Har precis påbörjat arbetsdag nummer två det här året. Lite ringrostig blir man allt efter ledigheten. Och så börjar jag alltid i en enorm mental uppförsbacke. Min assistent Charlotte samlar ihop sånt jag måste ta ställning till eller göra och skickar en lista. Igår fick jag en med tjugo punkter. Idag kommer det en till. Det är skönt för när jag bockat av dem känner jag mig så duktig och liksom igång. Idag har jag också inplanerat diverse zoom-möten med annonsörer och en förintervju för ett teveprogram jag ska gästa om två veckor.

Men vi har inte riktigt vänt tillbaka dygnet ännu. Hela familjen är trött och vimmelkantig om mornarna. Men som jag njuter av skola och barnomsorg. Ungarna kom hem igår och kvittrade. De enorma snöhögarna har skapat roliga rastmöjligheter i skolan.

Och jag, jag har druckit mitt morgonkaffe ifred bredvid vedspisen som går varm idag när det är -20 grader ute. Läst båda delarna av tidningen. Och nu är det dags att ta itu med listan.

Ha en fin torsdag allesammans.

Julegranen bäres ut, ut, ut…

Ja det är alltid lite vemodigt till Tjugondag Knut. Det kommer alltid för tidigt. Det är fortfarande kolsvart och kallt. Djupaste midvinter. Att ta bort de stämningsskapande julstjärnorna just nu känns hemskt. Så i år ska de få hänga någon vecka extra.

Men julgranen som börjat barra plockas ut idag. Jag önskar bara att vi hade kunnat ha någon festlig julgransplundring med barnens kompisar. Men det får bli ett annat år.

Den här julen kändes så kort och otillfredsställande. Även om jag fick fira själva julhelgen med min systers familj så är ju faktiskt hela december viktig för mig. Ja, faktiskt viktigare än jag förstått är att få gå på barnens luciatåg, gå i kyrkan, besöka någon julmarknad, bli bjuden på glöggmingel och ordna julpysselkväll med matlaget. Ha pappa, moster och min kusin på julfika och träffa alla Jakobs hemvändande syskon i mellandagarna. När allt det blev omöjligt så blev julen lite…snöplig.

Nå. Att städa bort julen är ett lika stort terapiarbete som att dra fram den. Allting sker efter ett ganska bestämt mönster. Jag har sex plastbackar avsedda för mitt julpynt. Organiserade ungefär efter den ordning jag tar fram pyntet under december. Jag bygger ju upp julen noggrant och stegvis från allhelgona fram till julafton. Och då behöver den organiseras därefter.

Först av allt avlägsnar jag överblommade julgrupper som bara gör en ledsen. Alla hyacinter tas reda på och läggs svalt och torrt i källaren för utplantering till våren. De sista kämpande julblommorna ställs ihop i några fönster i brist på annat grönt att dekorera med då pelargonerna är i vinterförvaring. Gran och tallris kastas ut, liksom dammande pepparkakshusbyggen. Sedan plockar jag bort julbonader, adventsstakar och tomtar.

Jag har två lådor enbart avsedda för julgranspynt. En för vackra glaskulor, toppspiror, antika kristyrer och annat skört favoritpynt. En för plastkulor och glitter och sånt som barnen kan vilja ha i sina granar. Sedan har jag en låda för bonader, pappersklockor, girlander och adventsstjärnor. Eller boner o stjärnor som jag så slarvigt skrivit på lådan. Dessutom har jag en låda för barnens eget julpynt. Deras nissehus, kitschiga tomtar och gamla glansiga julbonader. Ytterligare en låda har jag till mina porslinstomtar, träljusstakar och julkrubbor – och annat pynt jag är rädd om. Sedan en hel låda för ljusslingor – både för inomhusbruk och ute. Lummergirlander och annat grönt för dekoration ryms också i den lådan. Och utöver det – löst i källaren – står julbocken, kransstommar, julgransfötter och annat skrymmande. Juldukar, julkuddar och andra textilier förvarar jag dock i mitt vanliga linneskåp. Phu.

Lagom tills allt jag dragit fram är bortstökat har jag hunnit bli så less att den sorgliga känslan gått över. Just nu är jag inte riktigt där men jag gissar att jag kommer dit om någon dag ungefär. Då det känns okej att säga hejdå till julen.

Men till nästa år igen
Kommer han, vår gamle vän
Ty, det har han lovat

Jag har lagt Ulf för kvällen och Bertil och Folke har fått varsin skärm. Samt lyssnat på uppmaningar om att de har jour ifall lilllebror skulle vakna. Jakob är borta men det hindrar inte mig. Inte när det vankas längdskidepremiär för säsongen och det liksom pirrar i kroppen av längtan.

En ny spellista för skidspåret har jag gjort också. Inte en enda låt som tidigare funnits med på någon spellista. Allt ska vara nytt. Obesudlat av tidigare träningsminnen.

Iklädd täckbyxorna jag fick av Jakob i julklapp och hans superskidjacka ställer jag mig i spåret. Pluggar i hörlurarna och sätter igång. Föret är som att glida fram på sammet i den rätta riktningen. Och jag stakar först försiktigt men sedan mer bestämt. Känner skillnaden direkt. Förra vinter kunde jag bara använda benen medan överkroppen förblev passiv. Men nu drar armarna halva lasset, minst.

När jag sedan susar fram i nedförsbacken kan jag inte sluta le och stänga munnen. Trots ilande, isande framtänder.