2006 började jag blogga. Jag hade känt suget ett tag, läst andra bloggar och tänkt att det där kan jag göra minst lika bra. Så jag startade Underbaraclara med undertexten the kristet, fashionistiska, feministiska alternativ du älskar. Ödmjukhet var visst ingenting för mig.
Det första inlägget på bloggen handlade om en basker, det andra hade rubriken En unken armhåla. Det tredje inlägget handlar återigen om samma basker och det fjärde inlägget har ordet rexona i titeln. Det var tydligen fokus på två saker i min tidiga bloggkarriär: huvudbonader och armhålor.
En unken armhåla
Gud vad jag är trött! Kom precis hem efter en betungande arbetsdag (okej inte precis, jobbade bara fem timmar men ändå) man BLIR trött av att jobba i butik och sälja och vara trevlig…speciellt om kunderna inte är trevliga tillbaka. Eller om de envisas med att köpa beiga kläder.
Hör upp alla människor!!! Ytterst få passar i beigt. Det är sant. Jag säger det inte för att djävlas med er som är beigetokiga. Men faktiskt! Välj en annan färg när du ska köpa kläder. Om du har min hudfärg (grisskär) gör du bäst i att undvika aprikost, aprikosrosa, beige, ljusbrunt eller aprikostgult. Ta det som ett vänligt råd från en person som ser människor prova beiga kläder varje dag.
Någon hade klottrat på en vägskylt idag. Det stod ”överskatta inte betydelsen av skönhetsvård” Kan tänkas att många nojjiga människor behövde läsa det. Men lika många behöver läsa ”underskatta inte betydelsen av skönhetsvård” vill jag bara meddela. Jag har blivit placerad bredvid alltför många unkna armhålor när jag sitter på bussen, som borde lära sig uppskatta betydelsen av hygien och skönhetsvård, helt enkelt som en trevlig gest mot sina medmänniskor.
fred ut!
Bara i september det året publicerade jag 89 blogginlägg. På den tiden kunde ett inlägg vara mer som en tweet eller en post på stories. Antalet kommentarer jag fick när jag skrev var på sin höjd 2-3 stycken. Men jag bloggade oförtrutet vidare, trots att ingen läste. Ja jag blev faktiskt besatt av att blogga. Snart var jag uppe på nätterna och skrev.
Jag var usel på att fota och inget vidare på att skriva. Men kreativiteten var det sannerligen inget fel på. Jag bodde fortfarande hemma hos mamma och pappa, arbetade i stans coolaste klädbutik och fashion var vad jag levde för.
Låt mig nu bjuda på några mikroskopiska outfits. För på den tiden fick man läsa med förstoringsglas.
Det är härligt att se att jag vågade posa och leka så mycket. Att jag kände mig fri och hade kul med kroppen redan från start. Jag hann dock bara blogga i tre månader under 2006 och av dem var jag sex veckor i Indien. Dumt nog valde jag att dokumentera det på resedagboken.se istället för min egen blogg. Minns att jag skrev massor av roliga saker, men ingenting finns bevarat eftersom sajten lades ner. Där ser man faran med att lita på andras plattformar. Tyvärr har jag gått i den fällan fler gånger sedan dess.
Vad skrev jag då om på bloggen förutom mode? Jo, jag tipsade bland annat om att läsa Victoria Bennedictssons Fru Marianne. Och jag gjorde det med orden Jag tänker inte dra någon handling för er. Stäng av TVn, läs den och bli bildad. Hahaha! Roligt att jag alltid varit så mästrande.
Jag jämförde två omslag av Marie Claire, från olika epoker. Men några längre analyser bjöd jag inte på så det blev inte vidare intressant. Jag läste Jane Fondas självbiografi och tyckte att hon borde ge lite fler kloka råd till Lindsay Lohan. Jag röt ifrån över Kristallengalan och att det bara var en massa män som var nominerade. Sedan pysslade jag litegrann. Piffade ett diadem och tillverkade doftpåsar. Konstaterade att jag knappast var någon Ernst.
Nej, det var det ingen som trodde heller.
Jag bjöd på en kavalkad med mina bästa clips och skrev om att modebloggarna var trista som fokuserade på konsumtion framför kreativitet.
Och så spelade jag in ett program som sändes i P3. Hade faktiskt HELT glömt bort att detta hänt, men nu kommer minnena tillbaka. På den tiden fanns ett program som gick ut på att unga människor fick hem en inspelningsutrustning och gjorde ett avsnitt om sitt liv. Minns att jag hörde det på bussen hem från mormor och tänkte än en gång att det där kan jag göra minst lika bra. Så jag skrev till redaktionen och berättade varför just jag skulle få uppdraget.
Det blev ett program om att ha en sjuk mamma. Tror jag, men minns inte säkert för jag lyssnade aldrig. Det var liksom inte det som var grejen. Jag ville bara få vara kreativ.
Att läsa mitt arkiv från 2006 gör mig både generad, glad och stolt över tjugoåriga, hejdlösa Clara. Inget filter, inga rädslor, ingen oro över att bli missförstådd eller trampa någon på tårna. Stor tilltro till min egen förmåga (trots att den var bristande) och ett starkt driv att ta för mig av livet. En känsla jag unnar alla unga kvinnor.
Är det någon som läst bloggen så länge att de minns något av det här?
Läs mer på temat:
