Under 2007 var det som att bloggskrivandet verkligen tog fart. Formuleringsglädjen utvecklades i inlägg som Dos and don’t på skithuset, Sluta dricka flaskvatten-debatten, Kungliga tekniska bajshögskolan och Pinsamma riktlinjer. Jag skrev texter som Gissa vem som är jag om hur jag leker att jag är olika personer för att göra vardagen roligare och lättare. Någonting jag fortfarande sysslar med såhär nitton år senare. Och så skrev jag rent trams som Kentauren – en lycklig sate och Intelligentstestet.
Jag minns att jag fick mitt första ”virala” inlägg Urban turban när jag visade hur man knöt en turban och bloggaren Hanna Fridén som var stor då länkade och tipsade om mig. Äntligen började jag få en publik. Så jag fortsatte med stylingtips om att dra upp kjolen och inlägg om att när jag reser gör jag det med stil.
Jag skrev också om Framtiden som jag föreställde mig den. Men den var närmre än jag kunde ana.
Någon gång i framtiden skulle jag vilja ha ett stort rött hus på landet. Ett riktigt renoveringsobjekt. Med utsikt mot en sjö eller älv. Kilometer till närmsta granne (förutom att min syster bor i granngården med sin familj). Bagarstuga, bastu, fina fiskevatten och enorma rum med timrade väggar. Där skulle jag och Jakob leva tillsammans och avla barn. Och jag skulle skriva romaner och någon gång i månaden pendla till Stockholm och träffa min förläggare. Då skulle jag vara chic och går på resturang.Sedan skulle jag ta tåget hem till norrland, mina höns och min karlakarl. Och lyssna efter den mjuka tystnaden. Ro i min sjö och skidra i skogen.
Och nu har jag dammsugit bildarkivet för frisyr- och stilanalys. Trogna läsare minns säkert några av dessa bilder.
Jag klämde in mig i en garderob och fotade mig själv. Den här bilden gjorde succé!
Så jag gjorde det igen…
… och igen. Med nästan lika stor framgång. GUD vad jag önskar att jag hade kvar den gröna klänningen. Skulle styla den på exakt samma sätt som då.
Jag hann byta frisyr otaliga gånger under 2007. Jag hade först en rakbladsvass page i det som då var min naturliga hårfärg (blond).
Fram tills jag blev gravid med Uffe hade jag absolut noll självfall så mitt hår föll i denna form efter att jag klivit ur duschen.
Ganska fin frisyr som jag dock inte tror att jag skulle passa lika bra i nu.
Jobbade mycket med glasögon. Samt neonrosa läppar.
Och blå ögonskugga.
Och lekte och fotade massor med min syrra, som flyttat hem en termin för att läsa på folkhögskola.
Peak 2007 på oss båda!
Som sagt.
Neon var verkligen grejen.
Byxor var också kul. Som dessa gubbiga byxor med veck och hängslen.
Inser att jag hade på mig något liknade härom veckan. Marinblå seglarbyxor med guldknappar, randig tröja och röda skor.
Underbar outfit. Hade absolut kunnat bära detta rakt av idag.
Och den här outfiten. Röv-posare since 2007 ✌️
Men vad hade jag inte burit idag?
Kanske inte pappas blåställ med blå tights under, klackskor och rosett i håret. HAHAHA så fasansfullt och kul på samma gång.
Hade sannolikt inte heller haft på mig det här. Notera halsbandet tillverkat av en massa skramliga armband.
Även det här hade känts utklätt idag. Liksom för mycket fluff och kjolar och vintage på en och samma gång. För min smak alltså.
Liksom denna prickiga sparkdräkt jag sytt själv. Skulle aldrig komma på tanken.
Rosetter var tydligen på modet.
Ja, håraccessoarer av alla slag. Märkliga filter var också på modet.
Men min mosters gamla studentklänning hade jag på mig när jag gick på barnvälsignelse för min bästa väns dotter. Älskar fortfarande.
Och en klänning från Scene by Tjallamalla som var all the rage på den tiden. Men vad är grejen med ap-armarna? De ser helt galna ut!
Sedan klippte jag en pixie och färgade håret mörkare.
Finns få saker kvinnligare än en riktigt kort frisyr när man passar i det. Skulle dock aldrig kunna bära upp det här idag. Nu skulle jag bara känna mig tantig.
Den randiga engelsk konfekt-klänningen finns fortfarande i min ägo. Den är alldeles för trång över ryggen nu, men väntar på mina barnbarn.
Frottéshorts från sjuttiotalet, knästrumpor, klackskor och gul blus jag ärvt från tant Märta.
Här satt jag i mitt flickrum och samlade recept till min receptbok.
Anna hade gått Tillskärarakademin och sydde och dekonstruerade kläder på löpande band. Jag fick bära allt hon tröttnat på, som denna kjol av en skjorta
Och klänningen tillverkad av en svettiströja.
(Väskan bar jag förresten så sent som förra veckan. Den som spar hon har.)
Och ett halsband gjort av leksaksbilar.
Samt en jättestor herrskjorta förvandlad med smock där bak. En förvånansvärt modern outfit eller hur? Skulle faktiskt funka idag.
I september började jag läsa Litterturvetenskap och i samma veva flyttade jag hemifrån. Rakt in i ett femtiotalsradhus mitt i stan. Jakob och jag fick hyra det av min kompis Sannas familj. Förstod vi hur tur vi hade? Jag tror inte det.
Det här var min skolstarts-outfit. En mycket viktig sak. Man måste ikläda sig den man vill vara. Ännu viktigare med rätt outfit när man börjar universitetet efter två års studieuppehåll och verkligen har längtat efter att plugga och få känna sig utmanad mentalt.
Hösten 2007 fick jag jobb som krönikör i den lokala gratistidningen, Folkbladet gjorde ett stort reportage om mig och jag började få lite förfrågningar från Umeås kulturliv. Om att delta i debatter, seminarier och sånt. Och så skrev jag Modebloggarens brandtal. Ett inlägg som det känns som att jag skrivit hundra gånger sedan dess. Fast kanske inte om modebloggarens rätt att existera – men väl husmorsbloggarens…
Oj vilken
modebloggare
jag var.
Men samtidigt som roliga saker hände mådde jag otroligt dåligt. Ångest, nedstämdhet och ingen aptit. För mamma blev stadigt sämre och inlagd på sjukhus i perioder. Det blev smärtsamt tydligt att hon inte hade så lång tid kvar att leva och jag skrev inlägget Min mamma har cancer.
Att gå igenom en väsentlig del av sin tonårstid med en mamma svårt sjuk sätter sina spår. Jag orkar inte göra allt det som andra i min ålder gör. Jag är inte längre samma naiva unga människa som jag en gång var. Jag har vuxit upp fort. Känner mig 100 år äldre än mina vänner. Jag har blivit både allvarligare och tystare. Ledsnare och tröttare.
Julen 2007 höll mamma på att dö ifrån oss i leverkoma, hemma i sängen hos mormor och morfar. Hon lyckades dock hämta sig och klarade sig på dagen en månad till.
Här är jag så lik min mamma, som hon såg ut som ung. Och jag blir ledsen när jag ser det, för jag tänker på hur mycket sorg som väntade oss alla.
Läs mer på temat:
Print
