19 september, 2020

Hej Frida Hammar – illustratör, mönsterformgivare och serieteckare verksam i Umeå. Det är ju du som har gjort de otrooooliga illustrationerna till min nya blogg. Dessutom är du upphovskvinnan till En Underbar Pods snygga logga. Vad tänkte du när jag bad dig om hjälp med bloggen?

Det är första gången som jag illustrerar för en så stor blogg som din, så det har varit lite pirrigt. Men eftersom vi jobbat ihop förut så kände jag mig trygg i att det skulle finnas en bra dialog att bygga arbetet på. För mig är det avgörande för att våga visa tankar och ofärdigt arbetet och under processen tillsammans få leta sig fram till det bloggen står för.

Du hade själv en del tankar om hur bloggen skulle kunna se ut?

Ja, vi utgick först från det du ville bevara – som vissa färger och själva textloggan. Sedan pratade vi mycket kring vem du var förr, hur bloggen förändrats under åren och hur du nu ser på framtiden. Färgerna har fått reflektera dessa tankar och bloggen har nu ett lite mognare uttryck. Min intention har varit att visa upp din jävlaranamma-personlighet men samtidigt behålla din känsla för estetik och kreativitet.

Det låter roligt men svårt?

Största utmaningen med att illustrera är alltid densamma för mig. Hur kommunicerar jag “rätt” känsla i illustrationen? Hur visualiserar jag allt vad bloggen står för? Svårigheten ligger inte så mycket att få det någorlunda likt utan att fånga din personlighet och gestalta din och bloggens attityd.

Och det gjorde du den med den äran! Berätta om hur du arbetat fram slutresultatet?

Jag startade processen små snabba teckningar som vi kunde prata kring. Sedan har jag arbetat med gouache (som är likt akvarell) och färgpennor. Bearbetningen av bilderna har jag sedan gjort digitalt. Och de små animationerna som man kan se utanför ditt köksfönster är gif:ar som jag animerat direkt i Photoshop. Vissa delar i bloggen är helt digitalt tecknade medan andra är analogt gjorda, en salig blandning av allt helt enkelt!

Tack Frida för ditt fina arbete med bloggen <3

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
18 september, 2020

För nästan på dagen fjorton år sedan startade jag en blogg hemma från mitt flickrum. Efter lite funderingar på Raraclara eller Baraclara eller Clarasatmara (!) döpte jag den till Underbaraclara.

Att jag började blogga är någonting jag ofta tänker på med tacksamhet. Att uttrycka mig i skrift har jag gjort hela livet i mina dagböcker. Men att också bli läst och få respons. Det var berusande. ÄR berusande. Och att fota, tänka ut roliga vinklar och oväntade uppslag och försöka överraska och inspirera dig som läser. Det är bland det härligaste jag vet. Är så glad att jag har den här platsen.

För nästan på dagen fyra år sedan flyttade jag hem min blogg permanent efter diverse svängar på andra plattformar. Bloggplattformar är bra för de hjälper en att driva trafik och erbjuder en trygg inkomst. Men jag vill inte ligga på någon standardiserad plattform och behöva ha fula programatiska annonser med alltifrån vin till flygbolag. Dessutom vill jag kunna visa på variationen i mitt innehåll och det kan man inte göra där. Jag vill att min blogg ska vara sitt eget lilla universum – inte en del i någon annans. Så för fyra år sedan tog jag in Erica som webbredaktör (med en tidigare karriär som producent och programledare på Sveriges radio) och en del i hennes uppdrag var att genom widgets och puffar kunna lyfta och återaktivera gammalt fint arkivmaterial. En annan minst lika viktigt roll var att vara mitt bollplank och någon som såg på det jag gör utifrån. Bloggande är så ensamt.

På dessa fyra år som gått har jag (mycket med Ericas hjälp) vridit bloggen från en position där jag kände mig ganska begränsad och inte sällan utsatt. Till att känna mig fri, glad och mycket mer som mig själv. De tråkiga kommentarerna har nästan smält bort helt och nu är det högt i tak med mycket syre. Och jag kan ärligt säga att den här hösten har jag precis samma bloggpepp som jag hade när jag började för fjorton år sedan och kunde stiga upp mitt i natten bara för att jag ville skriva. Och bloggen har till min enorma glädje heller aldrig varit mer välbesökt än nu!

Men nu är det 2020 och det är dags att skruva ytterligare lite på formatet. Widgetarna är kvar – men formen är lite annorlunda. Bannern är inte längre ett anonymt ansikte på en flicka på en stor gård (har älskat den bannern men ni fattar). Nu är det mer Hejpådejdu jag viker inte med blicken. Sån som jag är.

Hela arkivet är omsorterat och omkategoriserat. Istället för 40 spretiga kategorier har jag 12. Du kan söka i innehållsarkiv och kalenderarkiv – ja hela mitt arkiv finns aptitligt presenterat. Sökfunktionen är uppdaterad. Recepten är omarbetade för att vara enklare och mer pedagogiska. Poddens arkiv är komplett och jag har en Överraska Mig-knapp i menyn. Som genererar fram de där mest udda gamla pärlorna som finns i mitt arkiv. Sånt som gör mig fnissig eller kräver en skämskudde. Och så finns det massa andra små saker och funktioner som du som följer mig kommer upptäcka med tiden.

Jag har gått från att vilja diversifiera och testa tusen olika saker till att vilja specialisera. Bli bättre på hantverket. Lägga mer tid och kärlek på den här platsen än jag någonsin gjort tidigare. Hoppas du vill följa med mig in i 2020-talet!

Och så vill jag säga TACK till otroliga illustratören Frida Hammar som hjälpt mig med bloggens nya utseende. TACK till Erica Dahlgren som med kritiska och intresserade ögon granskat och kommit med feeback. Och så Josef på Krokodil som så proffsigt byggt och genomfört transformationen.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
16 september, 2020

Här är en samling bilder på sånt som hänt sista tiden

En dag var jag bjuden på fika hos min vän Frida nere på byn. Smet in altanvägen. Hon har en sån drömmig veranda att det inte är riktigt klokt

Som vanligt blir man bortskämd med massa gott

Och saknar vett att äta lagom

Sånt himla mys! Stannade tills dagen övergick i kväll och vi pratade nonstop.

Jag har varit i blåbärsskogen också. Behövs mycket blåbär för att fylla husbehovet. Hade dock Gärtrud med mig som sällskap så det gick fint. Hon plockar bortemot tjugofem liter på tio minuter om man ska tro henne själv.

Efter rensning kommer paketering

Jag är inte petnoga. Ett och annat lingon får hänga med i påsen.

Vi har haft matlag också. Och det har demonstrerats rationella sätt att stryka bordsdukar på!

Medan männen blir mer och mer uppklädda går utvecklingskurva i rakt motsatt riktning för morsorna. Snart är vi nere på långkalsonger och ullunderställ och har inte någon som helst ork att göra något åt det.

Ulrika hade fixat en supergod Palak Paneer

Ylvis satt i högsätet

Vi diskuterade och jämförde sjukhusblessyrer – alltså blessyrer uppkomna efter allt för flitiga besök på sjukhus.

Storbarnen fick eget bord. Vi ryms knappt ihop längre.

Måste göra det här till middag snart. Nu när vi har så mycket spenat på åkern som håller på att gå i blom.

En annan sak jag gjort är att fortsätta tvätta och ta rätt på fårullen. Har mycket som ska rengöras och snart klipper vi fåren igen och då ska jag ta rätt på ännu mer. Förhoppningsvis lite finare ull som inte är riktigt lika full i bös som när fåren legat i spån en hel vinter.

Ullen som legat i blöt i ett dygn i olika kalla vattenbad skulle försiktigt tvättas i så hett vatten att jag knappt kunde stoppa ner fingrarna.

Använde plastbacken som durkslag att trycka ut vätskan i.

Sedan byggde jag en torkställning i trädgården av två bänkar, lite tegelstenar och en spetsgardin. Man tager vad an haver.

Ja, det var några mysiga septembersysslor, det!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
15 september, 2020

I Ericas stuga. Middagen puttrar på spisen och vi sitter på varsin sida om det gamla slagbordet. Hon klipper säsongens första poddavsnitt som vi spelade in idag. Ljudet läcker genom lurarna och jag hukar nästan när jag hör min egen röst. Vänjer mig aldrig vid den inspelad.

Medan Erica redigerar svarar jag på mail och planerar resten av jobbveckan. Strax middag i dunklet på glasverandan. Tre tända ljus och varsin stor skål med pasta och sås.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
14 september, 2020

Nu ska ni få träffa stjärnorna i mitt kök! De där riktiga hjältarna jag inte vill vara utan och som gör matlagningen till en så mycket härligare upplevelse. Jag presenterar dem helt utan inbördes ordning såklart. Så att ingen kränkt kniv eller svartsjukt zestjärn förklarar krig och kapar fingrarna på mig.

Japansk skalare och Japansk mandolin

Min japanska mandolin. Den här köpte min syster Anna till mig när hon bodde i Tokyo en vinter. Sylvas och alldeles underbar. De olika bladen kan skiva råvaror på många olika sätt och fasoner men mitt vanligaste är bara att använda den precis så här. För att på nolltid förvandla gurka till flortunna skivor eller göra prydliga äppelringar att torka. Eller hyvla chips av potatis eller få lökringar tunna som psalmbokspapper.

Min japanska skalare. Vet inte om den egentligen är särskilt japansk men eftersom även den är en present från Tokyo så kallar jag den så varje gång jag vrålar till familjen -VEM HAR HAFT MIN JAPANSKA SKALARE NU IGEN DÅ?!!! Svaret är alltid jag själv och att jag lagt tillbaka den i fel låda. Skalaren har också olika löstagbara blad man enkelt kan byta ut för att få olika skäreffekter. Men helst använder jag den till att skala morötter med. Och sedan bara fortsätta och fortsätta att skala tills det blir tunna platta morotssträngar att ringla ner i salladen. Eller soppan. Eller så hyvlar jag squash som tillbehör till laxen istället för potatis.

Globalknivarna. Jag har fem och den största fick jag i bröllopspresent av min syster (börjar ni ana ett tema här?) och sedan har jag byggt på allt eftersom. Mest gillar jag faktiskt de två små knivarna till frukt och sånt där. De kan också barnen använda till matlagning (under visst överinseende från vuxen) och JO de är sylvassa men det är betydligt större risk att skära sig på en slö kniv än en vass. När dessa knivar är nyslipade glider de igenom tomatskalet som om det var av smör. Man behöver inte ta i alls och risken för att skära sig är minimal.

Zestjärnet. Ett microplanejärn för att riva vitlök, citronzest, ingefära, muskot eller parmesan till pastan på. Det är ett måste! Använder vid ungefär varje måltid.

Skärbrädan. Jag har ett gäng olika som jag gillar men den här tjocka i trä är extra härliga att arbeta på. Den har en bra tyngd och ska barnen hjälpa till att laga mat lägger jag en fuktig trasa under så ligger den blickstill.

Gjutjärnsgrytan i blå emalj. Den här blå grytan från IKEA köpte vi typ för tio år sedan men jag blir fortfarande chockad av hur snyggt det ser ut när den står på bordet med någon härlig gryta eller soppa i. Blått är en utmärkt komplementfärg till all mat – tänk bara hur snyggt det är med blått porslin!

Den mellanstora Kockumkastrullen. En perfekt storlek på kastrull för morgongröten till barnen, potatiskoket, pastalunchen för två eller en rejäl laddning varm choklad till utflykten. Bränner inte i botten i första taget och är dessutom fin att ställa fram på bordet. Stort plus för rejält lock som inte glider av.

Mitt stora gröna durkslag. Ett loppat fynd som är så fint i färgen och som och rymmer hur mycket som helst!

Ja. Det var mina hjältar i köket, det!

Något jag saknar då? Jo, en pepparkvarn. Jag äger alltså inte ens en pepparkvarn utan maler med den fula plastkvarnen som svartpepparn kommer i från affären? Sjukt trist. Jag ska slå till när jag hittar någon fin på loppis nästa gång. Så att den får inta sin rättmätiga plats på matbordet.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
14 september, 2020

Vardagsmorgon med klarblå himmel. Kall, hög luft. Packar ner Ulf i min lådcykel. Ska till handelsboden och göra inköp för ett storbak. Ulf med sin grå ullkofta och den tjocka filten kring benen. Jag rullar nästan utan att trampa, hela vägen bort till affären. Två kilometer. Mest bara nedför. Fast först stannar jag till utan för min assistent Charlottes hus – hon bor i närheten av mig. Hennes dotter är ute och leker i trädgården och jag blir stående en stund och pratar med henne. Ger henne en bunt med kvitton och fakturor att lämna till mamma innan jag hojar vidare igen. Väl nere på affären får Ulf strosa runt själv. Klämmer och pekar på allting i golvhöjd. Försvinner in på kontoret innan jag ens har hunnit märka det. Vi är enda kunderna i butiken och handlingen får ta sin tid. När jag betalat blir jag stående en lång stund och pratar i kassan. Om älgjakten och det vackra höstvädret. Alltid kan man byta några ord med någon.

Jag fyller lådcykeln med en enorm säck grillkol, toapapper, vetemjöl och mjölk. Ulf syns knappt bakom alltihop. Han sitter så nöjd i lådan och sjunger. Med sin gräsliga Babblarna-hjälm som trycker fram bullkinderna ännu mer. Jag trampar igång cykeln och svänger förbi min kompis, med en tidning jag lovat att lämna till henne. Hon är på jobbet så jag lägger den på farstubron. Byter några ord med hennes granntant. Sedan iväg igen. Jag glider förbi några äldre damer. Samma som jag alltid träffar när jag går mina promenader. De står en bit ifrån varandra men gestikulerar med sina stavar. Jag hojtar något om att det är härligt väder. Och sedan hälsar jag på paret som precis fått en bebis och är ute och fingår med vagnen.

Den långa rakan bort till Marstorp är seg. Jag trampar starkt i motvinden. Där står någon med ändan i vädret och gräver i en rabatt. Och på verandan i huset bredvid sitter en mammaledig och fikar. Så glider jag upp på gården. Hoppar av lådcykeln. Jakob och Albin i sina blåställ skruvar med någonting på traktorn. Jag går ner på åkern och drar upp ett knippe morötter jag behöver till middagen. Sedan trampar jag igång lådcykeln igen och hojar hem.

Om någon trodde att landsbygden automatiskt var samma sak som ensamhet och isolering. Så hade den fel. Jag känner mig mer inkluderad och sedd här än jag gör någon annanstans. Och det här pandemihalvåret när vi spenderat nästan ALL tid i byn känns det ännu starkare. Varför ska jag någonsin åka härifrån när den här platsen sjuder av liv och verksamhet?

Varje dag vi inte är här hemma på byn känns bortkastad.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
13 september, 2020

Två barn söndagsbadade av tre möjliga. Läxläsning för den stora. Bokläsning hos pappan för den minsta. Han ska alltid ha en bok i famnen som en snutte som aldrig får läsas och en annan bok som pappa ska läsa högt ur för honom.

Trött pappa som byggt på bastun sedan 06.45 på morgonen. Inte fullt så trött mamma som sitter otålig i träningskläder och väntar på att få gå ut. En sväng runt byn. Samla lite energi i kroppen inför kommande arbetsvecka.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
12 september, 2020

Vad är det med vissa mornar? Istället för att rent mentalt vakna på markplan har jag under natten – utan att något särskilt har hänt – rasat ner i en källare. Jag vet det direkt jag slår upp ögonen. Den här dagen kommer i bästa fall inledas med att jag tar tag i den mödosamma vandringen upp för källartrappen. En massa trappsteg för att ens nå till något slags neutralt markplan (till högre höjder är orimligt att sträva). Men i värsta fall blir jag kvar där nere till kvällen,

Det är svårt att förutse dessa dagar. Jag kan ha mått hur bra som helst dagen innan. Igår var till exempel en alldeles utmärkt dag för mig. Ingenting skvallrade om att lördagens källarmörker väntade. Ibland beror det på att det är dagen innan mensen. Ibland är det bara livet och det är det mest frustrerande av allt. Att inte ha något att skylla på.

Men även när det inte finns någon syndabock att beskylla har jag ändå identifierat vissa riskfaktorer för att en dag i källaren ska fortsätta just så. Den ena riskfaktorn är om jag börjar morgonen med en massa slösurfande på mobilen. Som bara förstärker känslan av att vara inåtvänd och overksam och ja – helt enkelt olustig. Sedan tillstöter ofta en kombination av att vara sugen på att göra många olika saker, men väldigt trött och oförmögen att bestämma sig eller göra slag i någon av dem. Bara se hindren. Det hade varit kul att baka men köket är ju så äcklig. Jag hade velat möblera om i sovrummet men först måste all tvätt vikas...

Att inte klä på mig ordentligt är också en stark riskfaktor. Har jag inte borstat tänderna, kammat håret och tagit på ny deodorant är startsträckan orimligt lång för att göra någonting som helst som kan ge mig energi.

Att vara uppe i barnen direkt från morgonen, utan möjlighet till lite andrum och space. Det är också svårt när jag är låg. Då brukar jag försöka sikta på den tidpunkt när storbarnen leker på sitt rum och Ulf sover middag. Då kan jag om jag har tur lyckas få fotfäste och börja den mentala stigningen. Idag var det precis så. Ulf sov och jag kunde åka iväg och köpa målarfärg. Fyrtio minuter ensam i bil gjorde susen. Inte för att jag blev pigg eller så. Men jag tog i alla fall ihop mig själv så pass att jag orkade torka diskbänken, fördela lördagsgodiset, damma bordsduken och koka en god kopp kaffe när jag kom hem.

Att inte ha något socialt inplanerat är också dåligt sådana här dagar. Och när jag är låg då tror jag att det sociala kommer göra det jobbigare. Så då kan det hända att jag avbokar. KATASTROF! För det är ju precis tvärtom. Väntar jag besök blir jag tvungen att puffa igång mig själv och det leder i regel till att humöret lyfts. Och när gästen sedan tittar förbi och jag får det där sociala samspelet – ja då kan jag rentav börja må riktigt bra. En snäll piska i form av en vän som kommer på besök och inte ska behöva sitta vid ett kladdigt matbord. Det kan faktiskt hjälpa för att orka mig upp ur källaren. För upp vill jag ju! Jag har inte alls någon lust att sitta i min fåtölj en hel dag och glo och vara för trött för allt som jag tycker är härligt. Som att baka, pyssla eller vara i trädgården. Jag hatar när orken inte räcker till mer än att passa upp på barnens alla behov (och som de hopar sig så fort de anar minsta svaghet hos mamman).

Men det viktigaste med dagar som dessa är ändå att känna acceptansen för måendet. Jag måste respektera min mentala källare – för det betyder ju något att jag har rasat ner i den. Vare sig det är hormoner, virus, dålig nattsömn eller konstiga drömmar som orsakat det. Och att bara ångvälta över känslan – det tror jag är en väg som leder rakt in i väggen.

Jag är glad om jag lyckas med att inte göra den här dagen värre än den är. Hittar jag lusten att göra något mer än det nödvändigaste för mig och min familj ska jag försöka genomföra det. Men inte genom press eller ångvältande. Imorgon är en annan dag. Då jag kanske vaknar på markplan igen.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
10 september, 2020

Såg ni på Bumbibjörnarna när ni var små? Det gjorde jag såklart och kan sjunga ledmotivet om man så väcker mig i sömnen. Därför var jag ju bara tvungen att testa att göra Bumbibärssaft på mina Häggmispelbär. Saskatoon som bären heter på engelska är just de bär som Bumbibjörnarna äter för att få sina krafter.

Bären från Bärhäggmispel smakar gott, men på grund av deras likhet med blåbär och svartvinbär kan man nästan tycka att de smakar “fel”. Eftersom smaken är helt annorlunda.

Värmer man bären får de en mandelaktig smak med en ton av äpple. Och så försvinner nästan all syra – därför får man tillsatta det i efterhand för en frisk och god smak. Det gäller så väl till sylt som saft.

Har du inga egna buskar finns de inte sällan planterade i offentliga trädgårdar och parker och då kan du ju plocka lite 😉

Jag har själv precis plockat in mina sista häggmispelbär från busken. Men det märks knappt att jag plockat alls för de ger så stor skörd. Fåglarna ska få resten.

Jag brukar ha ett större mått i fickan eller bältet när jag plockar så har jag båda händerna fria och allt går snabbare.

Vi har fyrtio meter Bärhäggmispelhäck så det blir en hel del bär. Förra året gjorde jag smulpajer på det mesta och några laddningar sylt såklart.

Jag har tyvärr inget exakt mått på min Bumbisaft. Jag gör i regel inte saft efter recept. Jag fyllde bara saftmajan med vatten, la de sköljda bären ovanpå och sockrade rejält. Sedan lät jag dem ångas och öste bären med den heta vätskan några varv, för att snabba på processen. När bären ångat färdigt avslutade med att hälla ner någon deciliter citronjuice i den färdiga saften och smakade av innan den buteljerades på varma, rena flaskor som legat i ugnen på 100 grader.

Bumbisaften har en kraftig smak som påminner mer om juice. Supergod som måltidsdryck och säkerligen till att blanda drinkar med! Några magiska krafter har jag ännu inte märkt av. Mer än att jag studsar fram genom sagorna och ni får följa med.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest

Sök på underbaraclaras.se