Jag skulle aldrig kunna bo i lägenhet, eller ens i hus i stan. För jag bara MÅSTE ha tillgång till naturen som skafferi och rekvisitaförråd.
Har sedan i somras haft span på ett bra kalhygge där de lämnat massa ris, samt en ellinje där de avverkat under hösten. Ah! Där kan jag hämta hur mycket material som helst, till mina projekt.
Tog en tur igår med Essa, när frosten låg tjock på varje gren i nio minusgrader och försiktig sol. Knipsade loss stora ruskor från det gallrade riset, fällde sätena i min bil och fyllde hela skuffen med ris.
Sedan körde jag hem igen.
Jag kände en viss stress eftersom väderleksrapporten visat att det ska börja snöa. Bäst att hinna få in det material jag behöver, innan naturen blir svåråtkomlig.
Egentligen är november inte alls färglös. Jag ser så många vackra himlar den här årstiden. Lila, blå och starkt rosa – och inte minst turkos när morgonsolen skiner. Jag pekar och ropar lyckligt ut alla vackra detaljer för mina barn.
När jag kom hem påbörjade jag detta skojiga projekt: att klä in trädgårdsportalen med grönt. Tidigare år har jag bara täckt den i ljusslingor men nu ville jag klä den i grönt ris – och kanske även en massa äpplen och talgbollar? Vi får se var det slutar. Trädde bara riset in och ut genom de olika håligheterna och försökte täcka dem så gott som det gick.
Så här blev slutresultatet. Gick en himla massa ris åt att göra de här, men oj så fint det blev!
Nu är all julbelysning utplacerad i trädgården, det enda som fattas är slingan jag brukar sätta upp kring själva verandan. Fick tag i en med vit sladd från Markslöjds outlet, så att den inte är så ful mot den ljusa fasaden.
I trädgården har jag:
En upplyst portal med granris.
En ljusklädd Thuja (planterade den med den uttryckliga tanken att ALLTID ha en julgran i trädgården vintertid).
Ett ljusnät över min stora ros vid farstubron.
En upplyst krans på verandan.
Samt (snart) en slinga runt själva verandan.
Men i år har jag också ställt ner en julgran i tunnan där luktärtstornet brukar vara och klätt granen den med ett ljusnät. Den står här precis vid ingången i häcken, från byavägen. Jag var så förutseende att jag till och med förberedde ett hål för granens fot, redan när vi vinterstädade för några veckor sedan och jorden var mjuk. Det var skönt igår när jorden var frusen. Jag pressade bara ner den i hålet och där står den stadigt.
Det bev väldigt välkomnande och fint vid entrén. Jag ska dock addera lite fler juliga saker när vi kommer in i december. Som min röda vimpel som brukar hängas upp över dörren. Funderar också på om jag ska sätta upp min lykta som hänger ifrån tre störar? Vad tycker ni? Jag brukar ha ett gravljus med timer i den och det lyser hela vintern så otroligt välkomnande och fint. Det ser precis ut som ett riktigt ljus som flammar.
Jag har också ställt fram mina fina ”rekvisita-skidor”. De som jag köpte för 20 kronor med det uttalade syftet att ha vid entrén för att de är så röda och fina.
Kälken är dock inte rekvisita utan även till för att dra Uffe på, så fort bara snön kommer!
Och precis nu när jag skriver det här ser jag årets första snö singla ner utanför rutan. Fånigt nog måste jag torka bort några lyckotårar ur ögonvrån. Och tänka sig – det ska snöa ända tills på lördag!
Jag fick en snilleblixt och kastbytte gardiner mellan matsal och vardagsrum. Kände att det blev för mörkt med terracottaväggar OCH bruna gardiner. Men här i matrummet passar de hur bra som helst...
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
Var hänger du disktrasan? Var hackar du löken? Hur ofta byter du lakan och när tvättade du sist din behå? I veckans avsnitt av Wollin & Clara går vi till botten med snusket. Det handlar också om SVTs Boyfriends. Och om vem i familjen som är döv – och vem som har mandat att hojta.
Jag älskar att addera julkryddor i vanliga kakrecep och plötsligt få julkakor. Det är ju inte så mycket som krävs. Saffran och apelsin i sockerkakan, kanel och ingefära i kolakakorna eller bonnkakor med pepparkakskrydda i. Eller varför inte kokostoppar men med saffran i smeten?
Kokostoppar är definitivt en av mina favoritkakor. Så lätta att lyckas med och extra tjusiga med saffran och choklad ovanpå.
Tycker att de lättas formas med fingrarna på plåten, till lagom toppiga kakor.
Sedan gräddar jag dem, smälter choklad och doppar botten på kakorna och låter stelna.
Vi har en enda eldstad i huset och det är vedspisen i köket, men drömmen är ju en eldstad också i vardagsrummet. Gärna en öppen sådan så att man verkligen...
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
Vissa år känns som sådana där mittemellanår när inget händer. Men i efterhand kan man ofta se att det var DÅ det verkligen hände. 2013 var inget vidare bra bloggår. Jag hade för mycket annat jobb helt enkelt. Sånt som inte direkt tankade in och genererade skoj till bloggen – men som drev karriären fram på andra sätt.
Jag släppte min andra bok, den här gången tillsammans med min syster. Det var en pyssel och DIY-bok om kläder och stil.
Jag gjorde en massa intervjuer och reportage.
Och spelade in Två på resa för SVT med Susanne. Vi åkte till Teneriffa och hade svinkul!
Andreas och Theresia som vi reste med och som filmade och producerade var så mysiga.
Jag blev Årets nyföretagare på Umeågalan och fick ta emot priset ur Petra Medes hand. Hon var för övrigt den stora behållningen med galan. Vansinnigt rolig. Klänningen var min studentklänning som fick återanvändas.
Föreläsandet tog en väldig fart med Annakarin och vi besökte varje stad och håla i hela Sverige tror jag. Intäkterna från föreläsandet var till stor del vad som höll mig flytande i starten som företagare. Innan annonsmarknaden tagit fart.
Min första bok blev översatt och kom ut i USA. Idag finns mina böcker översatta till tolv språk.
Jag höll i en serie frukostsamtal på Saltå Kvarns butik i Stockholm och bjöd in coola kvinnor som jag ville intervjua. Underbara bloggläsare kom och lyssnade. Här är jag och Lady Dahmer.
Jag lanserade en egen You tube-serie där jag pysslade och gjorde om gamla saker. Nu hittar jag inte längre igen avsnitten – men Emil som filmade den har själv gjort succé idag med sin youtubekanal om Warhammer. Över 800 000 prenumeranter!
Minns att jag satsade stort med makeup-artist och allt och raggade upp sponsorer som bekostade kalaset. Det här var rätt ovanligt på den tiden och ärligt talat ett jädra besvär.
Jag var stående pysselexpert i Go’kväll.
Och nyhetsspanare. Det senare var roligast. Det är roligare att få komma med smarta analyser än att pyssla.
Här säger jag något argt om Anders Borg och arbetslinjen. Tänk när Anders Borg var det värsta man kunde föreställa sig? Snacka om att skalan förskjutits…
Men störst av allt var ändå att WWF utsåg mig till Årets miljöhjälte. Fick ta emot priset av kungen på Ulriksdals slott och sedan äta lunch med kronprinsessan Viktoria. Ett väldigt stolt ögonblick – även för en rödstrumpa!
På hösten spelade jag in teveserien De obekäma för UR. Som handlade om downshifting och kritik mot arbetslinjen. Där jag resonerade just om svårigheterna att få ihop mina värderingar med mitt faktiska liv.
Det var inget enkelt år, men roligt. Jag jobbade utåtriktat för första gången någonsin. Träffade massor av människor, reste hela tiden. Skrev det lyckliga inlägget att klara av som handlar om att äntligen våga och klara av saker igen efter alla sköra år som jag hade innan och efter att mamma dog. Det var som att 2011-2015 var ett enda frossande i att klara av, våga boka på och testa. Jag funderade kring att jag egentligen skulle behöva anställa en sekreterare eller koordinator för mitt företag men att det ”lät helt sjuk”. Tänk om jag hade gjort det då? Då kanske jag sluppit åratal av utmattning.
Det här året la jag också grunden till den ekonomiska modellen i mitt företag. Från att fota hemma hos-reportage och göra pyssel och recept till tidningar – hittade jag egna sponsorer att arbeta med och publicera materialet i mina egna kanaler. Så här förklarade jag mitt nya upplägg för läsarna. Som då var något ovanligt och nytt som behövde förklaras.
Redan 2013 diskuterades bloggdöden och därmed också om bloggdöden som uteblev. Och jag skrev om den dagen när min blogg dör. Idag har bloggandet fötts på nytt när tjejer startar substack på löpande band.
Jag kom igång med att träna under våren 2013 vilket jag tror var vad som höll mig flytande under den stressade perioden. Det var så härligt att för första gången i mitt vuxenliv hitta till regelbunden träning. Då var det löpning jag ägnade mig åt och jag skrev många inlägg på det temat.
Skrev inlägg om träning och om rörelseglädje och det slår mig hur många av dessa insikter jag fått om och om igen. Så är det ju ofta. Man tror att man får en insikt bara för att påminnas om att man redan haft den – och glömt bort den. ”Nothing ever goes away until it has taught us what we need to know”.
Det är också tydligt i efterhand att träningen var en slags doping. Jag tränade som ett sätt att klara en ohållbar arbetssituation. Istället för att först minska på belastningen, vilket hade varit betydligt klokare. Det är en sådan vanlig fälla för folk som börjar träna. För träning ger en verkligen mer energi, men om problemet är att man har för mycket att göra på för lite tid blir det bara ännu ett sätt att leva ohållbart. Med träningen kom såklart allt fler synpunkter kring mitt utseende och min kropp och det svarade jag på i inlägg som kvinnans kropp är allmän egendom.
Odlingen gick framåt och nu odlade vi i större skala. Både mammor och pappor var involverade.
Jag och Ulrika rensade landen med Bertil och Ada mellan raderna.
Det var en sådan arbetsglädje där i början.
När vi gjorde det småskaligt och tillsammans som familjer och integrerade våra liv allt mer. Under Stora matlagardagen samlades vi och saltade in julskinkor och gjorde korv, av köttet från våra egna grisar.
Jag minns så väl den där kvällen som jag skrev om i Å om våren.
Hemmet murrade till sig en aning 2013 och de kitschigaste pastellerna åkte ut.
Lite äldre stil, lite färre brittiska rosor.
Och så här såg vår ”trädgård” ut innan vi gjorde någonting åt den. Inte mycket alls till trädgård, om du frågar mig.
Melker levde, hade hälsan och var fruktansvärt busig.
Bertil var precis så lättsam och snäll som han alltid varit.
Väldigt rödhårig på den tiden.
American Apparel-kjolar var högsta mode och jag hade till min stora glädje två stycken.
Och ibland var jag till och med riktigt minimalistisk i min stil.
Mormors gamla skjorta och avklippta loppisjeans.
Jag blev också äntligen moster. Här ligger jag och Bertil och gosar med Juni.
Och jag började sakta själv känna pirret inför ännu en bebis. När skulle det bli, tro? Jag hade ingen brådska utan ville känna mig fullkomligt återställd fysiskt.
I mitten av oktober det året blev jag gravid med Folke. Vilken lycka! Men jag förstod att för att klara det behövde något i mitt liv förändras…
Putsa köttet från hinnor och skär det i kuber. Stek i omgångar i smör i en stekpanna och lägg sedan över i grytan.
Skala och skär löken i klyftor och stek därefter löken på låg temperatur, utan att den tar färg. Lägg över i grytan. Häll lite vatten i stekpannan, vispa ur den och häll över i grytan, för att få med alla goda smaker.
Tillsätt resten av vattnet, portern och viltfonden. Mortla ner enbär och lägg i lagerblad och timjan. Låt köttet sjuda under lock i minst 90 minuter. Köttet ska kännas mört.
Skala palsternacka och morötter och tärna. Lägg ner i grytan tillsammans med den torkade svampen. Låt koka på låg temperatur under lock i ca 30 minuter. Om mycket vätska kokat bort – tillsätt någon deciliter vatten.
Tillsätt messmör, gelé, soja och grädde. Samt salt och peppar efter smak.
Red eventuellt grytan med lite maizena för att göra såsen lite tjockare.
Strö över färsk timjan och servera med hasselbackspotatis.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
Print
