Kategori: Claras mammaliv

Datumfilter

23 november, 2020

Nu har jag ammat i tjugo månader. Jag vet inte om det räknas som att långtidsamma – men för mig är det en lång tid att amma i alla fall. Det har inte varit ett medvetet beslut. Det har bara blivit så.

Jag ammade Bertil i fem månader och Folke i sex om jag inte minns fel. Jag tyckte att det var mysigt men faktiskt också jobbigt. Dels var det svårt med tekniken. Men sedan var det tråkigt att behöva dra sig undan för att amma. Gå undan på middagar, kalas, fester och i vardagen. Inte för att jag var blyg men för att bebisarna var lättdistraherade. Jag kände liksom att jag missade livet som pågick där ute medan jag låg för mig själv och ammade. Men i backspegeln förstår jag att det säkert också handlade om omställningen att bli mamma. Att det var svårt att vara så behövd hela tiden. Helamningen förstärkte ju den känslan och när vi istället började flaskmata blev det en befrielse. Och jag ångrar ingenting från den tiden och vet att jag i varje stund gjorde det som varit riktigast och bäst just då.

Men den här gången har allt varit annorlunda. Tekniken fanns från första stund. Och att gå undan och amma är inte längre ett straff. Med en stor familj som sliter och drar i en så är det en ren lyx att lägga sig på sängen en stund med en bebis och bara vila. Dessutom skönt med de täta mikropauserna för en före detta utmattad människa. Nu är jag så van att vara mamma och behövd av alla att amningen är en fristad.

Att amma ett större barn är ganska annorlunda mot för en bebis. Han säger tydligt amma, mamma! när han vill ha och lyfter bestämt på tröjan. Det allra bästa är att jag får mysa mycket mer. En ett och ett halvt-åring sitter ju aldrig still eller vill ligga och gosa om de inte typ har feber. Särskilt inte som våra barn övergett flaskan tidigt. Så att varje dag få ligga och snusa i håret och smeka de små fötterna. Det är obeskrivligt mysigt.

Jag har inga som helst planer på att sluta. Men heller inte på att fortsätta. Just nu får Smulf avgöra vart det här ska ta vägen. Men jag märker att folk börjat fråga försynt -Ska han inte sluta amma snart? Som att det var någon brådska. Som om inte det här är helt normal? Och på samma sätt var det när jag slutade amma Bertil. Fast då lät det tvärtom -Vad tidigt du slutar amma? Har du upplevt mycket problem?

Nej jag har just inga tankar om hur framtiden ska bli. Men förlängd amning minskar risken för bröstcancer och med mitt bagage är det en motivering så god som någon. Plus att jag helst inte går miste om mina mysiga mikropauser i vardagen. Mitt barnuppfostringsmantra är att det kan bli bra på många olika sätt. Och den här gången gör jag så här.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
18 november, 2020

Får efter lock och pock upp alla barn ur sina sängar. Får på dem rena kläder. Den långhåriga kammar sig efter gemensamt letande efter hårborsten som till slut hittas i legolådan. Han beställer sedan flätor som jag med varierande resultat snor ihop. En har problem med sina krånglande strumpor. Man måste vara alldeles lugn och samlad och prata med sin mjukaste röst medan man byter till det sjuttonde paret strumpor samma morgon och försöker få sömmarna vid tårna att sitta rätt. Annars låser det sig totalt. Lirka, lirka fram till frukostbordet Jakob förberett. Två tomstirrar ut i luften av trötthet och en helst vill ösa ner sin gröt till hundvalpen som snor kring bordsbenen.

Vi läser varsin del i dagstidningen och har på P1 Morgon i bakgrunden. Pekar ut en bekant som är med i ett stort reportage och funderar på om högstadieskolorna också kommer behöva stänga? Tända ljus och en stunds försök till lite lugn. Jag tar min kaffekopp i handen och sätter mig i en fåtölj. Fångar in något av barnen i farten. Som får sig en lång gosig kram i mitt knä.

Oj, nu hann det gå för lång tid. Nu blev det plötsligt lite jäktigt. –Hämta gitarren och packa ner frukt åt dig och din bror! Har vantarna torkat under natten? Visst hade du gympa idag också? Blöjor ska bytas och eksem smörjas och nu är tandborstarna uppe i sovrummet istället för i badrummet och varför fattas den ena barnstöveln? Den återfinns under soffan i samma stund som den som äntligen hittat strumpor som inte krånglar råkar trampa i en kissfläck. Hundvalpen älskar uppståndelsen vid ytterdörren. Far mellan benen på barnen och tar deras framlagda mössor och springer iväg.

Så får vi ut alla tre genom ytterdörren. Jag bär extra klädpåsar, en gitarr och lillen på höften. Ut i bilen, koppla loss elladdaren, packa in ettåringen. Ställa upp dörrarna så att de inte blåser igen. Sedan alltid samma känsla av lättnad när vi drar iväg. Phu. Nu är vi på väg. Men det är en kort respit för några minuter senare ska allting packas ut igen. Och rätt personer ska kramas hejdå med varandra, få med sig rätt klädpåsar och rätt gosedjur. Samt gitarr. Det är viktiga saker så att det inte blir ledsna miner sedan.

Svettig på överläppen och under armarna och med elektriskt hår som står åt alla håll lämnar jag lillen på förskolan. Ser honom nöjt försvinna in utan att se sig om.

När jag kommer ut på den ljusnande förskolegården ser jag att himlen är klar. För första gången på vad som känns som veckor. Är barnen klädda? Ja. Mätta? Hyfsat förutom han som frukostvägrar. Är de rena? Ja, hjälpligt. Mår de bra? Ja, det tror jag. Är de trygga? Tryggare kan ingen vara.

Lycklig av solen och lättnaden av att ha fått iväg alla i skapligt skick, i hyfsad tid. Ännu en morgon. Stryker mig själv över kinden och säger. –Det gjorde du bra. Tänk vad du kan Clara! Mitt i att mamma alla andra tar jag en stund för självmedkänsla och mammar mig själv. Duktiga lilla mamman. Oj vad du kämpar. Du gör det så bra.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
10 november, 2020

Förra året önskade sig min åttaåring i julklapp:

Starka magneter

Spiralfjäder från en säng

En väst med många fickor

Metalldetektor

En festlig hatt

I år kvarstår bara önskan om en spiralfjäder. Allt annat fick han och utöver det har tillkommit:

Ett par regnbågsfärgade tåstrumpor som räcker upp till knäna

En didgeridoo

En meganormt stor legoplatta

Och ett eget rum

När jag bloggade om önskelistan fick jag så gulliga beskrivningar av era barns julklappsönskningar. Så här skrev ni:

Min snart treåriga dotter önskar sig bara ett svart paket. 

Ett år önskade sig min son en trumpet och en tupp.

Min åttaåring vill ha en puffborste och babypuder så hon kan leta efter fingeravtryck. Och ett suddgummi. Inget mer.

Min elvaåring önskar att få byta skola. Han vill börja på Hogwarts. 

Min sjuåring vill ha en snäll huggorm i bur

Min sexåring önskar sig suddgummin, klistermärken och rotfrukter

Min sexåring vill ha en alldeles egen häftapparat och hålslagare

Min sjuåring vill ha arton frisbees, en till varje barn i klassen.

Min tvååring önskar sig fem paket: ett rosa, ett lila, ett blått och ett grönt. (Säg inte till henne att det bara är fyra hon räknat upp ❤️)

Min tvååring önskar en egen ficklampa för att lysa bort monster. Samt tomtebloss och eget toapapper att snyta Pippi-dockan med.

Min son brukade alltid skriva långkalsonger som första önskan, sen kom olika leksaker. Nu är han tjugofem och köper efter behov

Min dotter är sex år och önskar sig en bild som tomten målat av sig själv…

På min åttaårings önskelista finns en levande orm, kalsonger, pannlampa och munskölj

Min treåring önskar sig ett paraply i regnbågens färger. 

Min sexåring önskar sig transformers och en ko

Min kusin önskade sig “en kommitté” i julklapp när hon var liten. Oklart vilken typ

Och på Linnéas kompis önskelista i lågstadiet stod det:
Glasögon.
Gipsad fot och kryckor.
Tandställning.
Träskor.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
26 september, 2020

Det är mysigt att läsa för barnen på kvällarna även om jag ofta kan känna mig trött och stressad under tiden. Över tvättmaskiner som ska hängas och disk som ska diskas och soppåsar som ska bäras ut innan kvällen tagit slut. Men jag försöker verkligen ta mig tid att läsa varje kväll ändå. Om än bara någonting kort.

Min nioåring och sexåring delar ju säng så jag läser för båda samtidigt och då får man tänka till med böckerna. Långa kapitelböcker passar inte alltid så bra. Och det mysigaste är ju faktiskt böcker som väcker massa frågor och tankar och startar samtal. Samtal som gör att man i sovrummets lugna vrå och dämpade lyse kan får veta mer om hur deras dag har varit, hur det går med fröken och kompisarna. Ifall någonting gjort en ledsen eller extra glad.

Här är tre titlar jag kan rekommendera ifall du villa ha mysiga, vindlande pratstunder med dina barn. Överst i högen ligger Känsloboken för barn i lågstadieåldern av Reyhaneh Ahangaran. En lite tjockare bok med kapitel som vart och ett handlar om olika saker som rör sig i ett barns liv. Ett kapitel om orättvisa, ett om skam. Ett annat om rädsla och ett om glädje. Varje kapitel innehåller otroligt fina och lättbegripliga exempeltexter och så några frågor man kan diskutera med barnen. Som när skämdes du sist? Har du någon gång behandlat någon orättvist? Vad har gjort dig riktigt glad?

Vi har haft så många fina samtal kring dessa frågor och jag har också varit noga med att själv besvara bokens frågor. Berätta om när jag vet med mig att jag varit orättvis. Eller sist jag var riktigt orolig (jag väljer små och begripliga saker – givetvis ska inte barnen behöva hantera några större personliga problem). Kan verkligen varmt rekommendera den här boken så väl i skolan som hemmavid.

Dom som kallas vuxna av Annica Hedin och Hanna Klinthage är en bilderbok jag tipsat om förut men som är värd att lyfta igen. Otroliga illustrationer med roliga små texter.

Boken har ett lite annorlunda upplägg där varje uppslag tar upp något som är typiskt för vuxna att göra – men kanske konstigt från ett barns synvinkel. Frågor som varför köper vuxna inte lördagsgodis? Eller varför gråter inte vuxna när de slår sig? Och så kommer olika svar som vuxna brukar ha på dessa frågor. “Jag har liksom glömt hur man gör när man gråter. Jag tränade bort tårarna när jag blev tonåring. Då ville jag se tuff ut”. En annan svarar “Jag gråter helst i smyg så att ingen blir orolig” och en tredje “Jag gråter när jag ser nåt vackert. Då är det som att känslorna bara svämmar över”

Många roliga och intressanta konversationer har vi haft utifrån det vi läser. Jag upplever att vi tillsammans kan hjälpas åt att förstå det där mystiska som är att vara människa. Och vuxen. Vuxna kan ju faktisk vara helt obegripliga för barn. Och att komma på att vi är ungefär som dem men med lite större fötter – det kan vara till hjälp i många situationer.

Nu har Annica Hedin och Hanna Klinthage gjort en bok till som vi ofta läser och som heter Det som verkar farligt. Den handlar om allt sånt som man kan vara rädd för som liten. Som att komma bort från sina föräldrar när man går på stan. Mörker, ensamhet eller tonåringar i grupp. Och vuxna som klätt ut sig. Vid varje ny omläsning hittar vi nya saker att prata kring.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
5 september, 2020

Den här första “riktiga” arbetsveckan för terminen blev inte alls som jag trott. Alla tre barn har varit hemma sjuka och allt har fått gå på halvfart. Det är okej. Man får försöka att inte stressa upp sig. Men gudinåderskatider som jag är övervänt och längtar efter lite ensamtid hemma om vardagarna. Och lite svårt är det ju att trassla med vabb för två egenföretagare. Varken grönsaksprenumeranter eller bloggannonsörer har tid att vänta på friskare barn.

Idag ska i alla fall de tillfrisknade storbarnen till farmor och sova över. Det blir bra för samtliga inblandade eftersom en vecka hemma är en lång, tråkig tid i ett barns liv. Minns när jag själv var sjuk så länge som liten. Det kändes som att vara borta ett sommarlov. Men jag minns också hur mysigt det var att ligga febrig i mamma och pappas säng och bli trugad med milkshake av mamma.

De senaste två dagarna har det kommit höst i luften här i Västerbotten. Det har regnat ordentligt för första gången på flera veckor och kvällarna skymmer allt tidigare. Inte mig emot. Jag har svårt att säga hejdå till saker. Men när avslutet väl är ett fullbordat faktum har jag inga problem med att hojta hej till det nya. Nu omfamnar jag hösten med raggsockar, te och Gilmore Girls. Men bara de bästa avsnitten när Jess är med.

Ha en fin lördag allesammans! Och tack för alla kommentarer på de två senaste inläggen. Jag har läst varenda en men inte hunnit börja svara ännu. Men ni är ju otroliga.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
29 juli, 2020

Idag har det gått ganska exakt sju av sommarlovets tio veckor. Gillar inte att räkna ner för jag vill ju förlora mig i mängden dagar. Men jag tänker på att jag igår för första gången på sex veckor hade barnvakt och gjorde något utan barnen några timmar. Jag valde att åka runt på loppisar och det var mer välgörande än att gå på spa. Bara strosa mellan hyllor och gräva i lådor och rensa tankarna totalt.

Jag skrev ju lite om hur jag bävat inför den här sommaren själv med tre barn. Jakob som är bonde jobbar ju som mest den här tiden på året samtidigt som vi inte har någon barnomsorg. Det skulle jag egentligen kunnat ha eftersom jag själv faktiskt jobbar under sommaren – om än kortare stunder. Nästa år ska jag nog göra så. I alla fall med Ulf som är den som kräver ständig passning.

Idag är jag så trött att ögonen går i kors. Vi hade matlag här sent igår och det var väldigt mysigt. Men köket ser nu ut som ett bombnedslag och jag sitter med min kaffekopp och stirrar tomt. Försöker vakna till men är oförmögen att gunga igång mig själv.

Jag är ändå så glad för den här sommaren. Det är så underbart att få vara nära mina barn och se dem ha roligt och utvecklas. Jag är också stolt över mig själv för att jag dragit runt med dem på utflykter, resor och badplatser. Verkligen lyckats göra det till en trivsam, mysig sommar för oss. Och vi har ju mycket kvar ännu.

Det svåra för mig är att livet med små barn kräver så lugnt tempo. Fast inte lugnt som i att ligga och läsa i soffan. Utan mer ett lågintensivt passande och avvärjande av faror. Helst ska jag ju bara vara på golvet med Ulf och totalt följa hans tempo. Men jag mår bättre när jag är mer aktiv och gör saker i raskt tempo. Då får jag energi. Fast när jag aldrig får avsluta något, färdigställa ett projekt och sätta punkt – utan istället blir avbruten med projektet hängande i luften. Då får jag ju bara tröttheten som kommer med det raska arbetet och inte kicken av att se det färdigställt.

Utmaningen varje dag har varit att orka knuffa igång mig själv – likt en trött gammal bil som behöver hjälp att starta. Jag behöver ge mig den där lilla knuffen så att dagen INTE bara blir ett enda masande runt i Ulfs tempo. Så att jag får någonting gjort för mitt egna höga nöjes skull. Hela det här blogginlägget är ett försök att ge mig själv den där knuffen. Så att jag nu klockan 10.22 kanske kan resa mig ur fåtöljen och min förlamande trötthet och sätta igång.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
20 juli, 2020

I helgen hade vi födelsedagskalas för vår älskade sexåring. Karismatisk, kärleksfull och temperamentsfull som få. Prövar mitt tålamod varje dag men genererar så mycket skratt och kärlek och knas att det är värt det tusen gånger om

Älskar att ha ett Julibarn och få en anledning att ordna trädgårdsfest. I lördags visade termometern 23 grader även om himlen var tämligen grå. Ganska lagomt väder för ett kalas i trädgården.

Våra sommarfester har blivit en så fin chans att sammanföra min och Jakobs släkt som sällan annars får chans att ses. Anna hjälpte mig att dekorera fint med ballonger och girlander. Gillar att duka så här med bord utspridda. Som om vi hade ett trädgårdscafé.

Vi hade dock glömt den lilla detaljen att det var ballongloppis i byn (alla som deltog skulle hänga ut ballonger) så vi fick några trevande loppissugna besökare på gården under dagen.

Det här är jag på kalas nu för tiden: Har så fullt upp med att göra fint och fixa fika att jag varken hinner blåsa eller styla håret. Knappt välja kläder. Ofta inte sminka mig. Fåfängan får stå tillbaka.

Bjöd på vaniljknutar, blåbärsbullar, chokladbollar och pavlova. Jag vet inte vad det är men jag skulle lätt kunna äta ENBART chokladbollar på varje kalas.

Massa färsk frukt uppskuren

Och Folke som dekorerat sina egna tårtor.

Eftersom det var ett utomhuskalas och jag dukat eget bord åt Gammor och farsan vågade de sig hit.

Sådan glädje trots armlängders avstånd.

Stökiga buketter med allt som blommar i trädgården just nu. Schersmin, jättedaggkåpa, Louise Bugnet-rosor i vitt och den sista kvisten från snöbollsbusken.

Det här är året då jag gett upp på barnens kläder. De får nu klä sig exakt efter eget huvud. Folke hade således på sig sin blingade keps köpt i Serbien. Sin skelettdräkt och en mantel gjord av en piratflagga. Bertil hade senapsgula mjukisbyxor och sin glittrigaste sjal med fransar och t-shirten han fått av Ada med texten Be your own hero. Och alla var så nöjda sååå!

Den enda jag fortfarande får klä på utan protester är ettåringen. Gullig i gammal kalasdräkt från fyrtiotalet ungefär. Här med farmor och Jakobs fina kusin Felicia.

Vår trapp är en utmärkt scen och med musik som skrålade från fönstret hade Juni scenshow.

Givetvis delades det ut ohemula mängder presenter.

Mest lego av olika slag. Ninjago till exempel. Nästan allt hade Jakob vunnit på Tradera. Man får så mycket mer för pengarna om man kan tänka sig att handla second hand!

Min väldigt vackra syster

Som nu är så besatt av att virka att hon tog fram nålen direkt kaffet var urdrucket.

Perfekt komponerad kalastallrik

Jakob <3

Och eftersom paketen visade sig innehålla vattengevär till ett helt kompani utbröt regelrätt vattenkrig. Det slutade med att jag var blöt in till underkläderna och fick byta om. Se där. Vad tur att jag inte lagt massa tid på att föna ett hår som ändå bara skulle blivit dyngsurt

Felicia fick också sin beskärda del

Liksom Ulf som var helt försvarslös.

Sedan lekte vi räven och sorkarna. Bertil hittade bästa stället att leta ifrån och jag fångade lillkusinen bakom ett träd.

Bäst på att gömma sig var ändå underbara farmor Annika. En riktig lekfarmor som tog skydd bakom sandlådan och blev sedd sist av alla.

Och det var vårt sexårskalas det.

Roligt var det och trötta blev vi. Och nu är den stora kalasveckan över.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
11 juli, 2020

Det är så mysigt att se storbarnen helt uppslukade i gemensam lek. Imorse störtade de in i sovrummet för att visa en fisk de pysslat tillsammans när de just vaknat. Av en gammal fjärrkontroll, massa pärlor och lite eldsflammor från playmobil-lådan.

De bygger kojor, skjuter pilbåge, leker med lego och klär ut sig. Storebror lär lillebror att klättra upp i pilträden. Visar grenarna man ska klänga på för att få fäste. De gungar i slänggungan och leker på stora stenen och har så många egna fantasivärldar – som den påhittade Zorbidorbi-planeten – där de bestämmer allt. De sover till och med i samma säng på nätterna.

Visst ryker de ihop ibland. Det behöver man inte fästa sig så mycket vid. Mellan varven bråkade jag och min syster fruktansvärt under uppväxten. Idag står vi väldigt nära varandra – kanske finns där ett samband? Den man är riktigt nära är det oundvikligt att bråka med.

Den här bilden knäppte jag i smyg idag. Jag bakade bullar och barnen låg tillsammans i soffan och lyssnade på barnprogram på radio. Fantasiresan.

Tänk att ha en bror. Vilken gåva.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
29 juni, 2020

Jag är inte den som beklagar mig över att göra barnvänliga aktiviteter. Jag är hon som är mest peppad av alla. Nöjesfält? Kul! Äventyrsbad? Megaskoj! Museum, lekland, lekparker? Jamen, jaaaa! Jag är där! Tycker helt enkelt att det är väldigt roligt med allt sånt där. Särskilt nu när jag är vuxen och inga förväntningar finns på att JAG ska ha det skoj. Nej jag kan bara gå runt där och se barnen njuta. Och att jag också njuter och börjar leka är en ren bonus.

Sista dagen i Borås hade jag fått tips av en läsare om att besöka Ekehagens Forntidsby. Aha! Perfekt. Mina barn är väldigt intresserad av forntiden och allt som har med det att göra. Så vi åkte dit.

Har väl sällan åkt en gulligare väg än den mellan Fristad och Ekehagens forntidsby? Vi passerade så många fantastiska gårdar, underbara punschverandor och gulliga små hagar att man blev helt matt. Som en bonus svängde vi in på en loppis och jag hittade en superfin blomsterbänk för några hundralappar. Den tog jag med mig hem på tåget. Ni ska få se sedan!

Det var väldigt lugnt i forntidsbyn. Desto bättre för oss.

Vi gick runt i alla hus och lekte och försökte föreställa oss hur det kan ha varit för människorna som fanns på den tiden.

Rökigt kom vi fram till

Samt dragigt

Och lite farligt också

Men med ganska mycket tid för lek och spel

Det var fruktansvärt varmt och i denna outfit kände jag mig lite som någon ur Äppelkriget. Eberhard kanske? Borde bara vattnat mitt huvud samtidigt!

Barnen fick prova att göra sitt eget bröd

Över öppen eld.

Ulf tyckte att allt han såg var toppen och blev sotigare och lortigare för varje steg han tog. Tur att han har fyra kusiner som villigt vallar honom när det håller på att balla ur alldeles

Så fick de lära sig skuta pilbåge.

Bertil träffade vildsvinet rakt i ögat. Så nu är pilbågar och pilskytte allt vi kan tänka på här hemma.

Sedan fick barnen tillverka egna amulettpåsar av skinn och bastsnören

Och avsluta allt med att paddla stockbåt ut till en ö för att hämta en magisk, vit sten att lägga i sin amulettpåse.

Oväntat kul att åka stockbåt. Kul och vingligt

Det är så roligt när man märker att ens barn är i sitt rätta element. Bertil borde egentligen bott i Sherwoodskogen. Legat och visslat i ett träd, tuggat grässtrån, badat naken och skjutit med pilbåge. Samt tagit från rika och gett till fattiga. Det hade varit den rätta platsen!

Tack för tipset om Ekehagens forntidsby. Vi återvänder säkert igen. Men det blir en annan gång. För nu är jag hemma i Västerbotten igen.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
• Reklamsamarbete HiPP •
24 juni, 2020

Jag har förvisso alltid mest sommarlov hemmikring. Men i år är det kanske lite mer fokus just på hemma än ikring. Istället för att hälsa på släkten får vi hålla oss kring gården.

Jag har så många projekt jag vill dona med men försöker komma till ro med att jag nog mest bara ska valla barn. Ulf är dryga året i sommar och i den där jobbiga åldern då benen är supersnabba men skallen totalt saknar vett. Plus att så fort jag flyttar på mig så protesterar han. Ulf kan sitta nöjt och leka men reser jag mig för en kopp kaffe tultar han efter och gallskriker.

Lugnast och gladast är han om jag är helt fokuserad på honom. Så jag gissar att jag får vara det. Göra sånt som han (och förhoppningsvis också storbarnen) kan vara nöjda med.

Kanske är ni fler som mest göra kortare utflykter kring hemmet i sommar? Jag gissar det. Här är några saker jag kommer att göra

  • Ligga på en filt på gräsmattan. Amma, vila, kolla till bebis som tultar runt och upptäcker världen.
  • Sitta i sandlådan och gräva. Vi har en på gården men annars får man sitta i närmsta park. Gärna med lite vatten i en flaska. Så att man kan blöta sanden och bygga bättre med den. Bra sandlådeleksaker tipsar jag om här
  • Stoppa ungarna i lådcykeln och åka till olika badplatser. Vi har tre stycken bra på cykelavstånd. Men har jag bil någon dag kanske jag åker en bit bort till någon av de två älvar som omger vår by.
  • Lekplatsrace. Besöka olika varje dag.
  • Gå ut i skogen. Köpeskex till barnen eller uppskurna fruktbitar. Kaffetermos till mig. Sedan bara sitta och se på när barnen röjer. Komma med lämpliga inpass och delta i leken efter ork och förmåga.
  • Åka och möta upp andra kompisar med barn. Så att de får härja av sig tillsammans. Gärna utomhus.
  • Besöka de museeum som väl är öppna.
  • Införskaffa lite roliga billiga badleksaker. Vattenpistoler, bollar som studsar på vattenytan, någon bra flytmojäng. Så pimpar vi badleken. Både hemma och på gården!

För att sommaren inte ska kosta skjortan tycker jag att det är skönt att ha med mig matsäck. Matmutor är de bästa mutorna för barn. Och tänk på att hellre ta med för mycket än för lite. Finns inget som dödar stämningen på utflykten som hungriga barn.

Storbarnen äter ju allt möjligt men för Ulf känns det lite kinkigare. Jag brukar försöka påminna mig om att varje måltid INTE måste vara en komplett sådan. Det är okej att skarva med det som finns till hands. En riskaka eller lite prickig korv. Om maten blir ett för stort projekt tar man sig ju inte ut alls! Men ska vi på en längre utflykt vill jag ju inte att han ska bli hungrig (och därmed gnällig) så då brukar jag ta med mig en ekologisk barnmatsburk från HiPP. Hett vatten vatten i termos har jag ju ändå med mig. Och fyller jag det i en kopp och stoppar ner en burk HiPP i vattenbadet ljummas maten lagom för att ätas. En klämmis är också skönt att hala fram när det börjar gnällas. Särskilt om barnet sitter vänd ifrån en i sele på ens rygg eller i vagn – och man vill vara säker på att den inte kan sätta i halsen.

HiPP är världens största tillverkare av ekologisk barnmat och därför kan de också ställa de hårdaste kraven på sina leverantörer.

Min bästa utflyktsmat till kidsen

Kalla makaroner

Kalla stekta småplättar

Smörgåsar med salt pålägg. Vira in traven i smörgåspapper och fäst vid en kylklamp med hjälp av ett gummiband

En mattermos med varmkorv och lite bröd bredvid i en påse. Glöm inte ketchupen!

Frukt skuren i bitar i en burk med lock – så att den inte mosas

Kokta oskalade ägg och en liten saltströare

Stekta, kalla prinskorvar.

Morotsbitar, gurkstavar, vitkål och blomkålsbuketter

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
9 juni, 2020

Idag slutade Folke förskolan. Och överemotionella mamman kunde inte låta bli att börja gråta när hon skulle säga hejdå. Hans klädhylla utan sin namnlapp. Hans nu omärkta låda jag vittjat på teckningar varje hämtning. Urs så sorgligt det känns. Så tacksam för alla fina år i förskolan – den bästa man kan tänka sig. Trygg, rolig, utmanande. Underbara pedagoger som ser till varje barns alldeles unika personlighet. Och precis lagom många barn i grupperna.

Ja. Folke undrade förstås vad jag grinade över. Han var ju helnöjd! Hade fått diplom med egenskriven dikt från fröknarna. En riktig studentmössa som fröken Frida tillverkat av vit filt och svart kartong. Piggelin och besök på badplatsen. För honom är det bara full fart framåt mot nästa äventyr. Han ska ju bara gå rakt över gården och börja skolan till hösten. Kan hälsa på sin gamla förskola och vinka till fröknarna varje dag ju. Särskilt som Uffe snart ska börja där.

Men ändå. Jag är alldeles emotionellt utmattad av den här pärsen. Jag klarar inte av skolavslutningar. Hejdån. Avslut. Inte ens som barn gick det smärtfritt för mig. Det är FÖR fint. FÖR hisnande. FÖR sorgligt och berörande med sånt som rundas av. Får ett avslut. Och nu är det trots allt slut med att sitta i famnen på förskolans fröknar. Som kan namnen på ens gosedjur. Som hjälper en att trä pärlor på halsband och sätta fast manteln åt rätt håll när man varit på toaletten. Nu är det dags för skolvärlden. Där det finns storbarn i överflöd och man förväntas ta ihop sig och sitta med fötterna ner och huvudet upp.

Och så lägger jag dessutom på känslan av hur barnens liv liksom bara rusar fram. Deras skolår är som en blinkning för mig – men för barnen är det närmast ett sekel av upplevelser. Lärdomar. Känslor.

Just därför försöker jag påminna mig om att vara närvarande. Varje dag är värdefull. Varje skolavslutning jag får bevista. Varje gräddtårta jag får baka. Varje skjorta jag får stryka och skosnöre jag får knyta.

Imorgon tar barnen sommarlov. Och det gör den helt emotionellt utmattade mamman med. Undrar egentligen vem som behöver det mest?

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
7 juni, 2020

Vi har arbetat på gården hela helgen. Jag med ogräsrensning, plantering, beskärning och att röja. Jakob har eldat trädgårdsavfall, lagt papp på taket till energihuset (imorgon ska solcellerna monteras) och gjort femton andra saker som behövt fixas. Barnen och deras kompisar har varit ikring oss härjat och haft kul. Och trots en hel del arbetande har det känts härligt att få ägna mig åt annat än skrivjobb. Jag vill inte bara ligga i soffan när jag är ledig. När jag jobbar för mycket är det det enda jag orkar – men en mer aktiv fritid är ett tecken på att jobbet inte tar all min kraft.

Ikväll var jag ute och oljade trappan med roslagsmahogny och målade odlingskragarna med kromoxidgrön linoljefärg. Allt medan Jakob storstädade köket och la barnen för kvällen.

Vi suckar båda ganska nöjt över att det är sommarlov om tre dagar. Att inga barn ska köras upp om mornarna. Att inga läxmappar ska kommas ihåg eller tider passas för hämtning och lämning. Barnen ska få somna med sand i hårbotten och lortiga fötter och vara precis sådär sommarlovsfria som jag vill att de ska få vara.

På onsdag. Då går vi i mål <3

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
• Reklamsamarbete HiPP •
5 juni, 2020

Jag skrev förut om hur jag både längtar men också våndas lite över att vara hemma själv med tre barn i nio veckor medan Jakob jobbar. Framförallt är det nog maten som känns arbetsam. Jakob tar all disk såklart men jag ska ju fortfarande fixa MINST tre mål mat åt tre barn sju dagar i veckan…

Kruxet är att jag gärna vill äta gott. Men att barnen mest gillar barnslig mat. Under terminerna får de ju sådan mat till lunch varje dag och då tycker jag att det känns rimligt att jag utmanar deras smaklökar lite vid middagen. Men på sommarlovet? Nej, då klarar jag inte av missnöjda barn.

Småbarn kan ju tappa aptiten när det är varmt och då är det skönt med lite säkra kort i vardagen. Som favoritgröten från HiPP och några av alla barnmatsburkar (Ulf gillar sötpotatisgryta med morot och kyckling bäst). HiPP kan som världens största tillverkare av ekologisk barnmat ställa de högsta kraven på sina leverantörer av råvaror.

Den ekologiska kvalitén är exceptionellt bra och hela produktionen är klimatneutral. Dessutom är all fisk är MCS-märkt. Och om du istället vill förbereda storkok till småttingarna finns det fina barnmatsrecept här.

När jag berättade om mina våndor inför sommaren fick jag också massa bra tips av er som läser. På sånt som kan ta bort en del huvudbry kring måltiderna i sommar. Här har jag satt samman en lista på de matrelaterade tips jag kommer ta med mig.

Matrutiner för en sommar med barn.

  • Många tipsade om bestämda rutiner. Helt rimligt om man tittar på hur de gör i förskolan. Där är ju banne mig ALLT rutiner och mina ungar har älskat det. Så jag ska försöka göra lunch samma tid varje dag. Och storbarnen ska få fixa sin egen frukost (samma varje morgon). Duka fram och duka bort.
  • Standardiserade enkla luncher var ett annat knep. Eller middagar om man föredrar det. Alltså ingen varm lagad mat två gånger per dag utan snarare en macka-och-fil-lunch. Läsaren Lo skrev “Hela knepet ligger i att ha flera olika sorters bröd igång samtidigt och lite olika pålägg, så att man inte käkar samma sorts mackor till frukost som till lunch. HÄPP! Helt olika måltider ju!”
  • Massa frukt redo i kylen så att barnen kan ta sig eget mellanmål. Man kan förbereda uppskuret på fat. Morotsstavar i kallt vatten (så de inte blir mjuka) och äpple, apelsin och vitkål skuren i stora bitar.
  • Säkra kort som falukorv, pannkaka, nudelsoppa och fiskpinnar är bra. Och barnen får duka fram och duka bort middagen varje dag.
  • Lilleman ska få fortsätta med sitt grötpulver från HiPP morgon och kväll och burkmaten därifrån ska vara min kompis. Så skönt att veta att bebben i alla fall får i sig det han behöver i värmen.
  • Kall mat är en hit på utflykten. Som att göra en DUNDERSTOR pastasallad som både räcker till middagen och till utflyktslunchen dagen därpå. Många tipsade också om storkok av tex en risgrynsgröt som kan få vara lunchmat i flera dagar.
  • Att laga god middagsmat (åtminstone till mig och Jakob) är en njutbar sysselsättning. Men inte med en skrikande trött ettåring vid fötterna. Han ska få sitta bredvid i sin barnstol och gnaga på en frukt. Samt kolla på Babblarna. No shame!
  • Maria och Malin tipsade om att alltid ha en färdig picknickväska stående. Med en checklista eftersom det annars alltid är nåt som glöms. Typ kaffemjölk eller extra blöjor. Elisabeth tipsade om att ha TVÅ badväskor. Så att det som använts får torka färdigt och man alltid har en torr packad väska redo nästa dag.

Nu hoppas jag på en härlig, krångelfri och aptitlig matsommar med barnen!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
23 maj, 2020

Det är verkligen enorm skillnad i hur det känns att vara mamma till tre barn istället för två. Mest den där känslan av att jag numer faktiskt har en flock. Det är liksom en klase barn som ska hanteras om dagarna.

Jag känner mig så himla ultramorsig. Varje söndag har vi tvagdag. Jag spolar upp hett vatten, trycker ner ungarna i karet och sedan är det schamponering och tvål bakom öronen och skrubba fötterna. Vattnet sprutar och ångar stiger så man knappt ser handen framför sig. Det plaskas och flamsas och dyks med simglasögon. Sedan är det uppstigning och klippa naglar på fingrar och tår. Borsta ut blött hår och göra flätor. Putsa glasögon, smörja in röda eksem och torra händer. Med myndig röst beordra -Rena kläder på! och -All smutstvätt i korgen!

När jag står där dubbelvikt över badkaret med armarna uppkavlade och tvagar och tvättar. Då känner jag mig som den redigaste morsa och husmor. Och som jag trivs. Jag trivs med att ha en flock. Och den känslan kan man ju verkligen bli beroende av. Och skaffa fler och fler och fler… och samtidigt funderar jag på hur vänner med ännu större flock egentligen klarar av det? Som min vän Malin som har fem. Respekt!

Idag har jag haft tre barn kring fötterna hela dagen – och det har varit just en sådan där skön dag när allt liksom bara flyter på. Lunch i rättan tid. En middag som alla äter och gillar. Barn som först städar sitt rum som de lovat men sedan försvinner in i lekens värld och har roligt nonstop i timmar…

Och nu sover en av tre och de andra två ska få lite chips i varsin skål. Och så ska vi se på film ihop. Sånt där som morsor ordnar alltså <3

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
• Reklamsamarbete HiPP •
21 maj, 2020

När Bertil var liten kunde jag inte förstååååå hur man kunde köpa pulvergröt “Det är ju så smidigt att koka sin egen?!” Och jo. Det var ganska smidigt. När jag gjorde min egen gröt kokade jag den oftast på mjölk istället för vatten. Mosade ner en banan på slutet och tillsatte lite rapsolja eller smör vid serveringen. Då kändes måltiden mer komplett.

Fast fasen så mycket smidigare det är med pulvergröt. Nu med barn nummer tre kan jag ändå erkänna det. För med pulvergröt tar det 40 sekunder att svänga ihop gröten med hjälp av den där sista slatten varmvatten som finns kvar i vattenkokaren efter jag kokat kaffe. Och sedan är det ätklart! Vitaminer, mineraler – gröten är komplett.

Fast ibland pimpar jag gröten lite för skojs skull. River i äpple, mosar i lite moget päron. Strör ner en näve ekologiska russin eller några skedar katrinplommonpuré om magen behöver det.

Här ser ni förresten prov på en redig kalaskula full med gröt. Tjocka putiga bebismagar alltså. Som de gärna visar upp för alla de möter genom att lyfta på tröjan och nöjt slå sig själv på kaggen. Det är oemotståndligt. Funderar på att börja med något liknande jag med?

Det går ganska vilt till när vi äter frukost. Om inte säkerhetsbältet är på.

Det mest spännande är av någon anledning alltid på andra sidan bordet

Ja, hejdå, då! Nu är det tydligen färdigätet.

Jag bjuder Smulf på HiPP Organic gröt som är tillverkad av ekologiska sädesslag och mjölk. Dessutom berikad med viktiga vitaminer och mineraler. Som järn, jod, kalcium, vitamin D, och vitamin B12 som alla är viktiga näringsämnen under små barns uppväxt. Finns som välling också och innehåller såklart inget tillsatt socker.

Och som en glad nyhet så är faktiskt produktionen av HiPPS gröt och välling numera helt klimatneutral. Det syns på förpackningarna – i form av ett märke med ett litet blått jordklot. Bra va?!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
18 maj, 2020

Idag för precis ett år sedan hade vi barnvälsignelse för alla våra tre gossar. Förutom vår bröllopsdag var det nog en av de finaste dagar jag haft i mitt liv. Det var liksom vackert och härligt redan från morgonen vi vaknade tills. att natten föll igen. Så tacksam för allt.

Solen sken, släkt och vänner var på plats

Vi hade ceremonin i byns lilla bönehus och fikade sedan i trädgården och hängde till sena kvällen. Och jag var SÅ glad!

Barnen pratar fortfarande ofta om denna dag och undrar om de inte kan få bli barnvälsignade igen? Just det blir kanske svårt. Men vi har i alla fall ett himla bra upplägg ifall vi vill förnya våra löften någon gång i framtiden… 😉

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
13 maj, 2020

För sex år sedan gjorde jag och Annakarin boken Baka Steg för Steg. Den har sålt som smör och översatts till tolv språk. Nya upplagor trycks fortfarande och det händer varje vecka att någon taggar mig på stories när deras barn bakar ur den här boken. Blir så otroligt glad och stolt. En del av framgången tror jag är tilltalet och pedagogiken. Och förstås den fina formgivningen av Katy Kimbell och Li Söderberg.

För något år fick jag av min svärmor boken till höger i bild. Den är från 1952 och man skulle kunna säga att den är femtiotalets motsvarighet till BAKA. Så roligt att få en inblick i hur de tänkte när de gjorde en kokbok till barn på den tiden.

Jag är så fascinerad över hur böckerna liknar varandra. Helt omedvetet har vi också valt en omslagsfärg i mintgrönblå. Och fyllt omslaget med härliga illustrationer. Rött som kontrastfärg i titlarna och dessutom är båda prickiga!

Direkt man öppnar Baka sitter en “tapet” på insidan pärmarna. Det gör det också i Små Kockar. Fast de har lite olika utseende.

Små Kockar inleds med ett förord: Hej alla barn i Sveriges land! Tycker ni om god mat? Ja, visst det är så klart. Men kan ni också laga god mat om mor är borta eller hjälpa henne med lite av varje?

Så startar boken och sedan följer en radda regler att förhålla sig till. Första uppmaningen är att vara försiktig med elden. Ja, för en elspis var ingen självklarhet i alla hushåll. Inte heller en elektrisk ugn. “Elektriska ugnar är mycket enkla att sköta. Man behöver bara sätta termostaten på det gradtal man önskar och vrida på strömbrytaren”. Bra att veta!

På flera ställen poängteras att en stålvisp kan användas men ännu hellre en mekanisk visp – om sådan finns att uppbåda. För elvispar var inte heller ett givet inslag i köket.

Sedan följer uppmaningar (och skisser) över vilka redskap som ska användas och hur man gör det säkert.

Liksom förmaningar att mäta noggrant och städa efter sig.

Även i Baka finns skisser av olika redskap och ett förord riktat till barnen. Men det handlar inte om att hjälpa mor i köket.

Det här är en bok för dig som gillar att baka och pyssla i köket. Det är ingen bok för vuxna. Meningen är faktiskt att de ska hålla sig så långt borta som möjligt. Ända tills du ska ställa in en plåt i en varm ugn, använda elvispen, spisen eller göra någtot annat där deras hjälp kan vara bra att ha. Har de vuxna lämnat köket nu? Bra, då kör vi!

Fast några förhållningsorder har vi förstås också. Om att läsa receptet ordentligt, tvätta händerna och ta fram alla viktiga redskap först. Men kanske inte i en lika mästrande ton…

I Små Kockar finns recept på alltifrån rulltårta till plättar. Instruktioner om hur man kokar kaffe och te samt steker potatis, äpplen och tillreder kotletter.

Recepten är enkla och tydliga. Få ingredienser krävs.

I Baka finns ingen stekt potatis inte. Men samma tänk med enkla recept och få ingredienser. Och bakverk hallonfluff, cheescake i glas och snabba krispkakor. Och istället för Små Kockars chokladmuffins har vi koppkaka som man gör direkt i en kopp i mikron. Superenkelt och gott.

Något om den elektriska ugnens förträffligheter har vi däremot inte fått med.

Medan Baka handlar om barns kreativitet och experimentlusta och att lära sig bli trygg i köket – handlar Små Kockar mycket om att barnen ska kunna assistera mor. Särskilt flickorna.

Idag känns det förstås främmande att en svensk barnbok skulle lära en flicka att hjälpa sin mor i köket. Men i flera av de länder som Baka översatts till så tycker de att det är sååå progressivt med bakande pojkar i bild!

Här är lite instruktioner inför Mors Dag. Undrar om jag ska printa dessa och dela ut till min familj så att det blir någon ordning på torpet?!

Ni glömmer väl inte Mors dag som kan bli nästan lika högtidlig som julafton. Mamma pysslar säkert om er och gör det gott och trevligt för er var dag på året – men idag är det er tur. Hon blir glatt överraskad av en fin kaffebricka på sängen och en liten present till henne kan ni väl också hitta på. Helst något ni gjort själva. Varför inte måla en liten tavla, eller läsa upp en vers som ni författat till Mors ära“.

Låter rimligt. Vissa saker kanske ändå var bättre förr!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
10 maj, 2020

När jag skrev om sommarens planer fick jag så många smarta tips på att få vardagen att gå ihop när man är ensam mycket med barnen. Men jag tycker att det är svårt att skriva om sånt eftersom jag är medveten om hur priviligerad jag är i min vardag. Men samtidigt – det är ju du också! På en massa plan. Ändå kan livet kännas jobbigt. Det är så det är att vara människa.

Det kom också en kommentar från Hanna som skrev så här

Jag som ofrivilligt barnlös blir så provocerad när jag läser vissa av kommentarerna här. Förstår att de inte menas så, och att man såklart mest är glad över sina barn, men många kommentarer läser mina ögon som “Gnääääll det är så jobbigt att ha barn stackars mig som måste ta hand om dom själv”. Jag hade gärna tagit hand om ett barn 24/7 om jag bara kunde få ett… Men det är väl lätt att säga kanske.

Emma, Maria och Caroline fyllde i och berättade om hur svårt de har att förstå att någon kan vara less på sitt barn. Om man valt att sätta barn till världen får man ju acceptera arbetet…ungefär så.

Den här typen av kommentarer kommer alltid när jag skriver om det jobbiga med att ha barn. Och det gör mig alltid lika irriterad. Inte på den som kommenterar – utan på den felaktiga grundpremissen att man aldrig får vara trött på den man älskar. Herregud.

Jag älskar min man men jag vill inte vara med honom hela tiden. Inte min syster heller. Jag älskar att gräva i mina rosenrabatter men ibland blir jag less på dem också. Och om jag känner att jag vill göra något annat vissa dagar är det väl ganska orimligt att någon hojtar: Varför skaffar du en rosenträdgård när du ändå inte vill vara i den hela tiden?! Du är inte förtjänt av en man, du klagar ju på honom!

Så funkar det inte. Och absolut inte heller med barn.

Men jag förstår smärtan som Hanna ger uttryck för. Att önska och sakna något som andra har och tar för givet. När min mamma var döende och jag såg jämnåriga tjejer gå på stan med sin mamma. Då ville jag puckla på dem med knytnävarna. Deras dumma aningslöshet gjorde ont i mig. De var så lyckligt lottade och tog allt för givet.

Den känslan kommer allt mer sällan för mig. Men ibland hugger det till och jag blir både rasande och jätteledsen. Då ringer jag till min storasyster som förstår precis. Att den där känslan måste få finnas. Men alla behöver inte ta del av den. Jag vill till exempel inte att min vän som har problem med sin mamma inte ska våga prata med mig om det. I rädsla för att jag ska tycka att hon är otacksam. Mina upplevelser kan inte vara facit för hennes känsloregister.

Och det enda jag vill är ju att ha en egen levande irriterande morsa att klaga på. En underbar villkorslöst älskande mamma att ta för given. Som älskar mig och som jag kan gå på stan med. Se upp till. Och störa mig på. Det är vad jag önskar mig och unnar alla andra också. Det är det som är mammaupplevelsen.

På samma sätt unnar jag dig ofrivilligt barnlös en alldeles egen underbar skitunge. Att ligga vaken om nätterna och oroa dig över och sedan tvingas stiga upp i ottan för. En unge att smeka, gosa och snusa på. Vara stolt över så att du spricker. En unge vars lego du trampar in i hålfoten. En unge som får dig att slita ditt hår. Gråta av glädje. Skratta så du tappar andan. En unge du längtar till. Och ibland ifrån. En unge som växer upp och tycker att du är bäst, knäpp, irriterande. Som litar på dig och tar din kärlek för given.

Det är det som är att vara mamma. Jag unnar dig hela upplevelsen <3

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
8 maj, 2020

Ulf är verkligen i sin pissjobbigaste fas just nu. Minns denna period med fasa från de andra barnen. Klängig, mammig och väldigt ammig. Och med ett välutvecklat väderkorn för att komma och klättra på en preciiis när man kokat en kopp hett kaffe och vill lyssna en stund på pod i lugn och ro. Bebistiden är en stilla bris – perioden mellan 1-2 års ålder är den riktiga prövningen om ni frågar mig.

Jag längtar till sommarlovet. Men tänker också med viss fasa på sommaren som är Jakobs mest arbetsintensiva period på hela året. Han har inte en dags semester. Förra sensommaren arbetade han sextiotimmmarsveckor. Och även om jag verkligen ser fram emot att få vara hemma i nio veckor med mina barn så betyder det att jag kommer få ta hand om dem ensam. Andra år brukar jag ju kunna få lite hjälp från äldre släktingar men i år blir det såklart inte så.

Jag har redan nu börjat fundera på hur jag ska få till vardagen på ett bra sätt. Så att det blir härligt och inte bara ansträngning. Jag kommer försöka ha väldigt bestämda rutiner. Storbarnen ska få fixa sin egen frukost varje morgon. Duka fram och duka bort. Och lunchen ska vara standardiserad. En filtallrik och smörgåsar. Ingen varm lagad mat två gånger per dag, inte. Någon måtta får det vara. Jag ska ha en miljard frukter redo i kylen så att barnen kan hämta sitt mellanmål när de behöver. Och så ska falukorven, pannkakan, nudelsoppan och spagettin och köttfärsåsen bli min bästa vän. Och barnen ska få duka fram och duka bort middagen varje dag. Jag ska ha en minutiöst packad badväska redo på verandan där allting viktigt finns och inte måste springa runt och letas. Dessutom ska jag umgås mycket med mina kompisar som också har barn – och göra barnvänliga aktiviteter tillsammans.

Men kvällarna. Kvällarna ska vara mina. Då ska jag gräva i trädgården, träna och läsa i en hängmatta. Då får Jakob ta läggningarna och jag får lite tid att andas.

Så ska det bli. Hoppas jag.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
29 april, 2020

Jag hade en väldigt arbetsam mamma som alltid gick an och donade med något. När hon blev sjuk förändrades det. Dels var hon hemma när jag kom efter skolan. Det var tänt i huset och kanske fanns det fika färdigt. Ibland låg hon i sängen och läste och det var det mysigaste. Att få krypa ner bredvid henne, dra en filt över benen. Bläddra i Sköna Hem och småprata om dagen som varit. Det var otroligt värdefulla stunder. Ja, jag tror att det var bra för hela familjen att min mamma sänkte tempot.

Det tänker jag på själv nu med tre barn – att min vila är värdefull för familjen. Först var jag utmattad och några år senare gravid. Sedan kom Ulf och sammantaget har det blivit ganska många timmar i viloläge sedan dess. Och visst – i perioder har vi nog alla varit trött på frasen mamma vilar. Men nu när det är lite mer jämnvikt mellan arbete och vila så tycker jag att vilan är viktigare än någonsin.

Jag är noga med att värna stunderna av vila. Att få dricka mitt kaffe i stillhet. Att ligga och bläddra i en tidning i lugn och ro. Och barnen vet att de gärna får vara med mig då – men bara om de är lugna. Jag vill visa mina barn att man både får och kan ta det lugnt. Och att mammor också är människor som blir ledsna och trötta när de sover för lite. Som tappar tålamodet om de aldrig får vila.

Nu när Bertil inte längre går på fritids alla dagar utan cyklar hem själv från skolan. Då händer det att han kommer precis när Ulf sover middag och jag tar en liten vilopaus i sängen. Då kryper han ner hos mig och så pratar vi om vad som hänt under dagen. Alldagliga samtal. Men med hårpill och kramar och jag som har tid att lyssna klart. Och han som får del av mitt lugn.

Finns det en bättre känsla som barn än när mamma och pappa är lugna och trygga och har tid att lyssna? Föräldrarnas lugn är nog den största gåvan man kan få som liten. För när mamma och pappa är arga, stressade och bråkar är det nästan omöjligt att känna lugn – man är ju så emotionellt beroende av dem.

Lugn och vila och närvaro. Det vill jag ge mina barn i överflöd. Därför är det så tydligt för mig att jag aldrig mer kan arbeta heltid. Det GÅR bara inte. Jag tänker inte göra karriär ifall jag inte har tid att dofta barnen i håret en vanlig onsdagsgeftermiddag. Det är inte värt det.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest

Sök på underbaraclaras.se