Nu tänkte jag att vi ska hoppa tio år tillbaka i tiden och ta en titt på hur jag klädde mig 2014. Vad som känns passé – och vad som hade funkat än idag!

I januari för tio år sedan var jag gravid med Folke. I tredje månaden om jag räknat rätt. Prickar var en favorit och jag är så ledsen när jag tänker på att jag skänkte bort den här klänningen. Fallet var enormt fint. Den prickiga sjalen i håret använder jag dock fortfarande.

Drabbas av väldig ömhet för den här flickan. För ja, jag ser ju så ung och flickig ut. 27 år och snart tvåbarnsmor. Och med en karriär som snurrade allt snabbare och ingen koll på hur jag skulle kunna hantera alltihop. Hur man gjorde för att få återhämtning eller ta hand om sig själv.

Tydligen var hårrosetter en viktig grej. Tror det här var Bertils fluga som jag använde som diadem. Stövlarna är fantastiskt tjusiga från Din Sko. Ser typ ut som vintagestövlar från 1800talet. Säkert 20 år på nacken. Jag har kvar dem fortfarande och tids nog blir de på modet igen. Klänningen har däremot skänkts vidare. Tycker att plisseringar över magen är svårt.

Idag fotar jag outfits mer i miljö men då hade jag min outfitvägg som jag fotade nästan allting framför. Den här pennkjolen från H&M använde jag tills den gick i bitar. Så stretchig och skön. Har alltid trivts i pennkjolar med stretch när jag varit gravid. Den enda gången då jag inte blir självmedveten över magen och snarare putar mer än drar in den.

Jumperfabriken var mitt favoritmärke. Hade alla möjliga sorters stickade klänningar från dem. Tycker fortfarande att de gör väldigt mycket fina kläder! Den loppade väskan använde jag mycket även i somras. Den blå kappan lever kvar men mer som konstnärsrock när jag stökar omkring.

Smycken användes inte så flitigt men när det väl skedde var det statementsmycken. Som den stora tunga metallkragen jag målat röd.

Någon slags röd omlottklänning har alltid funnits i min garderob. Men just den här är bortskänkt och ersatt med en annan. Gillar mitt hår på den här bilden! Kul med en riktigt hög knut.

Här minns jag att vi bakade bullar inför Bertils treårskalas. Sedan golvades jag av den värsta magsjukan någonsin. Var helt förstörd i flera dagar. Har aldrig upplevt något liknande varken före eller efter.

Men strunt i det för oj vad söt jag var i min fladdriga topp! Och allting hemma gick visst i pasteller. Leila och Cath Kidston var husgudarna.

Här fixade sminkösen Carro mig inför en omslagsplåtning till Amelia.

Jag vet att jag är 27 år men när jag ser den här bilden tänker jag

– Är det verkligen rimligt att ett barn ska ha barn?

Hela min uppsyn andas någonting väldigt flickigt och ganska skört.

Klänningen kom från Maria Westerlind som också var all the rage på den tiden. Finns hennes märke ens kvar idag?

Lite tuffare i favoritkjolen, leopardjacka och skinnboots med träcklack som jag fortfarande använder ibland.

Jag har alltid tyckt att jag är som finast när jag är gravid. Jag får tjockt hår, stora läppar och tappar dessutom i omfång överallt utom kring magen. Men framförallt ser jag så helig, fin och fridfull ut. Det är ju kul! Mindre kul att den finaste perioden i ens liv pågår under så få månader.

Den här klänningen finns kvar i min ägo för övrigt!

Liksom den här som jag köpte när Bertil var bebis. Fint från Lindex!

Jag körde då – och gör fortfarande – mycket på scarfs eller huckle i håret. Så skönt när man ska arbeta. Klänningen var ett lopppisfynd som tyvärr inte finns kvar längre.

Den här klänningen fick jag låna till en plåtning, från Kii som fortfarande fanns kvar i Umeå vid den här tiden. Snacka om saknad butik! Minns tyvärr inte märket men bar den till vita loppade klackskor som jag aldrig skulle bära i dag. Jo, kanske förresten. Om jag pimpade dem genom att måla om dem eller sy på något roligt?!

Älskade den här jeansjackan som jag fick av Sandra Beijer. Hon hade ett så fint designsamarbete med JC på den tiden. Bar den till något sladdrigt reafynd med magen stolt i vädret. Jackan finns kvar men passar bättre i storlek bättre på min tioåring än på mig. Conversen är dock samma som jag bär än idag.

Det här prickiga loppisfyndet bar jag hela sommarn som höggravid. Och ännu i somras bar jag den…

Det grå linnet är en fortsatt favorit i all sin enkelhet.

Så föddes då Folke. Eller Stefan Löfven som vi kallade honom – eftersom de var rätt lika i början. Här är han bara någon vecka gammal och jag är finklädd för att vi hade Marstorps Gårdsbutik öppen och då hängde jag där och prata med kunder. Drog på mig världens mjölkstockning efter den där dagen.

Kjolen är ett loppisfynd som hänger med än idag. Koftan med frukter och bär är ett designsamarbete mellan Sonia Rykiel och HM och jag använder den fortfarande.

Stretchiga omlotter var ett favoritplagg under många år. Den här kom från Indiska och jag tyckte att den var sååååå snygg. Idag tycker jag NEJ!

Klädd i Jumpefabriken från topp till tå och med ny styling av håret. Det var verkligen tvära kast stilmässigt. Och det är det ju fortfarande!

Mormors rutiga gamla skjorta och kortkort jeanskjol från American Apparel bar jag ofta. Så snygg i håret här. Men det är en frisyr som inte riktigt passar mig längre, tyvärr.

Den här outfiten är nog närmast vad jag skulle kunna ha idag. Som vardagskläder. En loppad klänning med en slängig kofta. Skönt och inte så tight och skavigt.

Typiskt outfit som jag inte skulle bära idag. Skulle framförallt styla den roligare. Det är ju liksom ingenting? Det är bara en klänning och ett par skor. Varför har jag inga smycken? Inget roligt i håret? Ingen knäpp ring eller missmatchande kavaj utanpå? Trist.

Kan se tillbaka och minnas precis varför jag köpte ett plagg. Amningsvänligt är det första som slår mig. Och det är faktiskt ganska schyst med hur den blusar sig i midjan. Lite lagom slängigt och svängigt.

Avslutar med en bild på en klänning jag designade åt Jumperfabriken. Den har fortsatt att vara en storfavorit – till exempel bar jag den på Ericas dotter Isas studentfest förra året.

Liten tvåbarnsmamma som var så fin och så duktig. Som kämpade och öste ur och ändå blev det bara mer och mer vatten i båten. Jag var knappt mammaledig alls med Folke utan fladdrade runt som en osalig ande som försökte få någonting gjort. Jag kände mig otillräcklig och nedstämd och känslan eskalerade. Precis ett år senare kraschade jag in i en utmattning som jag tio år senare fortfarande känner sviterna av. Usch. Vill bara krama om den där personen och skydda henne från allt!