• Annonssamarbete Bixia •

El för en bättre värld

När jag reste runt i Kenya 2016 reagerade jag på mängden solceller. Att de verkade vara så vanliga. De satt monterade på taken både fina nya hus och mindre, skruttiga kåkar ute på landsbygden. Inte sällan på platser där eltillgången annars är bristfällig eller till och med obefintlig.

Solpaneler installeras på ett tak i Burkina Faso

El är något vi tar för givet i Sverige – men på många platser i världen är det just elbrist som är hindret för framsteg. Elbrist gör att barnen inte kan gå i skola eller att människor får bristfällig vård. Men med tillgång till elektricitet kan undervisning bedrivas kvällstid, så att många fler barn får möjlighet till utbildning. Och i områden där kompetenta lärare saknas kan skolbarnen dessutom få undervisning på distans via bildskärmar. På enklare sjukvårdskliniker möjliggör eltillgången mycket mer avancerade och långtgående vårdinsatser.

Skola i Bangladesh med bildskärmar drivna av solenergi

Jag samarbetar ju med elbolaget Bixia. De tillhandahåller förnyelsebar energi från små svenska aktörer som säljer vind, vatten och solenergi. Men Bixia har också en miljöfond där de tillsammans med Erikshjälpen stöttar solcellsprojekt i andra delar av världen. Exempelvis i Bangladhesh, Burikina Faso och Benin. Genom pengar från miljöfonden har de installerat solpaneler i skolor, sjukhus och vattenreningsanläggningar. Men även försett elevhem med elektricitet för att att öka säkerheten och ge möjligheter för eleverna att studera kvällstid. Hur bra är inte det?!

Bixia säljer närproducerad svensk el. Istället för el från grannlandet kommer elen från granngården. El som kan göra gott både i Sverige och i andra länder. Läs mer på Bixia.se

Annons

Bli inte feminist när du får döttrar utan när du får söner

Bestyr på en februarionsdag

Onsdag är hemmadag för pojkarna. Gammor är här och hälsar på och de har varit ute och lekt länge i solen och byggt snögrottor. Sedan kom de in och frös, med knallröda kinder. Är så glad för de lediga onsdagarna, jag märker att de behöver en vilodag mitt i veckan. Speciellt den här infektionstäta årstiden.

Jag har fått mycket gjort idag. Har spikat modeller till sommarkollektionen för Miss Clarity och besvarat massa mail.

Här tycker jag om och sitta. Med uppsikt över entrén och med solen som letar sig in från flera väderstreck.

Folke kom och ville se vad jag gjorde för något.

Och så knäppte jag en bild för att visa nivån av blekhet. Den är häpnadsväckande. Jag ger liksom anemin ett ansikte. Och det hjälper inte hur mycket jag än sminkar mig – ser lika genomskinlig ut ändå.

Nu ska jag stänga datorn för dagen och istället hjälpa Bertil med läxan till skolan!

Senaste nytt från Miss Clarity!

När får drömmar bli verklighet?

Prickar ger mig kickar!

Vad Jocke & Jonna och Sandra Beijer gör rätt

Jag har tänkt mycket på vad som gör en influencers framgångsrik idag. För bara några år sedan räckte det att ha bloggen som en dagbok – med lite outfitbilder och betraktelser över dagens bestyr. Men idag handlar det mer om att kunna bygga koncept. Överraska läsarna, inspirera och paketera sitt innehåll på ett bra sätt. Influensern blir mer av en curator som får agera ledsagare för att sålla i utbudet av kläder, filmer, böcker, recept och skönhet. Två av Sveriges i särklass bästa bloggare är Sandra Beijer och Elsa Billgren. De lyckas med exakt detta. Dessutom kommer de på blogginlägg med nya innovativa rubriker och teman. De varierar sig och har en egen stil. Och håller hög publiceringstakt. Jag upplever att vi delar ett liknande tänk kring det vi gör. Nöjet med att blogga är liksom att komma på roliga bloggkoncept som läsarna ska uppskatta. Inte bara visa upp dagens outfit eller trettio bilder från ett event man besökt. Både Sandra och Elsa är dessutom duktiga på att använda sina läsare som medkreatörer. Deras läsare bidrar med mycket innehåll, vilket skapar en närhet och en genuinitet.

Om vi ska översätta det här till youtube-världen så kan vi ta Jocke & Jonna som ett bra exempel. Säga vad man vill om dem (och det finns mycket att kritisera) men de är verkligen duktiga på att skapa roliga, innovativ koncept till sin kanal. Jag imponeras över deras förmåga att variera sig. Med alltifrån spökjakter till vardagliga vloggar, till filmer där de smakar och recenserar amerikanskt godis. Och nu dokusåpan Exposed som snart lanseras. Där deras följare kommer vara medskapare och påverka händelseförloppet. Genialt! Samma sak med Therese Lindgren. Hon testar allt ifrån smarta BH-hacks till att lära sig beatboxa. Såklart varvat med vloggar från hennes vardag. Just blandningen är vad som gör henne spännande. Att man märker att hon tycker att det är genuint roligt att komma på nya koncept. Hon är ambitiös och kreativ. Samtidigt kan man se att Therese Lindgren inte alls var lika framgångsrik som bloggare. För den kanalen drev hon mer som den gamla tidens dagboksblogg. Och det blir allt svårare att lyckas med idag. Läsarna förväntar sig mer. Det måste inte vara knasigt eller konstigt. Men det måste vara mer.

En annan trend är att bloggare (ex vis Michaela Forni och Petra Tungården) startar nätmagasin som sammankopplas med bloggen. Där de med hjälp av skribenter skapar innehåll till sajten. Jag har inga siffror på hur det går för dem, men det vore intressant att veta. Det var nämligen en väg jag själv funderade på när jag lämnade Amelia 2016. Men att göra min blogg till en underkategori på en annan sajt var ju bara en repris på det jag valde bort när jag lämnade Amelia. Jag vill inte ha bloggen som en underkategori. Jag ville ha bloggen som en huvudattraktion! Ni som läser min blogg kommer ju hit för att ta del av sånt jag producerat och filtrerat genom mina ögon. Vill ni läsa allmän bevakning av inredning eller mode kommer ni garanterat välja bättre och mer etablerade nätmagasin än mitt. Att blanda samman det skulle bara bli rörigt. Så jag strök den tanken.

Det jag däremot gjort och som jag egentligen inte sett någon annan bloggare göra – är att förpacka bloggen mer som ett magasin. Jag har så mycket tidlöst, välarbetat material som förtjänas att lyftas fram. Recept, DIY, krönikor, guider till alltifrån potatisodling till hur man sköter textilier. Men i en traditionell blogg försvinner ju sånt material bara längre och längre bak i arkivet. Därför jobbar jag med en puffar på bloggen. Som återaktiverar gamla inlägg. Både i högermenyn och mellan blogginläggen. Det finns såklart funktioner som kan göra det här automatiskt – men det blir sällan snyggt eller bra. Så jag har valt att jobba med en webbredaktör – Erica – som gör ett medvetet urval. Som med eftertanke bedömer vad som är relevant olika veckor och fångar upp önskemål eller strömningar bland er läsare. Puffarna på bloggen ändras flera gånger i veckan och målet är att ni ska känna att det alltid finns något nytt att läsa här – även om jag inte hunnit blogga.

Under föregående vecka puffade Erica exempelvis upp både pyssel och recept med Alla Hjärtans-Dag tema ur arkivet. Valde ut de bästa bilderna, kom på lockande rubriker och vaskade också fram gamla texter och poddavsnitt om kärlek och relationer. Via google analytics kunde jag sedan se hur ni klickade er runt och tog del av olika Alla Hjärtans Dag-inlägg. Att paketera bloggens innehåll på det här sättet har lett till att ni är inne mycket längre än förut och klickar runt mer mellan olika kategorier. Plus att gamla blogginlägg vakna till liv genom nytillkomna kommentarer och delningar. Tyvärr är puffarna mest kompatibla med bloggläsande från datorn – på telefonen försvinner en del av effekten. Men jag arbetar på att lösa det.

En stor utmaning för influensers idag är tidsbristen. De är efterfrågade och gör tv, poddar, skriver böcker, släpper skönhetsmärken, anordnar träningsresor etc. Men allting som görs utanför kanalerna tar ju tid från innehållsskapandet till kanalerna. Och då börjar motorn som ska driva maskineriet hacka. Istället för att ta hjälp med det där andra, blir lösningen för många att leja bort bloggandet till spökskrivare, eller fotograferandet till proffsfotografer.

På pappret kan proffsbilder låta som en god idé. Men jag upplever ofta att det slår fel. Rent ekonomiskt är det inte möjligt att ha en fotograf i hasorna jämt. Därför måste man fota upp en bulk med bilder vid ett tillfälle, för att sedan pytsa ut dem över längre tid. Och det märks på relevansen. Ett flöde dominerat av en fotografs bilder blir fort opersonligt. Att det också är en fotografs utifrån-blick istället för en influensers inifrån-blick blir tydligt. Vore jag en influenser som behövde bättre bildmaterial skulle jag välja bort proffsfotograf och istället investera pengarna i en bra kamera, en privat kurs med en duktig fotograf och sedan en enkel utbildning i bildredigering. Det kommer löna sig i längden.

Jag tänker också att det finns en fara när influensers är så framgångsrika att de glider ifrån sina läsare. Att ha en egen stylist eller makeup-artist höjer inte ens aktier. Tvärtom skapar det distans till läsaren. Hur ska man bli inspirerad av någons stil när man vet att de själva köpt kompetensen av ett proffs? Följarna har ju inte tillgång till en MUA eller en fotograf i sin vardag. En influenser som tagit det här väldigt långt är Blondinbella. Men vad är det egentligen hon gör reklam för när hon poserar i sitt kök med ett nytt diskmedel? Eller när hon poserar i Elloskläder trots att hon annars bara bär dyra märken? Vi vet ju att hon varken diskar, städar eller handlar själv. Att hon varken sminkar, stylar eller klär sig på egen hand. Var finns då trovärdigheten i hennes samarbeten? Det förvånar mig att företag är villiga att investera i en sådan influenser. De kan ju lika gärna köpa en vanlig annonsplats i en tidning.

Inför framtiden drömmer jag om att fler bloggare ska våga stå på egna ben, utan stora mediehus i ryggen. Våga leka med bloggformen lite mer och utveckla så väl sajtens struktur som inläggens innehåll. Och om jag skulle ge några råd till influensers, om vad som kommer göra dem relevanta. Ja då är det saker som:

  • Användarvänlighet. Gör du livet enklare, roligare, intressantare för dina läsare? Kurerar du det enorma utbudet på nätet genom att tipsa om just DINA bästa recept, filmer, böcker, husmorstips, beatutyhacks etc? Filtrerar du omvärlden åt dina följare? Eller handlar dina inlägg bara om att berätta om vem du var på event med igår kväll?
  • Bra innehåll utan att det sker på bekostnad av personligt innehåll. Bort med spökskrivare och proffsfoton. Fram för egna välskrivna texter och vackra, ärliga bilder med eget uttryck. Det tar tid och kräver kompetens. Se till att utbilda dig inom båda områdena.
  • Skäms inte över kommersiella samarbeten, men välj dem noga. Och gör samarbetena till mer än produktplaceringar. De ska vara underhållande, utbildande, vackra eller på andra sätt upplysande för läsarna. Annars börjar följarna förakta och kalla dig för en sell out.
  • Hitta på roliga koncept för din kanal. Experimentera med nya format och var ambitiös. Det räcker inte att göra som du alltid har gjort. Följarna förväntar sig mer.
  • Låt följarna medskapa dina flöden. Dela läsarnas berättelser, låt dem önska och styra innehåll till vloggar. Låt dem dela med sig av sin kunskap och gör följarna till stjärnorna. Co-creation är grejen!

Kolla vilka underbara boningar!

Kalasgoda muffins av kladdkaka

#fångafebruari – häng på min fotoutmaning!

Om natten

Vaknade helt groggy 06.50 imorse och steg upp för att hjälpa barnen iväg till skolan. Efter en halvtimme av stök och bök tog de sig iväg. Nu är huset knäpptyst. Jakob håller i ett tidigt yogapass i stan och Melker har fått en morgonpink så han klarar sig utan promenad en stund till. Jag har krupit ner i sängen igen. Vilken konstig natt. Somnade först vid fyratiden på morgonen. Hade restless legs och dessutom svårt att andas. Ni som varit gravida vet hur det kan vara när man ligger på rygg? När hela tyngden av magen pressas mot kroppspulsådern och det känns som att någon långsamt håller på att kväva en. Så hade jag inatt. Fast flera timmar i sträck, utan att kunna göra någonting åt det.

Förmiddagen är min bästa stund och natten är min värsta. Jag är trött men vet inte om jag kommer att få sova. Hur många gånger jag ska halta upp och kissa och fylla nya vattenglas till nattduksbordet. Om mina restless legs går bananas, om nästäppan blir outhärdlig, om det kommer kännas som att kroppspulsådern är i kläm och jag långsamt kvävs. I mörkret blir tankarna suddiga och farliga och oron över allting helt ogreppbart stor.

Men nu är det ju morgon och förmiddagen ligger framför mig och jag tänker att om jag bara får någon timme till av sömn. Så kommer jag kanske orka den här dagen med.

Anar ljuset i tunneln

Det märks att jag är på ändtampen av graviditeten. För jag börjar känna mig så fruktansvärt färdig. I början av en graviditet finns det något skönt i temposänkningen. I att inte riktigt orka. I att behöva vara rädd om kroppen. Det finns något skönt i den stora magen som gör att fokus förflyttas från att vara fin till att vara funktionell. Men nu börjar det ändras. Jag sitter och kollar vårkläder på nätet. Drömmer om ett par nya skor. Och så räknar jag efter hur lång tid det kan tänkas ta tills jag är uppe på benen. Jag har ju pissiga graviditeter – men tack och lov brukar foglossningen bli bättre i samma sekund som bebisen är ute. Kommer jag hinna åka längdskidor den här säsongen? Ta en långpromenad på skaren? Jag har till och med börjat nynna låtarna på min löplista. Ser framför mig hur jag ska susa fram i skogen i sommar.

Jag tänker på min ork i vanliga fall. Hur mycket roligt jag kan få gjort en ledig lördag när jag varken är gravid eller utmattad. Jag har en faslig energi och glider mellan bullbak och ommöblering, telefonsamtal till en vän och sällskapsspel med barnen. Längtar så efter att få börja leva igen. Uträtta saker här hemma. Det är ju sånt som jag mår bra av!

Samtidigt vet jag ju: En dag i taget. Jag ska inte stressa kroppen. Eller själen. Och även efter bebisen är ute måste jag vara försiktig med mig själv. Med så dålig kondition som jag har så är det fullt tillräckligt att börja med att promenera 500 meter varje dag. Det är ändå längre än jag rört mig på månader. Och att baka bullar, möblera om och spela spel med en ammande bebis vid bröstet kommer liksom inte att ske.

Ändå anar jag det nu. Ljuset i tunneln.

Tar revansch på lördagen

Lördagen blev något av ett bottennapp mentalt. Med ångest jag inte känt på flera år och en sådan djup håglöshet att inget blev gjort. Orkade inte ens äta. Så när jag gick och la mig på kvällen bestämde jag mig för att den här dagen skulle bli annorlunda. Jag skulle ta kontroll över den. Jag ställde klockan på 8.30 (sover så dåligt att jag med lätthet kan ligga i sängen till elva annars). Steg upp och gjorde en god frukost till familjen, lyssnade på Godmorgon Världen och satt kvar länge och pratade med Jakob. Sedan försökte jag aktivera mig, innan jag hann känna efter hur jag mådde. Jag bytte köksbord i köket mot det som stått på verandan och stökade iordning massa porslin som blivit rörigt. Sedan gjorde jag pannkaka av bara farten. Och all aktivitet hjälpte. Idag har jag mått mycket bättre. Solen har lyst in genom smutsiga fönster, termometern har visat många plusgrader och på åkern nedanför huset har massa glada bybor tagit sin söndagspromenad på skaren.

Tjockpannkaka är vårig mat för mig. För den här tiden på året börjar ju hönsen värpa som sjutton – så då äter vi äggrätter tre gånger om dagen. Tyvärr har vi inga höns i år, men ändå kändes pannkakan som ett vårtecken!

Är så glad också för min rosa ros som pryder köksbordet. Fick den i Alla Hjärtans Dag-present från Erica. Medan vi satt där i solskenet i köket fantiserade vi om våren. Hur vi direkt efter fritids och förskola ska går ner till badplatsen som ligger precis bredvid. Sitta på filtar och äta medhavd middag och ta våra första, kalla sjödopp. Och hur vi i vår kommer sitta där och njuta av två små bebisar också. Även Bertils kompis väntar nämligen småsyskon….

Hemkokt blåbärssylt och tjockpannkaka. Hur kan något smaka bättre?

Nu leker Bertil med sin vän Ada, Folke sover middag bredvid mig i sängen och vi ska snart börja göra oss iordning för kvällens mellotittande! Vi tittar på söndagar med matlaget och då börjar vi tittandet tidigt, så det inte blir en så sen kväll. Mina ungar har ingen koll på att allt redan avgjorts på lördagen utan vi går all in med discokula, egna omröstningslappar och chips och dricka. En fenomenal söndagstradition!

Hoppas ni haft en helg som varit mer som min söndag än som min lördag! Det unnar jag er. Puss

Den känslan ska jag hålla fast i hela dagen

Jag hade tänkt blogga och lägga upp ett Underbara Boning-inlägg igår, för de ska ju komma på fredagar. Men jag glömde bort det. Och sedan orkade jag bara inte. Vi kom hem sent från en tung dag i stan, med begravning och minnesstund. Så när jag väl hunnit innan för dörren bara kraschade jag i säng. Sedan vaknade jag och låg och vred mig mellan halv två och halv fem, med malande tankar och tungt hjärta. Gick upp och drack nio (!) glas vatten, kröp nära Folke som låg i min säng för att försöka stjäla lite av hans frid. Men ingenting hjälpte. Tillslut tog jag fram telefonen och spelade spel och och lyssnade på Lilla Drevet för att kunna skingra tankarna.

Barnen kom in och väckte mig vid tio imorse. Då drömde jag så fridfullt. Det var en höstdag i skogen. Vi plockade lingon och vadade barfota i en fjällbäck som var märklig ljummen. Allting var bra igen och all oro var utsuddad.

Den känslan ska jag hålla fast i hela dagen.

• Annonssamarbete Adlibris •

Ta er tid för läsningen

Februari är den månad på året då flest föräldrar vabbar. Så även vi. Men visst går det att göra något mysigt av vabbandet. De är ett tillfälle för hela familjen att ta det lite lugnt och hinna umgås. Hos oss fördriver vi dagarna med många sällskapsspel och inte minst böcker.

Att läsa högt för barnen stimulerar deras fantasi, utvecklar språket och deras förmåga att koncentrera sig. Det skiljer fyra år mellan mina barn men de lyssnar gärna på samma böcker. Lillen får sig en del mer avancerade berättelser till del. Samtidigt som storebror verkligen fortfarande uppskattar en riktigt bra bilderbok.

Adlibris har just nu en vabruarikampanj där de har de samlat böcker som passar perfekt för vabbdagar med barnen. Där finns alltifrån pekböcker för de minsta till kapitelböcker för lite större barn. Mina ungar fick bland annat hem den sprillans nya boken om Frallan och kärleken. Skriven av Sara Ohlsson och illustrerade av min personliga favorit – Lisen Adbåge.

Men också Den försvunna mustaschen, En blivande fe och Bebbe och pottan. Här ska läsas!

Om du läser för ditt barn tio minuter om dagen kommer hen vid 17 års ålder kunna 50 000 ord. Om du däremot inte läser alls kommer hen kunna ca 15 000 ord vid samma ålder. Självklart har ungdomar som kan 50 000 ord betydligt bättre förutsättningar att förstå vad som står i dagstidningen, i skolböckerna och vad som sägs i Agenda. Så passa på nu i vabruari och läs!


Hjärtligt fika

Glad Alla Hjärtans Dag på er! Jag hade så tur att jag fick besök av Erica idag och hon hade med sig riktigt kärleksfika.

Rosa munkar, sockerkaka med vispgrädde, maränger och så små gelehjärtan. Så himla gott och mysigt! Vi hade så mycket att avhandla, för nu när podden är vilande så hinner vi ju faktiskt prata om annat än jobb. Annars brukar tempot vara betydligt hetsigare. Men lite jobbade vi faktiskt också. Erica är ju webbredaktör på bloggen och den jag diskuterar mest med vad gäller varumärke, utveckling och inriktning på det jag gör. Det är så värdefullt att ha någon så kompetent som vill lyssna på mina funderingar, som läser alla kommentarer (typ) och som har stenhård koll på mitt arkiv. Vi kläckte några roliga bloggidéer för senare i vår som jag tror att ni kommer gilla.

När som helst kommer barnen instormande efter fritids och förskola så nu ska jag avrunda och stoppa i mig de sista gelehjärtanen. Puss på er!

Väntar och längtar

Har jag berättat att vi ska få lamm i vår? Om allt går som det ska alltså. Peppar peppar. Våra tackor Snabbaste fåret i Ryssland och Ett två tre önskning gick nämligen med en bagge på hösten och har blivit på tjocken båda två. Jag känner sådan samhörighet med stackarna. Det är jobbigt att vara höggravid i februari. Även om ingen av dem visar tecken på halsbränna eller foglossningar.

Det känns så himla pirrigt och mysigt och läskigt alltihop. För tänk om vi får flasklamm? Det vore en extremt jobbig kombination ihop med dibarn. Men lamm alltså…vilken dröm. Tidigare vårar har vi ju haft kycklingar. Och det är ju gulligt så att man kan smälla av – men lamm är ändå snäppet sötare! Lamm har jag drömt om sedan jag var liten och såg Barnen i Bullerbyn och Lisas alldeles egna lamm som till och med fick följa med till skolan.

Så glad att mina pojkar får växa upp med närhet till djur. Något jag själv bara kunde fantisera om som liten. Det mest spännande av allt ska dock bli att se vad de döper lammen till…

6 drömresor

Att prata resedrömmar i dessa tider av kollektiv flygskam känns nästan tabubelagt. Men drömma kan man ju få göra ändå – och väldigt många resor går ju att göra med tåg. De flesta av mina drömresemål är inom Europa och helt klart möjliga att genomföra utan att sätta sig på ett flygplan. De flesta ställen jag drömmer om att besöka är sådana jag har läst om. Böcker är nämligen min bästa reseinspiration! Här kommer mina drömmigaste resmål.

Jag drömmer om att få besöka Jane Austens hus, som är inrett till ett museum. Jag är ju en Jane Austen-nörd av rang. Har läst hennes verk både framlänges och baklänges flera varv så att besöka platsen där böckerna skrevs vore magiskt! I samband med det skulle jag också vilja åka norrut och uppleva Lake District. Och stannar jag ytterligare en tid kan jag ju kombinera det med att se en massa engelska trädgårdar som Sissinghurst och Houghton Hall Walled Garden. Tåg till England verkar bara funka om man reser över Paris. Men båt från Sverige vore ju drömmen. Fram tills 2006 verkar det ha gått en färja mellan London och Göteborg. Tänk att kunna ta nattåget ner till Göteborg och sedan båten över till London. Hur smidigt!?

Jag vill också besöka Amsterdam och Anne Franks hus. Se platsen där hon och hennes familj gömde sig och som idag är ett museum. Det har jag drömt om sedan sjuan när jag läste Anne Franks Dagbok. Det vore säkert en ganska omtumlande upplevelse och som motvikt skulle jag också passa på att besöka Keukenhof utanför Amsterdam, som är världens största vårträdgård. Med enorma mängder lökväxter som planteras varje år. Här skulle jag bara gå runt och insupa inspiration.

Bila längst den amerikanska västkusten är också något jag drömmer om. Börja i San Diego och köra upp till Seattle. Hela familjen inproppad i en bil. Vara borta 3-4 veckor och stanna och uppleva allt vi vill längs vägen. San Fransisco känns prioriterat.

Efter förra vårens tågluff är vi superpeppade på en ny resa och jag tror att rutten kommer vara Österrike, Ungern och Slovenien. Finns så mycket vacker natur och att ta tåget vore svårslaget. Har aldrig varit i Wien heller så den staden vill jag uppleva. Känner en väldig fascination över Wien som jag tror grundlades när jag som fjortonåring läste Hotel New Hampshire av John Irving.

Någon gång vill jag åka till Kenya igen. Jag och Malin Wollin besökte Masai Mara i Kenya 2016 – efter att vi varit i landet tillsammans UNICEF. En magnifik plats, särskilt där vi bodde på Entumoto. Någon gång skulle jag vilja visa barnen det. Åka som jag och Malin, runt i naturreservatet i en fönsterlös bil och komma i närkontakt med lejon, noshörningar och giraffer. Sova i ett tält där elefanter klampar omkring utanför om nätterna och det är utegångsförbud efter mörkrets inbrott, på grund av alla farliga djur. Att ta hela familjen till Kenya och Masai Mara är dock ingen budgetresa. Tvärtom. Det skulle vi behöva spara till i mååånga år. Men kanske, kanske när barnen är större att vi kan åka dit.

Jag är ju svårt förtjust i öar. Trysunda vid Höga Kusten är vackrast av dem alla men även ön Ven har en stark dragningskraft på mig. Enbart tack vare Alice Lyttkens memoarer som jag slukade i gymnasiet. För två år sedan fick jag möjlighet att förverkliga drömresan tillsammans med min syster. Och första anhalt var gården som Alice en gång bodde på. Där stod jag och glodde en lång stund. Nå, nu skulle det ju inte handla om resor jag gjort utan som jag vill göra. Och en annan ö jag verkligen vill besöka är Bornholm. Jag kan inte förklara varför just den ön känns så lockande – men det känns som den perfekta platsen för en cykelsemester.

Väck pelargonerna till våren

Nä nu kunde jag inte hålla mig längre. Idag fick pelargonerna komma upp ur sin vinterförvaring i källaren. Solen gassade så starkt att det kändes fel att missunna blommorna ljuset.

Det är alltid lite av en chock att hämta upp pelargonerna från källaren. De såg förskräckliga ut. Blommorna har stått där nere sedan början av november och sakta vissnat ihop. Och i år har jag bara kommit ihåg att vattna dem en (!) enda gång.

Som vanligt hann jag tänka att de måste vara stendöda. Men tji fick jag. För när jag började rafsa bort alla döda blad och försiktigt klippte ner grenarna så såg jag att de var gröna och saftspända.

Man måste förstås inte ställa undan pelargonerna på vintern. Men i november är jag alltid så less på åsynen av dem. Deras eländiga kamp och längtan efter ljus. Deras långa taniga skott och grönbleka blad. Då känner jag att de förtjänar lite vila. Så jag ställer dem svalt och ganska mörkt på källargolvet. Där är inte helt kolsvart – vi har ju fönster i källaren. Men ungefär som ständig skymning. Jag låter blommorna vissna ner med blad och allt.

Så fort dagarna blir lite längre och solen når våra fönsterkarmar får blommorna komma fram igen. Det brukar vara i februari – mars någon gång.

När jag tar fram pelargonerna brukar jag inte plantera om dem. Det känns som att stressa blomman i onödan. Istället fyller jag på med ny jord. Som ni ser har ju växten ätit upp en massa jord – så jag lägger helt sonika ett nytt lager jord ovanpå.

Svart näringsrik jord. Njuuuter av detta moment. Det är samma sköna tillfredsställelse som att mata hungriga barn eller smörja in sina torra ben med en fet salva. Det finns särskild pelargonjord att köpa men en porös blomjord av hög kvalitet funkar också bra.

Sedan vattnar jag igenom krukan med vatten blandat med liiite näringslösning för pelargoner. Egentligen kan man vänta med näringen ett tag till – men det känns som att neka en hungrig mat.

Sedan ställer jag blommorna på soligast tänkbara plats i huset. Därefter gäller det att vara försiktigt med blomman. Vattnar man för ofta och för mycket i början kan den dränkas. Innan den hunnit utveckla ett stort bladverk behöver den inte så mycket vatten.

När pelargonen sedan börjar skjuta skott gäller det att hålla efter de längsta och rangligaste skotten. Skär helt sonika bort dem. (Men stick ner dem i lite blomjord om du vill föröka plantan). Annars blir blomman bara hög och gles. Dessutom är jag noga med att plocka bort alla blomsterknoppar som stjäl energi från växten. Först senare på våren när plantan blivit knubbig och riktigt grön låter jag den gå i blom.

Och hips vips, innan man förstår hur det hände har den taniga lilla blomman förvandlats till en sådan här söt och välmående pelargon

Drömmen om en majmorgon

Imorse var det plötsligt ljust när vi vaknade. Det kändes som att förändringen kommit från en dag till en annan. Ljusa mornar – vilken dröm! Plötsligt är det inte alls lika lockande att stanna kvar i sängen och tryna. Och min mage börjar pirra när jag tänker på alla ljusa mornar som ligger framför oss. Alla soliga, varma dagar vi ska få uppleva. Som en helt vanlig morgon i maj.

Då startar dagen så här. Med att jag glömt dra ner rullgardinen och solen lyser in strax efter fyra. Så att jag långsamt får vakna till liv. Redan vid halv sex känner jag mig pigg och nästan skuttar ur sängen.

Öppnar fönstret. Inga jobbiga innerfönster längre, utan tunna glasrutor som släpper igenom fågelsången. Känner trots den tidiga morgonen att det redan finns värme i luften.

Dukar ut skålar och frukostgrejer. Inte vill man äta inne när det är så härligt. Ber samtidigt barnen springa och släppa ut hönsen och vittja redena på ägg.

På verandan är det ljummet och skönt så att man kan ha dörren öppen.

Eftersom vi är så morgonpigga finns ingen stress. Medan jag dricker mitt kaffe och läser dagstidningen är barnen ute på gräsmattan och studsar runt med sina hoppbollar.

När frukosten är uppäten och jeansjackor och gympaskor tagits på. När äpple och läxbok är nedpackad i väskan. Då ger vi oss iväg till skolan. Lilleman sitter i lådcykeln. Bertil cyklar själv. Och det här är utsikten längs skolvägen.

Så fint att det gör ont i ögonen. Men också lite ont i magen av längtan. När jag tänker på just en sådan majmorgon.

Kalasdag för åttaåringen

Igår hade vi kalas för Bertil. Släktkalas med de närmsta. Det är så fint att ha fått barn i februari så att denna tråkiga månad lyses upp av någonting roligt.

Gjorde mina supergoda kladdkakemuffins. Den här gången i pyttesmå formar. Dekorerade med grädde och cocktailbär. Sjukt gott och gulligt.


Jag gillar kalas – för då får jag ta fram och vädra allt porslin jag har i mina gömmor. Gul majolika börjar jag få ganska mycket av.

Barnen ville vara utklädda. Folke ville ha brunt skägg med mustasch så jag fick måla på det fem minuter innan gästerna kom. Och jag…eh…. har en del att lära på det här området.

Bertil gillar inte gräddtårta så istället gjorde jag marängtårta med banan och bär och silverkulor.

Salta pinnar och vindruvor. Känns så nittiotal på något vis. Ett måste på kalasbordet!

Tjock soon to be trebarnsmamma

Visst måste man ha en flagga på sitt kalas? En liten antik bordsflagga gör allting festligare.

Vi satt och pratade och umgicks medan vi inväntade alla gäster.

Stooor pakethög.

Folke somnade dock av anspänningen.

På släktkalaset kom såklart också Bertils två bästisar Elle och Ada. De var också utklädda. Bertil var apa, Ada nyckelpiga och Elle drake.

Efter fikat satte vi igång med presentöppningen. Bertil fick så fina saker. Bland annat en gosedjurskrokodil, ett halsband med bokstaven B, ritgrejer, Tjuv och Polis och Fyra i rad. En vulkansten, gulliga pennor och sudd och en uppsättning nya vårkläder från Blaou.

Och så ett piano som han har önskat sig. Klart ungen ska ha ett piano! Med en släkt full av musiker uppmuntras allt form av musicerande. Vaknade denna söndag av att han spelade loss på pianot!

Det var den kalasdagen det. Nu är nästa födelsedag bebisens!

Om att trotsa auktoriteter

Ju äldre barnen blir desto fler saker inser jag om mig själv. Ta det här med auktoriteter. Det är inte så att jag har problem med auktoriteter. Jag lyssnar gärna på dem. Grejen är att jag sällan ger människor den titeln, då de helt enkelt inte lever upp till den.

Jag har till exempel aldrig kunnat hålla mig på god fot med lärare jag inte gillat. När jag upplevt att de är orättvisa, hittar på onödiga regler eller favoriserar. Då har min ovilja lyst igenom. Det har gjort att jag kommit i klinch med vissa lärare. Ibland rejält. När jag inte kan respektera deras auktoritet blir jag ett hot. Och då har läraren i sin tur börjat avsky mig. Kanske hade det varit ett problem för mig i skolan – om det inte var så att jag hade så många bra lärare som jag kunde respektera. Och som i sin tur verkligen tyckte bra om mig. Bra ledare är ju en glädje att följa.

Jakob är har samma känsla inför auktoriteter som jag har. Och jag är övertygad om att den här personlighetstypen är vad som gjort oss båda till ledare. Han har lett sig själv, utan att bry sig om vart resten av flocken gått. Jag har lett mig själv, men också alltid lett andra. Vi har tack och lov båda föräldrar som stöttat oss i alla integritetsyttringar. Alltifrån att opponera mot en vuxenvärlds fåniga regler. Till att stötta oss i våra olika intressen och stiluttryck.

Jag minns till exempel hur arg jag var i mellanstadiet över att vi inte fick ha skor inomhus. Dels för att högstadieleverna på skolan fick ha på sig skor, som smutsade och blötte ner golven där vi skulle gå i strumpor. Men också för att jag redan då väldigt noga med min klädstil och absolut ville få behålla skorna på. De var ju en del av min outfit! När mamma fick höra om mina planer på att börja ha på mig skor i skolan – så uppmuntrade hon mig att försöka. Och under några dagar lyckades jag. Förskräckta klasskompisar undrade vad jag egentligen höll på med och jag svarade precis som det var. Men tillslut upptäckte min lärare vad jag satt i system. Och då fick jag ta av mig skorna. Ändå kändes det inte som ett nederlag. För min fröken lyssnade på mina argument och höll med mig om att den där skoregeln var väldigt korkad. Men att jag tyvärr måste följa den ändå. Och så föreslog hon att jag kanske skulle gå med i elevrådet och försöka förändra regeln därifrån?

Jag ser redan samma frihetslängtan hos mina barn. Samma enorma integritet. Samma ovilja att betrakta folk som auktoriteter – bara för att de hävdar att de är det. Man blir inte en ledare för att man bestämmer över andra. Man blir en ledare för att man får folk runtomkring en att vilja lyssna. Och när mina barn förvånar sig över dumma regler som vuxenvärlden satt upp. Då uppmuntrar dem att ifrågasätta. Fråga varför man inte får sitta på knä på stolen när man äter i matsalen? Varför man inte får ha på sig keps på lektionen? Varför man inte får doppa brödet i soppan fast det är mycket godare? Jag uppmuntrar dem och stöttar. Inte att göra det kaxigt och högljutt såklart. Utan bara fråga. Samtidigt vet jag att det är riskabelt. Det finns nämligen vuxna som avskyr sådan barn. Som inte alls uppskattar unga människor som tänker själva, ifrågasätter och kommer med egna ideér. Vuxna som gett sig den på att fullkomligt kuva sådana barn. Istället för att vara så kloka som min mellanstadielärare var.

Jag funderar mycket på hur jag ska förhålla mig till mina barns integritet. Och det minsta jag kan göra är att vara solidarisk med den. Och jag vet att det nu finns folk som kommer tolka den här texten som att jag uppfostrar obstinata ungar. Eller att jag själv var en sådan. Tvärtom skulle jag säga. Jag har alltid varit en mjuk och socialt smidig människa. Mina barn är absolut inga hårda ungar. Det går ju att lära sig att ifrågasätta på ett respektfullt sätt. Men vi i vuxenvärlden har ett viktigt ansvar för att fånga upp barn som gör det. Det är nämligen bra egenskaper. Och kan man lära barn att kanalisera sitt missnöje till något konstruktivt. Då lär man dem att det lönar sig att engagera och organisera sig. Målet med uppfostran är ju inte trevliga barn utan vettiga vuxna. Och hur skulle vi kunna få några politiska kämpar, visselblåsare, bra chefer, uppfinnare eller innovatörer om det inte fanns människor som uppmuntrats att tänka självständigt och ifrågasätta sånt som annars automatiskt tas för sant?

Tyvärr är det oftast svårt för barn att åstadkomma någon förändring. Auktoritära vuxna tycker inte att barn är värda att lyssna på. Och då är min viktiga roll att hjälpa till med att acceptera faktum. Utan att barnet ska känna sig nedbrutet. Jag säger “Det finns vuxna som älskar att hitta på onödiga regler för barn. Fåniga regler som ingen förstår varför man ska följa. Men ibland måste man följa dem ändå. Fast du behöver inte gilla det. Eller tro på det. Och du ska veta att jag och pappa också tycker att det där är jättefånigt”

När jag säger sånt nästan mysryser jag. För jag vet att jag är med och uppfostrar en blivande självständig vuxen. Som inte litar på falska auktoriteter och som kan och klarar av att tänka själv. Det finns inte många saker jag gör som förälder, som kan vara viktigare än det.

(Här finns förresten en tidigare text jag skrivit på ett liknande tema. Om att inte hålla enad front mot barnen. Och här finns en text jag tidigare skrivit – om vad trevliga barn ska vara bra för)