Har ni tänkt på att det aldrig finns några andra fordon i bilreklamerna? Bilen är alltid ute och kör själv på vägarna. Bränner genom en tom storstad, slingrar fram genom ett bergsmassiv, kör över en åker där säden böljar i vinddraget. Men för de allra flesta innebär ju bilåkande att stå still vid rödljus, irritera sig på folk som inte respekterar högerregeln, förgäves leta parkeringar och försöka hinna köra om lastbilar innan vägen blir enfilig igen. Kanske därför jag älskar att köra bil? För att bilkörande på landsbygden mest ÄR som i bilreklamen?! Man möter knappt någon trafik, behöver inte köra om eller störa sig på folk som bryter mot reglerna. Och så är det vackert som tusan. Men tänk på om vi kunde förskjuta bilnormen genom att porträttera bilägande i stan som lite mer sanningsenligt? Visa allt det där pissjobbiga med att köra själv istället för att åka kollektivt. För det är ju först och främst den typen av bilkörande som måste minska. Bland de som faktiskt KAN låta bilen stå för att det finns alternativa sätt att resa på.

Idag vräker snön ner från himlen och jag som lovade barnen att vi skulle börja cykla till skolan efter påsk. Men det var ju en sådan vårig påskvecka så jag trodde garanterat att det skulle gå!

Lovet är slut och trots att alla planer blev ändrade och inställda blev det en riktigt fin vecka här hemma. Med vårväder, trädgårdspåtande och omtapetsering. Här är lite sånt vi gjort under vårt påsklov

Bertil har fastnat för korsord så nu löser vi tillsammans. En sån mysig syssla att göra ihop – jag minns att det var pappa som lärde mig tänket när jag var liten. Han visade mig i mormors Allers och Hemmets. Och nu sitter jag med samma tidningar med min egen son.

Fast här löste Bertil och Ada korsord ihop. Medan Essa höll dem sällskap under bordet

Jag har bakat frukostfrallor

Strandade valar

Och långätit frukost i lugn och ro

Matlagshundarna har bekantat sig med varandra. Ja Essa och Popsy är ju redan bästisar men nu har Stina och Emils rescue dog Senja kommit. De är så fina ihop alla tre! Funderar bara på hur det ska gå när vi ska åka och bada tillsammans i sommar? Med fyra storbarn, två småbarn och tre unghundar! Blir spännande.

Vi har ägnat oss åt att ta täta tupplurar. Små så väl som stora…

…familjemedlemmar

Vi hade en matlagsdag också. En hel dag när vi typ bara umgicks med matlaget. En av aktiviteterna var att bada isvak. Alla närvarande utom bebisarna hoppade i plurret.

Albin pekade ut platsen där Jakob skulle gå ner

Essa övervägde att hoppa i och rädda husse

Vi har också ätit våfflor i stora lass. Man måste fylla på med energi när man ska lära sig cykla. Folke kunde i princip förra sommaren men med så långa vintrar som vi har kan man hinna glömma. Nu har han lärt sig och vi har varit ute och cyklat tillsammans och skvätt ner oss med lervatten från grusvägen.

Jag har bakat ännu mer bröd.

Och städat bort allt gammalt julpynt och bröt från farstubron

Vi firade såklart påsk också. Men det har jag ju redan bloggat om

Jag har tömt och tapetserat om Folkes rum och det blev såååå fint! Det här är alltså förebilden om någon hann bli orolig.

Men det ABSOLUT bästa av allt på påsklovet? Det var att gammor nu är färdigvaccinerad och kunde komma och hälsa på.

Gammor Elsa som brukat vara här varje vecka och sova över har inte kunnat komma och hälsa på ordentligt på över ett år. Vi firade med skumpa och god mat!

Och Elsas goda bullar som vi också saknat mycket

Mmmm vilken lycka!

Påsklovet avslutades med att vi firade Ulfs namnsdag. Jakob höll parallellt på att flytspackla vårt källargolv så han kom till bordet i arbetsoverall. Som vanligt blandas högt och låg, fint, fult rörigt och tryggt på en och samma gång här hemma.

Tack för ett fantastiskt påsklov vill jag säga – men vet inte riktigt till vem jag riktar det tacket. Men så fint att veta att nästa långa ledighet att se fram emot blir sommarlovet!

Det finns ett ordspråk som lyder “Vill du få någonting gjort – be en upptagen människa”. Det stämmer ganska bra. För så gör ju stressade människor – adderar ännu mer till mixen.

Har du någon gång haft en pisstressig dag med andan i halsen när du inte fattat hur du ska lösa en enda uppgift? Och så läser du ett mail med en förfrågan eller så kommer någon förbi ditt skrivbord och ber dig att lösa ännu ett problem? Och du säger utan att tveka ja trots att det går emot allt förstånd och logik. Och på något konstigt sätt känns det ändå lite rätt inuti?

Det tänkte jag på när jag hörde den här nyheten från Vetenskapsradion (lyssna här – klippet är bara någon minut långt). Den handlar om att de allra flesta människor som ställs inför ett problem satsar på att försöka lägga till saker istället för att fundera på vad som kan tas bort. Och det verkar vara en slags mental genväg för problemlösning som ofta leder till att vi fattar irrationella beslut.

Jag tänker att det måste vara det som händer i hjärnan när man är fruktansvärt upptagen och samtidigt åtar sig att göra ännu mer? Och så tänker jag på att stressade människor ganska ofta faktiskt är sin egen stressmotor. Utan att inse det eller vilja ta något ansvar för sin egen del i stressen. Har man ett högt tempo, jobbar hårt och springer snabbt – då kommer ju alla bollar man kastat iväg tillbaka lika snabbt. Som en studsboll som sulats stenhårt i asfalten. Jämfört med en som man bara tappar lite försiktigt. Om man hela tiden svarar med vändande post, ringer tillbaka direkt och återkopplar med besked – ja då kommer ju följdfrågor och mer jobb i retur. Dessutom kan stressade människor ofta missta en öppen fråga som en fråga riktad direkt till dem. Och svarar omedelbart ja. Vilket både ger merjobb och omöjliggör för någon annan att kliva in och axla ansvar.

Det knäppa är bara att det här snabba beteendet är något vi lärt oss att premiera – ja rentav beundra i arbetslivet. Jag hör ofta måtton som Gör det fort och få det gjort. Hellre snabbt än bra. Det är viktigt att ha ett agilt förhållningssätt! Och när man är uppstressad och överhopad av arbete så känns det onekligen som att man får mycket gjort när man håller på så här. Men vad av verklig kvalitet kan man egentligen bocka av?

Självklart finns det situationer, arbetsplatser och perioder då vi inte har något val. Då externa faktorer ÄR stressmotorn i ens liv. Men då är det ju ännu viktigare att förstå att man också har en egen stressmotor. Och att man är skyldig sig själv att inte gasa ännu mer.

Det faktum att jag ofta är min egen stressmotor – och att jag väljer att addera istället för att ta bort när jag löser problem. Det är något jag jobbar aktivt på att förändra. Jag har inte hunnit så långt i processen ännu. Men insikterna har kommit i takt med att jag sänkt mitt arbetstempo och jobbar på 75 procent av min förmåga istället för 100. För när jag gör det märker jag att jag hinner tänka över en förfrågan så att jag svarar rätt sak. Jag funderar någon dag extra över formuleringarna i ett mail – och slipper jag få det i retur med massa missförstånd. Jag upptäcker också varningstecken och potentiella faror att parera. Och viktigast av allt – jag hinner märka vilken hög arbetsbelastning jag har. Alltså på riktigt märka det (inte bara sucka att jag är såå stressad) och sedan agera på ett sätt som bromsar min inre stressmotor istället för att gasa upp den.