Bild av frid

Det känns alltid lite läskigt i augusti, när nätterna blir mörka efter månader av ljus. Jag blir för en kort stund mörkrädd. Men det är läskigt och mysigt på samma gång. Jag rafsar runt i garderoberna och letar fönsterlamporna som ställdes undan i maj. Placerar ut och letar upp glödlampor och håller på. Sedan myser jag av synen. Att vilja kura inomhus för första gången på länge.

Och jag myser också över lillen som snusar i sin spjälsäng. Med snutten och mjuka filten som jag hade som liten.

En sådan bild av frid.

Sovande spädbarn är mitt eget bästa sömnpiller. Och när vi ständigt sitter ihop känns det skönt att han plötsligt kan ligga i sin egen säng en stund. Och jag i min, en bit därifrån. Det är nästan som att jag fått barnvakt några timmar.

Ska du inte bli av med bebisfettet snart?

En tur till stan

I morse lämnade jag Folke med gammor och tog tåget med Bertil och Ulf in till stan. Tillsammans med mina kompisar Stina och Ulrika och deras barn Elle och Ada. Målet var att kitta barnen innan skolan startar. Bertil börjar ju tvåan nästa vecka och behöver lite nya kläder och nytt bänkpapper.

Jag kom på det idag när vi gick runt. Att det nog är första gången i hans liv som han fått gå i affärer och shoppa kläder. Det var så rörande på något sätt. Att se bästisarna gå runt storögda inne i klädbutiken och bläddra mellan plaggen. Det var också idag som Bertil förstod att det finns en tjejavdelning och killavdelning. Det var en sorglig insikt. Kanske mest för mig, som varit så glad att han inte behövt veta om det. Att det finns kläder som vuxna anser inte är menade för honom.

Bertil var i alla fall väldigt förundrad när vi gick runt på H&M – över att vuxna tror att barn vill klä sig så tråkigt. Han gillar ju färg, form, smycken och roliga snitt (hans moster är stilförebilden). Men ju äldre barnen blir desto tråkigare blir plaggen. Han fick tag i ett par byxor och några tröjor i alla fall. Fast sedan blir det nog att beställa hem lite från Blaou. Därifrån kommer barnens alla färgglada favoritplagg.

Det var en så himla mysig dag på stan med storbarnen. Vi åt lunch på Max och tog en mjukglass i solen och sedan hann vi förbi biblioteket en sväng. Tror att den här sommarlovsdagen kommer stanna kvar i minnet länge. Inte minst för att Bertil äntligen fick ta hål i öronen. Det var egentligen en present på sjuårsdagen – som av olika anledningar inte kunnat infrias förrän nu. Men vilken grej! Nu sitter äntligen små regnbågsglittrande stenar i örsnibbarna och när de är läkta ska vi gå på stan igen och skaffa lika häftiga smycken som moster Anna har i öronen. Det har jag lovat. Och så fort sommaren och badsäsongen är över ska jag själv gå och ta nya hål. Mina har ju vuxit ihop – och jag är vansinnigt sugen på att börja bära smycken igen.

Vinbärsglass i högt festligt glas, serverat med en blå blomma på toppen.

Läskande gott av röda vinbär

Randigt roligt studsigt

Bingo för en sakletare!

Ha lite tålamod bara

I snart nio veckor har jag haft sommarlov själv med tre barn. Jakob som är bonde har arbetat 60-70 timmarsveckor – så jag har varit rätt ensam om dagarna. Och det har gått förvånansvärt bra. Jag har åkt tåg över halva landet, kört åttio mil i bil själv med ungarna och packat badväskor och matsäckar och barnens kompisar och skjutsat i ett kör. Samtidigt donat på med delar av företaget som inte riktigt kan ta semester.

Visst är jag trött, men bara lite. Mest är jag lugn på insidan. Mjuk men stark av att jag kunde. Det fascinerar mig. För sex månader sedan var jag ju ett gravidvrak. För tre år sedan var jag utmattad. Åt antidepressiva och kämpade med mycket ångest och oro. Hade svårt att orka med barnen på egen hand.

Nu orkar jag så himla mycket igen. Tänk att man kan läka så bra? Det betyder dock inte att jag orkar allt. Såklart inte allt. Jag beter mig framförallt helt annorlunda mot för innan jag blev sjuk. Till exempel kör jag inte på med så långa dagar längre. Förut när barnen somnat för kvällen – då tog jag ett omtag här hemma. Plockade, städade, sorterade. Allt som inte hunnits med under dagen försökt jag komma ikapp. Jag gasade mig igenom tröttheten och arbetade tills jag kom in i andra andningen.

Sånt orkar jag inte längre. När barnen somnat har jag lagt mig att se på serier och lyssna på poddar. Jag har låtit badkläderna surna i hallen och disken stå kvar på bordet. För att jag är trött. Och när man är trött, då vilar man. Den känslan är ingenting jag kan köra över.

Amningen har hjälpt till också, genom att tvinga mig att ta många korta pauser. Då jag ligger i sängen och slappnar av och stryker bebisen i håret. Med både Bertil och Folke har amningen ofta stressat mig. För att den har känts som ett jobbigt avbrott i mitt flow. Men nu vet jag att avbrott kan vara bra när man har mina maniska drag. Jag som annars kan arbeta en hel dag och både glömma bort att äta och gå på toa. Om bara arbetet är nog roligt.

Jag har också försökt bestämma mig för vad jag ska skita i. Som trädgården. Har inte rensat ogräs mer än en gång på tre månader. Och inte ens orkat köpa perenner för att ersätta allt som dog förra sommaren. Trots att trädgårdsarbete är så roligt har jag bedömt att orken inte finns där. Att den måste sparas till annat. Det kommer ju fler somrar.

Slutligen har jag försökt hålla mig lugn kring barnen. Varit nära dem men erbjudit stilla aktiviteter tillsammans. Som att spela spel, läsa böcker. Bada badkar tillsammans.

Jag vet inte vad jag vill säga med den här osammanhängande texten egentligen. Mer än att ge lite hopp till dig som också varit utmattad. Som är där nu, eller är på väg ur det. Och tror att du är så här skör och ömtålig för alltid. Så behöver det inte bli. Ge det lite tid. Var snäll mot dig själv. Du kan lära något av utmattningen också. Den kan ge dig erfarenheter som på sikt ger dig bättre livskvalité. Ha lite tålamod bara <3

Vaskar fram guldkornen

Här kommer några guldstunder från veckan som har gått.

Vi introducerade hoppgunga till Ulf här hemma. Succé! Bertil passade på att hittepåläsa dagstidningen för honom – med alla svåra uttryck han har hört. “Ull-index imploderingsfrekvens har påskyndat kapaciteten….”

Har ätit frukostar bestående av jordgubbar, smultron och svarta vinbär.

Ulf och Jakob har vilat på soffan ihop.

Och så har barnen varit hos farmor i stan några dagar. Då åt vi ost till middag.

Favoritmiddag

Jag har suttit på bro och läst morgontidningen och druckit mitt kaffe

Bebisen har suttit i babysittern och kollat på och känt sommarvinden i håret.

En dag åkte vi på loppis i grannbyn, jag och Stina.

Vi fikade våfflor på kyrkan

Och så sprang vi in i Frida som också var ute i fyndartagen.

Jag hittade lite smått och gott på loppisen. Visar senare tänker jag.

Och så har jag bakat kaka. Blandade två olika recept (istället för att välja ett och följa det till punkt och pricka). Sedan gräddade jag dessutom kakan för varmt. Suck. Varför ska jag alltid experimentera just när jag har gäster som ska äta?

Det är något visst med röda vallmoblommor i alla fall.

Så kom Frida hit och fikade.

Och jag bjöd på kakan som jag dränkt i chokadglasyr. Gott ändå!

Ja. Lite så. Har sista veckans guldstunder sett ut. Hoppas ni haft en fin helg allesammans <3

Nu lever vi här

Tog den här bilden av Jakob i början av sommaren. Han var ute och förberedde vår åker för att så. Jag blir så glad av synen! Att han så självklart rattar den här traktorn. Det har ju inte alltid varit så.

När vi flyttade hit för tio år sedan visste vi ingenting. Vi var två barn som med skräck tittade på varandra så fort någonting strulade. Hur lagar man? Hur bygger man? Hur mekar man med en krånglande bil? En trasig pump? Hur håller man efter en gård?

Jag tänker med ömhet på hur jag kämpade på med små pallkragar. Sådde lök från frö (!) eftersom jag inte kände till det där sättlökar. Jag var så stolt över mangolden och morötterna jag lyckades framställa och kände mig “självförsörjande” på. Stolt över att få äta något från eget bord. Ändå var allting så litet. Mer som en lek.

Snart lärde vi känna Albin och Ulrika. Så småningom började vi odla ihop. Strax därefter startade Jakob och Albin Marstorps Mat. Första säsongen odlade vi åt oss själva. Året därpå hade vi en liten gårdsbutik. Med betoning på liten. Vi hade öppet på lördagarna och sålde vad vi skördat. Det var mysigt. Stor gemenskap. Men fortfarande på lek. Dessutom pendlade både Jakob och Albin till stan för utbildning och jobb. Känslan av att leva livet där istället för här var fortfarande stor.

Det var frustrerande. Jag drömde inte om ett liv på landet som handlade om att jobba och pendla till stan. Att åka mellan och känna sig kluven. Min drömbild om landet handlade om att kunna leva här ute. Helt och fullt. Ha hela vårt sammanhang här. Både Jakob och jag. Och gärna i gemenskap med vänner.

Idag är det precis så. Jakob jobbpendlar inte längre. Albin och Ulrika har slutat på arkitektkontoren i stan. Vi har matlaget. Och vi är familjer som arbetar hemifrån. Från våra gårdar. Vi är verksamma där vi bor och det lilla sammanhanget är den stora rikedomen.

Att kika ut på gården och se Jakob gå omkring i blåställ och dra runt på tunga saker – det gör mig helt varm och trygg. Jag känner glädjepirr när han och Albin står dubbelvikta över ett fordon och tar reda på vad som gått fel. Inspekterar kålodlingar, rakar får, och kör traktor. Odlar tonvis med grönsaker och bygger egna uppfinningar. Idag tittar vi inte längre på varandra i skräck när någonting krånglar. För Jakob och Albin lagar det som går sönder. Bygger och reparerar och är kluriga. Och viktigast av allt – Jakob är inte i stan. Är inte fast på något kontor. Han är hemma här med mig.

Idag lever vi verkligen våra liv här ute. Allt som vi i någon slags hipsteranda brukade leka – gör vi nu på riktigt. Det är vår vardag. Inte undantaget. Inte hobbyn. Inte sommarlovsnöjet. Utan vår vardag.

Bättre kan man inte ha det.

Att sitta på laddning

Vissa dagar känns det som att jag stretar omkring i sirap. Får ingenting gjort. Tre barn hemma som alla har olika behov, önskningar och viljor. Jag har så mycket jag vill ordna. Städa, baka, arbeta med min trädgård. Men ingenting blir av. Jag biter mig i läppen för att inte fräsa när jag för trettonde gången på tio minuter hör “mamma, kom!” ropas gällt från något av barnen. Jag djupandas för att känna lugnet och vet att jag fixar det här. Jag vet hur det är. Tids nog kan jag göra saker i mitt eget tempo. Nu är inte den tiden. Nu är tiden för acceptans och förnöjsamhet. Två sinnestillstånd jag gör klokt i att eftersträva.

Och plötsligt. Har storbarnet försvunnit på en skogspromenad med sin kompis. Mellanbarnet är borta och campar och lillbebisen snusar nöjt. Jag får en morgonpromenad med min vän Stina och sitter sedan på bron och dricker kaffe i solen. Lyssnar på senaste roliga avsnittet av En varg söker sin podd och äter ett helt durkslag fullt med svartvinbär, smultron och jordgubbar till frukost.

När bebisen vaknar hänger vi tvätt. Han ligger förnöjd i sin gunga och jag lassar på så mycket blött att tvättlinan tar i marken. Och sedan blir jag sittande där – och gör försiktig fart. Kisar mot utsikten och svalorna som har ett bo under vår nock. Suger girigt i mig den här stunden. När alla är nöjda och ingen vill mig någonting.

Det är som att sitta på laddning. Jag får energi för hela resten av dagen.

Vilsam torsdag

Det har varit så mysigt väder idag. Mörka moln och ruskiga skurar. Ska det ändå inte vara soligt kan det väl lika gärna få hälla ner? Tycker ju mycket om sommarregn. Barn har kommit och gått här hemma. Ett tag var det bara en unge. Plötsligt var det fem. Jag har också haft besök av en vän och fikat länge. Pratat om det som gör gott och det som gör ont. Finns lite av båda just nu.

Folke fick åka med en vän och campa i grannnbyn. Det är ett riktigt äventyr för honom. Han hänger ju annars oftast med storebror och hans kompisar. Men nu försöker vi också odla Folkes egna vänskapsrelationer. (Det kan vara frustrerande att vara fem år och försöka hänga med i åttaåringarnas lek). Bonusen var att jag blev hemma själv med storebror och lillebror. Sällan vi är just den konstellationen. Vi satt i köket och fikade prickigkorvsmörgåsar och fruktsallad. Spelade Finns i sjön. Ulf fick en joker att gnaga på så han var nöjd. Vi spelade och slamsade och när eftermiddagen övergick till kväll ville Bertil lära mig Minecraft. Så vi byggde ihop och han fick visa och berätta för mig. Så glad när jag får ägna mig åt barnen, lite en och en. Ta mig tid att lyssna och delta i deras bestyr.

Så avrundade vi kvällen med att bada badkar – jag och Bertil och Ulf. Skönt med ett varmt bad, när regnet dånar mot plåttaket. Unnade oss en badbomb från Lush. Det är vår lilla lyx. Ju färgstarkare desto bättre! När Jakob kom hem från yogan tände vi ljus och åt kvällsfika allihopa. Och skrattade åt Ulf som var så sömnig att han nästan stod och sov i hoppgungan.

Så har ännu en sommarlovsdag förflutit. Och jag är mild inuti. Av vetskapen att alla tre barn har haft det bra. Upplevt en dag som gett dem lagom med vila och lagom med äventyr.

Ett linneskåp, fast mer ändå

Ända sedan jag tapetserade om sovrummet förra april har jag letat efter ett vackert äldre linneskåp att ersätta mitt tråkiga IKEA-skåp med. Jag hade några krav. Att det skulle vara i ett mörkt träslag, eller målat mörkt. Att det skulle stå på ben och kännas lite luftigt undertill. Och att det skulle ha en oval spegel i dörren. Förstå så glad jag blev när jag hittade det här på annons förra veckan.

Inuti satt gammalt hyllpapper från femtiotalet och gulliga små kantband med volang. Och när jag lyfte på pappret hittade jag ettöringar och gamla knappar. Tror ingen bytt ut det där hyllpappret på sjuttio år i alla fall.

Nå. Jag ville ändå sätta min egen prägel och fräscha till skåpet inuti så jag tog bort hyllpapperet och städade hela skåpet. Sedan hade jag århundradets garderobsrensning. Nu känner jag mig så lätt och ren inuti!

Bredvid skåpet har ett annat loppisfynd fått komma upp. Nämligen den vita lilla fickan för borstar. Precis sådana här saker tycker jag sätter stämningen på rätt sätt. Får en sådan snäll, varm gammaldags känsla.

I samma veva fick Ulf ett eget litet hörn av sovrummet. Tänker att han så småningom ska få ligga i spjälsängen mer om nätterna (nu samsover vi) och då tycker jag att det är skönt att ha sängen en bit bort så vi inte väcker varandra.

Älskade gullhönor

Tycker att allting blir så vackert mot den här tapeten. Skönt också att den har en dov botten. Som gör sovrummet ombonat och varmt.

Nu finns det två fina skåp i sovrummet. Det stora är till mig och det lilla med spets innanför glaset är till för Ulfs alla små prylar och persedlar

Hejhej från nya, somriga sovrummet. Några filmer från hur det blev finns på instastory om ni vill kolla. Jag heter @underbaraclaras

Det som blev gjort

Storbarnen är hemma igen efter tre dagar på vift. Jag har hunnit så mycket medan de var borta. Första dagen låg jag helt enligt planerna i sängen och såg på The Office och åt godis och ostkrokar. Men igår och idag har jag ägnat åt att städa några av husets mest röriga platser: barnens rum och hallen.

I barnrummet fanns det inte en centimeter ostökig golvyta (ja några av er såg kanske på stories hur hemskt det såg ut). Och nu hade det gått bortom gränsen för vad barnen själva kan reda upp, Så jag fick göra det. Det svåra med barnens rum är att mina barn knappt leker med vanliga leksaker- utan helst bara pysslar. De drar upp kartonger och lådor och skräp från källaren och bygger sedan världar av dem. Med hjälp av snäckor, pinnar, stenar, paljetter, pärlor och limpistol. Ett kreativt kaos. Som jag uppmuntrar och förstår. Det ser nämligen exakt likadant ut när jag är kreativ och skapar.

Men det enda sättet att städa i röran är att slänga deras byggen. Och då får de såklart inte vara hemma under tiden, för då protesterar de. Men är de bara borta under själva utrensningen brukar de inte ens minnas allting jag har kastat bort. Så då kan jag vara hård. Och jag gillar ju egentligen att städa och rensa om jag bara slipper göra det under tidspress eller med massa folk hemma som stör mig. Men Ulf var en idealisk städkompis. Han satt antingen i sele, babysitter eller låg naken på en filt på golvet och bet i olika träklossar. Och så såg han till att jag tog regelbundna pauser innan jag blev för trött. Genom att kräva att få amma. Jag lyssnade på ljudbok och kånkade lådor och möblerade om och kände djuuup tillfredsställelse.

Ikväll var det två väldigt lyckliga och tacksamma pojkar som kom in på sitt skinande rena och nystädade rum. Som kröp ner med sina gosedjur i renbäddade sängar. Läste Harry Potter och somnade gott. Det var helt klart värt insatsen från mitt håll! Så nöjd med mig själv att jag orkade.

Guldstunderna

Här är några guldstunder från dagarna som passerat sedan vi kom hem i måndags kväll!

Vi hade matlag på tisdagen, allesammans. För första gången på en månad typ. Barnen var så glada att se varandra igen. Och vi med!

Ylva-Karin har lärt sig sitta. Och att lugga Ulf.

Stina hade fått färg

Ulrika med.

Tycker så mycket om att träffa mina vänner efter några veckor ifrån varandra. Minns ni hur pirrig man var som liten, när man sågs efter att kompisen spenderat tre veckor i sommarstugan – men nu var tillbaka igen? DEN känslan. Bäst!

Barnen fick äta vid sitt eget bord i lugn och ro

Och vi vid vårat.

Jag gjorde ugnsbakad fetaost

Och falafel i pitabröd

Och gurksallad med mynta, citronzest, honung, citron och salt. Samt en rinnig vitlöksdressing och tomatsalsa. Väldigt gott om jag får säga det själv!

Det blev sent innan alla åkte hem för kvällen.

I torsdags kväll tog jag barnen på ett kvällsdopp vid byns badplats. Vi hängde där medan Jakob hade lektion med sin yogagrupp på gräset. Bertil sprang mellan. Han brukar få vara med ibland när Jakob undervisar yoga. Han har fallenhet för yogan. Är väldigt vig och stark och klarar flera positioner som Jakob ännu inte behärskar efter fjorton års praktik. Själv är jag lika smidig som ett kylskåp ungefär.

Jag tog en lång simtur medan lillfarbrorn vilade på land. Vi satt kvar länge på gräset och pratade och tillslut var vi kalla som isbitar allihopa.

Då åkte vi hem och gjorde kvällsfika.

Varm choklad och knäckemackor med ost och smör att doppa. Viker dem alltid på mitten, som mamma gjorde till mig. Då blir de smala och går ner i alla koppar.

Tycker mycket om kvällsljuset i vårt kök. Här är klockan halv tio.

Ulf sitter med på golvet, gungar i sin stol och pratar högst av alla.

Varm choklad efter kallt bad. Det är sommarlov och barndom! Äggmackor med kaviar är särskilt bra för knorrande hungriga magar…

Så här vacker var kvällen utanför fönstret.

Vi avslutade med att läsa Harry Potter och Hemligheternas Kammare i storsängen. Jag och alla tre barn. Ulf älskar att vara med på sagostund. Han ligger och tittar på pojkarna som tittar på boken. Och så agerar han gosedjur. Blir pillad i håret och pussad i nacken.

Är så glad för att nu läsa hela Harry Potterserien för barnen! Femåringen hänger inte med i allt men åttaåringen är helt uppslukad av handlingen. Jag med. Råkade visst glömma av mig och läsa nästan fyrtio sidor den där kvällen…blev väääldigt sent i säng. Precis som det måste få bli ibland på sommarlovet.

Vad gör man när man plötsligt är själv?

Egentligen skulle jag och familjen åkt till Höga Kusten idag – för några dagar på en skärgårdsö vi besöker varje sommar. Fast jag blir hemma själv (eller själv och själv – jag har ju Ulf. Men det känns som att vara själv). Har haft ensamt ansvar för alla barn hela sommaren. Jakob har jobbat massor. 70-timmarsveckor hela juli. Så att få vara ensam några dagar och pyssla med det jag vill känns rimligt och skönt.

Men jag drabbas också av svår FOMO. Fear of missing out är en närmast okänd känsla i mitt liv i vanliga fall. Brukar ju känna att festen är där jag är! Fast med barnen så vill jag inte missa något. Jag vill vara med dem när de klättrar på klipporna, tar kalla havsbad och fikar kvällsfika påbyltade med koftor och tjocksockar. Jag vill åka båt tillsammans, gå skogspromenad och fortsätta läsa Harry Potter innan läggdags. Inte gå miste om en sekund! Men inser att det jag behöver mest just nu – det är vila. Lugn hemma och lite tid att ta hand om mig själv.

Tror att det här är vanligt för mammor. Att man behöver få ensamtid men samtidigt vill vara nära sina barn. Se alla deras framsteg. På nära håll dela alla deras upplevelser. Så att när man väl får möjligheten att vara själv – då kan man inte riktigt ta den. För man vill inte gå miste om tiden med barnen.

Minns inte att jag känt så här förut däremot? När Bertil var liten tog jag varje chans till ensamtid – utan rädsla för att missa något. Jag borde ju varit mindre trött då? Mer benägen att orka med barnen? Fast jag var ju mindre tränad också. Att behöva sätta någon annans behov framför mina egna var nytt och svårt och ansträngande. Nu är det normalt.

Funderar på vad jag ska ägna de närmsta dagarna åt nu. Sömn och se på The Office och äta lösgodis i sängen står i alla fall överst på listan. Tack och lov ska vi ha dåligt väder alla dagar – så jag kan vara inomhus med gott samvete.

En rutig sängkappa

Jag har en ny dyr möbel i mitt hus. En enda. Och det är min Norrgavelsoffa. Den älskar jag. Men har känt mig lite trött på sista tiden. Kommer aldrig göra mig av med soffan såklart – men jag har funderat på om jag ska beställa ett överdrag i en annan färg att variera med.

Så stannade jag på en loppis när jag körde hem från mormor och på textilavdelningen, bland sängkläder och gamla täcken, såg jag något rutigt sticka fram. En klassisk blå Gripsholmsruta. En sängkappa med rynk för 30 kronor. Vad ska jag ha den här till tänkte jag? Ingen aning. Men jag måste ha den. Kan säkert komma till användning någon gång.

Så kom jag hem och fick ett infall och slängde den över Norrgavelsoffan. Och tjöt av glädje. Det blev helt perfekt.

Kom direkt att tänka på målningen Lathörnet av Carl Larsson. Visserligen är den soffan randig. Men känslan är lik. Och rynket. Och eftersom armstöden är i trä så förvandlades soffan från någonting ganska modernt till en gammal (jätteskön) kökssoffa.

Blir så glad varje gång jag går förbi den! Den rutiga soffan ändrade karaktär på hela rummet.

Det bästa är att den också skyddar soffan från fläckar och slitage. Tyget är ju lätt att ta av och tvätta när det behövs.

Slängde på några gamla bolsterkuddar i dun, med grovt beige linnetyg på. Samt en blå bolsterkudde som jag tycker mycket om.

Hela rummet känns som en explosion av sommar!

Gick också en sväng i trädgården och plockade ihop brudslöja och jättedaggkåpa och band en skir och svävande bukett.

Älskar när man för trettio kronor kan lösa något man gått och irriterat sig på i månader och inte riktigt lyckats få till på ett bra sätt. Hade ingen aning om att det var just en rutig sängkappa som skulle fixa problemet!

Torparvrån

Älskar att vara hemma igen i mitt eget. Alla saker jag valt ut med kärlek och omsorg. Skattletat ihop till under tio års tid. Som vanligt när jag varit bortrest lite längre så känner jag behovet av att återerövra mitt hem. Få det att kännas precis som det kändes när jag drömde om och längtade hem till det. Bästa sättet för mig är att möblera om litegrann. Så igår när jag städade vred jag om några bord och soffor och fick på så vis en helt ny känsla hemma.

Älskar det virkade. Spetsgardinen och duken på skomakarlampan. Mina högväxta pelargoner och det hundrafemtio år gamla bordet. Ger en liten torparaktig känsla – som jag eftersträvar precis den här årstiden.

Här har jag suttit idag och intagit mitt kaffe i lugn och ro. Medan barnen rasat på övervåningen. Fem ungar plus en bebis i huset. Alla storbarn så glada att få ses efter veckor isär. Och det bästa? Att det är högsommar och massor kvar av lovet. Tre hela veckor innan skolstart för ungarna. Och jag är ledig ända tills dess. Vilken lycka!

Jag är glad över mitt auktionsfynd också. Ropade in den här jättelika karaffen i somras. Det är nog egentligen ena delen i ett gammalt tvättfat med kanna. Håller alltid utkik efter kannor och fat som saknar ena delen. De är billigare – just på grund av att de inte är kompletta. Kannorna blir pampiga vaser eller bålkaraffer och skålarna blir jättelika, generösa frukt- eller salladsfat.

I karaffen står flera kvistar av röda rosor. Älskar att ha så mycket rosor att jag kan klippa in grenar av dem – istället för att snåla och spara och bara våga klippa små enstaka blommor.-

Det enda som är nyinköpt i den här bilden är rivjärnet på bordets kortsida och kroklisten som den hänger på. I övrigt är allting loppat, begagnat eller gammalt fått. Precis som jag gillar det bäst!

Ledighetens faser

Jag tycker att ledighetens faser är som att gå lager för lager ner i mig själv. Direkt när jag blir ledig kommer en liten energi-peak. Jag får inspiration igen, verksamhetslusta, massor av idéer. Tänker att jag nog inte alls behöver vara ledig egentligen. Drar igång projekt här hemma, för att sysselsätta mig med under sommaren. Jag har arbetsårets fart i ryggen och ser ledigheten som ett stort vitt ark att fylla med hur mycket som helst. Det är härligt! Och osunt. För jag lurar mig själv. Det där är inte sinnestillståndet hos någon som vilar och återhämtar sig.

Är semestern för kort stannar jag där. Kommit aldrig ner fler lager än så. Och är ledig utan egentlig återhämtning. Så den fasen måste jag vänta ut.

Sedan kommer tröttheten. När rastlösheten försvinner ur kroppen. Sommarens projekt går i stå. Jag varken hinner eller orkar någonting för att mitt tempo har blivit så lågt. Det här är en bra period – jag släpper taget. Och för varje dag skalas ytterligare ett lager av och jag kommer djupare ner i vilan. Typiskt för den där fasen är att jag också börjar hata mitt jobb. Känner mig övertygad om att jag aldrig kommer klara eller vilja arbeta igen. Jag ryser av tanken på jobbmail och att svara i telefon. All form av prestation känns skrämmande och svår. Och när jag känner så. Då vet jag att jag verkligen vilar. Det är en bra period för mig.

Men är semestern för kort stannar jag där. Kommit aldrig ner fler lager än så och är ledig utan egentlig återhämtning. Så också den fasen måste jag vänta ut.

Men så. Efter att ha frossat i ledighet, vila, och lojhet. Hatat tanken på mitt arbete och allting som hänger ihop med det. Känner jag en dag en smula rastlöshet. En liten mättnad på att packa badväskor, hänga sandiga handdukar på tork och skära meloner i bitar. En irritation över sommarvikarier i P1 och semestertunna dagstidningar. Jag ser en snygg kofta flimra förbi i instaflödet och känner lite glädjekolsyra i magen. Av tanken på något som ska hända under hösten. Vill ringa Erica och Annakarin och kanske råka nämna något om jobb.

Och då vet jag. Att nu är den på väg tillbaka. Energin och arbetslusten. Då har semestern på allvar haft sin verkan. Då har jag vandrat igenom alla stadier. Återuppbyggt mig själv. Är redo att ta mig an ett nytt arbetsår.

Men processen är skör och lättstörd. Tidskrävande och kan inte slarvas igenom. Hör någon av sig om något jobbrelaterat i juli – ja då vill jag slita mitt hår. Då rycks jag tillbaka. Det är som att bli väckt när jag precis ska somna. Samma sak om jag i juli öppnar en modetidning som skriver om höstmode. Eller råkar läsa om en influencers höstpepp. Det rubbar min balans. Jag ryser i hela kroppen. Jag störs i mitt skalande. I den mycket specifika process jag är på väg igenom.

Vissa år har jag aldrig lyckats arbeta mig ner så långt. Antingen för att jag varit för trött och uppstressad i början av sommaren – eller haft för kort semester. Somrarna innan jag blev utmattad var semestrar när den där sista underbara fasen aldrig kom. Ibland hoppade jag över fas nummer två (STORT MISSTAG). Ibland kom aldrig fas nummer tre (STORT VARNINGSTECKEN).

Så i vilken fas är jag i just nu? Jag är definitivt fortfarande kvar i fas två. Den overksamma, jobbhatande och fruktansvärt loja. Och gud nåde den som kommer och stör mig i förtid! Tack och lov har jag flera veckor kvar av sommarlov. Och alltså massor av tid på mig att låta den där sista, viktiga fasen få komma på naturlig väg.

Dagar i paradiset

Ursäkta min frånvaro här sista veckan. Men jag befinner mig på en plats med fullkomligt hopplös täckning. (Att ladda upp bilderna till det här inlägget har tagit nästan ett dygn). Och jag har fullt upp med att njuta av vårt sommarparadis. Mormors hus. Åkte hit med barnen och min systers familj. Mötte här upp min moster och kusin för en vecka av allting som är sommarlov och barndom för mig.

Här får jag vara mig själv helt och hållet. Och precis så osocial och ensamvargig som jag är. Underbart!

På vägen upp stannade vi först till i farmors hus, som nu tillhör min farbror. Han är där stora delar av sommaren.

Vrålfina köket med vrålfina barnen

Anna brassade fika

Jag matchade matrumstapeten

Och Bertil fyndade en hatt av en gammal lampa

Så åkte vi vidare. Norrut, uppåt. Högre berg och klarare luft.

Tills vi kom till mormors gård. Där gräsmattan förvandlats till en sommaräng.

Vi har gjort lite allt möjligt under tiden vi varit här. Framförallt har vi packat upp allt som blev över från mormors lägenhet när hon flyttade till äldreboende i Umeå. Inrett och sorterat iordning.

Blir så mysigt

Jag älskar att trolla med det som finns. Enkla medel. Sommarstugor ska vara enkla och jag tycker om att det får samsas lite allt möjligt brokigt som samlats under åren. Som påminner om åren som gått.

Anna gosade med Saga

Vi har haft otroligt varmt. Flera dagar med 30-33 grader ute. Jag har passat på att tvätta och torka i solen.

Och så har vi gått och badat. Mormor har sjötomt men för att bada går vi en liten promenad på tre minuter för att komma till en plats med bättre botten.

Älskar allt med det här. Fyra badglada barn som gör framsteg i vattnet, nu när det äntligen börjar vara så varmt att spinkisar kan simmaa. Senaste dagarna har det varit över 25 grader i vattnet.

Jag är så barnslig när jag badar. Leker med vattenleksaker, dyker med simglasögon och kollar på fiskar. Gör kullerbyttor och går på händer.

Efter badet har vi traskat hem igen.

Och så har Folke fyllt fem år. Hans stora kalas var ju inte på hans riktiga födelsedag. Den har vi istället firat här. Med monsterstora ballonger och gräddtårta.

Folke ville absolut att vi skulle sjunga för honom i sängen och komma med tårta. Lite av en utmaning eftersom han är den som vaknar först av alla jämt. Men han lovade att väcka oss på morgonen så vi kunde göra iordning allting. Sedan skulle han ligga och “sova” tills vi kom upp igen….

Vi stökade iordning allt där nere och tassade sedan upp i ett litet tåg. Bertil med Ulf i famnen.

Och här låg femåringen och sov räv.

Födelsedagsbarnet åt bara jordgubbarna på sin tårta. Lika bra att han BARA får gubbarna nästa gång.

Gulliga och förväntansfulla!

Vi har haft käpphästarna med oss och gjort hinderbanor. Den här käpphästen sydde mamma till oss när vi var små.

Anna och barnen drog fram och gjorde hinderbanor av skidor, vedklabbar, julbockar och trasmattor. En gammal pulka och ett vattenhinder av en stor badbalja. Sedan tävlade de. Jag och min moster låg dubbelvikta av skratt när Anna ställde upp med en särdeles otämjd käpphäst som stegrade sig vid varje hinder, rev och attackerade övriga deltagare.

Barnens pållar var lite mer samarbetsvilliga

Vi har gått och badat 3-4 gånger om dagen och mitt hår har aldrig ens hunnit torka. Ska klippa av mig allt i höst. Ni ska få se vad jag har i åtanke.

En väldigt viktig grej varje gång vi är här. Det är att grilla korv och fläsk på uteplatsen och äta ihop med klådda. Det gjorde vi alltid med mormor och morfar. Väldigt trevlig sysselsättning. Plus att grillat sidfläsk på pinne är svårslaget gott.

Och håller undan myggen.

Som det annars finns oroväckande gott om

Vi har åkt ut med båten också

Skönt när det fläktar

Och bra att Bertil får öva sig på att ro. Simma, ro och tälja är sånt som man gärna vill kunna när man är åtta år.

Vi har haft våffelkalas också

Och legat ute och läst den första illustrerade delen av Harry Potter.

Mysigt att läsa tillsammans i skuggan, varma sommardagar när man vill undvika solen

På kvällarna går vi och badar igen. Tar ett sista dopp för att kyla ner barnen innan läggdags

Orimligt vackert

Och överallt hänger doften av älgört

Ulf badar också så klart. Doppar allt utom huvudet. Han är väldigt fascinerad av att stå på botten och känna sanden mellan tårna

Der är det fler som är

Sedan tar vi käpphästarna och rider hem i solnedgången

Längs grusvägen som dammar under fötterna!