Igår efter jobbet tömde vi vardagsrummet på nästan alla grejer. För nu ska det göras om! Jag har haft samma gröna tapet sedan 2014 och den är nu så täckt i skruv- och spikhål att det ser ut som om någon gått loss med en hagelbrakare.
Senaste åren har jag känt en stigande mättnad på mönstrade tapeter. Har haft det i tolv år och nu längtar jag efter enfärgat igen. Det var därför hallen fick bli gul i våras och nu ska vardagsrummet bli...ja det får ni se. Men här kommer en sneak peek från min moodboard...
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
Sedan jag började logga min mens mer noggrant är jag chockad över hur regelbundna och påtagliga mina humörsvängningar faktiskt är. Som ett urverk! I söndags mådde jag toppen, var full av tilltro och glädje till livet. Och så igår kring lunchtid började jag känna mig låg. Ofta kommer det som en röst från ingenstans som talar in i min hjärna med olika ”sanningar”.
Ingen älskar mig. Jag är egentligen en usel mamma. Jag borde inte få driva företag. Jag kan inte äga och ta hand om ett hus själv. Jag är så jävla dålig på mitt jobb. Jag är så ful. Jag kan egentligen ingenting alls. Ingen av mina vänner tycker egentligen om mig. Allting kommer gå åt helvete. Jag kommer aldrig klara av det här. Jag är för svag. Jag är för trött. Det är bara en tidsfråga tills mitt liv rasar samman...
Dessa insikter kommer som en ond röst i huvudet som viskar sanningar och psykar mig totalt. Min PMS är sällan särskilt mycket ilska. Snarare självförakt, självtvivel, oro, otillräcklighet och rädsla för att bli övergiven. Men samma dag som mensen kommer så vänder det i regel.
Att kartlägga cykeln (jag använder appen Flow) hjälper för att i alla fall bli påmind. Om att mina tankar inte kommer för att jag plötsligt ser allting klart – utan snarare för att PMS fördunklar mina sinnen. Ändå minskar vetskapen om att det är PMS bara min tro på dessa insikter med några ynka procent. Känslorna är lika starka och obehagliga ändå. Jag ÄR just sådär usel, oälskad och oduglig som jag känner mig. I alla fall i tre-fyra dagar fram tills mensen äntligen anländer och gör slut på självhatet.
Tyvärr är det väl två dagar till med denna plåga innan jag äntligen får vända uppåt igen.
Här kommer ett blogginlägg späckat med bilder från veckan som gick. Babyshower, besök på Lyckobacken, klangskålar, strandpromenader och klimp....bland mycket annat!
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
Titti lämnade en kommentar på min blogg, som fick mig att fundera."Det vore intressant att läsa dina tankar om hur man tar sig igenom livets svåra skeden (som utbrändhet eller uppbrott i relationer) och hur du hittar vägen framåt. Du delar ständigt med dig av tips på konkreta, praktiska metoder och mål – både på kort och lång sikt – som jag upplever som effektiva när livet eller arbetsuppgifterna känns övermäktiga (t.ex. Städa som Rut) men jag anar att det finns ett djupare lager i allt detta som vore fascinerande att läsa om...."
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
Min mormor åt alltid en kanelbulle till frukost och sköljde ner den med en kopp kaffe. Som en förfrukost innan den riktiga frukosten. Själv gör jag gärna likadant och inleder helst dagen med en söt bulle och koffein. Det är gott, känns tryggt och kickar igång en morgontrött människa.
Snäckor, snurror, flätor, gifflar och längder. Kär bulle har många namn. Men i grunden är alla varianter gjorda av samma sorts vetedeg, med fyllning av socker, smör och ofta kanel. Kanelbullen är sannolikt det svenskaste fikabröd vi har. Idag är det svårt att tänka sig en tid när den inte var en del av vår kultur. Men första gången kanelbullar omnämns i skrift är i norra Hallands tidning år 1867 och inte förrän på 1920-talet började man baka bullar på konditorier runtom i landet. Först på 1950-talet när ransoneringar släppte och priset på smör, socker och vetemjöl sjönk blev det populärt att baka kanelbullar i hemmet.
Nu har vår kanelbulle gått på export världen över. I till exempel USA toppas den ofta med en kladdig glasyr istället för pärlsocker och är betydligt sötare och fetare än den svenska bullen. Amerikaner verkar också uppfatta kanelbullen som en slags frukostbulle. Kanske lite märkligt för oss svenskar som mest äter bulle på kalas och som fika. Men när jag minns mormor Ruts förfrukost blir det genast mindre märkligt.
1999 fick kanelbullen en egen dag, den 4 oktober. Med åren har dagen blivit allt mer populär och det säljs omkring sju miljoner kanelbullar i Sverige just då. Och då har vi inte ens räknat in alla bullar som bakas i våra hem. Svenskarna är erkänt flitiga och skickliga hemmabagare. Färdiga kakmixer som är populära i andra länder har aldrig riktig slagit igenom här. Kanske kan vi tacka kanelbullen för det? För de är egentligen ganska krångliga att baka. I alla fall jämfört med bakverk som kladdkakor, chokladbollar och smulpajer. Jästbröd tar tid och kräver dessutom noggrant mätta mått och temperaturer. Men tack vare kanelbullens popularitet är svensken så illa tvungen att lära sig baka med jäst. Och säg den svensk som inte rullat kanelbullar på hemkunskapen åtminstone en gång under skolåren? Själv dubblar jag alltid degen när jag väl bakar vetebröd. Det är jäsningen och all väntan som tar tid. Bakar jag väl bullar kan jag lika gärna göra många!
(Den här texten är hämtad ur Claras Kakbok)
Om du är baksugen idag på Kanelbullens dag kan jag varmt rekommendera mina goda vaniljknutar)
Jag är dålig på att resa. Eller rättare sagt är jag dålig på övergångarna mellan hemma och borta. För mig kostar det på så mycket och tar alltid lång tid att landa när jag väl kommer hem igen. Här är strategierna jag hittat för att snabbare komma till rätta....
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
Nu är vi framme vid 2008 på bloggen. Ett omvälvande år där fyra livsavgörande saker inträffade.
25 januari dör mamma i en sjukhussäng i Umeå. Femtiotvå år gammal, fem år efter att hon först fått bröstcancer. Tre år efter återfallet. Dagen efter hennes död skrev jag:
Det är morgon och jag har precis vaknat. Ute är det så oändligt vackert med all snö och solen som glittrar. Jag kan inte förstå att solen går upp fast min mamma är död. Att människor bara lever vidare när min mamma inte kan göra det. Sorgen är förunderlig och vacker och jag bär på den. Som ett stort tomrum håller jag den mellan mina händer.
Efter att mamma dött kom en lång, lång period av sorg. Men märkligt nog också viss lättnad. Det oundvikliga hade slutligen skett. Och istället för att hela tiden sakna henne, ha dåligt samvete när jag inte var med henne och ständigt undra hur hon mådde. Så var hon med mig i hjärtat, jämt.
21 april. Första dagen på jobbet. Istället för att söka till Strömbäcks journalistutbildning som var min plan, blev jag värvad till lokaltidningen. De ville ha trafiken från min blogg till sin sajt, men att ge mig betalt bara för att blogga var lite väl sjukt. Så då då fick jag istället anställning som familjeredaktör. Jag minns att jag förhandlade mig till 25 000 kronor i lön och sedan mötte upp Elina på stadsbiblioteket och vi hoppade och skrek rakt ut. Jag var rik!
Jag flyttade bloggen till VF och började för tidningens räkning intervjua jubilarer och allehanda lokalbor som hade något mysigt eller hjärtknipande att berätta. Jag hade ingen aning om vad jag höll på med riktigt, men det var en utmärkt skola för mig. Och snart fick jag ett eget segment i tidningen – Claras helg – som mer reflekterade bloggens innehåll. Där gjorde jag recept, hemma hos-reportage, pysslade och skapade. Plötsligt kunde mitt arbete få ta tid och vara av högre kvalité. Jag fick dessutom en bättre kamera av tidningen, vilket höjde nivån drastiskt. Jag började ana att jag på sikt kanske skulle kunna leva på det här…
13 september. Vi gifter oss i Backenkyrkan i Umeå med släkt och vänner närvarande. Det kändes viktigt att sorgeåret 2008 inte bara skulle bli ihågkommet för det fruktansvärda. Utan också för att livet gick vidare och att vi firade kärleken. Att gifta mig ung och tidigt starta familj var en direkt konsekvens av att mamma dog. Vem vet hur länge man får leva? Bäst att börja med det man helst av allt vill göra. Och jag visste att jag ville leva med Jakob och skaffa barn.
24 december. Första julen utan mamma. Vi klarar inte av att fira som vi alltid brukat göra, hemma hos mormor och morfar. Istället firade vi i farmors gamla hus i Glommersträsk. Med min farbror Lars, faster Inger och hennes man Ulf. Det blev en av de finaste jularna någonsin. Vi pratade minnen, gick på julgudstjänst och tittade på gamla hemvideofilmer som Ulf hade gjort. Då grät jag med polotröjan uppdragen för ansiktet. Vi pratade också om ett hus jag och Jakob varit och kollat på. Ett litet ruckligt putshus från trettiotalet, i en by fem mil utanför Umeå. En by som ingen av de närvarande hade hört talas om tidigare. Min farbror uppmuntrade oss.
-200 000 kronor? Det får ni ju inget annat hus för!
I måndags stannade jag på Förlagssystem i Falun och signerade alla förbeställda ex av min bok. Börjar få in snitsen nu och är riktigt snabb. Dessutom får jag alltid så bra hjälp av personalen att packa och lasta böckerna så att jag bara kan fokusera på skrivandet av själva signaturen. Öppnar inte ens böckerna själv, för då hade det tagit för lång tid. Bara sätter dit min krumelur och är glad att Clara är så lättskrivet med skrivstil.
Det här var första gången jag fick se boken eftersom jag fram tills nu bara haft en dummy av den. Bläddrade med både skräck och förtjusning. Tänk om något blivit fel, trots alla korrvändor? Tänk om det inte skulle känna så roligt som jag föreställt mig eller om jag inte skulle vara så stolt som jag vill vara? Men närå, det var ingen fara på taket för jag kände mig supernöjd. Snart börjar den dimpa ner i brevlådorna hemma hos alla er som förbeställt. Hoppas ni också ska tycka om den!
Veckans poddavsnitt spelades in i baksätet på min bil, från parkeringen utanför Strand. Malin har läst Måns Zelmerlövs nya bok och delar med sig av minnesvärda bitar. Jag har fått en insikt om mitt psykiska mående. Varför jag är så mörk och gråter jämt?
Det handlar om vad som händer bakom kulisserna på Skavlaninspelningen. Någon blev tillplattad. Någon var indie. Men vad gjorde Laleh egentligen?
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
