Igår hade jag en underbar arbetsdag. Fick mycket gjort och var riktigt effektiv. Jag lyckades till och med laga mat i god tid för att vi skulle hinna äta innan Ulf råkade somna i soffan. När han somnar innan middagen är han vaken hela kvällen och vi behövde ju kvällen för att få tid att läsa läxorna. Men när jag skulle ta stekpannan med pastasåsen från spisen lossnade handtaget så att hela pannan snurrade runt och middagen hamnade upp och ner på trasmattan i köket.

Jag förvånade mig själv med att börja stortjuta. Jag som aldrig gråter blev helt utom mig av denna förlorade middag. Jag som gjort Bertils önskemat och allt! Fått receptet från farsan och specialhandlat fast jag egentligen inte hade tid. Det blev bara skit, skit, SATANSJÄVLAHELVETESSKIT med alltihop.

Och det blev dåligt med ork till läxläsning den kvällen. Somnade sent gjorde jag också eftersom jag var uppe och packade träningsväskor och plockade och höll på. Insåg att vi har TRE tandläkartider för barnen och en tid hos optikern denna vecka. Hur ska man ens ha tid att jobba då? Jag lyckades i alla fall ringa och trolla så att två av barnen kunde dela på en tid, så där sparade jag in tre extra mil i bil.

Men ombokningen av tandläkartiderna betydde att jag fick fara hemifrån klockan sju imorse. Storebror skulle ha matsäck till en friluftsdag och jag hade två trötta småbrorsor i släptåg. Det var en stressad mamma med håret på ända som sladdade in hos tandläkaren tre minuter efter utsatt tid. Snabb undersökning av båda barnen sedan tillbaka hem och lämna glatt storbarn och ledset småbarn på förskolan och sedan direkt in till stan för en arbetsintensiv skrivdag. Min enda oas i denna ökendag har varit tanken på att få en timmes lunchträning med min PT. Att jag har varit klok och fredat en stund för mig själv.

Lycklig över att ha bockat av allting på listan satte jag mig på mitt favoritcafé med min macka och mitt kaffe. Äntligen frukost. Då slog det mig plötsligt att träningsväskan står kvarglömd i hallen hemma. Själva anledningen till att jag stressat, bokat om tider, trixat och och åkt in till stan istället för att jobba hemma. Själva den anledningen är nu borta.

Att vara förälder är att kämpa hårt för att trolla, trixa, fixa och möta alla andras behov. Hålla i handen och peppa och övertyga barnen om att Jo det kommer gå – du kommer att klara det. Och man säger det lika mycket till sig själv som till barnen. Och sedan när man trollat och trixat och fixat sig blå så står man ändå där med lång näsa och har rört ihop det. Får skeda pastasås från trasmattan och åka hem från stan i oförrättat ärende.

Nu ska jag dricka upp min latte och sedan går jag härifrån.