Clara Premiuminlägg
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
49 kronor i månaden, ingen bindningstid.
En av Ellen Keys mest omtyckta och lästa skrifter är Skönhet för alla. Första delarna av den publicerades redan 1899 och är på många sätt ett manifest över vad som idag betraktas som god, svensk design. Jag läser den och ömsom roas av den mästrande tonen – ömsom stannar upp, stryker under och gör hundöron. När Ellen så småningom ritade och planerade Strand förkroppsligades många av hennes ideer om skönhet.
Här kommer några av mina favoritpassager från Skönhet för alla, tillsammans med bilder från Strand, där jag har förmånen att vistas just nu.
”Ett rum får en själ först när en människa där röjer sin själ, när den visar oss vad denna människa minns och älskar, hur hon dagligen lever och arbetar.”
Ellen Key var en förespråkare för det enkla, lokalt tillverkade hantverket utan onödigt prål och bjäfs. ”Handgjort har alltid varit den fattiges lott och den rikes privilegium.”
”För ett verkligt innehållsrikt samkväm gäller den gamla lukulliska regeln: man bör inte vara färre än gracernas antal, det vill säga tre. Eller fler än musornas antal, det vill säga nio. På sin höjd kan man addera gracernas antal med musernas och därmed bli tolv. Att gå över talet tretton är nämligen olyckligt, inte för vidskeplighetens skull men för sällskaplighetens!”
”En rik person, med väggarna fulla av tavlor, som han skaffat sig eftersom det anses fint att ha tavlor, är mycket fattigare än en arbetare, som om söndagen på museum uppsöker de tavlor, som han lärt sig älska, eller dagligen i sitt hem fröjdas åt en enda verkligt vacker avbildning av ett stort konstföremål.”
”Vid valet av sådana konstsaker är det mina egna ögon, inte mina bekantas som jag skall glädja med dessa saker. Och det är dessutom endast genom att verkligen älska en konstsak, inte genom att köpa den, som jag äger den.”
”Varken land eller stad är alldeles lottlösa, när det gäller skönheten. Denna kan överallt förmedla sitt glädjande, förhöja inflytande, bara människor börjar öppna sina ögon och hjärtan för allt det vackra. Men först och främst måste de lära sig att inse att det vackra inte alls hör till livets överflöd, utan att man arbetar bättre, mår bättre, blir vänligare och gladare om man i sitt hem möter vackra former och färger på de saker som man omger sig med.”
”Även om det bara till viss del beror på oss själva om livet blir lyckligt, så kan vi i alla fall själva avgöra om det ska bli rikt och skönt. Det senare beror på om vi lär oss se, höra, gå[…] Det skulle alltså finnas olika sätt att se, att gå, och att höra? Javisst! Den ena människan ser till exempel att där står det ett hus, där är en träddunge och där ligger en oslagen äng. Den andra människan ser också hur vackert huset ligger inbäddat i det gröna, hur vackert solljuset glimmar på trädens lövverk och hur ängsblommornas mångskiftande färger blandas med varandra.
Den förstnämnda människan märker nog att stormen viner och att fåglarna sjunger. Men den andra förstår vad stormen säger och fågelkvittret ger återklang i hennes hjärta. Den ena ser på tavlor med en hastig blick och tavlorna säger henne ingenting. Hon känner sig inte rikare och gladare genom att gå och tänka på de djupa färgerna eller det själfulla uttrycket i ett konstverk. Hon läser en bok för att få tiden att gå, inte för att få näring till sin tanke, sin fantasi, sin känsla […] och när hon hör andra tala innehållsrika ord, då går dessa som moln över hennes huvud och faller inte som fruktbringande regn över hennes själs marker. Man finner därmed att inte alla som har två ögonen i huvudet ser, eller att alla som går omkring på ett par friska ben, lever. ”
Ellen Key hade begreppet Dagdåd som en slags ledstjärna i livet. Något hon inspirerats av från sin stora förebild Goethe.
”Man borde varje dag se en vacker tavla, höra någon god musik, läsa en värdefull bok och göra åtminstone en god gärning!” Det är ett dagdåd.
Ellen hade starka åsikter kring värdet av att bevara gamla traditioner i hemmet och förespråkade en viss konservatism, inte minst kring högtider.
”Ena året firar man julen på ett sätt och andra året på ett annat. Det ena arrangemanget finner husmodern besvärligt, det andra finner husfadern onödigt. Så överger man dem och det uppstår en rörlighet i festvanorna som barnen medvetet lider av. ”Varför får vi inte detta i år? Vi hade det ju så i fjol? Snälla låt oss ha det så som vi hade det förr!” hör man ofta barnen bedja. Och de röjer genom denna konservatism en djupt etisk och estetisk självbevarelsedrift. För det är upprepandet, vanorna som på alla hemlivets områden bestämmer känslornas djup och innehållsrikedom.”
”En mor, som är hemlivets konstnärinna, kan för kvällens samvaro skapa det lugn som redan det ger barnen en festlig känsla. Hon förstår att med några blommor i en vas eller andra enkla små anordningar för trevnaden fylla barnens sinne med omedveten skönhetsglädje.”
”Under gemensamma vandringar, särskilt när hemmet ligger ute på landet, flödar glädjekällorna över för den som förstår att lära barnen se hela naturen som en fest. Från knoppningen av sälgens luddiga ”gåsungar”, av blåsipporna och lärkan, till den första vita snön! Det är kunskap och poesi på samma gång.
Genom att de vuxna på så sätt lär barnen se och förstår naturen blir hela året för de små fyllt av levande skönhet […] de lär sig älska all skönhet omkring sig, så som konstnären älskar den [….] Och även den vardagliga enformigheten genomsyras av innehållsrikedom för dem, när de vänjer sig att leva med alla sinnen, att njuta av skönheten med alla sinnen.”
”Stackars björk! All din fägring, all din kraft, all din rikedom hindrade inte att yxan satte till din rot, att sågen gjorde dig till ved. Du blev ”värderad” och du blev ”samhällsnyttig”. Men det kostade dig ditt liv… Den sista glöden mörknade. Under falaskans gråvita flagor blänkte dock ännu några kol, ett par heta, glimmade ögon, vilka tycktes fråga: Är människornas öde då annorlunda?
Ja, svarade det inom mig, människornas öde är annorlunda, men ofta mindre värt. Även vi rycks ofta ur den tillvaro där vi levt vårt verkliga liv, bort till nyttans värld. Men där blir vi inte alltid, som vedträet, upplivande och värmande skönhets- och glädjespridare. Vi torkar ut, vi brinner inte. Först när vi inser att vi måste brinna om vi vill göra livet varmare och skönare för oss själva och andra, först då skall våra människoöden i innehållsrikedom kunna jämföras med trädets, som falnar på vår härd!”
”Tänd och brinn” på latin. Står målat på öppenspisen i salongen.
(citaten är återgivna som de är skrivna i Hedda Janssons moderniserade tolkning av Ellens Keys Skönhet för alla, utgiven 2006)
Höstdagjämningen markerar inledningen på den astronomiska hösten på det norra halvklotet. Den tidpunkt när natt och dag är nästan lika långa, över nästan hela jorden. Och det specifika ögonblicket inföll inatt, fyra minuter över två.
Men för mig har det känts som höst sedan mitten av augusti. I själva verket har det knappt känts som sommar alls i år. Därför är det skönt när almanackan bättre passar känslan i bröstet. Kommer på mig själv med att drömma om ljung, pumpor och kransar av lingonris. Att stapla björkved för vintern och lägga renlav mellan fönstren. Det stundar en underbar tid. Riktig höst, så småningom november med vinterpyntande och därefter alla roliga julförberedelser. Kanske mina bästa tre månader på hela året!
Clara Premiuminlägg
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
49 kronor i månaden, ingen bindningstid.
I veckans avsnitt pratar vi Måns, Ciara och tusen nålar. Om kvinnliga grifters som säljer kurser för att bli rik på andra kvinnor. Om att allt inte måste vara a whole thing. Och massa annat som vanligt. Triggervarning för mitt astmatiska häxskratt!
Clara Premiuminlägg
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
49 kronor i månaden, ingen bindningstid.
Under 2007 var det som att bloggskrivandet verkligen tog fart. Formuleringsglädjen utvecklades i inlägg som Dos and don’t på skithuset, Sluta dricka flaskvatten-debatten, Kungliga tekniska bajshögskolan och Pinsamma riktlinjer. Jag skrev texter som Gissa vem som är jag om hur jag leker att jag är olika personer för att göra vardagen roligare och lättare. Någonting jag fortfarande sysslar med såhär nitton år senare. Och så skrev jag rent trams som Kentauren – en lycklig sate och Intelligentstestet.
Jag minns att jag fick mitt första ”virala” inlägg Urban turban när jag visade hur man knöt en turban och bloggaren Hanna Fridén som var stor då länkade och tipsade om mig. Äntligen började jag få en publik. Så jag fortsatte med stylingtips om att dra upp kjolen och inlägg om att när jag reser gör jag det med stil.
Jag skrev också om Framtiden som jag föreställde mig den. Men den var närmre än jag kunde ana.
Någon gång i framtiden skulle jag vilja ha ett stort rött hus på landet. Ett riktigt renoveringsobjekt. Med utsikt mot en sjö eller älv. Kilometer till närmsta granne (förutom att min syster bor i granngården med sin familj). Bagarstuga, bastu, fina fiskevatten och enorma rum med timrade väggar. Där skulle jag och Jakob leva tillsammans och avla barn. Och jag skulle skriva romaner och någon gång i månaden pendla till Stockholm och träffa min förläggare. Då skulle jag vara chic och går på resturang.Sedan skulle jag ta tåget hem till norrland, mina höns och min karlakarl. Och lyssna efter den mjuka tystnaden. Ro i min sjö och skidra i skogen.
Och nu har jag dammsugit bildarkivet för frisyr- och stilanalys. Trogna läsare minns säkert några av dessa bilder.
Jag klämde in mig i en garderob och fotade mig själv. Den här bilden gjorde succé!
Så jag gjorde det igen…
… och igen. Med nästan lika stor framgång. GUD vad jag önskar att jag hade kvar den gröna klänningen. Skulle styla den på exakt samma sätt som då.
Jag hann byta frisyr otaliga gånger under 2007. Jag hade först en rakbladsvass page i det som då var min naturliga hårfärg (blond).
Fram tills jag blev gravid med Uffe hade jag absolut noll självfall så mitt hår föll i denna form efter att jag klivit ur duschen.
Ganska fin frisyr som jag dock inte tror att jag skulle passa lika bra i nu.
Jobbade mycket med glasögon. Samt neonrosa läppar.
Och blå ögonskugga.
Och lekte och fotade massor med min syrra, som flyttat hem en termin för att läsa på folkhögskola.
Peak 2007 på oss båda!
Som sagt.
Neon var verkligen grejen.
Byxor var också kul. Som dessa gubbiga byxor med veck och hängslen.
Inser att jag hade på mig något liknade härom veckan. Marinblå seglarbyxor med guldknappar, randig tröja och röda skor.
Underbar outfit. Hade absolut kunnat bära detta rakt av idag.
Och den här outfiten. Röv-posare since 2007 ✌️
Men vad hade jag inte burit idag?
Kanske inte pappas blåställ med blå tights under, klackskor och rosett i håret. HAHAHA så fasansfullt och kul på samma gång.
Hade sannolikt inte heller haft på mig det här. Notera halsbandet tillverkat av en massa skramliga armband.
Även det här hade känts utklätt idag. Liksom för mycket fluff och kjolar och vintage på en och samma gång. För min smak alltså.
Liksom denna prickiga sparkdräkt jag sytt själv. Skulle aldrig komma på tanken.
Rosetter var tydligen på modet.
Ja, håraccessoarer av alla slag. Märkliga filter var också på modet.
Men min mosters gamla studentklänning hade jag på mig när jag gick på barnvälsignelse för min bästa väns dotter. Älskar fortfarande.
Och en klänning från Scene by Tjallamalla som var all the rage på den tiden. Men vad är grejen med ap-armarna? De ser helt galna ut!
Sedan klippte jag en pixie och färgade håret mörkare.
Finns få saker kvinnligare än en riktigt kort frisyr när man passar i det. Skulle dock aldrig kunna bära upp det här idag. Nu skulle jag bara känna mig tantig.
Den randiga engelsk konfekt-klänningen finns fortfarande i min ägo. Den är alldeles för trång över ryggen nu, men väntar på mina barnbarn.
Frottéshorts från sjuttiotalet, knästrumpor, klackskor och gul blus jag ärvt från tant Märta.
Här satt jag i mitt flickrum och samlade recept till min receptbok.
Anna hade gått Tillskärarakademin och sydde och dekonstruerade kläder på löpande band. Jag fick bära allt hon tröttnat på, som denna kjol av en skjorta
Och klänningen tillverkad av en svettiströja.
(Väskan bar jag förresten så sent som förra veckan. Den som spar hon har.)
Och ett halsband gjort av leksaksbilar.
Samt en jättestor herrskjorta förvandlad med smock där bak. En förvånansvärt modern outfit eller hur? Skulle faktiskt funka idag.
I september började jag läsa Litterturvetenskap och i samma veva flyttade jag hemifrån. Rakt in i ett femtiotalsradhus mitt i stan. Jakob och jag fick hyra det av min kompis Sannas familj. Förstod vi hur tur vi hade? Jag tror inte det.
Det här var min skolstarts-outfit. En mycket viktig sak. Man måste ikläda sig den man vill vara. Ännu viktigare med rätt outfit när man börjar universitetet efter två års studieuppehåll och verkligen har längtat efter att plugga och få känna sig utmanad mentalt.
Hösten 2007 fick jag jobb som krönikör i den lokala gratistidningen, Folkbladet gjorde ett stort reportage om mig och jag började få lite förfrågningar från Umeås kulturliv. Om att delta i debatter, seminarier och sånt. Och så skrev jag Modebloggarens brandtal. Ett inlägg som det känns som att jag skrivit hundra gånger sedan dess. Fast kanske inte om modebloggarens rätt att existera – men väl husmorsbloggarens…
Oj vilken
modebloggare
jag var.
Men samtidigt som roliga saker hände mådde jag otroligt dåligt. Ångest, nedstämdhet och ingen aptit. För mamma blev stadigt sämre och inlagd på sjukhus i perioder. Det blev smärtsamt tydligt att hon inte hade så lång tid kvar att leva och jag skrev inlägget Min mamma har cancer.
Att gå igenom en väsentlig del av sin tonårstid med en mamma svårt sjuk sätter sina spår. Jag orkar inte göra allt det som andra i min ålder gör. Jag är inte längre samma naiva unga människa som jag en gång var. Jag har vuxit upp fort. Känner mig 100 år äldre än mina vänner. Jag har blivit både allvarligare och tystare. Ledsnare och tröttare.
Julen 2007 höll mamma på att dö ifrån oss i leverkoma, hemma i sängen hos mormor och morfar. Hon lyckades dock hämta sig och klarade sig på dagen en månad till.
Här är jag så lik min mamma, som hon såg ut som ung. Och jag blir ledsen när jag ser det, för jag tänker på hur mycket sorg som väntade oss alla.
Läs mer på temat:
Clara Premiuminlägg
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
49 kronor i månaden, ingen bindningstid.
Sommaren innan högstadiet blev jag feminist. Syrran hade fått boken Fittstim i födelsedagspresent och jag snodde den, läste ut över en natt och blev upplyst. Plötsligt förklarade någon för mig så att världen liksom blev begriplig.
Det ledde mig snabbt in på ett intresse för alla möjliga feminister och kvinnosakskvinnor. Jag läste en bok om suffragetterna med Emmeline Pankhurst i spetsen. Och lärde mig om svenska kvinnosakskämpar som Fredrika Bremer, Elin Wägner och Ellen Key. Särskilt Ellen fascinerade mig. Hennes barnsyn, fredsivran och inte minst Strand. Gården byggd vid Ombergets strand, helt efter hennes egna huvud och ideal. Jag tittade på bilder, läste och beundrade huset med det gröna köket och blomsterbordet med blå hortensior. Tänk att få gå där och titta på allting i lugn och ro?
En bilsemester något år senare fick jag nästan chansen. När vi var på väg mot Gränna fanns det plötsligt en skylt med texten Ellen Keys Strand. Jag skrek upphetsat
-Men där är ju Ellen Keys Strand, pappa!
Varpå min far hojtade
-Vi ska inte bada nu!
Och gasade vidare.
Men här sitter jag nu, tjugofem år senare och arbetar vid Ellen Keys skrivbord på Ellen Keys Strand. Två veckor av skrivande, kontemplerande och att räta ut sig själsligt och fysiskt. Som var just Keys ambition när hon i sitt testamente förvandlade Strand till en vistelsegård för arbetande kvinnor. Det känns overkligt att just jag får vara här just nu. Tassa ner i köket och göra kvällsfika. Krypa upp i soffan i bokrummet och läsa. Sitta på solfånget och pelarbron och känna vinden i håret och solen i ansiktet. Jag kom i tisdags och stannar till nästa söndag. Jag ska ta vara på den här tiden. Det ska jag verkligen.
Har du frågor kring din order eller något annat som berör min butik, vänligen hör av dig till:
Eller använd formuläret nedan.
