Det regnar för jag vet inte vilken dag i ordningen. Sängen är sandig och vårt sovrum fullt av kläder, serietidningar och udda strumpor. Vi skriver matsedel för de sista dagarna i stugan och räknar ägg och mjölkliter. Hur många det räcker till och hur länge? Snart är vi tolv personer, hur mycket mjölk går det då?

Utedynorna har legat i garaget i flera dagar i skydd från regnet. Min SUP har jag aldrig ens blåst upp. Det har varit för kallt och för blåsigt. När jag tänker närmare på det kan jag inte minnas en enda dag i sommar när det både varit varmt, soligt och vindstilla samtidigt. Juni och juli har varit en vädermässig prövning och när det någon gång har varit riktigt varmt har jag råkat vara bortrest.

Igår väntade jag på orken att ta tag i och göra någonting, vad som helst. Men den kom inte på hela dagen. Först på kvällen masade jag mig ut på en promenad. Ringde Marcus och ringde Elina innan jag återgick till mitt letargiska tillstånd.

Sommaren har nått den där punkten när den börjar kännas däst och stillastående, så att jag nästan inte står ut. I alla fall inte om det är evighetsregn och fjorton grader. Men det betyder inte att det är höst på ingång. Inte alls. Vill inte höra ett ljud om den saken ifrån någon! Fem hela dagar kvarstår av juli och sedan kommer den förtjusande sommarmånaden augusti när allting är så sensommarskönt och fridfullt. Och förhoppningsvis lite varmare. Så måste det bli.

Och jag måste raka benen, duscha och dammsuga sovrummet. Kort sagt rycka upp mig. För idag kommer Marcus och hans pojkar hit och det har vi ju längtat efter. Saknar faktiskt Marcus så att jag knappt står ut.