Jag och Bertil pratar ofta om vår resa med Läkarmissionen till Etiopien. Det som fastnat hos honom är alla barn i hans egen ålder, med otroligt svåra utmaningar framför sig. De som grep tag i mig var mammorna. Maktlösheten i att som mamma inte kunna ge sina små en trygg uppväxt, mat för dagen och skolgång. Att så många kvinnor måste offra sitt liv för att skapa liv. Och att det ska vara så farligt att ens bli gravid! Jag önskar att kvinnor över hela världen fick mer hjälp. För kvinnor som får hjälp, hjälper också barnen i sin närhet.

Hanna som arbetar på Läkarmissionen berättade för mig att jag har de generösaste läsarna. 724 av er som läser min blogg har blivit månadsgivare. Och många av er är givare sedan långt tillbaka. Ni stannar dessutom kvar som månadsgivare under väldigt lång tid. Jag är så stolt över er och över att själv vara månadsgivare. Det är ju våra bidrag till Läkarmissionen som gjort att till exempel Kyesherosjukhuset i Kongo har kunnat hålla öppet. Trots det som nu pågår i östra Kongo.

Som ni kanske har hört på nyheterna har situationen i Kongo försämrats ytterligare. Rebellstyrkor har tagit kontroll över stora områden och hundratusentals människor är på flykt. Trots en farlig och osäker situation fortsätter personalen på sjukhuset sitt arbete. De gör allt de kan för att rädda liv – men de behöver vår hjälp! Läget är akut.

Medicinförråden gapar tomma och rätt sjukvårdsmaterial behövs för att kunna:
• Stoppa livshotande blödningar
• Genomföra akuta kejsarsnitt
• Ge antibiotika vid infektioner
• Ge rätt vård till för tidigt födda eller svårt sjuka barn

För 180 kronor får en kvinna plats på förlossningsavdelningen. Så om du ger 90 kronor i månaden räcker det till att rädda livet på sex kvinnor och bebisar per år. Tänk att veta att du är med och bidrar till någonting så bra. I en värld som ofta känns mörk och svår!

Som vanligt erbjuder vi en gåva till sig som väljer att bli månadsgivare, som ett tack för att du vill ta detta beslut. Som månadsgivare till Läkarmissionen får du får min nya bok Claras Kakbok signerad. Hoppas att du vill ta det steget.

Jag letade efter någonting i arkivet men hittade istället dessa bilder från när Uffe fick sitt första bad. När naveln precis läkt ihop ordentligt.

Det sög till i magen av avundsjuka. Avundsjuka på mig själv! Jag mådde så bra den här första tiden med Uffe. Kanske för att jag mådde så fruktansvärt sista tiden av graviditeten? Och att jag till slut fick fylla vårt hem med tre vackra, friska gossebarn var nästan för mycket. Jag blev så harmonisk, tacksam och framförallt glad.

Trots att jag känner mig färdig med bebisar så kan jag få en ohemul längtan just efter sprattliga, ostyriga små bebiskroppar. Deras grymtande ljud, den lena huden och det totala beroendet av mig som mamma. Men det är lätt att känna när det är förbi. Då minns jag bara det bästa. Och så glömmer jag vad jag längtade efter just då, när jag var mitt i småbarnsåren: Tre stora pojkar som hugger in ved, plockar ur diskmaskinen och kommer upp med fika till mig när jag ligger sjuk. Som är kloka, roliga, snälla och omtänksamma. Och absolut inte totalt beroende av mig som mamma.

Efter poddavsnittet om intensivt föräldraskap kom det så många intressanta kommentarer på bloggen. Och det var nog Sissi som sa det mest klarsynta och samtidigt mest självklara. Så här skrev hon:

Jag vill tillägga att den enda orsaken till att en mamma ska få vila eller för den delen göra något hon tycker är kul inte är att ”hon ska hålla för sina barn” eller att ”hon ska rädda sig från utmattning, för då blir barnen också lidande”. Mammors liv och lycka har ett egenvärde. Ditt val att läsa en bok en stund måste inte bottnas i att det nog på något vis ändå är bäst för ditt barn. Det räcker att det är bra för dig.Tycker det säger så himla mycket just om dagens intensiva föräldraskap att även när man talar om problematiken kring just det, måste man ändå landa i att exakt allt ska vara för barnens bästa och föräldrarna inte spelar någon roll.

Det kanske är bra för barn när deras föräldrar leker med dem och när de går på aktiviteter. Men det kanske ÄNDÅ där OK att inte leka så mycket eller skippa massa aktiviteter, eftersom alla val inte måste grundas enbart i barnens bästa utan även föräldrarnas bästa. Allas välmående i en familj spelar roll. Mammors välmående är inte bara ett instrument för att barn ska må bra.

Sissi lyckades ringa in det jag själv tappade bort helt i diskussionen. Att i en familj är allas lycka viktig. Och även om barnperspektivet ska råda när det gäller frågor som kan skada barnen eller på ett djupt plan påverka deras välmående negativt. Så kan inte barnperspektivet få råda i varje stund. Och här tror jag att många mammor villar bort sig. Och anledningen till att intensivt föräldraskap får kvinnor att må sämre – men män att må bättre – är kanske att kvinnor generellt sett redan har ett så starkt barnperspektiv. Medan många män behöver öva på att välja det perspektivet.

Nu ska jag lägga mig och läsa. För mitt eget höga nöjes skull.

Så nyfiken på din analys av det SVT nyheter skrev om begreppet ”intensivt föräldraskap” och hur det påverkar föräldrar. Har en känsla av att du har hittat en bra balans? Men hur jobbar du isåfall på den?

Så skrev signaturen Madeleine i kommentarsfältet och det tyckte jag var en spännande fråga. Så jag bestämde mig för att prata om det i veckans avsnitt av Wollin & Clara. Om att låta barnen bestämma vad som ska ske på helgerna. Om när barnens aktiviteter dikterar hela familjens schema och varför både föräldrar och barn mår dåligt av att barnen är i fokus hela tiden. Samt detta eviga överinformerande av ungar. Låt dem va!

Malins unghög.

Min unghög. Samt frågan: går det ens att praktisera intensivt föräldraskap med tre barn eller flera?

Bonus i avsnittet: Malin sätter dit mig, jag ger prov på avancerat killgissande och slänger Malin under bussen när ni som läser kritiserar henne.

Jag lyssnade på ett så intressant avsnitt av podden Lära från lärda, med författaren Sandra Dahlén som skrivit ”Frigående barn – en föräldrabok om det ökade stillasittandet”.

Jag lyssnade första gången när det släpptes för tre år sedan. Men efter alla larm som kommit om inaktiva barn som saknar styrka och koordination och varken kan hålla i en sax eller slå en kullerbytta – så lyssnade jag igen. Det här är ju en del av föräldraskapet som jag har tänkt mycket på och brinner för!

Sandra Dahlén konstaterar i podden att barn aldrig tidigare i historien har varit så stillasittande som de är nu. Och att våra barn är första generationens ungar som inte får vara utomhus och leka själva.

När jag tänker tillbaka på min uppväxt på ett villakvarter i Umeå så bestod den mest av att man drog runt. Jag var i sexårsåldern när jag och min bästis Josefin fick ströva runt i kvarteret, i skogarna som omgav den, på stora kullarna och i grannkvarteren. Jag minns inte om någon vuxen hade koll på oss och vad vi gjorde. Förmodligen? Men känslan var att vi var fullständigt fria! Det var roligt och vi var trygga men ibland hände något lite otäckt som vi fick lära oss att hantera. En arg gubbe som kom ut och skällde, en hund kom loss ur en hundgård eller att vi kom till en mystisk glänta i skogen där vi var övertygade om att en luffare övernattat.

Jag tror att just den där spänningen var en väldigt viktig del i leken.

Ja, som vi lekte! Och alla andra barn också för den delen. För det fanns alltid ungar ute som höll på med något. Men om tidigare generationers barn fått leka inom en omkrets av några kilometer från hemmet, får dagens barn knappt vandra utom synhåll.

Idag skjutsar också allt fler föräldrar sina barn till skola och fritidsaktiviteter. Men jag kan knappt minnas att jag fick skolskjuts en enda gång som barn. Från första klass gick jag hem från skolan själv med en kompis. Ibland kunde den tjugo minuter långa promenaden sträcka ut sig i närmare nittio minuter. För att vi stannade och lekte i diverse snödrivor, hittade en skogsstig eller ett spännande dike.

Många vuxna tycker att det verkar farligt att barn ska promenera själva till skolan, då det ofta är mycket trafik. Men om inte alla envisades med att skjutsa sina barn så skulle det ju bli mindre farligt för barnen att röra sig ute. Dessutom är många vuxna rädda för att barn ska ramla och slå sig eller råka ut för skumma vuxna. Men som Sandra Dahlén säger – det är väldigt ovanligt att det händer någonting farligt när barn är ute och leker. Däremot vet vi att det farligt för alla barn som sitter inne och är passiva.

Hon föklarar att barn visserligen sitter stilla mycket i skolan idag – men att helgerna är värst. Det är i hemmiljön de blir allra mest passiviserade.

Ett barn behöver lika delar rörelse som stillasittande. Så efter fem timmar i skolbänken behövs fem timmars fysisk rörelse. Och barn ska ha minst en timmes pulshöjande aktiviteter per dag, då de blir riktigt varma och svettiga. Och för det behövs inte mer organiserade fritidsaktiviteter – utan mer frilek utomhus. För även om ens barn spelar fotboll tre timmar i veckan når de forfarande inte ens upp till hälften av den mängd motion som de behöver få i vardagen.

Fri lek fyller dessutom funktioner som fritidsaktiviteter inte gör. Barn som får lekflow mår bra psykiskt. Frileken är bra både för kroppen och knoppen och helt livsviktig för barns förmåga att hantera konflikter och samspela socialt.

Organiserad föreningsidrott är visserligen ett bra komplement till leken. Men skulle våra barn leka som barn lekte förr skulle de inte behöva idrotta alls för hälsans skull.

Det är heller inte säkert att det tryggaste för barn är att vuxna är med ute och leker. För vi vuxna dämpar barnen med vår ängslighet. De får inte öva riskbedömning och leken hämmas och blir trist.

Bra lek ska ju innehålla en viss mängd risk. Det märker jag så tydligt på mina egna barn. Lekplatser är ganska ointressanta och ju äldre barnen blir desto mer spännande platser måste de få leka på. Ute i naturen eller på glömda ställen. Som i en ravin, ett klippblock, en förfallen lada eller i en mörk och ruskig skog.

Det som inspirerar mig mest är nog Sandras Dahléns inställning till att barn ska få vara ute och leka mer ifred. Hon föreslår till exempel att man ska ta med barnen ut i skogen och sedan ta med en bra bok och en termos kaffe till sig själv. Det är inte vi som ska leka! Barnen ska leka och kommer att leka. Om de bara får förutsättningarna till det.

Den fria leken hämmas dock av att barn är så uppbokade idag. Eftersom de har så många aktiviteter efter skolan måste man oftast förhandsboka playdates. Att spontant ringa på en grannes dörr blir allt med ovanligt. Och när leken är så inrutad kan den aldrig bli den gränslösa aktivitet av flow, som bra lek är menad att vara.

Det är ju lätt hänt att man känner sig som en dålig förälder när man lyssnar på en sådan här podd och tänker på hur stillasittande ens barn egentligen är. Då är det viktigt att komma ihåg att det här faktiskt är ett samhällsproblem. Och att det behövs strukturella förändringar för att komma till rätta med problemen. Men det betyder ju inte att det inte finns massor av saker man kan göra själv.

Jag och Jakob har tänkt mycket på det här genom åren och aktivt försöka främja fri lek och rörelse hos våra barn. Här är några saker som funkat i vår familj:

–Barnen får själva ta sig till skolan så fort de är mentalt mogna för det. Det är två kilometer enkelväg och den sträckan har pojkarna cyklat, sparkat eller gått så fort de blivit nog stora. Det finns faktiskt forskning som visar att barn med en aktiv skolväg presterar bättre i skolan. Det tjatar jag alltid om när de klagar!

–Gå ut i skogen. Det behöver inte vara för att göra någonting särskilt eller avklara en viss slinga. Bara GÅ UT. Och gärna till en plats med omkullfallna trädstockar, stora stenar eller vatten där man kan hoppa och riskera att blöta ner sig. Det blir mer spännande på det viset.

–Ha inte för många fritidsaktiviteter i kalendern. Fri tid skapar utrymme för fri lek. Och mindre stress för oss föräldrar. Och låt barnen ta sig till sina fritidsaktiviteter för egen maskin – om det går!

–Inred barnrummet/hemmet med ribbstolar, madrasser, romerska ringar och annat som befrämjar fysisk lek. Under många år hade vi romerska ringar i taket i vardagsrummet. Där gungade barnen och hade otroligt kul. Ibland bytte vi till ett tjockt rep så att de fick öva på att klättra till taket också.

–Bit dig i tungan när du är ute. Försök att inte korrigera eller bli rädd. Låt barnen testa! Bertil klättrade högt upp i träd redan på dagis. Uffe är likadan, men tyvärr har jag blivit mycket harigare med åren. Får kämpa mot instinkten att ropa ”akta” varje gång han gör något.

–Ha tillit till barnens förmåga. Hur ska de annars kunna få någon tillit till sig själva?

–Om du har en trädgård, ha en studsmatta! Och häng upp ringar och slängunga i träden. Bevara höjdskillnader som gör det spännande och roligt för barnen, buskar att gömma sig i och saker att klättra på.

–Var inte så rädd om hemmet. Låt barnen bygga kojor, möblera om och leka i soffor och sängar.

–Begränsa skärmtiden. Inte för att skärm per automatik behöver vara dåligt, utan för att skärm konkurrerar ut andra viktiga saker. Som lek och rörelse

–Kör ut barnen! Mina barn har inte tillåtelse att vara inomhus en hel dag, de ska ut och röra på sig och leka. Även när de inte har lust. Jag som vuxen behöver inte följa med – men ibland gör jag såklart det ändå.

–Prata med barnens kompisars föräldrar. Ibland är man fler som tänker likadant och kan hjälpas åt med skärmbegränsningar och regler. Jag uppskattar verkligen de föräldrar som alltid ser till att våra barn går ut och gör saker när de är hemma hos dem och leker.

Nu ska jag berätta hur du gör för att på ett smidigare sätt åka på en vinterutflykt.

Jag har två listor i min telefon. En som heter Vinterutflykt och en som heter Sommarutflykt. Jag skrev dem som stöd till min utmattade hjärna efter att vi upprepade gånger åkt till skidbacken eller stranden med basala delar av packningen hemma.

Men nu kan jag bara kika i listan och pricka för och det är så mycket lättare!

Här är min standardlista för en utflykt på vintern. Typ att vi åker skridskor, längdskidor eller traskar ut i skogen. Den kan justeras inför utflyktens specifika behov, men är en bra grund att utgå ifrån. Så att man inte måste börja från noll varje gång och planera.

Vinterutflykt – packlista

• Något att sitta på. Liggunderlag, renskinn etc
• Ved
• Tändstickor
• Tändpåse paraffin
• Kniv (till att spänta ved och till fika)
• Termos
• Koppar
• Vattenflaska
• Ev bestick
• Toapappersrulle (för all sorts nödighet)
• Grillhalster (om vi ska grilla)
• Plåster (så man inte måste avbryta direkt någon får skavsår)
• Extra par varma strumpor som passar valfri i familjen
• Pannlampa
• Korv & bröd
• Ketchup, senap, rostad lök
• Mjölk i flaska till kaffe
• Mjukt bröd
• Något litet sött. Tex marschmallow eller singoallakex.
• Specifik utrustning som krävs för tillfället. Skidor, stavar, pjäxor, skydd, hjälmar och skridskor.

Och här finns en lista för hur du över huvud taget får med dig familjen på utflykt!

Att få barn snabbåldrar både ens kropp (inte så kul) och ens knopp (bättre). Och trots sömnbrist, magsjukor, vabb och annat krångel så tycker jag att barnen har rätat ut mitt liv med sin blotta existens! Här är några saker mina barn hjälpt mig att få ordning på.

Komma upp om mornarna.

Stiga upp, borsta tänderna, komma iväg och varje dag bete mig som en vuxen. För människor med vanliga jobb så sker det nog ändå. För mig som har ett sånt konstigt, flexibelt jobb så är det barnen som hjälpt mig med detta.

Hålla bättre ordning

Jag är ju erkänt rörig men min svärmor tröstade mig med att det skulle gå över när jag fick tre barn. Och det stämmer faktiskt. Alltså inte att det gått över – men att det är ohållbart. Vi MÅSTE ha system hemma för att få det att funka. Jag har fått anstränga mig massor för att lyckas med detta. Men det har blivit bättre.

Komma i tid

Funkar dåligt att vara sen när det är ens barn som blir lidande. Deras skoltider är heliga – och på köpet får jag själv lära mig att det går att passa en tid. Typ.

Laga och äta ordentlig mat varje dag

Kan ju inte hoppa över middagen när barnen är hungriga. Kan inte göra potatisbullar för femte dagen i rad. Kan inte göra middagar utan sallad och nyttiga tillbehör.

Köra ut mig själv och familjen

En hel helg inne med tre pojkar skapar en ohållbar ljudnivå. Kör ut mina ungar varje ledig dag och mig själv på kuppen. Och jag blir så mycket gladare!

Planera

Barnen vill ju gärna veta vad vi ska göra i helgen, hur vi ska fira jul och när de kommer att få sina nya skidor egentligen. Att svara ”jag vet inte” funkar mycket dåligt när man är mamma. Man får planera och ge besked helt enkelt.

Fredrik fick heta Fredgris

Agneta hette tydligen Magneta

Kurt Cobain kallades för Erika Katt

Jerusalem för Grusalem

Och King Kong hette Kinky Kong.

Vincent på förskolan fick länge heta både Jeansent eller Linsent

Och att Batman hette Bert-Man, det var Bertil övertygad om.

Trazan och Banarne heter Trasig med Binarne

Och fröken Åsa hette länge fröken Åsna.

Innebandy kallades för indieband, och det var ett missförstånd helt i min smak.

-Och vad heter hon den där blonda i ABBA, mamma? Agneta Fläskkorv?

Inför den här sommaren uttryckte mina barn en önskan om att få vara på ett och samma ställe lite längre. Vi har ju många släktingar att hälsa på under sommaren, så det blir alltid en del resor. Och jag som är ”ledig” nio veckor kan ju lätt flytta på mig. Men nu ville barnen få chansen att landa någonstans lite längre. Så resultatet blev att vi kommer vara hela tre veckor i rad i vår sommarstuga. Det har vi aldrig varit förut – inte ens när mormor och morfar levde brukade vi stanna så länge. Som mest har vi nog varit där i två veckor i streck. Men nu blir det alltså tre veckor och det känns fantastiskt! Jag längtar efter att leva vardagsliv, veckohandla, tvätta och laga mat. Helt enkelt ha en vardag någon annanstans än hemma. Hinna vara i stugan så pass mycket att jag till slut tröttnar på att trampa runt och istället kan göra lite utflykter i krokarna. Något jag sällan annars anser mig ha ”råd” med, eftersom mina stugdagar är så värdefulla.

Mina barn vet inte hur lyckligt lottade de är. De kan klaga över att jag behöver jobba varje dag på sommaren (med bloggen och min instagram). Men för att jag har ett sådant här jobb kan jag också vara ledig från allt annat i nio veckor. Och det är ju ett ganska lågt pris att betala!

Överlag tror jag inte att mina barn riktigt förstår hur bra det är att ha en mamma som är sin egen chef med mycket frihet. Och att få mötas av en förälder hemma i princip varje dag efter skolan. Jag minns att jag själv ÄLSKADE när mamma eller pappa någon gång var hemma när jag kom. Att någon hälsade mig med ett kram eller ett mellanmål och att det var tänt och välkomnande en grå novemberdag. Men sånt tar mina barn för givet. Jag finns ju jämt där för dem! Och det är precis som jag vill att det ska vara. Men jag tror inte de har vett att uppskatta det fullt ut. Inte nu och kanske aldrig? Men oavsett är jag är glad att kunna ge det.

Jag gjorde en efterlysning på min instagram i början av sommaren

Jag fick en helt otrolig mängd svar och nu har jag sammanställt dem här! Alla stämmer kanske inte in perfekt på efterlysningen, men det gör inte så mycket tycker jag. Flera av tipsen har jag redan lånat hem från biblioteket för att läsa. De som jag själv läst och uppskattat har jag markerat i orange. (Obs, de beskrivningar som står efter vissa boktips kommer från tipsaren och inte från mig).

157 barnböcker att läsa i sommar

Johan Rundbergs serie om Månvind & Hoff

Nattexpressen av Karin Erlandsson

Carina Wolff Brandt – Böckerna om Kalle och Miranda är spännande. Eller de om familjen Johannson

Det fina med Kerstin av Helena Hedlund. En modern Bullerbybok!

Pärlfiskaren av Karin Erlandson, i gränslandet mellan saga och fantasy

Tove Jansson – Farlig midsommar, Kometen kommer eller Pappan och havet

Maria Parrs alla böcker

Anna Janssons böcker om Emil Wern – detektiv. Med humor, spänning, fin vänskap och en hel del om Gotland

Edward Tulanes fantastiska resa av Kate DiCamillo

Ishavspirater, Det tunna Svärdet av Frida NIlsson

Hit och dit men ganska långt bort av Johan Althoff

Vågar du gå med över regnbågsbron, Anna Horn

Kyrkogårdboken av Neil Gaiman. En lagom kuslig bok för barn

Prostens Barnbarn Eva Bexell

Den magiska bokhandeln av Anna James

Maria Turtschaninoff alla barnböcker

Sandvargen av Åsa Lind

Hallonbacken Eva Frantz

Maj Bylocks böcker

Tusen stjärnors ö av Emma Karinsdotter

Laura Trenters alla barndeckare

Nelson Tigertass, Lena Frölander-Ulf 

Allt av Jakob Wigelius. Till exempel Mördarens apa och Spionerna i Oreborg. Fantastiskt flyt i texten och kul läsning.

Olov Svedelids Slottet brinner och Skjut kungen. Svensk historia i Barnboksformat

Slottet av is av Janina Kastevik. spännande, lite hemsk och väldigt berörande

Om elden tar oss av Cecilia Ekhem, utspelar sig under branden i Sundsvall 1888

Viveca Lärns/Sundvalls böcker om Mimmi

Yokos nattbok av Annika Sandlin. Vardagsnära dramatik med fantastiskt språk, fingertoppskänsla och en otrolig blick för barnperspektivet

Kuben av Nils Lundkvist. En riktigt spännande bok!

Eva Dahlgrens böcker om Lars och Urban

Dickens detektivbyå av Susanne Mortensen

Vargflickan av Anh Doh

Min vän Percys magiska gymnastikskor, Dårfinkar och dönickar och Shejken i Stureby av Ulf Stark

Bokserien om Eira, av Camilla Gripe

Allt av Maria Gripe. Men särskilt Pappa Pellerins dotter, Tordyveln flyger i skymningen, Agnes Cecilia, och Glasblåsarens barn

Katitzi av Katarina Taikon

Allt av Edith Unnerstad, men särskilt böckerna om Pip-Larssons

Spring Fanny, spring av John Reynolds Gardiner

Spökhusets hemlighet och Glasbarnen av Kristina ohlsson

Monstret Frank av Mats Strandberg

Mirandaböckerna av Kerstin Sundh. Om vardagsliv på 30 -40-talet. Relationer och familjehemligheter

Önskestjärnan och Sal 305, Rum 213 av Inglin Angerborn

Rockar fett av Domenica Luciani, en bra tankeställare till lite äldre barn

Belgarionböckerna och Dogstarböckerna av Mårten Sanden. Garanteras skratt!

Hobbit av JR Tolkien

Splejböckerna av Torsten Bengtsson

Gusten Grodslukare, Gummitarzan av Ole Lund Kirkegaard

Legenden om ögonstenen av Karin Erlandson

Giraffens hjärta är ovanligt stort, av Sofia Chanfreau

Sotarpojken,  Lisa Tetzner

Den hemlighetsfulla trädgården, av Frances Hodgson Burnett 

Camilla Lagerqvists alla spännande barnböcker. Bland annat Pojken i graven

Häxorna av Roald Dahl

Kullamannen, Folke Mellvig

Kattspionerna på Rosengård av Anja Gatu

Cornelia Funkes barnböcker

Ossians ovanliga nanny av Ylva Karlsson

Michael Morpurgos barnböcker

Maj Samzelius serie om Hjältar och monster på himlavalvet. Spännande berättelser om stjärntecken och de gamla grekiska historierna bakom dem

Hunden som sprang mot en stjärna av Henning Mankell

God natt Mr Tom, av Michelle Magorian

Den långa vägen hem av Cynthia Voigt 

Ylvaniaserien av Ylva Hällen

Den långa flykten av Richard Adams

Jostein Garders alla böcker. Bland annat Spelkortsmysteriet, Sofies värld och I en gåtfull spegel

Marie och Mirja av Lena Arro

Kusinerna Karlsson-böckerna av Katarina Mazetti. Lite Femböckerna-stämning. Mysiga, spännande och somriga

Hundägarna och Kattjägarna av Frida Nilsson

Mysteriet i Frostköping av Eva Hildén

Skarven av Sara Lövenstam

Det förlorade hjärtat av Lowe Aspviken

Min nya vän Håken, Skogens systrar av Petrus Dahlin

Dalslandsdeckarna av Pia Hagmar

Tvillingdetektiverna av Sivar Ahlrud. Spännande klassikerböcker från 1944, som utspelas sig i den fiktiva Norrlandsorden Vindsele (baserad på Rommeruds hemort Vindeln).

Halmhatten och Filttofflan av Sinikka och Tiina Nopola

Juliane & Jag, Inger Edenfelt

Tom Sawyer och Huckelberry Finn av Mark Twain

Bombi Bitt och jag, av Fritiof Nilsson Piraten. Har beskrivits som en svensk Tom Sawyer

Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter, Mio min Mio och böckerna om Kalle Blomqvist av Astrid Lindgren

Sparvel-böckerna av Barbro Lindgren

Familjen Brattbakk av Julia Kahrs

Anderssonskans Kalle av Emil Norlander

Dusty-serien av Johan Anderblad

Peter Bunzl barnböcker

Isabelle Allendes Odjurens stad

Malin Klingenbergs alla barnböcker

Det blåser på månen av Eric Linklarter

Narnia av CS Lewis

Tam-serien, Jo Salmon

Solvaktaren, Maja Lunde

Kullagulla-böckerna av Martha Sandwall-Bergström

Min första världssensation, Anna Lena Hedman

Serien om Steffi och Nelli av Annika Thor

Mattias Lönnebos böcker Genom skuggornas dal och Innan lyktorna slocknar

Vi var vargar, Katrina Nannestad

Robot-serien av Lin Hallber, för den hästintresserade

Dillstaligan-böckerna av Jens Lapidus

Skattkamarön av R L Stevenson

Malory Towers av Enid Blyton. Om livet på en engelsk internatskola. Femböckerna. Äventyrliga ungdomsböcker!

Majken av Margareta Strömstedt

Ensamma på ön, Gun Jacobson

Detektivbyrån nr 2,  Jørn Lier Horst

Mysteriet i Sav örbodane Annika Billberg.

Äventyr i Sagofallen av Hanna Blix

Guldkompassen av  Philip Pullman.

Det spökar på Smögen,  Anna Ihrén

Ester Tagg-serien av Linn Åslund

Lilla huset på prärien, Laura Ingalls Wilder

Dolda tecken, Emma Askling

Momo och kampen om tiden, Michael Ende

Tillbaka till Pompeji, Kim M. Kimselius

Kusinerna av Helena Bross

Älgkungen, Maria Hellbo

Bortbytingar av Gustav Tegby

Yxan av Gary Paulsen. Om att överleva ensam i vildmarken efter en flygkrasch

Siden, sammet, trasa, lump, Solveig Olsson-Hultgren

Glaspärleresan, Maud Mangold

Kattbreven och Mormorsmysteriet Elsie Johansson

Spökarkivet, Dan Höjer

Athena, Elin Ek

Mor gifter sig, Moa Martinsson

”Jag blir så inspirerad av dina barn som lyssnar på ljudbok och ritar. Skulle gärna vilja ha ett inlägg om erat förhållningssätt till skärmtid. Jobbar mycket med det själv med barnen för att istället stimulera kreativ tid”

så skrev läsaren Lina i en kommentar. Och visst kan jag göra det! Vi funderar nämligen väldigt aktivt på skärmar i vår familj.

Så här ser våra regler ut: Storbarnen (13, 9 år) har 90 minuters skärmtid om dagen på sina datorer. De har utöver det fri skärmtid på mobiltelefonerna – dock enbart för att kunna svara på sms, ringa och lyssna på ljudbok. Mina barn har INTE tiktok, instagram, snapchat eller youtube installerade på sina mobiltelefoner. Det är ju trettonårsgräns på dessa appar så det har hittills varit väldigt enkelt att förklara varför de inte får ha dem. Men uppriktigt sagt har det heller inte heller varit någon särskild efterfrågan.

De använder vanligen sin skärmtid till att spela spel på datorn (tex Minecraft) och har då i regel Discord igång, där har de kontakt med sina kompisar. De har flera vänner som bor långt borta och att spela och prata samtidigt blir ett sätt att umgås. Ibland använder de också datorerna för att kolla på sina favorityoutubers eller youtubeklipp.

Ulf som är fem år har ingen reglerad skärmtid. Men han kan inte sätta igång teven själv och har för närvarande ingen padda. Så där blir det jag och Jakob som reglerar och gör bedömningen. Oftast får han ha sin skärmtid när pojkarna har sin skärmtid. Och sedan stänger vi av när deras är slut. I skärmtiden är dock inte tevekvällar med familjen inräknad. Den ligger utanför det, som någonting social vi gör tillsammans.

Vi har haft stor hjälp att implementera dessa regler eftersom vår äldsta son är ganska ointresserad av sociala medier och skärmar. Och det har i sin tur satt tonen för hela barnaskaran. Vi har också varit hjälpta av att det i Bertils klass är flera barn som inte ens har smartphones eller får ha egen mobil. Kulturen runtomkring spelar stor roll!

Våra barn har aldrig haft fri tillgång till skärmar, eftersom vi tidigt märkt hur begärligt det är. På datorerna och telefonerna har vi tidsinställt en spärr som automatisk stänger av när tiden är ute. På det sättet slipper vi diskussioner och tjafs om mer skärmtid.

Men egentligen är inte skärm per automatik dåligt. Det dåliga är att skärm konkurrerar ut annat som är bra. Som fri lek, ostörda tankar, skapande, pyssel, fysisk aktivitet och givande samtal.

Frågar jag mina barn så säger de att det är glada över att vi har reglerad skärmtid. Givetvis kan det vara frustrerande just när skärmen stängs av. Men det går fort över! Vi har läst Skärmhjärna av Anders Hansen tillsammans och diskuterar mycket kring dessa frågor. Och vi fokuserar inte så mycket på farorna med skärm – utan på vinsterna av att minska skärmanvändandet. De rör på sig mer, leker mer, är kreativa och får mindre popcornhjärna än andra jämnåriga barn. Någonting som hjälper dem just nu och kommer hjälpa dem i framtiden.

Förra sommaren var barnen helt utan skärmar tre veckor i sträck på sommarlovet (vi var i stugan och skärgården utan tillgång till internet) och när barnen kom hem var de så fridfulla och lekglada att jag aldrig sett något liknande! Det var som att den långa avvänjningen från skärmen fick dem att landa helt. När de kom hem igen satt de helt nöjda i flera dagar och bara byggde lego och småpratade. I år gör vi samma sak igen – fast nu blir det en hel månad utan skärm. Först tre veckor i sommarstugan och sedan en vecka i skärgården.

En annan viktig regel vi har kring barn och skärmar är att vi INTE har skärm när vi har gäster. Om vi har parmiddag med en barnfamilj så får mina söner absolut inte sitta och ha skärmtid under kvällen. Vill barnen gemensamt med gästande barn göra något på skärmarna så är det okej. Men bara så länge vår skärmtid räcker. Jag tycker att det är så konstigt när man kommer hem till en barnfamilj och deras barn istället för att umgås och socialisera med ens egna barn sitter och skrollar i sina mobiltelefoner. Kanske låter jag som en moralkärring nu, men det skulle mina barn aldrig få. Snacka om antisocialt beteende!

Min bästis som är barnpsykolog har också gett mig det bästa rekommendationen efter att ha träffat hundratals barn genom åren: Reglera skärmtiden noga, för det är den enda valuta du som förälder har att förhandla med i dagens samhälle! Ingenting är lika belönande för barnen. Inte ens godis. Belöningen i utökad skärmtid är en väldigt bra motivation för att få barn att göra andra viktiga saker. Slösa inte bort den!

Jag är helt övertygad om att det här fria skärmanvändandet kommer vara en parantes i historien, när vi börjar märka hur det förstör våra barns hjärnor. Hur de inte längre kan koncentrera sig i skolan, hur popcornhjärnan hoppar från uppgift till uppgift och hur deras motorik försämras. Men också med tanke på allt vidrigt de exponeras för. Senaste tiden har det rapporterats mycket om vad som kan dyka på i barnens flöde på tiktok. Ett klipp på någon som skjuter sig själv i huvudet eller utsätts för våldsamma övergrepp. Grovt sexuellt innehåll, djurplågeri och hemska krigsbilder. Sånt som inga barn ska utsättas för. Och det är vårt ansvar som vuxna att reglera detta.

Slutligen tycker jag att det är viktigt att poängtera att det här inte är någon lätt fråga. Det är jättesvårt som förälder att navigera i ett skärmgalet samhälle! Men vi måste göra vad vi kan. Och om man vill att ens barn ska släppa skärmarna så behövs både reglering och aktivering. Dra med barnen ut, sätt på en ljudbok och ta fram målargrejerna. Spela kort, läs högt eller kasta boll med barnen. Vi vuxna måste föregå med det goda exemplet.

Att utan att tveka kunna svara på vilken som är min favoritfärg, favoritsiffra och mitt favoritdjur

Att kunna besvara vilken superkraft jag helst vill ha och varför

Att behöva lyssna aktivt och ställa följdfrågor om olika äventyr som de upplevt i rollspel och hur tärningarna fungerar

Att det skulle var en sådan enorm mängd pojkstrumpor i omlopp och att hälften skulle återfinnas i någon rabatt efter att det regnat.

Att jag skulle veta så mycket om Victor Beers kreditkortsproblem i Japan och Joel Adolphsons intresse för tennfigurer

Att alltid kolla byxfickorna innan tvätt för att fiska upp bark och näver som sparats till en riktigt bra brasa.

Att kunna hålla igång tre olika samtal med tre olika barn – på samma gång.

Att behöva instifta regler för antalet pinnar och stenar man får ta in i huset, och även inrätta en pinnparkering i trädgården.

Att behöva lyssna på när barnen förhandlar om vem som ska städa legot, plocka i i diskmaskinen och välja film till fredagsmyset. Och att det är en riktigt studie i konflikthantering och argumentering.

Att alltid hålla utkik efter ett riktigt bra klätterträd

Att alla hundar, katter, hästar, kalvar, lamm, daggmaskar och grodor måste man stanna och hälsa på

Att kunna besvara vilken som är världens tyngsta groda, jordens största skål och Sveriges farligaste hund.

Det är inte många dagar kvar av terminen nu. Och det är inte många dagar kvar för Bertil i byns lilla skola. Så tacksam för alla fina år han har fått gå här. Cykla, sparka och springa till skolan. Gå i sin lilla klass med kompisarna han känt sedan han var bebis och fröknarna som bor nästgårds. I höst börjar han högstadiet i stan och samtidigt börjar ett helt nytt liv för oss. Med en unge som inte längre finns i vår omedelbara närhet, så att man kan svänga förbi med glömda gympakläder eller hämta när han blivit krasslig.

Jag vet att han haft en fantastisk uppväxt och ändå känner jag – har han fått leka nog mycket? Har det varit tillräckligt många kojor och kurragömman? Allting gick för fort och nu är den epoken över. Ja, jag vet att barndomen pågår i många år till, men jag vet också att högstadiet är ett drastiskt kliv upp i mognad och förväntningar. För hela vår familj kommer det bli en kännbar förlust när storebrorsan inte längre finns hemma med flocken hela tiden. Så som vi är vana vid!

Jag är sämst på avsked och blir så nostalgisk vid förändringar. Tycker det är så himla jobbigt när något jag tycker om tar slut. Men så fort själva avslutet är avklarat så brukar jag se framåt med glädje. Så blir det väl också denna gång. Hösten kommer bli rolig och nyttig för oss alla. Men först ska jag snyfta lite och känna vemod.

När jag gick i sexan var jag i min mest outhärdliga fjortisperiod. Skränig, brådmogen, killfixerad och konstant i bråk med olika tjejkompisar. En av mina högsta önskningar under den här tiden var att få en prenumeration på Frida eller Veckorevyn. Något som min vanligtvis väldigt tillåtande och liberala mamma sa tvärnej till, med motiveringen att de bara innehöll skräp och att jag dessutom var för ung. Jag minns att jag blev rasande över att min mamma inte tillät det som kompisarnas mammor tillät. Och den här motviljan hindrade förstås inte att jag köpte tidningarna ändå och läste hemma hos en kompis.

När jag som vuxen tänker tillbaka på det här blir jag bara glad. Frida och VR var ju episk skit och absolut inget som jag skulle önskat att min egen tweeniedotter läste. Heja morsan! känner jag bara. Jag tycker att många vuxna idag är så flata inför sina tweenies och tonåringar. Så ovilliga att vara just vuxna och istället försöka vara vänner till varje pris. Men man ska inte vara vän med sina barn – de ska ha sina egna vänner! Man ska vara förälder, för det finns det ingen annan som kan vara. Snäll, kärleksfull och vänskaplig. Men fortfarande en förälder.

Jag hade ganska få regler som tonåring, men det som mamma och pappa väl sa nej till minns jag verkligen. Det blev stora och viktiga saker i mitt liv. För tonåringar lyssnar på sina föräldrar även om det kanske inte verkar så.

Om man är kritisk till att ens ungar spelar våldsamma spel, titta på depraverade youtubers, eller har en hudvårdsrutin när de är elva år gamla. Så finns alltid risken att de istället gör det i smyg. Men meningen är inte att man helt ska omöjliggöra dessa saker. Utan att själva signalen är viktig. Det här är våra värderingar. Så här beter vi oss i vår familj. Sedan kommer tweenies och tonåringar alltid att testa gränserna, och det är helt i sin ordning. Men då måste det ju först finnas gränser att förhålla sig till!

När det gäller alkohol och unga vet vi ju hur otroligt viktig hemmiljön är:

”Forskning visar att de som blir bjudna på alkohol hemma oftare dricker mer. Om det är tillåtet att dricka hemma kan det uppfattas som att ens föräldrar tycker att det är okej att göra det utanför hemmet också. Vuxnas inställning till alkohol påverkar också hur mycket deras tonåringar dricker. Unga som inte får prova alkohol hemma dricker mindre mängder alkohol och mer sällan än de som blir bjudna på alkohol hemma ”

Källa Centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning

Vad vi gör hemma påverkar vad våra barn gör borta. Och det är viktigt att det åtminstone finns några regler och värderingar som man är tydlig kring. Men med det menar jag inte att man ska förbjuda för förbjudandets skull. Jag tycker generellt att man ska ha få förbud och säga ja till mycket. För annars kommer familjelivet bara handla om att korrigera och skälla när det blir fel. Eller så orkar man inte se till att reglerna man själv satt upp efterlevs och då har man underminerat sitt eget ledarskap.

När jag inte fick Frida och VeckoRevyn av mamma skaffade pappa en annan prenumeration till mig. På vad undrar du? Jo på tidningen Ordfront! HAHAHA! En samhälls- och kulturdebatterande tidskskrift med vänsterprofil. Så bisarrt, knäppt och underbart att ge Ordfront till en tonårig tjej. Jag läste missnöjt och förstod inte mycket – men jag läste i alla fall. Och sommaren mellan sexan och sjuan fick min syster boken Fittstim i födelsedagspresent. Den snodde jag och slukade. Och så gick jag från fjollig fjortis fixerad vid killarnas bekräftelse. Till att bli nyväckt feminist, med en alternativ klädstil som lånade hem böcker om suffragetterna och 68-rörelsen.

Se, så bra det kan bli med en matsked moralism i rättan tid!

Nu är har sportlovstiderna börjat. Vecka sju till vecka tio ska det sportas, snölekas och varas ute i hela långa landet. Jag fick en önskan från några läsare om att göra ett inlägg om hur man ska klä barnen när det är kallt. Och det skriver jag ju mer än gärna om, för jag har ju viss erfarenhet. Här är barnen är ute på rasterna i skolan även när det är 25 minusgrader. Ja, även på förskolan är ute när det är kallt – om än kortare stunder.

Om jag skulle nämna tre viktiga principer kring barnens kläder så skulle det vara: Lager på lager, ull närmast kroppen och att skydda alla glipor som kan uppstå. Nu tänkte jag gå igenom hur vi byltar på barnen för den kalla årstiden – sektion för sektion.

På kroppen

Alla mina barn har ullunderställ som grund. Tunna ullunderställ i klifri merinoull – både byxor och tröja. Och sedan har de sina vanliga kläder utanpå. Det funkar bra eftersom modet är så generöst i passformen, med mycket vidd i byxor och tröjor. Bertil som är frusen och tunn brukar faktiskt ha dubbla ullunderställ. Ett tunt underst och ett tjockare ovanpå. Och sedan sina vanliga kläder. Allt för att slippa frysa.

Ulf brukar ganska ofta bara ha olika typer av ullunderställ på sig på förskolan. Han är ju inte så modemedveten utan accepterar det mesta man tar på honom. Och då tycker jag att sköna ullkläder är bra som vardagsutstyrsel!

Mjuk tunn ull närmast kroppen alltså. Och sedan kan man förstås också addera tjockare/luddigare ull utanpå om det riktigt kallt. Ullfrotté eller ribbad ull är till exempel bra alternativ. Dessa ullbyxor från Nostebarn har vi haft till alla våra ungar och de har varit suveräna. Hade till och med ett par i vuxenstorlek som jag slet med hälsan. Men tror tyvärr inte att de skickar till Sverige längre.

På överkroppen adderar man sedan fler lager kläder beroende på kylan. När plagget inte är närmast kroppen är det inte lika kinkigt vilket material det är. Det kan vara en vanlig tjockare bomullströja, en fleecejacka eller en zip i ull. Men bäst är någonting med en lite krage så att det inte blir kallt kring halsen. Och med dragkedja eller knäppning så att man enkelt kan reglera och släppa in luft om det blir för varmt.

Och sedan har de täckbyxor och jacka – eller overall. Våra barn har haft overall upp till mellanstadiet ungefär men vid en viss ålder börjar de vilja ha jacka och byxor eftersom overall är lite barnsligt. Synd! Overall är ju så mycket smidigare och man slipper få in snö i alla glipor. Som tur är har skoteroveraller blivit högsta mode här i byn vilket gör att många äldre barn faktiskt återvänt till overallen som plagg.

På fötterna

Tunna ullstrumpor på fötterna – det är standard vintertid. Värmer bättre än bomull och andas dessutom så att det inte blir så fuktigt i de täta vinterskorna. Är det riktigt kallt tar de sina tjockare ullstrumpor istället.

De vanligaste vinterskorna här uppe både på vuxna och barn – det är polyverboots, powerboots och liknande stövlar. Verkligen inte de snyggaste typen av skor – men de bästa. Jag älskar mina! Tar fram dem i oktober och har dem på till i april. Gärna i en storlek för stora så att jag rymmer fler par strumpor. Engelsons har en billigare kopia på polyverbootsen som också funkar riktigt bra för barnen.

På huvudet

När barnen är små tycker jag att denna typ av kombinerad mössa/halsduk/ buff i ull är det bästa plagget! Just den här kommer från Nostebarn. Håller tätt vid halsen och huvudet när det blåser – och skyddar mot otäcka dragkedjor och skav. Och är det riktigt kallt så sätter jag bara ytterligare en mössa utanpå huvan.

Olika former av skinnmössor med öronlappar är också fenomenala. De som mina barn använder hade jag själv som liten – så där kan man snacka hållbart!

Den här pälsmössan fick jag av en vän till min mormor. Vet inte vilket djur den kommer ifrån och skulle själv aldrig köpa den nytillverkad. Men den är HELT fantastisk! Varm och gosig och väldigt vacker. Nu använder Bertil den.

Men det jag egentligen vill visa är buffen. Buffen är ovärderlig! Just den här kommer från samiska Stoorstålka i Jokkmokk. Och buff använder mina barn flitigt hela vintern. Man kan ha den som halsduk, pannband eller mössa. Den kan också dras ända upp under ögonen för att skydda ansiktet vid svår kyla. Buffen minimerar risken för dragiga glipor som kyler ner huden och är därmed suverän sådär i allmänhet.

På händerna

Vantar är det svåraste kapitlet. De ska vara lätta både att ta på och av. Ge fingrarna rörelsefrihet men samtidigt värme. Hålla bort väta och torka snabbt i torkskåp. Bertil har fått ett par dyra Hestravantar av fin kvalité – men det var med viss bävan. För vantar kommer ju bort hela tiden. Och bara för att man märker dem är det inte säkert att de kommer tillbaka igen. De kan försvinna i någon snödriva eller på väg hem från skolan. I vardagen – så länge det inte är för kallt – har våra barn fodrade, vattentäta fingerhandskar. Billiga, från typ Stadium. Tumhandskar är däremot ett måste till de minsta. Jag kan varmt rekommendera Tornedalshandsken. Praktisk, skön och sitter bra. Viktigt med en rejäl resår som håller tätt i glipan mellan overall och handskskaft!

Puh. Det var nog allt. Tur att barnen kan ärva av varandra, för vinterkläder är dyrt. Men barnen behöver ju faktiskt bättre ytterkläder än oss vuxna eftersom de är ute i snön i flera timmar om dagen. Så det tänker jag när det svider i plånboken. Men jag kan också tipsa om att det går att hyra vinterkläder från Hyber. Särskilt bra om man vill hyra under en kortare period!

Vill också tipsa om att det inför sportlovstider går att låna utrustning gratis på Fritidsbanken. Finns runtom i Sverige och de har utrustning för en mängd olika aktiviteter. Skidor, skridskor, hjälmar, stavar. Snowboards, racket, klubbor och mycket mer. Man hyr gratis i fjorton dagar och lämnar sedan tillbaka. Det brukar min systers familj göra när de kommer upp hit till jul och påsklov. Helt suveränt!

Hur hinner du göra något eget på helger, kvällar och lov? All tid går ju åt till att vara med barnen? skrev läsaren Maria till mig

Jag får den frågan ofta och har alltid reagerat med viss förvåning. På att mammor verkar känna sådan press på att umgås med sina barn hela tiden. Jag minns inte att mamma och pappa var med oss särskilt aktivt när vi var barn. De var däremot hemma och i närheten så att vi kunde vara med dem, vad de nu än gjorde. Om mamma satt i tvättstugan och sydde eller pappa höll på med något i garaget eller lagade mat. De fanns nära fysiskt och var mentalt tillgängliga och alltid intresserade av oss. Men leka fick vi göra själva. Och jag hade en fantastiskt kärleksfull uppväxt!

Har man riktigt små barn behöver man ju passa dem aktivt – men även då har jag hela tiden framhärdat i mina sysslor och intressen och försökt leva så vanligt som möjligt. Jag har haft med barnen när jag laddat tvättmaskinen, vispat en pannkakssmet eller städat. De har varit med mig i odlingen och när jag åkt och handlat mat. Jag har däremot inte suttit och lekt särskilt mycket.

Visst vill jag umgås med mina barn när vi är lediga. Jag frågar om de vill spela kort, rita eller följa med och åka längdskidor. Och om de ber mig att göra något särskilt, så försöker jag att göra det. Men jag ägnar inte hela dagarna åt det. Och om mina barn kommer och klagar på att skärmtiden är slut och på att de inte har något att göra – så ger jag kanske ett par tre förslag på aktiviteter. Men om inget faller dem på läppen så säger jag att de får hjälpa till att vika tvätt, gå ut med komposten, ta Essa på en promenad eller skotta farstubron. Då brukar de drypa av ganska snabbt och hitta något att leka. Eller faktiskt hugga i med en syssla.

Det jag däremot finns är till hands. Vi äter middag ihop. Kvällsfikar och sitter kvar och pratar. Jag skojar och retas med barnen, frågar saker och berättar om mitt eget liv. Fångar in dem i en omfamning och kysser i håret. Jag finns alltid till hands för dem. En kompis som är psykolog sa en gång till mig ”du är så föredömligt ointresserad av dina barn”. Vilket fick mig att först blir lite förnärmad – men sedan glad. Eftersom jag tror att det sätter en stor press på barn, när deras föräldrar är överdrivet intresserade av allt de säger och gör. Barn får trygghet av att vara en del av flocken – men inte av att styra flocken och vara dess huvudfokus.

Det är förstås inget fel på att leka med sina barn, om det är ens stora intresse. Men jag tror att många nutidsmammor håller på att dräpa sig för att det känner att deras barn ska vara deras huvudsakliga umgänge och intresse när de faktiskt inte är det. Och kanske sitter de där fysiskt närvarande men är lååååångt borta i tankarna rent mentalt. Men jag strävar efter att vara närvarande i tankar och hjärta – men fysiskt ägna mig åt att leva ett vanligt liv med sysslor, intressen och aktiviteter som jag alltid har ägnat mig åt. Jag är ju flockledaren! Men ungarna får gärna haka på mig om de vill.

”Min målbild senaste veckorna har varit tanken på imorgon lördag. Då packar jag in hund och alla barn, målargrejer, korsord, handarbeten och böcker i bilen och bränner upp till stugan för en helt ledig vecka. Där är snöigt och kallt och jag ska ingenting särskilt göra, utom att laga mat till barnen och diska efteråt. Resten av tiden är min egen!”

Skrev jag i inlägget Målbild i torsdags. Och läsaren Kristina kommenterade

När började du se en ledig vecka med barnen som faktiskt ledig och din? Du skriver att du bara ska laga mat och diska men att resten av tiden är din. Ganska många föräldrar har nog en helt annan bild av en ledig vecka med barn – som att absolut ingen tid alls är ens egen. Tror du att det här är en inställning du har haft i hela ditt föräldraskap eller är det något som började när barnen nådde en viss ålder? Det här skulle vara jättespännande att läsa ett helt inlägg om!

Det var många fler i kommentarerna som höll med om att de ville se ett inlägg om saken så här kommer det! Och jag kan börja med att slå fast att jag absolut inte alltid känt så här. Egentligen var det i somras som det började ändras. Det var nämligen det första sommarlovet på tolv år då jag kunde ligga och läsa bok dagtid, göra mina egna små projekt och verkligen vara ifred fast barnen var hemma. Ulf är nämligen så pass stor och förståndig (4 år) att hans brorsor (12, 9 år) kan umgås med honom utan övervakning. Mina barn leker mycket ihop och i somras märkte jag verkligen skillnad från tidigare år. Det gick att vila på ett annat sätt. Jag behövde inte vara stand by precis hela tiden. Långa stunder byggde de lego, studsade studsmatta eller höll på med någonting annat roligt tillsammans.

Jag har velat åka upp så här till stugan med barnen ganska många höstlov – men det har fallit på att jag inte orkat. Inte orkat åka långt, vara ensam med tre barn och ha allt ansvar för mat och disk och läggningar och dessutom eldning och annat som kan krångla i ett sommarhus. Men nu har det hänt något i familjedynamiken.

Igår när vi kom till stugan bar storbarnen in packningen med mig. Sopade bron, gjorde upp eld och efter maten tog de fram snösläden och skottade den långa stigen till vedboden och hämtade in mer ved. På eget initiativ. Ulf kan inte göra så mycket – men han kan ju hänga med sina brorsor medan de hjälper till. Och det gör en enorm skillnad för mig.

Här i stugan har ju storbarnen kompisar i de andra stugorna också. Så på dagarna är de ute och leker, åker skrana och spelar rollspel. Vilket mest gör att jag och Ulf går runt här hemma tillsammans och det är ganska enkelt. Han har en padda med nedladdade filmer (för internet är uselt) och han har fått lite extra skärmtid. Men därutöver är han ganska nöjd med att sitta och bygga lego eller göra en koja, medan jag donar på med mitt. Det är därför jag för första gången känner att jag kan ha höstlov själv med mina barn och faktiskt få lite vila och inte bara arbete. Och det är en stor glädje eftersom det betyder att jag får vara mer i stugan dit jag ständigt längtar – men ofta inte orkat åka till. Tror det här är starten på lite nya vanor för vår familj, faktiskt! Erbjöd till och med Jakob att ta med Essa på resan eftersom det känns som att det ger mer energi än det tar i slutändan.

Så alla ni som bara upplever lovet som ett långt, långt arbete. Jag förstår er precis! Inför långa lov har jag planerat noga för att det inte ska bli för betungande. Ett sådant inlägg med lite olika ideer finns att läsa här.

Här kommer tre små lärdomar från en trebarnsmamma.

• Små barn blir 75% gladare så fort de är nakna. En missbelåten bebis kan man oftast göra glad genom att klä av naken och lägga på en filt – bara rummet inte är för kallt. På sommaren när en instängd blöja kan göra ungen förtvivlad passar det fint att få gå runt spritt språngande naken. Små barn föredrar i själva verket att vara nakna nästan jämt. I alla fall mina barn och då har de fått vara det. Livet är till för att njutas!

• Man behöver inte nödvändigtvis potträna barn. Jag har inte ”pottränat” dem alls egentligen. Jag har bara haft en potta stående på toaletten. Bara det brukar inspirera dem att sätta sig där. Särskilt när de börjar på förskolan och ser äldre kompisar göra det. Och när de börjat vara i mogen ålder har jag (sommartid) bara tagit av dem blöjan. Sedan får de gå runt i byxor hemma (inga kalsonger – blir bara ännu mer tvätt). Man kissar inte så många gånger i byxorna utan att man märker att det är obehagligt. Det är som att hjärnan behöver få uppleva det för att märka när kissnödighets-signalen kommer. Och bor man i hus kan barnen sommartid vara nakna i trädgården och kissa ute. Det har gått väldigt fort att få rumsrena barn på det viset. Lärde det mig av min svärmor som är en erfaren fyrbarnsmamma!

• Att lägga barn på kvällen – särskilt vintertid när man själv är trött – är hopplöst jobbigt. Istället för att kämpa emot somnade jag sött bredvid mina barn efter att jag ställt en väckarklocka på 20 minuter. Finns inget som är så sövande och tryggt för ett barn som en förälder som kommit till ro och somnat vid deras sida. Läggningarna gick rekordfort. På 20 minuter hann jag inte komma ner i djupsömn utan vaknade lätt och kände mig relativt utvilad. Kunde gå upp och diska, se på en serie, duscha eller träna en stund innan min egen sovtid några timmar senare. Så härligt att faktiskt ha lite energi till att göra mina egna aktiviteter!

-Varför sover jag i en skrubb egentligen? frågade Bertil mig en dag. Och innan jag hann svara fortsatte han tankfullt

-Å andra sidan. Hälften av alla mina kompisar sover ju också i en skrubb.

Och sedan skrattade vi båda rakt ut för att det är 100 procent sant.

På landet där många bor i små hus eller gamla hus med dålig planlösning finns oftast inte egna rum till alla barn. Många syskon delar rum och många sover i improviserade små skrubbar. Våra barn har varsin liten alkov och Ulf sov i min klädkammare tills han fyllde tre. Det hade kanske varit jobbigt i ett fint villaområde i stan – men här är det inte ens en grej.

Eller ta det här med mobiltelefoner. Bertil går i årskurs sex och i hans klass är det absolut inte alla som ens har en mobiltelefon ännu. Och att han varken vill eller får ha snapchat, tiktok eller instagram på sin telefon är heller inget socialt problem som gör att han hamnar utanför. För vi lever i en kultur där han inte är ensam om det.

En kompis följde med mig och lämnade barnen en dag och konstaterade att alla ungar på skolgården gick runt i jägarbyxor. Jag har inte ens reflekterat över saken – men det är ju modet här! På skolan i stan där min väns dotter går har flickorna i fyran slutat leka på rasterna. De går runt med handväska och vill inte smutsa ner sig. Och själv minns jag hur vi i årskurs sex började ta bussen ner på stan och gå på H&M efter skolan och ”shoppa”. Ja det blev ju inte så många köp för vi hade ju inga pengar – men vi gick i alla fall runt och trånade. Här är det ingen som kan ta bussen in till stan en vardag och shoppa kläder. Och följaktligen är inte kläder och konsumtion ett lika stort intresse. Här leker man i sina jägarbyxor.

Kulturen på den plats man bor på formar ens barn. Det är på ont och på gott men det mesta med kulturen här tycker jag är bra. Dock märks det att det i många inlandskommuner är ont om akademiskt utbildade män. Och ont om förebilder som kan studiemotivera unga pojkar. Sånt smittar också.

Vi kan inte komma ifrån den kultur vi lever i. Och som förälder har man faktiskt en skyldighet gentemot sina barn att rusta dem för att delta i den kulturen. Jag kan förstås rakt av förbjuda mina barn att spela tevespel, ha mobiltelefon, leka med plastleksaker eller sminka sig. Men mina barn ska inte leva utanför den omgivande kulturen utan också klara av att delta i den. Jag vill inte att de ska bli ufon på grund av att deras föräldrar har avvikande värderingar. De får förstås gärna vara annorlunda. Men de ska förstå och kunna välja hur.

Så jag tar det lite vackert och försöker balansera rätt. Det är en svår balansgång. Men oftast är jag glad över landsbygdskulturen och hur den hjälper till att fostra mina barn.

Ändå kan det ibland vara fasligt långa dagar med småbarnen hemma. Här är saker som jag upptäckt kan sysselsätta (vissa) barn 0-3 år. Fyll gärna på listan om du har fler förslag!

En stor låda. När du får hem något paket – spara lådan och ställ på köksgolvet och låt dem leka båt i den. Eller bygga koja. En balja funkar också bra för ändamålet.

En redskapslåda. Den bästa leksaken för alla mina barn var vår låda med blandade köksredskap. Jag drog ut den och sedan satt de där och plockade i vitlökspressar, hålslevar, vispar och annat kul.

För riktigt små barn som mest sitter och tittar behövs roliga saker att titta på. Frystejpa lite hopskrynklat aluminumfolie som kan röra sig ovanför babysittern. Vid en tråkig bilresa rev jag ut en massa bilder ur en modetidning och nålade fast på tyget på stolen och sedan satt en fem månader gammal Bertil och betraktade dessa fascinerat. Då och då vände jag på sidorna och bytte bild. Variation är nyckeln.

Riskorn, aluminiumfolien eller hopknycklat prassligt papper i först en plastpåse och sedan i en strumpa som du knyter igen. Det kan roa ett litet barn länge. Allt som prasslar, låter och känns konstigt är spännande. Bra panikleksak att tillverka när allt annat är trist.

Gör en trolldeg (funkar dock inte för barn som fortfarande stoppar allt i munnen) och låt dem dega loss. Ta fram smörkniv, kavel och pepparkaksmått som de kan dega med.

En liten badbalja är nästan bättre än ett badkar. Ställ i duschen eller utomhus om det är varmt. En tom schampoflaska som bubblar när man fyller den, samt några decelitermått och slevar är också roliga i badet.

Gör lite slajm som barnen kan leka med. Förslagsvis vid köksbordet eller i badrummet. Fingerfärg är också kul! Roligt att måla naken. På sig själv och på väggarna i badrummet och sedan bara spola av när det lekts färdigt.

Blås upp en ballong och bolla med varandra. Eller fyll en ballong med lite vatten så att man kan klämma på den. Eller med potatismjöl så den får en mysig nypvänlig konsistens. Obs! Såklart ej för småttingar som stoppar i munnen. Man kan också blåsa upp ballonger och släppa ut luften så att de flyger iväg och barnen får hämta dem.

Ta fram kritor och frystejpa fast ett stort pappersark på bordet, så att de minsta barnen inte bara river ner på golvet när de ska rita.

Man kan ligga i soffan och be barnet hämta olika saker. En bok, ett gosedjur, en kudde, en sko. Perfekt om man själv vill ligga stilla (kanske amma ett yngre barn) men ungarna vill härja runt. En bra övning av ordförståelse också!

Ha leksaker på rotation. Plocka bort ett gäng grejer i en påse och förvara i garderoben. Ta fram en tråkig dag och låt barnen återupptäcka dem.

Släng ner alla kuddar och filtar i en hög på golvet så att pyttisen kan krypa omkring. Man kan också uppmuntra ungen att lägga ut kuddarna till en inte-nudda-marken-bana. Eller bara häng en filt över två stolar så att det blir till en liten koja att krypa in i.

Små lådor/väskor/ necessärer som fylls med klossar, duplo eller något annat som barnen kan packa i och ur, brukar bli populärt. En avlagd handväska funkar också utmärkt.

När man lagar mat kan barnet få stå och ”diska” bredvid en. Plaska i hon och använda borsten. Det blir visserligen blött – men ä’r alla fall en sysselsättning.

Mitt bästa tips är faktiskt att ta med småbarnen i alla tråkiga sysslor man ändå måste göra. Som att tömma tvättmaskinen, vika tvätt och plocka och städa. Det tar tid, är ineffektivt och inte särskilt enkelt. Men barnet känner sig delaktig och som en omistlig del av familjen. Viktigt att man peppar genom att understryka vilken otroligt stor hjälp barnet är. -Hur skulle mamma klara sig utan dig? Det är tur att du finns och kan hjälpa mig att stoppa in tvätten i maskinen... hellre få bort några tråkiga hushållssysslor när barnen är med – än att först tvingas leka och roa barnet för att sedan när det äntligen sover vara tvungen att göra tråkiga hushållssysslor.