Jag känner mig så upprymd av tanken på att det snart är november. Det gick från att vara min hatmånad till att idag vara en ljuvlig brygga mellan hösten och vintern. Just nu är det lite för många plusgrader - men så snart det är stadigt kring nollan lägger sig ett sånt lugn i bröstet. Tryggt förvissad om att nu kommer den långa kalla vintern och det finns ingen återvändo. Bara gå framåt. På andra sidan väntar ljuset....
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
I veckans avsnitt av Wollin & Clara går vi till botten med mitt nya favoritpersonlighetsdrag, nämligen samvetsgrannhet. Att lova runt och hålla tunt är det osexigaste som finns. Någon som håller sitt ord och löfte – hur litet det än må vara – är däremot det absolut bästa jag vet. NU för tiden alltså. Förut var jag av en annan åsikt…
Det handlar om när Malin körde på en snygg man, om hur mycket pengar jag lägger på mitt hår varje år och så blir det lite klasshat från Malins håll, när hon riktar sparken nedåt. Bli prenumerant för att lyssna, hos underproduktion.se
Jag har kallat mig i fyrtioårsåldern i säkert tre års tid. Så det var inte så dramatisk när jag till slut verkligen fyllde fyrtio år. Många av mina kompisar är redan långt förbi det – och nu känns det som att jag äntligen får vara med i gemenskapen med de klokaste och coolaste jag vet. När jag umgås med äldre kvinnor blir jag inspirerad av deras självklarhet, kompetens och lugn. Det är så skönt att få vara fullvuxen och kunna saker. Jag tackar idag nej till jobb och samarbeten med orden ”nej jag är för senior för det där nu. Sånt kunde jag tänka mig att göra när jag var tjugofem”. Det finns en makt i den vetskapen.
Och trots att jag vet att jag rent objektivt var snyggare när jag var yngre – mindre rynkig, fastare hy, skarpare käklinje – så känner jag mig betydligt snyggare nu. Mer hemma i min kropp och mitt utseende. Förut blev jag mest obekväm om någon gav mig bekräftelse. Kände mig alltid så plågsamt medveten om skavanker och skönhetsfläckar. Nu är jag mer tacksam över de företräden jag har och försöker passa på att njuta av dem så länge de är kvar.
Att bli äldre innebär en annan styrka. Hela livet har jag försökt peppa mig att stå upp för mig själv. Men nu väller den styrkan fram inifrån. Jag kan bli förvånad över hur snabbt och intuitivt det sker. Och om jag ska tro mina äldre väninnor så är detta bara början.
Sist jag hade syjunta med Stina och Ulrika pratade vi om det här. För fem år sedan levde vi alla i äktenskap (som utgjorde det underbara matlaget). Nu är alla i matlaget skilda, mår bra i det beslutet och har nya relationer.
-Man får leva många liv i ett liv. Man behöver intehålla fast i allt som varit, sa Stina.
Det är så härligt att vara fyrtio år och känna så. Jag är tacksam för alla perioder som passerat. Och jag blir glad av vetskapen om att jag får börja om igen om jag vill. Varje dag! Livet är ett stort äventyr och nu när jag är äldre känner jag mig betydligt bättre rustad att uppleva det.
Det var sommar, vi var i skärgården och du var ännu bara ett knytt i min mage. En hemlighet under huden. Ständigt i mina tankar. Nu håller jag dig mot bröstet och snusar mot dina kinder och när jag blundar är det ditt ansikte som syns för mig.
Så skrev jag som nybliven mamma i februari 2011, tjugofyra år ung. Det var en speciell tid, inte minst att ha en blogg och väga vad jag ville dela med mig av och när. Jag skrev aldrig om bäbisens förväntade ankomstdatum, bloggade inte direkt han fötts och berättade varken namn eller kön till en början. För mig var det ett sätt att få spara mycket till mig själv och mina närmsta. Och det har fortsatt vara viktigt för mig.
Äntligen här. Det första inlägget med Bertil fick 1186 kommentarer.
Att vara rädd om det privata var en strategi som jag instinktiv förstod var nödvändig, för 2011 blev kritiken värre och gick mycket närmare in på huden. Att jag inte skrev allt om bebisen ledde till rykten på nätet. Och när jag visade bilder på Bertil – så ljuvligt söt med sina djupt liggande mandelögon och svarta hår – kom kommentarer om att han hade downs syndrom. Bara som ett sätt att få ge ett tjuvnyp såklart. Alltid detta behov av att nypa till.
Så fort Bertil var född så blommade jag upp. Jag renoverade och målade med Beppe i babysittern. Pysslade, skapade, bakade och hade så mysigt med honom om dagarna. Han var en oerhört lättsam och förnöjd bebis som ville sova på nätterna och var glad om han bara var mätt. Och det provocerade tydligen något fruktansvärt.
”Om du har ett barn som inte är ”tvärsöver” på någe vis så är det ju bara att gratulera. Blir bara lite less på allehanda solskenshistorier, det är lätt att fostra barn innan man har egna, gud vad man kan då!!! Vill inte vara negativ men barn är individer och kom ihåg att du kommer att bli förvånad på vägen. Mina barn är 26 och 27, fattar inte riktigt att dom är vad dom blev (fantastiska) men totalt annorlunda än vad jag trodde. Livet är en resa och barn är egna individer, det kommer du att upptäcka i ordets rätta bemärkelse.”
Sådana här mästrande kommentarer kom ideligen.
”Jag blir faktiskt inte ett dugg imponerad bara förskräckt! När njuter du av ert barn? Varför så många oviktiga projekt när det enda viktiga är det lilla livet?”.
Eller
”Ursäkta, men har du inte en nyfödd bebis och borde passa på och sova när du kan?” när jag skrivit om att jag varit uppe sent och klätt om en fåtölj.
Jag försökte vara tålmodig och svarade i inlägg som jämför er inte med mig för jag jämför mig då rakt inte med er. Idag tänker jag att jag bara borde bett dem dra åt helvete. Det är en särskild typ av ondska att mästra nyblivna mammor och trycka ner dem i skorna.
När jag skrev om att Bertil var på god väg att krypa svarade någon.
”Fast man brukar ju inte krypa redan vid 5 mån, snarare runt 8. Fast en del kan ju vara tidiga förstås. Vill du inte gå ner dina babykilon? Är det svårt? Amningen brukar ju göra att man rasar i vikt.”
Jag svarade med ett blogginlägg
”Vill du inte gå ner dina babykilon. Är det svårt?” Kan man få höra i sin blogg. Och då är det ju lätt hänt att man vill gå och dra något gammalt över sig. Så då gjorde jag det! Allt på bilden är köpt second hand.”
Och efter omslaget på Family Living fick jag massa läsarkommentarer
”Vad håller du på med UnderbaraClara? Utnyttjar din son och samtidigt visar dina lååååånga ben? Som en av få män som ibland läser din blogg blir jag mycket konfunderad över ditt beteende. Så beräknande! Obehagligt säger en man som varit med i 60 år.””
eller
”Förstår inte syftet med högklackat och bara ben på omslaget? Känns så långt ifrån dig och det du står för.
Eller
”Usch din uppsyn och diskbänksbakgrunden får mig att undra om du inte flirtar lite med mossiga kvinnoförtryckarsnubbar nu…” eller ”Varför skrattar aldrig din unge på bild?”
Jag tror att kritiken både handlade om att jag blivit mamma och att för mammor gäller en helt ny uppsättning regler. Men också att folk som börjat följa mig vid olika tidpunkter i mitt bloggliv hade olika ideer om vem den ”riktiga” Clara var. De som precis börjat läsa och mest sett mig i hemvävda klänningar och kringlor i håret blev förskräckta. Medan de som följt mig sedan 2006 inte lyfte på ögonbrynen, för de hade ju sett mig i alla möjliga poser och outfits genom åren. Jag tänker att det här typ är samma sak som kan drabba artister. Deras fans vill för alltid att de ska låta som när de först upptäckte dem.
Så 2011 var ett omtumlande och ganska påfrestande år. Men mest var det roligt och allra mest fick jag pepp, kärlek och uppmuntran av alla läsare. Och det vill jag inte tappa bort bland dessa äckliga exempel på mammaskammandet. Det mesta var ju faktiskt bra! Och dessutom hände roliga jobbsaker nästan jämt.
2011 fick jag bokkontrakt med Bonnier på min första bok.
Sommarpratade i P1
Gjorde ytterligare två säsonger av Husmorsskolan i P1.
Gästade Sommarpratarna i SVT. Klickade med den underbara Margareta Strömstedt som gav så mycket uppmuntran till mitt skrivande.
Blev framröstad till Årets chicaste
Minns att amningsbrösten höll på att explodera här och på hemvägen fick jag mjölka ur dem i panik på flygplanstoaletten.
Tog emot Nykterhetsrörelsens pris Blå Bandet-äpplet.
Blev fast expert i Go’kvälls lördagssatsning med Ebba von Sydow vid rodret. Minns att hon var så peppig och entusiastisk. Verkligen idealiskt för mig som var ny och nervös.
Jag lärde också känna ljuvliga Susanne! Hon tog mig under sina vingar och lärde mig allt hon kunde – och det har hon fortsatt med. Så generös och snäll med all sin kompetens.
Jag fotade omslag både till Mama och Family Living och Jessica Wahlgren sminkade mig snyggare än jag någonsin varit.
SVTs Strömsö kom också och hälsade på och filmade inslag till serien.
Mindre kul var att jag hamnade i en stor konflikt med min arbetsgivare VK när jag ville säga upp min tjänst där och flytta bloggen till ett eget domän. De ville att jag skulle hosta upp flera hundratusen för att få ta med mig mitt eget bloggmaterial. Jag fick koppla in jurister och allting var extremt mentalt påfrestande. Avskyr konflikter av alla slag.
2011 var ett helt otroligt år då alla dörrar öppnades för mig och jag fullkomligt rusade på. Något som dock inte blev så bra till slut. För alldeles oavsett hur snäll bebis jag hade och att Jakob var föräldraledig med mig – så finns det ju en bortre gräns för orken. I slutet av året nosade jag på utmattningskänslor och hade jag inte bromsat upp då så vet jag inte vad som hade hänt.
Men nu tittar vi väl på lite bilder av sånt jag hittade på på bloggen?
Jag gjorde iordning en söt strykbräda och strykjärn som Uffe kunde leka med.
Och inredde hans barnkammare så rart med loppat och arvegods.
Vi gjorde iordning toaletten med blommiga tapeter och rutigt golv. Det var min snälla svärfar Tomas som gjorde det mesta av arbetet.
Vårt avskalade vita trapphus. Det ser typ fortfarande ut så här men ska ÄNTLIGEN renoveras i höst. Det dröjde bara femton år…
Mitt kök var en färgexplosion i pasteller. Leila och och Cath Kidston var allt.
Beppe och jag var ett sånt himla bra team.
Och jag älskade att ha blivit mamma.
Få vara barnslig, lekfull, gosa och kela.
Ojojoj så söt!
Koordinerade outfits var tydligen en grej.
Så vansinnigt skojigt att ha en bebis att klä upp helt efter eget huvud…
Nu är han 186 cm lång och har storlek fyrtiofem i skor. Men är fortfarande lika kärleksfull, lättsam och förnöjsam som han var som barn. Så den där syrliga morsan som tyckte att jag minsann ”skulle få se” med tiden. Henne vill jag bara hälsa att hon fick fel, fel, fel!
Här kommer en rapport från den fullspäckade vecka som gick. Sillunch, en dejt med Susanne, syjuntornas sammanträde, Silviakaka och återföreningen av kusinerna...
Prenumerera på Clara Premium!
Utöver full tillgång till alla blogginlägg, får du också rabatt på mina böcker, samt första tjing och rabatt på allting i min webbshop.
Idag går vi på läslov och inget är mer behövligt för oss alla. Trötta, slitna och med stor lust att göra precis vad vi har lust med i en hel vecka…
Min systerdotter Juni har kommit upp över lovet för att följa med oss till stugan. Mina pojkar är så peppade och jag med. Det ska bli SÅ lyxigt att få rå om henne själv under en hel vecka. Vi ska ha Allhelgonamiddag för släkten, åka till badhuset och givetvis klä ut oss läskigt. Men framförallt ska vi spendera lovets första sju dagar i stugan dit jag och barnen åker imorgon. Hade hoppats på ett höstlov med snö där uppe, men det verkar tyvärr vara blidväder….
Men nu måste jag rusa. Ska handla till helgmiddagen och sedan hämta alla barnen från skolan. Ha en fin helg nu allesammans!
(Kavajen är min mormors gamla, stövlar och byxor från Sézane, handväska från H&M och tröja loppad).
Jag är så förtjust i gamla receptsamlingar och böcker. Att se vad folk klippt ut, sparat och samlat ihop under ett liv. Av Marcus mamma fick jag låna mormor Hjördis gamla klippbok.
Se så snygg pärmen är!
Här finns massa roliga recept jag vill utforska. Men Marcus var framförallt sugen på att smaka ett bröd som han åt som barn, en klassisk farinlimpa. Alltså en söt råglimpa som är utmärkt att doppa i te eller varm choklad. Klart jag skulle baka den!
Dock var receptet inte fullständigt så jag fick experimentera litegrann med proportionerna.
Först trodde jag att jag gjort något fel för degen kändes hård och stum som en trolldeg.
Men sedan jäste den fantastiskt fint
Och utgjorde basen för utmärkta prickigkorvsmörgåsar.
Värm vattnet fingerljummet och häll i en bunke. Smula ner jästen och rör med en visp tills jästen har löst sig. Tillsätt socker och salt och rör ut i degvätskan.
Vispa de två äggen lätt så att gulan blandas med vitan. Blanda med degvätskan.
Blanda ner mjöl under kraftig knådning, en deciliter i taget. Maskin är att föredra. Degen ska bli lite kladdig men släppa från kanterna. Spara någon deciliter mjöl till utbaket.
Lägg en tallrik över bunken och ställ den på en varm, dragfri plats för att jäsa till dubbel storlek i ca 45 minuter
Töm ut degen på borden, knåda den lätt och forma till två limpor. Låt jäsa i cirka 30 minuter.
Sätt ugnen på 200 grader och grädda limporna i ca 30 minuter. Ta ut och knacka på undersidan av limpan för att höra om det är genomgräddad. Det ska ha ett ihåligt ljud.
Ta ut plåten med de färdiga bröden, pensla med lite sirap blandat i vatten och salt. Låt svalna på ett galler och skär sedan upp i skivor.
Vi använder cookies för att se till att vi ger dig den bästa upplevelsen på vår hemsida. Om du fortsätter att använda den här webbplatsen kommer vi att anta att du godkänner detta.
Print