Jag älskar kommentarsfältet och alla spännande samtal och diskussioner som uppstår där. I inlägget Underbara fyrtio skriver jag om åldrande, utseende och om att känna sig snyggare vid fyrtio än man gjorde som tjugoåring. Och det kom en hel rad med intressanta inspel på den frågan. Rent läsarguld!

Har passerat 56 och känner mig så extremt kolugn med det mesta /…/ Sedan att kroppen är i ett förfall som inte går att hejda och som ger begränsningar (hej artros mm) är mindre kul. Men att utseendet påverkas negativt har iaf en rejäl uppsida – ingen bryr sig om hur du ser ut och vad du gör när du inte längre har ett sexuellt kapital. Du är inget hot och ingen möjlighet för någon. En del kallar det att bli osynlig och lider, inte jag. Sån. Himla. Frihet! Skriver Maria

Varpå Linda svarar Maria: Så sant det du skriver att det på nåt sätt ändå är skönt att man inte längre blir sedd på sexuellt på samma sätt som förr. Det är något befriande i det. Själv har jag börjat gå osminkad alla dagar jag inte är på jobbet inklusive helger. Skönt! Och glasögon ofta för mina ögon mår bättre av det. Jag lider inte heller av att bli ”osynlig” utan tvärtom, jag känner mig fri.

Just det här har jag hört så många äldre kvinnor prata om. Att osynliggörandet av en åldrande kvinna ger en möjligheten att istället bli synlig som människa.

Betydligt yngre läsaren Amanda berättar: Jag längtar efter denna känsla, att inte behöva sträva efter att vara attraktiv eller åtråvärd. Känns som den ultimata friheten. Sorgligt att den egentligen finns redan nu (34 år gammal), men att den är så svår att nå. Drömmer om att bara ”skita i allt”, vad gäller utseendenormer och hur jag uppfattas. Hoppas jag får bli äldre och uppleva att detta händer naturligt. Tillsvidare kämpar jag på med projektet vara människa.

Carina svarar henne: Här vill jag slå ett slag för att vara ful. Då slipper man en kamp för att framstå som åtråvärd och vacker, eftersom man redan vet att man betraktas som oattraktiv. Man lär sig ganska fort att det inte är lönt att försöka. Men jag tänker ofta på att kvinnor som sörjer sitt förlorade utseende kan skatta sig lyckliga för att de åtminstone har haft ett sexuellt kapital som garanterat har gett dem fördelar i livet.

Kanske kan det här förklara varför många av världens vackraste kvinnor åldras så konstigt? De verkar känna ett behov av att ”konserveras” i den ålder då de var vackrast och tar till extrema knep för att lyckas med det. Men de ser såklart inte unga ut ändå – utan bara märkligt ålderslösa och opererade.

Signaturen 60-åring skriver: Ja, det känns sorgligt att vissa kvinnor som åldras tycker det är jobbigt att inte längre anses vara åtråvärda. Det är som att livet verkar förlora mening när de inte längre deltar i det sexuella spelet och får mäns uppmärksamhet. Själv tycker jag om att äntligen få betraktas som Människa, inte som Kvinna, Mor och Objekt.

Ja, kanske är det sorgligt. Men det är samtidigt helt naturligt i ett samhälle som så högt prioriterar skönhet och ungdom. Klart man får sörja när ens företräden försvinner! Men det är väl också då det visar sig om man har byggt upp något annat av substans som kan bära en igenom livet och som man kan vara stolt över. En familj, kompetens i sitt yrkesliv, starka vänskapsrelationer…

Hanna svarar 60-åringen: Det är givetvis sorgligt om man hänger upp sitt liv och sitt värde på sitt utseende, men det är väl en högst mänsklig känsla att vilja känna sig fin, sedd och attraktiv? Här är det som vanligt männen som drar det längsta strået, och förblir ”åtråvärda” medan kvinnor blir just osynliga (och ofta reduceras till mor- och farmödrar). Alla lever ju inte heller i en lång relation utan deltar i ”spelet” för att försöka träffa en partner. Man ska kanske inte döma utan försöka vara lite mer förstående inför människors olika utmaningar.

Och Mia kommenterar: Jag är plus 50 men blir uppvaktad och får beröm om jag sminkat mej fint. Ingen torka här när det gäller kärlekslivet.

Jag blir nyfiken på vem som bestämmer att vi rent objektivt var snyggare när vi var yngre? Jag är 46 och har aldrig haft så bra självförtroende som nu, experimenterar med kläder som aldrig förr osv. Jag tycker det syns på kvinnor som gillar sig själva och det är attraktivt. Kan inte det också vara objektivt, att någon som är trygg i sig själv och inte lika ängslig är snygg? Bara tankar som bubblade upp… funderar Maria.

Och här får jag faktiskt hålla med Maria. Självförtroende och trygghet är otroligt attraktivt. Själv tycker jag att mina vänner är mycket vackrare nu än när de var arton år. De var ju flickor då – med allt vad de innebär. Nu är de däremot fullödiga människor som bär upp sig själva på ett annat vis. Livets spår i dem är vad som ger dem skönhet, hur klyschigt det än låter. Ungdomen är bara till för ungdomar och alla kommer med åldern att förlora den. Så det är lika bra att följa med sin egen ålder!