Kategori: Claras mammaliv

Många av de käraste leksakerna här hemma kommer från BRIO. Det svenska företaget som gjort kvalitetsleksaker i över hundra år. Kanske är de allra mest kända för sina fina tågbanor i trä – ja jag hade själv en sådan tågbana när jag var barn. Och självklart fick Bertil också en när han blivit stor nog. Sedan har vi byggt på den år från år, med tunnlar och broar och sånt där.

Det är ju så roligt att bygga sina egna världar med tågräls. Bara fantasin sätter gränser. Mina barn brukar stoppa dit alla möjliga leksaker och gubbar och bygga ut sitt universum. Plastdjur, stenar, små gosedjur, udda figurer från andra lekar…allting kan rymmas i rälsvärlden.

BRIOs klassiska tågbanor görs i FSC-certifierat bokträ med fina kvalitetsdetaljer. Och de är småbarnssäkra – innehåller inga lösa delar eller skadliga ämnen som är farliga om småsyskon suger på eller stoppar i munnen.

Jag minns fortfarande hur avundsjuk jag var på min kompis som hade många fler rälsdelar än mig. Hon kunde göra så häftiga saker medan jag fick nöja mig med enklare byggen. Jag minns också den fåfänga drömmen om ett självkörande tåg på batteri…sånt jag bara sett på film.

Därför gick det knappt att avgöra vem som blev mest exalterad – jag eller barnen – av att få hem ett stort paket från BRIO World Smart Tech sound. En uppdaterad version av den klassiska BRIO tågbanan – men med ljud, ljus och självkörande tåg. Här finns möjligheten att spela in och programmera egna läten, signaler och utrop. Och självklart är delarna kompatibla med det befintliga sortimentet från BRIO.

Plötsligt blev BRIO-banan som varit lite bortglömd av sjuåringen och tioåringen superintressant igen. Vi byggde ihop de nya delarna med den gamla banan och fick en stor och färgglad tågvärld. Bertil satte genast igång att programmera egna ljud till tåget via BRIO-appen jag installerade i hans telefon.

-Se upp i backen annars får du tusen hål i nacken säger tåget nu när det är på väg nerför en brant backe. Det var Bertil och hans kompis påhitt, som de fnissande visade upp för mig. I appen kan man styra tåget, byta färdriktning, byta färg på tågens belysning och som sagt – själv spela in olika slags ljud. Man kan också styra tåget genom knappar som sitter ovanpå loken. Så man måste inte ha igång appen om man inte vill det.

Det medföljer också förprogrammerade ljudtunnlar. Till vår förtjusning hördes på bred skånska –Välkommen till Malmö Centralstation när vi körde genom en av tunnlarna.

Och när tåget kör genom vattenfallstunneln hörs vattenskvalp och djungelljud.

I det stora deluxe-settet som vi har kan barnen köra runt på den stora trätågbanan i ett tåg, buss eller lastbil – eller till och med en fyrhjuling. De medföljer flera olika djur och gubbar, så det finns utrymme både för lantliv och för en actionfylld laststation med lyftkranar och annat spännande.

Samtidigt är tåbanan lika rolig och lekvänlig som förut även för de minsta barnen. Ulf satt som förhäxad och tittade på tågen som rörde sig runt banan. Han var dock inte mest intresserad av det självgående elektriska tåget utan lastade nöjt sina egna tågvagnar fulla och körde dem på rälsen, varv efter varv.

Kanske kan ett nytt lok och några andra delar från BRIO Smart Tech vara en fin juklapp som återaktiverar en befintlig tågbana för ett lite äldre barn? Samtidigt som fler vagnar och gubbar gör leken roligare för de små. BRIO har ett stort utbud av roliga leksaker som håller för generationer av barn. Och jag är väldigt stolt över att få samarbeta med dem.

Första mötet med änglaspelet. Smått överväldigad av plinget och ljusen.

Jag glömmer att han inte minns. Han minns inte att jultomten kommer. Minns inte hur snön känns. Minns inte änglaspelet. Minns inte att vi brukar ha en gran inne. -Kommer du ihåg julgranen? frågar vi och han pekar bara ut genom fönstret. Där ute är ju granarna. Där är skogen.

Missar man en chans får man flera chanser till. Det kommer nya jular för barnen. Det kommer fler sommarlov. Medvetandet vidgas, nya minnesbanor dras upp. När jag tänker på min egen barndom är det ju de sista åren jag minns tydligast. Den ålder Bertil inte ens uppnått.

Missar man en chans får man flera. Det kommer en jul när man inte är nyseparerad. Inte utmattad. Inte pank. En jul när man inte har brutit armen eller är deprimerad. En jul när man hunnit göra pepparkakshus och en jul när man skiter i det bara för att man inte har lust. Det kommer nya chanser att skapa fina minnen med barnen. Hela tiden kommer nya chanser för lilla mamman och pappan. Låt oroshjärtat klappa lugnt.

Mellanpojken Folke är den rörligaste av oss alla i familjen. Ena eftermiddagen har han cyklat iväg med sin bästa vän för att se var grusvägen tar slut. Andra dagen får han en ny kompis som han direkt följer med hem. Just det hände för några veckor sedan.

Jakob och jag har förklarat att när man följer med någon ny hem är det fiffigt att låna deras telefon och ringa oss föräldrar så vi vet var han är. Det tyckte Folke kändes pinsamt. Så när leken tog slut och vi där hemma börjat undrar vart pojken tagit vägen börjar han istället gå hem. Två kilometer i ösregn och blåst. Det tar tid när man är sju år. Det var med andra ord en mycket trött Folke som kom hem och möttes av en mamma med hög röst: “Var tusan har du varit?!”

Som ni vet samarbetar jag med Telia och företaget har just nu ett kampanjpris för mobilklockan Xplora ihop med abonnemang. Kampanjen gäller både dig som är ny mobilkund eller redan har abonnemang och vill koppla på ditt barn som en extra användare. Telia har Sveriges populäraste familjeabonnemang – så det kan jag verkligen rekommendera. Är själv Teliakund ända sedan jag fick min allra första telefon för ganska precis 20 år sedan.

En mobilklocka fungerar som en vanlig mobiltelefon fast den sitter på handleden. Jag tycker det ska bli skönt att kunna kolla var Folke är om jag börjar bli orolig. Xplora har en inbyggd GPS så vi kan se om han dragit ut på äventyr. Som förälder kan jag också ställa in trygga zoner, alltså ringa in ett geografiskt område där skolan, kompisarnas hus och den där långa grusvägen får plats. Om Folke skulle röra sig utanför den zonen kan hans klocka skicka ett larm till mig. Och skulle det hända Folke något kan han själv larma med den inbyggda SOS-knappen i mobilklockan. Med den tryggheten kan vi ge mer frihet.

Är det inte lika bra att vi satsar på en vanlig mobil istället? Nej, inte än. Dels känns det onödigt dyrt och dels tycker jag att Folke är för liten. Folke behöver inte surfa runt och botanisera bland olika appar. När han vill spela får han göra det hemma på datorn. Det vi behöver är ett enkelt verktyg för att få kontakt med honom när han är ute och far runt. En mobilklocka som sitter fast på armen blir lagom.

Ps…storebror Bertil har nu haft sin mobiltelefon en dryg månad. Hans problem är att komma ihåg att ha med sig mobilen. Kompisarna ringer mig istället “säg till Bertil att kolla sin mobil”. Han kanske hade haft mer användning av en mobilklocka istället?

Har du testat mobilklocka? Hur funkade det för dig och ditt barn?

Wow. Så många tips, värdefull erfarenhet och vettiga tankar kring barn och mobiler jag får av er läsare – ni lär mig massor!

Härom veckan berättade jag att Bertil, min äldste son, nu fått sin första egna mobil och det har gjort mig nervös. Han går i mellanstadiet och trots att många jämnåriga redan har mobil sen länge känner jag ett motstånd. Den där klumpen i magen. Jag vill såklart skydda mitt barn från allt läskigt på nätet, ovälkomna sms och Gud vet vad!

Frågade alltså er läsare och har fått bra råd. Allt från boktips till handfasta “det här funkar hemma hos oss”. Jag läser alla råd och funderar. Särskilt de som utmanar mitt eget sätt att tänka. Så här skriver Carina om barn och mobiltelefoner:

“Jag tänker att man inte kan eller bör hindra användandet, det finns mycket roligt och kreativt utöver det som oroar en förälder. Prata med barnen om vad man kan råka på. Det gäller ju även surfandet på dator hemma, inte bara på mobilen”

Det har hon förstås rätt i! Mina äldsta pojkar har redan surfat på paddan hemma, men det är först nu när Bertil ska ha surf på fickan som jag tycker nätet känns läskigt. Det handlar nog om att släppa kontrollen, klippa en bit till av den navelsträngen som jag gärna hänger kvar i.

Trots min oro måste jag erkänna att det är en kick att se Bertils namn dyka upp på min display. Hej mamma! Eller se honom på eget initiativ ringa videosamtal till kusinerna och visa hur mycket snö vi har fått. Vi använder Telias familjeabonnemang och min man Jakob är abonnemangets huvudanvändare. Vi andra i familjen kopplar in oss i samma abonnemang som extra användare. Vi har förstås egna telefonnummer och lika mycket surf som Jakob. Telia har Sveriges populäraste familjeabonnemang och är du intresserad av att testa det kan du just nu lägga till en extra användare för 99 kronor/månad.

Ni läsare påminner om att barn är olika. Det här är Emmas råd till mig apropå Bertils ny mobil:

“Avvakta och se hur pass intresserad han är av att använda sin mobil och se vad han vill använda den till. Min dotter på 9 år är rätt ointresserad och hennes mobil är oftast urladdad“.

Aha! Det scenariot har förstås inte funnits med bland de hotbilder jag målat upp i huvudet. Vi föräldrar är också olika och jag ser att flera av er hittat egna sätt för att få vardagen med barn och mobiler att funka. Mia skriver till exempel att hon får lov att läsa alla sms som hennes son får. På så sätt kan hon filtrera ifall något blir dumt. Hon har också pratat om sms-kultur och telefonkultur med sonen:

“Det tog min son ett tag att hitta en bra balans för hur många sms man kan skicka, hur man kan formulera sig, hur saker kan uppfattas osv”

I Telias familjeabonnemang finns en familjehub. Här kan jag dels läsa om aktuell forskning kring barn och skärmtid, och dels få tips från andra mammor och pappor som ligger snäppet före mig. Här läser jag om åldersgränser, respekt för barnens privatliv, olämplig reklam och andra frågor som börjat snurra i huvudet. Pappan Kwame Boaten, berättar till exempel hur han hanterar frågan om nya spel. Han provspelar helt enkelt alla spel själv först innan barnen får köra.

I familjehubben har jag också hittat Mobilkörtkortet som Bertil och jag har tagit. Det funkar som ett lekfullt kunskapstest för barn i hans ålder och jag som förälder får vara med. På vägen mot mobilkörkort får barnen och deras föräldrar svara på frågor om hur man beter sig schysst mot andra i sociala medier och vad som är bra att veta när man ska spela eller chatta. Telias mobilkörkort är ett samarbete med barnrättsorganisationen Friends. Lite som vett- och etikett för att få igång snacket mellan barn och deras föräldrar. Någon fler som tagit detta tillsammans med sitt barn?

Annars vill jag VERKLIGEN rekommendera att du gör det! Frågorna är ju så bra samtalstartare. Och när man resonerar kring dem får man ju också ett hum om hur ens barns kunskapsnivå är. Själv blev jag förvånad över hur mycket Bertil redan visste och hade pratat om i skolan.

Vi satt efter middagen och gjorde hela testet ihop från början till slut. Bertil var besviken när det tog slut och det påminner mig om att prata mer om sådana här saker. Att det faktiskt är en både meningsfull och spännande aktivitet att göra ihop.

Tack alla ni som delat med er av tips och råd. Ni verkar resonera lite olika, kanske för att ni har olika erfarenheter. En sak är dock genomgående i era kommentarer – ni rekommenderar att vi vuxna ska prata med våra barn om vad de möter i sina mobiler. Vi ska vara ett stöd där likaväl som i resten av livet. Det tar jag fasta på och har plötsligt upptäckt att Bertil är ett bra stöd för mig. Känner igen mig i det Helen skriver:

“Det finns så mycket på nätet, i sociala medier-appar och i spel, som barnen upptäcker och lär sig så himla mycket snabbare än vi vuxna. Det är svårt att hantera, men jag tror att det är bra att utgå från att vi alltid är minst ett steg efter när det gäller vilka plattformar och funktioner barnen använder. Utgår vi från det blir det naturligt att prata med barnen om deras användande på ett sätt som är mer naturligt nyfiket, att vilja lära sig och intressera sig, mer än undervisande och pekpinnigt.”

Den frågan har jag fått många gånger. Varför är dina barn sura på bild? De är inte sura. De är sig själva, avslappnade och neutrala. Men förväntningarna på hur barn ska se ut på bild är lika snäva som de vi har på kvinnor som alltid förväntas le. Ler de inte antas de vara sura. Resting bitch face är en term jag bara hört appliceras på kvinnor.

Att barn som är neutrala uppfattas som sura säger så mycket om hur barn annars porträtteras i samhället – på alltifrån blöjpaket till klädreklam. Men förresten. Även om de ÄR sura – varför får de inte visa det? Så länge man inte kränker barnet förstås.

Ingen av mina ungar har varit typen som smilar för vem som helst eller skrattar åt vad om helst. Särskilt inte mot främlingar. Nej det är hög integritet hela vägen. Ett höjt, intresserat ögonbryn kan vara responsen mot en vuxen som verkligen bjuder till och är sitt allra charmigaste. själv log jag inte förrän två års ålder. Varenda bild från min tidiga barndom föreställer mig med rynkad näsa och butter uppsyn.

Jag tycker inte om att be barn smila upp sig på bild. Jag fångar dem hellre som de är. Fram för mer surmulna, truliga, trumpna eller bara avslappnade barn på bild. Ja, fram för fler sådana avbildningar av människor i allmänhet!

Jag har sett fler än en mammainfluenser skriva om vikten av egentid med sina barn. Och sedan tar hon med sig sin sexåriga dotter på typ spaweekend. Bubblar, äter ute, går på bio och shoppar. MED ETT SMÅBARN! När jag tänker på egentid med barn tänker jag på att gå en egen promenad eller att spela fyra parti UNO utan att några småglin kommer och stör. När jag tänker på en spahelg däremot – då drömmer jag om att göra det med en väninna.

Men föräldraskapet har blivit en så bisarrt stor business idag. Från plusset på stickan till studentbalens överflöd är det dyrt dyrt dyrt. Påkostat och omständigt. Är det influencernas fel? Är vi för inspirerade av hur man gör i USA? Har svenskarna fått för mycket pengar? Jag sätter en hunka på att det är allt det här sammantaget. Ta babyshowers som exempel. Jag har inte en enda vän som haft en sån i verkligheten. Däremot ser jag det jämt i sociala medier där det verkar vara standard. Allt fler ordnar också gender reveal-party där man under stort ståhej ska avslöja könet på barnet. Med specialbakad tårta med rosa fyllning eller ballong full av blå konfetti. I mitt stilla sinne undrar jag hur man ens orkar kalasa så många gånger under en graviditet?

Min vän som bor i ett område med många höginkomsttagare blev förvånad när hon hörde vad mina barn brukar ge och få i present på barnkalas. En vanlig gåva kan till exempel vara en inplastad serietidning med en liten leksak. Men när hennes barn har kalas kommer kompisarna med dyra plastdjur från Schleich eller byggsatser av Lego – ofta sånt som kostade 200 – 300 kronor. Och då känns det ju urdumt att inte ge något lika fint tillbaka. Så även om hon vill hålla det enkelt kan hon inte, utan att göra det socialt konstigt för sina barn.

Och på tal om dyra presenter. Är det inte sjukt det här med pushpresenter? För några år sedan var det ett okänt begrepp men nu refererar influencers till det som någonting självklart? Ja jag säger influncers eftersom jag aldrig hört någon prata om det i verkliga livet. Men är inte det en så himla konstig föreställning om verkligheten? Som att familjer i allmänhet kan unna sig något dyrt och lyxigt när de precis fått barn och ska börja leva på föräldrapeng? Vem har gott om pengar då? Varför ska mamman förvänta sig en diamantring eller en dyr väska av sin man? Jag fattar verkligen inte. Önska er delad föräldraledighet istället!

Gåvor och omtanke är förstås inte fel men skalan på dem gör mig helt matt. Varför inte ta med en form lasagne, en vetevärmare och en blomma till en nyförlöst vän? Och så kan man ta hand om hennes disk när man ändå är där och bära hennes baby så hon får duscha ifred. Det är kärlek det. Det är vad man behöver när man är ynklig, trött och nyförlöst.

Nu låter jag som en riktigt trist moralkärring. Men det beror bara på att jag är det.

Alla får göra precis som de vill med sina barn. Men jag önskar att fler tänkte på att de val man gör också skapar en kultur för andra barn. Om du skickar dina barn på kalas med dyra presenter gör du det samtidigt svårt för den familj som inte kan ge samma sak tillbaks. Fiskdamm bakom ett draperi känns fattigt när andra barns kalas tar plats på ett lekland och alla inbjudna barn får en påse party favours med sig hem. Och vem vill vara den som kommer med en lasagne och torkar diskbänken hos sin bästis – när standarden för att vara en vännina blivit att ordna en babyshower med blöjtårtor och elva sorters cakepops?

Vi är alla har ett ansvar för vilken kultur vi är med och skapar. I vår vänkrets, bland barnen, där vi bor. Så nu passar jag i egenskap av influencer på att berätta det oerhörda. Att jag varken fått pushpresent eller babyshower. Inte ens en ynka spahelg med min mamma när jag var barn. Och att jag trots dessa försummelser och svåra trauman är en normalt fungerande människa. Tämligen lycklig till och med. Jag lovar. Det går.

(Här finns förresten ett tidigare inlägg jag skrivit om barn och ekonomi)

Hej Clara, kan du inte skriva lite mer om hur det är att ha tre barn? Är gravid med en trea (fem år mellan varje barn) och är så rädd att inte räcka till att jag inte kan känna glädje.

Så skrev läsaren med signaturen C till mig. Och så kan vi ju inte ha det. Det är klart att du ska få känna glädje. Grattis till trean! Det här kommer gå jättebra. Och visst kan jag skriva lite mer om mina tankar om att ha tre barn. Men det blir ju utifrån mitt eget perspektiv. Det är ju det enda jag har.

• Jag vill börja med att slå fast att du kommer att få mindre tid till dina andra barn när det föds en bebis. Det är matematik. Men det sker succesivt så barnen kommer hinna vänja sig. Första tiden med Ulf när jag mest satt och ammade hade jag ju massa tid för storasyskon som ville komma och gosa, berätta om sin skoldag eller ville att jag skulle se på när de spelade Minecraft. Jag kanske inte kunde jaga dem runt gården i någon lek men jag kunde vara närvarande och det är det viktiga.

• Och nej. Du kommer inte att få tiden att räcka åt alla tre barn i varje enskild sekund. Ibland går det – men inte jämt. Och det är ingen fara. Det man inte hinner fånga upp vid middagen kan man fånga upp vid sängkanten på kvällen. Att barnen behöver dela uppmärksamheten med någon tycker jag inte är dåligt. Det bara är. Och i mitt stilla sinne tänker jag när jag någon gång får dåligt samvete. –Nej du får inte min odelade uppmärksamhet just nu. Men det är för att jag gav dig syskon. Och de kommer du ha glädje av hela livet, långt efter att jag inte längre finns och kan uppmärksamma dig!

• Att ha tre barn är skojigt för ibland händer det att man är iväg själv med bebisen och någon säger -Nejmen så söt. Och det är ditt första barn? Och då kan man le blitt och säga -Tredje. Och då känns det som att man är en miljonär!

• Att ha många barn (särskilt med stor åldersspridning som du har) gör att man som förälder får njuta massa åldrar samtidigt. Jag älskar själv att ha en klok tioåring som lär mig om asatron, bockstensmannen och landskapsblommor. Att ha en charmig ettagluttare som är en riktig clown. Plus en tvååring som fortfarande ammar och tycker att jag är bäst i världen och allra, allra mysigast. Barnen behöver få kärlek, trygghet och uppmärksamhet från mig som förälder. Men det behovet visar sig på lite olika sätt och därför tar det inte energi från exakt samma plats i mig.

• Att ha tre barn är att ha tre människor boende hos sig som har massa egna inbördes relationer och dynamik som är så otroligt spännande att få följa. Det sötaste jag vet är när Ulf vaknar och klargör att han ska gå och väcka HokkaBetti och så hör jag hur han går in och smäller upp dörren och ropar -Hokka! Betti! Med samma tonfall som jag brukar ha. Och hur de sömndrucket mumlar något till svar. Hur han driver på dem för att stiga upp men hur de istället drar ner Ulf i sängen och använder honom som gosedjur. Dynamiken mellan dem är så otroligt rolig och givande att iaktta. När du känner oro – fantisera om barnens relationer och samspel i framtiden. Inte missunnar du väl dina barn det? Nej jag tänkte väl!

• Att ha tre barn är att ha en flock. Och det finns fördelar med en flock. Jag är verkligen inte den som nedlåtande säger att “enbarnsföräldrar har det sååå himla lätt”. På många sätt kan det vara tvärtom också. Att ha ett barn ställer andra krav på föräldrarna. Till exempel att leka och att erbjuda barnslighet så det inte bara blir för vuxet och allvarligt. Med tre barn kan man köra iväg hela ungskocken och hojta -Gå och lek med varandra nu, jag vill laga mat ifred! Och åldersskillnaden till trots (eller kanske tack vare) kan de bli riktigt bra lekkompisar.

• Att ha tre barn kan vara röjigt, stökigt, stojigt. Det tar tid och kraft. Härom natten låg jag med två gallskrikande barn med öroninflammation. Den ena försökte jag amma och den andra strök jag över ryggen. Det var lite svettigt och höggljutt och dåligt sov jag också. Och det var första gången i mitt föräldraskap just den saken hände. Men jag fixade det. Barnen fixar det. Man blir starkare tillsammans!

• Och när det gäller barn och deras uppväxt kan man gärna tänka på detta mantra. -Det kan bli bra på många sätt! Det finns inte bara en väg till målet. Målet som i förlängningen är att skapa trygga, vettiga vuxna. Barndomen är ju en fasligt kort period. Man kan ha ett, tre eller tio barn. Bo i hus eller hyreslägenhet. På landet eller i stan. I stjärnfamilj eller kärnfamilj. Man kan helamma eller ge tillsskott. Samsova eller sova isär. Har barnen tätt i ålder eller långt ifrån. En del föräldrar är bra på lågaffektivt bemötande medan andra är naturligt eldfängda. Barn klarar mer än man tror och om det bara finns kärlek och god vilja så kommer det mesta att ordna till sig. Du har inte facit. Jag har inte facit. Grannarna har det definitivt inte. Men ert tredje barn kommer med tiden bli en helt naturlig pusselbit i det unika pussel som är just er familj. Det kan bli bra på många olika sätt. Och det kommer bli bra för dig, C

Förresten – här har jag skrivit om hur jag förberett mina barn på att få syskon.

Jag hörde någon siffra om att medelsvensson har åtta maträtter hen roterar mellan i vardagen. Lät väldigt lite men sedan när jag började rannsaka mig själv så kom jag på att det nog låg rätt nära sanningen ändå? Fullt rimligt när man ska kirra middag varje dag och snabbt behöver komma på något som funkar.

Jag har en lista i telefonen med de vardagsrätter som går hem hos oss just nu och som barnen gillar. Så att jag inte behöver bli stående som en idiot i affären och inte veta vad vi ska äta. Jag tänker att jag delar med mig av den och så kanske du som vill kan dela med dig av några av dina vardagsfavoriter? Så kan vi hjälpa och inspirera varandra att utöka/variera vardagsmenyn litegrann. Som förälder kan ju den lusten komma även om barnen inte ber om det.

Flera av rätterna på listan varvar vi att köra i vegetarisk variant och med kött. Ibland gör jag en sallad till men barnen föredrar hellre grönsaker i bit. Och då blir det oftast morotsstavar, vitkålsbitar, majrova, kålrot, gurka eller paprika som jag ställer fram på bordet i en skål. Gärna en stund innan maten är klar så att barnen äter mer grönsaker! Och äter vi soppa till middagen brukar jag staga upp med bröd – helst mjukbröd – på sidan!

Vardagsmat som funkar just nu

Spagetti och köttfärsås

Pannkaka

Bakad småpotatis med någon slags kall röra

Lax i ugn med citron o potatis och kall sås på lättcremefraiche och dijon

Köttbullar/vegbullar med potatis/pasta

Pyttipanna (veg eller vanlig)

Potatisbullar

Palak Paneer m ris

Ceasarsallad

Ugnsrostade rotsaker med fetaoströra/hummus

Palt

Pizza på libabröd/tortillia

Tomatsås/linssås m pasta

Korvstroganoff m ris

Falafel i pitabröd

Linssoppa

Broccolisoppa

Potatis och purjolökssoppa

Köttsoppaa

Köttfärslimpa

Nikkalouktasoppa

Pastasallad

Lite kyckling eller nötkött fint strimmat och blandat i en gryta med de grönsaker och kryddor som finns hemma

Tonfisk&majs-sås och pasta

Panerad fisk & potatis

Tortilliawraps med det som råkar finnas hemma

Efter tio veckors sommarlov tänkte jag att det kunde vara intressant att följa upp på det inlägg jag skrev i juni, med smarta hack för en sommar med barn. Om våra regler och planer inför sommaren och ifall det blev som vi tänkt. Jag delar upp det i skärmtid, mat och smarta hacks eftersom det var vad inlägget fokuserade på.

Skärmtid

Innan sommarlovet hade vi ett familjeråd där barnen fick vara med och planera upp sommaren, reglerna under sommaren och sånt som skärmtid. Både omfattningen av den och och när den ska infalla.

Efter barnens önskemål satte vi en skärmtid mellan 08-09 på morgonen och mellan 17-21 på kvällen. Att vi satte den vid åtta på morgonen var ett genidrag eftersom barnen då fick motivation till att stiga upp i rimlig tid. Samtidigt som de inte surfade bort hela morgonen då de ju faktiskt åt sin frukost vid niotiden och därefter var ute och lekte. Ibland klagade de och ville ha skärmtid mitt på dagen men vi höll hårt i det vi bestämt. Och snart accepterade de läget, släppte tankarna på skärm och härjade utomhus fram tills middagstid. Kvällens skärmtid mellan 17-21 är ju ganska många timmar. Men eftersom åtminstone en av dessa timmar går bort när barnen dukar fram, äter middag och dukar bort så blev det inte sååå många timmar i sträck. Dessutom gjorde vi ofta små utflyter kvällstid (typ åkte och tog ett kvällsdopp) eller fick vi middagsgäster. Och då blev skärmtiden också uppbruten. Men mina barn älskar Minecraft och då tycker jag att det är rimligt att de får göra något de älskar när de är lediga. Om än i lagom doser såklart. Dessa skärmtider gällde när vi var hemma. När vi var i stugan eller hälsade på släkten reglerade vi inte deras skärmtid eftersom barnen inte hade med sig några skärmar. Jakob installerade någon slags funktion som helt enkelt begränsade deras skärmtid automatiskt – då slipper man förhandlandet vid varje moment. Padda och dator låstes av sig själv.

Maten

I inlägget skrev jag att storbarnen skulle få fixa sin egen frukost och att jag inte tänkte göra några lagade luncher på vardagarna. Istället tänkte jag ha hemma sånt som barnen kan göra själva. Som fil, mackor, nudelsoppa, varmkorv, risgrynsgröt på tub och sånt där.

Eftersom vi var bortresta en del och hade gäster många dagar så blev det ju i slutändan så att de bara fixade lunch till sig själva 3-4 dagar i veckan och det var ganska lagom. Nej det blir ju inte den nyttigaste lunchmaten kanske men sedan äter vi ju en vanlig, lagad middag och då blir det ju en rimlig balans. Extremt nöjd är jag i alla fall med att barnen själva når allting i köket nu och att vi har en stor diskmaskin så att både Bertil och Folke kan ställa in efter varje måltid.

Jakob som jobbat heltid hela sommaren och skött disken har haft som uppgift att se till att den varit urplockad varje morgon så att vi bara kunnat fylla på. Och så att jag inte behöver ha ett berg av disk på bänken när det var dags att laga middag. Vi bestämde också en fast middagstid när han skulle komma hem och barnen infinna sig. Kanske en helt självklar sak i många familjer – men inte i våran.

Sommarhacksen:

I inlägget och kommentarsfältet bjöd ni läsare på många av era underbara sommarhacks. Flera av dem körde jag rakt av! Som Malins idé med en färdigpackad picknick- och badväska. Marias idé med en standardiserad checklista i mobilen för all packning (både till långresor och dagsutflykter). Samt tipsen om nicecream och vattenmelon. Vi tog också fasta på Ulrikas idé att göra en önskelista/bucketlist med barnens alla önskningar inför sommaren. Vi pratade vi mycket om vad barnen ville göra och så försökte jag genomföra så många av de sakerna som möjligt. Det var hyfsat lätta grejer som att få bada vid en viss strand, köpa mjukglass eller att en kompis skulle få följa med och hälsa på gammor. Bara att få önska och bli lyssnad på är ju en riktigt härlig känsla när man är barn! Sedan är jag ganska bra på att prata igenom allt vi upplevt. Minns ni när vi var på forntidsbyn? Minns ni den där fantastiska stranden i Östa? Kommer ni ihåg när vi var i stugan och hade krig? Tio veckor är en väldigt lång tid för ett barn och samtidigt kan den kännas kort om man hinner glömma hälften. Att prata om och minnas tillsammans håller allting levande!

På det hela taget var det här den enklaste sommaren på många år. Jakob jobbade inte lika mycket, storbarnen tog mer ansvar. Kök, hall och tvättstuga var iordning så att det faktiskt gick att ha lite struktur. Och jag kände mig piggare – säkerligen på grund av att jag tränat så mycket hela året. Men Ulf däremot. Han var lika sjövild och hejdlös som alltid. Håller tummarna för att han stillat sig lite tills nästa sommar!

Jag har två tydliga ledord i hur jag förhåller mig till barnen. Ledorden är sådana där meningar jag mumlar för mig själv, oftast direkt efter att jag misslyckats med dem. Det jag mumlar är: Inga falska hot. Inga falska löften. Inte så originella ledord kanske men förvånansvärt svåra att efterleva.

Låt mig först säga att jag inte är den som tycker att det är rakt av fel med hot. Eller hot förresten – det är ju konsekvenser det handlar om. Om du tänker tjata om godis varje gång du följer med mig och handlar då tänker jag inte ta med dig och handla fler gånger. Det är ju inte ett hot utan bara att berätta vilka konsekvenser ett beteende leder till. Det här blir dock ett tomt hot om barnen inte alls slutar tjata om godis och man ändå fortsätter ta med barnen till affären. Då kanske det nästa gång låter så här: Eftersom du tjatar så här mycket om godis blir du utan helt på lördag! Klipp till lördagen när barnet förstås glömt vad som hänt. Och förmodligen föräldern också. Det är trevlig stämning hemma och varför ska man då börja bråka om något som hände förra veckan? Nä, det tycker inte jag heller! För vad lär sig barnet av det? Ska ett mindre barn förstå att en viss konsekvens kommer av ett visst beteende är det ju säkrast att det sker i närtid. Alltså typ i direkt anslutning till problemet. Tex: Nu tjatar du så mycket om godis så nu avbryter vi handlingen helt och åker hem. Och så gör man det.

Att hota om straff långt fram i tiden för något som går snett nu – det funkar dåligt. Även för oss vuxna. Vi vet att rökning kan ge lungcancer och stillasittande kortar livslängden. Riktigt ruggiga hot och ändå fortsätter folk röka och sitta stilla. Vi vuxna med all vår intelligens kan ju inte ens själva motivera oss med hot som ligger för långt fram i tiden. Så hur skulle det då kunna funka på ett barn? För vilka tiden dessutom är så abstrakt och obegriplig. Nä, antingen får det väl bli omedelbara konsekvenser eller så ska man låta bli att hotas med konsekvenser som varken ger effekt i stunden eller ens kommer att verkställas. För då har man i alla fall inte urvattnat sin egen auktoritet och trovärdighet som förälder. Men lätt är det inte. Jag jobbar hela tiden med att stoppa mig själv från det här beteendet.

Sedan har vi då det här med att aldrig inge falska löften. Sådana kan till exempel uppstå för att man i stunden inte vill / orkar göra barnet besviken och därför skjuter upp avgörandet på framtiden. Mamma kan vi åka och bada nu? varpå den slutkörda mamman som inte alls vill bada istället för att säga nej säger Njae, men vi kan bada lite senare. När eftermiddagen kommer är mamman fortfarande helt slutkörd och då kommer barnet tillbaka Men visst skulle vi bada nu? Du sa ju senare och nu är det senare! Och här skulle man ju behöva sansa sig och säga som det är. Förlåt att jag sa så, jag är faktiskt för trött och det borde jag ha sagt på en gång. Men eftersom man inte orkar bada och barnet återigen blir besviket så klämmer man i med att lova bad dagen därpå. Men eftersom man då måste kompensera att man redan gjort barnet besviken två gånger lägger man till att den kan få ta med en kompis. Och en uppblåsbar leksak. Och i bästa fall orkar man infria löftet morgonen därpå. Men istället för att det bara är ett bad ska man nu ordna en hel jäkla badutflykt med kompisar och uppblåsbara flamingos och skit. Falska löften har en tendens att komma tillbaka som en boomerang och varje gång ge mer och mer dåligt samvete och behov av att kompensera.

För två somrar sedan hamnade jag i en sådan här loop. Ulf var nyfödd och jag var väldigt trött, hade dåligt samvete för att jag var trött och inte gav storbarnen nog med tid. Men istället för att säga nej och ta obehaget direkt lovade jag hela tiden saker för framtiden. Men tog sedan ganska lätt på att infria löftena. Jag minns så väl hugget i hjärtat efter att jag misslyckats att infria ännu ett löfte och min ena son med förtvivlan i rösten skrek Du bara lovar och lovar men du håller ju aldrig! Och han hade rätt. Istället för att ta det initiala obehaget och direkt säga – Vet du, jag önskar att jag kunde säga ja nu men jag är för trött – sköt jag avgörandet på framtiden.

Det här med att inte ge falska löften har jag övat massor på. Och blivit så bra på att samma barn som tidigare skällde på mig för att jag lovade och aldrig höll – i somras argt utbrast MEN DU LOVAR JU INGENTING?! DU HAR INTE LOVAT NÅGOT PÅ EN HEL VECKA! Varpå jag var tvungen att skratta lite för mig själv. Eftersom jag visserligen inte lovat något på en hel vecka – men däremot infriat och ställt upp på massor av barnens önskningar och förslag. Så nu är jag den löfteslösa mamman som inte lovar utan bara gör. Och det kanske också är ett problem, men det är i alla fall ett som jag kan leva med.

Jag la upp en bild på stories i våras. Av mina barn som åt glass och texten “Glass till alla idag. För att fira framsteg och att barnen kämpar på så bra med skolan. Vi firar alltid ansträngningen – inte resultatet” Jag fick jättemånga kommentarer och frågor om det där. Så jag tänker att jag utvecklar lite här på bloggen.

Att fira fina resultat (alla rätt på nationella, vinst i fotbollscupen, bäst i klassen på 100 meter) är ingenting jag tycker att man behöver lägga särskilt mycket fokus på. Fina resultat är ju en belöning i sig. Och om man lägger allt fokus på att vara bäst – vad händer då om man nästa gång inte klarar sitt nationella prov, kommer trea i fotbollscupen och vrickar foten så man inte ens kan springa 100 meter? Vad ska man då fira och belöna? Och vad händer med den som har svårt i skolan? Den som har dyslexi eller är mobbad och inte ens vill gå dit? Vilka framgångar och mål får den fira?

Jag försöker verkligen pränta in i mina barn att de viktigaste inte är att ha lätt för allt och vara bra. Det kan vara ännu bättre att man får lära sig hur man kämpar, övar och inte ger tappt. När mina barn kämpar med något svårt berömmer jag ansträngningen. Jag är så stolt över hur du kämpar. Jag har sett hur utmanande det varit. Tänk att du orkat traggla på fast det stundtals känts så jobbigt och svårt. Jag tänker att en viktig kunskap att hjälpa sina barn till är kunskapen om hur man inte ger upp. Trots motstånd. För hittar man strategier för att göra det så har man ju tillgång till den kunskapen att applicera på allt man är intresserad av. Den som fått kämpa sig till en kunskap som kommer lätt för någon annan har ju i själva verket gjort två lärdomar. Dels har den lärt sig något nytt men sedan har den lärt sig att kämpa. Den som allt kommer lätt för har ju en annan svårighet att överkomma, och den är ju just att orka stå på även när man inte har talang eller naturlig fallenhet.

Jag har alltid själv haft känslan att mamma och pappa varit så otroligt stolta över mig och min syster oavsett vad vi gjort eller presterat i skolan. Ibland nästan till en provocerande grad. De var glada oavsett om jag kom hem med G eller MVG och de gjorde ingen stor affär av betyg eller olika talanger. Allt var stilla, vänlig uppmuntran. Det är jag glad för idag eftersom jag alltid känt att jag dugt precis som jag är i deras ögon. Att jag försökte – så långt det nu sedan räckte – var bedrift nog.

Sedan finns ju ytterligare en aspekt av detta och det är att få tillåtelsen att ge upp. För ibland måste man ju få göra det också. Och för ett barn som har svårigheter i skolan kanske man måste välja att ge upp på vissa saker för att klara det allra viktigaste. Men det känns som ett separat blogginlägg så det får jag återkomma till.

När lillebror cyklar hem från skolan och tagit med sig storebrors kvarglömda favoritpinne i ryggsäcken

När de varje kväll frågar varandra “Visst kan vi sova ihop inatt?” och lillebror bäddar på golvet bredvid storebrors säng. Som att någon av dem skulle få för sig att säga nej.

När jag tjuvlyssnar på kvällen och hör dem prata om Minecraftstrategier, sina fantasiplaneter och vad de ska göra när badhuset äntligen öppnar igen.

När de ligger och gosar i soffan och ser på film ihop

Hur de kärleksfullt ser på sin lillebror och med plågade röster ropar -Han är fööör gullig!!!

När minstingen och jag är ute i rädgården och vi hör deras röster närma sig borta på vägen. När han släpper allt och rusar mot dem för en kram. Hokka, Betty! Och stoltheten hos någon som är så älskad av en liten.

När de skrattar åt varandras skämt så att de kiknar

När de turas om att imitera pappa när han är sträng

När jag stoppar ner alla tre i badkaret samtidigt och ser dem sådär ihop. Att alla tre är mina

Den gränslösa beundran för en storebror och vad det gör för storebrorsans självkänsla

När den gränslösa kärleken för en lillebror får honom att bli trygg och hitta en plats

Deras olika personligheter. Han som utan tillsägelse lägger fram sina skolavslutningskläder nedanför sängen. Påminner mig om att shortsen behöver tvättas och skjortan strykas. Och han som efter många påminnelser rafsar fram sina finkläder – batikskjorta, shorts och mockasiner med fransar, samt en slängkappa som han ska ha utanpå alltihop.

Hur den ena inte står ut med en knölig strumpa och den andra ständigt glömmer sina skor och åker barfota.

När den ena sitter i ett träd och spelar didjerido och mediterar och den andra drar runt med ett kompisgäng och hittar en ny bästis i varje barn han möter.

Hur en jämt petar i maten och är kräsen till och med kring godis. Den andra äter som en häst och gärna skrapar ner brorsornas kvarlämnade mat på sin tallrik. Och den tredje som helst kastar maten rakt upp i taket och skrattar högt.

Att hur arga de än är på varandra kan de alltid kan lita på brorsans stöd när någon annan unge är dum.

Jag överväger starkt att införskaffa en sådan där blå skrivbok som Alma Svensson i Lönneberga hade. Skulle kunna fylla en ny var fjortonde dag med alla små hyss Ulf gör. Man kan verkligen inte vända ryggen till i en sekund utan att någon slas mindre katastrof sker. I veckan har han:

• Målat med vattenfast solskyddskräm på vardagsrumsmöblerna och den antika mattan
• Hällt ut närmare 1 liter japansk soya. Över soffan, över de stoppade stolsitsarna, över matbordet, kuddarna och över golvet. Med en pensel han hittade gick han sedan loss för att måla. När jag blev arg och skällde på honom gömde han sig bakom gardinen och skrek “JAG ÄR RÄDD” samtidigt som han såg misstänkt glad och uppspelt ut!
• Regelmässigt använt Elfa-hyllorna i hallen som ribbstol och stege
• Hällt ut min fulla tekopp i sin storebrors gummistövel. -MEN VAD GÖR DU, UNGE?! besvarades med ett trösterikt “De ä inte min stövel”. Jamen då så!
• Målat med tandkrämstuben på väggarna i punschverandan.
• Kastat ner pappas airpods i tvättnedkastet. Vi letade efter dem en bra stund innan Ulf meddelade att han slängt bort “hörängena”. Förpackningen klarade dock fallet på fyra meter förvånansvärt bra.
• Målat med en grön tuschpenna i trapphuset, trappan och på väggarna i vårt badrum.
• Tömt i sig ett halvt ölglas. Visserligen alkoholfri öl men ändå.

Det är roligt med folk som är helt så här “Men herregud vem lämnar ens unge utan uppsikt länge nog för att kunna hitta på sånt där?” Jo det kan jag berätta. Det gör någon som behöver gå och kissa, som går och hämtar ett glas vatten, som tar in tidningen från brevlådan eller har syskon som ibland behöver få lite uppmärksamhet. För på de 1-2 minuter det tar hinner overkliga mängder ofog uträttas. Det kan jag meddela alla er som aldrig själva provat fostra en sån här försigkommen Emil-typ.

Vi hade ett litet familjeråd i helgen inför barnens sommarlov. Så viktigt att sätta sig ner och prata så att man bestämt hur man ska göra med allt. Innan konflikter uppstår. Särskilt viktigt ju äldre barnen blir. Upptäcker ofta att vi av gammal vana bestämmer över huvudet på dem trots att de är stora nog att få tänka och tycka till. Som det här med skärmtid. Hur länge ska barnen egentligen få ha skärm på sommarlovsdagarna? Spela Minecraft är något de älskar och gärna gör – men det måste ju finnas begränsningar. Så barnen fick säga hur mycket de önskar spela och sedan fick vi säga vad vi tyckte var rimligt. Och sedan jämkade vi ihop oss till något som alla kunde acceptera.

Vi gjorde också en lista på sånt barnen vill ha hemma för att kunna göra frukost, lunch och mellis själva. De får ordna sin egen frukost och Jakobs uppdrag är att se till att diskmaskinen är tömd när han åker till jobbet på morgonen. Så att vi kan ställa in vår disk obehindrat hela dagen och jag kan börja laga mat utan stök på eftermiddagen. Vi bestämde också en middagstid när vi försöker äta varje dag och som vanligt är deras uppgift att duka fram och duka av och ställa in all middagsdisk i maskinen.

Jag hoppas och tror att vi nu förankrat lite trivselregler så att sommaren blir så bra som möjligt. Inför förra sommarlovet skrev jag ett inlägg om hur jag skulle ta mig igenom det då jag till största delen var själv med tre barn:

“Jag kommer försöka ha väldigt bestämda rutiner. Storbarnen ska få fixa sin egen frukost varje morgon. Duka fram och duka bort. Och lunchen ska vara standardiserad. En filtallrik och smörgåsar. Ingen varm lagad mat två gånger per dag, inte. Jag ska ha en miljard frukter redo i kylen så att barnen kan hämta sitt mellanmål när de behöver. Och så ska falukorven, pannkakan, nudelsoppan och spagettin och köttfärssåsen bli min bästa vän. Och barnen ska få duka fram och duka bort middagen varje dag. Jag ska ha en minutiöst packad badväska redo på verandan där allting viktigt finns och inte måste springa runt och letas. Dessutom ska jag umgås mycket med mina kompisar som också har barn – och göra barnvänliga aktiviteter tillsammans”

Ja, du hör ju. Den här sommaren blir alltså ungefär likadan, förutom att Ulf går mer på förskola. När jag skrev det här inlägget förra året fick jag så många bra tips av er läsare – så nu sammanställer jag dem här.

Smarta hack för en sommar med barn!

Malin: Kan varmt rekommendera både en packad badväska men också en bas-picknickväska! Jag har en stor korg klar med duk (ett måste), toapapper, våtservetter, en tom soppåse, en kniv, tändstickor och lite annat som kan behövas och dom man ofta glömmer stoppa i. Då är det bara att packa ner mat och dryck då det är dags för utflykt och det blir enkelt för barnen att hjälpa till med det.

Elisabeth: När mina barn var små, packade jag alltid två badväskor så när badkläder och handdukar inte hann bli torra till nästa dag tog jag badväska nummer två med mig. Och dag tre var den första väskan torr och klar…

Lo : Jag är uppvuxen på fil- och mackluncher och jag ÄLSKAR det! Hela knepet ligger i att ha flera olika sorters bröd igång samtidigt och lite olika pålägg, så att man inte käkar samma sorts mackor till frukost som till lunch. HÄPP! Helt olika måltider ju! 

Maria: Jag gillar idén om den färdiga badväskan samt picknickväskan. Tänker mig en checklista för dessa också, för det är alltid nåt som har glömts, typ kaffemjölk eller extra blöjor eller nåt. Ett tips är också att göra dubbelt upp när du ändå gör mellanmålet/frukosten. Jag har haft min 6-åring hemma många veckor nu på slutet och det var verkligen värt det att göra två mackor och stoppa en i en glasbruk i kylen till nästa “Mamma jag är hungrig”.

Terese: Jag vill verkligen slå ett slag för risgrynsgröt till lunch. Vi kan koka en stor kastrull på fredagkvällen som får svälla över natten, sen har vi lunch till hela familjen lördag och söndag. Våra barn vet nog inte om att det finns familjer som äter lagat mål till lunch på helgen.

Helena: Om man vill få riktigt många “wow” och “mamma du är bäst” från sina barn kan jag tipsa om glass i mattermos. Vi har en på ca 0.5 liter som jag lägger i frysen ca 30 min (utan lock) och sedan fyller med glass. fatta vilken lycka när man tar fram den på badplatsen!

Anna: Jag vill tipsa om tomma förskolegårdar! Inhägnat så ingen kan rymma och fullständigt barnsäkrat utan att man själv behöver lyfta ett finger (förutom att stänga och låsa grinden efter sig). Skolgårdar kan också vara riktigt kul, men där finns ju sällan staket dessvärre. Vi bodde inne i storstan förut och när alla andra trängdes på överfulla lekplatser var vi i princip alltid ensamma på förskolegårdarna.

Agnes: På en resa i mellanöstern fick vi ett tips för varma dagar… dela en gurka på mitten, på längden, och salta ”snittytorna” litegrann. Lägg ihop gurkan igen och dela gurkan på mitten och plasta in ordentligt. Barnen kan sedan äta/suga på gurkan och får i sig både salt och vätska. Viktigt är naturligtvis att man är noga att successivt ta bort plasten runt så att de inte får i sig något av den. Våra barn älskade dessa gurkor när de var små.

Anna: Jag har en nätkasse till alla sandleksaker så sanden ramlar ut istället för att samlas på botten av väskan

Och så avslutar jag med några egna tips på billig utflyktsmat att packa till barnen: Kalla makaroner, kalla stekta småplättar, smörgåsar med salt pålägg (vira in traven i smörgåspapper och fäst vid en kylklamp med hjälp av ett gummiband). En mattermos med varmkorv och lite bröd bredvid i en påse. Frukt skuren i bitar i en burk med lock så att den inte mosas. Kokta oskalade ägg och en liten saltströare. Stekta, kalla prinskorvar. Morotsbitar, gurkstavar, vitkål och blomkålsbuketter.

Fyll gärna på om ni har fler smarta sommarlovshacks!

Gullisarna återerövrar gården nu när vinterns snötäcke dragit sig tillbaka. Som synes är den ena barfota. Från maj till september. Låt gå för det då!

Det tinar fram så mycket spännande under snön. Kvarglömda leksaker, hårsnoddar – till och med en gammal solhatt (under vilken det krälade fullt med daggmaskar!)

Min inställning är att barn ska få vara barn så länge som möjligt. Ha lekvänliga kläder som tillåter dem att klättra, klänga, hoppa och rulla runt. Kläderna ska möjliggöra för barnen – inte vara det som hindrar dem från att leka fritt i rädsla för att något ska gå sönder eller bli smutsigt.

Men då förstår ni kanske också min dröm om en groventré där barnen kan rengöras med slang när de kommer hem från fritids och förskolan? Det behövs liksom. Ibland undrar jag faktiskt om barnen gått ner sig i något träsk strax innan hämtning? Ur-kul verkar de i alla fall ha haft under tiden!

Jag är himla stolt över att få fortsätta samarbeta med det svenska företaget Hyber som erbjuder hyreskläder för barn. Att tänka cirkulärt är otroligt viktigt för miljön. Och ytterkläder för barn är ju något som ofta som används intensivt under en kort period för att sedan hänga oanvänt i väntan på nästa unge. Bara under barnens fyra första år går de igenom tio storlekar och växer i snitt 55 cm…

Hyber erbjuder bara uthyrning av kvalitetsmärken som verkligen håller!  Tretorn, Reima, PoP, Isbjörn och Sweden. Och om en reva slits upp eller hål skapas lagar Hyber kläderna utan kostnad. Vid återlämnandet står de för tvätt och rengöring.

Hyber gör det lika enkelt att välja hållbart som att klicka hem sprillans nytt från en webbshop. Du väljer fritt vilka produkter du vill hyra och det är helt utan bindningstid. Förutom vinteroverall har våra barn bland annat skalkläder, lättviktsjacka och UV-kläder. Fick till exempel hem en supergullig randig UV-dräkt som Ulf kan ha på stranden i sommar!

Vill du testa Hyber? Rabattkoden: clarahybrar ger 1 månad gratis på första köpet och gäller till och med 31/5.

Den här gossen är den arbetsammaste jag vet. Från arla bittida till sena kvällen ligger han i. Jobba stege, jobba krossa myra, jobba hugga svärd, jobba kasta sten är exempel på jobb han menar sig utföra. Allting kan han – allting vet han. Full av dådkraft, tvekar aldrig. Jag blundar mot solen och försöker fånga fräknar och när jag tittar igen är han borta. Försvunnen långt nere i skogen eller halvvägs upp på en brandstege. Stående i kökskomposten, på brädupplaget, i släpvagnen full med skrot. Han använder rosenportalen som en ribbstol och river upp tulpanlökarna och övar kast med liten boll.

Allting gör han med det soligaste humör, en stjälpande hand och snoriga pussar. Alltid beredd till ett uppriktigt “flåt mama” när han träffat mig med en pinne över ögonbrynet eller tar en tugga av min axel bara för att se hur den smakar. Han är det sötaste vi har, vi älskar honom vettlöst. Och han påskyndar mitt åldrande med åtminstone sjuttio procent.

Mina barn och jag älskar Trädgårdstider. Så mysigt att se ihop i soffan. En av de tråkigare sakerna med att inte ha en vanlig stationär tv som följer tablån är att vi ser väldigt lite tv ihop. Vi ser Bäst i Test, Mandelmanns och Trädgårdstider and that’t about it! Och vi ser sällan regelbundet eftersom vi streamar avsnitten. Det blir någon regnig söndagseftermiddag på sin höjd. Men jag tyckte ju att det var supermysigt att sitta med familjen och se på sådana där program. Som Sommartorpet, Gröna Rum, Tinas Mat, Världens modernaste land. Ska ta och leta fram lite sånt som vi kan se tillsammans här hemma. Historieätarna skulle Bertil och Folke älska nu – liksom Värsta Språket. Kanske finns i SVTs Öppet Arkiv?

Minns bara att jag kunde bli så sur när jag såg på Sommartorpet när jag var yngre. För jag ville ju också bo gammaldags och fint och det kändes som omöjligt långt borta i vårt nybyggda hus med en platt liten gräsmatta. Nu när jag sitter och ser Trädgårdstider är det mer tillfredsställande. -Det där kan jag ju också göra, tänker jag nöjt för mig själv!

Blev bara så full i skratt när vi såg på Trädgårdstider igår och mina barn plötsligt frågar mig -Vet dom om att dom är filmade?. Ibland kolliderar verkligen vuxenvärldens självklarheter med barnens universum där allt är möjligt. Där det kanske är så att Trädgårdstider bara är människor som går runt och planterar, lagar mat, pratar högt för sig själv och råkar fångas i förbifarten på film?

Det fick mig att minnas mina egna barnfunderingar. Som hur det funkade med repriser i tv? Varuhuset och Goda Grannar gick ibland i repris mitt i natten eller tidigt på morgonen. Och då måste det ju vara jättejobbigt för alla skådespelarna att behöva jobba? Att man kunde banda saker och visa dem igen hade tydligen aldrig slagit mig. Minns också att jag funderade på om det var jobbigast att skriva en bok eller göra en film. Jag slog fast att det nog var mindre arbete med att göra en film eftersom “man måste skriva ner allting” när man gör en bok.

Okej.

“Jag brukar ofta fundera på när jag läser den här bloggen om det är någon skillnad på barns smak, intressen och val beroende på om de växer upp i storstad eller på landet? Påverkas man mindre av andra när man bor mer på landet? Är man barn längre (i betydelsen hålla i leken och intressena)? Och gör avsaknaden av utbud på aktiviteter som lagsporter och allt vad det medför skillnad?“

Den här frågan fick jag av läsaren Elin för ett tag sedan och jag tycker att den är intressant. Jag har nämligen själv funderat mycket på om mina barn varit annorlunda om vi bott i en stad? En kompis som lämnade stan och flyttade hit när hennes barn var i skolåldern noterade en stor skillnad. Hon reagerade dels på att barnen här gick klädda i lekvänliga mjukiskläder högt upp i åldrarna. Men också att lekarna var “barnsligare”.

Jag kan nog instämma i analysen om att barn här är barnsligare än jämnåriga i stan. Visst – de ser ju på samma barnprogram som alla andra. Använder datorn och spelar Minecraft. Men ändå är det annorlunda – och lite svårt att sätta fingret på vad? Bertil är tio år och att ha en mobiltelefon är ovanligt bland hans kompisar. Det är heller ingenting han är ett dugg intresserad av att få. Och jag minns när mina barn för några år sedan hälsade på hos kompisar i stan och åt lördagsgodis “Va? Finns det annat godis?!” var reaktionen. De hade bara köpt lördagsgodis på vår lilla affär och hade ingen aning om att det fanns annat godis i världen.

Ibland kan livet på landet göra mig lite orolig för barnens framtid. Jag vill inte att de ska halka efter på något plan. Känna att de vuxit upp avskurna från världen. Jag som själv kommer från en mindre stad och har behövt hävda mig i konkurrensen med folk som fötts in i de rätta sammanhangen i Stockholm, som är etablerade och har kontaktnät redan från barnsben Jag vet hur apart man kan känna sig. Hur mycket svårare det kan vara och hur man aldrig riktigt räknas när de som tillhör centrum ständigt betraktar en själv som en del av periferin. Å andra sidan tycker jag att mina barn har en helt otrolig barndom här och får tillgång till sånt som många andra barn får klara sig utan.

I många små byar kan man till exempel vara ganska självständig redan som liten. Barn cyklar hem själv från skolan. Blir betrodda med att gå och köpa sitt eget lördagsgodis och hämta ut mammas paket på affären. Det kan man å andra sidan säkert i en trygg villaförort i stan också. Men i en liten by är alla kändisar i sin egen rätt. Annika på affär, Skrot-Olle, Linnéa på biblioteket… Och nej jag kan inte namnet på riktigt alla barn – men jag kan många namn. Och framförallt vet jag ganska bra vilken unge som hör ihop med vilken familj. Och absolut – det finns en likriktning på många plan här. Antalet personer som inte är födda i Sverige går till exempel att räkna på handens tio fingrar. Men sett ur andra perspektiv finns det större mångfald. Mina barn firar till exempel samernas nationaldag med självklarhet. Det gjorde vi aldrig under min skoltid. Och på byns förskolan leker barn till de som svetsar på närmsta industri tillsammans med barnen till industrins VD. Man bor i husen bredvid varandra och bjuder på en öl på cykelfesten varje sommar. Folk umgås över åldersgränser, utbildningsgränser, klassgränser och könsgränser på ett annat vis. Utbudet är inte så stort så man kan ju inte var allt för knusslig. Och ibland kan det faktiskt vara lättare att få en plats i ett litet sammanhang än ett stort. Alla ungar behövs för att få ihop till ett fotbollslag. Familjer som bidrar till befolkningsökningen är efterlängtade och uppskattade invånare.

En klar nackdel för barnen med att bo här är fritidsaktiviteterna. I stan kan man köpa sig tillgång till en mängd av aktiviteter. Här är det helt avhängigt ideella krafter. Om man gillar sport finns det mycket fint att välja på. Men på kulturfronten är det skralare. Nu lägger de ner musikskolan i kommunen och sånt jag själv älskade som barn – dans, teater, målarskola eller filmkurs – finns inte. Samtidigt upplever jag att barn generellt går på ganska lite schemalagda aktiviteter här? Det är mycket tid för fri lek vilket jag verkligen uppskattar. Vintertid går mina barn på skidskoj och skridskoskoj i byn. Lekbetonade aktiviteter då man visserligen kan träna skidteknik lite mer seriöst – men också bara kan friåka skridskor om man hellre vill det. Eller så spelar barn och föräldrar en väldigt informell hockeymatch med varandra. Sånt älskar jag!

Det bästa med att bo så här det är när jag ser barnen dra iväg ner på åkern, upp i skogen, längs dammiga landsvägar eller ner till någon bäck för att kasta pinnar och plurra. Att de kan vara så fria och självständiga. Det var jag också när jag växte upp i ett villakvarter. Men inte riktigt på samma ohämmade sätt. Jag älskar att Bertil kan få tälja, ha en pilbåge för prickskytt, en snickarlåda full med verktyg för att bygga. Att barnen kan hoppa över ett elstängsel och gosa med fåren i hagen eller hälsa på grisarna. Att det finns kor, hästar och kaniner. Att växa upp med djur var något jag själv alltid önskade mig som barn. Husdjur var inte så vanligt bland mina klasskompisar – men här har nästan alla ett eller flera hemma!

Vad som är status på landet är nog också lite annorlunda mot för i en stad. Jag kan uppleva att det är status här om man har en bra skoter eller ens pappa äger en traktor. Men sedan är väl roligt lego, tevespel och en snabb cykel lika mycket status här som överallt annars. Och i slutändan beror det så mycket på vilken byskola på landet som jämförs med vilken skola i stan. Kulturen mellan olika skolor i stan skiftar ju lika snabbt som stadsdelarna.

Jag är jätteglad att mina barn får växa upp på landet med allt vad de innebär. De älskar att bo här och är väldigt stolta över byn och tycker inte att det kan finnas en plats på jorden som kan mäta sig med vår. Här får de vara kufiga, knasiga, egensinniga och just så unika som de är. Men i slutändan tänker jag att det kan bli bra av att växa upp på tusen olika sätt. Hittar man sitt rätta sammanhang så växer man och blommar var man än bor!

Äntligen är det säsong för skidor, pulka och skridskoåkning! Och som jag njuter av uteaktiviteterna. Särskilt i år när jag börjar få tillbaka styrkan i kroppen och kunna delta fullt ut.

En lite tråkig sak att prata om i sammanhanget – men faktiskt livsviktig – det är att skydda sig själv och barnen ordentligt. De flesta föräldrar skulle aldrig släppa sina barn i en slalombacke utan hjälm – däremot åker många barn oskyddade i pulkabacken. Men varje år skadas tretusen barn så illa i pulkabacken att de behöver uppsöka vård. Och en olycka händer så lätt.

Innan jul åkte vi pulka med barnen. De hade försstås hjälm på sig, men när vi skulle gå hem kom ena ungen på att han ville ta ett sista åk. Och då hade han redan tagit av sig hjälmen – och ingen kom ihåg att han skulle ta på den igen. Och tror du inte att just det åket ramlade han och slog bakhuvudet i den hårda backen. Skrik och gråt och ledsna miner. Tack och lov gick det bra så när som på ett ömt huvud. Men det hade kunnat sluta riktigt illa.

Själv fick jag rättmätig skäll här på bloggen när jag åkte skridskor utan hjälm. För att inte tala om när jag är utan cykelhjälm ibland. Men skammandet har funkat ganska bra för nu glömmer jag nästan aldrig att ta på den. Tack för det!

Visst vill man inget hellre än att barnen ska leka ute och ha roligt. Men såklart utan att skada sig! Så att tänka ett extra varv kring säkerhet är superviktigt. Länsförsäkringar Västerbotten är det kundägda försäkringsbolaget jag själv är anslutet till. De erbjuder givetvis barnförsäkringar som kan vara en stor hjälp när olyckan är framme. Men deras främsta målsättning är faktiskt upplysa oss alla om hur vi ska bete oss för att minska risken att skador alls uppstår. Därför har jag tillsammans med Länsförsäkringar satt samman den här guiden. Läs och lägg på minnet – och lämna gärna fler tips om du kommer på. Så ska jag komplettera listan vartefter.

Skydda barnen vid vinterlek

• Kyla kan orsaka skada, särskilt på små barn. Håll koll på kinder och näsa vid utelek så att de inte förfryser. Även tårna är utsatta – särskilt vid skridskoåkning. Välj ull närmast huden så värmer det bättre.

• Reflexer är en självklarhet men lätt att glömma. Mina barn har fastsydda reflexer på sina overaller men jag brukar dessutom ta på dem gula reflexvästar när de ska ut och leka på kvällen.

• Se till att barnen har CE-märkt hjälm vid utelek. Den ska täcka både panna och bakhuvud. Vilken hjälm som helst är bättre än ingen hjälm – men allra helst ska du förstås välja en hjälm som är ämnad för just den aktiviteten. Välj en med grönt spänne – den löser ut om barnet av någon anledning skulle råka bli hängande i remmen.

• Prata om och lär barnen åkvett. Så väl i pulkabacken som slalombacken. Det handlar om enkla saker som att se sig omkring när de åker, aldrig bli sittande stilla i en backe och gå upp på sidan av backen och inte där alla åker ner. – SE UPP I BACKEN ANNARS FÅR DU TUSEN HÅL I NACKEN! skrek vi alltid när vi var små. Jag tyckte mest att det var en rolig grej att hojta, men det finns faktiskt en poäng i att annonsera sin framfart tydligt!

• Fyll på med energi under uteaktiviteterna – kyla i sig själv är tröttande. Och den som blir trött får försämrad uppmärksamhet men också kroppskontroll. Då ökar skaderisken markant.

• Om barnen åker slalom eller snowboard – väg dem på nytt inför varje säsong så att du vet att bindningarna är anpassade efter barnets vikt och löser ut lagom lätt.

• Skidglasögon är viktigt! Och ett ryggskydd kan låta som överkurs men det är faktist ett ganska enkelt sätt att minska risken för allvarliga ryggskador om man skulle blir påkörd bakifrån eller göra en rejäl vurpa i en backe. Ryggskydd för vuxna och barn finns att köpa på sportaffärer. Kontrollera att det är ISO-certifierat. Fler tips inför skidsäsongen hittar du här.

• Om barn åker skoter ska de alltid sitta bakom chauffören och inte ha skoterhjälm på sig utan hellre en slalomhjälm. Och det säger sig självt att barn inte ska köra skoter. Åldersgränsen finns av en anledning. Skotern är ingen leksak – även om jag ofta ser föräldrar som låter sina barn använda den just så.

• Och så en sista viktig påminnelse som inte har med vinterlek att göra – men väl vinterkläder. Ta av ytterkläderna när ni åker bil. Fluffiga, tjocka vinterkläder försämrar bältets funktion. Fler tips för säkrare vinterkörning hittar du förresten i det här blogginlägget.

Så! Med dessa stränga förmaningar – ge er nu ut tillsammans och ha det underbart i vintervädret! Det ska i alla fall vi göra!

Vår minsta unge är en fullständigt hejdlös, urglad och arbetsam variant. När Bertil var i samma ålder barnsäkrade vi inte en enda pryl. Men med trean vill vi helst spika fast allt vi äger. För familjens yngsta är ett fullkomligt förtjusande massförstörelsevapen.

Häromdagen när jag skulle städa storebrors rum hittade han en svart tuschpenna och medan jag bäddade rent sängen skapade han detta mästerverk på tapeten.

Jag tog ifrån honom pennan och gömde den noggrant. Men på den lilla stund jag var borta hade han hittat en sax som han började klippa sönder sängkläderna med. Jag slet saxen ur händerna på honom och stoppade den i bakfickan.

Lika nöjd var han för det. Istället ställde han sig på en pall vid fönstret och började fridsamt pilla med någonting som låg i en liten skål. Han plockade och pillade så nöjt att jag blev alldeles mild till sinnes. Tills jag plötsligt anade oråd. Stoppade han något i munnen? Jamenvisst. Knappnålar såklart! Givetvis har ungen hela munnen full av knappnålar!

Med rusande hjärta plockade jag ut nålarna och ställde skålen högst upp på en hylla. Då gick Ulf med glatt humör och tömde en bunke smutsigt skurvatten rakt ner i en byrålåda som råkade stå öppen

-MEN JÄVLA UNGE! kan det hända att någon vrålade (berättar inte vem). Sedan torkade jag under stor stress och många svordomar ur sagda byrålåda och dess innehåll.

Sedan avbröt jag alla försök till städning och tog med mig Ulf ner i köket för att pusta ut. Fyllde ett glas iskallt vatten åt mig själv och ett med mjölk åt honom. Satte mig ner för att hämta andan och på den sekunden hade han hunnit fram till soffan och med glatt humör tömt mjölkglaset över sitsen. Oje? Blötte?! sa han. Förvånat och lyckligt där han plaskade runt bland kuddarna.

Skönt att mitt förtjusande massförstörelsevapen har barnomsorg fem av veckans sju dagar <3