Vi lever just nu i det mest extrema optimeringssamhälle som någonsin har funnits. Det beror på att vi aldrig tidigare haft det så här bra materiellt. Fast livet ska inte bara vara bra – det ska vara perfekt justerat och optimerat in i minsta detalj. Och vi verkar tro att det finns en hållplats vi kan komma till, där det är så. Där den perfekta garderoben fortsätter vara perfekt. Där den ideala kosten fortsätter vara ideal och en optimal hallordning är för evigt optimal. Men det är en lögn. Man kommer aldrig fram. Det enda som händer när man optimerar är att man höjer och höjer och höjer nivån på sitt liv…
Men är inte det bra då? Ska vi inte leva våra bästa liv?
Nä jag tror faktiskt inte det.
Jag diskuterade det här med min vän Elina, sedan vi konstaterat att vi efter alla småbarnsår äntligen fått till en fungerande städrutin. Hemmet är för det mesta på en helt okej nivå. Man håller inte längre på att dö av skam när någon kommer oanmäld. Men då gäller det att inte höja ribban och vilja ha det ännu mer välstädat, fixat och optimerat. Varför? Därför att det inte finns någon bortre gräns för den strävan. Och om man inte sätter stopp kommer all ens tid slukas av att självupptaget justera sitt liv. En säker väg till meningslöshetskänsla.
För att bli lyckligare tror jag att man – när livet är någorlunda i ordning – ska försöka vända blicken utåt. Vem behöver min hjälp? Var kan mina händer komma till användning? I vilket sammanhang behövs min tid och mitt engagemang?
Ni vet den där klyschiga liknelsen med att själv ta på sig syrgasmasken innan man hjälper någon annan? Den är sann. Men idag är det mer som att man tar på sig syrgasmasken, speglar sig, justerar banden, applicerar mascara, dekorerar syrgasmasken med klistermärken och charms och stolt tar selfies. Så att man aldrig hinner hjälpa någon annan.
Det går inte att optimera livet tills det är fullkomligt och friktionsfritt. Det är en kapitalistisk fantasi som säljs på oss för att vi ska vara ständigt missnöjda och ha fullt upp med att sträva efter mer. Men om jag vill hinna med någonting annat än mig själv – och det borde jag verkligen vilja – då bör jag nog nöja mig med att ha ett rätt medelmåttigt liv.
