”Jag älskar också färg och använder det, men känner mig tyvärr alltid som ett barn bland alla beiga, vita och mullvadsfärgade kläder som alla andra bär. Har du Clara eller någon annan här känt samma och hur gjorde ni för att komma över det? För mig känns det inte lättare ju mer jag använder färg, känslan har tyvärr inte minskat med tiden.”
Skrev läsaren E på bloggen härom dagen. Jag får ganska ofta den här frågan, från folk som känner sig utklädda i färgglada kläder. Och jag fattar känslan – fast för mig är det tvärtom.
Såg ett par svarta byxor på Åhlens i tisdags. I samma modell som jag typ bodde i när jag var fjorton. Var bara tvungen att pröva dem, eftersom de såg så sköna ut. Och gissa vad?
Jag kände mig utklädd. Som en clown! I ett par svarta byxa som enligt alla stilgexperter är ett omistligt plagg i en basgarderob – men som får mig att känna mig som en clown. Hade jag dessutom burit en svart tröja till vet jag inte om jag hade känt igen mig själv i spegeln?
Så fort jag hoppade i mina vanliga kläder kände jag mig som mig själv igen. Inte ett dugg utklädd.
Vad man trivs i är absolut en vanesak. Och ofta behöver man utmana sig lite för att börja tycka att någonting nytt är normalt. Men som E skriver så kan det ju ibland bli svårare med åren, trots att man övar. Det kanske inte handlar om att stilen har förändrats, utan omständigheterna? Omgivningen, vännerna, modet och ens egen ålder.
Jag tänker att en del i att inte känna sig som ett dagisbarn i färgglada kläder är att välja plagg av klassiska snitt. Vävda tygekvalitéer istället för trikå – och välsydda plagg med sömnadsdetaljer som får dem att kännas lyxiga. Snitten kan vara vuxna även om färgerna är knalliga. Och med stigande ålder kan man ju vilja ha plagg som hjälper kroppens form på traven. Till exempel är en diskret liten axelvadd otroligt smickrande, eftersom axlarna tenderar att bli mer sluttande när man åldras. Likaså en lite högre hals eller kragar av olika slag. Plus att en välklippt frisyr är också något som känns väldigt vuxet kvinnligt och kan balansera en färgglad outfit.
Sedan tycker jag inte att man måste utmana sig heller. Det finns ju massor av saker som är snyggt på andra men som man för den sakens skulle inte vill ha själv. Jag tycker till exempel att det är snyggt med blåjeans till herrloafers, oversizekavajer, och maskulina plagg. Men jag känner mig inte hemma i det. Och ibland kanske man ska lyssna på magkänslan? Jag känner också att jag vuxit ifrån vissa av mina vintageklänningar. När jag hade dem som tjugoåring var de coola – men nu känns de tantiga på mig. Klänningarna ser likadana ut men jag är förändrad. Och så måste det få vara!
Men också: om man främst känner sig barnslig i andras ögon för att man har färg. Då ska man bara strunta i det tycker jag. De flesta blir glada av färger – och resten kan dra något gammalt över sig.
Mars var en månad när jag läste massor, medan april ägnades åt en och samma bok. Här är vad jag läste!
Hennes nya namn, Den som stannar, den som går och Det förlorade barnet– Elena Ferrante.
Jag läste alltså de sista tre delarna i tetralogin som börjar med Min fantastiska väninna. Och det var läsnjutning från första till sista sida. Ferrante berättar skickligt – men lämnar samtidigt mycket mellan raderna för mig som läser att tolka och själv försöka förstå. Och trots att berättelserna om våld, korruption och fattigdom känns så långt ifrån mitt eget liv finns det en stor igenkänning i relationen mellan Lila och Lenu. Att stå så nära en vän, älska henne och hoppas på henne – och samtidigt alltid vara rädd att bli omsprungen. Tänk om hon är bättre än jag? Tänk om jag blir lämnad kvar? Tänk om ingen kommer att älska mig?
Medan första boken är en barndomsskildring handlar de tre sista om tonårstiden, vuxenblivandet och slutligen åldrandet. Lenu gör karriär som författare och gifter in sig i den Italienska akademins elit. Men hennes arv från Neapel förföljer henne när Lila och Nino framträder ur skuggorna.
Den här bokserien är en sådan omtumlande och fantastisk läsupplevelse. Drömde om den på nätterna i flera veckor efteråt. Blir alldeles rörd när jag tänker tillbaka på den och förstår verkligen varför den blivit så älskad och hyllad. Det enda ”problemet” är egentligen alla snarlika italienska namn som man kan röra ihop. Just därför tror jag inte att den passar så bra att lyssna på. Läs den istället!
Nord och Syd – Elisabeth Gaskell
Bloggläsarna Malin och Anna har båda tipsat mig om Elisabeth Gaskells bok Nord och Syd från 1854. En av de brittiska klassikerna som helt gått mig förbi. Blev så glad när jag fick hugga in på nyöversättningen från 2022.
Så här står det på baksidan av boken:
Den unga Margaret Hale kommer till Milton i norra England tillsammans med sin far, som blivit frikyrkopastor efter att ha lämnat statskyrkan och en församling i den lantliga södra delen av landet. Mötet med den sjudande fabriksstaden och dess hårda klassgränser blir en chock för henne. Arbetare och fabriksägare drabbar samman på gatorna, och de första strejkerna utbryter. För Margaret är det lätt att välja sida, hon får många vänner bland de fattiga och hamnar i konflikt med den nyrike textilfabrikören John Thornton, som föraktar sina arbetare. Men de svåra motsättningarna i samhälle och ekonomi kan inte förhindra att de två dras till varandra. Samtidigt som det viktorianska England förändras för alltid äger en kärlekshistoria med förhinder rum. Med industristaden Manchester som förebild bygger Elizabeth Gaskell upp en hård och hänsynslös värld, men också hoppfull; de sociala förändringar som tar sin början visar också att en större mänsklig förståelse är möjlig. Nord och syd är en klassiker i den engagerade samhällslitteraturen, på nivå med Dickens eller Balzac, men med en helt egen människokännedom.
Boken skrevs bara några decennier efter Austens sista böcker kom ut. Men det är ett helt annat England som skildras. Gaskell var själv djupt troende och det märks i Nord och Syd. Hon var prästfru och besökte fattiga arbetare i Manchester och såg på nära håll deras armod. Och inte bara det materiella armodet – utan det själsliga. Det som uppstod när människor lämnade landsbygden, som trots fattigdom i alla fall var rikare på sammanhang och gemenskap.
Under industrialiseringen uppstod det svåra konflikter mellan arbetare och fabriksägare. Gaskell betraktade kristendomen som en kraft för social rättvisa och försökte med sitt skrivande visa på de olika stridande sidornas perspektiv. Samtidigt är Nord och Syd en kärlekshistoria. Två personer med starka aversioner mot varandra – som ohjälpligt dras ihop som magneter. Och jag sympatiserar så med Margaret genom boken. Hur hon ryser inför modernitetens stelhet och brist på skönhet. De nyrikas okunnighet och förakt för klassisk bildning. Och hennes hopplösa längtan tillbaka till lugnet som naturen ger.
Jag njöt av att läsa Nord och Syd, även om jag saknade de lustiga och syrliga iakttagelserna av den mänskliga naturen. Sådant som både Austen, Eliot och Dickens gjorde så bra. En annan invändning mot boken är den nästan outhärligt schablonartade bilden av den fattiga flickan Higgins och hennes familj. Och inte minst i dialogen dem emellan, som språkligt låter som Åsa-Nisse och Klabbarpan. Kanske är det översättningens fel? Jag vet inte, men jag skyndade mig förbi de passagerna.
Att ha läst böcker som skildrar industrialiseringen, hjälpte mig verkligen att på ett djupare plan förstå situationen när jag besökte Addis i Etiopien. Där människor i tusental lämnar fattigdomen på landsbygden för att söka lyckan i stan. Där landsbygden är helt utan framtidsutsikter, men i alla fall erbjuder någon slags trygghet i form av ett sammanhang. I staden är ungdomarna ensamma, utelämnade och blir också utnyttjade. Flickor fastnar i prostitution och kan eller vågar inte återvända hem. Pojkar används till hårt och farligt kroppsarbete med livet som insats. När jag var i Addis gick tankarna ofta till Henning i Mina drömmars stad. Som ju kom till Stockholm i början av industrialiseringen, under en tid när Sverige var ett av världens fattigaste länder och folk levde i ett enormt armod.
Man kan inte läsa sådana böcker och sedan gå runt i Stockholm eller London – utan att tänka på de fattiga pojkar som slet sönder sina kroppar för alla de pampiga hus och kyrkor som står där idag. Och det ger också en vidare förståelse inför de länder som idag genomgår samma omskakande utveckling och industrialisering.
Månstenen – Wilkie Collins
”Månstenenär den första och den sista detektivromanen, och jag vill fråga deckarslukarna vad mer som egentligen tillförts genren sedan den här” Så skrev författaren och recensenten V.S. Pritchett om denna deckarklassiker och föregångare i genren. Och så här står det på baksidan av boken, skriven 1868:
”Den ovärderliga månstenen stals från ett indiskt tempel och sägs nu bringa otur till dess ägare. När Rachel Verinder fyller arton år får hon den i present, men samma natt blir den stulen. Polisdetektiven Cuff anländer till herrgården bara för att inse att var och en i hushållet är misstänkt.
Utöver en trollbindande berättelse, briljant återgiven av olika karaktärer i boken, får vi här också se åtskilliga berättargrepp födas som sedan blivit allmängods i deckargenren. Samtidigt är upplösningen och förklaringen långt ifrån genrens senare konventioner och har därför fortfarande förmågan att överraska dagens luttrade deckarslukare”
Månstenen är humoristiskt och piggt skriven. Historien rullas upp när de olika karaktärerna i boken själva får skriva ner sin version av vad som egentligen hänt. Jag fnittrar åt tjänaren Betteredges omständiga hågkomster och noteringar. Och ännu mer åt den skenheliga Miss Clack, en inskränkt och djupt religiös gammal ungmö. Collins hade verkligen ett öka för den mänskliga naturen. Och för ett riktigt bra mysterium!
Boken är omkring sexhundra sidor lång, men den kändes mycket längre. Kanske var det bara bristen på sammanhängande lästid som gjorde att jag upplevde den så? För den var inte trist eller dålig. Bara lite…lång.
I veckans avsnitt av Wollin och Clara har jag sett hela poddcastintervjun med Meghan Markle. Så att du slipper! Meghan har blivit sjukare än hon var förra gången, vad är det som pågår? Malin har en idé. Jag har två och ställer en diagnos.
Malin vet hur man stoppar en hundattack. Jag tackar nej till Sveriges största teveprogram, två gånger om! Det handlar om Malins kropp (i vanlig ordning) och Malin har lyxproblem (i vanlig ordning). Den här gången för att hon har alldeles för snygga och stora bröst. Det handlar också en hel del om Måns Z och Elle-galan.
Lyssnar på veckans avsnitt gör du bakom betalväggen hos underproduktion. Tack till dig som prenumererar och gör podden möjlig. Snart är det sommar och då tar vi sändningsuppehåll i gratisfeeden och gör istället sex specialavsnitt enbart för våra prenumeranter.
Idag gick jag utan jacka i sommarsandaler på stan. Arton grader i skugga. Allt är förlåtet!
Hade mina åtta år gamla sandaletter från Din Sko, en loppad blommig kjol och en sellpyfyndad tröja från Other stories. I den perfekta ärtgröna färgen!
Alltid någon del av tröjan instoppad i kjolen. För att det blir bäst när midjan accentueras och när det uppstår någon slags rörelse i plagget.
Fick mycket gjort idag men var så vansinnigt hjärntrött när jag kom hem från jobbet och skulle laga middag. Behövde dessutom fota ett recept till boken innan jag tog kväll. Och nu har kallvindar dragit in igen och temperaturen sjunkit drastiskt. Tror att jag ska göra mig en fruktsallad och krypa ner i badkaret och läsa Udolphos mysterier. Har inte läst den sedan gymnasiet men det är ju så vansinnigt mysigt med skräckgotik anno 1794!
Det är så härligt att gå promenader igen, nu när skogen är framtinad och torr. Jag väljer olika skogsstigar varje kväll. Ibland ser jag en räv, skrämmer upp en tjäder eller hör en älg braka iväg mellan snåren. Igår kväll var det så varmt att jag kunde gå utan jacka. I sneakers, träningstights och en kofta.
Skrev två poddmanus och spelade in båda igår. Lyckades svänga ihop en reel också, trots tidsbristen. Vaknade innan väckaren ringde på morgonen och kände mig utvilad och arbetssugen. Så fantastiskt med maj! Att få en slev extra ork.
Jag har några ganska intensiva veckor framför mig och känner att jag behöver sätta på mig en mental korsett. Det finns inte tid att oroa sig över arbetsmängden eller fara iväg i tankarna. Jag ska bara nöta på och det kommer att lätta så småningom. Mest är jag glad över att orka jobba och att ens ha jobb och intäkter efter ett ganska torrlagt 2024.
Här kommer hela veckan i bilder och det är ett vääääldigt fullmatat blogginlägg, så det är bäst att du ställer in alla lektioner, avbokar alla patienter och ringer sjuk till dina kunder. Du behöver nämligen avsätta resten av den här dagen till läsning.
På måndagen hade jag ett arbetsrejs vid matbordet, för att återta kontrollen. Malin skrev ”Jag blev avgrundsdjupt avundsjuk på den frenetiska GÖR-energin som vibrerade i min lur”. Det var för att jag skickade iväg tusen mail till henne om allt möjligt vi måste fixa.
På kvällen hade vi syjunta hos Stina. Den första på flera månader, eftersom jag lyckats vara bortrest eller upptagen så många veckor. Jag hade med mig en klänning att sprätta, en att fålla och en T-shirt att nästa upp ärmarna på.
Cola, vindruvor, vattenmelon och SÅ mycket att prata ikapp om. Jag satt bara och gapade över deras bravader.
Det var svinkallt på måndagen och på promenaden hem från juntan snöade det. Och fortsatte hela natten. Var helt vitt i byn när jag vaknade på tisdagen.
Jag åkte in till stan, tränade tungt, fick iväg bokkapitel och tog en svängom på loppis i jakt på specifik rekvisita jag behöver till ett jobb.
Älskar att detta är en helt legitim arbetsuppgift för mig. Snacka om att göra sin hobby till ett jobb. Blev förresten vådligt förtjust i detta bordsur med keruber och rosor. Så smaklöst och fantastiskt.
På kvällen var det körrep i kyrkan, inför nästa veckas gudstjänst. Så roligt och svårt! Skrattade väldigt mycket när vi försökte lära oss altstämman på en ny låt och det visade sig fullkomligt omöjligt för oss. Tur att vi har ett övningstillfälle till innan det är dags att uppträda.
På onsdagen jobbade jag hemifrån. Hade möte för bokslut, hanterade massa administration och tog en lunchpromenad med Essa som fick springa av sig.
På kvällen lämnade jag Folke på scouterna. De samlades vid bygdegården och övade någon form av spårning.
Han kom hem väldigt kall och glad i alla fall
Och jag gjorde varm choklad och mackor till kvällsfika.
Hela torsdagen ägnade jag åt att spela in en reel för ett samarbete. Stegräknaren visade 17 000 steg när jag var klar. Jag skulle vara ute i det svinkalla vädret och försöka få det att se somrigt ut. Roligt men omöjligt uppdrag. Tog på mig loppade ullkoftan OCH mormors gamla polotröja efteråt för att få upp värmen. Manchesterkjolen är även den ett loppisfynd och mina loafers har jag ärvt av syrran. Sedan drog vi till bönhuset för andra gången den här veckan.
Det var nämligen tacotorsdag! Vilken lyx att slå sig ner och äta och prata ikapp med folk i byn.
Tacos på en blandning av älgfärs och fläskfärs, förstås.
Barnen var peppade och försåg sig rikligt.
EFS-pynt!
Skrattade så mycket när jag såg den här bilden av mig och Ylva-Karin.
-Gör jag alltid sådana där grimaser när jag lyssnar? frågade jag barnen
–Ja mamma jag har faktiskt tänk på att du gör det. Du har väldigt mycket mimik och konstiga ansiktsuttryck och viftar med händerna. Sa tonåringen som skonar ingen.
Tur att det ändå finns vissa barn som vågar prata med mig. Tror att Ylva visade sitt trasiga nagelband för mig här och att mina spegelneuroner gick bananas.
Efter maten var det en kort andakt. Det här är en av mina favoritpsalmer.
Och sedan fick barnen hjälpas åt med en tavla med handavtryck i formen av ett hjärta.
Och guldfärg som fogar dem samman.
Vårt lilla bönhus på femtiotalet.
När Bertil var liten trodde han att bönhuset var huset där byns bönor förvarades. Med tanke på hur mycket bönor vi odlade på Marstorp på den tiden var det ett rätt rimligt antagande.
Vaknade till den här synen på fredagen och fick god lust att dra täcket över huvudet och ge upp på dagen.
Jag var rysligt trött och beklagade mig för Bertil. Hur ska jag orka träna idag?
-Men mamma du vet väl att det alltid känns bättre efteråt.
Och så en tröstande klapp på axeln. Tänk att det stämde bra! För efteråt jobbade jag i dubbel hastighet.
Lördagsmorgonen inleddes med husstädning. Och sedan satte jag fart utomhus, eftersom väderleken plötsligt slagit om och värme väntades.
Jag kånkade fram de gröna utemöblerna och tvättade dem. Monterade taket på hammocken och hängmattan mellan träden. Drog fram grillen och planterade fler vårblommor. Jakob kämpade samtidigt på med våra cyklar. Folkes växlar har nämligen gått sönder, det är punka på Bertils cykel. Och det är dessutom punka på framhjulet på min damcykel. Plus att jag kört på en spik med lådcykeln, så den var också ur funktion. Mycket att försöka åtgärda.
Tur att farmor kom ut med gott humör och lördagsgodis till barnen. Dahlia hälsade också på.
Det lektes med ballonger, studsades studsmatta och härjades. Och efter att jag varit på affären gick vi upp i skogen på en promenad.
Där var det vindstilla och skönt. Just vid vårt hus är det så öppet och vindpinat nämligen.
Kroka arm med storebrorsan.
Vi hittade en gammal björk med en enorm masurknöl. Vilket slöjdämne! Av den kan man göra världens största vrilskål, om man är lagd åt det hållet.
Vi traskade upp på berget och beundrade utsikten.
Inspekterade hur deras koja klarat vintern.
Barnen påstår att de vill övernatta i den här ”kojan” i sommar. Kan inte tänka mig något värre ärligt talat.
Sedan la vi oss i mossan
Tittade på trädtoppar
Och på utsikten.
Och när det blev trist skulle det brottas.
Klättras
Och klängas.
En storebror kan vara ens alldeles egna tivoli!
Sedan vill barnen ta den branta vägen hem.
Essa var väldigt skeptisk till att låta valparna ge sig iväg själva. Men hon fick traska den vanliga vägen med mig och farmor.
När vi kom hem stekte jag upp lite torr sockerkaka och serverade med vaniljglass på verandan.
Mycket populärt.
Det var också mycket populärt att bränna farmor med ett förstoringsglas.
När hon åkt hem för dagen så drog vi ner till sjön. Barnen ville nämligen bada.
Fem grader i vattnet. Men okejdå!
Klart man måste fånga vårens första varma dag.
Det huttrades och skreks och barnen hoppade runt som om de gjorde audition för Riverdance. Två gånger doppade de sig med huvudet och allt.
Så! Nu är sjön invigd för säsongen.
Väl hemma igen byltade de på sig varma kläder och filtar och så åt vi middag på verandan.
Dahlia sov över så barnen var uppe sent. Själv vaknade jag 06.40 för att sovrummet badade i ljus.
Snart kom de små upp.
Jag drack morgonkaffe på verandan
Och barnen körde ritleken
Och hjälpte mig i växthuset.
Växthuset behöver storstädas. Tar det dock lite pö om pö.
Så här är det alltid för mig: jag kommer på att jag ska göra något (som att skotta ur komposten) och blir så ivrig att jag inte ens kommer ihåg att byta om. Börjar arbeta direkt i klänning och ballerinaskor.
Startsträcka: 0
Bertil knäppte bilden.
Vi har två varmkomposter. När en är full påbörjar vi den andra och då får den första stå och brinna. Och så växlar vi.
Emil joggade förbi och stannade och pratade och Uffes kompis kom och hälsade på. Älskar sommarhalvåret när man får vara sådär spontant vardagssocial och känna sig som del av en gemenskap.
Sedan bakade jag en morotskaka och la mig att sova i hammocken medan den gräddades.
Till middag premiärgrillade jag.
Och svängde ihop en enkel potatissallad. Och till efterrätt åt hela familjen den goda morotskakan. En rent lukullisk måltid!
Och så drog jag iväg till gymmet för veckans tredje pass. Det kändes tungt men jag påminde mig: det känns alltid bättre efteråt. Och det gjorde det verkligen!
En av de saker jag är mest stolt över i mitt liv är min träningsresa. Ja, såklart att jag också stolt över min karriär – men den har ju styrts av lust! Även om det varit hårt arbete så har jag ju velat det. Jag har ägnat mig åt sånt jag älskat och gått i den riktning jag velat gå.
Träningen har jag inte velat. Träningen har jag gjort fastän jag inte velat och det har varit mot nästan hela tiden. Det är fortfarande mot nästan varje gång jag ska träna. Även om jag på sätt och vis lärt mig älska det så är det mentala motståndet otroligt starkt. Att jag ändå fortsätter och nöter på gör mig nöjd med mig själv. Det ligger ju i min värderade riktning att ta hand om hälsan. Så när jag tränat går jag med högt buret huvud och känner att jag är på rätt väg. Att flera gånger i veckan klara av att göra något jobbigt är dessutom väldigt stärkande för disciplinen. Tänk att jag klarar det här?!
Att träna är att ha det riktigt jobbigt 1 timme om dagen – och sedan må bra resterande 23 timmar. Att hoppa över träningen är att slippa ha det jobbigt den där timmen, men sedan gå och känna sig olustig resten av dagen. Samma sak med skräpmat! Att äta nyttigt och näringsrikt är mycket mindre belönande medan man äter, men resten av dagen är känslan desto godare.
Jag letade något annat på en hårddisk och hittade en gammal bild som jag tog – och ratade – i början av 2020. Då var jag precis i starten på det som skulle bli mitt hälsoår.
Men jag kan se i mina anteckningar att jag bara vägde omkring tre kilo mer då, än jag gör just nu.
Men vågen är ett dåligt mått på hälsa och hur vältränad man är.
Första arton månaderna av min hälsoresa gick jag ner tolv kilo. Men sedan har jag långsamt lagt på mig igen. Muskler huvudsakligen. Jag håller ju på att bygga om hela min fysionomi och det är bara att inse att jeansen jag köpte våren 2021 inte längre passar. För då hade jag bara tappat massa vikt men inte byggt några muskler. Nu är de för trånga över låren och många av vintageklänningarna jag drömde om att åter komma i går inte att knäppa. Ryggen och axlarna är för breda.
Det är en dubbel känsla. Dels är jag otroligt stolt och glad över alla nya stora muskler jag har arbetat ihop. Men att ta mer plats finns det också ett inre motstånd till. Särskilt som jag redan är så lång, pratar och skrattar högt och har ett yvigt kroppsspråk. Finns det en gräns för hur mycket utrymme en kvinna får ta? Det känns så. Förmodligen är det därför det är så trendigt att vara supersmal igen. För att kvinnor ska ta liten plats i samhället. Ingen man som tränar är väl någonsin orolig över att bli för stor?
Men medan ”gå ner i vikt” är ett sånt passiviserande mål är ”bygga muskler” ett aktiverande mål. Som får mig att jaga näringsrik kost, bra råvaror och tänka på att vara snäll med mig själv. Sova tillräckligt för att orka med och inte äta för lite så att kroppen bryts ner istället för att byggas upp. Min syn på hälsa har förändrats och mognat under de här fem åren när jag har styrketränat. Och jag ser med spänning fram emot var jag befinner mig om fem år till!
Jag är lite i valet och kvalet med mitt hår. Om jag ska klippa eller spara ut längre? Sist jag hade ”långt” hår var här när Uffe var nyfödd. Egentligen tycker jag inte att jag passar så bra i långt – men det beror förstås på vilken slags långhårig frisyr det är. Lugg är nästan alltid bra på mig.
Det känns som att kvinnor lätt hamnar i att bara ha korta frisyrer med stigande ålder. Men å andra sidan – nästan alla som väl har långt har ju bara sitt hår uppsatt i tofs eller klämma. Och då är det nästan tjusigare med en välklippt kort frisyr. Kan jag tycka.
Det här är till exempel en otroligt chic längt på håret. Och kvinnlig! Inte långt hår – men mycket hår ändå! På bredden och höjden liksom.
Riktigt långt hår är förstås urtjusigt. Men det kan jag inte spara mig till, utan behöver använda extensions. Och så här långt hår är också svårt att göra coolt. Jag känner mig bara som en programledare i Nyhetsmorgon, hur jag än stylar (no offence alla programledare i Nyhetsmorgon).
Så här kort ska jag dock aldrig klippa igen. Det ser fint ut på bild men jag kände mig så naken. Har ju haft många korta frisyrer genom åren men det är bara att inse att det var en annan tid.
Det luriga när mitt hår börjar bli lite längre, är att det snabbt blir för tungt för att lägga på papiljotter och få något riktigt lyft. Det dras liksom nedåt och blir lite platt och trist. Papiljotter är annars mitt bästa stylingknep. Så skonsamt mot håret, jämfört med locktång och sånt. Och man får så enormt MYCKET hår på köpet!
Rött ska jag i alla fall fortsätta med ett bra tag till. Allra snyggast är det ju när jag blir lite solbrun och håret bleks och nästan blir orange. Och när jag tänker närmare på saken så är rött, långt hår kanske den enda frisyr jag ännu inte haft? Har prövat vara långhårig som så väl platinablond som svarthårig och i min egen hårfärg.
I höstas slutade jag reklammärka mina egna böcker i mina egna flöden. Argumenten bakom det beslutet går att läsa här. Det var ett experiment och jag uppmanade läsare som kände sig vilseledda att anmäla inläggen – för att få saken prövad och vägledning framåt.
En enda anmälan gjordes till Reklamombudsmannen. Tyvärr inte på ett typiskt inlägg – utan ett väldigt otypiskt sådant. Där jag bäddat in en film som innehöll reklam för min bok. Ett sådant inlägg har jag aldrig gjort förut.
Reklamombudsmannen hörde efter jul av sig och berättade att de skulle granska detta inlägg. Jag skrev om det här. Och detta genmäle skickade jag till Reklamombudsmannen, att ha med i sin granskning:
”Anmälan gäller en film som ligger på min blogg underbaraclaras.se. I filmen ser man hur jag bläddrar i gamla Husmoderns Köksalmanackor och berättar om hur de kunde se ut förr. I slutet av filmen förekommer också min egen bok Hemmets Almanacka. På bokens omslag står mitt namn Clara Lidström stort och det första jag säger när boken syns i bild är ”Inspirerad av dessa böcker skapade jag Hemmets Almanacka” och så berättar jag hur jag skapat boken. Jag bläddrar i filmen igenom Hemmets Almanacka och förekommer själv på flera bilder. Jag anser därför att detta inlägg inte är smygreklam. Tvärtom är det uppenbart att jag gör reklam för min egen bok. Filmen publiceras dessutom på bloggen tillsammans med texten
”Fram till på söndag kostar förresten min bok Hemmets Almanacka 199 kronor på Bokus. Om du vill passa på att kirra lite julklappar till alla du tycker om, alltså!”
Det anser jag gör det ännu tydligare att boken i filmen är min egen produkt, som jag förstås har ett ekonomiskt intresse i. För min läsarskara så är jag också känd som författare efter att ha gett ut femton böcker under det senaste decenniet.
Jag har studerat andra profiler i sociala medier och hur de reklammärker sina egna produkter. Jag har noterat att det inte är kutym att författare reklammärker inlägg som handlar om deras egna böcker. Inte heller artister som tipsar om sin nya singel eller skådespelare som berättar om en ny film där de medverkar. Om RO bedömer att jag märkt ut mitt inlägg på fel sätt, vore det värdefullt för mig att få veta på vilket sätt mitt fall är annorlunda. Och om reglerna på något sätt skiljer sig åt mellan mig och andra författare?
Det vore också intressant att veta om RO bedömer att jag bör märka ut när jag i bloggen tipsar om min podd eller länkar till mitt instagramkonto. Också det kan ju sägas vara reklam för verksamheter som jag har ett kommersiellt intresse i.”
För några veckor sedan kom RO med sitt utlåtande. Enligt deras bedömning var det inte tillräckligt tydligt i det anmälda inlägget att det innehöll reklam för min bok. Så jag fälldes. Och därför har jag nu gått tillbaka och reklammärkt det inlägget tydligt. Jag kommer heller inte posta ett liknande inlägg med en inbäddad film, utan att reklammärka det tydligt.
Vad händer nu? Reklamombudsmannen är ingen myndighet utan en stiftelse och näringslivets självreglering. Inget straff eller påföljd sker för den som blir fälld. Och tyvärr har jag inte blivit mycket klokare av detta experiment, eftersom den viktiga principiella frågan inte alls blivit utredd: ska influensers som är författare agera på ett annat sätt än författare gör, när de skriver om sina böcker?
Tidningen Resume intervjuade mig om fällningen och tyvärr ligger intervjun bakom betalvägg. Men så här skriver jag som svar på frågan om det inte är bättre att vara extra försiktig som influencer, för att inte riskera att någon blir vilseledd?
– Absolut, då tänker jag att det är jättebra om Reklamombudsmannen klargör att alla författare, musiker, poeter och skådespelare som berättar om någon som helst produkt som de har ekonomiskt intresse i: en föreställning, skiva, bok, att de i så fall måste reklammärka varenda inlägg. För att just nu så sker ju inte det. Influencers är, vad jag ser, mycket duktigare än författare som inte är influencers, på att följa reglerna. Jag är inte emot kravet på reklammärkning, men då ska det göras konsekvent och gälla hela Mediesverige.
Resume frågar också om hur jag ser på framtiden, eftersom detta var ett experiment. Kommer jag fortsätta med experimentet? – Jag vet faktiskt inte. Jag har i efterhand lagt till en reklammärkning, det känns viktigt. Men jag funderar nu på om jag borde anmäla flera av mina egna inlägg, eller om jag ska anmäla andra profiler – inte för att jävlas, men för att reda ut vad som gäller. Jag undrar vad som räknas som öppen reklam.
För mig har tydlig reklammärkning för mina annonsörer alltid varit en hederssak. Jag är noga med att märka ut betalda samarbeten och jag skulle aldrig medvetet vilseleda dig som läser min blogg. Jag har helt enkelt ingenting att vinna på det. Däremot tycker jag att reglerna och hur de efterföljs ska vara lika för alla. Vilket de i dagsläget inte är.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.Ok
