UnderbaraClara - UnderbaraClaras Värld

Identitetskris under uppsegling

Har bokat klipptid, olaplexbehandling och frans- och ögonbrynsfärgning nästa vecka. Har inte klippt mig på ett och ett halvt år och vaknar varje morgon med dreadlocks i nacken. Känner mig så redo för en ny look! Har sett bedrövlig ut i håret EXAKT hela sommaren. Men det har varit meningen. För att jag ammar och vet att den där sedvanliga, oundvikliga efter-graviditeten-krisen ändå kommer först efter några månader. När jag ser mig själv i spegeln en dag och bara VEM ÄR DET DÄR?! VEM ÄR DEN DÄR MÄNNISKAN?! Och då vill jag ju inte redan ha klippt av mig allt hår och skaffat en ny stil. För då måste jag ju bara göra om det igen. Krisen sitter nämligen inte i hur jag ser ut – utan i själen. Därför är det lika bra att invänta den själsliga krisen för att sedan ta itu med det yttre.

Jag pinnar i alla fall massor av bilder på min tänkta frisyr och tycker samtidigt att det är lite pinsamt. Som om jag tror att jag ska bli sådär snygg som tjejerna på bilderna. Bara för att jag klippt mig. Och i slutändan tänker jag ändå låta min frisör Helen bestämma vad som ska ske. Hon vet ju bäst. Jag har också bett min syster att sätta ihop en mood board på en ny klädstil. Med en annan typ av klack. En ny silhuett på kjolarna. En kofta i en oväntad färg, tillsammans med ett helt nytt hår. Jag ber inte om hjälpen för att jag inte kan tänka själv, utan för att jag älskar när duktiga människor som jag litar på hjälper mig att tänka nytt. Så jag inte fastnar i mitt eget huvud och dess inkrökta banor.

Kanske kommer förändringen inte synas lika tydligt för andra – som den kommer att kännas för mig själv. Men det handlar heller inte om andra. Utan om mig. Om att ha en sedvanlig efter-graviditeten-identitetskris under uppseglande. Och känna behovet av att staka ut en ny riktning.

Vardagen klår det mesta

Lika pirrig och härlig som skolavslutningen var. Lika pirrig och förväntansfull kändes skolstarten idag. Vi vaknade vid halv sju efter en sommar där barnen vanligtvis stigit upp vid nio. Vi var väldigt trötta allihopa. Men inte ett dugg svårväckta. På grund av pirret alltså. Nu börjar det!

Tog syskonbild innan vi åkte iväg till skolan.

Nu börjar storpojken tvåan och mellanpojken sista året på förskolan. De har nog växt fem centimeter på längden i sommar. Och varsin skostorlek minst.

Så härligt att lämna av Folke och se honom rusa rakt in till alla kompisar. Slita av sig sin keps och visa hur snygg han är i håret. Samt hur mjuk den rosa tröjan är på insidan. Sedan hejdåkram till mig och Bertil. Alldeles uppspelt och lycklig!

Sedan hängde jag med Bertil till skolan i huset bredvid. Vår fina lilla byaskola. Fjorton barn i klassen. En mysig barngrupp där ungarna satt som tända ljus. Ada, Bertil och Elle hamnade invid varandra. Blev alldeles varm av att höra ungarna redogöra för sitt sommarlov. Vem som kört traktor och kornkross. Vem som fått nya kaninungar. Vem som badat i storsjön och vem som fiskat med sin pappa.

Kände mig alldeles varm i kroppen av glädje, när barnen försvann ut till skogen på rasten. Kojbygget som direkt tog vid där det lämnades i våras. Och jag. Jag sitter nu här på verandan och dricker morgonkaffe. ENSAM! Ulf sover och jag njuter så vansinnigt av att få vara lite för mig själv. Och av att sommarlov må vara härligt – men att vardagen med min lilla familj klår det mesta.

Tack livet <3

Så glad jag blev efter förra blogginlägget. Ni skriver så fint och förstående och genast känner jag mig lite lättare om hjärtat. Det där jag går och oroat mig för i flera veckor blir lite mindre. Och bara av att få skriva några rader kom bloggpeppen tillbaka igen. Kan i och för sig ha något att göra med att barnen börjar förskola och skola imorgon och jag plötsligt får tillbaka tid och lite frihet igen. Aldrig har väl en hösttermin varit mer efterlängtad. Både för mig och Jakob och barnen – trots att vi verkligen haft en underbar sommar på många sätt.

Här är några små guldkorn från idag och igår.

Regnet har vräkt ner och jag har varit inne och bakat, städat skåp och tvättat ohemula mängder tvätt. Den här sommaren har gått i rensandets tecken. Nästan varje dag har jag rensat ett nytt område i huset. Städskåpet, klädkammaren, postskåpet, min garderob…så befriande. Regn kräver också fika. Så fikat har jag gjort! Med tända ljus.

Igår kom vår frisör förbi. Barnen blir sedan ett år tillbaka klippta hemma av ambulerande ekofrisören Sofia. Så skönt när hon kommer hit. Barnen är så lugna och trygga med henne och jag slipper baxa iväg dem för att få dem klippta.

Den här bebisen har jag redan hunnit klippa två gånger om sedan han föddes. Dock kostar jag inte på någon frisörklippning riktigt ännu….heh.

Folke ville få jättekort hår men Bertil som ska spara ut sitt fick bara klippt litegrann.

Barnen är sådana bra hjälpredor med Ulf. De hittar på roliga lekar på golvet så han kan ligga bredvid och titta på. Här gjorde Bertil ett mål av ett durkslag. Och med ett vedträ och en sked tillverkade han en katapult och sköt iväg gosedjur i målet.

Vi har lekt i trädgården också. Här vid vår trädgårdsportal som aldrig fick några humleplantor i sommar och istället varit kal och ful och sned. Men det går också bra. Nästa sommar får jag en ny chans igen.

Bertil har gått klädd i sina nya kläder från Blaou. De här byxorna är världens bästa – så mjuka och lekvänliga. Vi har dem i flera färger. Och så älskar han tröjorna som är färgglada och fulla med mönster utan att kännas för barnsliga.

När blir man för gammal för sandlådelek? Aldrig! Vi gjorde sandkakor och byggde ett monster. Lego och sandlåda är två av de bättre barnlekarna tycker jag. Att bygga saker är roligare än att tvingas leka troll eller upptäcksresande eller så…

Har plockat in många stora buketter. Glömmer alltid bort hur mycket fint som blommar i augusti! Nu är Floxen som finast. Och Malvan.

Doften från Flox för mig tillbaka till barndomen.

Jag bakade bröd idag och vi åt till mellanmål, med smältande ost och smör på.

Sedan blev det tisdagseftermiddag. Och matlag i vanlig ordning. Den här gången hos oss. Ada hade pysslat en gullig matlagsbok (med allas porträtt på). Där vi fick fylla i olika listor. Som våra favoriträtter och bästa filmer och sånt. Som en kompisbok fast bara för oss. Genibarn!

Alla är lite blondare, brunare, piggare och klokare efter nio veckors sommarlov.

Älskade ungar.

Vi vuxna åt på verandan och hade så mycket att prata om

Otroligt att man kan ses en gång i veckan (minst – ibland spontanäter vi middag ihop tre gånger i veckan) och alltid ha något att prata om.

Någon frågade mig om jag inte känner prestige inför matlaget? Att vi liksom ska klå varandra i trevliga rätter och överdåd. HERREGUD NEJ! Det är tvärtom. Här är det opretentiöst som gäller. Ibland makaroner och falukorv till middag med big pack-glass till efterrätt. Ibland trerätters libanesiskt. Högt och lågt. Jag bjöd på spagetti och köttfärsås idag. Och kladdkakor i långpanna med vispgrädde och snabbkaffe till efterrätt. Enkelt och bra. Det viktiga är inte hur fint vi gör det – utan sällskapet och gemenskapen. Och att slippa laga middag en kväll i veckan.

Pirriga barn somnade vid tiotiden ikväll. Imorgon blir det upp med tuppen. Och iväg till skolstart. Tack livet för det här mustiga, roliga, jobbiga och kärleksfulla sommaren! Vi kommer minnas den med värme – alla regniga mörka höstkvällar som våntar.

Allt jag inte bloggar om

Jag tycker att det är svårt att blogga just nu. Så där som det kan bli när hjärtat är fullt med sånt man inte kan blogga om. Det är så mycket jag inte kan blogga om. Dels sånt jag faktiskt inte vill blogga om. Men också sånt som jag gärna skulle vilja blogga om – men inte kan för att det skulle utelämna mig själv eller folk i min närhet för mycket. Det finns ju också sånt jag inte vill blogga om. Som jag måste blogga om ändå.

Som när jag var gravid med Ulf. Tror jag berättade här på bloggen i veckan nio eller tio. Hade inte alls lust att berätta men eftersom jag skulle resa till Formex och föreläsa och magen var så i ögonfallande fick jag berätta. Trots att det inte alls kändes rätt i tid. Och trots att jag fick en otäck blödning en kväll på hotellet. Efter att jag redan berättat och fått tusen grattiskommentarer. Av den anledningen har det alltid varit så skönt att få hålla några saker för mig själv under graviditeterna. Som när jag är beräknad. Och namn och kön på barnet. Jag vill ha något som är mitt eget och som jag har kontroll över. Det gör det lättare att dela med sig av annat.

Jag skulle vilja skriva mer om relationer. Både parrelationer och den till mina barn. Om vänskapsrelationer som går i stå. Föräldrarelationer som kan skava. Om svårigheter, hur man kämpar med vissa saker. Hur man misslyckas med somligt och får annat att funka. Jag tror att jag lärt mig ett och annat, som jag gärna skulle vilja formulera mig om. Men jag kan inte. Någon gång i framtiden kanske. Men inte just nu. Och det är fine. Men det gör det lite svårt att veta hur jag ska skriva om allt annat.

En dag på Lyckobacken

I lördags packade vi in familjen i bilen och åkte till våra vänner på Lyckobacken. Det är en årlig sommartradition! Jag och Malin lärde känna varandra för många år sedan via våra bloggar och eftersom att våra familjer dessutom klickar så bra så brukar vi ses allihopa några gånger per år.

De bor i världens finaste gamla skola, några mil inåt landet vid höga kusten.

Så vackert och hemtrevligt överallt.

Ulf var nöjd i vanlig ordning.

Exemplariskt humör på pysen

Malin är superbra på att laga mat och lagar allting veganskt!

Fyra fina kompisar

Och världens vackraste Whippet

Vi åt och pratade i flera timmar medan barnen härjade i trädgården och hade pysselmaraton

Och när eftermiddagen övergick till kväll tände vi i bastun och badade!

Malin badar i alla temperaturer…

Ulf satt nöjd i sin stol och åt Bertils glasögon

Efter timmar av bad och bastu och bad igen – så rullade vi hemåt längs slingriga vägar i sommarnatten. Glad för en fin dagsutflykt med härliga personer. Sommarens sista äventyr innan vi börjar skolan på onsdagen.

Ett avslut av bästa sort, helt klart!

Bild av frid

Det känns alltid lite läskigt i augusti, när nätterna blir mörka efter månader av ljus. Jag blir för en kort stund mörkrädd. Men det är läskigt och mysigt på samma gång. Jag rafsar runt i garderoberna och letar fönsterlamporna som ställdes undan i maj. Placerar ut och letar upp glödlampor och håller på. Sedan myser jag av synen. Att vilja kura inomhus för första gången på länge.

Och jag myser också över lillen som snusar i sin spjälsäng. Med snutten och mjuka filten som jag hade som liten.

En sådan bild av frid.

Sovande spädbarn är mitt eget bästa sömnpiller. Och när vi ständigt sitter ihop känns det skönt att han plötsligt kan ligga i sin egen säng en stund. Och jag i min, en bit därifrån. Det är nästan som att jag fått barnvakt några timmar.

En tur till stan

I morse lämnade jag Folke med gammor och tog tåget med Bertil och Ulf in till stan. Tillsammans med mina kompisar Stina och Ulrika och deras barn Elle och Ada. Målet var att kitta barnen innan skolan startar. Bertil börjar ju tvåan nästa vecka och behöver lite nya kläder och nytt bänkpapper.

Jag kom på det idag när vi gick runt. Att det nog är första gången i hans liv som han fått gå i affärer och shoppa kläder. Det var så rörande på något sätt. Att se bästisarna gå runt storögda inne i klädbutiken och bläddra mellan plaggen. Det var också idag som Bertil förstod att det finns en tjejavdelning och killavdelning. Det var en sorglig insikt. Kanske mest för mig, som varit så glad att han inte behövt veta om det. Att det finns kläder som vuxna anser inte är menade för honom.

Bertil var i alla fall väldigt förundrad när vi gick runt på H&M – över att vuxna tror att barn vill klä sig så tråkigt. Han gillar ju färg, form, smycken och roliga snitt (hans moster är stilförebilden). Men ju äldre barnen blir desto tråkigare blir plaggen. Han fick tag i ett par byxor och några tröjor i alla fall. Fast sedan blir det nog att beställa hem lite från Blaou. Därifrån kommer barnens alla färgglada favoritplagg.

Det var en så himla mysig dag på stan med storbarnen. Vi åt lunch på Max och tog en mjukglass i solen och sedan hann vi förbi biblioteket en sväng. Tror att den här sommarlovsdagen kommer stanna kvar i minnet länge. Inte minst för att Bertil äntligen fick ta hål i öronen. Det var egentligen en present på sjuårsdagen – som av olika anledningar inte kunnat infrias förrän nu. Men vilken grej! Nu sitter äntligen små regnbågsglittrande stenar i örsnibbarna och när de är läkta ska vi gå på stan igen och skaffa lika häftiga smycken som moster Anna har i öronen. Det har jag lovat. Och så fort sommaren och badsäsongen är över ska jag själv gå och ta nya hål. Mina har ju vuxit ihop – och jag är vansinnigt sugen på att börja bära smycken igen.

Ha lite tålamod bara

I snart nio veckor har jag haft sommarlov själv med tre barn. Jakob som är bonde har arbetat 60-70 timmarsveckor – så jag har varit rätt ensam om dagarna. Och det har gått förvånansvärt bra. Jag har åkt tåg över halva landet, kört åttio mil i bil själv med ungarna och packat badväskor och matsäckar och barnens kompisar och skjutsat i ett kör. Samtidigt donat på med delar av företaget som inte riktigt kan ta semester.

Visst är jag trött, men bara lite. Mest är jag lugn på insidan. Mjuk men stark av att jag kunde. Det fascinerar mig. För sex månader sedan var jag ju ett gravidvrak. För tre år sedan var jag utmattad. Åt antidepressiva och kämpade med mycket ångest och oro. Hade svårt att orka med barnen på egen hand.

Nu orkar jag så himla mycket igen. Tänk att man kan läka så bra? Det betyder dock inte att jag orkar allt. Såklart inte allt. Jag beter mig framförallt helt annorlunda mot för innan jag blev sjuk. Till exempel kör jag inte på med så långa dagar längre. Förut när barnen somnat för kvällen – då tog jag ett omtag här hemma. Plockade, städade, sorterade. Allt som inte hunnits med under dagen försökt jag komma ikapp. Jag gasade mig igenom tröttheten och arbetade tills jag kom in i andra andningen.

Sånt orkar jag inte längre. När barnen somnat har jag lagt mig att se på serier och lyssna på poddar. Jag har låtit badkläderna surna i hallen och disken stå kvar på bordet. För att jag är trött. Och när man är trött, då vilar man. Den känslan är ingenting jag kan köra över.

Amningen har hjälpt till också, genom att tvinga mig att ta många korta pauser. Då jag ligger i sängen och slappnar av och stryker bebisen i håret. Med både Bertil och Folke har amningen ofta stressat mig. För att den har känts som ett jobbigt avbrott i mitt flow. Men nu vet jag att avbrott kan vara bra när man har mina maniska drag. Jag som annars kan arbeta en hel dag och både glömma bort att äta och gå på toa. Om bara arbetet är nog roligt.

Jag har också försökt bestämma mig för vad jag ska skita i. Som trädgården. Har inte rensat ogräs mer än en gång på tre månader. Och inte ens orkat köpa perenner för att ersätta allt som dog förra sommaren. Trots att trädgårdsarbete är så roligt har jag bedömt att orken inte finns där. Att den måste sparas till annat. Det kommer ju fler somrar.

Slutligen har jag försökt hålla mig lugn kring barnen. Varit nära dem men erbjudit stilla aktiviteter tillsammans. Som att spela spel, läsa böcker. Bada badkar tillsammans.

Jag vet inte vad jag vill säga med den här osammanhängande texten egentligen. Mer än att ge lite hopp till dig som också varit utmattad. Som är där nu, eller är på väg ur det. Och tror att du är så här skör och ömtålig för alltid. Så behöver det inte bli. Ge det lite tid. Var snäll mot dig själv. Du kan lära något av utmattningen också. Den kan ge dig erfarenheter som på sikt ger dig bättre livskvalité. Ha lite tålamod bara <3

Vaskar fram guldkornen

Här kommer några guldstunder från veckan som har gått.

Vi introducerade hoppgunga till Ulf här hemma. Succé! Bertil passade på att hittepåläsa dagstidningen för honom – med alla svåra uttryck han har hört. “Ull-index imploderingsfrekvens har påskyndat kapaciteten….”

Har ätit frukostar bestående av jordgubbar, smultron och svarta vinbär.

Ulf och Jakob har vilat på soffan ihop.

Och så har barnen varit hos farmor i stan några dagar. Då åt vi ost till middag.

Favoritmiddag

Jag har suttit på bro och läst morgontidningen och druckit mitt kaffe

Bebisen har suttit i babysittern och kollat på och känt sommarvinden i håret.

En dag åkte vi på loppis i grannbyn, jag och Stina.

Vi fikade våfflor på kyrkan

Och så sprang vi in i Frida som också var ute i fyndartagen.

Jag hittade lite smått och gott på loppisen. Visar senare tänker jag.

Och så har jag bakat kaka. Blandade två olika recept (istället för att välja ett och följa det till punkt och pricka). Sedan gräddade jag dessutom kakan för varmt. Suck. Varför ska jag alltid experimentera just när jag har gäster som ska äta?

Det är något visst med röda vallmoblommor i alla fall.

Så kom Frida hit och fikade.

Och jag bjöd på kakan som jag dränkt i chokadglasyr. Gott ändå!

Ja. Lite så. Har sista veckans guldstunder sett ut. Hoppas ni haft en fin helg allesammans <3

Nu lever vi här

Tog den här bilden av Jakob i början av sommaren. Han var ute och förberedde vår åker för att så. Jag blir så glad av synen! Att han så självklart rattar den här traktorn. Det har ju inte alltid varit så.

När vi flyttade hit för tio år sedan visste vi ingenting. Vi var två barn som med skräck tittade på varandra så fort någonting strulade. Hur lagar man? Hur bygger man? Hur mekar man med en krånglande bil? En trasig pump? Hur håller man efter en gård?

Jag tänker med ömhet på hur jag kämpade på med små pallkragar. Sådde lök från frö (!) eftersom jag inte kände till det där sättlökar. Jag var så stolt över mangolden och morötterna jag lyckades framställa och kände mig “självförsörjande” på. Stolt över att få äta något från eget bord. Ändå var allting så litet. Mer som en lek.

Snart lärde vi känna Albin och Ulrika. Så småningom började vi odla ihop. Strax därefter startade Jakob och Albin Marstorps Mat. Första säsongen odlade vi åt oss själva. Året därpå hade vi en liten gårdsbutik. Med betoning på liten. Vi hade öppet på lördagarna och sålde vad vi skördat. Det var mysigt. Stor gemenskap. Men fortfarande på lek. Dessutom pendlade både Jakob och Albin till stan för utbildning och jobb. Känslan av att leva livet där istället för här var fortfarande stor.

Det var frustrerande. Jag drömde inte om ett liv på landet som handlade om att jobba och pendla till stan. Att åka mellan och känna sig kluven. Min drömbild om landet handlade om att kunna leva här ute. Helt och fullt. Ha hela vårt sammanhang här. Både Jakob och jag. Och gärna i gemenskap med vänner.

Idag är det precis så. Jakob jobbpendlar inte längre. Albin och Ulrika har slutat på arkitektkontoren i stan. Vi har matlaget. Och vi är familjer som arbetar hemifrån. Från våra gårdar. Vi är verksamma där vi bor och det lilla sammanhanget är den stora rikedomen.

Att kika ut på gården och se Jakob gå omkring i blåställ och dra runt på tunga saker – det gör mig helt varm och trygg. Jag känner glädjepirr när han och Albin står dubbelvikta över ett fordon och tar reda på vad som gått fel. Inspekterar kålodlingar, rakar får, och kör traktor. Odlar tonvis med grönsaker och bygger egna uppfinningar. Idag tittar vi inte längre på varandra i skräck när någonting krånglar. För Jakob och Albin lagar det som går sönder. Bygger och reparerar och är kluriga. Och viktigast av allt – Jakob är inte i stan. Är inte fast på något kontor. Han är hemma här med mig.

Idag lever vi verkligen våra liv här ute. Allt som vi i någon slags hipsteranda brukade leka – gör vi nu på riktigt. Det är vår vardag. Inte undantaget. Inte hobbyn. Inte sommarlovsnöjet. Utan vår vardag.

Bättre kan man inte ha det.

Att sitta på laddning

Vissa dagar känns det som att jag stretar omkring i sirap. Får ingenting gjort. Tre barn hemma som alla har olika behov, önskningar och viljor. Jag har så mycket jag vill ordna. Städa, baka, arbeta med min trädgård. Men ingenting blir av. Jag biter mig i läppen för att inte fräsa när jag för trettonde gången på tio minuter hör “mamma, kom!” ropas gällt från något av barnen. Jag djupandas för att känna lugnet och vet att jag fixar det här. Jag vet hur det är. Tids nog kan jag göra saker i mitt eget tempo. Nu är inte den tiden. Nu är tiden för acceptans och förnöjsamhet. Två sinnestillstånd jag gör klokt i att eftersträva.

Och plötsligt. Har storbarnet försvunnit på en skogspromenad med sin kompis. Mellanbarnet är borta och campar och lillbebisen snusar nöjt. Jag får en morgonpromenad med min vän Stina och sitter sedan på bron och dricker kaffe i solen. Lyssnar på senaste roliga avsnittet av En varg söker sin podd och äter ett helt durkslag fullt med svartvinbär, smultron och jordgubbar till frukost.

När bebisen vaknar hänger vi tvätt. Han ligger förnöjd i sin gunga och jag lassar på så mycket blött att tvättlinan tar i marken. Och sedan blir jag sittande där – och gör försiktig fart. Kisar mot utsikten och svalorna som har ett bo under vår nock. Suger girigt i mig den här stunden. När alla är nöjda och ingen vill mig någonting.

Det är som att sitta på laddning. Jag får energi för hela resten av dagen.

Vilsam torsdag

Det har varit så mysigt väder idag. Mörka moln och ruskiga skurar. Ska det ändå inte vara soligt kan det väl lika gärna få hälla ner? Tycker ju mycket om sommarregn. Barn har kommit och gått här hemma. Ett tag var det bara en unge. Plötsligt var det fem. Jag har också haft besök av en vän och fikat länge. Pratat om det som gör gott och det som gör ont. Finns lite av båda just nu.

Folke fick åka med en vän och campa i grannnbyn. Det är ett riktigt äventyr för honom. Han hänger ju annars oftast med storebror och hans kompisar. Men nu försöker vi också odla Folkes egna vänskapsrelationer. (Det kan vara frustrerande att vara fem år och försöka hänga med i åttaåringarnas lek). Bonusen var att jag blev hemma själv med storebror och lillebror. Sällan vi är just den konstellationen. Vi satt i köket och fikade prickigkorvsmörgåsar och fruktsallad. Spelade Finns i sjön. Ulf fick en joker att gnaga på så han var nöjd. Vi spelade och slamsade och när eftermiddagen övergick till kväll ville Bertil lära mig Minecraft. Så vi byggde ihop och han fick visa och berätta för mig. Så glad när jag får ägna mig åt barnen, lite en och en. Ta mig tid att lyssna och delta i deras bestyr.

Så avrundade vi kvällen med att bada badkar – jag och Bertil och Ulf. Skönt med ett varmt bad, när regnet dånar mot plåttaket. Unnade oss en badbomb från Lush. Det är vår lilla lyx. Ju färgstarkare desto bättre! När Jakob kom hem från yogan tände vi ljus och åt kvällsfika allihopa. Och skrattade åt Ulf som var så sömnig att han nästan stod och sov i hoppgungan.

Så har ännu en sommarlovsdag förflutit. Och jag är mild inuti. Av vetskapen att alla tre barn har haft det bra. Upplevt en dag som gett dem lagom med vila och lagom med äventyr.

Ett linneskåp, fast mer ändå

Ända sedan jag tapetserade om sovrummet förra april har jag letat efter ett vackert äldre linneskåp att ersätta mitt tråkiga IKEA-skåp med. Jag hade några krav. Att det skulle vara i ett mörkt träslag, eller målat mörkt. Att det skulle stå på ben och kännas lite luftigt undertill. Och att det skulle ha en oval spegel i dörren. Förstå så glad jag blev när jag hittade det här på annons förra veckan.

Inuti satt gammalt hyllpapper från femtiotalet och gulliga små kantband med volang. Och när jag lyfte på pappret hittade jag ettöringar och gamla knappar. Tror ingen bytt ut det där hyllpappret på sjuttio år i alla fall.

Nå. Jag ville ändå sätta min egen prägel och fräscha till skåpet inuti så jag tog bort hyllpapperet och städade hela skåpet. Sedan hade jag århundradets garderobsrensning. Nu känner jag mig så lätt och ren inuti!

Bredvid skåpet har ett annat loppisfynd fått komma upp. Nämligen den vita lilla fickan för borstar. Precis sådana här saker tycker jag sätter stämningen på rätt sätt. Får en sådan snäll, varm gammaldags känsla.

I samma veva fick Ulf ett eget litet hörn av sovrummet. Tänker att han så småningom ska få ligga i spjälsängen mer om nätterna (nu samsover vi) och då tycker jag att det är skönt att ha sängen en bit bort så vi inte väcker varandra.

Älskade gullhönor

Tycker att allting blir så vackert mot den här tapeten. Skönt också att den har en dov botten. Som gör sovrummet ombonat och varmt.

Nu finns det två fina skåp i sovrummet. Det stora är till mig och det lilla med spets innanför glaset är till för Ulfs alla små prylar och persedlar

Hejhej från nya, somriga sovrummet. Några filmer från hur det blev finns på instastory om ni vill kolla. Jag heter @underbaraclaras

Det som blev gjort

Storbarnen är hemma igen efter tre dagar på vift. Jag har hunnit så mycket medan de var borta. Första dagen låg jag helt enligt planerna i sängen och såg på The Office och åt godis och ostkrokar. Men igår och idag har jag ägnat åt att städa några av husets mest röriga platser: barnens rum och hallen.

I barnrummet fanns det inte en centimeter ostökig golvyta (ja några av er såg kanske på stories hur hemskt det såg ut). Och nu hade det gått bortom gränsen för vad barnen själva kan reda upp, Så jag fick göra det. Det svåra med barnens rum är att mina barn knappt leker med vanliga leksaker- utan helst bara pysslar. De drar upp kartonger och lådor och skräp från källaren och bygger sedan världar av dem. Med hjälp av snäckor, pinnar, stenar, paljetter, pärlor och limpistol. Ett kreativt kaos. Som jag uppmuntrar och förstår. Det ser nämligen exakt likadant ut när jag är kreativ och skapar.

Men det enda sättet att städa i röran är att slänga deras byggen. Och då får de såklart inte vara hemma under tiden, för då protesterar de. Men är de bara borta under själva utrensningen brukar de inte ens minnas allting jag har kastat bort. Så då kan jag vara hård. Och jag gillar ju egentligen att städa och rensa om jag bara slipper göra det under tidspress eller med massa folk hemma som stör mig. Men Ulf var en idealisk städkompis. Han satt antingen i sele, babysitter eller låg naken på en filt på golvet och bet i olika träklossar. Och så såg han till att jag tog regelbundna pauser innan jag blev för trött. Genom att kräva att få amma. Jag lyssnade på ljudbok och kånkade lådor och möblerade om och kände djuuup tillfredsställelse.

Ikväll var det två väldigt lyckliga och tacksamma pojkar som kom in på sitt skinande rena och nystädade rum. Som kröp ner med sina gosedjur i renbäddade sängar. Läste Harry Potter och somnade gott. Det var helt klart värt insatsen från mitt håll! Så nöjd med mig själv att jag orkade.

Guldstunderna

Här är några guldstunder från dagarna som passerat sedan vi kom hem i måndags kväll!

Vi hade matlag på tisdagen, allesammans. För första gången på en månad typ. Barnen var så glada att se varandra igen. Och vi med!

Ylva-Karin har lärt sig sitta. Och att lugga Ulf.

Stina hade fått färg

Ulrika med.

Tycker så mycket om att träffa mina vänner efter några veckor ifrån varandra. Minns ni hur pirrig man var som liten, när man sågs efter att kompisen spenderat tre veckor i sommarstugan – men nu var tillbaka igen? DEN känslan. Bäst!

Barnen fick äta vid sitt eget bord i lugn och ro

Och vi vid vårat.

Jag gjorde ugnsbakad fetaost

Och falafel i pitabröd

Och gurksallad med mynta, citronzest, honung, citron och salt. Samt en rinnig vitlöksdressing och tomatsalsa. Väldigt gott om jag får säga det själv!

Det blev sent innan alla åkte hem för kvällen.

I torsdags kväll tog jag barnen på ett kvällsdopp vid byns badplats. Vi hängde där medan Jakob hade lektion med sin yogagrupp på gräset. Bertil sprang mellan. Han brukar få vara med ibland när Jakob undervisar yoga. Han har fallenhet för yogan. Är väldigt vig och stark och klarar flera positioner som Jakob ännu inte behärskar efter fjorton års praktik. Själv är jag lika smidig som ett kylskåp ungefär.

Jag tog en lång simtur medan lillfarbrorn vilade på land. Vi satt kvar länge på gräset och pratade och tillslut var vi kalla som isbitar allihopa.

Då åkte vi hem och gjorde kvällsfika.

Varm choklad och knäckemackor med ost och smör att doppa. Viker dem alltid på mitten, som mamma gjorde till mig. Då blir de smala och går ner i alla koppar.

Tycker mycket om kvällsljuset i vårt kök. Här är klockan halv tio.

Ulf sitter med på golvet, gungar i sin stol och pratar högst av alla.

Varm choklad efter kallt bad. Det är sommarlov och barndom! Äggmackor med kaviar är särskilt bra för knorrande hungriga magar…

Så här vacker var kvällen utanför fönstret.

Vi avslutade med att läsa Harry Potter och Hemligheternas Kammare i storsängen. Jag och alla tre barn. Ulf älskar att vara med på sagostund. Han ligger och tittar på pojkarna som tittar på boken. Och så agerar han gosedjur. Blir pillad i håret och pussad i nacken.

Är så glad för att nu läsa hela Harry Potterserien för barnen! Femåringen hänger inte med i allt men åttaåringen är helt uppslukad av handlingen. Jag med. Råkade visst glömma av mig och läsa nästan fyrtio sidor den där kvällen…blev väääldigt sent i säng. Precis som det måste få bli ibland på sommarlovet.