Kategori: Claras mammaliv

Jag hade en enorm samling serietidningar som barn – dels de jag själv fick när jag prenumererade men också en hel bibba Bamse och Kalle Anka som jag ärvt av mina storkusiner. Jag läste massor och några av tidningarna finns fortfarande kvar och läses av mina barn idag.

Känslan när man får hämta in senaste numret av favorittidningen är underbar. Läsning för jullovet!

Fördelen med serietidningar är ju kombinationen av text och färglada bilder – samt sidor indelade i rutor som gör läsningen enklare. Handlingen är ofta spännande och man dras snabbt in i berättelsen. Just Bamse är dessutom skriven med versaler så den är läsvänlig även för de som precis knäckt läskoden.

Min upplevelse är att serietidningar sänker tröskeln till läsning. Både för den som vill men inte kan läsa så bra – och för den som kan men inte vill.

Egmont har under många år uppmuntrat till ökat läsande bland barn genom begreppet läskvarten! Att läsa en kvart om dagen har nämligen stor positiv effekt på barns läsning. Och det behövs verkligen, för läsförståelsen bland Sveriges barn och ungdomar sjunker drastiskt.

God läsning är en viktig nyckel till kunskapsinhämtning – och självklart en stor fördel vid allt skolarbete. Men dessutom är läsningen en källa till glädje, äventyr och underhållning. Så fattig min barndom vore utan allt jag läste mig till!

Mitt nyårslöfte för 2022 har som ni vet varit att läsa varje kväll. Det har också gjort att jag peppat mina barn att läsa mer. Men jag tror inte på ett föräldraskap som går ut på att bestämma vad barnen ska göra – utan snarare att leda genom sitt eget exempel. Och istället för att muttra något om att barnen borde gå och läsa istället för att sitta vid skärmen säger jag

-Kan du inte komma och krypa ner här i soffan med mig så kan vi ligga skavfötters och läsa ihop?

Det gör hela skillnaden.

Kanske kan den här läskvarten vara ett bra nyårslöfte för fler familjer där ute? Något att göra tillsammans med sitt barn? För yngre barn kan man läsa högt – medan äldre barn får läsa högt för föräldern. Eller så ligger man helt enkelt bredvid varandra och myser med varsin egen tidning. Just regelbundenheten är i alla fall toppen för läsningen!

Läs mer om Läskvarten här och ta del av fler tips kring barn och läsning

En prenumeration på Bamse eller Kalle Anka är en perfekt present till ett barn du vill ge lite härlig underhållning och samtidigt locka till mer läsning.

ERBJUDANDE

Just nu får du 6 nr av Kalle Anka + pennskrin eller 6 nr av Bamse + Bamse julalbum för 159 kr (plus porto). Gå in på dintidning.se och ange kampanjkod underbaraclara 

Jag blev förvirrad när Bertil förra året pratade om “Jesuskonferensen”. Det tog ett tag för mig att förstå att han i själva verket menade julkrubban. Det finns många rara felhörningar i kyrkliga sammanhang och de kommer fram extra mycket kring jul och högtider. När Folke var fyra ville han så gärna åka med i luciatåget och var så besviken när det aldrig dök upp på förskolan utan man fick gå själv. Han som klätt ut sig till tärning och allt!

Här är några av alla gulliga felhörningar och missuppfattningar som strömmade in när jag bloggade om det sist:

Min lillebror och jag trodde att det hette agentstjärnan. Vi såg någon agentfilm på 60-talet.

I våras frågade en fyraåring mig “när ska vi äta den där Kristins himmelsfärs?”

Min son ville som fyraåring gärna vara ”Staffan Stallegren” i luciatåget.

Jag trodde texten i När juldagsmorgon glimmar lydde och “Gud i natten stimmar“, istället för “Gud i nattens timmar”. Detta pga min farbror som brukade huta åt oss kusiner med orden ”stimma inte!”

För något år sedan julbakade vi på förskolan där jag jobbar. Jag säger lussebullar och min kollega säger lussekatter. Det naturliga blev att barnen sa “kattbullar” och det är så väldigt rart!

– Kan man heta Kvist i efternamn?
– Ja, man kan heta Gren, Bergqvist osv…
– För Jesus heter ju det.
– Jesus?
– Ja, Jesus Kvist.

Min sexåring hade precis en liten teater här hemma om Jesus födelse och död.. ”Jag vill inte bli korsad på färset! ”

“Vad heter den där Jesuskvist i förnamn egentligen? sa en älskling i min familj

De sjöng ” det porlar i min själ” i kyrkan och jag tyckte att det passade bra att sjunga på pottan eftersom jag trodde att de sjöng “det porlar i min stjärt”

Jag trodde psalmen gick “Här ligger jorden” när jag var liten. Som en platsbeskrivning.

Min lillasyster sjöng högt och tydligt “få lysa in med hopp och strid, i varje hem och hus” på ett luciaframträdande för sisådär 20 år sedan. Det retar vi henne för fortfarande, givetvis.

Min son undrade:

–Vem är getost?

-Hur menar du? Det är en slags ost?

-Nej nej, getost på korset menar jag!

 När min mamma var liten undrade hon vem hon var och varför man sjöng om “Hosianna Davidson”

När vi sjöng psalmen Måne och sol med texten “Jesus, Guds son levde och dog” undrade min dotter “Vem är gutt?!

“Bereden väg för Herran, berg sjunken, djup stån op! Han kommer, han med färjan…”

På min dotters första söndagsskola frågades någon: “Vet ni vem Lukas var?” Min tös räckte upp handen och sa med stolt röst “Emils häst!“

En gång fick min kompis lillasyster följa med henne till Kyrkans barntimmar, som det hette på sjuttiotalet.Där blev hon lite upprörd över att kyrkofröken påstod att Jesus som var starkast i världen.Hon visste ju själv att det var Pippi Långstrump. Efter visst dividerande konstaterade lillasystern att “-Då får väl du tro på Jesus, så tror jag på Pippi Långstrump.”

Min systerson trodde att hans pappa hade känt Jesus eller åtminstone träffat honom. Pappa var ju så gammal…

“Trygga räkan” istället för “tryggare kan ingen vara”. Funderade aldrig över varför, accepterade det helt enkelt.

Jag trodde visan gick “lusse lelle, lusse lelle älvan äter före jul” istället för “elva nätter före jul“… kommer ihåg att jag undrade varför älvan bara åt då

 “Mamma, när ska vi göra såna där fikon med ananas?” Hon menade att vi skulle sticka nejlikor i apelsiner till jul…

”Sov du lilla video-ugn!”

“Det är sant… Santa Klas har sagt det!”

Jag ville äta “Smygande Petrus” till lunch. Alltså Flygande Jakob.

Min svägerskas son sjöng inte ”Staffan var en stalledräng, vi tackom nu så gärna” utan ”Staffan var en stalledräng, med katt och mus och hjärna”

Tågbanan är en av våra bästa leksaker här hemma. Den används både av treårige Ulf, åttaårige Folke och Bertil elva år. Minstingen sitter helst och kopplar vagnar på banan och lastar av och på tågen. Medan Bertil och Folke använder rälsen för att bygga världar i sitt rum. Och där får alla deras andra leksaker också ingå. Banan slingrar sig mellan egenbyggda kartonghus, plastdjur och hundra olika sorters små gubbar. Ju längre tågbana desto bättre.

Jag är gärna själv med och bygger med barnen och försöker se hur långt och invecklat vi kan göra det innan det tar stopp. Jag blir som ett barn igen och kan inte hålla mig ifrån att lägga mig i hur det ska göras

-Ska vi inte försöka göra ännu längre sväng? Räcker rälsen om vi använder bron? Vi borde bygga mer på höjden!!!!

Sist suckade Bertil lite åt mig.

-Vi måste inte maxa allt mamma!

Jag förvarar BRIO-banan i plastbackar när den inte används, så att det är lätt att dra fram när man vill bygga igen. Och ibland vill man ju faktiskt förvandla hela vardagsrummet till en enda tågvärld!

BRIOs klassiska tågbanor görs i FSC-certifierat bokträ med fina kvalitetsdetaljer. Och de är småbarnssäkra – innehåller inga lösa delar eller skadliga ämnen som är farliga om småsyskon suger på eller stoppar i munnen.

Förra året fick ju barnen några tillskott till sin tågbana med BRIOs senaste sortiment, bland annat med tåg och ljudgrindar från BRIO Smart Tech. Det är en ny generation BRIO-tåg som kan köras på batteri och även kontrolleras via en app i telefonen. Man kan styra utrop, signaler och bestämma om tåget ska backa, stanna, köra långsamt eller snabbt. Man kan också programmera egna utrop. Det har Bertil och hans kompisar haft väldigt skoj med! Men det finns såklart också knappar ovanpå tågen för att starta dem – om man inte vill använda sin telefon alltså.

Ett nytt smart lok och några andra skojiga delar från BRIO Smart Tech är en riktigt fin present som kan återaktivera en befintlig tågbana för ett lite äldre barn! Så blev det i alla fall hemma hos oss.

Men vår absoluta favorit är det här skojiga ångloket. Vem har inte drömt om ett eget ånglok som sprutar rök? Fullkomligt förtrollande! Nu är ju tåget såklart batteridrivet – men genom att fylla vatten i loket bildas sval ånga som ser väldigt häftig ut när tåget kör.

BRIO har lagom till Halloween dessutom lanserat ett spökhus med kusliga ljus och ljudeffekter. En konduktör som lyser i mörkret och ett ruggig spökskratt som hörs när man kör genom huset.

Att bygga på höjden är extra roligt – för man vill gärna upptäcka hur långt tågen tar sig i brant nedförsbacke när man ger det fart. Spårare det ur? Går det snabbare när man lastar på fler vagnar? Kan man få de olika tågen att krocka?

Frakt och Berg-settet tar leken till extrema höjder. Från de djupa grottorna i berget till helikopterplattan högst upp. Även det en nyhet i sortimentet.

Och den nyheten fastnade barnen lite extra för. Det är roligt med berg i olika höjder och att tänka ut hur man ska få allt att hänga ihop.

Det fina med BRIOs tågset är att det kan byggas ut och varieras på tusen sätt. Och att de sedan håller för att ärvas i generationer. BRIO har faktiskt tillverkat kvalitetsleksaker i över hundra år!

I det nya sortimentet finns även en järnvägskorsning med grindar som öppnas och stängs. Används det ihop med Record & Play-loket så hörs spännande ljudeffekter av stenras och jordbävningar. Och är grindarna öppna stannar loket och varnar med signaler och blinkande lampor.

Det finns så mycket roligt att upptäcka med BRIOS tågbanor. Men jag vill verkligen också slå ett slag för att ha ordentligt med “vanlig” räls. Och gärna någon förpackning av sådana där extra korta bitar och bitar som gör att man kan byta riktning på tågbanan och bygga ihop rälsen på fler sätt. Det är guld värt för att göra byggandet så fritt och kreativt som möjligt!

När man har många barn kan det uppstå vissa…bildningsluckor. Det man berättat för ett barn har man inte berättat för ett annat och så plötsligt står man där med ungar som inte vet någonting om det mest basala. Extra tydligt blir det med barn nummer tre i ordningen. Nu är han visserligen bara tre år gammal så än finns det hopp. Men ibland börjar jag undra….

Han har delvis förstått det här med hur barn blir till och att de växer i magen. Men han tror att hela familjen är som en rysk docka. Ulf kommer ur Folke som kommer ur Bertil som kommer ur Jakob som kommer ur mig.

Det är faktiskt ganska vanligt att små barn tror att den ena föräldern är förälder till den andra. Ulf tror till exempel att jag är Jakobs mamma. Men ibland tror han även att Jakob är min pappa. Så det är svårt att få någon ordning på hur det hänger ihop.

Han blev i alla fall otrolig besviken när han fick reda på att morfar var min pappa.

-Varför har alla egna pappor?! utbrast han desillusionerad och sjönk ihop med ansiktet i händerna.

En dag när vi körde förbi Essas uppfödares hus fick vi syn på den tik som är Essas mamma. Ulf blev jätteförvånad

-Va, har Essa en hundmamma?!

-Ja, det är klart. Hur skulle hon annars ha kommit till? sa Bertil

-Hon kom ju ur mammas mage!

Vi kunde knappt hålla oss för skratt men för säkerhets skull frågade jag honom.

-Så du tror att jag ibland föder små pojkar och ibland blir det hundar? Och så får man hålla tummarna och hoppas på det bästa bara?

–Ja, sa han troskyldigt och tillade sedan hoppfullt: Pappa sa att du skulle få tre hundbebisar i veckan. Han lovade!

Ett något större barn i syskonskaran undrade vid ett senare tillfälle hur bebisar andas i magen. Efter att jag försökt förklara det här med syre som transporteras via navelsträng och moderkakan blev han tyst en lång stund. Jag började nästan tro att han fattat.

-Så om någon har en bebis i magen kan man hålla handen framför deras navel och känna hur luften blåser in och ut?

Det kan hända att ett ännu större barn i syskonskaran då vrålade

–Det är väl ingen snorkel heller! IDIOT! och gjorde tidernas övertydligaste face palm.

Nu inför läslovet när kusinerna skulle komma på besök, beslöt jag och syrran att vi skulle starta varje morgon med en lässtund. Ett bra och vilsamt sätt att börja dagen på. Jag passade också på att hämta ett gäng nya läskort till Läsborgarmärket. Har du hört talas om det? Det är en riktigt bra grej tycker jag! Så här går det till:

1. Skriv ut, eller hämta ett läskort i din närmaste Akademibokhandeln.
2. Välj böcker som passar barnets läsnivå.
3. Efter fem lästa böcker belönas barnet med det vita Läsborgarmärket, som hämtas gratis i någon av Akademibokhandelns butiker.
4. Fortsätt läsa och samla alla tre färger på Läsborgarmärket.

När Bertil höll på att lära sig läsa introducerade farmor Läsborgarmärket för honom – och nu är det Folkes tur.

Under lässtunden på mornarna får storbarnen läsa i sina egna böcker, någon vuxen läser för småbarnen och när alla fem kusiner är lugna kan de andra vuxna äntligen också hinna läsa någonting. Att göra det till en gemensam lässtund är bra. Så att man inte bara säger åt barnen att läsa – men sedan själv sätter sig med mobilen. För hur inspirerande är det?

Även hundar gillar läslov.

Folke är i den mest intensiva bokslukaråldern och jag blir så glad när han väljer att läsa. Jag uppmuntrar och peppar och gör mysigt för honom.

-Sätt dig du vid vedspisen så ska jag göra eld och tända ljus!

Läsningen lossnade för honom i somras. En dag var han bara försvunnen och när jag kom upp i sovrummet hittade jag honom nedkrupen i sängen. Jag trodde att han var ledsen – men han låg och läste!

Han hade på eget bevåg hämtat Max och Miniriddarna ur bokhyllan, bläddrat lite på måfå och fastnat direkt. Den är nästan trehundra sidor lång men han slukade alltihop och sedan läste han den en gång till. Därefter läste Bertil den och tyckte att den var lika bra. Boken är skriven i serieformat och den är tydligen våldsamt skojig. Önskar så att något förlag kunde översätta fler titlar av Lincoln Peirce för jag tror att det här är den enda som finns på svenska och mina barn vill ju läsa mer…

Just nu läser Folke också serien Amulett av Kazi Kibuishi. Den fick han rekommenderad av farmor som är lågstadiefröken och vet att många skolbarn brukar uppskatta den. Han är på del två nu och tycker att den är ruskigt spännande.

När jag hämtade läskorten på Akademibokhandeln införskaffade jag samtidigt lite ny läsning. Har hört mycket gott om Tuffa gänget av Aaron Blabey så jag valde de två första böckerna i serien. Tuffa gänget är en humoristisk serie om ett gäng värstingar – Herr Varg, Herr Haj, Herr Orm och Herr Piraya som har tröttnat på att alla blir rädda så fort de får syn på dem. Nu vill de vara hjältar, och det ska de bli genom att göra goda gärningar. Men det är lättare sagt än gjort.

Sedan haffade jag första delen av Musse & Helium av Camilla Brinck som jag vet att många barn gillar att läsa. En myllrande fantasivärld fylld av humor, spänning och färgsprakande miljöer. Någon som läst den tillsammans med sina barn?

Den började i alla fall farmor högläsa för barnen när hon var här sist.

Jag knep också en liten pysselbok för Ulf att dona med. Klistermärken, färgläggning och små knep och knåp vi kan hjälpas åt med.

Givetvis införskaffade jag också läsning till mig själv. D e kroniskt av Carolina Ringskog Ferrada Noli. Den har ju fått enormt fina recensioner och eftersom jag tyckte så mycket om hennes förra bok Rich Boy hoppas jag att den här ska vara lika bra!

Och så kunde jag såklart inte motstå Liv Strömquists Astrologi. Med träffsäkra och roliga seriestrippar om hur människor av olika stjärntecknen är och beter sig. Fast jag inte tror på astrologi det minsta skrattade jag högt när jag läste Kräftan och kände igen min syster.

Mina bästa tips för att få till läsningen hemma är att göra det till en gemensam sak. Vid läggdags är det såklart ganska naturligt att man läser högt för barnen. Men man kan också bestämma en tid på helgmornarna, en stund efter maten eller medan middagen är i ugnen – när man läser parallelt med barnen. Det är faktiskt supermysigt att ligga skavfötters i en soffa och läsa tillsammans med sina barn – fast ur varsin egen bok!

Har du några tips på skojiga eller spännande böcker för barn i låg och mellanstadieåldern tar jag tacksamt emot det. Är inte alltid så lätt att veta vad i bokdjungeln som man ska satsa på.

Vill slutligen tipsa om att Akademibokhandeln har Vändagar mellan 28/10 – 6/11 där alla medlemmar får 20 % rabatt på hela barnsortimentet! Bli medlem vettja! Akademibokhandeln har ju ett stort sortiment av både böcker, pyssel, pussel och fina pennor.

Man mår aldrig bättre än sitt sämst mående barn. Det är en bitter medicin att svälja när man blir förälder. Om något av barnen är olyckligt är det väldigt, väldigt svårt att själv må bra. Även om man måste försöka för att lyckas balansera upp och hjälpa sitt barn.

Men det går ju åt andra hållet också. Man kan snylta på deras goda mående. På deras glada humör, på deras lättnad, pepp och glädje. Det är därför julen återigen blir sådär förtrollande när man firar med barn och får uppleva deras känslor. Och läslovet, om man har tur.

Idag donar jag på här hemma i lugn och ro. Vaknade med väldig ryggont igår och hade en riktigt vissen dag. Men idag har det onda lagt sig lite. Jag oljar in köksbänken och skyltar om på diverse skåp och hyllor. Och så har barnen kompisar på besök. De har suttit och ritat och varit ute i skogen på upptäcksfärd. Njuter så mycket när barnen går rakt ut i skogen och härjar i timmar. Täljer, gör en brasa, bygger en koja. När de har roligt, håller sams och försvinner in i en lek och glömmer tid och rum. Då känner jag samma känsla av tillfredsställelse i mig själv.

Nu hör jag dock hur det springer i gruset utanför huset, så bäst att göra iordning lite lunch åt allihopa så att de kan fortsätta vara glada och nöjda. Och jag får fortsätta snylta på den känsla.

Jag vinkade inte. Imorse när jag skiljdes från Ulf som ofta är ledsen vid lämnandet, så bestämde vi att han skulle sätta sig i förskolans vink-fönster. Så att vi kunde vinka till varandra när jag gick därifrån. Och där satt han och väntade och tittade på min ryggtavla. Men jag var försjunken i mina egna tankar och glömde att titta upp.

Kom på det när jag var hemma igen och skulle koka kaffe. Som ett hugg i magen som fick mig att vika mig dubbel. Jag vinkade inte. Jag sa att jag skulle som tröst när vi skiljdes åt. Men jag drog bara upp kapuschongen och gick därifrån.

Det är så svårt att vara förälder. Lirka, locka, peppa och ingjuta mod. Ständigt härbärgera alla sina egna jobbiga känslor och sin oro och istället sätta på en modig min. Försöka hinna se till alla barnens olika intressen och försöka räcka till. Ibland tror man att man har lyckats. Att man hunnit det man ska och tillgodosett allas behov. Inte glömt en gympapåse, en puss, ett peppande ord, en frukt eller ett utvecklingssamtal. Och just då när man slappnar av en sekund så faller man igenom som förälder.

Försöker tänka på vad jag i alla fall gjorde den här morgonen

För sjätte gången förhörde jag Bertil på glosorna. Vi har brutit ner det till många, korta övningstillfällen för att det ska bli uthärdligt och rimligt.

Satt med Ulf i soffan en stund och snusade honom i nacken. Klädde på honom, gosade och blåste varmluft på magen.

Hjälpte Folke iväg så att han kunde få cykla som han så gärna ville, fast det egentligen var för kort om tid.

Peppade alla barnen att det nog blir en bra dag idag. Att solen verkar bryta genom molnen, att gympan säkert blir kul.

Ombesörjde att ändra fritids-tid för storbarnen. De ville gå hem med kompisar istället.

Dubbelkollade så att alla fått med sig sina täckbyxor i ryggsäcken. Och den vindtäta jackan och fingervantarna.

Flyttade över bilbarnstolen jag lånat från Albin till rätt bil och la dit Ylva-Karins kvarglömda täckbyxor.

Strök med handen över kinden och smekte hjässan på pojkarna för att ladda dem med kärlek innan vi skiljdes åt.

Men jag glömde vinka.

Jag vinkade inte.

Jag fick ett DM från Hanna som är gravid och som känner sig nervös eftersom hon är först i kompiskretsen att bli mamma och dessutom en ung sådan. Hur ska hon tänka? Hur ska hon våga?

Jag fick barn när jag var 24 och det är visserligen inte särskilt ungt rent biologiskt, men i dagens samhälle räknas det nog som ungt. Och jag älskar att jag fick barn tidigt! Tänk att när jag fyller 42 har jag redan en artonåring hemma? Hur coolt är inte det!

För mig har det också varit himla hjälpsamt för mitt psykiska mående att få barn. Jag tyckte ärligt talat att det var rätt svårt att bli vuxen, sköta mina rutiner, hålla styrsel på dygnet och få saker gjorda. Särskilt med ett så fritt och konstigt jobb som jag har haft. För mig var barn någonting som skänkte stabilitet, normalitet, en rytm och en rutin jag så väl behövde. Dessutom tvingade det mig ut ur min egen skalle. Där jag har alldeles för lätt att isolera mig och bli passiviserad av alla konstiga tankar.

Att vara en ung mamma har såklart sina nackdelar. Några saker som ofta hålls fram är den sämre ekonomin, att mycket i ens liv fortfarande är så flytande. Att man inte fått leka färdigt, är rastlös och kanske inte riktigt mogen ansvaret som följer med barn. Allt det där kan jag instämma i. Men mognaden kommer ju snabbt med det ökade ansvaret. Och fördelen med att vara ung är ju att man är piggare, sannolikt mer flexibel mentalt och att man inte haft ett långt, bekvämt vuxenliv som man kan jämföra det jobbiga småbarnslivet med. Man känner inte till så mycket annat och på det sättet tror jag att anpassningen till att bli förälder kanske går lättare?

Men jag skulle ljuga om jag inte tillstod att jag ibland känt mig på efterkälken gentemot jämnåriga utan barn. Alla dinkisar som bara blir snyggare, som fortsatt träna, gå på ansiktsbehandlingar, köpa dyra kläder och göra bostadskarriär. Och jag som istället blivit utammad, trött, lös i hullet, tappat håret och åldrats tio år i förtid av dålig nattsömn. Det är klart att sånt kan kännas. Å andra sidan planerar jag att vara mitt fräschaste jag vid fyrtio – och då har ju många av mina vänner precis inträtt i småbarnsåren. Så i slutändan går det nog på ett ut för oss allihopa.

Skulle jag ge ett råd till en ung mamma så är det att hitta andra unga mammor att umgås med. Eller åtminstone en annan. Jag är SÅ tacksam att min bästa vän och min syster fick barn ungefär samtidigt som mig. För det gjorde att jag fick dela upplevelsen med någon. För i övrigt har jag verkligen hållit barnpratet till ett minimun med mina tjejkompisar. Har typ aldrig tagit med mig barnen när vi ska ses, inte pratat mycket om dem med barnlösa kompisar och rent generellt gjort mitt moderskap till en väldigt liten del av min identitet i det sociala umgänget. Jag har inte velat vara en sådan där hopplöst ointressant mamma som bara bryr sig om bebisen. Men samtidigt har man ju ett behov av att få vara just den där mamman ibland. Som tur är har jag haft den här plattformen där jag verkligen fått skriva av mig om moderskap, graviditet, barnuppfostran och allt sånt som rört sig i huvudet under de senaste åren.

Att ha fått barn tidigt har skyndat på mitt mognande och kanske är det därför jag arbetat och umgåtts med så många som varit äldre än mig? Erica, Annakarin, Susanne, Malin….listan bara fortsätter. Hade jag inte fått barn så tidigt hade jag nog kanske varit lite för barnslig?

Nu med tre barn kan jag ibland haja till och bli imponerad av mig själv. Att jag skapat alla tre, tar ansvar för dem i min vardag. Skickar till skolan, följer till optikern, går på kvartsamtal. Och att jag har lyckats med detta i elva års tid? Vilken jädra bedrift! Att få barn har inte varit ett karriärshinder utan det som gjort karriären möjlig. För genom moderskapet har jag fått en helt annan självdisciplin, blivit bättre på att planera, bättre på att arbeta när luckor väl ges. Jag har blivit blödig till tusen och samtidigt väldigt mycket tuffare. Och så har jag ju fått umgås med de tre personer jag älskar mest i hela världen under så här många års tid. Vilken livskvalitet!

Slutligen vill jag bara påminna om att vare sig man är en ung mamma, gammal mamma eller ingen mamma alls. Så kan livet bli bra på många olika sätt. Det finns inte en rätt väg att ta, där alla andra är fel. Tvärtom är du redan på den rätta vägen. Din egen unika. Och även om det känns läskigt och stundtals obegripligt att man ska klara av utmaningarna som kommer i ens väg. Så gör man det ändå. Man klarar det och klarar det och klarar det igen.

Det kommer gå jättebra att bli mamma Hanna! Grattis till dig!

Igår hade jag en underbar arbetsdag. Fick mycket gjort och var riktigt effektiv. Jag lyckades till och med laga mat i god tid för att vi skulle hinna äta innan Ulf råkade somna i soffan. När han somnar innan middagen är han vaken hela kvällen och vi behövde ju kvällen för att få tid att läsa läxorna. Men när jag skulle ta stekpannan med pastasåsen från spisen lossnade handtaget så att hela pannan snurrade runt och middagen hamnade upp och ner på trasmattan i köket.

Jag förvånade mig själv med att börja stortjuta. Jag som aldrig gråter blev helt utom mig av denna förlorade middag. Jag som gjort Bertils önskemat och allt! Fått receptet från farsan och specialhandlat fast jag egentligen inte hade tid. Det blev bara skit, skit, SATANSJÄVLAHELVETESSKIT med alltihop.

Och det blev dåligt med ork till läxläsning den kvällen. Somnade sent gjorde jag också eftersom jag var uppe och packade träningsväskor och plockade och höll på. Insåg att vi har TRE tandläkartider för barnen och en tid hos optikern denna vecka. Hur ska man ens ha tid att jobba då? Jag lyckades i alla fall ringa och trolla så att två av barnen kunde dela på en tid, så där sparade jag in tre extra mil i bil.

Men ombokningen av tandläkartiderna betydde att jag fick fara hemifrån klockan sju imorse. Storebror skulle ha matsäck till en friluftsdag och jag hade två trötta småbrorsor i släptåg. Det var en stressad mamma med håret på ända som sladdade in hos tandläkaren tre minuter efter utsatt tid. Snabb undersökning av båda barnen sedan tillbaka hem och lämna glatt storbarn och ledset småbarn på förskolan och sedan direkt in till stan för en arbetsintensiv skrivdag. Min enda oas i denna ökendag har varit tanken på att få en timmes lunchträning med min PT. Att jag har varit klok och fredat en stund för mig själv.

Lycklig över att ha bockat av allting på listan satte jag mig på mitt favoritcafé med min macka och mitt kaffe. Äntligen frukost. Då slog det mig plötsligt att träningsväskan står kvarglömd i hallen hemma. Själva anledningen till att jag stressat, bokat om tider, trixat och och åkt in till stan istället för att jobba hemma. Själva den anledningen är nu borta.

Att vara förälder är att kämpa hårt för att trolla, trixa, fixa och möta alla andras behov. Hålla i handen och peppa och övertyga barnen om att Jo det kommer gå – du kommer att klara det. Och man säger det lika mycket till sig själv som till barnen. Och sedan när man trollat och trixat och fixat sig blå så står man ändå där med lång näsa och har rört ihop det. Får skeda pastasås från trasmattan och åka hem från stan i oförrättat ärende.

Nu ska jag dricka upp min latte och sedan går jag härifrån.

Så här såg vår groventré ut i slutet av sommarlovet. Vi har kommit och gått, packat upp badkläder, haft nattgäster, lämnat väskor ouppackade, haft renoveringsprojekt igång…och ja då blir det så här.

Skillnaden nu mot för förut är att det i alla fall går att städa. Eftersom lådorna, korgarna och förvaringssystemet finns där. Så Jakob tog barnen till stan och jag fick underbart ljuvlig egentid för att ta tag i skiten. Ja alternativet är ju att ta tag i skiten med tre barn hemma och då är detta helt klart att föredra.

Två timmar senare såg det ut så här. Fick sån energi av att det gick så snabbt så sedan fortsatte jag in i källarförrådet där det också rört ihop sig senaste månaderna. Barnen har varit i lådorna och rivit ut och letat saker. Grejer har lastats in utan att någon sorterat rätt på dem. Så jag gjorde ett ryck även där och det gick ganska fort även om det såg hemskt ut. Finns det bara ett system i grunden så går ju allt att få ordning på.

Och sedan när jag fått upp farten kunde jag inte låta bli att ta tag i förvaringssektionen utanför badrummet på ovanvåningen. Den sektionen städades senast på jullovet vill jag minnas och lådorna med plåster var fulla med tamponger och i tandkrämslådan låg det hundgodis blandat med torrschampo, nycklar till sommarstugan och recensionsex av böcker.

Ja ni förstår. Så jag fortsatte städa, rensa och sortera där.

Men när jag städat och rensat och sorterat i nästan sju timmar hade jag ändå inte kommit till mitt slutmål. Nämligen mitt kontor. Där det stått grejer kvar sedan i maj. Saker jag inte hann städa undan då eftersom det var så mycket jobb. Och som jag inte orkat städa under sommaren eftersom jag velat vara ledig. Och nu en vecka efter detta städ-il har jag fortfarande inte orkat ta itu med det. Vi får se när orken räcker så långt.

Det här är -som ni märker – inget inlägg om hur förträffligt vi har det utan om hur svårt det är när en stor och ganska stökig familj ska försöka hinna leva, arbeta, ha ett socialt liv och även vila mellan varven. Och med tanke på det är jag så sjukt nöjd över att jag lagom tills skolstarten lyckades:

Prova ut höstjackor till barnen och hänga bort det som blivit för smått.

Hitta ny passande storlek på höstjackorna i källarförrådet.

Prova ut gamla höstskor och hittat ny, korrekt storlek till alla barn.

Gräva fram alla regnställ och stövlar och packa med extrakläder till Ulfs låda på förskolan

Hitta fingervantar och tunna mössor och ulltröjor.

Tömma och rengöra alla ryggsäckar och dessutom hitta igen en försvunnen lånebok från skolan.

Ni som är pedanter har ingen aning om vilken bedrift det här är. Men ni andra normala människor kan ge mig stående ovationer, tack. Känner mig så glad över att vara en mer samlad förälder med koll på läget än jag någonsin varit förut. Övning (och maaassor av förvaring) ger tydligen färdighet.

Snart ska jag ta itu med kontoret. Lovar

Vilken evig tur att storpojkarna kommer hem igen imorgon. Hur trött jag än kan bli på stojet, det ständigt pågående stöket och att behöva finnas till hands för så många – så saknar allting lyster och glans när de inte är hemma. Jag tröstar mig med Ulf förstås, men ett barn räcker inte långt när man är van att ha tre. Det är så tyst i trädgården, det hörs inga snabba steg i trappen, ingen ljudbok sent från pojkarnas rum (ja de har återgått till att sova skavfötters och lyssnar varje kväll). Det hörs heller inga höggljudda skämt eller upprörda bråk och ingen nynnar nonstop och trummar på allt vid middagsbordet.

Tur att de kommer hem och fyller gården med sitt buller.

När det bara är Ulf hemma så hänger han mig i kjolarna och pratar så klokt och roligt och använder ord jag inte vet var han lärt sig

-Är du medveten om att jag vill gå och lägga mig mamma?

-Är du galen i huvudet mamma?

-Jag är orolig att träffa kusinerna. Lykke är nog besviken, säger han och ler stort.

Jag tror varken att han vet vad orolig eller besviken betyder – men han säger det med sådan övertygelse att han lurar både mig och sig själv. Men det är inte bara fina, svåra ord som kommer ur munnen på honom

-What the fuck, säger han ibland tankfullt för sig själv och jag måste gömma ansiktet i handen för att inte bryta ihop av skratt. Ett uttryck han snappat upp hos storebrorsan som i sin tur sett det hos någon youtuber. Ingen av dem vet vad det betyder. Ibland säger han -What the fisk istället. Eller -What the hello.

Jag uppmuntrar variationerna på temat.

Jakob har gjort en grind i fårhagen så att Ulf kan krypa in där på egen hand.

En dag var han försvunnen men jag hittade honom längst ner i fårhagen där han småpratade med Lille Pärsson.

Dessa underbara får. Har aldrig varit med om några finare. De kommer galloperande mot en när man går in i hagen och har inget emot en treårings kramar.

Vi har röjt massa sly för att ge dem mer bete, men snart behöver vi utöka hagen.

Till lunch varje dag får Ulf en ljummen varmkorv som han äter utan bröd och bara doppar i lite ketchup. Det är så skönt att inte behöva tänka längre än så. Och till mig själv gör jag en stor sallad med allt gott jag hittar i trädgården. Försöker hålla fast vid mina goda matvanorna från den här våren. Även om semesterns alla lockelser gör det svårare.

Ulf gillar att få vara med och göra saker på riktigt. Som att baka till Folkes kalas.

Födelsedagsbarnet som är den mest kräsna i familjen har beställt en tårta utan grädde, utan maräng, utan marsipan men med choklad. Dock fick det inte vara en chokladtårta. Och ingen glasstårta. Så nu gjorde jag en chokladbollstårta. Håller tummarna för att det ska falla matkritikern på läppen.

Till alla andra gäster blir det en vanlig gräddtårta, samt dessa kokosflarn med punschfyllning

Och både citronstubbar och chokladkakor. Kanske bakar jag också en seg vinbärskaka imorgon.

Otaliga är klädbytena varje dag. Från klänning, till shorts, till piratdräkt, till nakenfis med slängkappa – och skelettdräkt med lösnaglar.

Till min oerhörda glädje får jag också testa dem och sedan provklösas.

-Bättre kan en människa nog inte ha det, tänker jag när jag stannar upp och känner efter.

Jag tänker ofta på hur tacksamt det är att som kvinna och mamma råka vara genuint intresserad av sånt som kvinnor och mammor förväntas vara intresserade av. Det är ju jag på en rad områden och det gör att jag får oförtjänt mycket beröm. Ibland även med ett lite plågat tonfall över att jag är såååå duktig som ordnar med fika och festligheter och sånt…hur ooorkar du?

Då vill jag bara hojta STOPP och påpeka att jag inte alls är vidare “duktig”. Jag råkar bara gillar att dekorera och göra vackert runtomkring mig och mitt kärleksspråk är dessutom tjänster. Därför vill jag alltid bjuda människor jag älskar på mat och göra trevligt för dem. Ordna kalas och fixa fina skolavslutningar och baka tårta och sånt. Att jag gör det så pass noga och hängivet är ju för att jag tycker att det är kul och tillfredsställande. Jag fattar ju att det för tex mina barns räkning skulle räcka om jag gjorde typ 40 procent av det jag gör nu. De resterande 60 procenten gör jag för mitt eget höga nöjes skull!

Men det är så lätt att framstå som en sån himla bra och duktig mamma när ens intressen råkar vara den typen som premieras när man är mamma!

Det finns dock gott om andra föräldragrejer som jag inte gör så bra men som kanske inte märks utåt. Ta en sådan där sak som att ta barnen på träningen, stå och sälja varmkorv på någon match eller ordna skjutsgrupper för laget. Jag tackar Gud för att inget av mina barn har visat något intresse för lagsport eftersom det skulle vara fruktansvärt för mig att behöva engagera mig på den fronten eller anpassa vårt familjeliv efter någon fotbollscup. Men jag inser också att de som är bäst på sånt är de föräldrar som samtidigt själva tycker att det är kul. De är inte ovanligt “duktiga” för att de gör det – de håller faktiskt också med sitt självförverkligande. Duktig är väl i sådana fall fotbollsmorsan som orkar baka en tårta och hänga upp ballonger fast kalas är det tråkigaste och jobbigaste hon vet?

Jag tycker att vi alldeles för ofta jämför våra svagaste sidor med andras starkaste sidor. Det är väl rimligare att (om något) jämföra sig med de som är ungefär lika intresserade och kunniga som en själv? Jag jämför tex inte hur kunnig och flitig jag är på att träna – med hur kunnig och flitig min man är. För då skulle jag ju jämt känna mig sämst. Han har tränat regelbundet sedan han gick i högstadiet och är dessutom utbildad fysioterapeut. Jag jämför istället med hur jag var för två år sedan (ointresserad, svag och otränad) och med det i åtanke är jag på en rätt fantastisk plats nu!

Genom att ha rimliga målsättningar och jämföra mig med rätt personer behöver jag inte känna mig som en dålig mamma när jag tar barnen till skridskorinken och fumligt snörar på dem skridskorna och med stor svårighet spänner hjälmarna rätt. Just då är jag faktiskt som allra duktigast – även om ingen annan någonsin berömmer mig för just den delen av mitt föräldraskap.

Jag har läst så mycket om #swedengate som blev viralt för några veckor sedan. Om någon mot förmodan missat uppståndelsen så handlar det om ett svenskt fenomen som nu fått internationellt spridning och som diskuteras (ganska upprört) av människor världen över: Det handlar om att många svenska barn får/har fått vänta på rummet hos sina vänner medan familjen i fråga äter middag. Jag har läst och jag har tänkt och jag har gått och grubblat väldigt mycket. Så förlåt om jag nu är allra sist på bollen. Men jag kan bara inte låta bli att skriva några rader.

Jag växte upp i ett villakvarter där mina lekkompisar bodde ett eller två hus ifrån mig. Det var mer regel än undantag att man gick hem när kompisarna åt middag. För att man skulle äta hemma hos sig själv. Ibland fick jag sitta på rummet och vänta på min kompis men då var det oftast för att jag redan hade ätit hemma hos mig och kom mitt i deras middag. Ibland fick jag vänta på rummet för att jag helt enkelt inte fick frågan av föräldrarna om jag ville äta. Minns inte att det var någon stor grej överhuvud taget. Tog aldrig illa vid mig eftersom det var kulturen i vårt kvarter. Jag minns dock en kompis familj som dessutom hade regeln att man inte ens fick vänta på rummet utan var tvungen att vara utomhus för att inte störa barnens matro. Ja i efterhand tycker jag att den detaljen är knäpp. Men det var inte något jag led av som barn.

Ibland blev jag bjuden på middag av kompisens föräldrar och då tvingades jag alltid att ringa hem först och fråga om det gick bra att jag åt där. Mamma och pappa kunde ju ha planerat något annat och det vore oartigt att mata mig om mina föräldrar satt hemma med middagen och väntade. Ganska ofta när jag blev bjuden på middag så minns jag det som obekvämt. Någon hade en sträng pappa som mest muttrade, eller en elak tonårssyster som satt och blängde på en. Och hemma hos någon annan serverade de alltid så konstigt kryddad mat. Om någon kompis brukade få sitta och vänta på mitt rum medan jag åt minns jag inte. Jag tror det? Det var ju så “man gjorde”.

Är det något jag är uppvuxen med så är det att inte hamna i tacksamhetsskuld hos någon.

Jag uppfattade det aldrig som att det var av snålhet jag inte fick mat hos andra. Tvärt om handlade det om att visa respekt. Inte snylta. Inte ligga någon till last. Är det något jag är uppvuxen med så är det att inte hamna i tacksamhetsskuld hos någon. Man ska klara sig själv. Och jag minns det som att det fanns en ängslighet kring måltiderna “inte ska ni mata mina barn inte – det ordnar vi minsann själv”. Och det var inte bara i min familj utan bland alla. Fck jag följa med en kompis familj på utflykt hade jag med mig egen matsäck och egen glasspeng. Det var självklarheter.

Allt det här som folk är så upprörda över är alltså en naturlig del min barndom. Det betyder dock inte att jag själv fortsatt göra på samma sätt. För mig är det självklart att göra mat till alla barn som leker här. Jag skulle aldrig komma på tanken att låta någon vänta på rummet eller gå hem för att äta. Det skulle heller inte gå – för här är det betydligt längre mellan husen och skulle en kompis behöva gå hem för att äta middag skulle den inte orka komma tillbaka sen. Och tar vi med oss barn på utflykt är det självklart att de äter vår medhavda matsäck och självklart betalar vi eventuella glassar. Och det omvända gäller när mina barn hälsar på hos sina kompisar. Men så lever vi också i en helt annan tid.

Jag tycker till exempel att det är mysigt att äta med mina barns kompisar. Att få sitta och prata och lära känna dem bättre. Jag upplever också att jag har en mycket närmare relation till mina barns kompisar än vad jag minns att någon kompis förälder hade till mig. Undrar vad som är hönan och vad som är ägget?

Det är spännande att så många reagerar starkt på att barn får vänta på rummet när kompisens familj äter. Det visar verkligen att just just gästfrihet vid middagsbordet är en stolthet i många kulturer. Det tycker jag är fantastiskt! Men i Sverige finns ju andra saker som också är fantastiska. Till exempel har vi en stark föreningsidrott där föräldrar tränar andras barn ideellt i fotboll, innebandy och allt möjligt annat. Så att många fler barn har möjlighet att vara med. Och så har föräldrarna skjutsgrupper till olika fritidsaktiviteter och turas om att baka och stå på matcher och sälja fika för barnens räkning. Jag tycker mig se medmänsklighet och omtanke om andras barn överallt.

Att vänta på rummet när någon äter är inte det värsta som kan hända ett barn.

Att vänta på rummet när någon äter är inte det värsta som kan hända ett barn. Däremot kan jag beklaga den här starka “klara sig själv-kultur” som jag ändå tror att beteendet kan vara ett tecken på. En kultur som är utbredd i Sverige. Att aldrig ligga någon till last. Att inte hamna i tacksamhetsskuld. Att aldrig göra sig beroende av någon. Men den kulturen beror ju på att vi under lång tid haft ett sånt starkt socialt skyddsnät. Och det är ju i grunden någonting väldigt bra. Även den åttioåring som inte har någon släkt som tar hand om den kan överleva. Även den kvinna inte har sin mamma som hjälper till och passar hennes barn kan yrkesarbeta eftersom vi har fungerande förskolor.

Men det som går förlorat när vi inte är beroende av varandra är kanske en närhet? Det är svårt att komma nära någon som aldrig visar något behov av en. Som aldrig ber en om någon tjänst, vill ha hjälp med barnpassning eller någonting annat praktiskt. Och där har jag själv tänkt väldigt aktivt på hur jag vill leva mitt liv. Att jag vill göra upp med den där självständigheten. Jag vill vara mer beroende av andra. Jag vill stå närmare andra vuxna. Jag vill samäga fler ägodelar. Jag vill att mitt skafferi ska stå öppet för grannen att förse sig ur när de glömt köpa hem mjöl. Jag vill vill vill ha en ökad närhet och en ökad gemenskap. För jag tror att det finns värden som går förlorade annars. Och även om jag verkligen vill fortsätta ha ett starkt skyddsnät från samhällets sida vill jag samtidigt också vara en människa som är en del av fastlandet och inte en isolerad ö. Jag vill vara en mamma som alltid ställer fram extra tallrikar vid middagsbordet. Men framförallt en mamma som sitter ner, tar sig tid och lär känna barnen.

En av barnens sysslor här hemma är att gå ut med soppåsarna och källsorteringen. I garaget har vi vår egen lilla återvinningsstation där vi förvarar våra använda förpackningar medan vi väntar på att köra till återvinningen med dem. Det är bra av flera anledningar – för när barnen blir pysselsugna går de ut hit och hämtar material att bygga med. Kartonger att förvandla till slott och glasburkar att göra ljuslyktor av.

Men det är inte alltid så lätt att veta vilket material en förpackning är gjord utav. Ska den metalliskt glänsande chipspåsen sorteras i metallkärlet eller i plast? Ja, sånt behöver man lära sig.

Om du är en av alla svenskar som källsorterar känner du kanske igen FTI? Det är loggan på som syns på alla återvinningsstationer. Förpackningsinsamlingens (FTI) ansvar är nämligen att samla in hushållens förpackningar för återvinning runtom i landet. Och de vill att vi ska bli ännu bättre på att källsortera våra förpackningar så att de inte hamnar i soppåsen – gärna redan från tidig ålder. Och den önskan håller jag verkligen med dem om. Det är klokt att redan från barnsben sluta betrakta förpackningar som avfall – utan istället förstå värdet av återvinning.

Därför har FTI tagit fram Materialvärlden – ett pedagogiskt material för barn i förskoleåldern som på ett enkelt och roligt sätt får lära sig om källsortering och återvinning.

I Materialvärlden bor materialisarna Ploppa, Prasslis, Flirp, Bånk, Klirr och Kras som visuellt liknar symbolerna på återvinningskärlen och samtidigt lär barnen vad de gillar att äta för material och hur olika material ska sorteras. 

På hemsidan kan man lära sig Materialisarnas låt “Ett hungrigt gäng” och dansen som hör till.

Man kan också lyssna på och bläddra i boken om Materialisarna och spela sorteringsspelet där man får mata Materialisarna med olika förpackningar och upptäcka vad de gillar och inte. Ulf var väldigt fascinerad och skrattade högt när Prasslis matades med en chipspåse och kräktes. Han gillar ju bara tidningar!

Jag lät alla barnen spela och det var faktiskt förvånansvärt klurigt för dem. För vad är egentligen en kaviartub gjord av? Den är färgglad som något av plast och böjbar som ett grovt papper. Den kan väl inte vara av metall? Är inte metall hårt?!

Dessutom finns det i Materialvärlden en hel del pyssel, knep och knåp att ta del av. Man kan göra sina egna pins, spela fyra i rad eller skriva ut och färglägga de olika figurerna

Mina barn gick genast loss med målandet. Men tro inte att de gick med på att måla figurerna i “rätt” färger – nej de ville göra allting efter eget huvud.

Väldigt uppskattat hos barnen!

Och eftersom att jag vet att jag har många förskolelärare bland mina läsare kan jag också tipsa om att Materialvärlden också har gratis material riktat just mot förskolans verksamhet. Underlaget är framtaget för att tidigt väcka ett intresse för återvinning och på så vis skapa ett engagemang för miljöfrågor.

Visste du förresten att om alla återvann sina kapsyler så skulle det räcka till 3 400 nya bilkarosser. Varje år. Det visste i alla fall inte jag innan jag utforskat Materialvärlden med mina egna barn. Gör det du med i sommar – en perfekt sommarlovsaktivitet!

Har du något tips om samtalsämnen med barn, när fantasin tryter? Kanske göra en lista? 

Så skrev läsaren Mea när jag nämnde hur mycket jag uppskattar att sitta och prata med mina barn och deras kompisar. Självklart kan jag göra det. Men först några ord sådär i allmänhet om att “prata med barn”.

Jag har funnit att det viktigaste för att ha bra samtal med barn är att prata med dem på liknande sätt som jag gör med vuxna. Jag lyssnar på vad de säger, ställer följdfrågor och visar medkänsla. Men visar inte stark oro och upprördhet över vad som berättas. Som föräldrar tror vi ofta att vår uppgift är att lösa barnens problem så fort de upplever något som är knepigt, svårt eller gör ont. Det är det inte. Vår viktigaste roll är att lyssna, visa medkänsla och framförallt visa barnet att man har tilltro till dess förmåga att klara sig.

När min son berättar om en kompis som alltid ska tävla och jämföra sig så kan jag säga att jag upplevt precis samma sak och intyga att det är väldigt irriterande. Och så funderar vi lite tillsammans på hur man kan förhålla sig till det – kanske utan att ens komma på någon bra lösning. Ändå känns det lite lättare efteråt. Precis som när man delar något med vilken vuxen vän som helst.

Här är några samtalsstartare som får igång barnen kring middagsbordet bra mycket effektivare än frågan “Hade du det bra i skolan idag?”

“Var det någon som var bråkig i skolan idag? Som var extra skojig? Var det något ni skrattade åt på lektionen? Sa någon någonting tokigt”

“Tycker du att det är trevligt när ni äter lunch eller är det skränigt? Jag tyckte alltid att det var så högljutt i matan när jag gick i skolan”

“Kan du inte berätta något av det du lärt dig idag? Fick ni veta något nytt om stormaktstiden? Jag kommer inte ihåg någonting av det där”

“Hur brukar det vara på lektionerna egentligen – vågar alla i klassen räcka upp handen? Jasså inte – är han alltid så försiktig säger du? Och vågar du själv räcka upp handen då? “

Ibland berättar jag någonting om mig själv som kan vara intressant på riktigt – där vi kan mötas på samma nivå och diskutera. Häromdagen sa jag

-Usch vad jag är nervös, snart ska jag göra Susannes Skafferi igen och det är ju så pirrigt.

-Men måste du göra det då mamma?

-Nej jag måste inte men jag VILL. För det är ju också roligt. Och då vill jag inte att mina rädslor ska bestämma över vad jag ska göra. Det vill jag ju kunna bestämma själv!

Och så kommer vi in på ett långt samtal om vad man kan göra när man är rädd men ändå vill våga något. Och om olika gånger man egentligen inte vågat men gjort det ändå. Ett väldigt fint samtal men också ett tillfälle att visa mina barn något om hur jag hantera rädslor och osäkerhet. (Obs såklart ska vuxna inte dela upplevelser som blir emotionellt betungande för barnen eller stjäl fokuset från dem. Man får vara klok och använda sitt omdöme.)

Man kan också chocka barnen med att berätta häpnadsväckande saker, rolig fakta eller osannolika sammanträffanden.

“Hah, jag kom precis att tänka på när jag och pappa var i Indien och jag gick på toaletten och hittade en jättestor krabba i toalettstolen” eller “Har ni hört om när morfar hittade en huggorm i sin gummistövel” eller “Det här påminner mig om den där gången det blev så hiiiimla pinsamt när jag var på konfirmationsläger?”. Sedan kan man spinna vidare hur länge som helst på alla konstiga saker man upplevt, läskiga djur man sett och alla pinsamma grejer man råkat göra. Ögonen brukar vara stora som tefat och barnen frågar, skrattar och skriker ibland rakt ut i fasa över att någon kan vara så pinsam som just deras mamma. Mycket underhållande för samtliga.

Bloggläsaren Elin tipsar i kommentarsfältet om att köra Två riktiga och en luring. Då får alla berätta tre saker var om sin dag. Två saker som hänt och en som bara är lur och sedan ska alla gissa vilken som är luringen. Detta gör Elin vid middagsbordet med sin 8-åring och 4-åring. “Mycket uppskattat av alla och tydligt att barnen har mycket mer spännande dagar än oss vuxna…”

Vaknade innan väckarklockan ringde 06.20 imorse. Varm sol i ansiktet. Knöt på mig gympaskorna och tog med mig Essa ut på en ensam promenad över åkern innan Ulf vaknade. Det är bara vi hemma nu för storbarnen åkte till Stockholm med farmor igår och Jakob är kvar i Spanien några dagar till.

Jag är så glad över att ha fått vara själv med barnen i två veckor. Jag var väl inte överlycklig när Jakob behövde ta det här jobbet men jag märker sån enorm skillnad nu när Ulf lugnat ner sig och blivit lite förståndig och storbarnen är så duktiga och hjälpsamma. Vill bara vara i deras närhet, gosa med dem, lyssna på dem, skoja, prata och givetvis tjata en hel del.

Jag tycker det är fint att kunna dela på sig som familj ibland. Både att man kan dela upp barnen mellan sig så att man kan anpassa aktiviteterna för respektive åldrar bättre. Men också som föräldrar – att inte behöva sitta ihop jämt. I våras var jag ju borta två veckor när jag opererade mig och i höstas var jag med min syster på en elva dagar lång skrivarvecka i vår stuga. Nu är Jakob borta i drygt två veckor. Och det går bra. Det är till och med riktigt trevligt.

Och när det blivit kväll och jag torkat diskbänken, plockat upp från golvet, dammat duken på köksbordet, Essa har blivit rastad och alla barnen sover. Då känner jag mig så förnöjd och glad över hur jag fick ihop dagen helt själv!

Jag visste knappt att det fanns så stora plåster som det Folke nu bär på sitt skadade knä. Påsklovet slutade i blotta förskräckelsen efter en krasch med cykeln.

Jag och Jakob har valt att ge honom en Xplora mobilklocka just för att han ska kunna nå oss om något sånt här händer. Hade han mobilklockan på sig när det hände? Nej. Storebrorsan Bertil fick sin första mobiltelefon förra året när vi skaffade familjeabonnemang från Telia och han var i närheten när olyckan hände. Skönt, då kunde ju han ringa oss och berätta vad som hänt! Nej. Det kunde han inte, för den nya mobilen låg kvar i pojkrummet.

Det blir istället killarnas tjejkompisar som plockar upp sina mobiler och börjar ringa sina föräldrar. Sen får en av deras mammor höra av sig till mig och berätta att Folke varit med om en olycka nere på byn. Jag får höra att det blöder mycket.
– Var är han? frågar jag med bultande hjärta.
“Nere på byn”, en närmre beskrivning hade den andra mamman inte fått. Jag kastar mig in i bilen och kör lite på måfå mot en av de tre platser som jag gissar att han kan vara på. Tack och lov är min första gissning rätt! Äntligen får jag se och prata med Folke. Krama om honom. Det hela slutade med läkarbesök, en rejäl sårtvätt och som synes ett gigantiskt plåster.

Nu har vi bestämt två saker:
1. Stora ärr är coolt.
2. Killarna måste fasiken lära sig att ha med sina mobiler! Mobiler är BRA!

Hur gör ni andra som lyckas få barnen att så gott som alltid ha mobilen med sig?

Sen ett år tillbaka samarbetar jag med Telia och använder deras familjeabonnemang. Jag är glad över det, för här i byn fungerar Telia överlägset mycket bättre än andra mobilnät. Och inte bara här! Telia har Sveriges bästa mobilnät i alla kategorier (enligt det oberoende mätföretaget Umlaut). Telias familjeabonnemang är också landets populäraste.

För oss är familjeabonnemanget i första hand smidigt – allt hamnar på samma faktura. Alla får ett eget nummer och alla får lika mycket surf. Men hos Telia finns också olika tjänster som gör att jag som förälder känner mig säkrare. För det kan ju vara ganska svårt att navigera rätt i den här digitala tidsåldern. Till exempel har Telia kunskapsbanken Digital förälder. Här kan jag läsa på om relevant forskning och kolla in tips och råd som gör vår familj tryggare ute på nätet. Som jag skrivit om förut tog jag och Bertil mobilkörkortet ihop när han fick sin telefon.

Telia har helt enkelt bra abonnemang, mobiler och barnklockor som passar hela vår familj. Storebrorsan Bertil har surf i mobilen så det känns viktigt att fråga honom då och då om just nätet – vad upplever han där? Folke som är yngre har den enklare mobilklockan Xplora. En mobil som sitter som en klocka runt handleden, med den kan han ringa och skicka meddelanden. Så länge han har den på sig alltså!

När Folke kraschade med cykeln gick det upp för mig att det nu är JAG som vill att barnen ska ha sina mobiler. Jag – som tidigare stretat emot. Jag som tänkt att mobiler till barn är onödigt dyra prylar till ungar som ständigt och jämt vill hänga över skärmen. Hur det än är med skärmtid så känner jag mig tryggare när jag kan nå mina barn. Och de ska kunna ringa mig. Inte behöva bli räddade av en tjejkompis med bättre ordning.

– Har du med dig mobilen? Den frågar ställer vi vuxna nu ofta till de äldsta sönerna. Vi behöver alla öva på att de ska ta mer socialt ansvar. Eget ansvar för att kunna bli nådd. Eget ansvar för att minska onödig oro. Eget ansvar för att öka familjens trygghet.

Det är så tungt att komma till freds med att oväntade saker händer i livet. Att livet från en dag till en annan kan slås i spillror. För vem som helst av oss. Ibland tänker jag att jag inte står ut. Att det är för hemskt. Att det är orimligt att leva med den vetskapen. Andra dagar tänker jag att det finns något fint i att man reagerar så starkt på det hemska. Eftersom det betyder att man på det stora hela har det ganska bra. När det händer något hemskt så får det den tyngd det förtjänar. Man har inte fullt upp med att hantera andra lika hemska saker.

Sista dagarna har jag känt ett behov av att vara fysiskt nära mina barn. Krama, hålla fast och aldrig släppa taget. Jag är tung i huvudet och tung i fötterna och den isande vassa vind som blåser gör mig irriterad. Jag har inget tålamod med hårdhet nu. Det räcker.

Tacksamhet är ett begrepp som blivit fånigt och klyschigt. Kanske tack vare överanvändning i sociala medier. Men trots det vill jag säga att jag känner mig väldigt, väldigt, väldigt tacksam för varje dag vi får vara friska, ingen katastrof sker utan vanligt grått liv bara pågår. Vanligt grått liv är så underskattat.

En kaosmorgon. Storbarnen skulle ha bad och försvunna badkläder behövde lokaliseras. Minstingen vägrade overall och ett av barnen kastade sin frukost i soporna oäten eftersom “gurkan gjort osten äcklig”. Jag behövde komma iväg samtidigt som barnen idag eftersom jag har så mycket att hinna inne i stan. Jag rafsade ihop galonbyxor, matteböcker, träningsväskan för lunchträningen (fick jag ens med mig några tights?) mina låneböcker som ska tillbaka, datorn så jag kan arbeta och börsen – var är börsen? Sedan visade det sig att kjolen var elektrisk och klistrade sig mot benen så jag fick panikspruta stärkelse på den ute i snön (inte inomhus, golvet blir glashalt). Sedan åka iväg extra tidigt för att barnen inte skulle missa badbussen. Lämna Ulf och försöka trösta honom eftersom mitt fräsande gjort honom upprörd.

Precis när jag klarat av allt detta och lämnat byn på väg mot stan insåg jag att Essa satt i bilen. Hon brukar ju följa med och lämna på morgonen. Men inte de dagar jag ska till stan! Den detaljen hade jag dock glömt så hon satt i skuffen och kikade fram, minst lika förvånad som jag. Så jag fick vända och lämna henne också.

Direkt jag kommit ut från byn rullade jag in på en parkeringsficka och blundade och lutade mig bak. Vad hände? Hur kan en morgon bli så rörig och kännas så usel?

Idag är det Vita tisdagen i den Stilla Veckan – den sista veckan i fastan. Och dagens lugna andakt tog jag där bakom ratten på parkeringsfickan.

Fick den här kommentaren och ville lyfta den just för att det här är något jag själv tänkt väldigt mycket på. Jag tycker ju att stil, färg och form är SÅ roligt! Och det härliga med att ha riktigt små barn är att man kan bestämma över deras stil helt själv. Jag har så många gulliga barnkläder här hemma som jag har klätt barnen i och njutit av. Men lika roligt som det är för mig med stil – lika roligt är det ju för mina barn! Därför har de fått börja klä sig efter eget huvud direkt de börjat ha åsikter och önskemål. Det är klart jag försökt köpa hem och lägga fram saker som jag tyckt varit fint – och många av de sakerna gillar också barnen. Men i takt med att de får fler tankar och önskemål så vill jag verkligen lyssna på det. När ens barn önskar sig en onepiece i form av en gorilla för att matcha bästisens – ja då fixar man det! När ens barn prompt vill ha en gräslig hatt på sig på skolavslutningen – ja då ska den inte behöva fråga om lov.

Det är samma sak med barnrummen. De har förändrats i takt med att barnens önskemål ändrats. De gillar fortfarande blommiga tapeter och second hand-möbler men jag inser att tiden är utmätt. Om mina barn i framtiden vill ha en fototapet över New Yorks skyline och laminatmöbler från IKEA – ja då skulle jag inte motsätta mig det. Då skulle vi försöka fixa det så långt som plånboken tillåter. Hur trist jag än tycker att det är.

Jag fick nämligen spika upp tavlor, banka och möblera om i mitt flickrum helt efter eget huvud redan från tidig ålder. Tror jag haft varenda möblering som var möjlig och när jag slutligen flyttade hemifrån var väggarna perforerade som durkslag. Men jag är tacksam för att jag fick hållas för att det var så jag lärde mig och utvecklade min kreativitet. Mitt flickrum var inte min mammas kreativa vision och plats för självförverkligande – det var mitt!

Tyvärr gillar barn väldigt sällan gråbeiga kläder i linne och naturfärgade leksaker. Tyvärr är de mer som skator som väljer det som glittrar, blinkar och blänker i knallfärger och plastiga kvalitéer. Lite trist för oss vuxna som föredrar annat men det är en fas som barn verkar behöva gå igenom. Ungefär som puberteten.