Jag älskar att addera julkryddor i vanliga kakrecep och plötsligt få julkakor. De är ju inte så mycket som krävs. Saffran och apelsin i sockerkakan, kanel och ingefära i kolakakorna eller bonnkakor med pepparkakskrydda i. Eller varför inte kokostoppar men med saffran i smeten?
Kokkostoppar är definitivt en av mina favoritkakor. Så lätta att lyckas med och extra tjusiga med saffran och choklad ovanpå.
Tycker att de lättas formas med fingrarna på plåten, till lagom toppiga kakor.
Sedan smälter man choklad och doppar botten på kakorna och låter stelna.
Vi har en enda eldstad i huset och det är vedspisen i köket, men drömmen är ju en eldstad också i vardagsrummet. Gärna en öppen sådan så att man verkligen...
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
Vissa år känns som sådana där mittemellanår när inget händer. Men i efterhand kan man ofta se att det var DÅ det verkligen hände. 2013 var inget vidare bra bloggår. Jag hade för mycket annat jobb helt enkelt. Sånt som inte direkt tankade in och genererade skoj till bloggen – men som drev karriären fram på andra sätt.
Jag släppte min andra bok, den här gången tillsammans med min syster. Det var en pyssel och DIY-bok om kläder och stil.
Jag gjorde en massa intervjuer och reportage.
Och spelade in Två på resa för SVT med Susanne. Vi åkte till Teneriffa och hade svinkul!
Andreas och Theresia som vi reste med och som filmade och producerade var så mysiga.
Jag blev Årets nyföretagare på Umeågalan och fick ta emot priset ur Petra Medes hand. Hon var för övrigt den stora behållningen med galan. Vansinnigt rolig. Klänningen var min studentklänning som fick återanvändas.
Föreläsandet tog en väldig fart med Annakarin och vi besökte varje stad och håla i hela Sverige tror jag. Intäkterna från föreläsandet var till stor del vad som höll mig flytande i starten som företagare. Innan annonsmarknaden tagit fart.
Min första bok blev översatt och kom ut i USA. Idag finns mina böcker översatta till tolv språk.
Jag höll i en serie frukostsamtal på Saltå Kvarns butik i Stockholm och bjöd in coola kvinnor som jag ville intervjua. Underbara bloggläsare kom och lyssnade. Här är jag och Lady Dahmer.
Jag lanserade en egen You tube-serie där jag pysslade och gjorde om gamla saker. Nu hittar jag inte längre igen avsnitten – men Emil som filmade den har själv gjort succé idag med sin youtubekanal om Warhammer. Över 800 000 prenumeranter!
Minns att jag satsade stort med makeup-artist och allt och raggade upp sponsorer som bekostade kalaset. Det här var rätt ovanligt på den tiden och ärligt talat ett jädra besvär.
Jag var stående pysselexpert i Go’kväll.
Och nyhetsspanare. Det senare var roligast. Det är roligare att få komma med smarta analyser än att pyssla.
Här säger jag något argt om Anders Borg och arbetslinjen. Tänk när Anders Borg var det värsta man kunde föreställa sig? Snacka om att skalan förskjutits…
Men störst av allt var ändå att WWF utsåg mig till Årets miljöhjälte. Fick ta emot priset av kungen på Ulriksdals slott och sedan äta lunch med kronprinsessan Viktoria. Ett väldigt stolt ögonblick – även för en rödstrumpa!
På hösten spelade jag in teveserien De obekäma för UR. Som handlade om downshifting och kritik mot arbetslinjen. Där jag resonerade just om svårigheterna att få ihop mina värderingar med mitt faktiska liv.
Det var inget enkelt år, men roligt. Jag jobbade utåtriktat för första gången någonsin. Träffade massor av människor, reste hela tiden. Skrev det lyckliga inlägget att klara av som handlar om att äntligen våga och klara av saker igen efter alla sköra år som jag hade innan och efter att mamma dog. Det var som att 2011-2015 var ett enda frossande i att klara av, våga boka på och testa. Jag funderade kring att jag egentligen skulle behöva anställa en sekreterare eller koordinator för mitt företag men att det ”lät helt sjuk”. Tänk om jag hade gjort det då? Då kanske jag sluppit åratal av utmattning.
Det här året la jag också grunden till den ekonomiska modellen i mitt företag. Från att fota hemma hos-reportage och göra pyssel och recept till tidningar – hittade jag egna sponsorer att arbeta med och publicera materialet i mina egna kanaler. Så här förklarade jag mitt nya upplägg för läsarna. Som då var något ovanligt och nytt som behövde förklaras.
Redan 2013 diskuterades bloggdöden och därmed också om bloggdöden som uteblev. Och jag skrev om den dagen när min blogg dör. Idag har bloggandet fötts på nytt när tjejer startar substack på löpande band.
Jag kom igång med att träna under våren 2013 vilket jag tror var vad som höll mig flytande under den stressade perioden. Det var så härligt att för första gången i mitt vuxenliv hitta till regelbunden träning. Då var det löpning jag ägnade mig åt och jag skrev många inlägg på det temat.
Skrev inlägg om träning och om rörelseglädje och det slår mig hur många av dessa insikter jag fått om och om igen. Så är det ju ofta. Man tror att man får en insikt bara för att påminnas om att man redan haft den – och glömt bort den. ”Nothing ever goes away until it has taught us what we need to know”.
Det är också tydligt i efterhand att träningen var en slags doping. Jag tränade som ett sätt att klara en ohållbar arbetssituation. Istället för att först minska på belastningen, vilket hade varit betydligt klokare. Det är en sådan vanlig fälla för folk som börjar träna. För träning ger en verkligen mer energi, men om problemet är att man har för mycket att göra på för lite tid blir det bara ännu ett sätt att leva ohållbart. Med träningen kom såklart allt fler synpunkter kring mitt utseende och min kropp och det svarade jag på i inlägg som kvinnans kropp är allmän egendom.
Odlingen gick framåt och nu odlade vi i större skala. Både mammor och pappor var involverade.
Jag och Ulrika rensade landen med Bertil och Ada mellan raderna.
Det var en sådan arbetsglädje där i början.
När vi gjorde det småskaligt och tillsammans som familjer och integrerade våra liv allt mer. Under Stora matlagardagen samlades vi och saltade in julskinkor och gjorde korv, av köttet från våra egna grisar.
Jag minns så väl den där kvällen som jag skrev om i Å om våren.
Hemmet murrade till sig en aning 2013 och de kitschigaste pastellerna åkte ut.
Lite äldre stil, lite färre brittiska rosor.
Och så här såg vår ”trädgård” ut innan vi gjorde någonting åt den. Inte mycket alls till trädgård, om du frågar mig.
Melker levde, hade hälsan och var fruktansvärt busig.
Bertil var precis så lättsam och snäll som han alltid varit.
Väldigt rödhårig på den tiden.
American Apparel-kjolar var högsta mode och jag hade till min stora glädje två stycken.
Och ibland var jag till och med riktigt minimalistisk i min stil.
Mormors gamla skjorta och avklippta loppisjeans.
Jag blev också äntligen moster. Här ligger jag och Bertil och gosar med Juni.
Och jag började sakta själv känna pirret inför ännu en bebis. När skulle det bli, tro? Jag hade ingen brådska utan ville känna mig fullkomligt återställd fysiskt.
I mitten av oktober det året blev jag gravid med Folke. Vilken lycka! Men jag förstod att för att klara det behövde något i mitt liv förändras…
Putsa köttet från hinnor och skär det i kuber. Stek i omgångar i smör i en stekpanna och lägg sedan över i grytan.
Skala och skär löken i klyftor och stek därefter löken på låg temperatur, utan att den tar färg. Lägg över i grytan. Häll lite vatten i stekpannan, vispa ur den och häll över i grytan, för att få med alla goda smaker.
Tillsätt resten av vattnet, portern och viltfonden. Mortla ner enbär och lägg i lagerblad och timjan. Låt köttet sjuda under lock i minst 90 minuter. Köttet ska kännas mört.
Skala palsternacka och morötter och tärna. Lägg ner i grytan tillsammans med den torkade svampen. Låt koka på låg temperatur under lock i ca 30 minuter. Om mycket vätska kokat bort – tillsätt någon deciliter vatten.
Tillsätt messmör, gelé, soja och grädde. Samt salt och peppar efter smak.
Red eventuellt grytan med lite maizena för att göra såsen lite tjockare.
Strö över färsk timjan och servera med hasselbackspotatis.
Såg en reel med texten: Att vara 40+ är att orka 90 kilo i marklyft men sträcka sig när man vänder på huvudkudden. Precis så är det ju! Jag har (utan att ha märkt när det skedde) skadat vad jag tror är...
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
Det här med att läsa igenom tjugo års bloggarkiv är mer mentalt ansträngande än jag hade föreställt mig. Det dyker upp många minnen och ledtrådar till varför livet blev som det blev. Ibland gör det ont.
Under läsningen av 2012 fastnar jag för hur många texter som handlar om stressen. Att få ihop mammalivet med att driva företag, att inte ha någon avlastning i mitt arbete och att allt mer vara i fokus för folks granskande blickar. Samtidigt saknade jag rutiner, vanor och struktur som kunde hjälpa mig på vägen. Inte konstigt att jag kraschade tre år senare!
Jag ser det maniska draget så tydligt. Det som jag hade innan jag blev utmattad och som nu nästan inte finns kvar. I bra sås reder sig själv skriver jag om ilen jag fick när jag blev helt besatt av någonting och hur jag kämpade för att orka med när jag tog fan i båten.
Men det blir också tydligt hur jag kämpade med mina värderingar kring att downshifta och nöja mig med enklare för att kunna leva mer. För samtidigt som jag hade dessa värderingar snurrade mitt liv allt snabbare. Och det jag behövde välja bort för att få ett rimligare liv – det var en rolig karriär. Och det hade jag inte tänkt så mycket på. I mina tankar om downshifting handlade det mer om att våga avstå från trista jobb för att leva enklare materiellt och ha mer tid och frihet för sin passion. Men om passionen ÄR ens jobb, vad händer då? Minns att jag brottades enormt med prioriteringarna och skrev om det i inlägget ett år utan chaufför.
Samtidigt såddes under den här tiden ett frö kring vad som så småningom blev matlaget och en mer kollektiv livsstil. Vi började umgås mer med Albin och Ulrika och jag bloggade om att låna varandras bebisar under barnledigheten för att turas om att vila. Och att bytlåna leksaker som barnen tröttnat på. Jag skrev också mycket om hur roligt det var att äntligen ha blivit mamma.
Jag tycker att jag passar så himla bra som mamma! Allt sådant som små barn gillar – det gillar jag. Men sedan sena tonåren har det känts allt konstigare att göra dessa sysslor själv. Jag har förstått att man inte ska vara så lättroad som ung vuxen, utan lite mer blasé. Därför är det perfekt när jag nu har fått ett barn att göra allt roligt med och liksom » skylla« aktiviteten på.
Ja, jag passade så himla bra som mamma – och det gör jag fortfarande. De sju år som jag hann vara vuxen (18-24) utan att ha barn tyckte jag ärligt talat var rätt trista. Och i inlägget den bästa morsdagen märks lyckan över att vara förälder.
Och vi kan ju inte gå igenom 2012 utan några av bilderna som eventuellt tar er ner längs minnenas allé.
Pojkmamman som själv var en flicka. Verkligen fortfarande en flicka på så många sätt.
Oj som vi lekte och donade.
Och utforskade världen tillsammans.
Min älskade mormor Rut och Beppe. Tänk att hon levde ända tills Bertil fyllde åtta.
Så tacksamt med små barn = viljelösa offer för ens egna stilideal.
Och lyckan i att ha en barnvagn och bebis som matchar ens estetik så bra.
Bertils första födelsedag. När jag ser den här bilden minns jag bara att någon tyckte att det var såååå olämpligt att visa brösten på detta sätt. Haha! Ständigt dessa moralpoliser i farten.
Och så lite om klädstilen:
Som var….speciell.
Många croppade små jackor.
Och åttiotalsklänningar av olika slag.
Hattar…
…och peplum var tydligen grejen 2012.
Plus nitar på armband.
Och nitar på bälten.
Nitar av alla slag.
Jag använde flitigt denna åttiotalsklänning och bär den fortfarande ibland.
Tyvärr har jag skänkt bort dessa Moschinojeans, som jag fyndade på en loppis i Borås. Badonkadonkdonk! Borde haft dem kvar.
Jackan, sparkdräkten och bältet. Allt finns ännu i min ägo – fjorton år senare. Stylas dock på ett annorlunda sätt.
Givetvis ska ni också få en kik på estetiken i hemmet 2012.
Det var väldigt gulligt, kitchigt och inspirerat av Cath Kidston.
Rutor, prickar, blommor och knalliga färger.
Randiga mattor i plast, lapptäcken med blommor och rutor, inramade planscher med Tintin och Babar och pastellfärger precis överallt.
Sovrummet med sin sänggavel av gamla dörrar, en ljusslinga med pappmuggar från Lagerhaus trädda ovanpå. Och det hemmasnickrade soffbordet av en gammal champagnelåda. Det här var under den mest intensiva DIY-eran när ALLA pysslade så fingrarna blödde.
Jag ville ha en sådan där fin, dyr Roberts Radio med kul mönster. Hade dock inte råd så jag köpte en på Clas Ohlson, målade den gul och pimpade den med stjärnor i vinylplast.
Och min ateljé – idag vårt sovrum. Vet inte hur många inredningstidningar det rummet medverkade i? En fullkomlig pastelldröm.
En SNYGG regnkappa som man både känner sig cool och chic i – det gör hela skillnaden på hösten. Den här har jag fått ärva av Anna när hon rensade sin garderob.
En vintage trenchcoat i leopard – som står emot väta men samtidigt låter en dra fram med dramatiskt fladdranden rockskört!
Klänningen i svart är en loppad grej i slipmodell, med fantastiskt fall. Den tunna koftan är av kashmir och även den ett loppisfynd som värmer väldigt skönt trots att den är så tunn. Smyckena är ett hopkok av guldhalsband och billiga bijouterier i fejkguld. Stövlarna är samma gamla vanliga från Sezane som jag alltid bär.
Här står jag med näsan i vädret och är så hemskt nöjd med mig själv för att jag gjort lite vinterfint hemma! Nå vad är det att yvas över egentligen? Nej, inget alls men jag visar upp det ändå. Om utifall det kan inspirera någon...
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
Print
