Höstdagjämningen markerar inledningen på den astronomiska hösten på det norra halvklotet. Den tidpunkt när natt och dag är nästan lika långa, över nästan hela jorden. Och det specifika ögonblicket inföll inatt, fyra minuter över två.
Men för mig har det känts som höst sedan mitten av augusti. I själva verket har det knappt känts som sommar alls i år. Därför är det skönt när almanackan bättre passar känslan i bröstet. Kommer på mig själv med att drömma om ljung, pumpor och kransar av lingonris. Att stapla björkved för vintern och lägga renlav mellan fönstren. Det stundar en underbar tid. Riktig höst, så småningom november med vinterpyntande och därefter alla roliga julförberedelser. Kanske mina bästa tre månader på hela året!
Förra tisdagen ringde väckaren vid fyra på morgonen och jag klev direkt ut i bilen för att påbörja min resa till Omberg och Ellen Keys Strand. 86 mil i bil som jag ville tillryggalägga i tid till middagen med de andra stipendiaterna...
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
I veckans avsnitt pratar vi Måns, Ciara och tusen nålar. Om kvinnliga grifters som säljer kurser för att bli rik på andra kvinnor. Om att allt inte måste vara a whole thing. Och massa annat som vanligt. Triggervarning för mitt astmatiska häxskratt!
Jag minns att jag fick mitt första ”virala” inlägg Urban turban när jag visade hur man knöt en turban och bloggaren Hanna Fridén som var stor då länkade och tipsade om mig. Äntligen började jag få en publik. Så jag fortsatte med stylingtips om att dra upp kjolen och inlägg om att när jag reser gör jag det med stil.
Jag skrev också om Framtiden som jag föreställde mig den. Men den var närmre än jag kunde ana.
Någon gång i framtiden skulle jag vilja ha ett stort rött hus på landet. Ett riktigt renoveringsobjekt. Med utsikt mot en sjö eller älv. Kilometer till närmsta granne (förutom att min syster bor i granngården med sin familj). Bagarstuga, bastu, fina fiskevatten och enorma rum med timrade väggar. Där skulle jag och Jakob leva tillsammans och avla barn. Och jag skulle skriva romaner och någon gång i månaden pendla till Stockholm och träffa min förläggare. Då skulle jag vara chic och går på resturang.Sedan skulle jag ta tåget hem till norrland, mina höns och min karlakarl. Och lyssna efter den mjuka tystnaden. Ro i min sjö och skidra i skogen.
Och nu har jag dammsugit bildarkivet för frisyr- och stilanalys. Trogna läsare minns säkert några av dessa bilder.
Jag klämde in mig i en garderob och fotade mig själv. Den här bilden gjorde succé!
Så jag gjorde det igen…
… och igen. Med nästan lika stor framgång. GUD vad jag önskar att jag hade kvar den gröna klänningen. Skulle styla den på exakt samma sätt som då.
Jag hann byta frisyr otaliga gånger under 2007. Jag hade först en rakbladsvass page i det som då var min naturliga hårfärg (blond).
Fram tills jag blev gravid med Uffe hade jag absolut noll självfall så mitt hår föll i denna form efter att jag klivit ur duschen.
Ganska fin frisyr som jag dock inte tror att jag skulle passa lika bra i nu.
Jobbade mycket med glasögon. Samt neonrosa läppar.
Och blå ögonskugga.
Och lekte och fotade massor med min syrra, som flyttat hem en termin för att läsa på folkhögskola.
Peak 2007 på oss båda!
Som sagt.
Neon var verkligen grejen.
Byxor var också kul. Som dessa gubbiga byxor med veck och hängslen.
Inser att jag hade på mig något liknade härom veckan. Marinblå seglarbyxor med guldknappar, randig tröja och röda skor.
Underbar outfit. Hade absolut kunnat bära detta rakt av idag.
Och den här outfiten. Röv-posare since 2007 ✌️
Men vad hade jag inte burit idag?
Kanske inte pappas blåställ med blå tights under, klackskor och rosett i håret. HAHAHA så fasansfullt och kul på samma gång.
Hade sannolikt inte heller haft på mig det här. Notera halsbandet tillverkat av en massa skramliga armband.
Även det här hade känts utklätt idag. Liksom för mycket fluff och kjolar och vintage på en och samma gång. För min smak alltså.
Liksom denna prickiga sparkdräkt jag sytt själv. Skulle aldrig komma på tanken.
Rosetter var tydligen på modet.
Ja, håraccessoarer av alla slag. Märkliga filter var också på modet.
Men min mosters gamla studentklänning hade jag på mig när jag gick på barnvälsignelse för min bästa väns dotter. Älskar fortfarande.
Och en klänning från Scene by Tjallamalla som var all the rage på den tiden. Men vad är grejen med ap-armarna? De ser helt galna ut!
Sedan klippte jag en pixie och färgade håret mörkare.
Finns få saker kvinnligare än en riktigt kort frisyr när man passar i det. Skulle dock aldrig kunna bära upp det här idag. Nu skulle jag bara känna mig tantig.
Den randiga engelsk konfekt-klänningen finns fortfarande i min ägo. Den är alldeles för trång över ryggen nu, men väntar på mina barnbarn.
Frottéshorts från sjuttiotalet, knästrumpor, klackskor och gul blus jag ärvt från tant Märta.
Här satt jag i mitt flickrum och samlade recept till min receptbok.
Anna hade gått Tillskärarakademin och sydde och dekonstruerade kläder på löpande band. Jag fick bära allt hon tröttnat på, som denna kjol av en skjorta
Och klänningen tillverkad av en svettiströja.
(Väskan bar jag förresten så sent som förra veckan. Den som spar hon har.)
Och ett halsband gjort av leksaksbilar.
Samt en jättestor herrskjorta förvandlad med smock där bak. En förvånansvärt modern outfit eller hur? Skulle faktiskt funka idag.
I september började jag läsa Litterturvetenskap och i samma veva flyttade jag hemifrån. Rakt in i ett femtiotalsradhus mitt i stan. Jakob och jag fick hyra det av min kompis Sannas familj. Förstod vi hur tur vi hade? Jag tror inte det.
Det här var min skolstarts-outfit. En mycket viktig sak. Man måste ikläda sig den man vill vara. Ännu viktigare med rätt outfit när man börjar universitetet efter två års studieuppehåll och verkligen har längtat efter att plugga och få känna sig utmanad mentalt.
Hösten 2007 fick jag jobb som krönikör i den lokala gratistidningen, Folkbladet gjorde ett stort reportage om mig och jag började få lite förfrågningar från Umeås kulturliv. Om att delta i debatter, seminarier och sånt. Och så skrev jag Modebloggarens brandtal. Ett inlägg som det känns som att jag skrivit hundra gånger sedan dess. Fast kanske inte om modebloggarens rätt att existera – men väl husmorsbloggarens…
Oj vilken
modebloggare
jag var.
Men samtidigt som roliga saker hände mådde jag otroligt dåligt. Ångest, nedstämdhet och ingen aptit. För mamma blev stadigt sämre och inlagd på sjukhus i perioder. Det blev smärtsamt tydligt att hon inte hade så lång tid kvar att leva och jag skrev inlägget Min mamma har cancer.
Att gå igenom en väsentlig del av sin tonårstid med en mamma svårt sjuk sätter sina spår. Jag orkar inte göra allt det som andra i min ålder gör. Jag är inte längre samma naiva unga människa som jag en gång var. Jag har vuxit upp fort. Känner mig 100 år äldre än mina vänner. Jag har blivit både allvarligare och tystare. Ledsnare och tröttare.
Julen 2007 höll mamma på att dö ifrån oss i leverkoma, hemma i sängen hos mormor och morfar. Hon lyckades dock hämta sig och klarade sig på dagen en månad till.
Här är jag så lik min mamma, som hon såg ut som ung. Och jag blir ledsen när jag ser det, för jag tänker på hur mycket sorg som väntade oss alla.
Förra sommaren kunde jag knappt läsa en sida. Var så ofokuserad, nervös och tankspridd. Synd eftersom lite verklighetsflykt förmodligen hade gjort mig gott. Den här sommaren gick det betydligt bättre. Beställde hem en hel trave böcker med sånt jag var sugen att läsa. Och det här är vad jag hann med...
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
Sommaren innan högstadiet blev jag feminist. Syrran hade fått boken Fittstim i födelsedagspresent och jag snodde den, läste ut över en natt och blev upplyst. Plötsligt förklarade någon för mig så att världen liksom blev begriplig.
Det ledde mig snabbt in på ett intresse för alla möjliga feminister och kvinnosakskvinnor. Jag läste en bok om suffragetterna med Emmeline Pankhurst i spetsen. Och lärde mig om svenska kvinnosakskämpar som Fredrika Bremer, Elin Wägner och Ellen Key. Särskilt Ellen fascinerade mig. Hennes barnsyn, fredsivran och inte minst Strand. Gården byggd vid Ombergets strand, helt efter hennes egna huvud och ideal. Jag tittade på bilder, läste och beundrade huset med det gröna köket och blomsterbordet med blå hortensior. Tänk att få gå där och titta på allting i lugn och ro?
En bilsemester något år senare fick jag nästan chansen. När vi var på väg mot Gränna fanns det plötsligt en skylt med texten Ellen Keys Strand. Jag skrek upphetsat
-Men där är ju Ellen Keys Strand, pappa!
Varpå min far hojtade
-Vi ska inte bada nu!
Och gasade vidare.
Men här sitter jag nu, tjugofem år senare och arbetar vid Ellen Keys skrivbord på Ellen Keys Strand. Två veckor av skrivande, kontemplerande och att räta ut sig själsligt och fysiskt. Som var just Keys ambition när hon i sitt testamente förvandlade Strand till en vistelsegård för arbetande kvinnor. Det känns overkligt att just jag får vara här just nu. Tassa ner i köket och göra kvällsfika. Krypa upp i soffan i bokrummet och läsa. Sitta på solfånget och pelarbron och känna vinden i håret och solen i ansiktet. Jag kom i tisdags och stannar till nästa söndag. Jag ska ta vara på den här tiden. Det ska jag verkligen.
Jag gillar plagg som stimulerar det taktila. En kjol som glänser som fiskfjäll och är helt slät under handen – tills man stryker den åt fel håll.
Ett slinkigt linne som känns som svalt vatten mellan fingrarna.
Eller en ullig mohairkofta som blir ett moln på kroppen. Olika strukturer på tyg skapar helt enkelt en mer spännande mix ihop. (Linne, kofta och halsband är loppat. Skor och kjol från Sézane.)
Denna lördag ska jag på en rolig utflykt och se ett slott jag aldrig sett förut och en kyrka jag längtat efter att besöka. Äta lunch i min ensamhet på något mysigt café och bara befinna mig i min egen värld. Det ser jag väldigt mycket fram emot! Hörs imorgon igen när jag har lite mer tid att blogga.
När matinspirationen är låg är det roligt att låta slumpen bestämma. Gå på affären och rafsa i lådan med kort utgångsdatum och se vad som finns där till bra pris. Just den här dagen rev jag åt mig en porchetta på affären. Det är en rullad fläskstek (ofta gjord på fläsksida eller fläskkarré) som fylls med rikligt med örter och kryddor. Typisk italiensk rätt som börjat säljas färdig här i Sverige.
Och hemma i kylen hade jag blomkål som börjat bli överblommad, samt morötter och potatis som behövde ätas upp.
Bara att hissa upp underbyxorna och sätta igång!
Jag skalade och hackade rotsakerna och bottnade en ugnsform med dem. Därefter la jag den färdiga porchettan ovanpå. Sedan blandade jag lite kalvfond i ett glas med vatten och slog ovanpå grönsakerna, så att de skulle bli lite mer ångde än ugnsbakade. Och så in i ugnen på 100 grader.
Där fick formen stå i närmare tre timmar, tills innertemperaturen nått 80 grader. Några gånger under tillagningen rörde jag i rotsakerna så att de inte skulle brännas.
Under tiden steken var i ugnen tog jag in persilja från trädgården och gjorde en slags hittepå-salsa verde.
Tillsätt sardeller, pressad lime, kapris, vitlök och rapsolja. Mixa till en slät smet. Smaka av och tillsätt ev salt, svartpeppar och lite socker.
När porchettan var klar ställde jag fram formen, skar köttet i bitar och serverade med grönsakerna. På toppen ringlade jag såsen. Det syrliga bröt på ett härligt sätt av till det feta köttet och alla blev mätta och belåtna!
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
Print
