Kategori: Claras mammaliv

Datumfilter

6 september, 2021

Efter tio veckors sommarlov tänkte jag att det kunde vara intressant att följa upp på det inlägg jag skrev i juni, med smarta hack för en sommar med barn. Om våra regler och planer inför sommaren och ifall det blev som vi tänkt. Jag delar upp det i skärmtid, mat och smarta hacks eftersom det var vad inlägget fokuserade på.

Skärmtid

Innan sommarlovet hade vi ett familjeråd där barnen fick vara med och planera upp sommaren, reglerna under sommaren och sånt som skärmtid. Både omfattningen av den och och när den ska infalla.

Efter barnens önskemål satte vi en skärmtid mellan 08-09 på morgonen och mellan 17-21 på kvällen. Att vi satte den vid åtta på morgonen var ett genidrag eftersom barnen då fick motivation till att stiga upp i rimlig tid. Samtidigt som de inte surfade bort hela morgonen då de ju faktiskt åt sin frukost vid niotiden och därefter var ute och lekte. Ibland klagade de och ville ha skärmtid mitt på dagen men vi höll hårt i det vi bestämt. Och snart accepterade de läget, släppte tankarna på skärm och härjade utomhus fram tills middagstid. Kvällens skärmtid mellan 17-21 är ju ganska många timmar. Men eftersom åtminstone en av dessa timmar går bort när barnen dukar fram, äter middag och dukar bort så blev det inte sååå många timmar i sträck. Dessutom gjorde vi ofta små utflyter kvällstid (typ åkte och tog ett kvällsdopp) eller fick vi middagsgäster. Och då blev skärmtiden också uppbruten. Men mina barn älskar Minecraft och då tycker jag att det är rimligt att de får göra något de älskar när de är lediga. Om än i lagom doser såklart. Dessa skärmtider gällde när vi var hemma. När vi var i stugan eller hälsade på släkten reglerade vi inte deras skärmtid eftersom barnen inte hade med sig några skärmar. Jakob installerade någon slags funktion som helt enkelt begränsade deras skärmtid automatiskt – då slipper man förhandlandet vid varje moment. Padda och dator låstes av sig själv.

Maten

I inlägget skrev jag att storbarnen skulle få fixa sin egen frukost och att jag inte tänkte göra några lagade luncher på vardagarna. Istället tänkte jag ha hemma sånt som barnen kan göra själva. Som fil, mackor, nudelsoppa, varmkorv, risgrynsgröt på tub och sånt där.

Eftersom vi var bortresta en del och hade gäster många dagar så blev det ju i slutändan så att de bara fixade lunch till sig själva 3-4 dagar i veckan och det var ganska lagom. Nej det blir ju inte den nyttigaste lunchmaten kanske men sedan äter vi ju en vanlig, lagad middag och då blir det ju en rimlig balans. Extremt nöjd är jag i alla fall med att barnen själva når allting i köket nu och att vi har en stor diskmaskin så att både Bertil och Folke kan ställa in efter varje måltid.

Jakob som jobbat heltid hela sommaren och skött disken har haft som uppgift att se till att den varit urplockad varje morgon så att vi bara kunnat fylla på. Och så att jag inte behöver ha ett berg av disk på bänken när det var dags att laga middag. Vi bestämde också en fast middagstid när han skulle komma hem och barnen infinna sig. Kanske en helt självklar sak i många familjer – men inte i våran.

Sommarhacksen:

I inlägget och kommentarsfältet bjöd ni läsare på många av era underbara sommarhacks. Flera av dem körde jag rakt av! Som Malins idé med en färdigpackad picknick- och badväska. Marias idé med en standardiserad checklista i mobilen för all packning (både till långresor och dagsutflykter). Samt tipsen om nicecream och vattenmelon. Vi tog också fasta på Ulrikas idé att göra en önskelista/bucketlist med barnens alla önskningar inför sommaren. Vi pratade vi mycket om vad barnen ville göra och så försökte jag genomföra så många av de sakerna som möjligt. Det var hyfsat lätta grejer som att få bada vid en viss strand, köpa mjukglass eller att en kompis skulle få följa med och hälsa på gammor. Bara att få önska och bli lyssnad på är ju en riktigt härlig känsla när man är barn! Sedan är jag ganska bra på att prata igenom allt vi upplevt. Minns ni när vi var på forntidsbyn? Minns ni den där fantastiska stranden i Östa? Kommer ni ihåg när vi var i stugan och hade krig? Tio veckor är en väldigt lång tid för ett barn och samtidigt kan den kännas kort om man hinner glömma hälften. Att prata om och minnas tillsammans håller allting levande!

På det hela taget var det här den enklaste sommaren på många år. Jakob jobbade inte lika mycket, storbarnen tog mer ansvar. Kök, hall och tvättstuga var iordning så att det faktiskt gick att ha lite struktur. Och jag kände mig piggare – säkerligen på grund av att jag tränat så mycket hela året. Men Ulf däremot. Han var lika sjövild och hejdlös som alltid. Håller tummarna för att han stillat sig lite tills nästa sommar!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
9 augusti, 2021

Jag har två tydliga ledord i hur jag förhåller mig till barnen. Ledorden är sådana där meningar jag mumlar för mig själv, oftast direkt efter att jag misslyckats med dem. Det jag mumlar är: Inga falska hot. Inga falska löften. Inte så originella ledord kanske men förvånansvärt svåra att efterleva.

Låt mig först säga att jag inte är den som tycker att det är rakt av fel med hot. Eller hot förresten – det är ju konsekvenser det handlar om. Om du tänker tjata om godis varje gång du följer med mig och handlar då tänker jag inte ta med dig och handla fler gånger. Det är ju inte ett hot utan bara att berätta vilka konsekvenser ett beteende leder till. Det här blir dock ett tomt hot om barnen inte alls slutar tjata om godis och man ändå fortsätter ta med barnen till affären. Då kanske det nästa gång låter så här: Eftersom du tjatar så här mycket om godis blir du utan helt på lördag! Klipp till lördagen när barnet förstås glömt vad som hänt. Och förmodligen föräldern också. Det är trevlig stämning hemma och varför ska man då börja bråka om något som hände förra veckan? Nä, det tycker inte jag heller! För vad lär sig barnet av det? Ska ett mindre barn förstå att en viss konsekvens kommer av ett visst beteende är det ju säkrast att det sker i närtid. Alltså typ i direkt anslutning till problemet. Tex: Nu tjatar du så mycket om godis så nu avbryter vi handlingen helt och åker hem. Och så gör man det.

Att hota om straff långt fram i tiden för något som går snett nu – det funkar dåligt. Även för oss vuxna. Vi vet att rökning kan ge lungcancer och stillasittande kortar livslängden. Riktigt ruggiga hot och ändå fortsätter folk röka och sitta stilla. Vi vuxna med all vår intelligens kan ju inte ens själva motivera oss med hot som ligger för långt fram i tiden. Så hur skulle det då kunna funka på ett barn? För vilka tiden dessutom är så abstrakt och obegriplig. Nä, antingen får det väl bli omedelbara konsekvenser eller så ska man låta bli att hotas med konsekvenser som varken ger effekt i stunden eller ens kommer att verkställas. För då har man i alla fall inte urvattnat sin egen auktoritet och trovärdighet som förälder. Men lätt är det inte. Jag jobbar hela tiden med att stoppa mig själv från det här beteendet.

Sedan har vi då det här med att aldrig inge falska löften. Sådana kan till exempel uppstå för att man i stunden inte vill / orkar göra barnet besviken och därför skjuter upp avgörandet på framtiden. Mamma kan vi åka och bada nu? varpå den slutkörda mamman som inte alls vill bada istället för att säga nej säger Njae, men vi kan bada lite senare. När eftermiddagen kommer är mamman fortfarande helt slutkörd och då kommer barnet tillbaka Men visst skulle vi bada nu? Du sa ju senare och nu är det senare! Och här skulle man ju behöva sansa sig och säga som det är. Förlåt att jag sa så, jag är faktiskt för trött och det borde jag ha sagt på en gång. Men eftersom man inte orkar bada och barnet återigen blir besviket så klämmer man i med att lova bad dagen därpå. Men eftersom man då måste kompensera att man redan gjort barnet besviken två gånger lägger man till att den kan få ta med en kompis. Och en uppblåsbar leksak. Och i bästa fall orkar man infria löftet morgonen därpå. Men istället för att det bara är ett bad ska man nu ordna en hel jäkla badutflykt med kompisar och uppblåsbara flamingos och skit. Falska löften har en tendens att komma tillbaka som en boomerang och varje gång ge mer och mer dåligt samvete och behov av att kompensera.

För två somrar sedan hamnade jag i en sådan här loop. Ulf var nyfödd och jag var väldigt trött, hade dåligt samvete för att jag var trött och inte gav storbarnen nog med tid. Men istället för att säga nej och ta obehaget direkt lovade jag hela tiden saker för framtiden. Men tog sedan ganska lätt på att infria löftena. Jag minns så väl hugget i hjärtat efter att jag misslyckats att infria ännu ett löfte och min ena son med förtvivlan i rösten skrek Du bara lovar och lovar men du håller ju aldrig! Och han hade rätt. Istället för att ta det initiala obehaget och direkt säga – Vet du, jag önskar att jag kunde säga ja nu men jag är för trött – sköt jag avgörandet på framtiden.

Det här med att inte ge falska löften har jag övat massor på. Och blivit så bra på att samma barn som tidigare skällde på mig för att jag lovade och aldrig höll – i somras argt utbrast MEN DU LOVAR JU INGENTING?! DU HAR INTE LOVAT NÅGOT PÅ EN HEL VECKA! Varpå jag var tvungen att skratta lite för mig själv. Eftersom jag visserligen inte lovat något på en hel vecka – men däremot infriat och ställt upp på massor av barnens önskningar och förslag. Så nu är jag den löfteslösa mamman som inte lovar utan bara gör. Och det kanske också är ett problem, men det är i alla fall ett som jag kan leva med.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
3 augusti, 2021

Jag la upp en bild på stories i våras. Av mina barn som åt glass och texten “Glass till alla idag. För att fira framsteg och att barnen kämpar på så bra med skolan. Vi firar alltid ansträngningen – inte resultatet” Jag fick jättemånga kommentarer och frågor om det där. Så jag tänker att jag utvecklar lite här på bloggen.

Att fira fina resultat (alla rätt på nationella, vinst i fotbollscupen, bäst i klassen på 100 meter) är ingenting jag tycker att man behöver lägga särskilt mycket fokus på. Fina resultat är ju en belöning i sig. Och om man lägger allt fokus på att vara bäst – vad händer då om man nästa gång inte klarar sitt nationella prov, kommer trea i fotbollscupen och vrickar foten så man inte ens kan springa 100 meter? Vad ska man då fira och belöna? Och vad händer med den som har svårt i skolan? Den som har dyslexi eller är mobbad och inte ens vill gå dit? Vilka framgångar och mål får den fira?

Jag försöker verkligen pränta in i mina barn att de viktigaste inte är att ha lätt för allt och vara bra. Det kan vara ännu bättre att man får lära sig hur man kämpar, övar och inte ger tappt. När mina barn kämpar med något svårt berömmer jag ansträngningen. Jag är så stolt över hur du kämpar. Jag har sett hur utmanande det varit. Tänk att du orkat traggla på fast det stundtals känts så jobbigt och svårt. Jag tänker att en viktig kunskap att hjälpa sina barn till är kunskapen om hur man inte ger upp. Trots motstånd. För hittar man strategier för att göra det så har man ju tillgång till den kunskapen att applicera på allt man är intresserad av. Den som fått kämpa sig till en kunskap som kommer lätt för någon annan har ju i själva verket gjort två lärdomar. Dels har den lärt sig något nytt men sedan har den lärt sig att kämpa. Den som allt kommer lätt för har ju en annan svårighet att överkomma, och den är ju just att orka stå på även när man inte har talang eller naturlig fallenhet.

Jag har alltid själv haft känslan att mamma och pappa varit så otroligt stolta över mig och min syster oavsett vad vi gjort eller presterat i skolan. Ibland nästan till en provocerande grad. De var glada oavsett om jag kom hem med G eller MVG och de gjorde ingen stor affär av betyg eller olika talanger. Allt var stilla, vänlig uppmuntran. Det är jag glad för idag eftersom jag alltid känt att jag dugt precis som jag är i deras ögon. Att jag försökte – så långt det nu sedan räckte – var bedrift nog.

Sedan finns ju ytterligare en aspekt av detta och det är att få tillåtelsen att ge upp. För ibland måste man ju få göra det också. Och för ett barn som har svårigheter i skolan kanske man måste välja att ge upp på vissa saker för att klara det allra viktigaste. Men det känns som ett separat blogginlägg så det får jag återkomma till.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
26 juni, 2021

När lillebror cyklar hem från skolan och tagit med sig storebrors kvarglömda favoritpinne i ryggsäcken

När de varje kväll frågar varandra “Visst kan vi sova ihop inatt?” och lillebror bäddar på golvet bredvid storebrors säng. Som att någon av dem skulle få för sig att säga nej.

När jag tjuvlyssnar på kvällen och hör dem prata om Minecraftstrategier, sina fantasiplaneter och vad de ska göra när badhuset äntligen öppnar igen.

När de ligger och gosar i soffan och ser på film ihop

Hur de kärleksfullt ser på sin lillebror och med plågade röster ropar -Han är fööör gullig!!!

När minstingen och jag är ute i rädgården och vi hör deras röster närma sig borta på vägen. När han släpper allt och rusar mot dem för en kram. Hokka, Betty! Och stoltheten hos någon som är så älskad av en liten.

När de skrattar åt varandras skämt så att de kiknar

När de turas om att imitera pappa när han är sträng

När jag stoppar ner alla tre i badkaret samtidigt och ser dem sådär ihop. Att alla tre är mina

Den gränslösa beundran för en storebror och vad det gör för storebrorsans självkänsla

När den gränslösa kärleken för en lillebror får honom att bli trygg och hitta en plats

Deras olika personligheter. Han som utan tillsägelse lägger fram sina skolavslutningskläder nedanför sängen. Påminner mig om att shortsen behöver tvättas och skjortan strykas. Och han som efter många påminnelser rafsar fram sina finkläder – batikskjorta, shorts och mockasiner med fransar, samt en slängkappa som han ska ha utanpå alltihop.

Hur den ena inte står ut med en knölig strumpa och den andra ständigt glömmer sina skor och åker barfota.

När den ena sitter i ett träd och spelar didjerido och mediterar och den andra drar runt med ett kompisgäng och hittar en ny bästis i varje barn han möter.

Hur en jämt petar i maten och är kräsen till och med kring godis. Den andra äter som en häst och gärna skrapar ner brorsornas kvarlämnade mat på sin tallrik. Och den tredje som helst kastar maten rakt upp i taket och skrattar högt.

Att hur arga de än är på varandra kan de alltid kan lita på brorsans stöd när någon annan unge är dum.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
16 juni, 2021

Jag överväger starkt att införskaffa en sådan där blå skrivbok som Alma Svensson i Lönneberga hade. Skulle kunna fylla en ny var fjortonde dag med alla små hyss Ulf gör. Man kan verkligen inte vända ryggen till i en sekund utan att någon slas mindre katastrof sker. I veckan har han:

  • Målat med vattenfast solskyddskräm på vardagsrumsmöblerna och den antika mattan
  • Hällt ut närmare 1 liter japansk soya. Över soffan, över de stoppade stolsitsarna, över matbordet, kuddarna och över golvet. Med en pensel han hittade gick han sedan loss för att måla. När jag blev arg och skällde på honom gömde han sig bakom gardinen och skrek “JAG ÄR RÄDD” samtidigt som han såg misstänkt glad och uppspelt ut!
  • Regelmässigt använt Elfa-hyllorna i hallen som ribbstol och stege
  • Hällt ut min fulla tekopp i sin storebrors gummistövel. -MEN VAD GÖR DU, UNGE?! besvarades med ett trösterikt “De ä inte min stövel”. Jamen då så!
  • Målat med tandkrämstuben på väggarna i punschverandan.
  • Kastat ner pappas airpods i tvättnedkastet. Vi letade efter dem en bra stund innan Ulf meddelade att han slängt bort “hörängena”. Förpackningen klarade dock fallet på fyra meter förvånansvärt bra.
  • Målat med en grön tuschpenna i trapphuset, trappan och på väggarna i vårt badrum.
  • Tömt i sig ett halvt ölglas. Visserligen alkoholfri öl men ändå.

Det är roligt med folk som är helt så här “Men herregud vem lämnar ens unge utan uppsikt länge nog för att kunna hitta på sånt där?” Jo det kan jag berätta. Det gör någon som behöver gå och kissa, som går och hämtar ett glas vatten, som tar in tidningen från brevlådan eller har syskon som ibland behöver få lite uppmärksamhet. För på de 1-2 minuter det tar hinner overkliga mängder ofog uträttas. Det kan jag meddela alla er som aldrig själva provat fostra en sån här försigkommen Emil-typ.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
15 juni, 2021

Vi hade ett litet familjeråd i helgen inför barnens sommarlov. Så viktigt att sätta sig ner och prata så att man bestämt hur man ska göra med allt. Innan konflikter uppstår. Särskilt viktigt ju äldre barnen blir. Upptäcker ofta att vi av gammal vana bestämmer över huvudet på dem trots att de är stora nog att få tänka och tycka till. Som det här med skärmtid. Hur länge ska barnen egentligen få ha skärm på sommarlovsdagarna? Spela Minecraft är något de älskar och gärna gör – men det måste ju finnas begränsningar. Så barnen fick säga hur mycket de önskar spela och sedan fick vi säga vad vi tyckte var rimligt. Och sedan jämkade vi ihop oss till något som alla kunde acceptera.

Vi gjorde också en lista på sånt barnen vill ha hemma för att kunna göra frukost, lunch och mellis själva. De får ordna sin egen frukost och Jakobs uppdrag är att se till att diskmaskinen är tömd när han åker till jobbet på morgonen. Så att vi kan ställa in vår disk obehindrat hela dagen och jag kan börja laga mat utan stök på eftermiddagen. Vi bestämde också en middagstid när vi försöker äta varje dag och som vanligt är deras uppgift att duka fram och duka av och ställa in all middagsdisk i maskinen.

Jag hoppas och tror att vi nu förankrat lite trivselregler så att sommaren blir så bra som möjligt. Inför förra sommarlovet skrev jag ett inlägg om hur jag skulle ta mig igenom det då jag till största delen var själv med tre barn:

“Jag kommer försöka ha väldigt bestämda rutiner. Storbarnen ska få fixa sin egen frukost varje morgon. Duka fram och duka bort. Och lunchen ska vara standardiserad. En filtallrik och smörgåsar. Ingen varm lagad mat två gånger per dag, inte. Jag ska ha en miljard frukter redo i kylen så att barnen kan hämta sitt mellanmål när de behöver. Och så ska falukorven, pannkakan, nudelsoppan och spagettin och köttfärssåsen bli min bästa vän. Och barnen ska få duka fram och duka bort middagen varje dag. Jag ska ha en minutiöst packad badväska redo på verandan där allting viktigt finns och inte måste springa runt och letas. Dessutom ska jag umgås mycket med mina kompisar som också har barn – och göra barnvänliga aktiviteter tillsammans”

Ja, du hör ju. Den här sommaren blir alltså ungefär likadan, förutom att Ulf går mer på förskola. När jag skrev det här inlägget förra året fick jag så många bra tips av er läsare – så nu sammanställer jag dem här.

Smarta hack för en sommar med barn!

Malin: Kan varmt rekommendera både en packad badväska men också en bas-picknickväska! Jag har en stor korg klar med duk (ett måste), toapapper, våtservetter, en tom soppåse, en kniv, tändstickor och lite annat som kan behövas och dom man ofta glömmer stoppa i. Då är det bara att packa ner mat och dryck då det är dags för utflykt och det blir enkelt för barnen att hjälpa till med det.

Elisabeth: När mina barn var små, packade jag alltid två badväskor så när badkläder och handdukar inte hann bli torra till nästa dag tog jag badväska nummer två med mig. Och dag tre var den första väskan torr och klar…

Lo : Jag är uppvuxen på fil- och mackluncher och jag ÄLSKAR det! Hela knepet ligger i att ha flera olika sorters bröd igång samtidigt och lite olika pålägg, så att man inte käkar samma sorts mackor till frukost som till lunch. HÄPP! Helt olika måltider ju! 

Maria: Jag gillar idén om den färdiga badväskan samt picknickväskan. Tänker mig en checklista för dessa också, för det är alltid nåt som har glömts, typ kaffemjölk eller extra blöjor eller nåt. Ett tips är också att göra dubbelt upp när du ändå gör mellanmålet/frukosten. Jag har haft min 6-åring hemma många veckor nu på slutet och det var verkligen värt det att göra två mackor och stoppa en i en glasbruk i kylen till nästa “Mamma jag är hungrig”.

Terese: Jag vill verkligen slå ett slag för risgrynsgröt till lunch. Vi kan koka en stor kastrull på fredagkvällen som får svälla över natten, sen har vi lunch till hela familjen lördag och söndag. Våra barn vet nog inte om att det finns familjer som äter lagat mål till lunch på helgen.

Helena: Om man vill få riktigt många “wow” och “mamma du är bäst” från sina barn kan jag tipsa om glass i mattermos. Vi har en på ca 0.5 liter som jag lägger i frysen ca 30 min (utan lock) och sedan fyller med glass. fatta vilken lycka när man tar fram den på badplatsen!

Anna: Jag vill tipsa om tomma förskolegårdar! Inhägnat så ingen kan rymma och fullständigt barnsäkrat utan att man själv behöver lyfta ett finger (förutom att stänga och låsa grinden efter sig). Skolgårdar kan också vara riktigt kul, men där finns ju sällan staket dessvärre. Vi bodde inne i storstan förut och när alla andra trängdes på överfulla lekplatser var vi i princip alltid ensamma på förskolegårdarna.

Agnes: På en resa i mellanöstern fick vi ett tips för varma dagar… dela en gurka på mitten, på längden, och salta ”snittytorna” litegrann. Lägg ihop gurkan igen och dela gurkan på mitten och plasta in ordentligt. Barnen kan sedan äta/suga på gurkan och får i sig både salt och vätska. Viktigt är naturligtvis att man är noga att successivt ta bort plasten runt så att de inte får i sig något av den. Våra barn älskade dessa gurkor när de var små.

Anna: Jag har en nätkasse till alla sandleksaker så sanden ramlar ut istället för att samlas på botten av väskan

Och så avslutar jag med några egna tips på billig utflyktsmat att packa till barnen: Kalla makaroner, kalla stekta småplättar, smörgåsar med salt pålägg (vira in traven i smörgåspapper och fäst vid en kylklamp med hjälp av ett gummiband). En mattermos med varmkorv och lite bröd bredvid i en påse. Frukt skuren i bitar i en burk med lock så att den inte mosas. Kokta oskalade ägg och en liten saltströare. Stekta, kalla prinskorvar. Morotsbitar, gurkstavar, vitkål och blomkålsbuketter.

Fyll gärna på om ni har fler smarta sommarlovshacks!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
• annonssamarbete Hyber •
23 maj, 2021

Gullisarna återerövrar gården nu när vinterns snötäcke dragit sig tillbaka. Som synes är den ena barfota. Från maj till september. Låt gå för det då!

Det tinar fram så mycket spännande under snön. Kvarglömda leksaker, hårsnoddar – till och med en gammal solhatt (under vilken det krälade fullt med daggmaskar!)

Min inställning är att barn ska få vara barn så länge som möjligt. Ha lekvänliga kläder som tillåter dem att klättra, klänga, hoppa och rulla runt. Kläderna ska möjliggöra för barnen – inte vara det som hindrar dem från att leka fritt i rädsla för att något ska gå sönder eller bli smutsigt.

Men då förstår ni kanske också min dröm om en groventré där barnen kan rengöras med slang när de kommer hem från fritids och förskolan? Det behövs liksom. Ibland undrar jag faktiskt om barnen gått ner sig i något träsk strax innan hämtning? Ur-kul verkar de i alla fall ha haft under tiden!

Jag är himla stolt över att få fortsätta samarbeta med det svenska företaget Hyber som erbjuder hyreskläder för barn. Att tänka cirkulärt är otroligt viktigt för miljön. Och ytterkläder för barn är ju något som ofta som används intensivt under en kort period för att sedan hänga oanvänt i väntan på nästa unge. Bara under barnens fyra första år går de igenom tio storlekar och växer i snitt 55 cm…

Hyber har både kläder och skor till uthyrning

Hyber erbjuder bara uthyrning av kvalitetsmärken som verkligen håller!  Tretorn, Reima, PoP, Isbjörn och Sweden. Och om en reva slits upp eller hål skapas lagar Hyber kläderna utan kostnad. Vid återlämnandet står de för tvätt och rengöring.

Från topp till tå i Hyber

Hyber gör det lika enkelt att välja hållbart som att klicka hem sprillans nytt från en webbshop. Du väljer fritt vilka produkter du vill hyra och det är helt utan bindningstid. Förutom vinteroverall har våra barn bland annat skalkläder, lättviktsjacka och UV-kläder. Fick till exempel hem en supergullig randig UV-dräkt som Ulf kan ha på stranden i sommar!

Vill du testa Hyber? Rabattkoden: clarahybrar ger 1 månad gratis på första köpet och gäller till och med 31/5.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
15 maj, 2021

Den här gossen är den arbetsammaste jag vet. Från arla bittida till sena kvällen ligger han i. Jobba stege, jobba krossa myra, jobba hugga svärd, jobba kasta sten är exempel på jobb han menar sig utföra. Allting kan han – allting vet han. Full av dådkraft, tvekar aldrig. Jag blundar mot solen och försöker fånga fräknar och när jag tittar igen är han borta. Försvunnen långt nere i skogen eller halvvägs upp på en brandstege. Stående i kökskomposten, på brädupplaget, i släpvagnen full med skrot. Han använder rosenportalen som en ribbstol och river upp tulpanlökarna och övar kast med liten boll.


Allting gör han med det soligaste humör, en stjälpande hand och snoriga pussar. Alltid beredd till ett uppriktigt “flåt mama” när han träffat mig med en pinne över ögonbrynet eller tar en tugga av min axel bara för att se hur den smakar. Han är det sötaste vi har, vi älskar honom vettlöst. Och han påskyndar mitt åldrande med åtminstone sjuttio procent.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
25 april, 2021

Mina barn och jag älskar Trädgårdstider. Så mysigt att se ihop i soffan. En av de tråkigare sakerna med att inte ha en vanlig stationär tv som följer tablån är att vi ser väldigt lite tv ihop. Vi ser Bäst i Test, Mandelmanns och Trädgårdstider and that’t about it! Och vi ser sällan regelbundet eftersom vi streamar avsnitten. Det blir någon regnig söndagseftermiddag på sin höjd. Men jag tyckte ju att det var supermysigt att sitta med familjen och se på sådana där program. Som Sommartorpet, Gröna Rum, Tinas Mat, Världens modernaste land. Ska ta och leta fram lite sånt som vi kan se tillsammans här hemma. Historieätarna skulle Bertil och Folke älska nu – liksom Värsta Språket. Kanske finns i SVTs Öppet Arkiv?

Minns bara att jag kunde bli så sur när jag såg på Sommartorpet när jag var yngre. För jag ville ju också bo gammaldags och fint och det kändes som omöjligt långt borta i vårt nybyggda hus med en platt liten gräsmatta. Nu när jag sitter och ser Trädgårdstider är det mer tillfredsställande. -Det där kan jag ju också göra, tänker jag nöjt för mig själv!

Blev bara så full i skratt när vi såg på Trädgårdstider igår och mina barn plötsligt frågar mig -Vet dom om att dom är filmade?. Ibland kolliderar verkligen vuxenvärldens självklarheter med barnens universum där allt är möjligt. Där det kanske är så att Trädgårdstider bara är människor som går runt och planterar, lagar mat, pratar högt för sig själv och råkar fångas i förbifarten på film?

Det fick mig att minnas mina egna barnfunderingar. Som hur det funkade med repriser i tv? Varuhuset och Goda Grannar gick ibland i repris mitt i natten eller tidigt på morgonen. Och då måste det ju vara jättejobbigt för alla skådespelarna att behöva jobba? Att man kunde banda saker och visa dem igen hade tydligen aldrig slagit mig. Minns också att jag funderade på om det var jobbigast att skriva en bok eller göra en film. Jag slog fast att det nog var mindre arbete med att göra en film eftersom “man måste skriva ner allting” när man gör en bok.

Okej.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
23 april, 2021

Jag brukar ofta fundera på när jag läser den här bloggen om det är någon skillnad på barns smak, intressen och val beroende på om de växer upp i storstad eller på landet? Påverkas man mindre av andra när man bor mer på landet? Är man barn längre (i betydelsen hålla i leken och intressena)? Och gör avsaknaden av utbud på aktiviteter som lagsporter och allt vad det medför skillnad?

Den här frågan fick jag av läsaren Elin för ett tag sedan och jag tycker att den är intressant. Jag har nämligen själv funderat mycket på om mina barn varit annorlunda om vi bott i en stad? En kompis som lämnade stan och flyttade hit när hennes barn var i skolåldern noterade en stor skillnad. Hon reagerade dels på att barnen här gick klädda i lekvänliga mjukiskläder högt upp i åldrarna. Men också att lekarna var “barnsligare”.

Jag kan nog instämma i analysen om att barn här är barnsligare än jämnåriga i stan. Visst – de ser ju på samma barnprogram som alla andra. Använder datorn och spelar Minecraft. Men ändå är det annorlunda – och lite svårt att sätta fingret på vad? Bertil är tio år och att ha en mobiltelefon är ovanligt bland hans kompisar. Det är heller ingenting han är ett dugg intresserad av att få. Och jag minns när mina barn för några år sedan hälsade på hos kompisar i stan och åt lördagsgodis “Va? Finns det annat godis?!” var reaktionen. De hade bara köpt lördagsgodis på vår lilla affär och hade ingen aning om att det fanns annat godis i världen.

Ibland kan livet på landet göra mig lite orolig för barnens framtid. Jag vill inte att de ska halka efter på något plan. Känna att de vuxit upp avskurna från världen. Jag som själv kommer från en mindre stad och har behövt hävda mig i konkurrensen med folk som fötts in i de rätta sammanhangen i Stockholm, som är etablerade och har kontaktnät redan från barnsben Jag vet hur apart man kan känna sig. Hur mycket svårare det kan vara och hur man aldrig riktigt räknas när de som tillhör centrum ständigt betraktar en själv som en del av periferin. Å andra sidan tycker jag att mina barn har en helt otrolig barndom här och får tillgång till sånt som många andra barn får klara sig utan.

I många små byar kan man till exempel vara ganska självständig redan som liten. Barn cyklar hem själv från skolan. Blir betrodda med att gå och köpa sitt eget lördagsgodis och hämta ut mammas paket på affären. Det kan man å andra sidan säkert i en trygg villaförort i stan också. Men i en liten by är alla kändisar i sin egen rätt. Annika på affär, Skrot-Olle, Linnéa på biblioteket… Och nej jag kan inte namnet på riktigt alla barn – men jag kan många namn. Och framförallt vet jag ganska bra vilken unge som hör ihop med vilken familj. Och absolut – det finns en likriktning på många plan här. Antalet personer som inte är födda i Sverige går till exempel att räkna på handens tio fingrar. Men sett ur andra perspektiv finns det större mångfald. Mina barn firar till exempel samernas nationaldag med självklarhet. Det gjorde vi aldrig under min skoltid. Och på byns förskolan leker barn till de som svetsar på närmsta industri tillsammans med barnen till industrins VD. Man bor i husen bredvid varandra och bjuder på en öl på cykelfesten varje sommar. Folk umgås över åldersgränser, utbildningsgränser, klassgränser och könsgränser på ett annat vis. Utbudet är inte så stort så man kan ju inte var allt för knusslig. Och ibland kan det faktiskt vara lättare att få en plats i ett litet sammanhang än ett stort. Alla ungar behövs för att få ihop till ett fotbollslag. Familjer som bidrar till befolkningsökningen är efterlängtade och uppskattade invånare.

En klar nackdel för barnen med att bo här är fritidsaktiviteterna. I stan kan man köpa sig tillgång till en mängd av aktiviteter. Här är det helt avhängigt ideella krafter. Om man gillar sport finns det mycket fint att välja på. Men på kulturfronten är det skralare. Nu lägger de ner musikskolan i kommunen och sånt jag själv älskade som barn – dans, teater, målarskola eller filmkurs – finns inte. Samtidigt upplever jag att barn generellt går på ganska lite schemalagda aktiviteter här? Det är mycket tid för fri lek vilket jag verkligen uppskattar. Vintertid går mina barn på skidskoj och skridskoskoj i byn. Lekbetonade aktiviteter då man visserligen kan träna skidteknik lite mer seriöst – men också bara kan friåka skridskor om man hellre vill det. Eller så spelar barn och föräldrar en väldigt informell hockeymatch med varandra. Sånt älskar jag!

Det bästa med att bo så här det är när jag ser barnen dra iväg ner på åkern, upp i skogen, längs dammiga landsvägar eller ner till någon bäck för att kasta pinnar och plurra. Att de kan vara så fria och självständiga. Det var jag också när jag växte upp i ett villakvarter. Men inte riktigt på samma ohämmade sätt. Jag älskar att Bertil kan få tälja, ha en pilbåge för prickskytt, en snickarlåda full med verktyg för att bygga. Att barnen kan hoppa över ett elstängsel och gosa med fåren i hagen eller hälsa på grisarna. Att det finns kor, hästar och kaniner. Att växa upp med djur var något jag själv alltid önskade mig som barn. Husdjur var inte så vanligt bland mina klasskompisar – men här har nästan alla ett eller flera hemma!

Vad som är status på landet är nog också lite annorlunda mot för i en stad. Jag kan uppleva att det är status här om man har en bra skoter eller ens pappa äger en traktor. Men sedan är väl roligt lego, tevespel och en snabb cykel lika mycket status här som överallt annars. Och i slutändan beror det så mycket på vilken byskola på landet som jämförs med vilken skola i stan. Kulturen mellan olika skolor i stan skiftar ju lika snabbt som stadsdelarna.

Jag är jätteglad att mina barn får växa upp på landet med allt vad de innebär. De älskar att bo här och är väldigt stolta över byn och tycker inte att det kan finnas en plats på jorden som kan mäta sig med vår. Här får de vara kufiga, knasiga, egensinniga och just så unika som de är. Men i slutändan tänker jag att det kan bli bra av att växa upp på tusen olika sätt. Hittar man sitt rätta sammanhang så växer man och blommar var man än bor!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
• annonssamarbete Länsförsäkringar Västerbotten •
26 januari, 2021

Äntligen är det säsong för skidor, pulka och skridskoåkning! Och som jag njuter av uteaktiviteterna. Särskilt i år när jag börjar få tillbaka styrkan i kroppen och kunna delta fullt ut.

Hjälmarna på- men här hade också galler varit önskvärt!

En lite tråkig sak att prata om i sammanhanget – men faktiskt livsviktig – det är att skydda sig själv och barnen ordentligt. De flesta föräldrar skulle aldrig släppa sina barn i en slalombacke utan hjälm – däremot åker många barn oskyddade i pulkabacken. Men varje år skadas tretusen barn så illa i pulkabacken att de behöver uppsöka vård. Och en olycka händer så lätt.

Innan jul åkte vi pulka med barnen. De hade försstås hjälm på sig, men när vi skulle gå hem kom ena ungen på att han ville ta ett sista åk. Och då hade han redan tagit av sig hjälmen – och ingen kom ihåg att han skulle ta på den igen. Och tror du inte att just det åket ramlade han och slog bakhuvudet i den hårda backen. Skrik och gråt och ledsna miner. Tack och lov gick det bra så när som på ett ömt huvud. Men det hade kunnat sluta riktigt illa.

Ajabaja!

Själv fick jag rättmätig skäll här på bloggen när jag åkte skridskor utan hjälm. För att inte tala om när jag är utan cykelhjälm ibland. Men skammandet har funkat ganska bra för nu glömmer jag nästan aldrig att ta på den. Tack för det!

Visst vill man inget hellre än att barnen ska leka ute och ha roligt. Men såklart utan att skada sig! Så att tänka ett extra varv kring säkerhet är superviktigt. Länsförsäkringar Västerbotten är det kundägda försäkringsbolaget jag själv är anslutet till. De erbjuder givetvis barnförsäkringar som kan vara en stor hjälp när olyckan är framme. Men deras främsta målsättning är faktiskt upplysa oss alla om hur vi ska bete oss för att minska risken att skador alls uppstår. Därför har jag tillsammans med Länsförsäkringar satt samman den här guiden. Läs och lägg på minnet – och lämna gärna fler tips om du kommer på. Så ska jag komplettera listan vartefter.

Skydda barnen vid vinterlek

  • Kyla kan orsaka skada, särskilt på små barn. Håll koll på kinder och näsa vid utelek så att de inte förfryser. Även tårna är utsatta – särskilt vid skridskoåkning. Välj ull närmast huden så värmer det bättre.
  • Reflexer är en självklarhet men lätt att glömma. Mina barn har fastsydda reflexer på sina overaller men jag brukar dessutom ta på dem gula reflexvästar när de ska ut och leka på kvällen.
  • Se till att barnen har CE-märkt hjälm vid utelek. Den ska täcka både panna och bakhuvud. Vilken hjälm som helst är bättre än ingen hjälm – men allra helst ska du förstås välja en hjälm som är ämnad för just den aktiviteten. Välj en med grönt spänne – den löser ut om barnet av någon anledning skulle råka bli hängande i remmen.
  • Prata om och lär barnen åkvett. Så väl i pulkabacken som slalombacken. Det handlar om enkla saker som att se sig omkring när de åker, aldrig bli sittande stilla i en backe och gå upp på sidan av backen och inte där alla åker ner. – SE UPP I BACKEN ANNARS FÅR DU TUSEN HÅL I NACKEN! skrek vi alltid när vi var små. Jag tyckte mest att det var en rolig grej att hojta, men det finns faktiskt en poäng i att annonsera sin framfart tydligt!
  • Fyll på med energi under uteaktiviteterna – kyla i sig själv är tröttande. Och den som blir trött får försämrad uppmärksamhet men också kroppskontroll. Då ökar skaderisken markant.
  • Om barnen åker slalom eller snowboard – väg dem på nytt inför varje säsong så att du vet att bindningarna är anpassade efter barnets vikt och löser ut lagom lätt.
  • Skidglasögon är viktigt! Och ett ryggskydd kan låta som överkurs men det är faktist ett ganska enkelt sätt att minska risken för allvarliga ryggskador om man skulle blir påkörd bakifrån eller göra en rejäl vurpa i en backe. Ryggskydd för vuxna och barn finns att köpa på sportaffärer. Kontrollera att det är ISO-certifierat. Fler tips inför skidsäsongen hittar du här.
  • Om barn åker skoter ska de alltid sitta bakom chauffören och inte ha skoterhjälm på sig utan hellre en slalomhjälm. Och det säger sig självt att barn inte ska köra skoter. Åldersgränsen finns av en anledning. Skotern är ingen leksak – även om jag ofta ser föräldrar som låter sina barn använda den just så.
  • Och så en sista viktig påminnelse som inte har med vinterlek att göra – men väl vinterkläder. Ta av ytterkläderna när ni åker bil. Fluffiga, tjocka vinterkläder försämrar bältets funktion. Fler tips för säkrare vinterkörning hittar du förresten i det här blogginlägget.

Så! Med dessa stränga förmaningar – ge er nu ut tillsammans och ha det underbart i vintervädret! Det ska i alla fall vi göra!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
21 januari, 2021

Vår minsta unge är en fullständigt hejdlös, urglad och arbetsam variant. När Bertil var i samma ålder barnsäkrade vi inte en enda pryl. Men med trean vill vi helst spika fast allt vi äger. För familjens yngsta är ett fullkomligt förtjusande massförstörelsevapen.

Häromdagen när jag skulle städa storebrors rum hittade han en svart tuschpenna och medan jag bäddade rent sängen skapade han detta mästerverk på tapeten.

Jag tog ifrån honom pennan och gömde den noggrant. Men på den lilla stund jag var borta hade han hittat en sax som han började klippa sönder sängkläderna med. Jag slet saxen ur händerna på honom och stoppade den i bakfickan.

Lika nöjd var han för det. Istället ställde han sig på en pall vid fönstret och började fridsamt pilla med någonting som låg i en liten skål. Han plockade och pillade så nöjt att jag blev alldeles mild till sinnes. Tills jag plötsligt anade oråd. Stoppade han något i munnen? Jamenvisst. Knappnålar såklart! Givetvis har ungen hela munnen full av knappnålar!

Med rusande hjärta plockade jag ut nålarna och ställde skålen högst upp på en hylla. Då gick Ulf med glatt humör och tömde en bunke smutsigt skurvatten rakt ner i en byrålåda som råkade stå öppen

-MEN JÄVLA UNGE! kan det hända att någon vrålade (berättar inte vem). Sedan torkade jag under stor stress och många svordomar ur sagda byrålåda och dess innehåll.

Sedan avbröt jag alla försök till städning och tog med mig Ulf ner i köket för att pusta ut. Fyllde ett glas iskallt vatten åt mig själv och ett med mjölk åt honom. Satte mig ner för att hämta andan och på den sekunden hade han hunnit fram till soffan och med glatt humör tömt mjölkglaset över sitsen. Oje? Blötte?! sa han. Förvånat och lyckligt där han plaskade runt bland kuddarna.

Skönt att mitt förtjusande massförstörelsevapen har barnomsorg fem av veckans sju dagar <3

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
2 januari, 2021

Det här är en så otroligt älskvärd (snart) tvååring. Charmig och karismatisk. Bestämd som få. Ropar “schluuta” till mig med bröstvårta fulla munnen, om jag råkar pratar under amning. Och när jag sjunger vaggvisa för högt håller han fram pekfingret och hyschar irriterat åt mig.

Han är den som har bäst pli på hundvalpen. Och han tvekar inte att säga ifrån om någon tjafsar med hans brorsor. Han har ingen som helst aning om att han bara är 98 centimeter lång och inte kan prata begripligt. Nej för allt kan han. Allt vet han. Allt bidrar han med. Att han är universums mittpunkt och envåldshärskare är sedan länge avgjort. Men samtidigt är han en nådig och rättvis sådan. Alla ska få dela hans badbalja. Alla är välkomna att låna hans skor. Alla ska smaka mandarinklyftor. Också den som ingen vill ha.

På en tvåårings vis är han övertygad om att ingen i familjen skulle klara sig en dag utan honom. Förmodligen skulle solen inte ens stiga upp. Och det är ju precis så det är också.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
23 november, 2020

Nu har jag ammat i tjugo månader. Jag vet inte om det räknas som att långtidsamma – men för mig är det en lång tid att amma i alla fall. Det har inte varit ett medvetet beslut. Det har bara blivit så.

Jag ammade Bertil i fem månader och Folke i sex om jag inte minns fel. Jag tyckte att det var mysigt men faktiskt också jobbigt. Dels var det svårt med tekniken. Men sedan var det tråkigt att behöva dra sig undan för att amma. Gå undan på middagar, kalas, fester och i vardagen. Inte för att jag var blyg men för att bebisarna var lättdistraherade. Jag kände liksom att jag missade livet som pågick där ute medan jag låg för mig själv och ammade. Men i backspegeln förstår jag att det säkert också handlade om omställningen att bli mamma. Att det var svårt att vara så behövd hela tiden. Helamningen förstärkte ju den känslan och när vi istället började flaskmata blev det en befrielse. Och jag ångrar ingenting från den tiden och vet att jag i varje stund gjorde det som varit riktigast och bäst just då.

Men den här gången har allt varit annorlunda. Tekniken fanns från första stund. Och att gå undan och amma är inte längre ett straff. Med en stor familj som sliter och drar i en så är det en ren lyx att lägga sig på sängen en stund med en bebis och bara vila. Dessutom skönt med de täta mikropauserna för en före detta utmattad människa. Nu är jag så van att vara mamma och behövd av alla att amningen är en fristad.

Att amma ett större barn är ganska annorlunda mot för en bebis. Han säger tydligt amma, mamma! när han vill ha och lyfter bestämt på tröjan. Det allra bästa är att jag får mysa mycket mer. En ett och ett halvt-åring sitter ju aldrig still eller vill ligga och gosa om de inte typ har feber. Särskilt inte som våra barn övergett flaskan tidigt. Så att varje dag få ligga och snusa i håret och smeka de små fötterna. Det är obeskrivligt mysigt.

Jag har inga som helst planer på att sluta. Men heller inte på att fortsätta. Just nu får Smulf avgöra vart det här ska ta vägen. Men jag märker att folk börjat fråga försynt -Ska han inte sluta amma snart? Som att det var någon brådska. Som om inte det här är helt normal? Och på samma sätt var det när jag slutade amma Bertil. Fast då lät det tvärtom -Vad tidigt du slutar amma? Har du upplevt mycket problem?

Nej jag har just inga tankar om hur framtiden ska bli. Men förlängd amning minskar risken för bröstcancer och med mitt bagage är det en motivering så god som någon. Plus att jag helst inte går miste om mina mysiga mikropauser i vardagen. Mitt barnuppfostringsmantra är att det kan bli bra på många olika sätt. Och den här gången gör jag så här.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
18 november, 2020

Får efter lock och pock upp alla barn ur sina sängar. Får på dem rena kläder. Den långhåriga kammar sig efter gemensamt letande efter hårborsten som till slut hittas i legolådan. Han beställer sedan flätor som jag med varierande resultat snor ihop. En har problem med sina krånglande strumpor. Man måste vara alldeles lugn och samlad och prata med sin mjukaste röst medan man byter till det sjuttonde paret strumpor samma morgon och försöker få sömmarna vid tårna att sitta rätt. Annars låser det sig totalt. Lirka, lirka fram till frukostbordet Jakob förberett. Två tomstirrar ut i luften av trötthet och en helst vill ösa ner sin gröt till hundvalpen som snor kring bordsbenen.

Vi läser varsin del i dagstidningen och har på P1 Morgon i bakgrunden. Pekar ut en bekant som är med i ett stort reportage och funderar på om högstadieskolorna också kommer behöva stänga? Tända ljus och en stunds försök till lite lugn. Jag tar min kaffekopp i handen och sätter mig i en fåtölj. Fångar in något av barnen i farten. Som får sig en lång gosig kram i mitt knä.

Oj, nu hann det gå för lång tid. Nu blev det plötsligt lite jäktigt. –Hämta gitarren och packa ner frukt åt dig och din bror! Har vantarna torkat under natten? Visst hade du gympa idag också? Blöjor ska bytas och eksem smörjas och nu är tandborstarna uppe i sovrummet istället för i badrummet och varför fattas den ena barnstöveln? Den återfinns under soffan i samma stund som den som äntligen hittat strumpor som inte krånglar råkar trampa i en kissfläck. Hundvalpen älskar uppståndelsen vid ytterdörren. Far mellan benen på barnen och tar deras framlagda mössor och springer iväg.

Så får vi ut alla tre genom ytterdörren. Jag bär extra klädpåsar, en gitarr och lillen på höften. Ut i bilen, koppla loss elladdaren, packa in ettåringen. Ställa upp dörrarna så att de inte blåser igen. Sedan alltid samma känsla av lättnad när vi drar iväg. Phu. Nu är vi på väg. Men det är en kort respit för några minuter senare ska allting packas ut igen. Och rätt personer ska kramas hejdå med varandra, få med sig rätt klädpåsar och rätt gosedjur. Samt gitarr. Det är viktiga saker så att det inte blir ledsna miner sedan.

Svettig på överläppen och under armarna och med elektriskt hår som står åt alla håll lämnar jag lillen på förskolan. Ser honom nöjt försvinna in utan att se sig om.

När jag kommer ut på den ljusnande förskolegården ser jag att himlen är klar. För första gången på vad som känns som veckor. Är barnen klädda? Ja. Mätta? Hyfsat förutom han som frukostvägrar. Är de rena? Ja, hjälpligt. Mår de bra? Ja, det tror jag. Är de trygga? Tryggare kan ingen vara.

Lycklig av solen och lättnaden av att ha fått iväg alla i skapligt skick, i hyfsad tid. Ännu en morgon. Stryker mig själv över kinden och säger. –Det gjorde du bra. Tänk vad du kan Clara! Mitt i att mamma alla andra tar jag en stund för självmedkänsla och mammar mig själv. Duktiga lilla mamman. Oj vad du kämpar. Du gör det så bra.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
10 november, 2020

Förra året önskade sig min åttaåring i julklapp:

Starka magneter

Spiralfjäder från en säng

En väst med många fickor

Metalldetektor

En festlig hatt

I år kvarstår bara önskan om en spiralfjäder. Allt annat fick han och utöver det har tillkommit:

Ett par regnbågsfärgade tåstrumpor som räcker upp till knäna

En didgeridoo

En meganormt stor legoplatta

Och ett eget rum

När jag bloggade om önskelistan fick jag så gulliga beskrivningar av era barns julklappsönskningar. Så här skrev ni:

Min snart treåriga dotter önskar sig bara ett svart paket. 

Ett år önskade sig min son en trumpet och en tupp.

Min åttaåring vill ha en puffborste och babypuder så hon kan leta efter fingeravtryck. Och ett suddgummi. Inget mer.

Min elvaåring önskar att få byta skola. Han vill börja på Hogwarts. 

Min sjuåring vill ha en snäll huggorm i bur

Min sexåring önskar sig suddgummin, klistermärken och rotfrukter

Min sexåring vill ha en alldeles egen häftapparat och hålslagare

Min sjuåring vill ha arton frisbees, en till varje barn i klassen.

Min tvååring önskar sig fem paket: ett rosa, ett lila, ett blått och ett grönt. (Säg inte till henne att det bara är fyra hon räknat upp ❤️)

Min tvååring önskar en egen ficklampa för att lysa bort monster. Samt tomtebloss och eget toapapper att snyta Pippi-dockan med.

Min son brukade alltid skriva långkalsonger som första önskan, sen kom olika leksaker. Nu är han tjugofem och köper efter behov

Min dotter är sex år och önskar sig en bild som tomten målat av sig själv…

På min åttaårings önskelista finns en levande orm, kalsonger, pannlampa och munskölj

Min treåring önskar sig ett paraply i regnbågens färger. 

Min sexåring önskar sig transformers och en ko

Min kusin önskade sig “en kommitté” i julklapp när hon var liten. Oklart vilken typ

Och på Linnéas kompis önskelista i lågstadiet stod det:
Glasögon.
Gipsad fot och kryckor.
Tandställning.
Träskor.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
26 september, 2020

Det är mysigt att läsa för barnen på kvällarna även om jag ofta kan känna mig trött och stressad under tiden. Över tvättmaskiner som ska hängas och disk som ska diskas och soppåsar som ska bäras ut innan kvällen tagit slut. Men jag försöker verkligen ta mig tid att läsa varje kväll ändå. Om än bara någonting kort.

Min nioåring och sexåring delar ju säng så jag läser för båda samtidigt och då får man tänka till med böckerna. Långa kapitelböcker passar inte alltid så bra. Och det mysigaste är ju faktiskt böcker som väcker massa frågor och tankar och startar samtal. Samtal som gör att man i sovrummets lugna vrå och dämpade lyse kan får veta mer om hur deras dag har varit, hur det går med fröken och kompisarna. Ifall någonting gjort en ledsen eller extra glad.

Här är tre titlar jag kan rekommendera ifall du villa ha mysiga, vindlande pratstunder med dina barn. Överst i högen ligger Känsloboken för barn i lågstadieåldern av Reyhaneh Ahangaran. En lite tjockare bok med kapitel som vart och ett handlar om olika saker som rör sig i ett barns liv. Ett kapitel om orättvisa, ett om skam. Ett annat om rädsla och ett om glädje. Varje kapitel innehåller otroligt fina och lättbegripliga exempeltexter och så några frågor man kan diskutera med barnen. Som när skämdes du sist? Har du någon gång behandlat någon orättvist? Vad har gjort dig riktigt glad?

Vi har haft så många fina samtal kring dessa frågor och jag har också varit noga med att själv besvara bokens frågor. Berätta om när jag vet med mig att jag varit orättvis. Eller sist jag var riktigt orolig (jag väljer små och begripliga saker – givetvis ska inte barnen behöva hantera några större personliga problem). Kan verkligen varmt rekommendera den här boken så väl i skolan som hemmavid.

Dom som kallas vuxna av Annica Hedin och Hanna Klinthage är en bilderbok jag tipsat om förut men som är värd att lyfta igen. Otroliga illustrationer med roliga små texter.

Boken har ett lite annorlunda upplägg där varje uppslag tar upp något som är typiskt för vuxna att göra – men kanske konstigt från ett barns synvinkel. Frågor som varför köper vuxna inte lördagsgodis? Eller varför gråter inte vuxna när de slår sig? Och så kommer olika svar som vuxna brukar ha på dessa frågor. “Jag har liksom glömt hur man gör när man gråter. Jag tränade bort tårarna när jag blev tonåring. Då ville jag se tuff ut”. En annan svarar “Jag gråter helst i smyg så att ingen blir orolig” och en tredje “Jag gråter när jag ser nåt vackert. Då är det som att känslorna bara svämmar över”

Många roliga och intressanta konversationer har vi haft utifrån det vi läser. Jag upplever att vi tillsammans kan hjälpas åt att förstå det där mystiska som är att vara människa. Och vuxen. Vuxna kan ju faktisk vara helt obegripliga för barn. Och att komma på att vi är ungefär som dem men med lite större fötter – det kan vara till hjälp i många situationer.

Nu har Annica Hedin och Hanna Klinthage gjort en bok till som vi ofta läser och som heter Det som verkar farligt. Den handlar om allt sånt som man kan vara rädd för som liten. Som att komma bort från sina föräldrar när man går på stan. Mörker, ensamhet eller tonåringar i grupp. Och vuxna som klätt ut sig. Vid varje ny omläsning hittar vi nya saker att prata kring.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
5 september, 2020

Den här första “riktiga” arbetsveckan för terminen blev inte alls som jag trott. Alla tre barn har varit hemma sjuka och allt har fått gå på halvfart. Det är okej. Man får försöka att inte stressa upp sig. Men gudinåderskatider som jag är övervänt och längtar efter lite ensamtid hemma om vardagarna. Och lite svårt är det ju att trassla med vabb för två egenföretagare. Varken grönsaksprenumeranter eller bloggannonsörer har tid att vänta på friskare barn.

Idag ska i alla fall de tillfrisknade storbarnen till farmor och sova över. Det blir bra för samtliga inblandade eftersom en vecka hemma är en lång, tråkig tid i ett barns liv. Minns när jag själv var sjuk så länge som liten. Det kändes som att vara borta ett sommarlov. Men jag minns också hur mysigt det var att ligga febrig i mamma och pappas säng och bli trugad med milkshake av mamma.

De senaste två dagarna har det kommit höst i luften här i Västerbotten. Det har regnat ordentligt för första gången på flera veckor och kvällarna skymmer allt tidigare. Inte mig emot. Jag har svårt att säga hejdå till saker. Men när avslutet väl är ett fullbordat faktum har jag inga problem med att hojta hej till det nya. Nu omfamnar jag hösten med raggsockar, te och Gilmore Girls. Men bara de bästa avsnitten när Jess är med.

Ha en fin lördag allesammans! Och tack för alla kommentarer på de två senaste inläggen. Jag har läst varenda en men inte hunnit börja svara ännu. Men ni är ju otroliga.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
29 juli, 2020

Idag har det gått ganska exakt sju av sommarlovets tio veckor. Gillar inte att räkna ner för jag vill ju förlora mig i mängden dagar. Men jag tänker på att jag igår för första gången på sex veckor hade barnvakt och gjorde något utan barnen några timmar. Jag valde att åka runt på loppisar och det var mer välgörande än att gå på spa. Bara strosa mellan hyllor och gräva i lådor och rensa tankarna totalt.

Jag skrev ju lite om hur jag bävat inför den här sommaren själv med tre barn. Jakob som är bonde jobbar ju som mest den här tiden på året samtidigt som vi inte har någon barnomsorg. Det skulle jag egentligen kunnat ha eftersom jag själv faktiskt jobbar under sommaren – om än kortare stunder. Nästa år ska jag nog göra så. I alla fall med Ulf som är den som kräver ständig passning.

Idag är jag så trött att ögonen går i kors. Vi hade matlag här sent igår och det var väldigt mysigt. Men köket ser nu ut som ett bombnedslag och jag sitter med min kaffekopp och stirrar tomt. Försöker vakna till men är oförmögen att gunga igång mig själv.

Jag är ändå så glad för den här sommaren. Det är så underbart att få vara nära mina barn och se dem ha roligt och utvecklas. Jag är också stolt över mig själv för att jag dragit runt med dem på utflykter, resor och badplatser. Verkligen lyckats göra det till en trivsam, mysig sommar för oss. Och vi har ju mycket kvar ännu.

Det svåra för mig är att livet med små barn kräver så lugnt tempo. Fast inte lugnt som i att ligga och läsa i soffan. Utan mer ett lågintensivt passande och avvärjande av faror. Helst ska jag ju bara vara på golvet med Ulf och totalt följa hans tempo. Men jag mår bättre när jag är mer aktiv och gör saker i raskt tempo. Då får jag energi. Fast när jag aldrig får avsluta något, färdigställa ett projekt och sätta punkt – utan istället blir avbruten med projektet hängande i luften. Då får jag ju bara tröttheten som kommer med det raska arbetet och inte kicken av att se det färdigställt.

Utmaningen varje dag har varit att orka knuffa igång mig själv – likt en trött gammal bil som behöver hjälp att starta. Jag behöver ge mig den där lilla knuffen så att dagen INTE bara blir ett enda masande runt i Ulfs tempo. Så att jag får någonting gjort för mitt egna höga nöjes skull. Hela det här blogginlägget är ett försök att ge mig själv den där knuffen. Så att jag nu klockan 10.22 kanske kan resa mig ur fåtöljen och min förlamande trötthet och sätta igång.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
20 juli, 2020

I helgen hade vi födelsedagskalas för vår älskade sexåring. Karismatisk, kärleksfull och temperamentsfull som få. Prövar mitt tålamod varje dag men genererar så mycket skratt och kärlek och knas att det är värt det tusen gånger om

Älskar att ha ett Julibarn och få en anledning att ordna trädgårdsfest. I lördags visade termometern 23 grader även om himlen var tämligen grå. Ganska lagomt väder för ett kalas i trädgården.

Våra sommarfester har blivit en så fin chans att sammanföra min och Jakobs släkt som sällan annars får chans att ses. Anna hjälpte mig att dekorera fint med ballonger och girlander. Gillar att duka så här med bord utspridda. Som om vi hade ett trädgårdscafé.

Vi hade dock glömt den lilla detaljen att det var ballongloppis i byn (alla som deltog skulle hänga ut ballonger) så vi fick några trevande loppissugna besökare på gården under dagen.

Det här är jag på kalas nu för tiden: Har så fullt upp med att göra fint och fixa fika att jag varken hinner blåsa eller styla håret. Knappt välja kläder. Ofta inte sminka mig. Fåfängan får stå tillbaka.

Bjöd på vaniljknutar, blåbärsbullar, chokladbollar och pavlova. Jag vet inte vad det är men jag skulle lätt kunna äta ENBART chokladbollar på varje kalas.

Massa färsk frukt uppskuren

Och Folke som dekorerat sina egna tårtor.

Eftersom det var ett utomhuskalas och jag dukat eget bord åt Gammor och farsan vågade de sig hit.

Sådan glädje trots armlängders avstånd.

Stökiga buketter med allt som blommar i trädgården just nu. Schersmin, jättedaggkåpa, Louise Bugnet-rosor i vitt och den sista kvisten från snöbollsbusken.

Det här är året då jag gett upp på barnens kläder. De får nu klä sig exakt efter eget huvud. Folke hade således på sig sin blingade keps köpt i Serbien. Sin skelettdräkt och en mantel gjord av en piratflagga. Bertil hade senapsgula mjukisbyxor och sin glittrigaste sjal med fransar och t-shirten han fått av Ada med texten Be your own hero. Och alla var så nöjda sååå!

Den enda jag fortfarande får klä på utan protester är ettåringen. Gullig i gammal kalasdräkt från fyrtiotalet ungefär. Här med farmor och Jakobs fina kusin Felicia.

Vår trapp är en utmärkt scen och med musik som skrålade från fönstret hade Juni scenshow.

Givetvis delades det ut ohemula mängder presenter.

Mest lego av olika slag. Ninjago till exempel. Nästan allt hade Jakob vunnit på Tradera. Man får så mycket mer för pengarna om man kan tänka sig att handla second hand!

Min väldigt vackra syster

Som nu är så besatt av att virka att hon tog fram nålen direkt kaffet var urdrucket.

Perfekt komponerad kalastallrik

Jakob <3

Och eftersom paketen visade sig innehålla vattengevär till ett helt kompani utbröt regelrätt vattenkrig. Det slutade med att jag var blöt in till underkläderna och fick byta om. Se där. Vad tur att jag inte lagt massa tid på att föna ett hår som ändå bara skulle blivit dyngsurt

Felicia fick också sin beskärda del

Liksom Ulf som var helt försvarslös.

Sedan lekte vi räven och sorkarna. Bertil hittade bästa stället att leta ifrån och jag fångade lillkusinen bakom ett träd.

Bäst på att gömma sig var ändå underbara farmor Annika. En riktig lekfarmor som tog skydd bakom sandlådan och blev sedd sist av alla.

Och det var vårt sexårskalas det.

Roligt var det och trötta blev vi. Och nu är den stora kalasveckan över.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest

Sök på underbaraclaras.se

Kundtjänst

Har du frågor kring din order eller något annat som berör min butik, vänligen hör av dig till:

Eller använd formuläret nedan.