Jag lyssnade på Ulrika Knutssons krönika i Godmorgon Världen imorse. Det var så skönt att höra någon prata sansat i klimatfrågan. Jag känner mig nämligen helt uppgiven. Både feminismen och miljöfrågan, som är mina två hjärtefrågor, känns sista åren kapade av galenskap och klickjournalistik. Endast en fråga åt gången går att driva. Och alla springer som galningar på den bollen. Feminismens problem lämnar jag därhän i just det här inlägget – men klimatfrågan tänker jag lyfta.

För något år sedan var det vegetarianism som skulle rädda världen. Nu är det flygskammen som står i fokus. Om ett år kommer det vara något annat. Missförstå mig inte – att drastiskt minska mängden köttätande och flygande är jättebra. Men det är ändå ett väldigt kortsiktigt resonemang. (Om problemen med att vara vegetarian har jag tidigare skrivit om här). Just nu är det konsensus att man ska avstå flygande. Lite av en trend faktiskt. Men trender är farliga – för de följs alltid av en mottrend då den tidigare trenden börjar avskys.

Det finns många problem med klimatdebatten. En av de största är allt ansvar som läggs på individen. Särskilt illa eftersom det ansvaret sällan visar hela bilden. Jag har gjort många olika utsläppstest på nätet och i diverse appar. I testen får man svara på hur man bor, vad man har för el, hur man tar sig till jobbet. Om man äter lokalproducerat och åker lokaltrafik. Jag får givetvis skyhögt klimatavtryck i dessa test. Även om jag plockar bort flygresorna. För att vi bor i hus, kör mycket bil och har en stor SUV som slukar diesel. Bor man i liten lägenhet i innerstan och åker kollektivtrafik så får man såklart lägre utsläpp. Och det är ju lätt att känna sig duktig över. Trots att ens livsstil är helt beroende av att andra gör utsläppen åt en.

Varför ställs det inga frågor i testen om vad man jobbar med? Vad man producerar på sin arbetsplats? Min man är bonde och odlar ekologiska grönsaker för 300 hushåll i Umeå. De körs in till stan en gång i veckan, så att våra kunder kan komma och hämta sina grönsakskassar. Från och med i höst kommer grönsakskassarna cyklas hem direkt till prenumeranterna – med elcykel. Allt detta möjliggör för kunderna att i diverse appar kryssa i att de äter lokalproducerat och ekologiskt. Och inte behöver bil. Medan vi som producenter blir klimatskurkar i dessa tester. För vi är beroende av en fyrhjulsdriven bil. Vi är beroende av att bo på landsbygden för att odla. Vi måste köra långa sträckor.

Det här är samma haltande logik som när man säger att det visserligen är bra att Sverige minskar sina utsläpp – men att Kina ändå är de stora skurkarna. Fast Kinas utsläpp beror på att de tillverkar sånt som vi i väst konsumerar. Men som syns på deras klimatkonto istället för vårt. Och så sitter vi här och känner oss duktiga jämfört med dem. Trots att vår livsstil är helt beroende av att de gör utsläppen åt oss.

Ett annat problem med klimatfrågan är storstadsperspektivet. Som Liberalernas reklamslogan om att “Det ska gå lika lätt att åka tåg till Paris som till Piteå”. Liberalerna fick backa och be om ursäkt efter den fadäsen – eftersom det inte går att åka annat än godståg till Piteå. Snacka om ofrivillig humor. Dessutom handlar det för oss i norr inte om att åka tåg till Paris. För oss handlar det om att ens kunna åka tåg till jobbet. Eller vår egen huvudstad. Här uppe finns det så enormt många förbättringar att göra för att alls komma i närheten av någon rimlig standard.

Högre krav ska ställas på de som bor på platser med utbyggd lokaltrafik. Man är ingen hjälte för att man tar tåget i Stockholm. Man gör bara sitt absoluta minimum. Eftersom man bor i staden med den bästa lokaltrafiken – som dessutom är knutpunkten för alla andra städer. Jämfört med de som bor på platser där ingen lokaltrafik finns. Men där det istället framställs vattenkraft, vindkraft, skog och närodlade livsmedel. Till hjälp för hela det övriga landets minskade klimatavtryck.

Kraven på befolkningen måste se olika ut beroende på var i Sverige vi bor. Och stora politiska insatser krävs för att komma till rätta med problemen.

Fredagens skolstrejk för klimatet var fantastisk! Gretas initiativ ska stöttas och unga människors engagemang ska uppmuntras – inte raljeras över. Men Greta sitter inte på någon lösning eller reell makt. Det gör politikerna. Och jag spyr när jag ser politiker gå med i skolstrejken. Politiker som varje dag är med och fattar beslut som utgör försämringar för klimatet.

Ulrika Knutsson uttryckte det så klokt i sin krönika.

“Flygandet står för några procent av utsläppen i vårt land. Medan en hel tredjedel av alla utsläpp kommer från stål och cementindustrin. Det går att tillverka klimatsnålare cement. Men det är dyrt. En tredjedel av all cement som tillverkas i Sverige beställs av statliga Trafikverket. Om politiker sa åt Trafikverket att bara använda klimatsnål cement skulle folk kunna flyga vart de ville. För räkneexemplets skull alltså. Flyget har ju tyvärr ändå sina egna utsläpp. Även om cementen har mer. “

Bara dessa enkla ord, detta fokusskifte. Som visar på fler perspektiv än de frågor som just nu är på agendan. Det är uppfriskande. Om vi ska bråka om utsläpp – och det måste vi – så ska vi väl i alla fall ta strid för det som betyder mest? Istället för att enskilda individer ska korsfästas för sitt leverne och andra ska gå runt och känna sig duktiga. Ofta på helt felaktiga premisser, dessutom.