Ju äldre barnen blir desto fler saker inser jag om mig själv. Ta det här med auktoriteter. Det är inte så att jag har problem med auktoriteter. Jag lyssnar gärna på dem. Grejen är att jag sällan ger människor den titeln, då de helt enkelt inte lever upp till den.

Jag har till exempel aldrig kunnat hålla mig på god fot med lärare jag inte gillat. När jag upplevt att de är orättvisa, hittar på onödiga regler eller favoriserar. Då har min ovilja lyst igenom. Det har gjort att jag kommit i klinch med vissa lärare. Ibland rejält. När jag inte kan respektera deras auktoritet blir jag ett hot. Och då har läraren i sin tur börjat avsky mig. Kanske hade det varit ett problem för mig i skolan – om det inte var så att jag hade så många bra lärare som jag kunde respektera. Och som i sin tur verkligen tyckte bra om mig. Bra ledare är ju en glädje att följa.

Jakob är har samma känsla inför auktoriteter som jag har. Och jag är övertygad om att den här personlighetstypen är vad som gjort oss båda till ledare. Han har lett sig själv, utan att bry sig om vart resten av flocken gått. Jag har lett mig själv, men också alltid lett andra. Vi har tack och lov båda föräldrar som stöttat oss i alla integritetsyttringar. Alltifrån att opponera mot en vuxenvärlds fåniga regler. Till att stötta oss i våra olika intressen och stiluttryck.

Jag minns till exempel hur arg jag var i mellanstadiet över att vi inte fick ha skor inomhus. Dels för att högstadieleverna på skolan fick ha på sig skor, som smutsade och blötte ner golven där vi skulle gå i strumpor. Men också för att jag redan då väldigt noga med min klädstil och absolut ville få behålla skorna på. De var ju en del av min outfit! När mamma fick höra om mina planer på att börja ha på mig skor i skolan – så uppmuntrade hon mig att försöka. Och under några dagar lyckades jag. Förskräckta klasskompisar undrade vad jag egentligen höll på med och jag svarade precis som det var. Men tillslut upptäckte min lärare vad jag satt i system. Och då fick jag ta av mig skorna. Ändå kändes det inte som ett nederlag. För min fröken lyssnade på mina argument och höll med mig om att den där skoregeln var väldigt korkad. Men att jag tyvärr måste följa den ändå. Och så föreslog hon att jag kanske skulle gå med i elevrådet och försöka förändra regeln därifrån?

Jag ser redan samma frihetslängtan hos mina barn. Samma enorma integritet. Samma ovilja att betrakta folk som auktoriteter – bara för att de hävdar att de är det. Man blir inte en ledare för att man bestämmer över andra. Man blir en ledare för att man får folk runtomkring en att vilja lyssna. Och när mina barn förvånar sig över dumma regler som vuxenvärlden satt upp. Då uppmuntrar dem att ifrågasätta. Fråga varför man inte får sitta på knä på stolen när man äter i matsalen? Varför man inte får ha på sig keps på lektionen? Varför man inte får doppa brödet i soppan fast det är mycket godare? Jag uppmuntrar dem och stöttar. Inte att göra det kaxigt och högljutt såklart. Utan bara fråga. Samtidigt vet jag att det är riskabelt. Det finns nämligen vuxna som avskyr sådan barn. Som inte alls uppskattar unga människor som tänker själva, ifrågasätter och kommer med egna ideér. Vuxna som gett sig den på att fullkomligt kuva sådana barn. Istället för att vara så kloka som min mellanstadielärare var.

Jag funderar mycket på hur jag ska förhålla mig till mina barns integritet. Och det minsta jag kan göra är att vara solidarisk med den. Och jag vet att det nu finns folk som kommer tolka den här texten som att jag uppfostrar obstinata ungar. Eller att jag själv var en sådan. Tvärtom skulle jag säga. Jag har alltid varit en mjuk och socialt smidig människa. Mina barn är absolut inga hårda ungar. Det går ju att lära sig att ifrågasätta på ett respektfullt sätt. Men vi i vuxenvärlden har ett viktigt ansvar för att fånga upp barn som gör det. Det är nämligen bra egenskaper. Och kan man lära barn att kanalisera sitt missnöje till något konstruktivt. Då lär man dem att det lönar sig att engagera och organisera sig. Målet med uppfostran är ju inte trevliga barn utan vettiga vuxna. Och hur skulle vi kunna få några politiska kämpar, visselblåsare, bra chefer, uppfinnare eller innovatörer om det inte fanns människor som uppmuntrats att tänka självständigt och ifrågasätta sånt som annars automatiskt tas för sant?

Tyvärr är det oftast svårt för barn att åstadkomma någon förändring. Auktoritära vuxna tycker inte att barn är värda att lyssna på. Och då är min viktiga roll att hjälpa till med att acceptera faktum. Utan att barnet ska känna sig nedbrutet. Jag säger “Det finns vuxna som älskar att hitta på onödiga regler för barn. Fåniga regler som ingen förstår varför man ska följa. Men ibland måste man följa dem ändå. Fast du behöver inte gilla det. Eller tro på det. Och du ska veta att jag och pappa också tycker att det där är jättefånigt”

När jag säger sånt nästan mysryser jag. För jag vet att jag är med och uppfostrar en blivande självständig vuxen. Som inte litar på falska auktoriteter och som kan och klarar av att tänka själv. Det finns inte många saker jag gör som förälder, som kan vara viktigare än det.

(Här finns förresten en tidigare text jag skrivit på ett liknande tema. Om att inte hålla enad front mot barnen. Och här finns en text jag tidigare skrivit – om vad trevliga barn ska vara bra för)

Jag har aldrig haft någon längtan efter att leva i kollektiv. Däremot att leva mer kollektivt. Under en period bodde till exempel Jakobs pappa hemma hos oss på veckorna. Det var när Bertil var liten och det gav oss mycket avlastning och trevligt sällskap. Nu för tiden är det Jakobs mormor som kommer och sover hos oss en natt i veckan och det är också väldigt trevligt. Jag tror nämligen att kärnfamiljen är en bräcklig liten farkost och att man gör bäst i att slå följe med andra.

Det kollektiva levnadssättet är något som vuxit fram för oss under åren. Första steget tog vi när Albin och Ulrika (som vi driver jordbruket tillsammans med) flyttade till byn. De fick barn samtidigt som oss och vi började passa barnen åt varandra redan som bebisar. Bara för att få några timmar ifred i veckan. Med åren blev det fler gemensamma projekt och upplägg. Det har känts som att vi är lite mer som familj än vänner. Man kan gå in och låna mjölk, nya säkringar och sätta sig ner för kaffe lite när som helst. Man kan hjälpas åt att få in veden eller bygga ett grishus. Eller köpa en traktor tillsammans. För några år sedan flyttade Stina och Emil hit. Vi kände ju varandra sedan innan eftersom Stina är min bästis Elinas lillasyster. Men nu lärde de känna Albin och Ulrika och plötsligt blev vi tre kompisfamiljer. Som delar på jobbigt och fint i vardagen.

Några saker vi gör gemensamt: Varje tisdag har vi matlag – det har jag skrivit om förut. Det här är favoritdagen på hela veckan för både barn och vuxna. Våra ungar går i samma samma aktiviteter så vi ser till att turas om att skjutsa dit. Vi lånar bilar och verktyg och garage och redskap av varandra. Nu håller vi på att planera för att bygga en bastu tillsammans. Och för tillfället har vi Melodifestivalkvällar ihop. Hemma hos den enda av familjerna som har en teve. Och sedan några veckor tillbaka har vi börjat hämta och lämna varandras barn på skola och förskola. Det är egentligen idiotiskt att vi inte gjort det tidigare. För nu känns det självklart. Istället för att tre familjer har tio hämtningar och lämningar var och är uppbokade med det varje dag i veckan, har varje familj 3-4 hämtningar och lämningar var och dessutom flera helt lediga dagar. Då man istället får ungarna hämtade och lämnade vid dörren. Vilken livskvalité!

Jag tror verkligen att människor skulle må bra av ett mer kollektivt leverne. Alla har inte familj nära (i vårt fall är de fem mil bort). Men man kanske kan hitta personer som kan få en familjeliknande funktion? Människor som man kan dela på saker med – på samma sätt som man gör med sin familj? Varför måste alla äga en egen motorsåg eller en grästrimmer? Varför måste alla hämta och lämna sina egna barn? Varför kan man inte laga middag till tre familjer istället för en? Som vuxna i parförhållanden är vi så utelämnade åt varandra. Åt att båda ska orka. Hinna. Mäkta med. Men som familjer kan vi stötta och hjälpa och avlasta. Och såklart leva våra egna familjeliv – bara lite mer kollektivt.