Igår fick jag syn på en person jag inte träffat på drygt tio år. Men som för tio år sedan gav mig ett trauma som blev en utlösande faktor i min utmattning. Nu fick jag syn på personen i en bilkö. Instinktivt tittade jag bort, kände obehag i hela kroppen och ville fly från platsen. Men det envisa rödljuset drog ut på tiden och jag fick sitta kvar. Jag tittade tillbaka igen och försökte vänja blicken vid den här människan. Betrakta den utan ångestpåslag. Hen såg inte åt mitt håll så jag hade möjligheten att göra det ostörd.

Äntligen slog det om och blev grönt och vi åkte åt två olika håll. Men på den här stunden i bilkön hann jag bli påmind om något viktigt, nämligen att be för mina fiender. Jesus uppmanar uttryckligen till det i Bergspredikan: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er” (Matteus 5:44).

Det mest kraftfulla när jag är rädd, tycker illa om någon eller känner mig utsatt – det är att be för personen. Uppriktigt och med hjärta be för deras liv.

För mig är det som att bönen blir ett omedelbart skydd mellan mig och den människan. Jag påminns om Guds kraft och beskydd över mig. Jag påminns också om att den här personen är precis lika älskad av Gud som jag är. När jag ser på den med Gudsblicken får den rätt proportioner och blir ofarlig. Att få låna Guds ögon gör mig trygg.

Man behöver inte ha förlåtit någon för att be för den. Men att be för någon kan hjälpa en att förlåta eller komma till freds med vad den har gjort. Aldrig känner jag Guds beskydd så starkt som när jag ber för andra. Någon må avsky mig och glädjas när det går mig illa. Men jag gör motsatsen tillbaka – och det är vad som bevarar mitt hjärta.

-Det är som trolleri! är orden på tungan när jag ska beskriva hur ögonblicklig och effektiv bönen är.

Men så är det förstås inte. Det är inte trolleri. Det är helt enkelt tron som förändrar mitt hjärta.