31 juli, 2021

Det här är den första sommaren som mormor och morfar hus är mitt och min systers “på riktigt”. Vi har ju hållit efter det tillsammans med släkten de senaste tio åren men nu ligger det bara på oss. Det härliga är att vi har precis samma vision jag och Anna, nämligen att göra så lite som möjligt. Såklart hålla efter sånt som behöver renoveras men i övrigt inte förändra någonting som inte behöver förändras. Inte för att huset är perfekt i min stil eller så. Inte alls. Men jag har redan ett hem där jag får uppfylla drömmar, visioner och kreativa idéer. Vila för mig är att åka någonstans där jag mentalt kan slappna av från att tänka på det estetiska och att försöka förbättra det på olika sätt. I mormor och morfars hus är det en blandning av årtalen. Det åttiofemåriga huset med dess äldre detaljer – ihop med renoveringar och inredningsdetaljer rån 70-tal, 80-tal och 90-tal. Jag skulle kunna rensa ut och ersätta det med precis sånt som jag gillar, som vackra loppisfynd och blommiga tapeter, strindberglampor och gamla antika möbler. Sådär som det ser ut hemma hos mig. Men det som är så magiskt med vårt fritidshus är att man kommer dit och att det är sig likt. Gardinerna mamma sytt, tavlorna mormor placerat ut, samma kaffekoppar inköpta i tolvpack på Konsum, samma pantentlösningar av morfar i vedboden och samma gulnade furupanel i köket. Jag vill inte att mitt sommarhus ska vara en perfekt inredningsdröm. Jag kommer ju dit för att umgås med mamma, mormor och morfar och renoverar jag bort spåren av dem så kommer huset tappa en stor del av betydelsen det har för mig.

Bara när någonting går sönder har vi bestämt att vi ska ersätta det med något som är finare och som vi gillar bättre än det som redan finns. Men fram tills dess låta saker vara som de är. Det känns fantastiskt befriande och egentligen som en helt självklar inställning till ett hem. Även om jag inte kan påstå att jag levt efter den devisen i mitt riktiga hem som jag ju transformerat helt och hållet. Men desto större anledning att göra det nu!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
30 juli, 2021

Tidigare i sommar skrev jag ju ett inlägg om att 2011 var året då allting hände för mig! Då jag sommarpratade, bloggen exploderade, jag började med TV, fick mitt första bokkontrakt, sa upp mig och startade mitt eget företag. Och såklart det mest omtumlande av all – blev mamma. Nu har det gått prick tio år sedan och jag tycker att det är spännande att kika tillbaka på det året ur olika perspektiv. Ett jag gärna vill lyfta är kläderna.

Min blogg började ju som en modeblogg och en gång i tiden lekte jag mycket med min stil och mitt utseende. De senaste tio åren har det väl dämpats betydligt men 2011 levde den inställningen fortfarande kvar. Här kommer en kavalkad av outfits med tio år på nacken. Minns du någon av dem!

Loppad klänning med palmer och rosa inåtböjd lugg. Lärde mig göra en sådan efter att jag utsetts till Sveriges Chichaste bloggare av tidningen Chic och make up artisten stylade mig så här. Så flickigt söt! Skulle inte se klok ut om jag försökte mig på det här idag, har jag en känsla av.

Clara i ljus gul sommarklänning lutar sig mot vitmålad vägg inomhus.

Drömmer om att komma i den här pärlan till klänning någon gång igen. Den är en total sommardröm! Älskar stylingen med den stora bullen på huvudet med scarf, den loppade Palmgrensväskan och ett par sandaler med hög klack.

Vid samma tillfälle som den gula klänningen köptes inhandlade jag också den här. Har för mig att jag köpte båda på Kupan i Umeå. Den här frisyren var tydligen återkommande och jag matchade mig randig med Bertil och ett par peeptoes i vitt skinn som jag köpt på någon rea. Skulle inte orka bära Bertil så här idag, direkt. Men han kan inom kort bära mig! Så lång har han blivit.

Åh när jag ser dessa bilder ser jag vilken himla ung mamma jag var. Bara 24 när Bertil föddes. Nätt och rynkfri och full av tillförsikt kring vilken bra mamma jag var. Mitt mammasjälvförtroende peakade nog där. Idag med tre barn med tre olika personligheter i olika åldrar känner jag mig mer otillräcklig.

Det var inte så lätt med kläderna i början när jag ammade. Minns att jag drog på mig den här och åkte hem till Elina men hade glömt amningskupor. Så mitt medan vi satt och åt spred sig två enorma mjölkfläckar över hela klänningen. Jahopp.

Det hände också att jag befann mig på stan och insåg att klänningen jag valt inte gick att öppna för att amma – utan att ta av sig den helt på överkroppen. Många panikslagna situationer där.

Den här tog jag en månad efter att Bertil fötts. En av de första gångerna i “finkläder” igen efter att ha gått i mjukisar i veckor. Älskade denna Gina Tricotkjol och toppen som egentligen är en klänning från H&M. Har kvar kjolen fortfarande – i gult och rött. Tror dock inte längre att den går igen i midjan…

Blir helt förtvivlad när jag ser den här bilden och inser att den underbara prickiga klänningen med krage skänktes bort i en utrensning. HEMSKA TIDER! Den skulle suttit perfekt nu, för jag minns att den var lite stor då.

Den här finns dock kvar. Har en stor grön rosett på ryggen men går inte att stänga i midjan. Sparar för barnbarn eller mina syskonbarn!

Verkade väldigt förtjust i snurrig kjolar 2011. Med perfekt längd som slutar under knäet. Särskilt ofta gick jag inte i klackskor men när det skedde dokumenterade jag.

Bodde för övrigt i den här Åhlenskoftan och svarta långkjolen. Hade många bra selfieväggar 2011 – då fanns det ännu inte en enda tapet i hela huset förutom i köket.

Trikkåkjol fast tight och den här blommiga toppen igen som jag fick av min syster. Så mjuk och urtvättad att den nästan blev snyggare av det!

Här samma topp tillsammans med en snurrig trikåkjol som var som en dröm för en öm kropp

Gud vad glad jag var! Jag, Jakob och Bertil hade det så fint tillsammans hans första år när vi båda var barnlediga och pusslade ihop allting tillsammans. Här hade jag på mig någon slags gammal städrock i fantastiskt print, och ett par gravidtights under vill jag minnas. Gravidtights med hög midja är minst lika sköna att använda när ungen är ute.

Det var mycket enbent poserande 2011

Och Bertil var med på de flesta bilderna

Ser ju ut som ett flickebarn. Orimligt att flickebarn själva ska få barn? Och wazzuuuup med golvtittandet på varje bild? Möt blick för tusan!

Älskade verkligen den här lilla ullklänningen som fick mig att känna det som att jag skulle börja skolan – med axelväskan och allt. Stickig som attan dock och trång så att inget annat plagg gick att klämma ner under för att dämpa klådan!

Gina Tricotkjolen igen och en body från Beyond Retro. Det var ju kul att få barn och plötsligt få lite mer bröst minns jag.

När jag ser alla bilder kommer jag ihåg alla snälla kommentarer. Man fick sådan OTROLIGA mängder bloggkommentarer på den tiden, när kommentarerna inte fördelades mellan blogg, insta, facebook, DMs mm mm. Men jag minns också kritiken och ifrågasättandet. Här bar jag en kjol över en baddräkt till stranden och jag minns att någon kommenterade att jag blivit så tjock. Och någon annan undrade försåtligt i samma inlägg om min son hade Downs syndrom, eftersom det såg så på bilderna. Jag minns det som att det var många tjuvnyp det där året.

En annan kommentar jag fick till en bild av mig och Bertil där jag skrev att skulle börja krypa vilken dag som helst var “Fast man brukar ju inte krypa redan vid 5 mån, snarare runt 8. Fast en del kan ju vara tidiga förstås. Vill du inte gå ner dina babykilon? Är det svårt? Amningen brukar ju göra att man rasar i vikt”. Hahaha, asså fy fan för folk ibland. Idag får jag nästan inga sådana småvidriga kommentarer, tack och lov.

Men käre tid så fin jag var med min blå sammetsvagn med prickigt foder och mina söta klänningar.

“-Ska du inte bli av med babykilona snart! Kan man få höra i sin blogg. Och då är det ju lätt hänt att man vill gå och dra något gammalt över sig. Så då gjorde jag det!

Så skrev jag under den här outfitbilden publicerad kort därefter. Jag minns det som att det “gamla” i det här fallet var de rutiga shortsen. Så glad för att jag åtminstonde verkade ta nålsticken med en klackspark.

Jeansjacka från högstadiet, gympaskor och omsydd 80-talsklänning jag lånade från min syster.

Den här svarta klänningen och ett helt gäng andra har jag fortfarande kvar men använder sällan då jag känner mig utklädd i svart.

Älskade den här med öppen rygg som jag fick låna från Anna. Ska höra om hon skänkt den eller hon har kvar den i någon låda någonstans.

Och det var den outfitkavalkaden det! Finns fler från 2011 om man orkar dyka djupt i arkivet.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
27 juli, 2021

Jag gjorde ju ett utvecklingssamtal med mig själv innan jag gick på semester. Då jag utvärderade hur mitt första “riktiga” arbetsår sedan utmattningen hade fungerat. Och trots att jag har mycket ledighet kvar kan jag inte låta bli att sticka in med i alla fall ett kvartssamtal kring läget.

Jag gillar inte att räkna ner på semestern. Det stressar mig att tänka på hur många dagar jag har kvar av – jag vill ju intala mig att de är oändliga till antalet! Men i år har jag full koll på att det nu är prick fyra veckor tills mina barn börjar skolan igen. Det är inte det enda som varit annorlunda med mig den här semestern. En annan konstig grej är hur lätt jag haft för att komma ner i varv och koppla bort jobbet. Vardagslängtan är något som annars tidigast kommer i slutet av sommaren men i år har jag längtat hela juli. Jag har absolut njutit av sommaren och ledigheten och vill inte snabbspola förbi den. Men jag har tänkt med längtan på min vardag. På den regelbundna träningen, på den vettiga maten, på alla mysiga och härliga rutiner. På roliga saker i mitt jobb och hela familjelivet. Istället för att få olustkänslor när jag tänker på att semestern så småningom måste ta slut har jag en mjuk, varm känsla i magen.

Jag har funderat över denna märkliga men trevliga förändring. Och jag tror det är två saker som tillsammans haft sin verkan. Den viktigaste är att jag på det stora hela haft ett lugnt och balanserat arbetsår. Absolut stressiga perioder där saker kört ihop sig. Men dessa har efterföljts av vila som återställt mig till ett normalläge. Det andra är att jag inte hetsjobbat in i semestern som jag brukar, utan trappat ner i god tid innan. Till exempel sköt jag upp jobbsaker till hösten fast jag egentligen tyckt att det varit mycket skönare mentalt att ha gjort bort dem innan semestern.

-Aha, tänker jag. Det är alltså detta som är nyckeln till en härligare sommar: En härligare vardag!? Så logiskt och samtidigt hemskt. För det betyder ju att när jag haft som allra störst behov av semestern har jag haft som svårast att tillgodogöra mig den. När jag däremot är mindre beroende av en lyckad, återhämtande semester – verkar jag ha lättare att få just det.

Så jäkla orättvist! En riktig dubbelbestraffning. Men det är precis det här som många utmattade vittnar om. Att oavsett om man försökt kompensera ett tungt arbetsår med lite längre semestrar kan man ändå inte tillgodogöra sig vilan. Och att den (i bästa fall) långa semestern ofta inleds med att man bli kanonförkyld eller så ledsen och olustig att det dröjer veckor innan semestern alls har någon uppbyggande verkan.

Trots att jag har skrivit och funderat kring det här i otaliga inlägg förut är det som att det är först nu som poletten trillat ner för mig. När jag fått uppleva hur en semester kan vara när man lever ett liv med en normal arbetsbelastning.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
25 juli, 2021

Den här sommaren för precis tio år sedan när rallarrosen stod som färggladast – då plockade vi ihop mormor och morfars hem och flyttade det till en liten lägenhet i närmsta samhälle. Jag minns sista kvällarna tillsammans med min syster. Hur vi gick på ängen i solen, la blommor vid de hemsnickrade gravkorsen till de förlorade husdjuren, tog en sista bild med mormor och morfar på farstubron där vi tagit så många bilder. Jag åkte från gården sent på kvällen med bara Bertil i bilbarnstolen bredvid mig. Och jag hulkgrät hela den fyra timmar långa bilresan hem till mitt eget hus. Nu var det slut. Nu skulle ingen längre bo i det gula huset på den lilla kullen med utsikten över sjön och rosa rallarängar. Nu skulle vi aldrig igen svänga in en vinterkväll strax innan jul och se det milda skenet från adventsstjärnorna reflekteras i snön. Öppna dörren och mötas av torr, varm luft som doftar björkved. Morfars breda rygg och mormors knotiga trygga händer som rört vid så mycket. Nu skulle vi komma dit och möta det tomt, utkylt, bestulet på sin själ. Jag grät när jag körde för att det kändes som att något av det viktigaste från min barndom skars av vid roten.

Morfar levde bara i den lilla lägenheten i ett halvår innan han lämnade mormor ensam kvar. Vi besökte henne ofta och tog alltid med henne ut till huset. Inrett spartanskt med sånt som var kvarlämnat och blivit över. Vi har varit där på somrar, fiskeveckor och höstlov. Påsk och tidig vår. Vi har försökt hitta ett nytt sätt att förhålla oss till platsen vi älskar.

Nu finns inte längre mormor och plötsligt är gården min och min systers. Det har varit en sorg för det var ju inte vi som skulle göra det här – inte nu! Det var ju mamma som skulle ärva och hon och pappa som pensionärer skulle sköta om det och tänka på att laga trasiga tak och räta upp sneda timmerstommar. Inte vi som har småbarn, egna hus och hundra åtaganden. Men nu är det vårt och jag vill aldrig vara utan det. Det är ju här jag hittar ro att spela ändlösa mängder UNO med barnen. Meta abborre, måla akvarell och lösa lite för svåra korsord. Det är bara här jag känner den säregna doften av spillolja, skvattram och kattfot som transporterar mig rakt in i barndomen. Där jag känner varje knäpp i varje rör och tofflornas ljud mot plastmattan i köket. Det iskalla kranvattnet som smakar så gott och de knäpptysta nätterna när man tror man har lock för öronen. Här går jag med stärkt bomullsklänning och klädnypor i fickan, träskor på fötterna och huckle i håret. Vi fikar trefika som vi alltid har gjort och sitter i samma gamla solstolar och blundar mot solen. Tar fram den gamla tevekannan och äter bullar till frukost. Och barnen! Barnen älskar den här platsen. De drar runt i flock i skogen och kommer inte hem på hela förmiddagen. På kvällarna när de äntligen kommit till ro och vi får tid för oss själva – ja då ligger vi i varsin soffa och småpratar, läser eller virkar. Det är sommarlov som när jag var liten. Fast nu innehar jag mormors roll medan barnen får vara den jag var då. Och på så sätt växer rötterna bara djupare istället för att skäras av. Som jag var så väldigt rädd för den där sommaren för ett decennium sedan.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
24 juli, 2021

Härom dagen var det dags att fira Folkes sjuårsdag. Är så fruktansvärt nöjd med att vi prickade in ett sommarbarn så att vi får ha kalas här hemma varje sommar med båda våra släkter. Det är en sån fin tradition!

TiIl traditionen hör också att oavsett hur varmt och fint det varit dagarna innan hänger regnet i luften på Folkes födelsedag. Hopplöst eftersom vi är så många nu att vi verkligen behöver vara utomhus för att få plats.

Ballonger vid entrén såklart!

Kolla in hur min krukplantering tagit sig. Skrattar bäst som skrattar sist vill jag låta hälsa alla Tagetes-mobbare.

Barnen fick såpbubblor och hade mycket att roa sig med.

Ser alltid ut som ett café när jag dragit fram alla små bord och dukat upp.

Fikabuffeén med fem sorters kakor och en tårta

Folke hade själv fått välja vilken tårta jag skulle göra och i vanlig ordning tyckte han inte om någonting på fikabordet utan åt mest några jordgubbar och salta pinnar. Men var lika glad för det.

Folke är så underbar. Rolig, snäll och med en elektrisk charm. Han tokar till det för jämnan och när vi skrattar åt honom skrattar han själv högst av alla. Önskar jag hade lite mer av hans självdistans. En otroligt fin egenskap, inte minst hos en som ska växa upp till en man.

Chokladbollar är ett givet inslag på kalasbordet. Gjorde också hallongrottor med rabarbergelé istället för hallon.

Rabarbergrottorna blev något i hästväg goda.

Ett paketberg. Det är så lätt att ge paket till sommarbarn. Finns ju tusen roliga saker man kan göra på sommaren.

Särskilt glada var vi att den här sommaren till skillnad från förra kunna vara tillsammans och äta vid samma bord och inte behöva hålla avstånd.

Precis när vi skulle sätta oss och fika kom det några regnstänk.

Men vi satt tappert kvar

För snart solade det upp till allas glädje.

Folke och Bertil fick paket som kusinerna tillverkat. Gör ni också så förresten – att syskonen till den som fyller år får något litet paket? Det fick vi alltid när vi var små och det får självklart också våra barn. Vet att det finns folk som tycker att det är att skämma bort barnen något gräsligt. Men jag tycker att det är ett fint sätt att göra födelsedagarna lite extra speciella för ALLA. Det behöver ju inte vara något dyrt syskonen får. Kanske får de varsin vattenpistol så att de kan ha krig tillsammans? Eller jojo så att de kan joja tillsammans? Om det är att skämma bort barn så är jag för att man gör det. Det blev ju folk av mig med, trots denna sed.

Förra året han jag inte ens sminka mig till kalaset. I år hann jag sätta på mascara så det var ju ett klart lyft!

Tårtfrosseri

Ballongfrosseri

Och paketöppningsfrosseri

Bästa presenten bland allt fint var ändå den här fjädern som kan gå i trappor. En sådan där nonsensgrej jag slängde med på slutet och tänkte att han nog inte skulle bry sig om. Ibland vet man inte vad som ska göra succé hos ungarna!

Själv var jag mest förtjust i kittet att göra stora såpbubblor med.

Helt meditativt.

Tröttnar aldrig på att göra bubblor och barnen tröttnar aldrig på att karatekicka-sönder dem. Så vi har en fin symbios!

Och på tal om symbios – här är jag och min kära syster.

Självklart ska det lekas på kalas. Räven och sorkarna, Ett till femton och vanlig hederlig Tagen. Nu när trädgården börjar bli så uppvuxen är den perfekt för lek. Många buskar, träd och planteringar att jagas och fintas runt och gömma sig bakom.

Barnen fick ansiktsfärg också. Det är ju SÅ kul och så värt att köpa en lite dyrare variant där pigmenten faktiskt ger någon färg. Jag sminkade Bertil och Juni men Lykke sminkade sig själv. Sedan sminkade barnen mina ben med alla färger i lådan. Och Bertil sminkade mig sjuk. Blek, blå under ögonen och med snor rinnande ur näsan. En kul look att sporta resten av kalaset!

Värst sminkad blev dock Ulf. Man blev ju livrädd. Särskilt Jakobs vita t-shirt verkar vettskrämd inför närkontakten.

Och det var det sjuårskalaset, det! Färgen sitter kvar ännu

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
21 juli, 2021

Åh jag har så mycket jag vill skriva om. Så många funderingar och så mycket på tungan. Men dagarna med barnen är så långa och varje kväll när det äntligen blir lugnt är jag för trött för att kunna formulera något. Lite blogginläggg med bilder från vår vardag är lättare att göra eftersom jag ändå fotar jämt och det är så tacksamt att fota när det är ljust dygnet runt och det är vackert vart än man vänder gluggen.

Nu har i alla fall min systers familj kommit hit och då gör vi roliga saker hela tiden. Men jag blir tröttare än vanligt av att leva storhushåll. Ändå så glad att få göra det ihop med syrran och att kusinerna får vara med varandra så här mycket!

Köket är en dröm. Jag njuter av att rymma disken i maskinen och kunna stå fyra och arbeta i köket utan att man trampar på varandra.

Precis innan Annas familj kom hade jag städat och gjort fint och passade på att fota lite. Som ni ser har pallarna till köksön äntligen kommit på plats. Det blev zigzag-pallar från Hans K. Här utfodrar jag ofta barnen när det är lunch eller så sitter jag och hamrar på min dator. Ulfs bästa hobby är att gnaga en tugga från varje frukt och antingen lägga tillbaka i skålen så att den ligger och möglar. Eller så sular han frukten hårt i golvet.

Mitt fina solskenskök!

Tycker om alla små trivsamma detaljer. Som sockertoppen, tändsticksasken och kycklingarna uppradade längs listen. Och gardinerna med spetskanter. Fotografiet föreställer en ung man som gosar med ett jollrande barn. Blir glad när jag ser det.

Så kom då Annas familj. Och storkusinerna tog vid i leken där de slutat några dagar tidigare. Just nu leker de mycket viking och forntid. Ulf leker dock helst med Anna. Ser ni skynket där bakom förresten? Där under är vår tv. Japp. Vi har slutligen köpt en efter att ha levt utan sedan vi flyttade ihop för fjorton år sedan. Men bakom ett skynke i ett hörn är ungefär så mycket plats den kommer få ta här hemma. Vi lyfter bara fram den när vi ser på film.

Jag gjorde en matjessallad och bjöd på till lunch. Så vansinnigt gott. Ska jag dela receptet?

Jakob jobbar långa dagar nu så vi åt lunch utan honom

Anna fick kela med Essa, hon ser till att hålla sig framme när det finns mjuka händer tillgängliga.

Jag gjorde långkok på lamm igen. Den här succérätten slår aldrig fel!

Och sedan kom Jakob hem och det blev kväll och då fick Bertil hjälp med att spela Heroes och klara svåra banor

Men mammorna måste få sin egentid. Medan papporna la barnen tände jag i bastun och tjofsade ner i morgonrock, med saft och popcorn.

Anna fick kånka varmvatten

När vi någon gång får tid ska vi göra iordning ett trädäck på nedersidan av bastun. Så att man kan uteduscha i lugn och ro, ha plats för schampon och badrockar och sånt. Och i pauser under bastandet sitta och svalka sig på en bänk och glo på utsikten.

Just nu har vi bara en dusch och ett litet badkar där vi spolar upp iskallt vatten för att doppa sig i. På vintern rullar vi i snön istället.

En viss skillnad på nu och då.

Jamen titta bara!

Kan inte säga vilken årstid jag gillar mest. Börjar ju längta till vintern när jag ser bilder från snöiga bastukvällar.

Så fint att sitta här och surra ostört.

Och se himlen färgas rosa

Jag vill inte ha FÖR varmt när jag bastar. Hellre lite fisigt så man kan sitta i många timmar.

Efter midnatt kom vi in igen och kraschade i säng. Helt utbastade, sådär som man kan bli efter en helkväll.

Nästa morgon hade vi bestämt oss för en utflykt. Vi tänkte ge oss på att bestiga Tavelsjöberget. Jag hade Ulf på ryggen medan storbarnen stretade på själva. De krigsmålade sig med blåbär och flätade in ljung i håret och lekte jägar-samlarstenåldern. En återkommande miss för mig på somrarna är att jag underskatta barnens förmåga. Man jämför ju somrar mellan varandra och glömmer att barnen blivit ett år äldre sedan sist. Jag var till exempel helt inställd på att det skulle bli en massa klag och gnöl över värkande ben under den här utfärden. Men istället kutade de på och verkade inte märka hur långt vi faktiskt gick.

Och själv kände jag mig svinstolt. För jag hade inte heller klarat av den här promenaden för ett år sedan. Att gå flera kilometer i brant terräng med en femtonkilos unge på ryggen. Nej, det hade aldrig gått. Så TACK till mig själv för att jag styrketränat hela vintern och nu kan njuta av sånt här.

Och belöningen uppe på toppen var storslagen. Det finns ju en sägen om Tavelsjöodjuret som bor i den djupa sjön och den har jag såklart skrämt upp barnen med. Sån är jag, hehe. Vi stod länge och spanade efter odjuret tills vi motvilligt påbörjade vandringen tillbaka. Förutseende som jag var hade jag beställt pizza till oss alla på Root när vi kom ner.

Vi gick led 2 upp på Tavelsjöberget och led 1 ner och det funkade fint för våra barn. Led 1 är svårare men kortare. Led 2 är mysig och lite äventyrlig. Tips ifall ni ska gå med barn alltså! Utgå från Tio toppar i Tavelsjö och deras leder för Tavelsjöberget.

Root gör de bästa surdegspizzorna och jag var så glad att jag förbeställt eftersom det som alltid var knökfullt. Vi intog dem liggande på stranden vid Tavelsjön. Innan vi hoppade i och badade för att svalka ner oss efter promenaden. Barnen var aningens skärrade av tanken på Tavelsjöodjuret – men lugnades av att jag förklarade att den inte kan simma på så grunt vatten som det är vid bryggan.

När vi kom hem från utflykten var alla vuxna så trötta att de behövde tupplura medan barnen fick dega med fimolera. Mitt sätt för att få tjuvsova lite med Ulf är att sätta honom i soffan och ta fram en padda. Sedan placera mina ben ovanpå på hans. Då vaknar jag ifall han försöker gå därifrån. Funkar väldigt bra faktiskt!

Och tillslut blev det kväll och jag gick ut i trädgården för att ta rätt på jordgubbar.

Kom att tänka på min kompis Åsa som hade ett stort jordgubbsland när jag var liten och hur avundsjuk jag var. Av någon anledning tyckte inte mamma att det var någon bra idé med ett sådant hemma hos oss. Och jag svor på att ha mitt eget jädra land när jag blev vuxen. Och nu har jag ju det. Fasen vad jag älskar att vara vuxen och få göra verklighet av små och stora drömmar man bär på. Pun intended.

Rensade och frös in och ignorerade det faktum att jag halvvägs in i sommaren ännu inte hunnit putsa mina fönster. Det brukar jag ju göra i slutet av april annars. Nu tror jag att jag skiter i det helt.

Hehjeh tills vi hörs igen

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
18 juli, 2021

Här kommer en binge bilder med sånt vi gjort senaste veckan!

Haft tusen ungar på besök. Det här är den stora kompissommaren märker jag. Vi bor lite avsides i vår by vilket innebär att det är långt när man är liten – fast inte om man har en cykel! Och nu cyklar alla kompisar så här dräller det av ungar. Här har de trängt ihop sig i hammocken tillsammans.

Serveringsluckan har gått varm. Jag öppnar köksfönstret och så får barnen langa mat och porslin och duka och duka av tillsammans.

Ofta blir det något väldigt enkelt till barnen. Som pytt eller potatisbullar

Med morotsstavar, vitkålsbitar och broccoliträd att knapra på.

Till mig och Jakob ofta någon sallad. Här med lite kyckling.

Vi har plockat in mängder med jordgubbar. Landet som Jakob anlagt ger otroliga mängder bär. Nästa år ska vi fördubbla ytan och plantera dit alla utlöpare. Så att vi förnyar i en rimlig takt!

Bästa mellanmålet. Sockerfri vaniljkvarg eller grekisk yoghurt. Frysta bananer och sedan massor av jordgubbar. En skvätt vatten om det blir för trögflytande.

Jag gör en kanna per dag och har redo i kylen

Livsnjutarn!

Vi bar badat! I balja

I sjö

Och i vattenspridare.

Bertil har läst böcker och jag med – fast jag somnar efter två minuter. Är så ohemult trött.

Vi har njutit av den här synen.

-Kolla ett flygplan! skrek Ulf. Förstår hur han tänker. En traktor med vingar har han aldrig sett förut.

En dag hade vi matlag med två av tre familjer. Ulf hade inte träffat Stina och Emil sedan innan midsommar och sprang det fortaste han kunde på grusvägen för att möta dem. Kastade sig i Stinas famn och ville aldrig komma ner.

-Är Ylla-Kade någonstans? frågade han. Han har inte riktigt förstått det här med vilka barn som hör ihop med vilken familj. För honom är alla samma och Ylva-Karin är lika mycket Stina och Emils. Och tänk att han nästan har lite rätt i det. Så är det i matlaget!

Jag gjorde lamm i ugn (man kokar det i olja i bortemot sju timmar och det är SVINGOTT!)

Och till det smashad potatis.

Och en stor sallad. Vansinnigt gott!

Bertil underhöll med sin didjerido

Ulf underhöll med sitt soliga humör

Och till efterrätt gjorde jag marängsuisse extra allt!

När det skymde i trädgården…

flyttade vi in på verandan och satt och pratade till närmare midnatt.

Och när de promenerat hem i julinatten tog jag min vanliga kvällsrunda och vattnade och plockade en bukett för nattygsbordet.

Så många vackra rosa skymningar vi fått uppleva den här sommaren.

En annan dag åt vi nudellunch i trädgården. Det har varit några fruktansvärt varma dagar när allt annat än saltiga nudlar känts svårsmält.

Folke drog iväg på kalas hos sin bästis Dahlia. Var tvungen att dokumentera den fruktansvärt gulliga uppsynen på någon som är kalaspeppad till tusen. Vår fina Folke som är den roligaste jag vet – och med en självdistans som man önskar att många vuxna kunde fått lite mer av.

Med ryggsäcken packad med badkläder och paket och Babblarna-hjälmen på svaj drog han iväg på kalas. Essa undrade om det var meningen att hon skulle valla hem honom? Får han verkligen åka iväg sådär helt själv?

Och sedan kom min syster till Västerbotten. De har bott hos pappa och en dag åkte vi dit för att fira honom! Tog ingen bild på Anna men hon tog en på mig.

Barnbordet

Tacobuffé för kusinerna

Och tårtor. Sedan vattenkrig för att klara av hettan.

Och i fredags morse drog hela familjen hem till Jakobs mormor några dagar. För att träffa kusiner, fastrar, mostrar och farbröder som befann sig där.

Vi har gått långa promenader, tränat, läst böcker och sovit. Jag har sovit tolvtimmarsnätter och sedan 3-4 tupplurar per dag. Fattar inte vad det är med mig? Så fort jag blundar somnar jag. Verkar ha mycket förlorad sömn att ta igen.

Och nu är vi på väg hem igen eftersom vi ska förbereda inför att vi får gäster som hälsar på i några dagar. Så peppad på det!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
18 juli, 2021

Jag fick tillbaka den här loppisklänningen som varit på långlån hos min syster. Sist jag bar den var 2015. Men nu passar den igen och nu bor jag i den! Har så fin ringning med bra snurr i kjolen.

Knäppte outfiten hemma på pappas baksida. En gång var detta min vanligaste setting för outfits. Uppställd mot planket i mamma och pappas trädgård.

Mitt hår blir blondare för varje dag, benen allt mer brunbrända och ledighetskänslan intar axelområdet som nu sjunkit rejält. Så himla, himla härligt! Imorgon kommer min syster med familj och hälsar på och de får ju räknas som en av årets absoluta höjdpunkter.

Puss, puss.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
• Reklamsamarbete Jabo •
16 juli, 2021

Vi har en riktigt tråkig del av vår trädgård – där vår grusplan avslutas med en trappa och vår “finträdgård” ersätts av jordbruksredskap, maskiner, komposter, cykelparkering och allmänt upplag för sånt som behöver finnas men inte direkt är en prydnad. Den ytan ska ju också göras iordning i sinom tid – men tills dess behöver jag något som liksom avskärmar gården från röran. Tur då att Jabo har så mycket fint i sitt sortiment. Jabo har funnits ända sedan sextiotalet och startades i västgötska Ambjörnarp. Idag är det en av de ledande leverantörer av allt för vackra, trivsamma och praktiska utemiljöer!

Efter lite funderande beställde jag hem staketet Linnea som är högt och bra, stoppar vind och döljer ratet på baksidan av gården. Nu placerade vi den lite överlappande på fasaden så att gränsen mellan hus och staket skulle smälta ihop på ett bra sätt och inte kännas så hård och skarp. Linnea kan användas både som skärm och staket och det känns oerhört stabilt och välbyggt. Det finns också som grind och i andra utföranden – till exempel trärent om man hellre färgsätter det själv! Nu har vi fäst skärmen lite provisoriskt – men vi ska göra det enligt konstens alla regler med stolpar och stolpfundament. Så att det blir riktigt stabilt. Det måste bara lugna sig lite i jordbruket först.

Framför skärmen har jag placerat planteringsboxar i cortenstål. Med tiden kommer de börja rosta precis som cortenet i trädgården gjort och då blir de rostbruna istället. Det fina med corten är att det bara är ytskiktet som rostar medan själva stålet förblir intakt. Då får man en spännande, vacker yta som ändå är hållbar. Vill man påskynda rostningen kan man behandla stålet med ogräsättika!

Som ni ser har de redan börjat rosta så smått, efter att ha stått ute i trädgården i omkring en vecka. Jag har fyllt planterinigsboxarna med en blandning av sommarblommor och perenner och i den höga rektangulära boxen har jag satt ner ett rosentorn byggt av enkla träribbor som jag målat grönt. Där slingrar sig nu en humle.

Det är fint att skapa rumslighet i en trädgård genom att använda planteringar på höjden. Häck, staket, plank, spalje och upphöjda odlingsbäddar är allesammans exempel på sånt som fungerar som väggar i trädgårdsrummet. Dessutom erbjuder det skydd både för vind och i viss mån också solen.

Jabo har både dessa runda odlingskragar man monterar på några minuter – och så dessa högre rektangulära planteringsboxar. Det fina med lådorna är att det går att köpa till en avskiljare till dem. Så att man antingen kan fylla hela planteringsboxen med jord. Eller så lägger man i avdelaren och då fyller man bara den övre halvan med jord (och minskar alltså jordåtgången). Perfekt för växter som inte har ett rotsystem som går så djupt. Till de rektangulära lådorna har Jabo också sitsar av träribb som man kan lägga på planteringboxen. Och då förvandlas den istället till en liten bänk med plantor på halva sidan.

Så här ser en sådan lösning ut. Blev sugen på att göra något liknande nere vid vår bastu där det saknas både blommor och sittytor. Här ser du också hur stålet förändras med tiden och hur vacker ytan blir. Till skillnad från annat som rostar släpper corten inte rost vid beröring. Alltså ingen risk att man blir röd på benen efter att ha suttit på bänken!

Cortenboxarna och rundlarna var verkligen superenkla att montera och jag placerade bara ut dem i gruset och skrapade bort det översta lagret grus innan jag ställde ner dem. Sedan på med blomsterjord och i med växterna!

Staketet Linnea funkar förutom vindskydd också som skydd för att ingen ska ramla ner från den höga kanten bredvid trappan. Trappen går ner till vänster och fast jag placerade ut dessa tre ganska stora planteringsboxar på grusgången finns gott om plats att nå trappen på sidan. Det blir bara en liten omväg. Och det är med mening! Jag tänker mycket på att runda av hårda vinklar, skapa böjar istället för räta linjer och då är ju stora krukor/planteringsboxar ovärderliga. Och jag tycker faktiskt att man SKA jobba med “farthinder” i en trädgård – som får en att stanna upp och hinna upptäcka allt fint. En trädgård där man får översikt över hela gården på en gång är inte lika spännande som en där man kan gå runt och upptäcka många olika vinklar och vrår. Ett sätt att göra det är genom att placera ut farthinder som leder en runt i trädgården istället för att bara gena över gräsmattan.

Farthinder av detta slag kan också utgöras av en portal, pergola, av låga staket och häckar. Genom att placera ut till exempel en portal på sin gräsmatta och sedan börja bygga ut ett nytt rum kring den tar man gården i besittning och skapar lekvänliga, mysiga ytor där man kan leka kurragömma eller bara söka skugga.

Förutom planteringsboxar och staket slog jag till på de enkla bockarna Stig till en odlingsbänk. Man kan måla dem men jag tror mina ska få stå och gråna. Ska bara stryka dem med lite linolja så de tål fukt bättre. På bockarna la jag en gammal bordsskiva från ett helt annat bord vars underrede blivit kasserat. Och hips vips fick jag en trevlig plats att stå och plantera på. Tycker det är skönt med en arbetsbänk i trädgården.

Några gamla sockerlådor på skivan agerar hyllor och förvaring. Här kan sekatör och redskap få vara ifred från den tvååriga huliganen…

Hips vips fick jag massa smart funktion i trädgården. Och förvandlade ett riktigt fult hörn till någonting vackert att se på.

Jag är så väldigt nöjd med resultatet!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest

Sök på underbaraclaras.se

Kundtjänst

Har du frågor kring din order eller något annat som berör min butik, vänligen hör av dig till:

Eller använd formuläret nedan.