Kategori: Claras stil

Fann en sådan underbar klänning på loppis häromsistens. Känns som en riktig präktig frikyrkoklänning från förr, men egentligen är det bara en åttiotalstrasa. Med smock i midjan, spetskrage och gulliga vita manchetter.

Det bästa? Att den är skön som en pyjamas ungefär. Generellt skulle jag säga att åttiotalskläder som imiterar fyrtiotal är min favoritgenre. Man får de fina snitten men i lite skönare tygval och snitt.

Jag har verkligen fått ett nyväckt intresse för loppiskläder i och med att jag gått ner till (ungefär) den vikt jag haft större delen av mitt vuxenliv. Jag har ALLTID föredragit att handla mina kläder second hand men under de år jag vägde mer så var det inte lika roligt längre. Svårt att hitta saker som satt bra, jobbigt med passformen och jag som redan i mig själv är för stor för många vintagekläder (178 cm långa kvinnor med rejäl axelbredd och 41 i skor har inte varit så vanligt genom historien) fick det inte enklare med extra kilon på kroppen. Så då var det lättare att handla nyproduktion, även om inte heller det kändes särskilt kul. Kläder gick från passion till ett nödvändigt ont och mina dar som modebloggare kändes väldigt långt borta.

Men nu är det kul igen! Fast andra utmaningar har uppkommit. Jag märker hur skev min kroppsuppfattning är efter att ha fött tre barn och gått upp och ner i vikt och sedan börjat styrketräna. Jag har liksom inte fått kläm på mig själv. Bröstkorgen är bredare efter tre graviditeter. Höfterna likaså. Brösten sitter längre ner, mina axlar och ryggmuskler har vuxit av all styrketräning. Huden är mjukare och lösare över hela kroppen och rumpan har klättrat uppåt och ökat en storlek. Jag lägger inte någon värdering i det. Det är bara ovant. Och när jag plockar kläder på second hand så är hälften för stort och hälften för litet och jag står där allt mer snurrig.

Det är som att jag måste lära känna kroppen på nytt. Och just idag övar jag på min kroppskännedom i en klänning som är from.

Den här skojiga klänningen med rutor på härsan och rutor på tvärsan och rejäla utanpåfickor är en favorit!

Ett djupt v i ryggen har den också.

En perfekt klänning att ha hemma på fejiga sommardagar. Man kan fylla fickorna med klädnypor och snytpapper och man känner sig fin men ledig på samma gång. Köpte den på Beyond Retro för tio år sedan och med jämna mellanrum åker den fram ur garderoben igen. Den funkar till exempel utmärkt som gravidklänning.

Idag sitter jag i stan och läser korret till min bok, tillsammans med Erica. Att läsa korr är för det första fruktansvärt tråkigt – men framförallt svårt, jobbigt och ångesttriggande. När man ska detaljgranska sin text så väcks självtvivlet. Vad är det jag har skrivit egentligen? Varför ska någon vilja läsa det här? När något kommer i bokform är det dessutom så definitivt. Här på bloggen har jag ju chansen att korrläsa flera gånger om och går ofta in dagen efter för att korrigera små saker jag upptäckt. Men när man trycker en bok i tiotusen exemplar vill man ju inte att något ska vara fel.

Åh, hjälp! Nu måste jag bara ta tjuren i hornen och avsluta blogginlägget och istället sätta igång med korrläsningen. Önska mig lycka till.

I tisdags kände jag ett starkt sug efter att bära rosa och lila ihop! Drog på mig favoritkjolen från Otherstories, en loppad topp samt en Zarakofta jag fyndade förra året.

Kände mig som en enda blaffig blomma i dessa färger! På ett bra sätt alltså. Hellre blaffig blomma än blyg viol.

Sedan drog jag in till stan för att spela in en podd.

Den här veckan har jag spelat in podd tre mornar i rad. På måndagen spelade vi in Wollin & Clara. På tisdagen gästade jag en podd som släpps nu i sommar och imorse gästade jag ytterligare en podd som kommer om två veckor ungefär. ÄLSKAR att gästa poddar! Så kul att få sitta och prata om ett ämne och riktigt nörda ner sig. Och oj vilket fint gensvar jag fått på avsnittet där jag var med i Skapa till hundra.

Vi skulle ha haft städdag i byn ikväll, men det sköts på framtiden eftersom vädret slagit om till regn och rusk. Jag använde istället kvällen till att städa vår nedervåning och göra den lite mer hemtrevlig. Väl spenderade timmar. Men nu ska jag sluta blogga, stänga datorn och läsa tre meningar i en bok innan jag somnar.

När jag var yngre var jag mycket modigare med smink och hade också mycket roligare. Jag körde till exempel ofta grön ögonskugga och rosa mascara. Åh, den glada tiden som modebloggare!

Men efter några mer försiktiga år rent stilmässigt har jag börjat utmana mig själv igen

Jag kör ofta på blå ögonskugga nu. En isblå som andas sextiotal. Först målar jag hela ögonlocken med en vit knubbig eyeliner från ett märke jag inte minns namnet på. Säkert någon billig skit bara. Sedan duttar jag på den här blå skuggan från Annabelle Minerals. Den har tyvärr utgått från deras sortiment men det finns garanterat liknande skuggor från andra producenter. Genom att först måla ögonlocket vitt framträder den blå färgen tydligare.

Tycker att det är så roligt att experimentera med skönhetsrutinen. Hur jag lockar och stylar håret, hur jag placerar concealern, hur läpparna får färg och kinderna skuggas. Det är så kreativt och lustfyllt att dutta med fingrarna och skapa något. Som sedan tvättas bort samma kväll så att jag kan börja på nytt nästa morgon.

I tisdags när jag var inne i stan och jobbade kände jag mig så fin i denna outfit! Loppad från topp till tå (utom örhängena).

Kjolen har legat i källaren över vintern och precis blivit framplockad igen. För den är ju ett typiskt plagg som är snyggast utan strumpbyxor. Stadig bomull med frasig underkjol.

Två personer gav mig spontankomplimanger på stan för mitt hår i tisdags och det gjorde mig så glad. Ger också ofta komplimanger till folk jag passerar som har fina kläder, ett vackert leende eller en härlig frisyr. Alla blir så glada! Minns dock i gymnasiet hur jag gjorde det och en “cool” äldre tjej synade mig uppifrån och ned, rynkade ögonbrynen och suckade

-Jaha?

Det var en påminnelse om att aldrig bli en vidrig människa. Målet: att vara en person som tjejerna i klassen under mig tyckte var schysst – inte skräckinjagande.

Om jag ska vara helt sanningsenlig bytte jag däremot ut skorna innan jag for hemifrån. För det sista som hände när jag skulle kliva in i bilen var att sulan lossnade på den ena kilklacken. Måste limma fast den innan jag kan använda den igen. Sånt som kan hända när man köper begagnat och som man får vara beredd på.

Jag får många frågor om vilka läppstift jag har på olika bilder så nu tänkte jag visa de fem jag använder allra oftast. Under tonåren bar jag bara läppglans och under många år hoppade jag över läppstift helt men idag tycker jag att jag ser naken ut utan. Munnen vill markeras!

Läppstift i färgen Desert Rose från NYX, ett sminkmärke som gör prisvärt smink i många roliga nyanser. Det här stiftet har typ samma färg som min naturliga läppfärg – bara lite mörkare. Jag brukar använda en läppänna från NYX till, i färgen Natural och sedan fylla själva läpparna med stiftet. Mot mina grönblå ögon passar den här nyansen väldigt bra. Även som ögonskugga faktiskt!

Cliniques Black Honey är ett klassiskt läppstift som ser nästan svart ut i hylsan men som på läpparna bara förstärker den egna läppfärgen och ger dem gloss och fukt. Målar jag ett varv anas det bara men målar jag fler varv blir färgen dovare. Går alltså att bygga på och förstärka efter behov.

Jackie från Jane Iredale är underbart återfuktande i en väldigt mångsidig nyans som går i lite orangeaprikos och passar ögonfärgen väldigt bra. Läppstiftet är så pass diskret att jag kan måla på det utan spegel i närheten.

Gwen från Jane Iredale är ett rött läppstift med kalla undertoner. Egentligen en lite svårburen nyans på mig med aningen för mycket blått i – men här funkar det faktiskt riktigt bra.

True Red från MAC är ett orangerött läppstift som sitter som berget. Min bästa röda nyans – se hur min ögonfärgen kickar till läppfärgen!

Oftast när jag sminkar läpparna kombinerar jag flera olika färger. Lägger tex lite Desert Rose över hela munnen och sedan tar jag lite Black honey på amourbågen och mitt fram på underläppen. Eller så målar jag med Jackie över hela läppen och duttar lite Gwen just vid amourbågen och suddar ut skarvarna med lillfingret. Att kombinera läppstift i olika nyanser ger djup och fyllighet till läpparna och dessutom kan jag mixa och blanda dem så att de matchar mina kläder bättre. Får jag något över på fingret brukar jag dutta ut det på kinderna för matchande rouge.

(Här finns förresten ett inlägg jag skrivit om hur man fixar den perfekta röda pussmunnen som inte kladdar eller flyter ut!)

Sticker in med en outfit från förra veckan, när snön fortfarande låg kvar på åkern. Samma åker som nu skimrar i klorofyllgrönt.

Hade på mig en jumper jag precis kommit över på loppis. Så fin med en lite längre ärm, halvpolo och stickad i en stadig kvalité som håller formen.

Bar den ihop med en kjol jag köpte på loppis i vintras, ett par urgamla pumps och örhängen jag ärvt av syrran.

Och en loppad liten väska som bara rymmer det allra viktigaste.

Om man som jag gillar att variera kläderna mycket, älskar många olika stilar och gärna experimenterar med färg och form – ja då är det ett måste att handla begagnat. Det går inte att rättfärdiga att införskaffa så mycket nyproducerat- och det går faktiskt inte att ha råd heller. Tror den här outfiten kostade max 200 kronor.

Och om jag tröttnar på något skänker jag tillbaka det till loppisen. Inte för att det är något fel i att sälja sin gamla kläder – men jag gillar att skänka. Det är ytterligare ett sätt för mig att bidra till mina lokala secondhandaffärer. Jag ser det som att jag lånar plaggen ur systemet några år och när jag tröttnat så återbördar jag dem dit så att de kan säljas igen. Långtidshyra utan bestämt stoppdatum. Skänker jag bra grejer vet jag ju att de kan säljas igen för en vettig peng – och bidra till PMU, Röda Korset eller Frälsningsarmens samhällsviktiga verksamhet.

Sist jag gick i en klädaffär och bläddrade runt slog det mig hur många olika “stilregler” jag följer som jag knappt ens själv är medveten om. Saker jag direkt bläddrar förbi för att jag tänker att det inte är för mig eller min kropp. Vissa sådana tankar begränsar mig och gör kläderna tråkigare – andra hjälper mig att sålla och hålla en linje. Ibland är det svårt att veta vad som är vad. Då brukar min syster hjälpa mig att sortera bland de konstiga föreställningarna i mitt huvud.

Här är några av mina högst privata stilregler. De gäller för mig men är alltså inga universella regler som någon annan behöver ta hänsyn till. Har du några liknande “regler” och tankar kring kläder? Och i sådana fall – vilka är de? Är så nyfiken på hur dessa skiljer sig åt från person till person.

• Jag bär nästan aldrig ljusare plagg på nederdelen av kroppen än på överdelen. Tycker en ljus färg på nederdelen och en dov och dominant på överdelen gör att jag blir som en upp och nedvänd bowlingkägla. Tyngdpunkten ska ju ligga längst ner.

• Shorts känns naket. Det är ju inte värre än en kort kjol – men eftersom shorts sitter åt kring rumpan och visar konturerna på ett annat sätt känns det nästan som att gå runt i bikini. Trots att det är snyggt med shorts på andra väljer oftast bort det själv. Äger ett enda par som jag använder sparsmakat.

• Jag väljer i första hand alltid heltäckande svarta strumpbyxor som ihop med svarta skor skapar en obruten linje. Det gör inte semitransparenta strumpbyxor som därmed skapar ytterligare en färg/element att ta hänsyn till när jag matchar plaggen.

• Jag har varken byxor eller kjolar med lagda veck fram i midjan. De bygger volym på fel ställe på mig som är född med gullig putmage. Tycker att det kan vara väldigt snyggt på andra. Men nej på mig. Väljer av samma anledning alltid bort plisserade kjolar.

• Jag undviker att kombinera färgen svart med färgerna rosa, rött och lila. Eftersom de färgkombinationerna känns lite väl Kitty Jutbring à la 2004 (frid över hennes minne). Eller goth. Faktiskt är svart den färg jag har svårast att kombinera andra färger med. Resultatet är så hårt. Jag kombinerar hellre färg med färg för en mildare, mjukare look. Undantaget är strumpbyxor och skor. De får gärna vara svarta.

• Jag är försiktig med raglanärmar. En snyggt skräddad axel ger en finare axelform. Och axelvaddar är toppen!

• Empirskärning direkt under bysten gillar jag inte att bära. Ser gravid ut.

• Överdelar med tunna axelband, med stora puffiga ärmar samt tubtoppar av alla slag går bort. Jag är axelbred och gillar det. Men dessa snitt accentuerar det på ett dåligt sätt.

• Till min runda hakform är det fint med urringningar som är lite fyrkantig eller hjärtformad. Som på den här klänningen. Eller den här. Båtringat passar också bra!

• Jag undviker beiga kläder. Föredrar kritvitt framför naturvitt och bär jag någonsin något i färgen nougat/beigebrunt så försöker jag kombinera det med en kickfärg i rött eller blått. Annars försvinner jag helt i dessa färger.

• Jag undviker polyester och akrylmaterial. Polyester klistrar sig mot kroppen när det är kallt ute och akryl noppar så fult. Hellere ren ull som i alla fall går att ta bort nopporna på och som håller formen i längden.

• Gillar kjollängder som slutar mitt på låret eller precis under knäet där benet är som smalast. Pennkjolar som slutar precis ovanför knäet gör sig icke besvär i min garderob!

• Långkoftor är förbjudna i min garderob. Mest för att jag gick och gömde mig i sådana när jag inte trivdes med min kropp. Det gjorde dock inte saken ett dugg bättre och nu tål jag dem inte.

• Klackskor med spänne kring vristen undviker jag i regel. Det “hugger av” mitt ben och delar upp det på ett osmickrande sätt.

• Jag bär nästan aldrig svarta överdelar eftersom det blir så hårt mot mina egna bleka färger. Gör mig grå i ansiktet.

• Hellre en storlek för stort än för litet. Med större kläder finns det alltid en smula blusmån, tyg att rynka, fall som smickrar kroppen. Att rymmas i “rätt” storlek är inget självändamål. Det viktiga är ju att det sitter snyggt och skönt.

Fick imorse en fråga om min garderob och hur jag löser förvaringen där. Kom på att jag ju aldrig visat den sedan Ulf flyttade ut därifrån (han hade den ju som sovrum under några år). Jag har ju egentligen två garderober. Ett linneskåp i sovrummet där jag förvarar kläder som ska vikas. Underkläder, träningskläder, tjocktröjor och trikåkläder som inte blir skrynkliga. Resten förvaras i klädkammaren utanför sovrummet. Sånt som ska hänga, skor och dylikt.

Här trängs mina klänningar. Efter tvätt hänger jag upp dem på en galge utanför garderoben och flyttar inte in dem igen förrän jag steamat dem rynkfria och fina. Viktigt att ha välstrukna kläder i garderoben – för annars orkar man inte ta på sig de plaggen och väljer något annat istället.

Klänningar till vänster, kjolar i mitten och blusar till höger om kjolarna.

Diverse klackskor och hattar på hyllan ovanför. Längst in i hörnet hänger kavajer och jackor som jag använder mer sällan.

Det som inte ryms här och det som jag använder ofta finns i min tredje klädförvaring nere i groventren. Främst jackor, skor och väskor. Sedan har jag faktiskt en fjärde klädförvaring också…i lådor inne i källarförrådet. Där lägger jag undan saker som är i fel säsong eller som jag tröttnat på men inte vill skänka. Där brukar jag gå och botanisera ibland och återupptäcka glömda skatter.

Några handväskor hänger på väggarna. Liksom en himla massa skärp och bälten.

Scarfs och sjalar hänger på den andra väggen. Plus tygbälten till flera av mina klänningar.

På insidan av dörren hänger en ful men praktisk smyckesförvaring.

Med krokar och lådor för alla clips. Så skönt att slippa att allt trasslar ihop sig.

I en söt liten ask ligger mina små pluppar, de flesta av dem loppade.

Och så ser min klädförvaring ut.

Igår morse när jag skulle klä på mig rotade jag runt och hittade min blå favoritklänning längst in i garderoben. Typiskt plagg jag mest bara bär sommartid. Inte så snygg med strumpbyxor till, nämligen.

Sedan rafsade fram min gröna manchesterjacka ur garderoben och mina bruna kängor och drog på mig alltihop. Väskan till var en brun, grov sak som matchade skorna perfekt. Fastnade dock inte på bild.

Kladdade på lite blå eyeliner också. För att det är roligt

Sedan drog jag iväg på jobb!

Jackan och skorna är loppade. Klänningen en fem år gammal från Zara och örhängena är riktigt gamla från H&M.

Men det var igår och idag är idag. Och idag har jag gått en långpromenad och planerat hösten med min kära vän Susanne. Jag har varit på utvecklingssamtal för Ulf. Jag har renskrivit ett samarbete, korrat två kapitel till boken och planerat detaljerna i det sista. Dessutom somnat på verandan efter middagen när jag var mätt och trött. En på det hela taget utmärkt dag!

Jag tror att sent femtiotal och tidigt sextiotal blir min melodi i vår. Knälånga pennkjolar, trevliga jumprar och snygga skor. Platta eller klackar, båda sorterna funkar.

Fann den röda båtringade tröjan för 60 kronor på Röda Korset och jag älskar den! Klädd i second hand från topp till tå. Tycker jag är så lik min moster i den här outfiten. Som hon såg ut i början av sextiotalet, alltså.

Och håret känns både modernt och retro på samma gång. Får till looken med stora papiljotter. Ska jag visa hur jag gör? Det är betydligt enklare än locktång.

Och äntligen är det så varm att man man vara barbent igen. Och ha skor med öppen tå. Märker hur hela min garderob öppnar upp sig med möjligheter. Sånt som är fult med strumpbyxor känns plötsligt rätt och kul igen. Har sån modeinspiration!

Å vad jag blev lycklig när jag rafsade fram den här jeansjackan ur garderoben. Fick den vid syrrans garderobsrensning förra vintern, men har knappt använt. Har tänkt att det inte riktigt är min stil och att jag ska skänka bort den. Men nu plötsligt insåg jag att den ju faktiskt är helt perfekt! Särskilt för att plocka upp den blå randen i min loppade kjol.

Kombinerade den med min röda polo från Lindex som jag tror är den här vinterns mest använda plagg i garderoben. Så skönt med en polo när det drar kallt och man känner sig lite frusen.

Såväl väskan från &Otherstories, skorna från Flattered och jackan från Kings of Indigo har jag ärvt av min syster. Bara kjolen, tröjan och örhängena från Zara har jag köpt själv.

Bra att inte vara ensambarn. Så dyrt det hade blivit med kläder!

Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Så står det i Första Korinterberevet om kärleken. Men dessa vackra egenskaper kan också tillskrivas mina fötter.

För oj vad de får bära och uthärda.

Och oj vad de tror och hoppas på lite omvårdnad från mig.

Men tji fick fossingarna – för de är den del av kroppen jag tänker allra minst på! Jag glömmer bort fötterna i långa perioder eftersom de aldrig låter höra av sig. Aldrig krånglar eller trilskas. Aldrig bråkar med mig. Det bara bär och uthärdar.

Kanske är det kanske därför fotbad är så extremt njutbart? När jag någon gång om året kommer på mitt misstag, spolar upp ett fotbad, tar fram fotsalt, fotfil och löddrande tvål. Sätter mig till rätta i en stol och ryser av välbehag när tårna klyver vattenytan.

De sista ska bli de första

Fotbad är vardagslyx som kostar noll kronor utöver varmvattnet. Värt att unna fötterna efter att ha varit instängda en hel vinter! Fottvagningen fick till och med en religiös innebörd, när Jesus inför deras sista gemensamma måltid tvättade lärjungarnas fötter som ett tecken på ömsesidigt tjänande.

Gå i frid, på välskötta fötter!

Att länka och tipsa om fast fashion brukar ju inte vara min grej, riktigt. Men jag gör ett undantag. För en av de saker jag fått allra mest läsarfrågor om senaste somrarna är var mina perfekta beiga ballerinaskor kommer ifrån. Har haft dem de senaste två somrarna och förbrukat ett par per sommar. På slutet brukar de vara ganska sunkiga – men det är ju för att jag LEVER i dem. Så sköna!

Första året köpte jag dem på Zara. Andra året hittade jag ett par från Zara, begagnade och oanvända på Sellpy. Men nu såg jag att de kommit in igen. En aaaaaningens högre klack. Men annars precis likadana. Slog till direkt. De är fina för att de är så otroligt, otroligt neutrala. Förlänger benen (förutsatt att de matchar ens hudfärg) passar till alla andra färger, sitter skönt på foten, har en diskret sula och är inte för urringade så att man får tåklyfta. Jag använder dem så väl inne som ute.

Jag har funderat på om det vore bättre och köpa en dyrare ballerina som håller fler säsonger? Men eftersom jag verkligen använder dem som vardagsko, på stranden, när jag arbetar i trädgården – känns det lite bortkastat. Jag vill inte ha en sko jag behöver vara väldigt rädd om. Jag vill ha en sko jag vågar använda.

Kanske sist i Sverige har jag sett SVT-serien Händelser vid vatten. Jag och Malin har redan avhandlat den i åtminstone två poddavsnitt, eftersom det funnits så mycket att prata om. Men nu vill jag skriva om den ur ytterligare ett perspektiv. Nämligen det rent ytliga. För jag kan inte komma på att något jag sett de senaste åren inspirerat mig mer stilmässigt. Eller ingjutit mer mod.

Det ideal vi idag ser i sociala medier är så perfekt. Selfies befriade från minsta por. Putiga cellulitfria rumpor med smala midjor. Fillers under ögon, i kinder och i läppar. Botox som gör pannan slät och uttryckslös. Silikonbröst och hårextensions. Lägg sedan till det överdrivna poserandet. Där man självmedvetet vänder den bästa sidan mot kamera, svankar och putar med de rätta kroppsdelarna för att få till en bra bild. Folk försöker inte ens låtsas vara coolt obrydda. De visar sin bryddhet hur tydligt som helst.

Det utseendet är förstås väldigt vackert. Symmetriskt, lent, rent. Kardashian eller Bianca-kompatibelt. Kvinnor ser ut som vandrande instagramfilter. Vrålsnygga människor som dessutom pratar explicit om sex och ständigt anspelar på sex i sin mediepersona. Men som utifrån nästan uppfattas som asexuella. För när det är så enormt välgroomat, kontrollerat och fixat – ja då förstår man att här levs livet framförallt för att tukta kroppen – inte njuta av den. Det är Barbie & Ken-estetik. Tar man av dem underbyxorna så är det slät formgjuten plast där nere.

Men i Händelser vid vatten osar det sex! Men inte på det där perfekt glossiga sättet utan synliga rynkor eller plitor. Tvärtom faktiskt. Ta till exempel Asta August som spelar Annie Raft. Hon är osminkad, går utan bh, har långt utsläppt hår som ibland är ganska stripigt. Hon har oansat könshår, svart hår under armarna och givetvis också rikligt på benen. Hon utför mycket lite av det som idag krävs för att passera som en attraktiv kvinna i offentligheten. Och teveproduktionen gör heller inget för att göra henne vackrare genom smickrande bildval och vinklar. Nej hon ser verklig ut. Som en hyfsat vanlig kvinna. Och hon är HET! Och så vacker!

Varför? Jo för att det är på riktigt! För att hon inte självmedvetet kontrollerar varje min och blick framför kameran – så som nästan alla kända kvinnor och män gör idag. Även många skådisar som befinner sig i karaktär verkar ju ha fullt upp med att framförallt leverera utseende. Men Annie skildras inte som perfekt på något vis. Och ändå lyser hon i varje jäkla sen!

Jag känner igen den här obrydda estetiken från fotoalbumen med mamma och pappa som unga. De var lika snygga, coola och vackra. Trots att min mamma inte verkade använda ett spår av smink och definitivt inte bh. Inte rakade hon sig heller. På bilderna ser hon ut att vara sig själv. Hon poserar inte.

Att se Händelser vid vatten släppte loss ett sug i mig som jag inte haft tidigare. Ett sug efter helt andra människor. Sådan som aldrig syns någonstans i offentligheten längre. Och ett sug efter rent konkreta saker som…

Att bära linne utan bh under. Mjuka, lågt sittande och hängiga bröst är fina.

Hår under armarna. Och då menar jag rejäla buskar!

Ansikten med mimik. Som kan röra sig, som har födelsemärken och plitor. Som kan uttrycka känslor och är själfulla. Inte kontrollerade, behärskade av botox och stela av självkontroll.

Generellt minskad självmedvetenhet. I tonåren var ju självmedvetna spännisar det töntigaste som fanns. Idag är vi spännisar allihopa. Och det verkar dessutom funka dåligt för oss. För trots att vi blir mer och med bildsköna och “perfekta” har vi svenskar allt mindre sex. Vi vaxar, gör fillers, förlänger och förstorar. Samtidigt sinar lusten. För vem hinner njuta av sin kropp när man har fullt upp med att tukta den?

Det är märkligt att se mode man själv en gång burit, komma tillbaka på modet igen. Ju äldre man blir desto fler var kommer man såklart få uppleva återfödelsen. Ta cargobyxorna som syns i butik i alla varianter just nu. Jag hade tusen sorters cargobyxor på gymnasiet och åren efter. Och trots att jag vet att jag inte skulle passa i det idag, kan jag inte låta bli att lockas när jag ser dem i butik.

(jag ber om ursäkt på förhand för de konstiga bildformaten. De är från bloggens begynnelse).

2006 i en variant med rejält häng. Minns fortfarande hur enormt sköna de var. I gymnasiet hade jag dem oftast så här – ihop med en tight t-shirt. Ganska ofta en sådan som visade en glipa hud i skarven mellan linning och tröja. Ibland hade jag boxarkängor och då stoppade jag ner cargobyxorna i skaften så att det blev tight nedtill. Låter svinfult och det var det säkert också. Men oj vad snygg jag kände mig!

Ett annat mode som syns överallt just nu är är jeans omsydda till jeanskjolar. Långa eller korta. Hittade ingen bra bild på en sådan ur min egen garderob. Men däremot den här gamla åttiotals-jeanskjolen med stentvätt.

I gymnasiet hade jag jämt kjolar sydda av gamla jeans. Min syrra loppade byxor och sydde om på löpande band och jag fick låna hennes kreationer. Hon gjorde dem så coola och unika med massa revor, volanger och dekorationer på fickorna. Minns hur många komplimanger jag brukade få. Det var mäktigt att få vara helt själv om kläderna! På den tiden bar jag kjolarna till ett par klassiska Adidas Originals Superstar i vitt med svarta ränder. Eller så med vita boxarkängor. Eller konstigast av allt – ballerinaskor jag köpte och sydde fast långa sidenband på och virade kring vristerna så att det såg ut som riktiga ballerinaskor. Så knäppt i efterhand men det ansågs hemskt snyggt.

Jag har en enda kort jeanskjol idag. Malin säger att jag ser ut som Tabita i den. Läsaren Josefin tycker dock jag ser mer ut som Peggy Bundy. Det är en referens som gör mig lycklig! Är på jakt efter fler jeanskjolar men det slutar nog med att jag syr en själv.

Ett tredje mode som finns nu och funnits ett bra tag – det är vida herrbyxor i kombination med en feminin slinkig topp. Som Naomi Pierce i första avsnittet av nya Sucsession-säsongen. Så snyggt! Skulle dock känna mig väldigt obekväm i det snittet idag.

Gillar förvisso fladdriga herrbyxor – men vad har man till? Slinkiga toppar med tunna axelband är inte min smak. Inte heller korsetter som jag förut kombinerade det med. Och luftiga överdelar ihop med fladdriga brallor gör bara att jag ser om som ett uppspänt vindskydd.

Vita jeans är kanske inte på modet – men heller aldrig riktigt ur modet? Det är en viss kategori kvinnor som bär vita jeans. Fräscha kvinnor. Prinsessan Madeleine-kvinnor. Kvinnor vars ungar inte snyter sig i deras knäveck. Kvinnor som aldrig väntar för länge med att byta tampong.

Av just den anledningen bär jag aldrig vita jeans. Men skulle jag ha det idag skulle jag vilja ha något i den här stilen. Mormors gamla Levis i kombination med mammas t-shirt med “Jokkokks Korrespondentgymnasium” tryckt på bröstet. Så coolt ihop med vintagepjucks!

I gymnasiet uppfann min syster dessa örhängen och började serietillverka och sälja på Kii i Umeå till modeintresserade brudar. Hon gjorde dem i alla färger och former och drog in åtskilliga tusenlappar som komplement till studiebidraget. Har för mig att hon lyckades få någon snygg VJ på MTV att bära dem i sändning också. STORT på den tiden!

Glädjande nog ser jag att dessa blivit populära igen eftersom någon annan plockat upp designen. Jag har faktiskt kvar några par i blått och grönt. Kanske borde börja använda dem?

Att inte ha ordning på sina ägodelar är nog en av de största anledningarna till onödig konsumtion. I alla fall för oss slarvmajor. Vi köper nya handskar till barnen när vi inte hittar igen de från året innan. Köper dubbel uppsättning av matvaror när vi är osäkra på om den varan finns hemma. Eller köper en svart klänning när vi tror att vi inte har någon.

Köpte ju denna på loppis på jullovet. Mycket för att den var fin men också för att jag sa till min syster “jag har ju inga svarta klänningar”.

Men så gick jag ner i källaren häromdagen för att packa undan några koftor. Och började samtidigt rota i en av mina klädlådor med vintageplagg. Och vad hittar jag där om inte tre svarta vintageklänningar. Suck. Och förtjusning.

Vill ni se?

Den här pärlan. Har inte burit på många år – men OJ som jag älskar den. Mycket för de extremt piffiga axelvaddarna. Här syns den på en gammal outfitbild från 2015.

Sedan har vi den här spetsblåsan. I en modell som typ kronprinsessan Viktoria skulle kunnat ha på sig?

Den är dock i kortaste laget på mig. Ska lägga ner den så att den slutar precis under knäna istället för ovanför. Det gör hela skillnaden! Precis under knäet är en chicaste kjollängden. Hade den bland annat på releasfesten för Baka Steg för steg men då rymde jag också en sjumånaders Folke där inne.

Och så har vi den här fina klänningen. Som nog är min vardagsfavorit. Med klädda knappar och så många fina detaljer vid ärmslut och axel. Hemsydd såklart från någon präktig husmor för sisådär sjuttio år sedan.

Har använt den massor under åren men hittade konstigt nog ingen annan arkivbild än den här från när jag var gravid med Bertil. Så vardagsfin och enkel med en härlig tygkvalitet som har både tyngd och schvung.

Upptäckte faktiskt ytterligare några svarta vintageklänningar i en av lådorna i källaren. Bland annat den här pärlan och den här svarta blåsan. Men de är för små så de får ligga kvar i väntan på barnbarn, syskonbarn eller min nästa tågluff i Indien!

Å vad jag kände mig fin när jag hoppade i denna klänning och bevistade ett redigt kalas! Köpte den ju i Göteborg för precis ett år sedan. 150 kronor på Myrorna vilket jag betraktar som ett riktigt kap. Äkta vintage ju!

Ringningen är särskilt underbar. Varför gör ingen kläder med snitt som dessa idag? Så sobert tjusigt.

Bar den ihop med pumps och mina stora örhängen från Zaras sommarrea.

Men allt jag kan tänka på nu är att jag har en frisörtid i veckan. Och det är verkligen inte en dag för tidigt. Utväxten är hemsk men det syns inte riktigt här eftersom jag sprayat över den med torrshampo. Längtar efter att klippa kortare lugg, få till den kalla blonda tonen som är så snygg. Och mest av allt efter att bara sitta ner, dricka kaffe och läsa veckotidningar i två timmar.

Ska jag göra något drastiskt hos frisören? Eller fortsätta på inslaget spår?

Måndagens outfit när jag jobbade i stan var en riktig färgexplosion. Så snyggt med orangerött och lila ihop – det sprakar liksom.

Min flera år gamla Otherstories-kappa från 2016 håller fortfarande stilen.

Köpte däremot den tunna polon från Lindex i vintras. Tricket med trikå tycker jag är att gå upp någon storlek. Den här tröjan är till exempel i storlek XL vilket ger lite sladdermån så att den inte kryper in i vartenda BH-veck på ryggen. Generellt (och det har jag lärt mig av syrran) blir det ofta snyggare om man väljer en storlek större av de flesta överdelar. För då finns det lite extra tyg i plaggen som gör att man kan knyta och snurra, köra lager på lager och bygga volym på ett annat sätt. Problemet är dock att många kedjor har så snål storlekssortering från första början. Drar man redan deras största storlekar finns inte några plagg i större storlek att tillgå. Här finns klar förbättringspotential!

Kjolen har jag fått ärva av syrran, skorna gamla från Zara, halsbandet loppat, kappa Otherstories, tröja Lindex

Fann en sån trevlig kjol på loppis häromsistens. Med fickor i sidan och ett härligt foder som gör så att kjolen inte fastnar på låren och smiter åt så där otäckt.

Fin liten ruta

Och riktigt skönt fall! Från nån kedja ursprungligen, säkert nittiotal. Men idag gör kedjorna sällan sådana här påkostade grejer med omsorg om varje detalj.

Bär den med loppat skärp, loppade skor, loppade örhängen och blusen jag köpte från &Otherstories i vintras.

Så skönt med torsdagskväll förresten, efter en vecka när jag haft svårt att komma upp i arbetstempo. Tycker mest att jag famlat runt utan att få något vettigt gjort. Men idag gjorde jag massor och fattade flera viktiga manusbeslut. Och imorgon börjar dagen med träning – men sedan tänker jag bara sitta och skriva på min bok och förhoppningsvis vara riktigt produktiv.