Anar ljuset i tunneln

Det märks att jag är på ändtampen av graviditeten. För jag börjar känna mig så fruktansvärt färdig. I början av en graviditet finns det något skönt i temposänkningen. I att inte riktigt orka. I att behöva vara rädd om kroppen. Det finns något skönt i den stora magen som gör att fokus förflyttas från att vara fin till att vara funktionell. Men nu börjar det ändras. Jag sitter och kollar vårkläder på nätet. Drömmer om ett par nya skor. Och så räknar jag efter hur lång tid det kan tänkas ta tills jag är uppe på benen. Jag har ju pissiga graviditeter – men tack och lov brukar foglossningen bli bättre i samma sekund som bebisen är ute. Kommer jag hinna åka längdskidor den här säsongen? Ta en långpromenad på skaren? Jag har till och med börjat nynna låtarna på min löplista. Ser framför mig hur jag ska susa fram i skogen i sommar.

Jag tänker på min ork i vanliga fall. Hur mycket roligt jag kan få gjort en ledig lördag när jag varken är gravid eller utmattad. Jag har en faslig energi och glider mellan bullbak och ommöblering, telefonsamtal till en vän och sällskapsspel med barnen. Längtar så efter att få börja leva igen. Uträtta saker här hemma. Det är ju sånt som jag mår bra av!

Samtidigt vet jag ju: En dag i taget. Jag ska inte stressa kroppen. Eller själen. Och även efter bebisen är ute måste jag vara försiktig med mig själv. Med så dålig kondition som jag har så är det fullt tillräckligt att börja med att promenera 500 meter varje dag. Det är ändå längre än jag rört mig på månader. Och att baka bullar, möblera om och spela spel med en ammande bebis vid bröstet kommer liksom inte att ske.

Ändå anar jag det nu. Ljuset i tunneln.

Annons

Kolla vilka underbara boningar!

Kalasgoda muffins av kladdkaka

#fångafebruari – häng på min fotoutmaning!

Tar revansch på lördagen

Lördagen blev något av ett bottennapp mentalt. Med ångest jag inte känt på flera år och en sådan djup håglöshet att inget blev gjort. Orkade inte ens äta. Så när jag gick och la mig på kvällen bestämde jag mig för att den här dagen skulle bli annorlunda. Jag skulle ta kontroll över den. Jag ställde klockan på 8.30 (sover så dåligt att jag med lätthet kan ligga i sängen till elva annars). Steg upp och gjorde en god frukost till familjen, lyssnade på Godmorgon Världen och satt kvar länge och pratade med Jakob. Sedan försökte jag aktivera mig, innan jag hann känna efter hur jag mådde. Jag bytte köksbord i köket mot det som stått på verandan och stökade iordning massa porslin som blivit rörigt. Sedan gjorde jag pannkaka av bara farten. Och all aktivitet hjälpte. Idag har jag mått mycket bättre. Solen har lyst in genom smutsiga fönster, termometern har visat många plusgrader och på åkern nedanför huset har massa glada bybor tagit sin söndagspromenad på skaren.

Tjockpannkaka är vårig mat för mig. För den här tiden på året börjar ju hönsen värpa som sjutton – så då äter vi äggrätter tre gånger om dagen. Tyvärr har vi inga höns i år, men ändå kändes pannkakan som ett vårtecken!

Är så glad också för min rosa ros som pryder köksbordet. Fick den i Alla Hjärtans Dag-present från Erica. Medan vi satt där i solskenet i köket fantiserade vi om våren. Hur vi direkt efter fritids och förskola ska går ner till badplatsen som ligger precis bredvid. Sitta på filtar och äta medhavd middag och ta våra första, kalla sjödopp. Och hur vi i vår kommer sitta där och njuta av två små bebisar också. Även Bertils kompis väntar nämligen småsyskon….

Hemkokt blåbärssylt och tjockpannkaka. Hur kan något smaka bättre?

Nu leker Bertil med sin vän Ada, Folke sover middag bredvid mig i sängen och vi ska snart börja göra oss iordning för kvällens mellotittande! Vi tittar på söndagar med matlaget och då börjar vi tittandet tidigt, så det inte blir en så sen kväll. Mina ungar har ingen koll på att allt redan avgjorts på lördagen utan vi går all in med discokula, egna omröstningslappar och chips och dricka. En fenomenal söndagstradition!

Hoppas ni haft en helg som varit mer som min söndag än som min lördag! Det unnar jag er. Puss

Senaste nytt från Miss Clarity!

När får drömmar bli verklighet?

Prickar ger mig kickar!

Den känslan ska jag hålla fast i hela dagen

Jag hade tänkt blogga och lägga upp ett Underbara Boning-inlägg igår, för de ska ju komma på fredagar. Men jag glömde bort det. Och sedan orkade jag bara inte. Vi kom hem sent från en tung dag i stan, med begravning och minnesstund. Så när jag väl hunnit innan för dörren bara kraschade jag i säng. Sedan vaknade jag och låg och vred mig mellan halv två och halv fem, med malande tankar och tungt hjärta. Gick upp och drack nio (!) glas vatten, kröp nära Folke som låg i min säng för att försöka stjäla lite av hans frid. Men ingenting hjälpte. Tillslut tog jag fram telefonen och spelade spel och och lyssnade på Lilla Drevet för att kunna skingra tankarna.

Barnen kom in och väckte mig vid tio imorse. Då drömde jag så fridfullt. Det var en höstdag i skogen. Vi plockade lingon och vadade barfota i en fjällbäck som var märklig ljummen. Allting var bra igen och all oro var utsuddad.

Den känslan ska jag hålla fast i hela dagen.

• Annonssamarbete Adlibris •

Ta er tid för läsningen

Februari är den månad på året då flest föräldrar vabbar. Så även vi. Men visst går det att göra något mysigt av vabbandet. De är ett tillfälle för hela familjen att ta det lite lugnt och hinna umgås. Hos oss fördriver vi dagarna med många sällskapsspel och inte minst böcker.

Att läsa högt för barnen stimulerar deras fantasi, utvecklar språket och deras förmåga att koncentrera sig. Det skiljer fyra år mellan mina barn men de lyssnar gärna på samma böcker. Lillen får sig en del mer avancerade berättelser till del. Samtidigt som storebror verkligen fortfarande uppskattar en riktigt bra bilderbok.

Adlibris har just nu en vabruarikampanj där de har de samlat böcker som passar perfekt för vabbdagar med barnen. Där finns alltifrån pekböcker för de minsta till kapitelböcker för lite större barn. Mina ungar fick bland annat hem den sprillans nya boken om Frallan och kärleken. Skriven av Sara Ohlsson och illustrerade av min personliga favorit – Lisen Adbåge.

Men också Den försvunna mustaschen, En blivande fe och Bebbe och pottan. Här ska läsas!

Om du läser för ditt barn tio minuter om dagen kommer hen vid 17 års ålder kunna 50 000 ord. Om du däremot inte läser alls kommer hen kunna ca 15 000 ord vid samma ålder. Självklart har ungdomar som kan 50 000 ord betydligt bättre förutsättningar att förstå vad som står i dagstidningen, i skolböckerna och vad som sägs i Agenda. Så passa på nu i vabruari och läs!


Hjärtligt fika

Glad Alla Hjärtans Dag på er! Jag hade så tur att jag fick besök av Erica idag och hon hade med sig riktigt kärleksfika.

Rosa munkar, sockerkaka med vispgrädde, maränger och så små gelehjärtan. Så himla gott och mysigt! Vi hade så mycket att avhandla, för nu när podden är vilande så hinner vi ju faktiskt prata om annat än jobb. Annars brukar tempot vara betydligt hetsigare. Men lite jobbade vi faktiskt också. Erica är ju webbredaktör på bloggen och den jag diskuterar mest med vad gäller varumärke, utveckling och inriktning på det jag gör. Det är så värdefullt att ha någon så kompetent som vill lyssna på mina funderingar, som läser alla kommentarer (typ) och som har stenhård koll på mitt arkiv. Vi kläckte några roliga bloggidéer för senare i vår som jag tror att ni kommer gilla.

När som helst kommer barnen instormande efter fritids och förskola så nu ska jag avrunda och stoppa i mig de sista gelehjärtanen. Puss på er!

Väntar och längtar

Har jag berättat att vi ska få lamm i vår? Om allt går som det ska alltså. Peppar peppar. Våra tackor Snabbaste fåret i Ryssland och Ett två tre önskning gick nämligen med en bagge på hösten och har blivit på tjocken båda två. Jag känner sådan samhörighet med stackarna. Det är jobbigt att vara höggravid i februari. Även om ingen av dem visar tecken på halsbränna eller foglossningar.

Det känns så himla pirrigt och mysigt och läskigt alltihop. För tänk om vi får flasklamm? Det vore en extremt jobbig kombination ihop med dibarn. Men lamm alltså…vilken dröm. Tidigare vårar har vi ju haft kycklingar. Och det är ju gulligt så att man kan smälla av – men lamm är ändå snäppet sötare! Lamm har jag drömt om sedan jag var liten och såg Barnen i Bullerbyn och Lisas alldeles egna lamm som till och med fick följa med till skolan.

Så glad att mina pojkar får växa upp med närhet till djur. Något jag själv bara kunde fantisera om som liten. Det mest spännande av allt ska dock bli att se vad de döper lammen till…

6 drömresor

Att prata resedrömmar i dessa tider av kollektiv flygskam känns nästan tabubelagt. Men drömma kan man ju få göra ändå – och väldigt många resor går ju att göra med tåg. De flesta av mina drömresemål är inom Europa och helt klart möjliga att genomföra utan att sätta sig på ett flygplan. De flesta ställen jag drömmer om att besöka är sådana jag har läst om. Böcker är nämligen min bästa reseinspiration! Här kommer mina drömmigaste resmål.

Jag drömmer om att få besöka Jane Austens hus, som är inrett till ett museum. Jag är ju en Jane Austen-nörd av rang. Har läst hennes verk både framlänges och baklänges flera varv så att besöka platsen där böckerna skrevs vore magiskt! I samband med det skulle jag också vilja åka norrut och uppleva Lake District. Och stannar jag ytterligare en tid kan jag ju kombinera det med att se en massa engelska trädgårdar som Sissinghurst och Houghton Hall Walled Garden. Tåg till England verkar bara funka om man reser över Paris. Men båt från Sverige vore ju drömmen. Fram tills 2006 verkar det ha gått en färja mellan London och Göteborg. Tänk att kunna ta nattåget ner till Göteborg och sedan båten över till London. Hur smidigt!?

Jag vill också besöka Amsterdam och Anne Franks hus. Se platsen där hon och hennes familj gömde sig och som idag är ett museum. Det har jag drömt om sedan sjuan när jag läste Anne Franks Dagbok. Det vore säkert en ganska omtumlande upplevelse och som motvikt skulle jag också passa på att besöka Keukenhof utanför Amsterdam, som är världens största vårträdgård. Med enorma mängder lökväxter som planteras varje år. Här skulle jag bara gå runt och insupa inspiration.

Bila längst den amerikanska västkusten är också något jag drömmer om. Börja i San Diego och köra upp till Seattle. Hela familjen inproppad i en bil. Vara borta 3-4 veckor och stanna och uppleva allt vi vill längs vägen. San Fransisco känns prioriterat.

Efter förra vårens tågluff är vi superpeppade på en ny resa och jag tror att rutten kommer vara Österrike, Ungern och Slovenien. Finns så mycket vacker natur och att ta tåget vore svårslaget. Har aldrig varit i Wien heller så den staden vill jag uppleva. Känner en väldig fascination över Wien som jag tror grundlades när jag som fjortonåring läste Hotel New Hampshire av John Irving.

Någon gång vill jag åka till Kenya igen. Jag och Malin Wollin besökte Masai Mara i Kenya 2016 – efter att vi varit i landet tillsammans UNICEF. En magnifik plats, särskilt där vi bodde på Entumoto. Någon gång skulle jag vilja visa barnen det. Åka som jag och Malin, runt i naturreservatet i en fönsterlös bil och komma i närkontakt med lejon, noshörningar och giraffer. Sova i ett tält där elefanter klampar omkring utanför om nätterna och det är utegångsförbud efter mörkrets inbrott, på grund av alla farliga djur. Att ta hela familjen till Kenya och Masai Mara är dock ingen budgetresa. Tvärtom. Det skulle vi behöva spara till i mååånga år. Men kanske, kanske när barnen är större att vi kan åka dit.

Jag är ju svårt förtjust i öar. Trysunda vid Höga Kusten är vackrast av dem alla men även ön Ven har en stark dragningskraft på mig. Enbart tack vare Alice Lyttkens memoarer som jag slukade i gymnasiet. För två år sedan fick jag möjlighet att förverkliga drömresan tillsammans med min syster. Och första anhalt var gården som Alice en gång bodde på. Där stod jag och glodde en lång stund. Nå, nu skulle det ju inte handla om resor jag gjort utan som jag vill göra. Och en annan ö jag verkligen vill besöka är Bornholm. Jag kan inte förklara varför just den ön känns så lockande – men det känns som den perfekta platsen för en cykelsemester.

Väck pelargonerna till våren

Nä nu kunde jag inte hålla mig längre. Idag fick pelargonerna komma upp ur sin vinterförvaring i källaren. Solen gassade så starkt att det kändes fel att missunna blommorna ljuset.

Det är alltid lite av en chock att hämta upp pelargonerna från källaren. De såg förskräckliga ut. Blommorna har stått där nere sedan början av november och sakta vissnat ihop. Och i år har jag bara kommit ihåg att vattna dem en (!) enda gång.

Som vanligt hann jag tänka att de måste vara stendöda. Men tji fick jag. För när jag började rafsa bort alla döda blad och försiktigt klippte ner grenarna så såg jag att de var gröna och saftspända.

Man måste förstås inte ställa undan pelargonerna på vintern. Men i november är jag alltid så less på åsynen av dem. Deras eländiga kamp och längtan efter ljus. Deras långa taniga skott och grönbleka blad. Då känner jag att de förtjänar lite vila. Så jag ställer dem svalt och ganska mörkt på källargolvet. Där är inte helt kolsvart – vi har ju fönster i källaren. Men ungefär som ständig skymning. Jag låter blommorna vissna ner med blad och allt.

Så fort dagarna blir lite längre och solen når våra fönsterkarmar får blommorna komma fram igen. Det brukar vara i februari – mars någon gång.

När jag tar fram pelargonerna brukar jag inte plantera om dem. Det känns som att stressa blomman i onödan. Istället fyller jag på med ny jord. Som ni ser har ju växten ätit upp en massa jord – så jag lägger helt sonika ett nytt lager jord ovanpå.

Svart näringsrik jord. Njuuuter av detta moment. Det är samma sköna tillfredsställelse som att mata hungriga barn eller smörja in sina torra ben med en fet salva. Det finns särskild pelargonjord att köpa men en porös blomjord av hög kvalitet funkar också bra.

Sedan vattnar jag igenom krukan med vatten blandat med liiite näringslösning för pelargoner. Egentligen kan man vänta med näringen ett tag till – men det känns som att neka en hungrig mat.

Sedan ställer jag blommorna på soligast tänkbara plats i huset. Därefter gäller det att vara försiktigt med blomman. Vattnar man för ofta och för mycket i början kan den dränkas. Innan den hunnit utveckla ett stort bladverk behöver den inte så mycket vatten.

När pelargonen sedan börjar skjuta skott gäller det att hålla efter de längsta och rangligaste skotten. Skär helt sonika bort dem. (Men stick ner dem i lite blomjord om du vill föröka plantan). Annars blir blomman bara hög och gles. Dessutom är jag noga med att plocka bort alla blomsterknoppar som stjäl energi från växten. Först senare på våren när plantan blivit knubbig och riktigt grön låter jag den gå i blom.

Och hips vips, innan man förstår hur det hände har den taniga lilla blomman förvandlats till en sådan här söt och välmående pelargon

Drömmen om en majmorgon

Imorse var det plötsligt ljust när vi vaknade. Det kändes som att förändringen kommit från en dag till en annan. Ljusa mornar – vilken dröm! Plötsligt är det inte alls lika lockande att stanna kvar i sängen och tryna. Och min mage börjar pirra när jag tänker på alla ljusa mornar som ligger framför oss. Alla soliga, varma dagar vi ska få uppleva. Som en helt vanlig morgon i maj.

Då startar dagen så här. Med att jag glömt dra ner rullgardinen och solen lyser in strax efter fyra. Så att jag långsamt får vakna till liv. Redan vid halv sex känner jag mig pigg och nästan skuttar ur sängen.

Öppnar fönstret. Inga jobbiga innerfönster längre, utan tunna glasrutor som släpper igenom fågelsången. Känner trots den tidiga morgonen att det redan finns värme i luften.

Dukar ut skålar och frukostgrejer. Inte vill man äta inne när det är så härligt. Ber samtidigt barnen springa och släppa ut hönsen och vittja redena på ägg.

På verandan är det ljummet och skönt så att man kan ha dörren öppen.

Eftersom vi är så morgonpigga finns ingen stress. Medan jag dricker mitt kaffe och läser dagstidningen är barnen ute på gräsmattan och studsar runt med sina hoppbollar.

När frukosten är uppäten och jeansjackor och gympaskor tagits på. När äpple och läxbok är nedpackad i väskan. Då ger vi oss iväg till skolan. Lilleman sitter i lådcykeln. Bertil cyklar själv. Och det här är utsikten längs skolvägen.

Så fint att det gör ont i ögonen. Men också lite ont i magen av längtan. När jag tänker på just en sådan majmorgon.

Kalasdag för åttaåringen

Igår hade vi kalas för Bertil. Släktkalas med de närmsta. Det är så fint att ha fått barn i februari så att denna tråkiga månad lyses upp av någonting roligt.

Gjorde mina supergoda kladdkakemuffins. Den här gången i pyttesmå formar. Dekorerade med grädde och cocktailbär. Sjukt gott och gulligt.


Jag gillar kalas – för då får jag ta fram och vädra allt porslin jag har i mina gömmor. Gul majolika börjar jag få ganska mycket av.

Barnen ville vara utklädda. Folke ville ha brunt skägg med mustasch så jag fick måla på det fem minuter innan gästerna kom. Och jag…eh…. har en del att lära på det här området.

Bertil gillar inte gräddtårta så istället gjorde jag marängtårta med banan och bär och silverkulor.

Salta pinnar och vindruvor. Känns så nittiotal på något vis. Ett måste på kalasbordet!

Tjock soon to be trebarnsmamma

Visst måste man ha en flagga på sitt kalas? En liten antik bordsflagga gör allting festligare.

Vi satt och pratade och umgicks medan vi inväntade alla gäster.

Stooor pakethög.

Folke somnade dock av anspänningen.

På släktkalaset kom såklart också Bertils två bästisar Elle och Ada. De var också utklädda. Bertil var apa, Ada nyckelpiga och Elle drake.

Efter fikat satte vi igång med presentöppningen. Bertil fick så fina saker. Bland annat en gosedjurskrokodil, ett halsband med bokstaven B, ritgrejer, Tjuv och Polis och Fyra i rad. En vulkansten, gulliga pennor och sudd och en uppsättning nya vårkläder från Blaou.

Och så ett piano som han har önskat sig. Klart ungen ska ha ett piano! Med en släkt full av musiker uppmuntras allt form av musicerande. Vaknade denna söndag av att han spelade loss på pianot!

Det var den kalasdagen det. Nu är nästa födelsedag bebisens!

Om att trotsa auktoriteter

Ju äldre barnen blir desto fler saker inser jag om mig själv. Ta det här med auktoriteter. Det är inte så att jag har problem med auktoriteter. Jag lyssnar gärna på dem. Grejen är att jag sällan ger människor den titeln, då de helt enkelt inte lever upp till den.

Jag har till exempel aldrig kunnat hålla mig på god fot med lärare jag inte gillat. När jag upplevt att de är orättvisa, hittar på onödiga regler eller favoriserar. Då har min ovilja lyst igenom. Det har gjort att jag kommit i klinch med vissa lärare. Ibland rejält. När jag inte kan respektera deras auktoritet blir jag ett hot. Och då har läraren i sin tur börjat avsky mig. Kanske hade det varit ett problem för mig i skolan – om det inte var så att jag hade så många bra lärare som jag kunde respektera. Och som i sin tur verkligen tyckte bra om mig. Bra ledare är ju en glädje att följa.

Jakob är har samma känsla inför auktoriteter som jag har. Och jag är övertygad om att den här personlighetstypen är vad som gjort oss båda till ledare. Han har lett sig själv, utan att bry sig om vart resten av flocken gått. Jag har lett mig själv, men också alltid lett andra. Vi har tack och lov båda föräldrar som stöttat oss i alla integritetsyttringar. Alltifrån att opponera mot en vuxenvärlds fåniga regler. Till att stötta oss i våra olika intressen och stiluttryck.

Jag minns till exempel hur arg jag var i mellanstadiet över att vi inte fick ha skor inomhus. Dels för att högstadieleverna på skolan fick ha på sig skor, som smutsade och blötte ner golven där vi skulle gå i strumpor. Men också för att jag redan då väldigt noga med min klädstil och absolut ville få behålla skorna på. De var ju en del av min outfit! När mamma fick höra om mina planer på att börja ha på mig skor i skolan – så uppmuntrade hon mig att försöka. Och under några dagar lyckades jag. Förskräckta klasskompisar undrade vad jag egentligen höll på med och jag svarade precis som det var. Men tillslut upptäckte min lärare vad jag satt i system. Och då fick jag ta av mig skorna. Ändå kändes det inte som ett nederlag. För min fröken lyssnade på mina argument och höll med mig om att den där skoregeln var väldigt korkad. Men att jag tyvärr måste följa den ändå. Och så föreslog hon att jag kanske skulle gå med i elevrådet och försöka förändra regeln därifrån?

Jag ser redan samma frihetslängtan hos mina barn. Samma enorma integritet. Samma ovilja att betrakta folk som auktoriteter – bara för att de hävdar att de är det. Man blir inte en ledare för att man bestämmer över andra. Man blir en ledare för att man får folk runtomkring en att vilja lyssna. Och när mina barn förvånar sig över dumma regler som vuxenvärlden satt upp. Då uppmuntrar dem att ifrågasätta. Fråga varför man inte får sitta på knä på stolen när man äter i matsalen? Varför man inte får ha på sig keps på lektionen? Varför man inte får doppa brödet i soppan fast det är mycket godare? Jag uppmuntrar dem och stöttar. Inte att göra det kaxigt och högljutt såklart. Utan bara fråga. Samtidigt vet jag att det är riskabelt. Det finns nämligen vuxna som avskyr sådan barn. Som inte alls uppskattar unga människor som tänker själva, ifrågasätter och kommer med egna ideér. Vuxna som gett sig den på att fullkomligt kuva sådana barn. Istället för att vara så kloka som min mellanstadielärare var.

Jag funderar mycket på hur jag ska förhålla mig till mina barns integritet. Och det minsta jag kan göra är att vara solidarisk med den. Och jag vet att det nu finns folk som kommer tolka den här texten som att jag uppfostrar obstinata ungar. Eller att jag själv var en sådan. Tvärtom skulle jag säga. Jag har alltid varit en mjuk och socialt smidig människa. Mina barn är absolut inga hårda ungar. Det går ju att lära sig att ifrågasätta på ett respektfullt sätt. Men vi i vuxenvärlden har ett viktigt ansvar för att fånga upp barn som gör det. Det är nämligen bra egenskaper. Och kan man lära barn att kanalisera sitt missnöje till något konstruktivt. Då lär man dem att det lönar sig att engagera och organisera sig. Målet med uppfostran är ju inte trevliga barn utan vettiga vuxna. Och hur skulle vi kunna få några politiska kämpar, visselblåsare, bra chefer, uppfinnare eller innovatörer om det inte fanns människor som uppmuntrats att tänka självständigt och ifrågasätta sånt som annars automatiskt tas för sant?

Tyvärr är det oftast svårt för barn att åstadkomma någon förändring. Auktoritära vuxna tycker inte att barn är värda att lyssna på. Och då är min viktiga roll att hjälpa till med att acceptera faktum. Utan att barnet ska känna sig nedbrutet. Jag säger “Det finns vuxna som älskar att hitta på onödiga regler för barn. Fåniga regler som ingen förstår varför man ska följa. Men ibland måste man följa dem ändå. Fast du behöver inte gilla det. Eller tro på det. Och du ska veta att jag och pappa också tycker att det där är jättefånigt”

När jag säger sånt nästan mysryser jag. För jag vet att jag är med och uppfostrar en blivande självständig vuxen. Som inte litar på falska auktoriteter och som kan och klarar av att tänka själv. Det finns inte många saker jag gör som förälder, som kan vara viktigare än det.

(Här finns förresten en tidigare text jag skrivit på ett liknande tema. Om att inte hålla enad front mot barnen. Och här finns en text jag tidigare skrivit – om vad trevliga barn ska vara bra för)

Guldstunder från senaste dagarna

Här kommer lite blandade bilder från de senaste dagarna. En dag väntade vi besök och jag dukade fint. Och satte, kors i krösamoset, både upp håret och applicerade rouge.

Otåliga barn stod och såg längs vägen och väntade på gästerna.

Jakob underhöll med gitarrspel så länge.

Den dagen blev det världens vackraste skymning som jag iakttog från vårt fönster. Plussidan med iskalla, soliga dagar är de lilarosa skymningarna.

Aptiten försvann direkt jag blev gravid och har inte kommit tillbaka. Kämpar varje dag med att hitta något jag kan tänka mig att äta. Smoothies av olika slag är bäst hitills.

Mixar banan, äppeljuice och frusen mango eller ananas. Sjukt gott!

I tisdags fyllde Bertil åtta år och vi uppvaktade med tårta på sängen.

Och sedan fika och presentöppning i mörkret

Man minns ju glädjen och anspänningen från när man var liten. Så mysigt det var på morgnarna när man fick äta tårta innan skolan.

Det har varit fruktansvärt kallt och fruktansvärt vackert nästan varje dag

Solen har lyst från klarblå himmel. Den typ av himmel som går under beteckningen “sportlovshimmel” hemma hos oss. Något helt annat än midvinterns bleka blå. Nu blir den knalligare och knalligare för varje dag. Och bara själva färgen gör mig lycklig. Gick ut och ställde mig i solen och lät den smeka ögonlocken och kände hoppet ila genom kroppen.

Vi bor ju bakom ett berg. Och från mitten av november når solens strålar aldrig fram till vårt hus. Men varje år, ungefär prick på Bertils födelsedag så kommer de plötsligt tillbaka. Det är en stor händelse. Jag skrek på Jakob som kom rusande. DET ÄR SOOOOL I KÖKET IGEN!

Jag var hemma med ett krassligt födelsedagsbarn just den dagen så vi satte på musik och dansade i köket och Bertil frågade om han fick ta fram sin cykel. Då förstår ni nivån på vårkänslorna som plötslig uppstod.

Förutom smoothies (här granatäppelkärnor, banan och apelsinjuice) så är oliver och ostkuber något jag kan stå ut med att äta. Gjorde en uppsättning till mig och en till Bertil.

En annan morgon lyckades mina kompisar Stina och Frida dra mer mig ur isoleringen, in till stan för att äta frukost. Vi gick på ett event ordnat av Monkids, med barnvitaminer. Frida inspekterade burken och provsmakade. Jojomän, smakade typ precis som godis.

Jag satt mellan Filippa och Stina och surrade och hade trevligt.

Och igår kom min bästis hit och hälsade på . Två sjukskrivna stackare. En utmattad och en gravid.

Hon hade med sig croissanter och choklad och så fikade vi en halv evighet.

Och till lunch kirrade vi en slags sushibowl som var dödens god! På kvällen var jag övertygad om att jag blivit sjuk, eftersom jag plötsligt fått så ont i halsen. Men det visade sig att det bara var våra timmar av prat som orsakade hesheten.

Idag däremot – idag har jag bakat till Bertils kalas som är imorgon.

Kladdkakemuffins och chokladbollar….

Och när jag bakat färdigt fick jag lunchsällskap några timmar av min vän. Och när hon åkt satte jag mig vid datorn igen och gjorde iordning det här inlägget!

Nu tar vi helg hörni! Hoppas ni får fina lediga dagar.

Kojor och gårdshus

Varje fredag samlar jag favoritbilder från mitt instagramkonto Underbara Boning. Valda med ett särskilt tema. Den här gången är det gårdshus i fokus. Sedan vi byggde vårt garage har jag fått blodad tand och vill bygga fler hus. Jag skulle vilja ha en liten fin gäststuga på gården (eftersom vårt hus är ganska trångt) och dessutom gärna något gulligt hönshus. Eller varför inte en fin rödmålad trädkoja?

Det roliga med små hus är ju att man kan ta ut svängarna precis hur mycket som helst! Har man en stor och öppen tomt är det dessutom ganska skönt med flera hus. De skapar ramar och riktningar och kring varje litet gårdhus kan man sedan bygga vidare med rabatter, altaner, grusade ytor och planteringar. Husen blir då små kobbar och öar på en stor gräsmatta – och gör tomten mycket mer spännande.

@sofiasundmark

Har ni någonsin sett något gulligare? Jag tror att det är ett hönshus. Så fint att använda gamla fönster och bygga något utifrån dem. Gillar iden med ett smalt hus på höjden. Funkar också i den mindre trädgården.

@malinindebetou78

Hos Malin står den här underbara paviljongen som är en slags hybrid mellan ett orangeri och lusthus. Så mysigt att sitta där ute och äta långa middagar, eller hänga i tidigt på våren när det blåser kallt utanför men blir solvarmt inuti.

@annaneah

Världens händigaste Anna har snickrat sitt eget lilla gästhus på gården. Med gamla fönster och dörrar. En sådan här fast isolerad hade ju varit ett perfekt gästhus! Älskar dörrfärgen dessutom.

@isagrensells

Men vill man inte bygga från grunden kan man ju göra som Isa och få tag i en gammal skogskoja (mer lik en cirkusvagn) och ställa upp på gården. Älskar att det ligger en liten matta utanför i snön och att en bonad är uppsatt på fasaden. Och så utemöblerna då! Klart man ska ha utemöbler framme på vintern. På vårvintern är det ju där man sitter och njuter av solen och dricker sin varma choklad.

@johannaaxiander

Avslutar med ett riktigt fantasihus. Tror det här är en lekkoja – och som man blir leksugen! Hade vi något bra och lämpligt träd på gården skulle jag bygga det här till barnen. Älskar de skeva proportionerna som gör att kojan ser ut som något ur en Pettsonbok.

Att leva mer kollektivt

Jag har aldrig haft någon längtan efter att leva i kollektiv. Däremot att leva mer kollektivt. Under en period bodde till exempel Jakobs pappa hemma hos oss på veckorna. Det var när Bertil var liten och det gav oss mycket avlastning och trevligt sällskap. Nu för tiden är det Jakobs mormor som kommer och sover hos oss en natt i veckan och det är också väldigt trevligt. Jag tror nämligen att kärnfamiljen är en bräcklig liten farkost och att man gör bäst i att slå följe med andra.

Det kollektiva levnadssättet är något som vuxit fram för oss under åren. Första steget tog vi när Albin och Ulrika (som vi driver jordbruket tillsammans med) flyttade till byn. De fick barn samtidigt som oss och vi började passa barnen åt varandra redan som bebisar. Bara för att få några timmar ifred i veckan. Med åren blev det fler gemensamma projekt och upplägg. Det har känts som att vi är lite mer som familj än vänner. Man kan gå in och låna mjölk, nya säkringar och sätta sig ner för kaffe lite när som helst. Man kan hjälpas åt att få in veden eller bygga ett grishus. Eller köpa en traktor tillsammans. För några år sedan flyttade Stina och Emil hit. Vi kände ju varandra sedan innan eftersom Stina är min bästis Elinas lillasyster. Men nu lärde de känna Albin och Ulrika och plötsligt blev vi tre kompisfamiljer. Som delar på jobbigt och fint i vardagen.

Några saker vi gör gemensamt: Varje tisdag har vi matlag – det har jag skrivit om förut. Det här är favoritdagen på hela veckan för både barn och vuxna. Våra ungar går i samma samma aktiviteter så vi ser till att turas om att skjutsa dit. Vi lånar bilar och verktyg och garage och redskap av varandra. Nu håller vi på att planera för att bygga en bastu tillsammans. Och för tillfället har vi Melodifestivalkvällar ihop. Hemma hos den enda av familjerna som har en teve. Och sedan några veckor tillbaka har vi börjat hämta och lämna varandras barn på skola och förskola. Det är egentligen idiotiskt att vi inte gjort det tidigare. För nu känns det självklart. Istället för att tre familjer har tio hämtningar och lämningar var och är uppbokade med det varje dag i veckan, har varje familj 3-4 hämtningar och lämningar var och dessutom flera helt lediga dagar. Då man istället får ungarna hämtade och lämnade vid dörren. Vilken livskvalité!

Jag tror verkligen att människor skulle må bra av ett mer kollektivt leverne. Alla har inte familj nära (i vårt fall är de fem mil bort). Men man kanske kan hitta personer som kan få en familjeliknande funktion? Människor som man kan dela på saker med – på samma sätt som man gör med sin familj? Varför måste alla äga en egen motorsåg eller en grästrimmer? Varför måste alla hämta och lämna sina egna barn? Varför kan man inte laga middag till tre familjer istället för en? Som vuxna i parförhållanden är vi så utelämnade åt varandra. Åt att båda ska orka. Hinna. Mäkta med. Men som familjer kan vi stötta och hjälpa och avlasta. Och såklart leva våra egna familjeliv – bara lite mer kollektivt.

• Annonssamarbete Bixia •

Var kommer din el ifrån?


Jag samarbetar som ni kanske vet med elbolaget Bixia som säljer el från lokala, småskaliga elproducenter. Helt vanliga privatpersoner som har ett vindkraftverk eller vattenkraftverk på sin gård. Eller som har satt upp solpaneler på taket. Och härom veckan hade jag ett roligt uppdrag för dem. För nu var det jag som skulle ut och träffa just en sådan elproducent i min närhet. Åkte slingriga skogsvägar förbi hisnande vyer.

Det var kallt som tusan när jag närmade mig lilla Lemesjö. Där skulle jag träffa upp Bixias elproducent Ove Persson. I närheten av sin gård har han ett litet vattenkraftverk, som varit i bruk i generationer. Och som idag är anslutet till Bixia och genererar elektricitet till femtio eluppvärmda villor.

Ove bjöd på kaffe och dopp och en rundtur i det lilla vattenkraftverket. Han berättade om hur gott det känns att kunna producera sin egen el. Och bidra till hållbarare energiförsörjning också för andra.

Gamla skyltar vittnade om hur länge kraftverket varit i bruk. Här finns mycket användbara tips ifall någon du känner “bedövats af eklektirsk ström”.

Ända in på sextiotalet fanns en mjölkvarn i forsen med ett eget tunnbrödsbageri. Brödspatlar, bagarklädsel och redskap fanns fortfarande kvar.

Idag är det dock lite modernare doningar i forsen! Allt för att på bästa sätt kunna ta tillvara på energin som skapats.

Bixia har elleverantörer runt om i Sverige. De flesta levererar el från vind och vattenkraft – men solenergi blir också allt vanligare. En av de viktigast insatser man som privatperson kan göra för klimatet är att byta till förnyelsebar el. Till skillnad från exempelvis flyg och kött är ju el ingenting folk sådär i allmänhet kan avstå. Och då kan man ju passa på och köpa elen från ett vettigt elbolag! Bixia säljer närproducerad el från förnyelsebara källor som sol, vind och vatten. Och stöttar personer som vill bli sina egna elproducenter.

Utanför det lilla vattenkraftverket rann vattnet ner i Lemesjön. Trots att termometern visade på -20 grader.

Och efter några trevliga timmar var det dags för mig att tacka Ove för titten och brumma hem igen.

Läs mer om elbolaget Bixia och hur de arbetar – och se över ditt val av elbolag redan idag! Hos Bixia kan du läsa mer och räkna på vad ett byte till en miljövänligare elleverantör skulle betyda för dig!