Ibland får jag frågan av någon läsare -Hur vet jag om jag är på väg att bli utmattad?
Jag vet inte. Men att frågan ens kommer upp är ett varningstecken.
Jag brukar säga att om det känns bra så är det förmodligen bra. Och om du frågar mig om du är på väg att bli utmattad så gör du det för att något känns dåligt. Och då är det ett varningstecken att lyssna på.
Tänk om människor kunde ta sina varningstecken på allvar? Jag var ofta orolig över om jag var på väg att bli utmattad. Jag kände oron, jag såg varningstecken men jag agerade inte på dem. För jag visste inte hur. Tänkte att det skulle bli bättre av sig själv så fort mina omständigheter blev bättre. Men eftersom jag var så stressad och vilsen gjorde jag istället allting sämre. Skapad mer kaos och arbete och mer stress för mig själv. Efter min egen utmattning har jag sett så många vänner och bekanta krascha. Endast två personer lyckades bromsa i sista minuten. Den ena genom att säga upp sig och byta arbetsplats. Den andra använde två månaders sjukskrivning till att ta hjälp från en terapeut och ta tag i beteendeförändringar och osunda mönster. Så att hon kunde börja arbeta igen men på ett bättre sätt. Hon blev aldrig så pass dålig att hon blev sängliggande. Hon hann bromsa när det fortfarande fanns ork kvar att sätta in återhämtande åtgärder. Som att skogspromenera, träna och handarbeta. Många som kraschat är alldeles för sjuka för att kunna göra sånt och ligger kanske som en grönsak i flera månader.
Bara två lyckades bromsa men åtminstone tio kraschade hårt. Och när man kraschat är det så mycket värre för då måste man bärga och skrota fordonet, få intensivvård och sedan påbörja en lång rehabilitering med ofta livslånga skador. Det går faktiskt att upptäcka skador på hjärnan efter en utmattning. Förlåt för den fåniga bil-liknelsen men det är så så så onödigt att krascha om man kan bromsa i tid.
Jag känner att jag är på rätt väg med mitt eget liv eftersom det känns bra. Inte bara i topparna (man kan ju ha många euforiska toppar på vägen mot en utmattning) utan för att det känns bra i dalarna. Jag är inte så ojämn. Jag är inte så hög och hyperfokuserad som jag brukade vara men heller inte så låg som jag kunde bli.
När det känns bra är det oftast bra. När det känns dåligt behöver man undersöka det närmare. Vad är det som känns? Varför? Att du vågar fundera på om du är i riskzonen är vad som kan rädda dig. Lyssna på dina farhågor. Prata med någon. Någon som själv varit utmattad. Någon på personalhälsan. En kurator, en präst eller första bästa läkare på din hälsocentral. Hinner du bromsa i tid kan du bespara dig själv så mycket lidande.
Soppa är bra fattigmansmat. Särskilt om man gör den på rotsaker. Jag gör en köttsoppa på grönt från vår åker och en bit renkött som fanns kvar i frysen. Bäst före 2018. Vart tog tiden vägen? Tänder ett ljus och sätter på lite försiktig Jan Johansson i bakgrunden. Visa från Rättvik och från Utanmyra. Blir så vemodigt stämd men kan inte låta bli.
Höstens sista solstrålar letar sig in i köket. Om några veckor orkar solen inte längre upp bakom berget utan blir borta ända till februari.
Tiden går så fort och så långsamt. Dagarna är långa men veckorna är korta. Barnen växer medan jag dricker upp mitt avsvalnade kaffe och nyper bruna blad från pelargonen. Det hisnar i magen när jag ser Folkes axlar som blivit så breda. Nästa år är Bertils sista år i byaskolan innan han börjar åka in med skolbuss till närmsta samhälle.
De här åren när vi bara bott här och levt och varit glada, trötta, arga, kära, frustrerade, trygga, osäkra och försökt få ihop livet. Förlorat närstående och fått nya bekantskaper. De åren är ju hela deras barndom. Har jag tagit hand om den tiden ordentligt?
Ovanför köksdörren har jag lindat lummer kring stången. Ett första försiktigt vinterpynt. Ser fram emot att göra mer.
När barnen mår bra kan man själv må bra. Det är det fina med att ha barn – man kan låna deras glädje och vila i deras förnöjsamhet.
Men det är tvärtom också när barnen mår dåligt. Då får man härbergera. Jag undrar om det är halva arbetet med att vara förälder? Att orka härbärgera allt som barnen känner. Bära det stoiskt och inte låta barnet märka att det som gör ont i dig gör ont i mig. Ibland kanske mer till och med. Orka, orka, orka och sedan hela tiden fylla på med kärlek.
Köttsoppan är klar. Jag gjorde den med extra mycket klimp för att barnen älskar klimpen. Precis som jag gör. Fattigmanssoppa som räcker hela veckan och köttet smakade bra. Trots att det nog smakade bättre före 2018.
Den här gråkalla arbetsdagen svängde jag ihop chokladscones till eftermiddagsfikat. Ibland måste man bara unna sig.
Rykande hett te, fötterna i högläge under en filt, varma scones med smält smör och chokladbitar i. Det är sånt som gör en vardag lite lättare att ta sig igenom. Särskilt när man fikar dem i sitt eget kära sällskap – tomstirrande ut på allt det grå.
Man ska inte vara så rädd för det grå. Jag tycker det är vilsamt och vackert i sin fulhet.
Scones man kavlar ut gillar jag allra mest. Det blir liksom lite mer tjusigt!
Hackade ner en bit av en chokladkaka som fanns hemma.
Snodde ihop degen och kavlade ut den. Tog ut rundlar med ett glas som mått.
Upp på en plåt och pensla med lite mjölk
Sedan kan man bara njuta! Jag glömde dock ta i allt bakpulver så det blev lite väl kompakta scones. Men smaken var det inget fel på.
Visst har jag en förtjusande förfärlig teservis förresten? Den förställer små stubbar i mossa och är engelskt porslin min syster köpt åt mig på loppis i Borås. Tycker om den så vansinnigt.
Gräsligt förfärligt förtjusande helt enkelt
Här kommer receptet på chokladscones om du också behöver förgylla någon mulen vardag framöver.
Idag flickor blir det skönhet för hela slanten, flickor. Genom kroppskultur, skönhetsvård och skönhetsmedel. Visdomarna är ända från 1946 så ni förstår att det som nu förtäljs är väl beprövat. Till vår ledsagarinna har vi Vivan Huber som framställt denna hjälpsamma skrift.
En kvinnas utseende spelar i vår tid en avgörande roll i hennes kamp för tillvaron och framgång i livet. Det betraktas fastmer som en kvinnas förpliktelse att bevara sin fägring. En skön och välskött kvinna är säkerligen nöjd med sig själv och alla andra. En idolent och vanskött är ofta bitter och avundsjuk. För att inte tala om att det är varje människas plikt att verka så behaglig som möjligt att se på för sin omgivning.
Skriver Vivan i bokens företal och jag är beredd att hålla med.
För att rätt hjälpa oss att förstå huruvida vår kroppsliga konstitution är normal har vi måtten från filmstjärnor att utgå ifrån. Och om du nu ser att dessa mått inte överensstämmer med dina – om du till skillnad från Greta Garbo inte väger 60 kilo till dina 160 centimetrar – ja då får du taga itu med fetman.
När en person begynner bliva alltför fet uppfattas det oftast ej såsom ett sjukligt tillstånd. Tvärtom, de flesta hålla före att ett gott hull är tecken på en blomstrande hälsa. Den som fetmar känner sig också till en början välmående och levnadsglad, men snart uppträda en mängd generande obehag. För att inte tala om att den överflödiga fetman begynner verka oestetisk.
Taga och följ då den kostregimen som föreslås nedan
Dag 1
Frukosten bestå av 1 tomat, 300 gr sallat med citron, kokt potatis och griljerad biffstek.
Middagen 1 kopp bensoppa, 2 förlorade ägg, 300 g sallat och två äpplen.
Till kvällen bjuds 1 glas kokt vatten
Dag 2
Frukosten bestå av 300 gr grönssallat, 125 g medelfet rostbiff och 1 päron
Middagen 1 kopp grönsakssoppa, 2 kokta ägg, 300 gr sallat och 2 äpplen
Till kvällen bjuds 1 glas kokt vatten
Upprepa för avmagring
Men för att skapa och bibehålla skönhet skall man inte bara reglera sin kost utan också gymnastisera flitigt.
Gymnastik är glädje och liv. Tyvärr äro de flesta människor omåttligt slöa då det gäller gymnastik. Huru energiska och flitiga de än för övrigt kunna vara.
I denna skrift erbjuds vi ett komplett rörelseprogram varav övningen Frigjord Komposition efter musik som syns på bilden ovan kan sägas vara en av mina egna höga nöjen.
Här synes ett diagram över huru olika slag av sport verkar på människokroppen.
Så till benen och fötterna
Vackra ben och fötter äro ett tecken på ras och kultur. Fötterna äro dessutom en otroligt viktig detalj för den mänskliga organismen. De hava en förmåga at förstöra såväl humör som utseende ifall de pina och plåga oss.
Den som lider av fettanhopningar vid vristerna ser här hur man med tåhävningars hjälp kan minska förekomsten. Men det är inte bara feta vrister som är osmickrande för en kvinna. Att gå riktigt är en konst.
Det påstås att nio tiondelar av alla kvinnor går illa. Fötterna bör vid gåendet vara parallella med 5-10 cm avstånd från varandra. Det är det enda riktiga. Att man ej gör långpromenader i höga, franska klackar är ju ganska klart. Att däremot för alla dekretera en alldeles lågklackad herrmodell är naturligtvis icke heller rätt. Vissa kvinnor verkar direkt lida både estetiskt och fysiskt av att promenera med allt för låg klack.
Nu arbetar vi oss från vristerna uppåt mot brösten och här finns anledning att uppehålla sig.
Beträffande kvinnobröstens skönhet spelar ålder en förvånansvärt liten roll. Huru ofta ser man ej unga flickor med slappa hängbröst eller alltför kraftigt utvecklade “behag”? Mången mogen kvinna kan däremot uppvisa fasta spända bröst vilket skulle uppväcka yngre medsystrars avund.
Ni som vet med er att ni hava allt för väl utvecklade behag eller rentav slappa hängbröst kan förbättra bröstens konstitution genom målmedveten behandling.
Den sunda bröstvården består i att vi
Förbättra vår hållning
Träna bröstmusklerna genom gymnastik och massage
Stärka bröstets vävnad genom närande crème, kallvattendusch och isbad
Vid medelåldern när brösten redan blivit deformerade hjälper dock endast operativt ingrepp.
Här finns också instruktioner för bröstmätning, samt en tabell med de önskvärda måtten. Det ideala förhållande mellan bröstvårtor, bröstkorg, bröstkupa och avstånd mellan bröst och haka finns hjälpsamt uppspaltat för den som vill ta reda på om hon är normalt konstituerad eller ej.
Massage är hälsobringande och skönhetsfrämjande. Feta vrister, slappa bröst, nackfett och dubbelhaka kan alla behandlas. Massera hakan dagligen och sov med denna gördel för att behålla spänst och profil.
Här följer recept på medel som botar armtranspiaration (sk. armsvett) som kunna bero på en viss klenhet hos organismen. Har du en klen organism? Se då till att nattligen pudra armhålorna med saicylsyra, rå zinkoxid och vetestärkelse.
Så avsluta vi lektionen med att ägna en tanke åt rynkorna.
Rynkor i ung ålder hava uppkommit antingen genom sorger och bekymmer eller onödiga grimaser. En annan orsak kan vara överdrivet och oförnuftigt bedrivet friluftsliv. För att komma till rätta med rynkorna man kan begagna sig av rynk-plastering. Man klipper avrundade strimlor av förbandstyg. Sedan doppas tyglapparna i uppvispad äggvita. Med den vänstra handens pek och långfinger omfattas huden på ömse sidor om rynkan, vilken uttänjes innan man lägger på plåtsterlapparna. Behåll över natten och lös i ljummet vatten på morgonen.
Vivan Hubers 10 bud för att motverka rynkor
Du skall vistas i frisk luft minst 1 timme om dagen
Du skall icke nyttja allt för små eller obekväma skododn
Du skall sova så länge organismen fordrar det
Du skall kunna behärska dig
Du skall icke förarga dig
Du skall icke taga alla små obegag så tragiskt
Du skall icke magra allt för snabbt
Du skall aldrig gå till sängs utan att hava väl rengjort ditt ansikte
Jag kan inte tro att det är sant?! Jag sitter ensam hemma och arbetar. ALLA barn är nu på förskola och skola igen och det känns som att jag har eoner av ostörd arbetstid. Igårkväll fick vi nog och drog igång ett städ-il jag och Jakob och barnen fick såklart också hjälpa till Vi har varit så slitna och trötta och det har varit så igengrott hemma. Skönt och viktigt att då få reclaima huset. Skrubba toaletten, damma alla mattor, täcken, kuddar. Dammsuga, dammtorka köket och bädda rent i sängarna. Samt möblera om. Jag möblerar alltid om när jag behöver ändra energin. Jag gjorde inget stort men vred matbordet och flyttade fåtöljen i matrummet så nu känns hela nedervåningen liksom fräsch och renad från den här jobbiga vabbperioden.
Idag sitter jag vid datorn och försöker få undan jobb och boka fast olika tider och strukturera upp veckorna som kommer fram till Susannes Skafferi vid första advent. Ganska mysigt att pilla med när man kan göra det utan risk för att få sina tankegångar avbrutna.
Är så glad över att jag i helgen samlade mina krafter och trots förkylningen städade bort krukor, bar undan de sista utemöblerna och rensade gården. För snön och kylan bara fortsätter. Imorse var det -8 grader hemma och på eftermiddagen började det snöa igen. Jag tog precis en kvällspromenad i de ymniga snöfallet.
Svea och Essa bekantar sig lite mer med varandra för varje dag som går.
Essa ser så förnärmad ut när Jakob lyfter upp Svea för att gosa.
Bra lydnadsträning. Att ligga och titta på en katt men inte agera alls.
Jag och Jakob gick runt och inspekterade trädgården. Vi har köpt hem lite enkla lampor som vi nu placerar ut för att testa hur gården ska belysas. I vinter ska det ÄNTLIGEN ske. Är så less på att kliva rakt ut i kolsvart mörker om kvällarna.
Att belysa på ett sätt som blir trevligt, inte bländar, skapar mysiga skuggor och samtidigt ger praktiskt funktion. Det är en hel vetenskap. Jag har köpt en bra bok på temat Nya Belysningsboken: Så ljussätter du utomhus – men skulle gärna lära mig mer på området!
Jag får jobba hårt för att inte låta min jullängtan ta över fullständigt när det är så här vintrigt. Lyssnade på julmusik en hel timme imorse. Kändes som att tjuvröka ungefär.
Imorgon ska Ulf ÄNTLIGEN tillbaka till förskolan efter fjorton sjukdagar. Nu på slutet har han gått runt och muttrat “allt är så tråkigt idag” samtidigt som han inte orkat särskilt mycket annat än att se på film och vila. Men nu är energin tillbaka. Som han längtat efter sina vänner. Inte minst efter Yllakadde (Ylva-Karin) som han annars jämt leker med.
Nu ska jag ta lite kvällsfika och sedan gå och sova innan jag somnar sittande.
Den frågan har jag fått många gånger. Varför är dina barn sura på bild? De är inte sura. De är sig själva, avslappnade och neutrala. Men förväntningarna på hur barn ska se ut på bild är lika snäva som de vi har på kvinnor som alltid förväntas le. Ler de inte antas de vara sura. Resting bitch face är en term jag bara hört appliceras på kvinnor.
Att barn som är neutrala uppfattas som sura säger så mycket om hur barn annars porträtteras i samhället – på alltifrån blöjpaket till klädreklam. Men förresten. Även om de ÄR sura – varför får de inte visa det? Så länge man inte kränker barnet förstås.
Ingen av mina ungar har varit typen som smilar för vem som helst eller skrattar åt vad om helst. Särskilt inte mot främlingar. Nej det är hög integritet hela vägen. Ett höjt, intresserat ögonbryn kan vara responsen mot en vuxen som verkligen bjuder till och är sitt allra charmigaste. själv log jag inte förrän två års ålder. Varenda bild från min tidiga barndom föreställer mig med rynkad näsa och butter uppsyn.
Jag tycker inte om att be barn smila upp sig på bild. Jag fångar dem hellre som de är. Fram för mer surmulna, truliga, trumpna eller bara avslappnade barn på bild. Ja, fram för fler sådana avbildningar av människor i allmänhet!
Jag är i ett sånt kreativt flow just nu att det känns som att jag har klåda. Vill måla, måla, måla. Vill jobbar mer med mitt skrivande och har tusen uppslag jag skulle vilja brodera vidare på. Både längre texter till min nya bok och inlägg hit till bloggen. Jag skulle jag kunna trycka ut 3-4 blogginlägg vissa dagar. Försöker dock hålla mig ifrån det för att det lätt blir för mycket av det goda. Dagsgamla inlägg bara drunknar i floden av nya. Det känns också så roligt att fota igen. Senaste halvåret har jag tagit ett stort skutt framåt utvecklingsmässigt. Jag har börjat använda kameran på nya sätt, experimentera med inställningar, redigering och inte minst utsnitt. Jag längtar så otroligt mycket efter att få börja fota snö och vinternätter nu med allt nytt jag har lärt mig. Och jag tycker att instagram har blivit kul igen. Dra mig baklänges jag som varit så less!
Jag vet vad allt det här beror på. Det är löjligt enkelt egentligen, fattar inte att det tagit sån tid att inse: Jag har skapat rum för kreativitet! Idag koncentrerar jag min energi på färre saker. Förut läckte den åt alla håll. Hade tusen olika projekt igång jämt. De tre första månaderna på 2018 hade jag till exempel femtio resdagar. Just då tyckte jag om det men idag tycker jag att det låter sjukt? Jag var ju borta jämt! Nu är jag nästan alltid hemma och har tydliga rutiner. Jag har satt en maxgräns på antalet sponssamarbeten för att inte behöva lägga för mycket tid på det. Jag minimerar mängden möten och egentligen allt som distraherar mig. Jag fokuserar på att bli bättre på hantverket och fredar mina onsdagar och fredagar för egna konstnärliga projekt. Det är ju ett privilegium att kunna göra det – det fattar jag också. Ändå har jag inte använt mig av det privilegiet förrän nu. Jag ha varit rädd tror jag. Och inte fattat vilken skillnad det skulle göra. Det ska bli spännande att se vad som har hänt om ett år ifall den här kreativiteten håller i sig?!
Nu har det hänt. Min äldsta son Bertil har fått sin första mobiltelefon och jag är mamma till ett barn som har en egen mobil med surf i fickan. Jag vet, det är på tiden. Pojken går i fyran och de flesta svenska barn börjar använda mobiltelefon redan i 7-årsåldern. Men ärligt talat tycker jag att det känns lite läskigt.
En fördel med att bo i en by i Västerbottens inland är att vi inte har behövt börja så tidigt. Under de år som Bertil har gått i lågstadiet har han haft ungefär samma bästisar hela tiden. Deras äventyr har utspelat sig längs några få vägar här i byn. Mellan skolan, vårt hus och kompisarnas hus. Försvinna-bort-radien har med andra ord varit snäv. Men mellanstadiet visar sig vara, precis som det låter ett nytt stadium i hans liv och jag känner mig nu lite vilsen som morsa. Tänk om han får se saker i mobilen som han mår dåligt av… tänk om någon börjar skicka taskiga sms… eller bilder! Hur ska jag kunna skydda honom från all skit på nätet?
Jojo, jag fattar förstås att jag inte kan det. Kanske var det länge sen jag var det där skyddet och det blir så uppenbart för mig just nu. Han bär sin mobil med surf nära till hands i fickan och plötsligt är det mycket jag som mobilbarnsmorsa måste förhålla mig till.
När Telia frågade mig om jag ville göra det här samarbetet kring deras familjeabonnemang var det lätt att tacka ja. Det är i princip bara Telias nät som fungerar på ett vettigt sätt här i byn. Jag vet inte hur många gånger min syster och vänner med andra mobilnät stått och balanserat ute på trappan för att få täckning här hemma. Hallå? Hör du mig nu? Hallå… nähä. När mitt barn nu fått sin första mobil är det viktigt att han och jag verkligen kan nå varandra och att vi hör ordentligt när vi ska prata. Det känns tryggt att Telias nät rankas som Sveriges bästa! Här kan du läsa mer om Telias familjeabonnemang som är Sveriges populäraste. (Just nu kan du tex lägga till en extra användare för 99 kronor/månad)
Jag är glad över det här samarbetet och särskilt intresserad av det som Telia kan ge mig, Jakob och barnen ihop som familj. Med Telias familjeabonnemang har Jakob blivit familjens huvudanvändare, och nu kan en efter en i familjen hänga på samma abonnemang som extraanvändare. Det betyder att Bertil får lika bra villkor som Jakob. Alla får sitt eget mobilnummer, alla får lika mycket surf och sen hamnar hela familjens mobiltelefoni på en och samma faktura.
Vi vuxna räknar sen krasst med att Folke (den betydligt rörligare lillebrorn) så småningom behöver en egen mobil eller kanske en mobilklocka nu när storebrorsan fått en. Då kommer också Folke kunna kopplas in som en ny extraanvändare i samma familjeabonnemang. Toppen för en orolig förälder som vill hålla koll!
Finns det inget jag som förälder kan göra för att dämpa den oro som finns? Jo. Som abonnemangets huvudägare kan jag se över funktionerna för barnen. Det finns till exempel automatiska spärrar mot betalsamtal, funktioner för att begränsa surfmängden och annat ifall livet som mobilbarnsmorsa skulle bli för läskigt.
Men nu vill jag faktiskt få ett gott råd. Hur gör ni andra? Vet att många av er som läser själva har barn i de här åldrarna och jag undrar hur du som förälder gjort för att lyckas släppa kontrollen i lagom takt (och inte bita ner naglarna)?
Print
