Igår fick jag syn på en person jag inte träffat på drygt tio år. Men som för tio år sedan gav mig ett trauma som blev en utlösande faktor i min utmattning. Nu fick jag syn på personen i en bilkö. Instinktivt tittade jag bort, kände obehag i hela kroppen och ville fly från platsen. Men det envisa rödljuset drog ut på tiden och jag fick sitta kvar. Jag tittade tillbaka igen och försökte vänja blicken vid den här människan. Betrakta den utan ångestpåslag. Hen såg inte åt mitt håll så jag hade möjligheten att göra det ostörd.
Äntligen slog det om och blev grönt och vi åkte åt två olika håll. Men på den här stunden i bilkön hann jag bli påmind om något viktigt, nämligen att be för mina fiender. Jesus uppmanar uttryckligen till det i Bergspredikan: ”Älska era fiender och be för dem som förföljer er” (Matteus 5:44).
Det mest kraftfulla när jag är rädd, tycker illa om någon eller känner mig utsatt – det är att be för personen. Uppriktigt och med hjärta be för deras liv.
För mig är det som att bönen blir ett omedelbart skydd mellan mig och den människan. Jag påminns om Guds kraft och beskydd över mig. Jag påminns också om att den här personen är precis lika älskad av Gud som jag är. När jag ser på den med Gudsblicken får den rätt proportioner och blir ofarlig. Att få låna Guds ögon gör mig trygg.
Man behöver inte ha förlåtit någon för att be för den. Men att be för någon kan hjälpa en att förlåta eller komma till freds med vad den har gjort. Aldrig känner jag Guds beskydd så starkt som när jag ber för andra. Någon må avsky mig och glädjas när det går mig illa. Men jag gör motsatsen tillbaka – och det är vad som bevarar mitt hjärta.
-Det är som trolleri! är orden på tungan när jag ska beskriva hur ögonblicklig och effektiv bönen är.
Men så är det förstås inte. Det är inte trolleri. Det är helt enkelt tron som förändrar mitt hjärta.
I veckans avsnitt av Wollin & Clara har jag läst Carolas självbiografi och recenserar den grundligt. Det blir en hel del högläsning ur hennes dagboksanteckningar. Killtokigheten, bråken med Lasse Holm, tiden i Livets ord och relationen med Runar.
Det här avsnittet är så matigt att det borde legat bakom betalvägg. Men istället bjussar vi på det för alla er som lider lågkonjukturens och inflationens följdverkningar och behöver lite guldkant i den trista oktobervardagen. Håll till godo.
Som jag älskar min hemstad Umeå. Den är väl inte särskilt märkvärdig egentligen. Det finns både arkitektoniskt finare samhällen, naturskönare städer och platser där det händer betydligt mer. Men här har jag vuxit upp och i närheten av Umeå kommer jag att vilja bli gammal.
Lite extra älskar jag Umeå på hösten, när alla studenterna återvänder. 16 000 studenter som bor och studerar här och drygt 43 000 studenter på hela universitetet. Det gör Umeå till en ung stad med låg medelålder, med allt vad det innebär. Mest bara bra saker.
Gick en sväng nere vid Umeälven. Beundrade snöbärsbuskarna i frosten.
De sista röda löven.
Husen som ligger så vackert vid älven.
Stadskyrkan som är pampig.
Och torget som var öde denna tidiga morgon.
Men man har alltid sällskap av Standing Man. Han får en att haja till och känna sig iakttagen. Ett tag hade han på sig en babybjörn med en docka på magen, som någon hängt dit. Ett feministiskt statement? Det gjorde mig glad i alla fall.
Och umesonen Stig Lindbergs fontän på Renmarkstorget. Ikonisk.
Umeå är en sån fin stad. Politisk och socialt medveten med ett rikt kulturliv. Designhögskolan, arkitekthögskolan, Norrlandsoperan…
Människor med spännande historier och från olika bakgrunder som söker sig hit. Hoppas att de alla känner sig riktigt välkomna!
Det känns som att vi hann mer på dessa två dagar än vi hunnit på två månader. Så effektiva timmar, men ändå med lediga vilsamma eftermiddagar. Tacksam för allt vi kunnat bocka av från den långa att göra-listan. Här kommer en bildbonanza från helgen som gick...
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
Underbaraclara fyller 20 år och firandet går vidare. Och när jag bläddrar i arkiven och läser om allt mitt bloggmaterial (för första gången någonsin) så inser jag att det nog var 2010 som det exploderade för mig och bloggen verkligen blev stor!
I januari gjorde Erica och jag nämligen programmet Pikant i P4 Västerbotten. Jag hade lärt känna Erica året innan när hon intervjuat mig för en artikel i tidningen Amos. Sedan erbjöd hon mig en plats på sitt mysiga frilanskontor och där blev vi goda vänner. Skrattade så mycket under dagarna att jag knappt fick något gjort. Hösten 2009 jobbade hon på radion och pitchade idén med ett pysselprogram från mitt kök och vi fick ett ja och spelade in.
Vilket ledde till att vi hösten 2010 fick klartecken på att göra ett mycket större program, Husmorsskolan i P1. Ett älskat och utskällt program som gick i tre säsonger. Folk gick i taket över att något så trivialt som hemmets skötsel, matlagning och husmorstips kunde få sändas i finkanalen P1. Jag vet att Erica fick mycket skit, inte minst från andra journalister. Som vanligt ser man ner på sånt som är folkligt. Men det är ju en av Ericas bästa grenar – att fatta vad ”vanligt” folk gillar och vill ha. För övrigt en rätt värdefull kunskap som en journalist som jobbar med public service.
Jag var lyckligt ovetande om vad som skrevs på kultursidorna, för mitt goda renommé sattes inte direkt på spel. Jag var van att min yrkesgärning förminskades. Jag förekom regelbundet i olika debattartiklar om saken. Minns att Rapport gjorde ett inslag om bloggar som min och då svarade jag med detta blogginlägg. Tack, jag skrattar hela vägen till banken
Under 2010 fortsatte jag ge ut min tidning Clara.
Och vi gjorde julkort och kalendrar som vi sålde i mängder.
Något som ytterligare fick bloggen att nå ut var att jag renoverade köket med återbrukat material. Jag presenterade blogginlägget med texten här kommer världens längsta inlägg med bilder från vårt i princip färdigrenoverade 50-talskök. Men inlägget innehöll blott sexton bilder. Med dagens mått mätt en fjärt i rymden.
Jag minns hur definierande köket var för bloggen och för min möjlighet att fota fina bilder och inspirera på fler sätt.
Köket blev helt enkelt viralt och törs jag säga stilbildande för andra bloggtjejer? Pasteller var ALLT på den här tiden.
MEN! Det allra viktigaste för bloggtrafiken var nog att jag blev gravid. Det finns inget som är så bra för en influencer som att bli på smällen, vet jag i efterhand. 358 bloggkommentarer när jag berättade talar sitt tydliga språk. Nyfikenheten och trafiken ökade drastiskt, men det ökade också mängden påhopp och kritik. Det är något med moderskapet som väcker starka känslor.
Jag blev i denna veva värvad som innehållskapare till den nystartade tidningen Yourlife och startade samtidigt en mammablogg på sajten. Det ångar jag verkligen. För där hamnade de flesta mammarelaterade reflektionerna och sedan lades sajten ner och min blogg försvann. Därmed också alla tankar och inlägg från den tiden, som hade varit roliga att ha kvar idag. Lärde mig läxan att aldrig lita på någon annans plattform än min egen.
2010 var bloggen fullproppade med pyssel och recept. Vimplar, lampskärmar, draperier och mycket mer.
Kreativiteten exploderade tydligen av att vara gravid!
Här är hallen fotograferad in mot det som fortfarande idag är vardagsrummet.
Att fota med tilt shift-objektivet på kameran var mitt signum. Gav mitt hem dockskåpsliknande proportioner. Tänk om jag skulle rota fram det igen och testa ifall det fortfarande är kul?
Jag började året som rödhårig.
Ständigt klädd i vintage.
Med min söta lilla knähund Melker.
Klädglädjen fortsatte under graviditeten
Och jag lekte, posade och hade kul!
Kraftig eyeliner var mitt signum.
Och magen blev rundare och rundare…
och rundare. Medan jag bakade, pysslade och möblerade mig igenom vintern.
Och sedan blev det nyår och snart var Bertil beräknad. Men det skriver jag mer om i nästa inlägg!
Ja det gör jag faktiskt. När de sitter på träden, när de gulnar, rodnar och faller till marken. När de prasslar under skorna eller virvlar upp längs benen. När de samlats i en hög och det regnar på dem så att de börjar upplösas. Doften av multnande löv är...
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
Min syrra är en fena på lager på lager. Just när man tror att hon är färdig slänger hon på någonting ytterligare. En scarf, ett hårspänne, några smycken eller en spännande huvudbonad. Hips vips blir outfiten ännu intressantare. Jag övar på det tankesättet. Inte minst genom att låta de olika lagren sticka ut och skymta fram.
En tunn rosa tröja med långa ärmar som sticker ut under sammetskavajen. En prickig rosett jag köpte på loppis i somras. Egentligen för håret men jag har den i halsen som Maja Gräddnos. Ovanpå kavajen en otrolig scarf i 90 % silke och 10 % rayon. Även den ett secondhandfynd.
Kjolen är ett reaköp från Lindex och kavaj och stövlar från Sezane. Väskan som skymtar där bakom är ett loppisfynd den med, precis som den rosa tröjan. Tyckte att det blev en sån härlig kombination av färger, mönster och strukturer. Men hade det varit min syrra hade hon väl hittat ett sätt att få in ännu ett lager…
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
