan få barn, om man fortfarande inte vill ha barnet då man fått det, är det ju väldans många som faktiskt vill adoptera det! Jag vet inte…. Jag är väl för abort till en viss gräns, men jag är nog mer för bortadoption…Kankse låter konstigt!?!?!
Håller med i mkt… men tänkte bara på det du skriver; ”är man inte redo att bli förälder”… På ett vis tänker jag att ingen, eller väldigt få, är helt redo att bli förälder förrän man faktiskt blir det!! Och sedan har man ju nio månader på sig att bli redo… Innan man får barn är det ju nästan helt omöjligt att riktigt sätta sig in i vad det innebär!
Självklart e de så, man blir mer redo ju längre tiden går, även fast man aldrig riktigt är helt å hållet, för man har INGEN aning förän man får barn! Tänkte precis så då jag skrev det åxå, man alla tankarna bara bubblar upp under tiden man skriver, så man missar så mycket då man skriver…tänkte faktiskt skriva det då jag gjorde inlägget, men hann lixom inte med innan nästa tanke ville säga sitt 🙂 men jag håller helt med dig!
Ska man vara sexuellt aktiv om man inte är beredd på att bli förälder? Barn är lixom en helt naturlig produkt av ett samlag…
Ja de är det ju, men det finns ju preventivmedel!!! Dessutom är det svårt att övertyga ungdomar att man ska vänta med sex tills man är beredd på att bli förälder, det är väldigt få som väntar! Om så vore fallet skulle det ju i stort sett inte behövas göra aborter!
Usch, blir illamående när jag läser inlägget och den länkade artikeln… Såhär tycker jag – Fri abort är rättighet och måste finnas i ett modern samhälle, MEN det ska inte tas till lättvindigt, det första alternativet måste alltid vara preventivmedel, inte abort ”om olyckan skulle vara framme”. Och svårt det där, fostervattensprov för att upptäcka skador kan väl inte göras innan en viss vecka om jag inte minns fel, och sen är det alltid väntetider på sånt, så för specialfall så kanske gränsen inte kan sättas tidigare än 22 veckor.
Precis samma tankar som har snurrat i mitt huvud ett tag….
Jag tror att abortgränsen är satt för länge längesedan, innan man kunde rädda barn som var så tidigt födda. Att sjukvården gått så långt att man KAN rädda i v 23 är ju helt otroligt egentligen. Fantastiskt måste jag säga!
De måste se över abortgränserna, skulle man kunna påverka det tror du? Jag tycker absolut att kvinnor har fullständigt rätt till abort men inte i vecka 20….
Sån är ju lagen idag. Kvinnor har INTE rätt till ”fullständig abort” i vecka 20…
BARN I VECKA 18 HAR INTE STOR CHANS ATT ÖVERLEVA UTANFÖR LIVMODERN I ALLA FALL SÅ SNÄLLA SKULDBELÄGG INTE DESSA KVINNOR FÖR ETT MYCKET SVÅRT BESLUT. VAD ÄR MÄNNENS ANSVAR NÄR OÖNSKADE BARN BLIR TILL? <3
Ett barn ska inte vara oönskat, man kan aldrig veta vad framtiden har att ge. Ett barn är ingen bestraffning, det är en GÅVA skänkt från ovan och du kan aldrig veta vilken plan som finns för det barnet, den människan.
Ett barn i vecka 18 kan leva i livmodern i flera veckor till och sedan komma ut, växa upp, gå i skolan, skaffa kompisar, hjälpa någon i nöd, träffa en partner, få egna barn, bli gammal… o.s.v.
Kvinnan har rätt till sin egen kropp, men inte rätt till någon annans! 🙂
Skulle jag bli på smällen skulle jag verkligen se det som en ond bestraffning. Vill verkligen inte ha barn. Det skulle dessutom vara riktigt oönskat.
Sa nar kvinnan har ratt till sin egen kropp, som du skriver, men inte till nagon annans, hur fungerar det da? For den ”andra” bor ju faktiskt in kvinnans kropp, forhoppningvis i ca 38-40 veckor. Barnet ar aven kvinnans ansvar for resten av hennes liv, sa hur menar du att det ska ga till nar barnet ar fott? Vem tar ansvar for barnet efter att det ar fott eftersom du nu inte verkar forsta detta enkla koncept?
”En skänk från ovan” är ett barn om man är religiös. Är man inte det så är det massa celldelningar som beror på att en spermie kommit in i ett ägg. Jag får en tanke om att många argument här (inte bara i ditt inlägg utan i hela diskussionstråden) om t.ex. det ofödda barnets rätt beror på ett religiöst (kristet?) synsätt på problemet? Jag respekterar hur som helst era åsikter i allra högsta grad men kan inte riktigt applicera dem på mig själv och samhället i stort.
Är det någon mer än jag som tycker att abort skulle kunna göras mkt senare än v. 22? Jag har så svårt att sympatisera med fostret som inte har något medvetande, det finns knappt, bara i de anhörigas ögon. För mig är det bara de anhöriga (och den som bär fostret i allra första hand) som man ska ta hänsyn till och värna om. Kan ingen förklara varför man ska värna så mkt om fostret, utan att anlägga en (i mina ögon (vilka är väldigt oskolat kristna, kanske hästammar de tankarna någon annanstans ifrån? Det vore jätteintressant att få reda på!)) kristen retorik? Och rätta mig hemskt gärna om jag har fel här nånstans, jag är mest fundersam och nyfiken!
Lydia, du skriver: ”Ett barn ska inte vara oönskat” och ”Ett barn är ingen bestraffning, det är en GÅVA”.
Tyvärr ser inte verkligen ut så för alla kvinnor som blir gravida, utan det finns faktiskt graviditeter som är oönskade, och barn som ses som bestraffningar (om man nu vill använda det ordet).
Omständigheterna kring en graviditet kan vara många, det kan handla om våldtäkt, att man befinner sig i en situation där man helt enkelt inte kan ta hand om ett barn, eller att man är väldigt, väldigt ung.
Att dessa kvinnor, som faktiskt inte VILL eller KAN skaffa barn just då, har möjlighet att välja själva och göra abort, ser jag som en självklarhet i det Sverige vi lever i.
inte VILL?
– ibland måste man göra saker man inte vill. När man sitter med barnet i famnen tror jag inte att man känner att det är oönskat. Det finns alternativ som t.ex. adoption om det nu skulle vara så att det verkligen inte funkar att ta hand om sitt barn.
inte KAN?
– Inte kan skaffa barn? Hur tänker du nu? en mamma med ett barn i magen KAN få barn, eftersom det liksom redan finns där. Och är orsaken att det ”inte passar just nu” så kanske man måste prioritera om.
I det Sverige vi lever i?
– I det Sverige vi lever i?!?! Jag tycker att det Sverige vi lever i, med så många lektioner om sex- och samlevnad borde inte detta vara ett problem! ALLA vet att har man sex kan det bli ett barn, alla vet det. Det finns andra saker som kan vara mysiga, sköna och ge njutning utan att mannens penis går in i kvinnans slida.
Och exemplet med den kvinna som blir våldtagen är jag så sjukt less! Den vanligaste orsaken är INTE ”jag blev våldtagen” utan den är ”jag har inte tid just nu”. Jag tycker att kvinnor som blivit våldtagna ska ha möjligheten att inom tidiga veckor ha möjligheten att prata med en läkare om möjligheterna, men jag tycker inte att abort ska vara ett preventivmedel för kvinnor som inte riktigt har tid just nu!
Jag vet att det är en sjukt svår fråga, och kvinnorna som gör abort gör det inte för att det är kul. Men jag tycker att innan varje abort ska man ha samtal, att kvinnan får prata om orsaker och möjligheter. Det kanske hjälper kvinnor att ändra sin inställning, istället för att ta bort ett oönskat barn får hon gå och längta efter en ny livskamrat 🙂
Visst är det så att man måste göra saker man inte vill men att tvingas föda fram ett oönskat barn faller INTE under denna kategorin.
Visst kan man prioritera om om man inte kan skaffa barn för att det beror på karriär tex, då handlar det om att bestämma sig. Men att inte kunna skaffa barn handlar inte enbart om ”kvinnan är gravid, klart hon KAN skaffa barn”, det rent fysiska. Det handlar om allt annat runt om. Det emotionella, ekonomiska osv …
Gud, jag gillar inte människor som föraktar KUNSKAP och FAKTA.
1. Vill. Att skaffa barn måste fan handla om vilja. Att ta hand om barnet tills det är minst 18 år kräver VILJA. Och hur vet du att det fortfarande inte är oönskat? Jag kan berätta mina egna tankar kring det hela eftersom det skulle bokstavligt talat vara rena helvetet för mig att bli gravid (skyddar mig noga kan jag säga för att undvika detta – men shit happens sometimes och då vill jag ha abort på en gång, gärna drive trough) och jag skulle bli så fruktansvärt deprimerad om jag fick barnet och måste ta hand om det i evigheter (18 år + resten av livet eftersom man alltid är en mamma). Några invändningar på det? Alla känner olika. För en del kanske det inte är rätt för stunden bara, men om 5 år kanske det är barn som är det mest fantastiska. Blablabla, alla har olika känslor och tankar och jag kände för att ge en extrem version för att du kanske då fattar lite bättre. Svart och vitt-tänk med andra ord.
2. KAN? Är du helt från vettet allvarligt talat? Bara för att man har blivit befruktad betyder det inte att man KAN få barnet. Hört talas om utomkvedshavandeskap? Mödrar som dör på kuppen när de föder ungen? Det kan vara fel på livmodern i från början. Har en i min släkt som kunde bli gravid men hennes ägg var det något fel på så kroppen stötte bort det eller hur det nu var. Eller om det var livmodern. Poängen är att det kan vara massvis problem efter själva befruktningen har skett.
3. Jaaaa, man får prata med psykologer, kuratorer både FÖRE och EFTER abort. Kunskap och fakta tjalalalala. Har du själv varit på sexualkunskapslektionerna som du vurmar över som är så bra? Nä.
men hör ni vad ni säger? har kvinnor inte rätt till sin sexualitet med eller utan penetrerande samlag för utifall men skulle bli gravid så ska/bör man föda barnet?
det är verkligen inte så att man blir gravid bara om man slarvar eller struntar i att skydda sig, det verkar ni totalt glömma bort! ska flickor/kvinnor välja mellan att avstå från sin kropp och sexualitet för att inte betraktas som omoraliska eller till och med ”mördare”? skäms på er. verkligen. äckligt tycker jag det är att dömma så och äckligt att ni inte verkar se att ni gör det heller. och vad är pojkarnas/männens roll i det hela? ”pro-life”-rörelsen som egentligen bara bryr sog om foster och spädbarns liv har inga problem med att kräva att kvinnor ska ofrivilligt upplåta sin kropp till ett växande foster i nio månader men vad krävs utav individen som stått för befruktningen?
synen på kvinnan och hennes kropp som sekundär när hon är havande är så fruktansvärt förlegad, som att barnafödande är det högre syftet med hennes existens. vad tusan säger det om oss, om jämnställdhet och om samhället?
det är så otroligt självklart att en kvinna aldrig ska tvingas fullfölja en graviditet mot sin vilja och att låtsas annat är bara trångsynt och dumt. och vem tror på allvar att det inte är traumatiserande för kvinnan att fullfölja den oönskade graviditeten ifall hon får adoptera bort barnet? som att man rycker upp sig och fortsätter livet som vanligt?
det finns så många barn i världen som behöver föräldrar, som lever i fattigdom, med sjukdomar, inte har tillgång till undervisning osv. adoptera dessa!
Nina, det händer varje år en eller flera gånger att någon kvinna åker in till sjukhuset med magsmärtor och kommer ut därifrån med en baby – förträngning, kanske? och det enda riktigt säkra preventivmedlet är sterilisering, men inte ens det är hundraprocentigt.
Lydia, jag känner barn som växewr upp idag tack vare din åsikt. Barn som inte har varken mor eller far eftersom att de inte kan (KAN!!) älska det barn som blev till av misstag. Din moral fungerar om man är stark och kan sina rättigheter.
Ja, barn är en gåva, för vissa. Men det finns män och kvinnor som inte kan älska de oönskade barnen. Man pratar inte om det, för det anses som en skam att inte kunna älska sina barn. Menb har man inte valt att behålla det, utan blivit tvingad, finns där många både män och kvinnor, som lever dag ut och dag in i ett rent helvete. Du och din moral spottar på dessa, fina människor, som försöker vara föräldrar, för att du och din moral påstår att de SKA, KAN och VILL vara föräldrar.
tycker att du har en bra poäng!
Det här är jag: jag är för abort, det är jag. Men jag skulle 1)inte vilja göra det själv om det inte förelåg en jävligt speciell anledning (tex fostret är extremt skadat) och 2) friheten till abort ska inte missbrukas.
Jag tänker också som så här: alla vet att preventivmedel inte ger ett 100%-igt skydd mot graviditet. Eller alla borde veta det. När man väljer att ha sex tycker jag att man ska vara fullt medveten om vad som kan bli följderna, även om preventivmedel används. Abort borde inte slängas runt med som: ooops, jag hade en massa sex men skyddet var inte fullgott, alternativt jag råkade slarva lite med p-pillret men whatever, abort finns ju alltid. Man måste fan vara medveten om vad man gett sig in på! Så nej, jag är inte emot abort, jag är emot hur lättvindigt det kan användas ibland (viktigt att poängtera att det ju inte alltid är såhär).
Mina föräldrar hade varit tillsammans i tre månader när jag blev till. Jag var inte planerad, det var en olyckshändelse att mamma blev gravid. Men gud vad jag är glad att hon inte tänkte att ”vilken tur att det finns abort i alla fall”.
Att du skriver att alla kvinnor som har ett barn i sin livmoder kan föda barn stämmer inte. Vissa tjejer får sin mens i 11-12-årsåldern. Jag hade en kompis som förlorade sin oskuld när hon var 12. (Ja, det va helt frivilligt. Hon var galet förälskad i sin 14-åriga pojkvän och det va på bådas villkor. Det var inget sjukt i det, kom inte mer argument mot just det.) Om hon hade blivit gravid då hade hon inte kunnat föda barnet. När man nyligen har fått sin mens kan man utveckla ett barn, men ens kropp är inte redo att föda barnet. Man har till exempel inte utvecklat höfter tillräckligt mycket vilket gör det i princip omöjligt att föda ett barn.
Jag vet inte hur det är i andra länder. Men iaf i Sverige får man lära sig sex- och samlevnad i 5an, man VET att det kan bli ett barn om man har sex!!
Jag tycker att abortlagen ska få vara kvar i Sverige, men att den ska användas med stor varsamhet. Om kvinnans eller barnets liv står på spel så ska möjlighet finnas att prata och tillsammans med läkare komma fram till det bästa beslutet. Men jag tycker inte att abort ska vara ett alternativ till kondom.
Men om man inte VILL ha barn, då ska man inte ha oskyddat sex. Har man oskyddat sex så får man stå för konsekvenserna. Man ”kommer inte på” att man är gravid i v 22 utan borde kunna göra abort långt tidigare.
Det finns kvinnor som inte kan föda barn, i den bemärkelsen att de riskerar sitt liv om det gör det.
Visst kan vi diskutera var gränsen för abort skall gå, men vi kan inte diskutera om abort skall vara lagligt eller inte. Alla kvinnor vill inte ha barn de väntar, och i länder och tider som förbjudit abort genomförs den ofta utanför sjukhusen med förrödande resultat.
Jag håller med…….kanske låter ”moraltantigt”, men för allas skull, för de ofödda barnens, och för ungdomarnas skull, så önskar jag att tonåringar (och kanske vuxna som absolut inte vill ha barn också) kunde vara lite mer försiktiga och återhållsamma med penetrerande samlag.
Tack Lydia!
oj förlåt caps lock
🙂 tänkte först att vad skriker människan om, blev så full i skratt när jag såg ditt förlåt, tack för det!
Blir orolig när jag läser flera av kommenterarna kring ditt inlägg Clara och blir faktiskt också lite orolig över din åsikt i det här.
Har även jag svårt att formulera mig men självklart måste man fundera över de foster/barn som aborterats och inte låte dem lida utan så snabbt som möjligt avsluta deras liv.
Jag har själv mist 3 pojkar i vecka 22 och vet precis hur det är att mista barn MEN mitt liv går inte att jämföras med en kvinna som av olika anledningar inte kan eller vill bli mamma.
Jag håller helt med om att vi måste kunna prata om detta oerhört svåra. Det finns alltid några människor som inte vill förstå avvägningar och se nyanser. Så fort frågan lyfts tar två grupper plats i skyttegravar för att strida för kvinnans rätt till sin kropp eller rätten till liv. Vi borde vid det här laget ha lärt oss att det handlar om gränser och nyanser. Få människor vill helt förbjuda abort. Ännu färre anser att man ska kunna ångra sig och komma på att man inte vill ha barn någonstans i vecka 35-40, eller hemma från BB. Däremellan finns det massor av svåra omständigheter, gränser, möjligheter, svårigheter och etiska principer att förhålla sig till. Jag tror att vi måste våga prata om det. Utan att fördöma och utan att blunda och hålla för öronen. Tack, Clara!
Nu är det ju så att det måste finnas en gräns, oavsett om det skulle vara vecka 12 eller vecka 22. I bägge fallen så är det ena veckan ett foster som kan aborteras och i nästa vecka ett, som du själv säger, prematurt barn. Gränsen måste finnas, så enkelt är det. Skulle gränsen för abort gå vid vecka 12 så skulle det finnas de som tycker det är fruktansvärt att abortera ett foster i vecka 11 för bara två veckor senare så är det ju ett barn..
Någonting som sällan nämns i dessa sammanhang är att en så pass sen abort som vecka 22 kräver tillstånd från socialstyrelsen. Det är inte bara att boka en tid för en abort. Det handlar om foster som inte är livsdugliga, där det upptäckts att organ sitter på utsidan av kroppen, foster som har slutat växa. Det handlar om kvinnor som är akut sjuka. Som kräver behandling som inte kan genomföras under en graviditet. Det kan handla om val, kvinnans liv eller det ofödda barnet/fostret. Det kan även finnas psykiska orsaker till att en abort måste genomföras så pass sent. Det är, som du säger, foster med tio fingrar och tio tår. MEN.
Någonstans måste gränsen dras. Och vi får inte glömma att de allra, allra flesta aborter genomförs betydligt tidigare än så.
Precis! Bra skrivet.
Och jag känner en som gjorde en sen abort, i v 21 tror jag, för att det upptäcktes att hon hade bröstcancer under graviditeten. För att kunna behandla henne och rädda hennes liv var man tvungen att abortera fostret. Sådana fall tycker jag att prolife:are ”glömmer bort”!!
Tycker jag INTE att de gör. Har aldrig under hela mitt liv träffat en prolife:are som inte sagt att i såna fall skulle det vara ok. Och då är jag ändå uppvuxen i ett sammanhang där de allra flesta är starkt emot abort. Att man inte lyfter fram de fallen mer i debatten handlar om att de är väldigt få, och i princip alla redan ÄR överens om att det är speciella fall då det måste gälla andra regler. Det är helt enkelt inte en fråga som kräver någon debatt. Enligt min erfarenhet dårå.
Jag håller med dig Emelie! När det gäller att välja mellan liv och liv. Om det finns en risk att mamman dör, då är de flesta helt klart för att en abort är helt okej!
Men som sagt, det är ju inte det som är det vanligaste fallet!
Jag förstår inte riktigt. Går det inte att göra abort tidigare? Eller händer samma sak då också, att den lever och får självdö? Eller dör fostret direkt då och kanske det blir lite mindre smärtsamt?
Nar man abortera pga av t ex missbildningar sa vet man det inte forrans senare i graviditeten, runt omkring v 20 (det ar halvvags igenom graviditeten). Jag gissar pa att du nog ar ganska ung sa den har diskussionen blir kanske svar for dig att forsta pga av att du helt enkelt annu inte riktigt vet om manga grundlaggande saker angaende bade graviditet och abort. Ibland gor kvinnor sen abort och det ar helt enkelt valdigt annorlunda rent fysiskt bade for kvinnan och for fostret.
fruktansvärt är enda ordet.
varför inte bara fullfölja graviditeten då? adoptera bort barnet om man inte gjort abort innan v 15. oavsett orsak. eller åtminsone vänta till v 30-35 och sen låta någon längtande människa få ett i andra ögon efterlängtat barn.
lagen, politiker mm gör mig matt, besviken och ledsen.
barn som är barn ska inte få dö. hur kan den ’aborterande’ kvinnan bara stå vid. usch vad hemskt dessa måste må, som inte ens plågeri och död rår på.
🙁
Och de barn som inte adopteras utan hamnar pa fosterhem? Ja adoption ar absolut ett alternativ men man ska inte automatiskt anta att det ar det basta heller. Barn som far hoppa mellan olika fosterhem har sallan en bra uppvaxt. Det ar att skjuta ifran sig det hela och saga att nu har han/hon nagon annans problem vilket inte heller ar helt ok. Nu menar jag inte att det ar fel att adoptera bort sitt barn, men jag tycker man ska tanka efter fore.. Det ar inte nodvandigtvis det lampligaste alternativet heller.
Håller med dig- I abort frågan glöms ofta adoptions möjligheten tycker jag.
Bara för att barnet är oönskat – ska det verkligen behöva dö?
Jag tycker själv detta är en jättesvår men viktig diskusion, Själv svänger jag mellan prolife eller prochoice… beroende på situationen.
Finns SJUKT mycket barn världen över att adoptera. Eller duger inte det? Måste det kanske vara en vit unge? Polen funkar då istället.
Adoptionslagen i Sverige fungerar inte på samma sätt som vi lär oss genom amerikanska tv-serier. Väljer du att föda barnet är det DITT och du skall ha extremt goda skäl till att få adoptera bort (om du själv är omyndig pga psykiskt handikapp tex.). Med andra ord, väljer du att fullfölja så är du mamma och bär fullt anvar för ditt barn. Vad tror ni – skulle det påverka abortstatistiken om detta ändrades?
*Gråter*
Jag tänker att det är svårt, jättejättesvårt. Men sen tänker jag att den fria aborträtten, den har vi bara fram till vecka 18, därefter krävs starka skäl och beslut från socialstyrelsen för att få genomföra en abort och då tänker jag att ett sådant beslut inte tas lättvindigt varken av föräldrarna eller socialstyrelsen.
Det är inte sant. Är läkare och vet inget fall där socialstyrelsen nekat till abort efter v.18. Det är helt enkelt inte hårdare kritierier. Fri abort är en självklarhet tycker jag. Dock är det sorgligt och beklagligt att så många tar för lätt på det och kommer och gör det om och om igen. Ni skulle bli förvånad av anledningarna folk har!
Kan det inte vara så att folk inte delar med sig av de riktiga/alla anledningar till vem som helst, berätta om en våldtäkt osv kanske inte bara ploppar ut? Funderar bara…
Fast vecka 18 är väl rätt sent det med…
”Mest för att jag tror att man måste våga prata om det som är riktigt svårt. Även om man inte formulerat färdigt sina åsikter. Kanske just för att kunna formulera sina åsikter?”
Jo, har precis gjort samma sak, fast i en annan fråga. Också svår, också svårformulerad, men tillslut hittar man sina ord. 🙂 Dock gäller det väl att hitta en fredlig diskussionsform, där alla parter får säga sitt utan att tycka den andre är dum för sina åsikter. Istället vara nyfiken, ”Hur menar du nu?” med en neutral ton. (Svårt, men värt att öva på!) Då kommer man tillslut hitta att man delar ett par åsikter, medan en del har man ändrat kanske, och så är man väldigt olika på några andra. Och så är det inget mer med det… Det är spännande när folk tycker olika, tycker jag. 🙂
Och din fråga: väldigt svår att svara på, men jag förstod att vid v 18 är det normalt stopp för abort, men v 22 om det var ”svårt skadat eller särskilda skäl”, vilket ju kan diskuteras. Men det låter — jag blir illamående av beskrivningen du gav. Urk. Det låter ju.. hemskt, ja. Det är lite likt ”brunnen”, som pigor förr ”lade” barn i som var oönskade… huh.
Nej, fy. Men samtidigt förstår jag om jag tänker på mamman, eller barnet (s framtid) och så. Då är det kanske bättre med dessa regler, för allas skull? Men samtidigt.. svårt.
Jag tänker att det är väldigt få aborter som sker så sent. Efter vecka 15 måste man ha specialtillstånd från Socialstyrelsen, dvs man måste ha särskilda orsaker för att få den beviljad. De särskilda orsakerna kan tex vara att barnet har svåra skador eller att det blivit till vid en våldtäkt.
Eftersom man på många platser i Sverige inte gör ultraljud förrän i vecka 18 så är det svårt att få reda på eventuella skador tidigare.
Detta förstår jag inte riktigt: ”hade graviditeten varat några dagar längre hade fostret istället kallats för ett prematurt barn och vården hade satt in alla resurser för att rädda dess liv”
Hur menar du då? Om ett foster aborteras i vecka 22 hade ju ingen räddat det, trots att det hade chans att överleva. För det var inte meningen att det skulle leva.
De allra flesta foster har chans att överleva så länge de ligger inne i magen, jag förstår inte riktigt varför det är viktigt vid vilken ålder de har chans att överleva utanför magen?
Jag är för fri abort och vill inte se några inskränkningar på den rättigheten.
bra skrivet. håller med DIG!
Gick lite snabbt så det blev två m istället för ett på skäms, fast det betyder inte att de som tycker att abort är det samma som mord borde skämmas mindre.
Emma jag förstår inte hur du menar när du skriver: ”Om ett foster aborteras i vecka 22 hade ju ingen räddat det, trots att det hade chans att överleva. [!] För det var inte meningen att det skulle leva. [!]” Är det alltså föräldrars rätt att bestämma över liv och död för sina barn? Det är väl ändå väldigt konstigt? Om ett barn kan överleva vid 22 veckor och vi får välja att döda det, varför då inte välja att döda en 3 åring, eller en 8 åring? Frågan är ju just precis – vart går gränsen? Och vem ska få bestämma över liv och död?
Vill också säga att jag har nära vänner som fick veta på sin 18 veckor scan att barnet hade gravt hjärfel och att abort var rekommenderat. De valde att behålla barnet som visade sig vara fullt frisk. Då börjar man undra hur många friska individer som dödats… Kan barnet överleva utanför mammas mage kallar man det då abort? Måste det inte klassas som dödshjälp eller kanske till och med mord?
Ett barn klarar sig inte själv utan sin mammas och pappas hjälp de första åren i sitt liv så oavsett vad så dör barnet pga en abort eller så dör barnet för att föräldrarna inte tar klarar att hand om det. Det är fan ta mig mer tragiskt när barn föds och föräldrarna inte klarar av att ta hand om det så att barnet dör av undernäring, misshandel etc etc än att en kvinna väljer att göra abort. Det finns inget värre än att se och höra om barn som far illa pga att deras föräldrar inte klarar av att göra sitt jobb.
Abort är ingen lätt fråga och tyvärr ser vissa personer lite väl lättvindigt på det här med att abortera ett foster, som tur är sker de flesta aborter innan vecka 12. Och JA, DET ÄR KVINNANS RÄTT att bestämma över om hon vill behålla fostret i sin mage eller inte. Tack gode gud så är det inte många aborter som sker i vecka 22, oftast pga svåra kromosomfel eller pga omständigheter som gör att kvinnan inte klarar av att ta hand om barnet. Kudos till de kvinnor som väljer att behålla sitt barn trots att barnet kommer få svåra handikapp, dessa fantastiska människor borde belysas mer i vårt samhälle.
Däremot fördömmer jag starkt människor som envisas med att jämföra abort med mord, ni borde skämmas. Pro life rörelsen medför inget annat än ondska, att mörda läkare som utför aborter visar ju bara att dessa människor inte är psykiskt friska. Ett foster som kanske inte är önskvärt är värt mer i dessa personers ögon än en vuxen människa som faktiskt fötts fram och varit önskvärd. Tänk lite på detta innan ni börjar svamla om att abort är mord och ”tycker man att abort borde få göras så varför ska man då inte få lov att mörda sina 3- 8åringar”. Du som skrev detta kan omöjligt vara frisk, en riktigt jävla retarded liknelse, skämms på dig kvinna, skämms och jag hoppas verkligen inte att du har barn.
Heja du!
”Däremot fördömer jag starkt människor som envisas med att jämföra abort med mord, ni borde skämmas.”
Därmed antar du i förväg att deras åsikter inte är befogade.
”Pro life rörelsen medför inget annat än ondska, att mörda läkare som utför aborter visar ju bara att dessa människor inte är psykiskt friska.”
Läkarmördare och abortkliniksbombare är undantag, inte regel. Googla ”Fallacy of distribution”. Se också ”Appeal to psychology”.
”Jag står fast vid mina åsikter som handlar om just abortfrågan och ska man vara med i diskussionen ska man hålla sig till ämnet och inte börja sväva ut i dimman, klassiskt drag av folk som inte klarar av sanningen.”
Hur stor del av dina inlägg bestod av faktiska argument? Hur stor del bestod av förolämpningar? Du svävar ganska nära ad hominem.
”Mördar man en människa för att de tycker att abort är fel, då är man inte frisk.”
Vet du vad en halmdocka är?
”Dessutom kommer jag aldrig skämmas över att jag har sunda åsikter, men jag förväntar mig inte att du ska förstå vad en sund åsikt är eftersom du som många andra inom pro life rörelsen (man kan ju misstänka att du sållar dig till den skaran människor) inte vet vad det innebär att ha en sådan.”
Du antar att hon är pro life och därmed sinnessjuk eftersom hon kritiserar ditt beteende. Är detta en sund åsikt?
Som jag skrev, man har all rätt i världen att tycka att abort är fel väg att gå men när man börjar likställa det med mord och tycka att abort är det samma som att mörda 5 åriga barn och sedan som vissa dra in barnamördare av värsta sort i hela diskussionen så står jag fortfarnde fast vid mitt ord att då är man inte frisk. Du kan citera mig all you want Nr Nome, vi kan alla behöva lite mer av dina visdomsord.
Vettigt skrivet, ännu en person med en ”sunda” åsikt. Något mer som du ville tillföra abortfrågan?
Oavsett vad man tycker om organisationer och enskilda personer så avslöjar man sin egen nivå av resonemang när man drar dessa över en kam och kallar dem ”psykiskt sjuka” liknande. I ditt exempel med ProLife-mördaren (återigen – oavsett vad man tycker om organisationen) så är det som att säga att alla lastbilschaufförer är mördare (bara för att Englas mördare var det). Skäms själv, över dina generaliseringar.
Dessutom kommer jag aldrig skämmas över att jag har sunda åsikter, men jag förväntar mig inte att du ska förstå vad en sund åsikt är eftersom du som många andra inom pro life rörelsen (man kan ju misstänka att du sållar dig till den skaran människor) inte vet vad det innebär att ha en sådan.
Ännu en kvinna som sållar sig till de oupplystas skara.
Likställer man abort med mord och tycker att man i så fall lika gärna kan mörda sin 5 åring eller 8 åring så får man finna sig i att bli kallad icke frisk, det är absolut inte ett sunt sätt att resonera på oavsett vad du skriver om mitt inlägg. Hade varit mycket intressant att möta dig i en diskussion face to face, tror inte du vunnit många sympatier genom att säga att det är jag som resonerar på en låg nivå. Mördar man en människa för att de tycker att abort är fel, då är man inte frisk. Hävdar man att människor som är för abort lika gärna kan mörda barn som levt i flera år, då är man inte frisk . Man kan vara för abort eller emot abort men man måste har rationella åsikter att komma med, när det det blir fanatism börjar det bli jävligt farligt och liksom all fanatism slutar det oftast i tragedier. Dessutom tycker jag att det är riktigt olämpligt av dig att dra upp Englas mördare i denna diskussionen. Jag står fast vid mina åsikter som handlar om just abortfrågan och ska man vara med i diskussionen ska man hålla sig till ämnet och inte börja sväva ut i dimman, klassiskt drag av folk som inte klarar av sanningen. Som sagt, folk får tycka vad de vill om abort så länge de kan resonera på ett normalt sätt, annars är man som jag skrev i mitt andra inlägg inte frisk i huvudet, sen får du tycka vad du vill. Punkt.
Intressant frågeställning Clara!
Marianne: Jag kan tycka att det är problematiskt att man som du vill dra gränsen för abort för den tidpunkt då fostret (som senare blir barnet) kan överleva utanför magen. Tänk om man kommer på ny teknik som gör att fostren kan överleva från och med vecka 10. Ska man sänka gränsen då? Tänk hur många som skulle tvingas föda barn bara för att de inte upptäckte graviditeten i tid.
Jag tycker snarare att det ska vara upp till mamman (den som fostret växer inuti) att bestämma. Det är INTE samma sak att döda en treåring. Ett foster har inte samma medvetande som en treåring. (Det kan du väl ändå inte tro?)
Och det du skriver om att många friska individer dödats, jag vet inte om jag skulle vilja kalla ett foster för en individ, just av samma skäl. De har inget medvetande på det sättet, de kan inte tänka, resonera, känna känslor på ett medvetet sätt. Det tycker jag spelar in och ger kvinnan som bär fostret, som ju har ett medvetande, rätt att bestämma över det som händer med hennes kropp. Det är henne vi borde värna om.
Heja dig, bra skrivet!
Det intressanta frågan är, tycker jag, av vilka skäl man skall tillåta sen abort. Personligen har jag full förståelse för senabortering när fostret har livshotande eller mycket allvarliga skador, när mamman är väldigt ung eller vid våldtäkt.
Däremot tycker jag definitivt att man kan diskutera abortering av foster med downssyndrom eller gomspalt, men för mig är det mer en diskussion om synen på funktionsnedsättningar än på aborter.
Håller med. Minskar värdet (om man kan prata om värde på människor) på de barn som föds med tex Downs syndrom när det är helt ok att abortera pga ökad risk/chans för detta?
Eller hur!
Hon menar väl att om barnet föds för tidigt i vecka 23 som ett önskat barn.
För det är en stor skillnad på önskade barn som föds i vecka 23 och önskade barn som föds i vecka 22. Varje vecka är viktig och gränsen är satt utifrån ett utvecklingsperspektiv. Vad som även glöms bort är att många prematura barn har svåra skador, det är inte alls så att alla barn som föds i vecka 23 är fullt normala 7-åringar när de börjar skolan.
Den ökade fosterdiagnostiken har ju bland annat lett till att antalet sena aborter ökat.
Viktigt här är att inte glömma bort att det INTE är fri abort till vecka 22. Fram till vecka 18 är det kvinnan som bestämmer, därefter måste socialstyrelsen ta beslutet och det ska föreligga särskilda skäl. Om jag inte minns helt fel är ca 50 % av dessa foster inte livsdugliga, 50% görs av sociala skäl, väldigt unga mödrar, kvinnor som förträngt graviditeten efter en våldtäkt osv. TOTALT rör det sig om 1% av alla aborter som görs i Sverige varje år. 78% av aborterna görs före utgången av vecka nio.
bra skrivet! det ar typiskt att extrema fall ska citeras som normen, for att chocka och provocera. sjalv tanker jag pa de kvinnor som av olika skal begatt abort i v 21 och sedan far lasa i tidingen (DN, SvD) om att deras foster lever och ”andas” (omojligt, fostret kan inte andas utanfor livmodern). samt lamnas att ”sjalvdo”. Intressant att tidingarna ens publicerar detta som fakta!
sluta stigmatisera kvinnor som har tagit svara beslut genom att hetsa om barnamord och lidande foster, och hoppas att ni sjalva aldrig nagonsin kommer att befinna er i en situation dar ni maste kontemplera sen abort.
Det finns ingen anledning att tiga om något som verkligen händer, men det har ju inte med enskilda kvinnor som genomgått abort att göra. Är det någonstans det är fel så ligger felet i reglerna. Vi litar på sjukvården och på att läkarvetenskapen vill vårt bästa. Man måste få tala öppet om saker, men det kan ju vara bra i sammanhanget att vara tydlig med att det inte handlar om att skuldbelägga individer, utan om vilka regler som vi tycker ska gälla, inget annat.
Tycker det är mycket viktiga kommentarer ni kommer med här. Bra skrivet. Människor tenderar att reagera mycket emotionellt på sena aborter, men då måste alla fakta fram och Clara skrev tyvärr inte att det bara är 1% av aborterna som är sena.
1% av 30 000 – 38 000 aborter/år i Sverige = ca 300 – 380 aborter/år efter v.18. Det är ingen liten siffra, tycker jag.
Men spelar det verkligen någon roll hur många fall det är? Det är väl inte antalet aborter som är det svåra? Antalet aborter som sker styrs ju av våra lagar och med de lagar som finns måste man ju säga att antalet aborter varken är fel eller rätt. De bara är. Är man däremot mot abort borde ju varje abort vara fel? Oavsett hur få de är? Precis som motståndare av dödsstraff inte tycker att det är ok med lite dödsstraff ibland.
Det jag funderar kring är om abort är att döda ett barn? Elller om det är en barmhärtighetsgärning att avsluta livet och lidandet för ett onöskat/sjukt foster?
Nu hanger jag nog inte med Clara. Fran ditt inlagg framstar det inte som om du ar emot abort overlag, utan att det handlade om sena aborter. Denna kommentar sager ju nagot annat?
Det du skriver i kommentaren ovan, om att man antingen ar emot abort eller inte verkar ovanligt ogenomtankt nar det kommer ifran dig..
Givetvis kan man vara emot abort som princip, men anda ha vett nog att forsta att en person som exempelvis har blivit valdtagen ska ha ratt att gora abort. Precis som man kan tycka att abort ar acceptabelt till en viss vecka och/eller vid grava missbildningar hos fostret. Allt ar relativt och jag tror att fa manniskor, forutom extremister, ser saker i svart eller vitt. Jag hoppas att du fortydligar din kommentar, ar osaker pa om jag har missforstatt dig eftersom att den som sagt kanns ovanligt ogenomtankt.
Diskussioner angaende abort kan, vilket ar uppenbart har, handla om allt fran att en kvinna valdtagits och vill ha ratt att abortera, till kvinnor som sent (t ex runt v 20) far veta under rutin ultraljud att barnet har allvarliga missbildningar, till rent ut sagt korkade tjejer som tycker att abort ar detsamma som preventivmedel (har varit bekant med en sadan ”trevlig” tjej). Orsakerna till att en kvinna valjer att gora abort ar sa oerhort manga och olika manniskor kommer ALLTID ha olika asikter om vart gransen gar, eller om de tycker att abort ar ok overhuvudtagen. Debatt ar givetvis viktigt nar det galler hur sent man ska fa gora abort..nar Clara skriver som hon har gjort i detta inlag ar det givetvis sa att de flesta av oss bara vill borja grata av hur hemskt hjartskarande det ar.. MEN.. ska man verkligen fa domma de foraldrar som har tagit det svara beslutet att abortera ett barn, som formodligen redan ar oerhort alskat, men som av medicinska sjalv valt att detta ar det som ar bast for dem och for barnet?
Jag har arbetat med ungdomar med olika allvarliga handikapp, och de ar allihopa fantastiska manniskor… Men jag ser ocksa vilket svart liv de som ar varst drabbade lever. Att aldrig kunna vara sjalvstandiga och kunna leva liv som ”vanliga manniskor”. Ja jag vet att manga nu vill saga till mig att de vet inte vad de missar jamfort med oss ”vanliga”. Du som laser detta och tanker sa kunde inte ha mer fel, och anledningen att du tanker sa ar att du aldrig haft nara kontakt med personer med allvarliga handikapp. Ofta, ofta sa vet dessa manniskor vad de missar – atminstone till en viss grans. De vet sa pass mycket att det kanner att de ocksa vill uppleva det som vi andra ”vanliga” upplever. Det ar hjartskarande att prata med dem om just detta, for de vet sa val om att deras liv ar begransade och det ar sa svart att bemota deras funderingar..
Det kanske inte gor deras liv mindre varda an vara andra..men det visar anda pa att det ar valdigt, valdigt svart att saga att foraldrars beslut ar ratt eller fel i dessa sammanhang.
När jag studerade i USA läste jag en kurs om reproduktiv hälsa, en kurs som bland annat behandlade preventivmedel, abort och surrugatmödrskap. Som de flesta vet är USA extremt polariserat i dessa frågor, vilket har lett till en dålig och destruktiv dialog (i de få fall en dialog ens existerar). Efter min upplevelse i USA är jag fullt övertygad om vikten av att det förs en bra och konstruktiv dialog i känsliga ämnen som detta. Därför beundrar jag ditt initativ Clara! Det är en viktigt fråga som MÅSTE diskuteras!
Med det sagt… Jag är för fri abort. Jag har tagit del av argument från båda sidor och kommit till en konsensus för egen del. Jag ser ett foster/barn i magen som ett liv, men ännu inte fullt utvecklad människa, och anser att den människa som faktiskt är fullt utecklad (mamman) därför ska ha rätt att bestämma om hon vill avsluta gravidteten eller ej. Som många nämnt finns det otäcka exempel på hur det fungerar i länder i vilka aborter är illegala och/eller skambelagda. Även i USA, i vilket abort är helt legalt och konstitutionellt skyddat, får inte läkarstudenter med inrikting mot gynekologi lära sig hur man utför en abort, om de inte själv efterfrågar det, och många kvinnor som inte bor i storstäder har inte tillgång till läkare som utför aborter. Detta resulterar i att aborter inte alltid utförs på ett säkert sätt vilket resulterar att somliga kvinnor dör till följd utav felaktigt utförda aborter. Något som jag personligen anser förkastligt! Även om jag är för abort tycker jag emellertid att det är viktigt att det förs en diskussion om abortgränser (det vill säga till viken/vilka veckor abort får utföras) och om hur många aborter som utförs i vilken vecka. Det beror på att jag av etiska skäl inte tycker att abort som ska behandlas som ett ”sista preventivmedel”, utan ses för vad det faktiskt är, en elimination av ett liv. Och ju längre fostret har levt i en mammas mage, dessto mer människa blir det. Jag är dock inte kristen och kan förstå att man har en annan syn om man är troende, jag som atesit väljer dock att basera min åsikter på vetenskap och moral. Vilket innebär att jag tror att ju äldre fostret blir, desto mer människa blir det (livsdulighet utanför livmoder är en av de faktrorer jag väger in). Jag har dock all respekt för att många inte alls håller med mig och vill ge en eloge till alla som faktiskt lyckas diskutera detta känsliga ämne på ett hänsynstagande och välformulerat sätt!
Fel, Clara. Antalet aborter styrs INTE av våra lagar. I länder där abort är helt förbjudet görs minst lika många aborter som här, men med ibland livsfarliga följder för mammorna.
Klart att antalet spelar roll. Du kan aldrig få alla att springa i samma fålla, du kan inte få alla att inte begå brott, gilla samma musik, eller ens undvika att alla dör i trafiken. Men vi gör vad vi kan genom att t ex sätta upp bra älgstaket, ha hastighetsbegränsningar osv. På samma sätt måste vi ha fler fria preventivmedel, större tillgång till dagen-efter-piller OCH jobba med att få pojkar och män i alla åldrar att inte utnyttja kvinnor….
Presis! Kudos for klar tanke! Og for å ta opp Det Store Spørsmålet.
Det eneste store spørsmålet er: er abort drap? Og om det er, betyr det at det er lovlig å begå drap. Og om det er ok å begå drap iblant, det vel også ok litt oftere. Og enda litt oftere? Og på enda fler? Finnes det overhodet noen det ikke er ok å drepe? Hvorfor kan jeg ikke drepe deg, finnes det noen god grunn overhodet? Man åpner for den totale grenseløshet. Vi har ikke sett så store konsekvenser enda av dette fordi våre land er rike og det er ikke noen ekstrem kamp om ressurser. Vi har så vi klarer oss og mer til. Men hva den dagen det ikke er nok til at alle kan leve komfortable liv? Det kan bli ytterst hasardiøst for mange av oss uten det grunnleggende prinsippet om det ukrenkelige menneskeverd i ryggen.
Til syvende og sist vil kun de som har sterke press/lobbygrupper kunne forsvare sin rett til å leve. Per i dag er det ufødte barnet i mors mage nærmest uten en røst. Det forsvares kun av kristenfanatikere og marginale intellektuelle grupper som det er lett å diskreditere/overse.
Etter min oppfatning er abortspørsmålet det største og viktigste spørsmål av alle fordi avgjørelsen man her fatter vil ha betydning for nesten alle andre etiske overveielser man gjør seg, bevisst eller ubevisst. Hvorfor beskytte dyr fra lidelse om vi ikke beskytter vår egen art? Om mennesker ikke har noen iboende verdi som beskytter oss mot drap, hvorfor tro at dyr har noen iboende verdi? Om det er ok å sortere bort funksjonsfriske barn, er det vel i hvert fall ok å sortere bort funksjonshemmede? Og hvorfor ikke sortere på kjønn om det skulle være ønskelig? Jeg har enda til gode å se et overbevisende resonnement for at fri abort er ok, men kjønsselektiv abort er feil.
Er abort drap?
Det finnes ikke noen eksakt vitenskap som kan gi oss svaret. Er et menneske et menneske når hjertet banker (ca 3 uker)? Når det kan suge på tommelen (ca 12 uker)? Det er og blir en etisk overveielse. Et tre uker gammelt foster er ikke annet enn en velorganisert celleklump. Helt enig. Men det samme kan jeg si om meg selv. Jeg er en velorganisert celleklump. Fra unnfangelse og til død gjennomgår mennesket en gradvis oppbygging/nedbrytning. I det øyeblikket befruktningen skjer, skapes et menneske. Dette øyeblikket er det avgjørende, alt som skjer senere er en gradvis prosess, det er ved unnfangelsen et menneske går fra å ikke eksistere til plutselig å eksistere med alt hva dette innebærer av overveldende filosofiske spørsmålsstillinger.
Slik jeg ser det, kan vår sivilisasjon beskyldes for å være blant historiens mest barbariske. Vi hevder oss siviliserte og opptatte av menneskerettigheter, men dette er ikke annet enn en vits all den tid vi nekter unge mennesker den mest grunnleggende rettighet av alle: retten til liv. Vi har med loven i hånd slaktet ned hundretusener uskyldige medborgere etter at loven trådte i kraft. Konsekvensene vil komme.
Men nu förstår jag inte. Din kommentar här ger intryck av att du är emot abort som företeelse, inte abort efter vecka 18?
Klart det spelar roll. Antalet skulle ju de facto kunna vara mycket fler, men av olika anledningar görs de flesta aborter före vecka nio. Sen måste man veta vad för sorts aborter det rör sig om, just detta med skadade foster som inte kan leva, de föddes tidigare men dog. Det är bra i sammanhanget att veta att det rör sig om rätt många. Tycker jag då.
Bra skrivet och så fick jag svar på min fråga också 😀
Precis!
Det ska alltså väldigt mycket till för att man ska få genomgå en abort så sent. Ofta är det barn som inte hade kunnat överleva utanför livmodern. Läs vad Isobel Hadley-Kamptz skrivit om sin sena abort.
Käre värld. Det här är en fruktansvärt komplicerad fråga som jag länge funderat över. Vad glad jag blir att du tar upp den, Clara!
Själv skulle jag nog aldrig kunna göra en abort, ens tidigt, men det är ju bara min personliga känsla. Att andra får göra abort är inget jag vill lägga mig i. Däremot om det är i vecka 21 och barnet andas… Så otroligt svårt.
Hade man varit med om att man va tvungen att göra så hade jag helt slutat inom vården. Finns väl ingen dödshjälp i Sverige men att man kan tillåta något så hemsk. Man vill bara grina av bara tanken. Blir att pussa barnen extra mycket ikväll.
Men du ha en suverän blogg även om du tar upp såna här svåra saker.
Kramen
Det finns ingen aktiv dödshjälp, men en outtalad passiv finns det. Då man slutar ge livsuppehållande medel helt enkelt.
I Norge er det lovlig å ta en abort fram til uke 12, selv da banker hjertet. I uke 21 er fosteret blitt en liten baby. De aller fleste mødre har kjent babyen sparke tidligere enn uke 21. Jeg er for abort og mener at kvinner selv skal være i stand til å ta valget. Men det bør ikke være nødvendig å vente såpass lenge før man tar abort. Jeg kjente daglig liv i uke 21- så det er et lite baby i magen, ikke bare et foster.
Så norska kvinnor tvingas föda barn med medfödda fosterskador som inte kommer att överkeva? Det har jag ganska svårt att tro på faktiskt. De flesta skador går ej att upptäcka på ett ultraljud före v. 12
Selvbestemt abort er lov opp til 12. uke i Norge:
”Våren 1978 ble loven om selvbestemt abort vedtatt med kun én stemmes overvekt i Stortinget. Dette betyr at gravide kvinner i dag selv kan bestemme om de vil avbryte svangerskapet innen 12. uke. Etter 12. uke og før 18. uke innvilges abort på visse vilkår, men det må da søkes om dette. Etter 18. svangerskapsuke skal det svært tungtveiende grunne til for å innvilge svangerskapsavbrudd. ”
Fra http://www.kildenett.no/artikler/2007/1176382429.22
Svårt det där faktiskt. Men för att debatten ska bli nyanserad måste man komma ihåg att det är extremt få aborter som görs i vecka 22 – bara en procent av aborterna görs efter v 18. Dessutom godkänns det bara om det föreligger speciella skäl, och man måste ansöka om tillstånd från Socialstyrelsen och grejer. Men visst, det etiska dilemmat kvarstår ju.
Jaa du. Huvva. Jag vill bara blunda för detta egentligen. Jag får gåshud.
Jag kan inte sätta mig in i en ”abortsituation” – så jag ska egentligen inte uttala mig. Jag har aldrig behövr fundera över abort.
Men någonstans måste man dra en gräns givetvis. Men var? jag kan tycka att gränsen för laglig abort är något för ”sen”.
Å andra sidan finns det ju situationer där kvinnan inte vet, eller blivit utsatt för övergrepp – och hamnar då i en svår sits. Vad gör man då? Hur många barn skulle födas till en värld där mamman (och eller pappan) inte vill/orkar?
Det måste ses över, detta. Givet. För någonstans är det fel, men var? Och hur kommer vi åt grundproblemet?
Ja det där en verkligen en oerhört svår fråga. Jag måste dock erkänna att jag vet väldigt lite om hur ett barn/foster ser ut i vecka 21-22… Av någon anledning har ju gränsen dragits där, och är man för abort så måste det ju dras en gräns någonstans. Det är klart att det vore allra enklast att helt enkelt dra gränsen vid ett befruktat ägg, allt där efter har rätt till liv.
I det stadiet tror jag dock de flesta är överens om att det inte är en person som lever där inne, bara ett slags embryo. Ett annat alternativ är att ingen som är ofödd har rätt till liv, men det tror jag de allra flesta känner motvilja till.
Den stora frågan är alltså var gränsen var laglig abort ska dras.. Men vem kan egentligen avgöra det? Är det så fort fostret fått någorlunda mänsklig form. Är det när det kan ”tänka” eller uppfatta sin omgivning? Om det senare, i vilken grad måste det kunna tänka? Och för mig som är djurrättare kommer följdfrågan; om ett foster vid X vecka i magen har rätt att inte bli aborterat för att de lever upp till vissa kvalitativa kriterier som kanske inte riktigt är i klass med färdigutvecklade människor men ändå är något vi värdesätter så till den grad att det är har rätt till sitt liv. Vad ger oss då rätten att döda djur med samma ”intelligensnivå”?
Jag fick missfall i vecka 20, en liten tjej på 22 cm som till det yttre såg ut som en färdig liten bebis. Nej visst hon hade inte kunnat överleva men nej det var inte ett embryo som kom ut
Det är ett svårt och känsligt område.
Jag är för fri abort. Jag är mamma. Jag har också gjort abort – flera år innan jag kände mig redo att bli förälder. Men jag tycker inte om att gränsen mellan laglig abort och prematurt barn snuddar vid varann. Och jag hade inte velat byta med personalen som får ta hand om dessa foster.
Det som också är hemskt är att man prioriterar olika i olika landsting. Här i Umeå sätter man in alla resurser för att rädda barn som föds i v.23 för här ser man möjligheter att rädda BARNET (inte fostret, utan barnet). I södra delarna av landet resonerar de att det inte är ”humant” att rädda barn som är födda tidigare än v.24. Hur hemskt är inte det? Tänk om man var i v.23 och förlossningen startade och man befann sig i ett län där de inte sätter in resurser och räddar barnet!
Jag tycker att det är alldeles fel att man får göra abort så sent i Sverige. Det är ju ett barn! Ett hjärta som slår och öron som hör mammans röst och hjärta.
Ja, abortgränserna i Sverige är helt vansinniga. Det är ju ett människoliv det handlar om!
Jag tänker att det är stor skillnad på att lagen möjliggör något och att människor väljer detta alternativ, sen abort fram till vecka 22. Jag tänker också att de som gör det valet sannolikt inte gör det med någon vidare bra känsla eller för att det är ett lätt val. Man skall vara väldigt försiktig att döma tror jag. Jag tänker också att det är en tunn lina, precis som det mesta i livet är.
Har fått en plutta i v23+3 och det känns helt absurt att abortera ett barn, särskilt i så sena veckor i graviditeten. För mig är det definitivt inget foster i v22, det är ett litet litet barn som faktiskt kan klara sig och bli hur frisk och välmående som helst. Det är helt fantastiskt att se vår 2,5åring springa omkring på gräset och leka, hon som för just 2,5 år sedan var yttepytteliten, men kämpade som sjutton och var så stark. Ett foster? Absolut inte!
Det är klart du tycker så om du precis fött ett önskat barn.
Jag utgår från att ditt barn var önskat? Kanske till och med planerat?
En kvinna som väljer abort i vecka 22 har nog sina skäl .. Ibland måste man försöka förstå ”andra sidan” även om man själv väljer annorlunda .. lite ödmjukhet inför andra människor och deras val har ingen dött av.
Det är extremt känsliga saker det här. Det berör mig alltid djupt och sorgligt när någon ens tangerar Pro Life-rörelsens argument. Du är väl inte där, Clara? Aborträtten är en av de viktigaste frågorna inom kvinnorörelsen. Man ska komma ihåg att det är extremt få aborter som sker så pass sent som de sena lagstadgade veckorna. Det sker i princip bara då man under ultraljudet upptäcker att fostret har någon allvarlig sjukdom, och fostret kanske inte ens förväntas överleva sin födsel. De allra flesta aborterna sker tidigt. Ingen VILL göra en sen abort. Det är alltid en tragedi inblandad. Livets fruktansvärda orättvisa ibland. Men rätten att välja pest mellan pest och kolera måste fortsätta finnas.
Det stämmer tyvärr inte. Folk är inte så bekymrade som man kan tro, det finns en hel del som genomför aborter mer eller mindre lättvindigt. Jag vet ju inte hur de mår när de kommer hem, men inte gör man väl två eller tre aborter i livet om det var så traumatiskt förra gången??
Jobbade på avdelning där man utför aborter, för bara 5 år sedan. Jag minns speciellt en tjej som gjorde abort i vecka 21+. I hennes (beviljade) ansökan till socialstyrelsen stod som förklaring ett enda ord: ”kondom-misslyckande”. Hon sa att hennes pojkvän gjort slut och att hon då inte längre ville ha barnet.
Jag träffade flera tjejer som blev förvånade över att det gjorde ONT att föda fram ett 16-17 veckors foster. Och vi ska inte tala om att det finns kvinnor som inte vet hur många hål de har i underlivet.. Folk är inte så upplysta som man kan tro.
Själv anser jag att man kan göra abort och samtidigt ha respekt för livet. Det gör man dock inte om man aborterar fullt friska ”foster” i vecka 22 och försöker rädda alla ”barn” från vecka 23 på avdelningen intill.
Fint skrivet! Bra. Jag hoppas att abortlagen inte försvinner, men att den ska användas med största respekt.
Själv har jag aldrig slarvat_en enda gång_ med mina p-piller, men ändå varit tvungen att genomgå tre aborter! På ”min sal” (man låg kvar på sjukhuset 3-5 dagar, för att få igång amning och för att mor och baby skulle hinna kollas ordentligt, det ni, flickor!)
Aborterade foster lever inte heller, kan exempelvis INTE aandas själv i vecka 21/22. Däremot händer det att efterreflexer sker, som med döda djur och fisk. Skräm inte upp i onödan!
Jag har själv genomgått flertalet aborter, tidiga sådana, alla i vecka 5-6. Jag har alltid skyddat mig enligt konstens alla regler så i mitt fall handlar det nog inte om slarv eller nonchalans, jag tycks ha lätt för att bli gravid helt enkelt. Det känns förfärligt svårt att ta ett sådant omfattande beslut som ett abortbeslut är, jag har våndats varje gång. Min kille som jag varit tillsammans med i tio år snart har haft det lika arbetssamt, han har dessutom känt en stor skuld. Inte är det ju hans intention att jag ska bli gravid. Ingen av oss vill ha barn så vi har alltid varit eniga även om vi vändit och vridit på det motsatta beslutet. Efter aborterna som förstås varit smärtsamma och haft en del biverkningar har det tagit lång tid att återhämta mig. Ibland tänker jag att jag nog inte har återhämtat mig, jag har istället lärt mig att leva med mitt beslut. Det är svårt att inte skuldbelägga sig själv, att inte älta, detta trots att vi valt att inte berätta för någon och därmed inte fått sneda blickar. Min kille har tyckt att det varit svårt att återuppta sexet efter en abort, han har haft mycket svårt för att stå och se på när jag har gått igenom hela den process med läkarbesök, blodprover och smärtor som en abort innebär. Han är rädd om mig och vill inte utsätta mig för en sådan process igen och har tyckt att det är svårt att hänge sig åt vår kärlek. Jag har själv också tappat intresset för sex efter en abort, känt mig skör och rädd. Hur roligt är det att ha sex när man ligger där och tänker att hoppas hoppas hoppas att en graviditet inte är resultatet? Att sedan gå runt och känna efter om kroppen ändrar sig som tecken på graviditet är inte heller en picknick i parken. Är mina bröst lite spända? Känner jag mig lite olustig? Har jag inte en konstig känsla i maggropen? Snacka om stress. Småningom har vi nog kommit tillbaka till våra vanliga jag igen även om vi båda två har något liggande i bakhuvudet som en liten påminnelse om hur det kan gå. Man är helt enkelt sargad och ärrad efter en sådan sak som en abort. Även om den är så tidig som i vecka 5-6. Hur känns det inte då när man aborterar i vecka 22 vill jag inte ens tänka på. Måste vara horribelt, man har haft så lång tid på sig att tänka och fundera, kroppen ändrar sig, man förbereder sig mentalt, man får intryck från omvärlden, osv. Nej, de som gör abort i en så sen timma ska få slippa all skuld från utomstånde, de har de tufft nog som det är och behöver stöd och omtanke. Egentligen borde alla kvinnor, och män, bli skonade från press från utomstånde. Krutet borde läggas på det slarv som finns kring prevention/upplysning och kring det faktum att en abort är ett ingrepp som inte är lättvindigt och man faktiskt får tampas med det länge och inte klarar det det minsta bättre om samhället kritiserar/skuldbelägger. Låt oss vara lite mer snälla mot varandra, att den ena förlorar sitt ofödda barn i vecka 22 ska inte vara ett hinder för en annan att abortera i samma vecka.
Skulle stå: på min sal passerade fyra kvinnor, som alla blivit gravida trots spiral! Så kom inte med det gamla använd preventivmedel!
Bra skrivet. Har en bekant som gjort sju aborter, samt vänner som dragit kommentaren ”shit, har haft en del oskyddat sex nu alltså.. jaja, skulle det bli nåt är det väl bara att göra abort!”
Bra formulerat.
Jag är själv förtidigt född, 1981 kunde de åtminstone rädda barn två månader för tididgt. Lika svårt som frågan är hur sent en abort får utföras, lika svår är frågan om hur pass för tidigt födda barn man verkligen ska rädda? Jag har ingen klar åsikt egentligen, mer än att den fria aborten tycker jag att vi ska värna om. Men det får inte missbrukas.
Det handla om kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. Hellre att hon gör abort än att ett barn föds som ingen kan eller vill ta hand om. DET om något är omänskligt. Visst kanske man tycka att folk borde vara mer ansvarsfulla och inte hamna i den situationen till att börja med, men så ser verkligheten inte ut just nu. Jag tycker att folk som skambelägger kvinnor som gör abort är insnöade och trångsynta för det finns ingen som gör abort för att de tycker att det är kul. Det är svårt nog som det är.
Vi kan ifrågasätt varför inte mer arbete görs för att förhindra oönskade graviditeter – från både män och kvinnors håll- men absolut inte rätten till abort.
Det finns alltid människor som vill ta hand om ett barn. Ofrivilligt barnlösa skulle kunna adoptera i stället för att barn aborteras.
men barnets rätt då?
Men när börjar en människa att vara människa? NÄR går vi från abort till mord?
Att en förälder dödar sit spädbarn för att de inte klarar ta hand om det tycker vi alla är en avskyvärd handling.
Har vi som människor verkligen rätten att bestämma när ett liv startar?
Har man valt att genomgå en graviditet har man ju redan valt, tycker du inte att det är en viss skillnad mellan abort och barnamord? Många människor växer upp hatade av sina föräldrar, lever hemska liv och begår hemska brott i samhället. Vi har all rätt i världen att bestämma över livet, våra egna och våra barn. Utan den rätten skulle ju världen inte fungera. Sedan är vissa oansvariga i sina beslut, kanske har oskyddat sex istället för att skydda sig. Mammor och pappor bestämmer ju dagligen över livsviktiga beslut om sina levande barn – that’s life, när man är vuxen. Ansvar över liv och död. Det är skitjobbigt ibland, särskillt abortfrågan. Men den måste vara tillåten.
Hon valde inte.
Jag har en vän som gjorde en sen abort på grund av att hon blev sexuellt utnyttjad av sin bror och därav gravid. Hon gjorde denna abort för att hon kände att hon aldrig skulle kunna se sitt barn i ögonen, det var inget kärleksbarn. Detta barn hade blivit till av ondskefulla, kränkande och avskyvärda handlingar. Är det då avskyvärt att hon gjorde en sen abort för att hon inte skulle klara av att se sitt barn i ögonen? Det tycker inte jag. Jag stöttade henne igenom denna svåra process, och inte ens för henne var det ett lätt val eller lätt att genomgå.
Att vara bekymrad över aborttalen i Sverige är väl inte i första hand ett försök att skambelägga kvinnor. Jag blir ledsen när jag hör talas om kvinnor som av vården rekommenderas till abort, när man istället skulle skulle kunna förstärka deras självförtroende och stötta dem till ett nytt liv tillsammans med sitt barn. Men visst, ingen ska tvingas till detta. Utan att frånta kvinnan några rättigheter så skulle vi faktiskt kunna erbjuda ett stöd att ta hand om det allra finaste man kan få.
Det håller jag helt och fullt med om. Bättre stöd bör finnas för de som faktiskt vill ha barn, men inte kan av t.ex. ekonomiska skäl och liknande. Det är ganska sorgligt att människor dödar foster de EGENTLIGEN vill se utvecklas till barn, bara för att de inte har alla möjligheter som krävs för att ta hand om ett barn.
Visst, har man inte kapacitet att ta hand om ett barn, om det inte passar med barn just nu, då bör man skydda sig… men det finns ändå en risk/chans att man blir gravid ändå, och dessutom är människor bara människor och vi kan göra ”fel” d.v.s. vi kan slarva med skydd, alla gör misstag.
Så om vi nu vill minska aborterna bör vi verkligen erbjuda bättre möjligheter för t.ex. ensamstående, unga mammor, eller för familjer med ansträngd ekonomi/sociala problem/whatever.
JA VERKLIGEN!
Du säger att ”Det handla om kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp”, men är inte den frasen helt fel?! Abort handlar INTE om kvinnan, utan abort handlar om barnet! Kvinnan kommer att vara den samma med eller utan abort, det är barnet som kommer drabbas.
Kvinnan får absolut bestämma över sin egen kropp, men hur mycket ska hon få bestämma över en annan människas kropp, liv?
– Det är den frågan som är viktig att ställa sig!
Det är inget embryo, foster eller vad annat man nu kan kalla det, det är ett barn, en människa, ett liv precis som ditt och mitt. Även du och jag har varit ett litet barn en gång i tiden. Även om man stöter på svårigheter och jobbiga tider så är livet ändå det bästa en människa kan få!
Tror du verkligen på det där själv? Abort liksom fullföljd graviditet kan vara en oerhört stor påfrestning för både kropp och psyke. Jag har vänner som gjort abort och fortfarande mår dåligt över det, inte konstant, men då och då. Så en abort är inte nödvändigtvis det lättaste att gå igenom och att klämma ut en unge behöver inte heller vara det eftersom det faktiskt finns de som dör vid barnafödsel, de som drabbas av förlossningsdepression, spräcker magmusklerna o.s.v.. Graviditeten i sig förändrar också kroppen och kan förändra en som person. Förstår inte hur du tänker när du kallt hävdar att kvinnan alltid är densamma oavsett abort eller inte.
Bra skrivet, Lydia.
Jeg kan ikke si meg mer enig. Du har en klar tanke, noe som synes å være en mangelvare i dette tåkelandskapet av snakk om kvinners rettigheter. Det er to mennesker i bildet her, barnet og moren. Hvilken myndighet har vi til å si at det ene livet er mer verdt enn det andre? Hvilke grunnleggende egenskaper gjør at vi verdsetter det ene individet mer enn det andre? Om man begir seg inn i en slik differensiering, åpner man for groteske perspektiver (dvs. det har man allerede gjort etterom abort vitterlig er lovlig). Implementerer man lignende prinsipper på differensiering mellom mennesker utenfor livmoren kan man saktens argumentere for at menn er mer verdt kvinner, funksjonsfriske mer verdt enn funksjonshemmede, arbeidsføre mer verdt enn arbeidsuføre og at det således må være legitimt å avlive de mindreverdige. Slike vurderinger anses per i dag for å være inhumane i våre vestlige samfunn, imidlertid behøver man ikke forflytte seg langt hverken i tid eller rom (Nazi-Tyskland mtp. drap av funksjonshemmede, India mtp. å velge bort jentebarn) for å se at et stort antall mennesker finner slike vurderinger fullt forsvarlige. Ved å åpne for lovlig abort har man åpnet for sorteringssamfunnet. Så enkelt er det. Og når menneskene blir fler og ressursene blir knappere enn de er i dag, for det kommer de til å bli, kommer dette panoramaet av sorteringsmuligheter til å havne på dagsorden. Vi har begått Hybris av dimensjoner og Nemesis vil åpenbare seg når vi som har forvaltet abortloven ser at ved å drepe de minste små har vi også undergravet vår egen verdi. Vårt menneskeverd vil måles i produksjonsevne, ikke i iboende egenverdi som mennesker. Ættestupene fra tusen år tilbake vil komme i ny og moderne drakt. Because we’re worth it!
Nu är det så att foster i v 22 fortfarande är beroende av att ligga i magen för att överleva, därför är gränsen satt vid 22 veckors ålder – man räknar helt krasst på chansen till överlevnad utanför magen. Så nej, det är inte en liten människa som du och jag – det är ett foster. Punkt. Och det är knappast så att vips i vecka 23 så kommer en fullt frisk och färdig unge ut om den föds för tidigt. Även barn som föds i vecka 23-24 har ibland mycket svårt att överleva utanför magen och drabbas inte helt sällan av svåra medicinska komplikationer som upprepade hjärnblödningar och kroniska luftvägsproblem.
Vi kan predika så mycket vi vill att det inte handlar om mamman, att det är ”barnet” som är fokus osv, men skulle vi sänka gränsen för tillåtna aborter, eller förbjuda aborter helt och hållet skulle vi inte rädda många barn. Antalet illegala aborter skulle skjuta i höjden med mycket allvarliga konsekvenser för både mamman och barnet! Har du läst om illegala aborter? Har du sett bilder på misslyckade sådana där mamman/ barnet eller båda skadats eller mist livet på ett mycket plågsamt vis?
Genom att lagstadga en gräns för när aborter tillåts och inte får människro mer respekt för när det är tillåtet och inte. Skulle gränsen vara luddig, eller om aborter var helt otillåtna skulle fler aborter genomföras långt senare, när barnet faktiskt SKULLE överleva utanför moderlivet, för att självdö av skadorna från aborten eller helt sonika mördas.
Genom att bestämma en övre gräns för när aborter får ske lagstadgar vi bort en högre grad av lidande som det skulle innebära för den samlade gruppen: mödrar som genomför illegala aborter och skadas eller dör i processen/barn som överlever illegala aborter med grava fysiska eller psykiska skador som följd/oönskade barn och olyckliga föräldrar.
Vården av förtidigt födda barn utvecklas ständigt. Man klarar barn tidigare och tidigare i prematurvården. Den gränsen på 22 veckor som finns idag är vad jag minns satt i slutet på 80-talet. Prematurvården klarade garanterat inte de patienterna då som man klarar idag. Det känns som att vår lag från 1974 kanske behöver gås igenom och uppdateras lite.
För mig är det ganska vetenskapligt baserat att flytta den övre abortgränsen på liknande sätt som utveckling rör sig kring vilka barn vi klarar. Att ha en situation idag där vi har barn som aborteras på en plats, medan man inom några dagar kommer göra allt för att rädda ett barn som var lika gammalt på ett annat ställe. I USA lyckades man ju klara en tjej i vecka 21+6 dagar för några år sedan.
För mig är det ganska komplicerat att dessa gränser idag överlappar varandra. Jag har jobbat ett tag inom vården av dessa barn. Självklart finns det gränser för vad vi kan och ”ska” klara (rent kroppsligt), men det är ju ganska uppenbart att vi klarar betydligt mer än de gjorde när lagen skrevs. Därför känns det självklart att den bör ses över. Det är väl mer än 20 år sedan något ändrades och bra mycket har hänt inom neonatalvården.
Som jag skrivit i en annan kommentar längre ner så är det ju så att många av de kroniska fel som fostren kan ha upptäcks först vid rutinultraljudet i vecka 18-20 (många går inte ens att se innan dess). Hur ska då en abortgräns ligga innan rutinultraljudet? Hur kul blir det för de föräldrar som får veta att barnet i magen saknar vitala organ, är gravt handikappad och kanske inte kommer leva mer än några år eller ett helt liv som totalt hjälplös? För det är ju i majoritet just dessa barn som aborteras sent, efter rutinultraljudet.
En annan frågeställning som flera också har tagit upp är, vad händer när vi kan rädda barn som föds ännu tidigare än vecka 20? 18? 15? 12? Vad händer när man kan lägga befruktade ägg i en konstgjord livmoder där de kan utvecklas till fullt friska barn? Ska vi förbjuda aborter helt och hållet då? Bara för att livet går att rädda?
Hur kan liv som sak vara mer värt kvaliteten på det livet? Ett OÖNSKAT barn…
Viktig kommentar! Efter att ha jobbat på sjukhus i länder där abort är illegalt och se resultaten av de illegala och ofta fult gjorda aborterna ( ex galge i livmoder, örter, pinnar mm), inte sällan ledande till problem med att hålla urinen/avföringen, problem med infektioner, och i värsta fall döden i infektioner eller blödningar , kan jag inte annat än hålla med. Abort är aldrig ett lätt beslut, det är den absolut sista utvägen, det skall och bör diskuteras – men vi ska komma ihåg att en ändrad abortlagstiftning inte skulle leda till färre aborter (vi har ungefär samma aborttal som länder där abort är illegalt) – men de skulle ske på annat sätt.
Tack för sakliga och vetenskapliga argument, man ska aldrig ge efter för människor som börjar närma sig luddiga argument farligt nära pro life rörelsen.
Tack Anaiah, för din vettiga, upplysande och vetenskapliga kommentar! Jag håller med dig på alla punkter. Det är skrämmande att så många verkar tro att abortgränsen är dragen vid 22 veckor av en slump. Rätten till abort är fundamental BÅDE för mamman OCH barnet, just av de skäl du har beskrivit ovan.
jag håller fullständigt med, tack så hemskt mycket för ditt välformulerade inlägg.
Jag jobbar som lärare, och vi har träningsskoledel på vår skola. Den är alltså till för gravt handikappade barn, som har både svåra fysiska och mentala handikapp. Ingen av dem kan gå eller tala, de flesta sitter i rullstol och har blöja fastän de är uppåt tjugo år. De har också ofta skador på inre organ och de flesta blir tyvärr inte så gamla. Att få ett sådant barn ställer enormt stora krav och förändrar livet dramatiskt för föräldrarna, många av dem mår också jättedåligt. Av de få (5-10) aborter som sker varje år i vecka 22 är det uteslutande svårt skadade foster som aborteras. Det kan bli sent av många skäl. Ultraljud görs ofta i vecka 18-20, sedan ska beslut tas och ansökan lämnas in. Vi ser att elevantalet i träningsskolan sjunker och det tror man beror på att fler av dessa svåra skador upptäcks idag med förbättrad fosterdiagnostik. Jag ser inga problem med det. Jag tycker faktiskt att det besparar människor lidande. Livet är inte alls alltid det bästa man kan få.
Ditt inlägg lyfte lite på mitt konstant dåliga samvete. För tre år sedan fick vi reda på att barnet vi väntade var svårt skadat. Jag ska inte gå in på detaljer men diagnosen var usel. Barnet skulle mest troligt inte överlevt hela graviditeten och om han gjorde det skulle han ha blivit ett ”vårdpaket” (hemska ord) hela livet. Vår son fick somna in i tryggheten i magen och sedan födde jag honom i vecka 20. Nu ligger han begravd i minneslund.
Under alla dessa år har jag ständigt haft ångest och tanken; tänk om…… Jag har aldrig kunnat komma över att jag var tvungen att ta beslutet att välja bort ett efterlängtat barn – men livet är kanske inte alltid det bästa man kan få.
Efter mina erfarenheter och efter att få hållit min 20 veckor gamla son så tycker jag att den fria aborten är alldeles för sen.
Klokt skrivet tycker jag, svårt bara med gränsen för vad ”svårt handikappade” innebär. Det kommer människor att stöta och blöta i all oändlighet. Men ändå just de orden du skriver:
”Livet är inte alls alltid det bästa man kan få.”
Klokt skrivet som sagt.
Fast tänk o leva ditt liv o vara oönskad? Jag lider så fruktansvärt mycket med barn vars föräldrar som inte kan vårda o älska tillräckligt..
Nej, kvinnan är inte alltid den samma med eller utan abort.
En del riskerar att bli invalidiserade för resten av livet om de fullföljer en graviditet, och kanske har de redan en familj de måste orka ta hand om i många år till…
Håller med till tusen! Det är det jag vill poeterna först. Rätten till abort måste finnas, rätten att bestämma över sitt eget liv och sin kropp. Sedan kan de ju diskuteras som sagt om man borde kunna göra abort så lång in i graviditeten. Fast de är väl faktiskt inte speciellt många fall som man får göra abort i vecka 22? Måste man inte ha speciella tillstånd för sådant? Det man borde prioritera är ju att se till att man inte får så många oönskade graviditeter. Men nu prata vi ju om en dröm värld. Men jag kan förstå att förvissa kan det vara otroligt skönt att man får göra abort även i vecka 22… Om man har på något vis förträngt sin graviditet. Eller inte vetat. De kanske inte är så enkelt alla gånger.
Jag håller helt med Alicia. Ingen kvinna tar sig frivilligt igenom en abort i vecka 22 om hon inte känner att hon inte har något val. Det är ingenting någon vill gå igenom. Det är, och måste förbli, den gravida kvinnans beslut. Det är trots allt hon som kommer att lida mest av det. Inte barnet. Att vi andra ska sitta och våndas över fostret/barnet gör ingen skillnad och tar oss inte ett endaste steg längre i denna fråga. Genom att inskränka på abortlagen inskränker vi kvinnans rättigheter. Vad är värre än ett oönskat barn? Ett barn som inte blir älskat och för evigt måste leva med ångest.
Nej, jag tänker aldrig sluta stödja rätten till abort i vecka 22.
Ett barn som är oönskat under graviditeten behöver inte vara oönskat senare. I själva verket är det ovanligt att en mamma stöter bort sitt barn om hon inte drabbas av förlossningsdepression eller dylikt. Självklart måste en kvinna ha rätten att bestämma över sin egen kropp men hon bestämmer också över någon annans kropp. Beslutet att avsluta någons liv på det sättet är vedervärdigt att ta och jag önskar att ingen skulle behöva göra det. Abortgränsen borde sänkas både för barnets skull men även för mammornas skull! Mer undervisning om vad en graviditet och ansvaret för ett barn innebär och mindre ”glömintetandborsteochkondompåresanreklam” i skolorna!
Fast av egen erfarenhet vet jag att ett oönskat barn kan bli ett mycket mycket önskat och älskat barn.
Egen erfarenhet, ja. Men din erfarenhet representerar inte alla människors erfarenheter. En del barn förblir oönskade, även när de kläms ut. Och andra är önskade, men blir ångrade efter födseln. Så bara för att barn KAN bli mycket välkomna trots att man först inte önskade dem, behöver det inte bli så.
Tycker hur som helst inte att perspektivet ”tänk om barnet blir oönskat” är det viktigaste i frågan, utan rätten till ett drägligt liv och sin egen kropp för de som redan lever utanför en mage. Alltså kvinnorna som väljer att göra abort. Dessutom är jorden redan överbefolkad, så jag tar inte så hårt på att någon kvinna då och då aborterar ett foster TROTS att jag är helt på det klara med att det är mord. Men det är ett slags mord jag faktiskt kan finna berättigat.
Jag håller med Candy om att det mycket väl kan vara så att ett foster i v.22 kan vara dugligt att kategorisera som en egen individ. Men i det här fallet tycker jag nog också att det är kvinnan som redan född individ som ska prioriteras. Jag kan leva med att ett ofött barn aborteras i vecka 22 till kvinnans förmån. Jag litar till att människor gör ett klokt beslut i detta och överväger det noga. Om det är ett barn handlar ur mitt perspektiv inte så mycket om medicin utan om kvinnans upplevelse. Är det ett barn för kvinnan i v 22 så är det ett barn. Är det inte det så är det inte det i mina ögon heller.
Fast av egen erfarenhet vet jag att det INTE kan bli så.
kan bli. ja. men vad garanterar det? och vilka risker tar man? och varför ska en kvinna som aldrig önskat bli gravid tvingas genomgå en hel graviditet mot sin vilja?
Jättefint skrivet.
Men barnet är ju sin egen kropp, även om beroende av sin omgivning.
Det där är verkligen en definitionsfråga. Enligt mig är det inte det förrän den är helt levnadsduglig, vilket de oftast inte är förrän vecka 22. Eller i vissa fall 21 som det raljeras om.
Finally! Allt detta fokus på ”kvinnans rättigheter”- i detta fallet enbart mammans, känns snett. Alla flickor som aborteras bort då?
Tycker du inte att fokus ska ligga på kvinnans rättigheter? Du vet ingenting om vilka liv kvinnorna lever som tvingas till abort. Abort är ingenting man gör för nöjer skull. Har som tur var alödrig själv behövt genomföra det, men jag har väninnor vars hela liv har blivit förstörda eftersom de har svårt att gå vidare efter aborterna: de får inget stöd av omgivningen eftersom ”det var deras beslut”, och folk ser det fortfarande skamligt. Jag tycker du skuldbelägger de redan skuldbelagda, L.
De kan aborteras bort även om man flyttar abortgränsen. Könet kan man få reda på genom fostervattentest tidigare än RUL.
Jag håller med dig i sak men varför ska gränsen för abort vara så långt fram i graviditeten? Kvinnan vet ju, med största sannolikhet, att hon bär på ett barn långt tidigare innan barnet har blivit så utvecklat.
Kanske är gränsen satt så pass sent för att man ska få mer tid att tänka igenom saken och därmed inte göra ett förhastat beslut som t.ex. att abortera ett foster man egentligen vill behålla. Eller för att man inte ska behålla ett barn man egentligen borde/vill abortera. Abort är ändå en ganska stor grej, graviditet likaså, och många kan nog behöva tänka igenom saken ordentligt samt resonera fram och tillbaka med en eventuell partner. Så kanske är det därför man satt nuvarande gräns.
Verkligen inte, folk har upptäckt att de är gravida i kanske 7 – 8:e månaden för att bebisen lägger sig på något konstigt sätt i magen så det inte syns.
Sen finns det tjocka människor som kanske inte fattar att de är gravida för att de normalt har en stor mage.
Ofta är det sådana fall där aborter sker så sent, när kvinnan kanske inte förstår eller förtränger en graviditet tills den är uppenbar. Det här är rätt intressant, läs det (särskilt om hur många aborter som genomförs varje år i vecka 22):
http://www.dagensmedicin.se/nyheter/2004/05/11/allt-vanligare-att-ansokan-/index.xml
I artikeln pratas det mest om kvinnor med utländsk härkomst som ”tvingas” till abort för annars finns risken att hon blir förskjuten eller till och med ”hedersdödad” (vilket borde heta ”skam-mord” och inte ”heders-mord”). Men är detta lösningen på det problemet? Att tillåta en sådan abort? Jag tror säkert att många, många av de kvinnorna egentligen inte vill göra abort men inte känner att det har nåt val. Att tillåta den aborten bekämpar ett symptom men inte själva grundproblemet..
Den länken borde vara tillräckligt argument.
… eller Estelles inlägg, för det motsatta.
jag fick reda på att jag var gravid tre dagar innan det var ”för sent” för abort. jag var 15 år och väldigt glad för möjligheten att göra abort så sent även om det inte var så kul just då.
Håller med, bra skrivet!
Först och främst tänker jag att det är så skönt och bra att du skriver om det Clara. Jag har inte några bra eller färdiga tankar, för precis som du skriver – det är en skör lina vi balanserar på. Jag är för kvinnans rätt till abort, men någonstans måste väl också ett livsdugligt barn ha rätt till liv? På något sätt var det tryggare när marginalen mellan tillåten abort och möjligheten att rädda ett barn var bredare än den är idag. Snart kommer vi: lekmän, föräldrar, politiker och läkare, behöva fatta livsviktiga beslut om vems rättigheter som bör försvaras. Ska vi klara det så måste vi börja prata om det. Tack för att du gör det.
Fast de ÄR inte helt livsdugliga i den åldern. De självdör ju. De är inte helt färdigutvecklade. Att rädda dem är idag svårt och många barn får skador för livet av att räddas så tidigt. Och vem ska ta hand om barnet som mamman av flera själ inte villa/kunde behålla? Ska hon behöva ta ansvaret hon redan tvingats välja bort? Dety är knivigt.
Kan ett barn klara sig själv ens när det föds efter nio månader? Skulle man lämna det då skulle det också dö efter en tid… Vi har alla blivit omhändertagna och fått omvårdnad när vi kom till världen, annars skulle vi inte finnas här idag.
så tänkte jag med! känner att jag själv knapp skulle klara mig utan folk som tog hand om mig även att jag är 20 år… men det är ju en tolkningsfråga.
Kommentaren var alltså riktad till ”Annies” första meningar…
Annie, jag tror jag var lite otydlig för jag menar inte att ett barn i vecka 22 är livsdugligt som i att det klarar sig självt. Ett barn som föds i vecka 30 eller ens vecka 40 är inte med garanti livsdugligt så till vida att det klarar sig självt. Jag är fullt införstådd med de risker det finns med att ens försöka rädda ett barn i vecka 23, och är inte alls säker på att jag tycker det är rätt. Däremot är gränsen mellan när ett barn får aborteras och när det som prematur _kan_ räddas är väldigt tunn.
Som jag skrev ovan – jag har inga som helst svar eller lösningar, men tycker det är en viktig fråga att medvetandegöra och diskutera. Jag är för aborter, om du av någon anledning skulle tro det motsatta, men kan ändå se problem i de gränser som finns idag.
Jag har fött fem färdiggångna barn. Och fått ett par missfall, varav ett i v 23 vill jag minnas att jag var gången. Men jag har inga ängalbarn, tack och lov. Det var illa nog att ta sig igenom bearbetningen av missfallet… och det barn jag aldrig fick. Men det hade nog varit ännu värre att år ut och år in sörja ett barn? Jag förstår att man faktiskt har klarat livhanken på barn som är födda i samma vecka, och att tiden från födsel och fram till ”faran är över” och livet kan ta vid gör det till ett barn på riktigt? Jag väljer altså att glädja mig över de barn jag har fått istället för att sörja de barn jag inte har fått, fast att det suger att få missfall och tar lång tid att gå vidare ifrån.
Däremot tycker jag att abortgränsen är satt åt hecklefjell för långt in i graviditeten. Det måste finnas en klarare gräns för när det är lagligt att göra abort och när det är vetenskapligt möjligt att klara för tidigt födda barn.
Vad ska man göra av barnet om inte mamman vill ha det?
Definitivt för sent satt gräns tycker jag med. Men så vitt jag vet så är det enda partiet som pratar aktivt om sänkt abortgräns Sverigedemokraterna. Är inte det märkligt? KD är ju restriktiva men pratar de om sänkt gräns?
Fan vad hemskt! Att barnet/fostret lever och de lämnar det… usch:( men så himla svårt att dra gränser, fast vecka 21 känns ju som senaste laget att göra abort.
Men är det inte lite konstigt att man tycker att det är jättehemskt att ett barn får ”självdö” efter abortens framfödande men ändå tycker man det är helt klart att man ska få göra aborter fram till vecka 22. Det är alltså ok att barnet dör genom aborten men inte att det dör en halvtimma efter?
Jag tycker att abortlagen är sjuk och gränsen är alldeles för sent dragen. Att det är upp till några nissar på Socialstyrelsen att (som en sjuksköterska längre ner nämde) bevilja en abort på ett friskt barn i v 21 för att pojkvännen ville göra slut och kvinnan ändå inte ville ha barnet anser jag är fel. Gränsen ska dras tidigare men självklart ska ska en utnyttjad eller psykiskt inkapabel kvinna kunna göra abort, men gör det tidigare! Abort ska inte användas som en alternativ till preventivmedel!
Jag blev gravid när jag var 21 år, trots att jag skyddade mig och jag behöll barnet trots att jag pluggade med den ekonomi det innebär. Jag kände mig inte redo kanske men det är det bästa som har hänt mig att få barn. Nu är jag gravid igen, i v 18 och när jag går på ultraljud i nästa vecka så hoppas jag att inget jag får reda på där ska få mig att vilja avsluta det liv som jag bär på. Jag kan ju inte veta vad för lidande som väntar mitt barn kanske bara dagar efter att jag fött det men jag väljer inte att göra abort för det. Inte heller kan jag då med 100% säkerhet veta att en eventuell missbildning kommer leda till ohyggligt lidande i barnets liv. Jag väljer i så fall att tro och hoppas att ingens livsöde är hugget i sten och en sjukdoms händelseförlopp kan alltid ändras.
Och till dem som hävdar att ett barn i v 22 inte är ett barn vill jag bara säga att det tycker jag är fel. Var även på ett ultraljud i v 13, det erbjuds vi i Göteborg, och vad vi såg då var ett barn, om än litet, men med ett hjärta som slog, händer som den stoppade in i munnen och fötter som sparkade.
I Sverige anser rättsväsendet att ett ofött barn tillhör mammans kropp och hon är därför ensam om att bestämma om hon ska göra abort eller ej (till skillnad från i USA där även pappan är med och bestämmer) och det är ju helt rätt, men nog måste vi kvinnor också veta vad ett samlag kan innebära och alltid förutsätta att det kan bli ett barn som en konsekvens?
Lustigt att ”man kan tycka fel”. Jag tycker inte det är varken mord eller en egen individ om fostret inte kan leva utanför mammas kropp. Gränsen är dragen vid 22 vid synnerliga skäl (att det är för att pojkvännen hotar att göra slut tror jag knappast är ett skäl – lägg gärna fram bevis om det nu är så fallet).
Kvinnan kommer väl alltid ha det slutgiltliga avgörandet dessutom. Jag ser det inte som en egen individ och därför tillhör fostret/cellklumpen/barnet/whatever kvinnan. Tydligen tycker lagen detsamma.
Då vill jag hävda att kvinnan är en högst självisk individ som inte kan stå för sina handlingar.
Var det någon som tvingade henne i säng? Då kan vi snacka abort i så fall.
Vill vi ha ett land där man ser abort som ett preventivmedel?
Gränserna är för långt dragna i Sverige.
Och för dem vars inga preventivmedel biter på – synd för dem. Livet är orättvist.
Ska vi anpassa våra lagar på 1 kvinna på 100? I så fall borde vi utföra lagar för den kvinna på 100 som inte kan bli gravid- att samhället betalar för provrörsbefruktning ett antal gånger.
Eller ska vi säga att livet är orättvist, som för kvinnan som inte mer än kan titta på en man och bli gravid?
Jag blev med barn när jag fyllt 20 för att jag valt att hoppa i säng! Det fanns ingen garanti för att mannen skulle stanna och jag hade varken jobb eller utbildning och jag ville ha tid till det.
MEN jag valde att ha sex. Jag står för mina handlingar!
Jag uppmanar Sverige till att alltid använda preventivmedel och tänka innan man ligger med vem som helst.
Min dotter är det bästa som har hänt mig och jag gråter då jag läser om barnen-liven-individerna-som ligger och dör i en sänk.
Cornelia
Förklara gärna hur rättsväsendet i USA ser till att ”pappan är med och bestämmer”? Hur skulle det gå till rent praktiskt när pappan kan vara vem som helst och ingen kan tvinga kvinnan att uppge det? Har de varsin röst så att pappan kan ”rösta nej” till abort och kvinnan i så fall inte tillåts göra abort? Det förefaller högst osannolikt att ens den mest abortfientliga stat i USA skulle ha ett sådant system.
Jag vet inte heller vad jag ska tycka om det här. Fast vi tänker nog inte främst på barnet- utan på mamman.