Jag lyssnade på ett så intressant avsnitt av podden Lära från lärda, med författaren Sandra Dahlén som skrivit ”Frigående barn – en föräldrabok om det ökade stillasittandet”.
Jag lyssnade första gången när det släpptes för tre år sedan. Men efter alla larm som kommit om inaktiva barn som saknar styrka och koordination och varken kan hålla i en sax eller slå en kullerbytta – så lyssnade jag igen. Det här är ju en del av föräldraskapet som jag har tänkt mycket på och brinner för!
Sandra Dahlén konstaterar i podden att barn aldrig tidigare i historien har varit så stillasittande som de är nu. Och att våra barn är första generationens ungar som inte får vara utomhus och leka själva.
När jag tänker tillbaka på min uppväxt på ett villakvarter i Umeå så bestod den mest av att man drog runt. Jag var i sexårsåldern när jag och min bästis Josefin fick ströva runt i kvarteret, i skogarna som omgav den, på stora kullarna och i grannkvarteren. Jag minns inte om någon vuxen hade koll på oss och vad vi gjorde. Förmodligen? Men känslan var att vi var fullständigt fria! Det var roligt och vi var trygga men ibland hände något lite otäckt som vi fick lära oss att hantera. En arg gubbe som kom ut och skällde, en hund kom loss ur en hundgård eller att vi kom till en mystisk glänta i skogen där vi var övertygade om att en luffare övernattat.
Jag tror att just den där spänningen var en väldigt viktig del i leken.
Ja, som vi lekte! Och alla andra barn också för den delen. För det fanns alltid ungar ute som höll på med något. Men om tidigare generationers barn fått leka inom en omkrets av några kilometer från hemmet, får dagens barn knappt vandra utom synhåll.
Idag skjutsar också allt fler föräldrar sina barn till skola och fritidsaktiviteter. Men jag kan knappt minnas att jag fick skolskjuts en enda gång som barn. Från första klass gick jag hem från skolan själv med en kompis. Ibland kunde den tjugo minuter långa promenaden sträcka ut sig i närmare nittio minuter. För att vi stannade och lekte i diverse snödrivor, hittade en skogsstig eller ett spännande dike.
Många vuxna tycker att det verkar farligt att barn ska promenera själva till skolan, då det ofta är mycket trafik. Men om inte alla envisades med att skjutsa sina barn så skulle det ju bli mindre farligt för barnen att röra sig ute. Dessutom är många vuxna rädda för att barn ska ramla och slå sig eller råka ut för skumma vuxna. Men som Sandra Dahlén säger – det är väldigt ovanligt att det händer någonting farligt när barn är ute och leker. Däremot vet vi att det farligt för alla barn som sitter inne och är passiva.
Hon föklarar att barn visserligen sitter stilla mycket i skolan idag – men att helgerna är värst. Det är i hemmiljön de blir allra mest passiviserade.
Ett barn behöver lika delar rörelse som stillasittande. Så efter fem timmar i skolbänken behövs fem timmars fysisk rörelse. Och barn ska ha minst en timmes pulshöjande aktiviteter per dag, då de blir riktigt varma och svettiga. Och för det behövs inte mer organiserade fritidsaktiviteter – utan mer frilek utomhus. För även om ens barn spelar fotboll tre timmar i veckan når de forfarande inte ens upp till hälften av den mängd motion som de behöver få i vardagen.
Fri lek fyller dessutom funktioner som fritidsaktiviteter inte gör. Barn som får lekflow mår bra psykiskt. Frileken är bra både för kroppen och knoppen och helt livsviktig för barns förmåga att hantera konflikter och samspela socialt.
Organiserad föreningsidrott är visserligen ett bra komplement till leken. Men skulle våra barn leka som barn lekte förr skulle de inte behöva idrotta alls för hälsans skull.
Det är heller inte säkert att det tryggaste för barn är att vuxna är med ute och leker. För vi vuxna dämpar barnen med vår ängslighet. De får inte öva riskbedömning och leken hämmas och blir trist.
Bra lek ska ju innehålla en viss mängd risk. Det märker jag så tydligt på mina egna barn. Lekplatser är ganska ointressanta och ju äldre barnen blir desto mer spännande platser måste de få leka på. Ute i naturen eller på glömda ställen. Som i en ravin, ett klippblock, en förfallen lada eller i en mörk och ruskig skog.
Det som inspirerar mig mest är nog Sandras Dahléns inställning till att barn ska få vara ute och leka mer ifred. Hon föreslår till exempel att man ska ta med barnen ut i skogen och sedan ta med en bra bok och en termos kaffe till sig själv. Det är inte vi som ska leka! Barnen ska leka och kommer att leka. Om de bara får förutsättningarna till det.
Den fria leken hämmas dock av att barn är så uppbokade idag. Eftersom de har så många aktiviteter efter skolan måste man oftast förhandsboka playdates. Att spontant ringa på en grannes dörr blir allt med ovanligt. Och när leken är så inrutad kan den aldrig bli den gränslösa aktivitet av flow, som bra lek är menad att vara.
Det är ju lätt hänt att man känner sig som en dålig förälder när man lyssnar på en sådan här podd och tänker på hur stillasittande ens barn egentligen är. Då är det viktigt att komma ihåg att det här faktiskt är ett samhällsproblem. Och att det behövs strukturella förändringar för att komma till rätta med problemen. Men det betyder ju inte att det inte finns massor av saker man kan göra själv.
Jag och Jakob har tänkt mycket på det här genom åren och aktivt försöka främja fri lek och rörelse hos våra barn. Här är några saker som funkat i vår familj:
–Barnen får själva ta sig till skolan så fort de är mentalt mogna för det. Det är två kilometer enkelväg och den sträckan har pojkarna cyklat, sparkat eller gått så fort de blivit nog stora. Det finns faktiskt forskning som visar att barn med en aktiv skolväg presterar bättre i skolan. Det tjatar jag alltid om när de klagar!
–Gå ut i skogen. Det behöver inte vara för att göra någonting särskilt eller avklara en viss slinga. Bara GÅ UT. Och gärna till en plats med omkullfallna trädstockar, stora stenar eller vatten där man kan hoppa och riskera att blöta ner sig. Det blir mer spännande på det viset.
–Ha inte för många fritidsaktiviteter i kalendern. Fri tid skapar utrymme för fri lek. Och mindre stress för oss föräldrar. Och låt barnen ta sig till sina fritidsaktiviteter för egen maskin – om det går!
–Inred barnrummet/hemmet med ribbstolar, madrasser, romerska ringar och annat som befrämjar fysisk lek. Under många år hade vi romerska ringar i taket i vardagsrummet. Där gungade barnen och hade otroligt kul. Ibland bytte vi till ett tjockt rep så att de fick öva på att klättra till taket också.
–Bit dig i tungan när du är ute. Försök att inte korrigera eller bli rädd. Låt barnen testa! Bertil klättrade högt upp i träd redan på dagis. Uffe är likadan, men tyvärr har jag blivit mycket harigare med åren. Får kämpa mot instinkten att ropa ”akta” varje gång han gör något.
–Ha tillit till barnens förmåga. Hur ska de annars kunna få någon tillit till sig själva?
–Om du har en trädgård, ha en studsmatta! Och häng upp ringar och slängunga i träden. Bevara höjdskillnader som gör det spännande och roligt för barnen, buskar att gömma sig i och saker att klättra på.
–Var inte så rädd om hemmet. Låt barnen bygga kojor, möblera om och leka i soffor och sängar.
–Begränsa skärmtiden. Inte för att skärm per automatik behöver vara dåligt, utan för att skärm konkurrerar ut andra viktiga saker. Som lek och rörelse
–Kör ut barnen! Mina barn har inte tillåtelse att vara inomhus en hel dag, de ska ut och röra på sig och leka. Även när de inte har lust. Jag som vuxen behöver inte följa med – men ibland gör jag såklart det ändå.
–Prata med barnens kompisars föräldrar. Ibland är man fler som tänker likadant och kan hjälpas åt med skärmbegränsningar och regler. Jag uppskattar verkligen de föräldrar som alltid ser till att våra barn går ut och gör saker när de är hemma hos dem och leker.
