För världens finaste respons på vår fyratimmars livesändning av Susannes Skafferi i SVT. En riktig mastodontuppgift som vi njöt av att få utföra – alla 240 minutrarna! När man får vara med i en tevsoffa och prata om sin bok eller pyssla får man kanske åtta minuter om man har tur – oftare mellan 4-6 minuter att prata på. Och det kan vara nog så uttröttande. Med det i åtanke får jag också lite perspektiv på vad en livesändning på 240 minuter egentligen innebär. Är helt matt och knäsvag och koko nu.
Dessa bilder knäppte vi direkt efter att vi stängt kamerorna och gett varandra och hela teamet en rungande applåd. Jag och Susanne har så himla roligt ihop när vi jobbar, vårt arbetet flyter ihop helt organiskt och så får vi ofta fnitterattacker som småtjejer. Ibland räcker det med en blick för att bryta samman i skratt som inte går att stoppa. Inte ens när det är en minut kvar tills vi ska gå live och det dessutom är krångel med myggan.
Tack för alla peppiga kommentarer, utrop, hälsningar och allt inskickat material! Jag kan nästan lova att vi syns igen till jul – om inte tidigare än så 😉
Idag i Susannes skafferi blir det fyra timmar direktsänd tv hemifrån min gård i Västerbotten. De bästa recepten för midsommar, knepen för att bekvämimpa, härliga blomsterdekorationer och pyssel. Först 16-18 i SVT 1 och sedan 18-20 i SVT 2. Såklart kan du också titta i SVT-play – nu och i efterhand.
Vi är så peppade, pirriga och förväntansfulla och hoppas ni vill hänga med oss. Det fotbollsfria alternativet i rutan 😉
Hurraa idag är vi tillbaka med En Underbar Pod! Tre fullmatade sommaravsnitt som är extra långa då många har önskat just det!
Erica kirrade picknick
Jag kirrade krans och vi tog en fika på ett regnigt Gammlia
En snarstucken picknick är vad som står på agendan och vi tvingas omvärdera vilka vi egentligen är. Vilka epitet som inte längre passar in – och vilka som envist hänger sig kvar!
Jag fick hem ett brev från Patent och Registreringsverket som meddelade att det nu är dags att förnya mitt varumärke Underbaraclara som jag registrerade för tio somrar sedan. Det fick mig att tänka tillbaka och minnas året 2011 när det liksom hände för mig på jobbfronten. Det var också då jag blev mamma för första gången, så kombinationen var rätt omtumlande.
2011 exploderade bloggen. Jag sommarpratade i Sveriges Radio, frontade mina första tidningsomslag (Mama och Family Living) började göra TV (SVT Go’kväll) samt Husmorsskolan i P1 och så fick jag fick bokkontrakt på min första bok Vintagepimp och hemmafix. Men dessutom sa jag upp mig från min tidningsanställning för att starta eget. Trots att jag var familjeförsörjare och vi var beroende av att jag drog in pengar.
Först tio år senare har jag förstått vilken flygande start jag fick. Hur folk kan kämpa ett helt yrkesliv för att vara relevanta medan det bara sa pang för mig det där året. Och jag hade inte ens vett att se det! Mycket har jag att tacka den husmorsdebatt som rasade just då. För folk var som galna. Min blogg blev symbolen för en rörelse av unga tjejer som gillade vintageklänningar, småkakor och loppisinredning. Och vi betraktades som feministernas fiender nummer ett. För tio år sedan var det nämligen oerhört bakåtsträvande att flytta ut på landet, vilja arbeta mindre, odla sin egen mat och gilla loppade klänningar. Jag fick hela tiden svara på frågor om hur det kändes att vara hemmafru trots att det ju var jag som försörjde hela familjen medan Jakob pluggade! Och att jag från dag ett faktiskt lyft feministiska frågor på min blogg var det ingen som noterade. Debatten rasade och eftersom jag är diskussionslysten kastade jag mig oförfärad in. Tio år senare hyllar vi folk som köper en gård och börjar odla och hålla på med byggnadsvård. Kanske för att många män i offentligheten ägnar sig åt det nu? Då höjs ju statusen direkt.
Sommaren 2011 startade jag mitt eget företag och klev ut i ovissheten. Med tanke på hur stor bloggen var då borde det ha varit enkelt att tjäna pengar. Men det var det verkligen inte. Idag finns säljbolag som plockar upp influencers och parar ihop dem med annonsörer. Men jag sålde själv med varierande resultat. För en otroligt omogen marknad som inte heller visste någonting om influencer marketing. Där varje säljsamtal först innebar att man skulle utbilda kunden i vad en blogg var.
Det var rätt läskigt men det som gjorde att jag vågade satsa var våra extremt låga levnadsomkostnader. Samt att jag i bakhuvudet alltid vetat att jag vilken dag som helst skulle kunna ta ett vanligt jobb och trivas med det. Skulle den här influencergrejen inte funka skulle jag gärna bli lärare eller bibliotekarie. Den inställningen hjälpte mig att ha is i magen och våga fatta obekväma beslut.
Jag har haft många olika intäktsben genom åren. Såklart annonsbiten med samarbeten som är det absolut mest lönsamma. Men därutöver har jag hållit föreläsningar i varenda håla och socken i detta land, skrivit fjorton böcker, drivit Miss Clarity, haft fasta tv- och radiojobb, gjort En Underbar Pod, varit krönikör i Expressen, haft stående sidor i Family Living och Amelia och fotat och skrivit hemma hos reportage. Jag har drivit ett frilanskontor och jag har coachat nybakade företagare. Jobbat med matstyling och receptkreerande. Tagit renodlade fotojobb, sålt illustrationer och skrivit texter till antologier. Jag har njutit av att spänna båggen och testa massor av olika saker under dessa tio år. Och nu njuter jag av att smalna av igen. Fokusera och zooma in.
Bloggen är fortfarande det roligaste jag gör. Instagram är också trevligt även om det såklart inte kan mäta sig med att äga en egen plattform. Bloggarnas död har förutspåtts sedan de slog igenom men jag tror inte att min blogg kommer dö. Inte förrän jag själv väljer att sluta. Jag har byggt något långsiktigt och gediget och även om läsarvanor skulle ändras och folk skulle tröttna så kommer jag kunna använda den här plattformen så länge jag vill. Jag vet inte om den alltid kommer vara mitt främsta inkomstben – för sånt kan ändras. Men den kommer fortsätta vara den plats där jag får uttrycka mig fritt och kommunicera utan mellanhänder.
Och är det något jag lärt mig så är det att trägen vinner. Jag är kanske inte bäst – men jag är förmodligen segast. Jag har ju orkat hålla på i femton år! De flesta som var stora bloggare då har slutat för länge sedan. Jag har blivit bra för att jag bitit mig fast och hela tiden fortsatt. Jag var varken särskilt duktig på att fota eller skriva när jag började men efter femton år har jag lärt mig en hel del. Jag har också tagit det på allvar. Haft en plan för vad jag gjort och investerat i att bli bättre. Skaffat bättre kameror, lärt mig mer om bildredigering, övat mig på att skriva och arbeta fram tydligare koncept. Jag har investerat mycket tid och pengar för att få coachning av kompetenta personer. Och det här tror jag är nyckeln både till framgången och att det fortfarande känns så kul.
Och självklart har jag nu betalat den där fakturan från Patent och Registreringsverket. För jag ser fram emot att få göra det här i minst tio år till!
Aldrig känner jag mig så dramatisk som jag gör när jag är klädd i svart! I helsvart känner jag mig visserligen bara utklädd men i det här känner jag mig djärv. Hittade klänningen (ett gammalt felköp) oanvänd i en låda och plötsligt kommer jag i den. Och gillar vad jag ser!
Attityden fick jag på köpet.
Förresten innan någon fler frågar – ja jag har struma! Och ja, jag har koll på knölen och mina sköldkörtelvärden. Ingen behöver oroa sig även om jag uppskattar den vänliga omsorgen. Den här knölen började växa när jag precis fött Ulf och hela min kropp blev samtidigt knas och jag gick upp tio kilo på en sommar. Men nu håller den sig i schack och jag gör regelbundna undersökningar och har gjort flera biopsier på den.
Det enda som är störande med den är att den är så himla FUL! Överväger att operera bort den men är rädd för att behöva medicinera resten av livet, eller att mina stämband ska ta skada. Tills vidare står jag bara ut. Brukar alltid få massor av kommentarer om knölen när jag gör Susannes Skafferi och är i bild i fyra timmar. Så jag tänkte att jag säger det nu innan så behöver ingen undra!
I torsdag var det äntligen Dagen D. Dagen då barnen fick träffa morfar och gammelmoster Mia igen. Morfar har inte träffat barnen på ett helt år och för Mia var det ännu längre sedan. Så ni kan förstå att vi var peppade. Men vi tar det från början.
Jag och Uffe vaknade först och åt frukost ihop. Han slevade i sig fil och flingor och jag drack kaffe i vanlig ordning.
När Folke och Bertil vaknat och ätit frukost tog de fram Banduspelet och började bygga av de skojiga klossarna.
Kan verkligen rekomendera Bandu – både för spel och för klossbyggnad
Hips vips knackade det på dörren och barnens kompis stod utanför. De försvann ner på åkern för att fortsätta på sin koja. Av gamla tegelstenar, plank och hö bygger de en egen liten värld…
Så här snabbt springer den som blivit utlovad varmkorvslunch!
Jakob kom nämligen hem från åkern och kirrade det till barnen.
Ändå den godaste snabblunchen jag vet.
Sedan bakade jag en kaka och vispade grädde och förberedde lite inför kvällens middag. Det är så trivsamt i mitt kök nu
Ute hade jag gjort fint med nystrukna dukar och buketter av ängsblommor här och var
Ni skulle se barnens händer. Helt täckta av blåsor efter allt klättrande, gungande och hängande i repstegar
Ulf vill också gärna klättra men behöver hjälp. Det går till så att man står och håller fast honom under en gren och så nyper han tag och hänger i den helt blickstilla och knäpptyst. Kul lek.
Stina sa att Bertil börjar likna John Lennon och jag håller faktiskt med. Det kanske är ansiktsformen och de runda brillorna? Han är också väldigt lik min syster, faktiskt.
Så äntligen var det dags för morfar och gammelmoster Mia att komma. Visste inte ens om Ulf skulle komma ihåg någon av dem. Men det gjorde han. -HEJ MOFFA gastade han!
Finaste bilden jag tagit tror jag. Återföreningen.
Genast skulle barnen visa sina bästa ställen, kojor, gungor och allt de kan och lärt sig.
Finns ju en hel del om man säger så. För en nog villig publik kan det hända att listan av saker att visa faktiskt aldrig tar slut.
UIf beordrade moffa att följa honom att titta på bastun som tillkommit sedan sist.
Och storbarnen visade pilbågen och kojan
Sedan var det fika. Vit rabarberkladdkaka och sockerkaka
Mmmm…den här godingen finns i vår nya bok…
Nu står syrenen i full blom liksom någon slags blåklint (?)
Jag älskar vår trädgård med alla mysiga små rum, vinklar och vrår.
Och det är så roligt att genom andras ögon få upptäcka hur den faktiskt förändrats genom åren.
Ulf var inte minsta blyg. Han kröp upp bredvid morfar, drog till sig armen och gosade in sig med slutna ögon och ett utdraget mmmmmm…..
Sedan proppade han munnn full av körsbär. Obrydd om kärnor. Jag har förresten lärt mig knyta en körsbärsstjälk med tungan nu! Det gick på andra försöket.
Men att ha gäster tär på krafterna så vissa pojkar fick gå och lägga sig en stund och bara ta det lugnt.
Medan morfar och Mia underhölls av barnen satte jag igång med middagen.
Tände grillen och gjorde potatissallad
Och dukade fram.
Så enkelt och så himla gott. Vår egen lammentrecot med bara lite salt och peppar.
Vi var såklart tvungna att korka upp en flaska bubbel och utbringa en skål för Moderna, Pfizer och Astra Zeneca. Ulf satt i högsätet och klirrade värst av alla i glasen.
Sedan tog vi efterrätten på verandan
Ulf satt på sin snowracer på gräsmattan och körde bil
Och sedan var det dags att vinka hejdå till Mia och Morfar.
-Hejrå harrrresåbrrra! Sa Ulf med sina välartikulerade r. Och sedan medan han vinkade hejdå sa han till Jakob.
Jag blir så rörd av studenttider och att se alla vackra ungdomar. Om de bara kunde inse hur värdefulla de är. Som vuxen ser man mest friheten och framtidshoppet och glömmer hur stressande och otäckt det också är att kastas ut i verkligheten.
Jag tänker mycket på min egen gymnasietid. Jag utvecklades i en omskakande takt. Fick vänner för livet, fick äntligen hålla på med musik, teater och litterär gestaltning. Jag blev kristen, ännu mer feminist och hann (lågt räknat) vara kär i tretton killar per termin. Jag gjorde erfarenheter som jag har nytta av varje dag i mitt vuxenliv. Och jag träffade Jakob. Jag var som en blomma som stått i en för trång kruka men plötsligt planterades ut i en solig, varm rabatt. Jag blomstrade!
Samtidigt präglades gymnasiet av att mamma blev sjuk. Sommaren mellan ettan och tvåan upptäcktes tumören, bröstet opererades bort och hon påbörjade en strålbehandling. Ett par månader innan jag tog studenten upptäckte de att cancern spridit sig.
Det finns så få bilder från gymnasietiden och min vardag – jag håller hårt i dem jag har kvar. Här sitter jag i skolcafeterian iklädd mammas gamla t-shirt med texten Jokkmokks Korrespondensgymnasium. Platinablont hår och pipilotter med lockade toppar. Klistrigt Juicy Tubes på läpparna och stora örhängen. Alltid stora örhängen.
Den här bilden togs på balen någon månad innan studenten. Då hade jag precis blivit ihop med Jakob men redan hunnit bestämma att jag skulle gå med min klasskompis Adam. Minns att jag hade väldigt roligt den kvällen och kände mig så fin.
En tid innan balen åkte jag ner till min syster som på den tiden bodde i en skabbig andrahandslägenhet i Vasastan. Utan badrum men med pälsängrar, silverfiskar och fläskbaggar som husdjur. Vi letade igenom varenda tänkbara affär efter en lämplig balklänning och strax innan stängning fick vi napp i en vintagebutik. Det var den här åttiotalsblåsan för 800 kronor som mamma lovade att betala åt mig efter att jag ringt hem och kollat. Skorna var min systers reafyndade Pradaskor som jag fick låna om jag lovade att inte “fotsvetta ner dem”.
En balbild av mig och min kompis Sanna. Vi hängde ihop hela gymnasiet i ett gäng på sju tjejer och vi umgås fortfarande när vi kan. Vi har gått på varandras bröllop, dop, barnvälsignelser och försöker ses varje jul och varje sommar om vi råkar vara i krokarna samtidigt. Våra messangertrådar är långa och vindlande.
Alla som kände mig innan allting förändrades har jag ett särskilt band till.
Champagnefrukosten på studenten. Bar samma klänning igen och i min dagbok skrev jag om framtiden “Jag vill jobba som kreativ mångsysslare, men hur fan ska jag kunna försörja mig på det?”
Elina känner ni säkert igen. Hon är ju min närmsta vän och syns ofta på bloggen. Hon hade också en gullig lillasyster som hette Stina – en småtjej som hängde med oss ibland och delade chipspåse framför teven. Idag är det istället våra barn som delar chipspåse framför en skärm. Vi har ju matlag ihop <3 Elinas svägerska Charlotte bodde i England vid den här tidpunkten, så henne kände jag inte alls. Men idag bor hon en bit bort längs samma grusväg som mig och är min högra hand i jobbet som kreativ mångsysslare.
I mitt fotoalbum från studenten finns många bilder. Mamma och pappa dukade långbord på verandan. Mormor och morfar kom hela vägen från Jokkmokk. Faster Inger och Ulf var med och moster Mia med familj dök också upp. Det var världens finaste dag och jag minns att jag kände mig så firad.
En bild berör mig särskilt. Den är tagen tidigt på studentmorgonen. Jag är sminkad inför champagnefrukosten, Anna står i morgonrock. Och mellan oss står mamma med ett snett leende och en sjalett kring hjässan. Några veckor tidigare hade hon tappat allt hår. Stora tussar som hon kammade loss, lutad över badkaret. Mamma vars fantastiska lockiga hår var hennes signum. Jag gjorde henne sällskap till sjukhusfrisören och vi försökte hitta en peruk som hon kunde stå ut med.
Våren när allting skulle handla om frihet, fest, utspring och kompisar. Handlade det lika mycket om cytostatika, perukprovning och en mamma som tappade aptiten. Som förstod att hon skulle dö ifrån sina flickor.
Allt det tänker jag på när jag ser nybakade studenter och deras glädje, hopp och rädslor. Jag tänker på det stora, svåra och vackra livet som bara ligger och väntar på dem.
Vissa saker vet man bara. Som att man vill bo längs en grusväg. Se horisonten från sitt köksfönster. Ha byxor med vida ben och en hund man kan ha okopplad.
Andra saker vet man inte alls. Som hur dålig man faktiskt var under graviditeten, att man kanske inte alls älskar lakrits längre eller att man skriker för mycket åt sina barn. Det är ingenting man planerar eller vill. Plötsligt en dag inser man bara hur det verkligen förhåller sig.
Vissa saker vet andra bättre än en själv. Att man är en sån som driver igenom det man bestämt sig för. Att man visst är bra på att lyssna. Att man ältar oförätter och att man är så pass dålig på att höra av sig att det egentligen inte är okej.
Ibland vet man mer än man själv förstår. Fattar ett beslut som går rakt mot ens vilja och längtan. Ja rakt emot ens förnuft och tro. Fattar det motvilligt och klentroget och upptäcker sedan att det var rätt. Fast det kändes fel, man inte hade lust och magkänslan sa nej.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.Ok
