Kategori: Claras träning och hälsa

Vaknade vid fyra inatt med en ångest som kändes som om en elefant stod på mitt bröst. Drömmarna hade irrat fram och tillbaka kring samma jobbiga sak och jag lyckades inte komma vidare. Tillslut vaknade jag i alla fall, svettig och klaustrofobisk. Drömmer alltid mardrömmar när jag är för varm.

Medan jag famlade mig ned för trappen i mörkret för att kissa, försökte jag tänka ljusare tankar. Men helst inte tänka så mycket alls eftersom vad man än råkar börja tänka på vid vargtimmen riskerar att eskalera och dra iväg och ta en ände med förskräckelse. Det finns inget hopp, ingen frid, inget lugn den tiden. Kroppen pumpar runt kortisol och hjärnan är förmörkad. Har man tur somnar man tillslut om och på morgonsidan fattar man ingenting. Varför var allt så nattsvart? Hur kunde mina problem anta sådana proportioner?

Men har man en sämre period vaknar man med samma ångest igen.

Hösten när jag blev utmattad märkte jag att nattsömnen inte gjorde någon direkt skillnad för mig. Jag var lika trött jämt och att jag fått några timmars sömn – om jag väl kunde somna – gjorde inget för att lindra mitt dåliga mående. Tillslut kunde jag inte ens somna om nätterna.

Jag gick med blå ringar under ögonen till läkaren på vårdcentralen och förklarade jag min situation. Att jag var orolig och inte fick sova. Att jag mådde dåligt, hade småbarn hemma och inte visste hur det skulle bli bättre. Jag var helt aningslös om att jag i själva verket var utmattad. Det var tydligen även läkaren som nöjde sig med att skriva ut insomningstabletter till mig. Det blev en viktig krycka under ytterligare några månader. Men sedan kraschade jag ändå.

Det som lindrar ångest är inte mycket. Men några sätt jag försöker att lugna mig själv på när den väl kommer är genom att säga till mig själv

• Alla människor har ångest ibland. Och alla som har ångest upplever att just deras känslor och farhågor är ett hot mot hela deras existens. Men precis som att jag utifrån kan se att andra har ångest för ganska ofarliga saker. Eller i alla fall drar långtgående och förhastade slutsatser om dåliga saker som kan hända – kan jag förstå att min egen ångest kanske också är sådan. Överdriven, uppskruvad, överspänd.

• Ångesten kommer först. Triggad av trötthet, obalans, hormoner eller något obehagligt minne. Som en objuden gäst tränger den sig på och letar efter ett fäste. Och den kommer klamra sig fast där det finns sprickor och skörheter att borra ner fingrarna i. Det kommer alltid göra som ondast där jag är som svagast. Det är det jävliga med ångesten. Den parasiterar på ens befintliga rädslor.

• Mina tankar är inte sanningen och jag behöver inte fästa någon vikt vid dem. En negativ tanke föder automatiskt en positiv som föder en negativ tanke igen. Så funkar tankar – det är en tankarnas tennismatch i huvudet. Men jag behöver inte följa med i den. Jag kan stå på sidan av och betrakta och låta tankarna spela matchen.

• Det jag känner ångest för nu kommer att passera. Och det kommer komma ny ångest över nya saker. Och då kommer jag se tillbaka och inte förstå att just det här kunde vara så ångestskapande.

• Det är ingen idé att resonera med mig själv eller försöka tala mig till rätta. Jag kan däremot trösta mig själv som jag tröstar ett hysteriskt barn. Stryka mig själv över armen, över håret, över kinden. Säga så, så, så det ska bli bra. Det ordnar sig. Det kommer inte alltid att kännas så här. Och även om det inte alltid lindrar så ger det i alla fall något att sysselsätta mig med som inte är självdestruktivt.

Jag läste ett så intressant inlägg hos Minimalisterna som handlade om tid.

“Tid är inte en resurs som blir mer värd ju mer du har av den. Tiden får sitt värde av hur många andra människor i din omgivning som också har tillgång till den och hur väl deras andelar är samordnade med din. Det kan liknas vid konton på sociala medier – det spelar igen roll hur många sociala medier-konton du skapar, om inte andra också har det och de på något sätt är sammanlänkade med ditt. Att ha oändligt mycket ledig tid är inte särskilt värdefullt om du måste uppleva den på egen hand. För att friheten och den lediga tiden ska bli värdefull, behöver den vara synkroniserad med andras frihet och lediga tid.“

Det här är något jag tänkt mycket på i mitt eget liv – men aldrig riktigt satt ord på förut. En gång i tiden var min flexibla tid det bästa jag visste. Innan barnen, när det bara var jag och Jakob. Jag älskade att jobba natt, att vara ledig mitt i veckan och ta igen det på en helg. Jag värdesatte min fria flexibla tid högt och efter alla år i skolsystemets schemalagda värld kändes det som obeskrivlig lyx att få bestämma själv. Men redan då grämde det mig att Jakob så sällan kunde dela tiden med mig eftersom han hade ett helt vanliga jobb med en helt vanlig mängd (o)flexibilitet. Vad ska jag ha mina långa somrar till om inte Jakob är med? Vem ska jag hälsa på när jag är ledig – om alla andra arbetar?

En sak jag uppskattade med pandemin var att många vänner plötsligt fick mer flexibilitet. Fler än jag började arbeta hemifrån och kunde ta en skogspromenad en torsdagsförmiddag. Det gjorde min egen flexibilitet så mycket mer värdefull. Att ha en liknande grad av flexibilitet underlättar ju i en vänskapsrelation. Min bästa vän jobbar inom vården och har således närmast noll flexibilitet. Vi kan “bara” höras kvällstid och helger så när hon har varit mammaledig eller sjukskriven har det varit en oväntad bonus för vänskapen. Plötsligt har vi kunnat höras och ses sådär som vi aldrig annars kan.

När barnen kom – och sedan skolplikten – försvann mycket flexibilitet. Nu fick vi rätta oss i ledet. Det var en stor omställning för mig, som inte gick särskilt bra. I backspegeln kan jag se att det drev på min utmattning. Jag började nämligen arbeta duktigt när man skulle – men slutade inte arbeta när man inte skulle. Plötsligt jobbade jag både på vanlig kontorstid och på kvällar och helger. En stor del i att tillfriskna har varit att förstå hur min tid ska disponeras för att jag både ska hinna arbeta och vila. Och att jag kanske inte ska använda min flexibilitet fullt ut.

Jag har fortfarande ett lika fritt jobb men föredrar nu att arbeta på vanliga kontorstider. Jag väljer också att vara ledig på höstlovet istället för någon random höstvecka. Det är ju det enda sättet att kunna dela min lediga tid med de jag älskar. Men dessutom är det svårt att vara ledig när andra arbetar. När andra förväntar sig att man kollar mail, svarar i telefon och levererar som vanligt. En lyxig känsla av att lura systemet kan såklart komma när man ibland tar en ledig eftermiddag. Men riktigt djup ledighetskänsla kommer av att vara ledig när andra är lediga. För då åker jag snålskjuts på samhällets fredagskänsla, sommarlovsyra, jullovsfrid…

Min fria tid är som mest värdefull när mina närstående också har fri tid. Och just nu har jag tre barn som är fast i ett skolsystem med en befintlig struktur. Jag behöver inte hur mycket flexibilitet, tid och frihet som helst – utan bara i en mängd som matchar barnens. Och framförallt behöver jag vakta på hur jag använder den. Så att jag inte flexar bort mig själv.

Jag la upp den här bilden på stories för några veckor sedan. Det här är alltså en mensmage och ingenting annat. Hälften av kommentarerna var av typen “gud jag vet preciiiis hur det är” medan andra hälften var av typen “du skojar väl?!”

Nej jag skojar inte. Men jag blev helt chockad av att inse att alla inte har en sådan här mensmage. Själv går jag upp mellan 3-5 kilo varje gång jag har mens. Jag kan även gå upp två bh-storlekar på bara några dagar. Ingenting passar, allt sitter trångt och oskönt tills dag tre på mensen ungefär – då jag behöver kissa stup i kvarten och gör mig av med all vätska igen.

Att jag har lätt för att svälla upp märks inte minst på morgonen när jag vaknar. Jag har närstående (som ska få förbli anonyma) som brukar skratta åt mina små pliriga grisögon vid frukosten. Det ser nämligen ut som att jag haft en allergisk reaktion under natten och att kinderna försöker kväva ögonen. Till och med näsan är uppsvullen. Kan man ens samla vatten där?

Jag kan inte komma ihåg att det alltid har varit så här. Kanske har det blivit värre med åren? Och nu börjar jag funderar jag på om jag har exceptionellt dålig cirkulation i min kropp. Är lymfkörtlarna lite lata? Borde jag torrborsta mig morgon och kväll? Jag gissar att det inte är farligt att samla på sig vätska på det här sättet – men särskilt kul är det ju inte. Framförallt måste jag ha en separat mensgarderob som bara används fyra-fem dagar i månaden som gör att jag slipper känna mig som en stoppad korv.

Vad gör man? Står man bara ut eller finns det något som verkligen hjälper?

Jag har träningsvärk i hela kroppen. På utsida lår, mellan skulderbladen, på insida lår, i vaderna och i någon konstig muskel inne i rumpan. Varenda muskel i kroppen känns för att jag rört på mig. För att jag tränat och gjort någonting bra. Men under min utmattning, under depressionen, under min sista graviditet – då bodde jag i huvudet och kroppen var ett jobbigt bihang. Som ofta gjorde ont fast jag inte gjort någonting alls.

När jag började träna med PT för två år sedan startade vi på den enklaste nivån. Jag var i en fruktansvärt dålig form. Jag kunde inte göra utfallssteg utan att hålla i en käpp som stöd. Jag gjorde knäböj utan vikt och blev ändå helt slut efteråt. Jag var rädd för min kropp. Skulle jag spricka när jag lyfte tungt? Skulle kroppen låsa sig som en fällkniv? Skulle någonting åka ur led, gå itu, slitas av?

Ja, jag var rädd för allt och jag var svag. Och jag kände ett djupt motstånd mot att anstränga mig. Tiden som ledde fram till min utmattning tränade jag som en dåre. Och därför förknippade jag sedan träningen med ohälsa. Och den höjda pulsen under ett löppass blandades ihop med den ökade pulsen när man har panikångest.

Den där mentala sammanblandningen kom jag liksom aldrig över och successivt flyttade jag ut från min kropp. Övergav kroppsdel efter kroppsdel och bosatte mig i huvudet. Och det märktes så väl när jag började träna igen. Jag saknade koordination. Hittade helt enkelt inte musklerna. Inget i min kropp kopplade med någonting annat för det var ju ingen hemma när jag ringde på.

Den största skillnaden efter två års styrketräning är att jag inte längre bor bara i huvudet. Jag har flyttat in i hela kroppen. I mina händer, mina fötter, i axlarna. I utsida lår, mellan skulderbladen, på insida lår, i vaderna och i någon konstig muskel inne i rumpan. Nu bor jag i hela kroppen och det är så mycket rymligare och friare att leva så. För när jag har ångest, stress, eller känner oro då studsar det inte runt, runt i huvudet som en flipperkula, utan finns plats för känslan att klinga av på. Och när jag känner mig glad kan glädjen ta plats i hela kroppen på ett nytt sätt.

Jag har lärt mig att göra armhävningar på fötter och lagom till jul satsar jag på att kunna ta nittio kilo i marklyft. Och som en väldigt trevlig bonus upptäcker jag små visuella förändringar – oftast först när jag ser mig på bild. Som en utbuktning på låret efter en ny muskel som gett sig till känna. Att rumpan höjts någon centimeter. Och att ryggen när jag leker med barnen och kastar dem i vattnet – har spelande muskler jag inte hade en aning om fanns där.

Att bo i hela kroppen är både spännande och spatiöst.

Jag har en tung arbetsbörda fram till höstlovet och är det något som ger mig hurven så är det tunga arbetsbördor. Min rädsla för att bli jobbtrött är så stor efter utmattningen. Jag skulle säga att det är mitt största kvardröjande men. Den oresonliga fobin för trötthet och stress. Det är tyvärr väldigt vanligt att lida av det när man en gång varit sjuk. Och den där rädslan håller en tillbaka – trots att man är så pass frisk att man skulle klarar av en hel del stress.

Man gör livet mindre och mindre av rädsla för att bli för trött och stressad. Precis som alla som har en fobi tillslut börjar begränsa livet efter den.

På vilket sätt rädslan yttrar sig verkar vara olika för alla som varit utmattade. En del orkar inte dra igång projekt hemma – som att storstäda, rensa eller renovera. Trots att de orkar gå till sitt jobb och göra precis lika ansträngande saker där. Andra orkar inte med att träffa folk de inte valt själva – som att tvingas ihop med släkten eller ytligt bekanta på en fest. Ytterligare andra får en rädsla för utmaningar i arbetslivet vilket gör att de drar sig undan och skalar ner i förebyggande syfte.

Men vi är byggda för att klara av ett visst mått av stress. Det är inte skadligt för oss utan en normal del av livet. Och det viktigaste är inte att undvika stressen till varje pris – utan att få in återhämtningen. Men för människor som blir utmattade har stressen blivit så mycket och så intensiv att den blivit farlig. Och under sjukdomstiden mest akuta fas är det mycket riktigt så att man ska undvika stress till varje pris. Men ju friskare man känner sig desto mer måste man öva upp sin tolerans mot stress igen. Inte för att gå tillbaka till gamla ohållbara vanor som gjorde en sjuk – utan för att ens liv inte ska begränsas av överdrivna rädslor.

Det har varit väldigt sunt för mig att utmana min rädsla för stress och för tröttheten som kommer av den. Jag har gjort det många gånger och alltid med viss skräck. Som när vi med kort varsel fick beställning på en massa julsändningarna i SVT med Susannes Skafferi. Det var förrförra hösten och jag var så orolig för hur det skulle påverka mig. Om jag verkligen skulle hålla för den oplanerade belastningen? Tänk om jag blev så trött att jag blev utmattad igen?

Men jag gjorde det ändå. Och det var otroligt ansträngande och jag blev jättetrött. Men efteråt insåg jag att det gått bra. Jag återhämtade mig ju så småningom och glädjen över vad jag klarat av gjorde att det var värt arbetsinsatsen.

Tyvärr har min hjärna ännu inte riktigt förstått att all stress inte är farlig. Den signalerar därför fara till mig så fort jag vädrar hög arbetsbelastning. Det är därför jag hurvas av obehag när jag tänker på vilken arbetsbelastning jag har fram tills höstlovet. Jag hurvas och letar flyktvägar och blir stressad. Inte av arbetet i sig själv utan tanken på hur det kommer få mig att må.

Jag kan utan tvekan säga att mitt största kvarvarande men från utmattningen är att jag har fobi för stress. Men jag vet om det. Och därför kbt-ar jag mig själv så att det inte ska begränsa hela mitt liv.

Jag kommer hem med barnen 16.25. Matlaget börjar hos oss klockan 18 och Jakob jobbar sent. Jag skalar tre kilo potatis, sätter på en stor kastrull med vatten. Tärnar potatisen och lägger i vattnet. Rör ihop köttfärslimpan och sätter den i två olika formar i ugnen. Hämtar upp lingon ur källarfrysen och lägger i en kastrull med socker för att koka sylt. -Mammaaa ropar barnet som behöver hjälp med någonting.

Fångar upp saltgurkan ur burken, häller av lagen och lägger fram i en skål. Drar runt ett varv på nedervåningen och plockar undan alla leksaker, rättar till sneda mattor och hänger upp kläder som ligger på golvet. Torkar av köksbordet med fastklibbade grötrester. Sedan städar jag toaletten. Handfat, toastol och rena handdukar.

Hoppar in i duschen och tvättar bort lunchträningen. Borstar tänderna medan balsamet verkar. Snabb sminkning. Rena kläder. Ner i källaren och stryka en duk till köksbordet. Sätter på en kastrull med brunsås. En liter – det får inte bli för lite sås. Potatisen är kokt och jag mikrar en kopp med mjölk och tar fram elvispen. Vispar söner potatisen i kastrullen och späder ut den med het mjölk, en stor klick smör och lite salt. Ställer på varmhållning. -Mammaaa ropar barnet som behöver hjälp med någonting.

Hackar en sallad. Blandar en dressing. Börjar duka bordet och inser att diskmaskinen är full med smutsdisk. Rafsar fram silverbesticken istället och ett gäng udda tallrikar. Drar fram soffan så att alla ryms runt bordet. Tänder varenda ljusstake på nedervåningen. -Mammaaa ropar barnet som behöver hjälp med någonting.

Potatismoset är färdigt. Köttfärslimpan är klar. Lingonsylten och brunsåsen likaså. Precis då trillar Jakob in genom dörren och sedan de första matlagsgästerna. Jag hann allt jag skulle på 1 1/2 timme. Jag var inte stressad, jag var inte jagad, jag bara jobbade på i ett flöde där en sak följde på en annan och allt gick fort.

Jag har kvar min snabba växel. Den som gör att jag kan hinna hur mycket som helst, hålla femton saker i huvudet och samtidigt vara effektiv. Jag har kvar växeln och kan lägga i den vid behov. Skillnaden är att innan utmattningen kunde jag inte lägga ur den. Den hakade fast och jag höll samma höga tempo tills jag blev soppatorsk. Sedan var jag stillastående i dagar.

Flera år efter utmattningen trodde jag att den här superväxeln var trasig. Jag kunde oftast inte hitta åt den och om jag hittade den så vågade jag knappt använda den. Jag har varit så rädd för att hamna i samma destruktiva beteende som förut. De senaste åren har varit en lång period av övning. Att lägga i och lägga ur och göra det om och om igen. Förstå att det är jag som växlar bilen. Jag har makten. Och att det är meningen att man ska tanka innan bensinen är slut. Om man kör tills man får motorstopp har man misslyckats.

De flesta blogginlägg om träning har jag skrivit när jag precis har tränat. Oftast har jag blivit inspirerad och träningshög och satt mig ner för att skriva om tankarna jag har fått. Undrar hur det skulle låta om jag istället skrev blogginläggen fem minuter innan jag ska träna? Då hade det nog låtit annorlunda.

För det spelar ingen roll hur peppad och motiverad jag är, hur mycket energi jag har och hur redo jag känner mig. Strax innan jag ska träna är det som att all ork rinner ut genom fötterna på mig. Jag känner efter i hela kroppen – har jag inte lite ont i lederna? Vasst i halsen? Visst är mensen på gång? Hela tiden letar jag efter något tecken som ger mig en anledning till att inte ge max, inte ta ut mig utan istället backa och minska belastningen.

NÄR SKA DETTA GÅ ÖVER?! Jag har ändå gjort över hundra pass hos min PT. Borde det inte vid någon tidpunkt bli enkelt?

Men så pratar jag med min man som tränat mycket och regelbundet ända sedan högstadiet. När gick det över för honom? – Det har aldrig gått över, säger Jakob. Och menar att det tjugo år senare känns motigt 90 procent av gångerna han ska träna. Det är ju siffror som kan få en att gråta, men det gör mig konstigt nog upplyft. Aha. Det här förstår jag mig på. Att något är tråkigt och jobbigt men man gör det ändå? Ja, det är ju bara ett annat sätt att beskriva att man är vuxen på.

Ibland frågar folk mig hur jag får något gjort om dagarna när jag är min egen arbetsledare. Men jag har ju jobbat hemifrån och varit min egen chef i tretton års tid! Jag vet att det bara är att sätta igång. Finns inga genvägar. Jag vet också att inspiration till att uträtta någonting aldrig någonsin kommer av att man väntar på den. Nej jag sätter igång och gör och sedan kommer inspirationen.

Varje dag när jag ska öppna datorn finns det ett initialt motstånd. Jag brukar dock locka och pocka mig att ta det i små bitar. –Okej du får skjuta upp administrationen till en annan dag. Men gör bara tio minuter av den först så att du i alla fall betat av något. Och när tio minuter har gått så har det initiala motståndet gett vika och det känns helt okej. Ja, då är jag glad att jag härdade ut. För jag kan inte låta den där rösten som säger nej bestämma allt. Det som känns skönt i stunden känns nämligen oftast mindre bra en stund senare på dagen, när nya mail trillar in och påminner en om vad man borde gjort på den där administrationstiden.

Så all den här kompetensen i mitt jobb borde jag väl rimligtvis kunna kanalisera inför träningen? För jag vet ju att det är på samma sätt. En kort stunds lättnad över att ha sluppit undan något jobbigt efterföljs av en dålig kvarstående känsla i kroppen. Medan kort stunds obehag av att ha satt igång med något jobbigt ger vika inför generellt bra känsla i kroppen som stannar kvar länge efteråt.

Detta ska jag komma ihåg. Komma ihåg att tänka på mig själv som en person som är bra på att sätta igång, jobba på och vara en vuxen som lockar och pockar och till slut säger till mig själv på skarpen när jag försöker skolka. Och att den egenskapen går att applicera på vilket område som helst. Till och med träningen.

Den här hösten har jag känt mig svag i kroppen. Trots att jag kommit igång med min styrketräning två gånger i veckan så orkar jag inte få till någon löpning som jag fick i våras. Jag är öm, lite vek och frusen. Hela tiden frusen. Sover med nattlinne under det extra varma duntäcket men fryser ändå. Aktivitetsarmbandet ligger urladdat i nattygsbordet och jag gitter inte ladda det. Inte orkar jag knata ihop till några 10 000 steg per dag inte?

Min vanliga frukost – en isig proteinshake – känns omöjlig. Jag har ätit det varje morgon sedan i februari och njutit av enkelheten. Men nu går det inte för jag ryser av tanken på kylan. Vill börja dagen med tebaljor och ostsmörgåsar med paprikaslantar och örtsalt på.

Jag märker att jag spjärnar emot kylan och mörkret. Känner mig rädd. Hur ska man orka? Inte nu – men i januari och februari? Hur ska man orka då?

Försöker påminna mig om att praktisera självmedkänsla. Och att det här är en tid av omställning. Precis som vårens skarpa ljus kan kännas obarmhärtigt påträngande – kan höstens plötsliga mörker upplevas hotfullt. Man måste förbereda sig. Ställa om livet bit för bit. Och veta att när jag väl kommer till februari så kommer jag glädjas åt varje minut av ökat dagsljus. Då har hoppet redan återvänt.

Jag behöver ett par nya ulltofflor. Fler bastubad. Större tebaljor. Ett par värmande ullkalsonger som jag kan ha som mysbyxor. Varma luncher och varma frukostar. Mer bröd. Skållheta soppor. Näringstät mat. Fukt, fett, hetta, mustighet och mättnad. Med allt detta i ryggen kanske styrkan återvänder.

Efter semestern har jag alltid ett visst motstånd i kroppen. Jag kastar ängsliga blickar bakåt mot semesterveckorna då det fanns gott om tid för vila och återhämtning. Trots att jag var uppe halva natten och ugglade.
Hur ska det gå med vilan nu när det blir höst? När jag inte kan ta en lur mitt på dagen eller sova ut när jag varit uppe sent?
Förra hösten gick det uppriktigt sagt inget vidare. Efter Ulf tappade jag bort mina sovrutiner. Jag som alltid haft lätt för att både somna på kvällen och sen snusa gott hela nätterna igenom insåg jag att jag hade svårt att komma till ro på kvällarna och det blev för få sömntimmar per natt.

Så i vintras frågade jag er läsare om råd och jag fick massor av bra svar och tips! Läste fascinerat om kvinnor med kvällsoro som använder knepet att fantisera sig till söms. Läsaren Karro berättade hur hon brukar planera en studentskiva som hon kanske ska ha om si så där tio år. När läsaren Elisa lägger sig brukar hon tänka på ett gästhus hon vill ha – och i minsta detalj fantiserar hon om hur hon ska inreda det. Underbart!

För andra läsare fungerar det tydligen tvärtom – inga nya idéer får dra igång hjärnan när det är dags att sova. Knep för att varva ner kan förstås vara individuella. Själv har jag egentligen många bra rutiner – problemet är att jag inte använder dem. Och slarvar jag med mina rutiner blir sömnen därefter – så i höst ska jag ge det som får sömnen att funka extra utrymme!

Dessutom tänker jag testa några nya saker från Life för en piggare vardag! Life är Nordens ledande hälsokedja som säljer allt från eteriska oljor till vetekuddar, miljövänliga städprodukter, växtbaserade kosttillskott, ergonomiska skor och hälsosamma livsmedel! I Lifes butiker finns hälsorådgivare att bolla med kring just dina utmaningar – och mycket inspiration till att hitta hälsan i sitt eget liv.

Claras sömnskola – mina åtta bästa rutiner!

1. Bestämd sovtid. För att sova bra behöver jag lägga mig och gå upp på ungefär samma tider varje dag. En förutsättning för att det ska fungera för mig som vuxen är att barnen gör det samma. Här hemma kör vi nu på en bestämd läggningstid som gäller alla höstens vardagar.

2. Värme som nedvarvning. Jag älskar att bada badkar och basta – hett och länge! Ska nu prova att droppa i eterisk olja i badvattnet, gärna ekologisk lavendelolja för en extra rogivande effekt. Och sedan smörja in mig med någon skön olja efteråt också. Som Super Firming Body Oil från Balance me – och deras Wonder Eye Cream som svalkar trötta, sömniga ögon.

Men även en skön vetevärmare över axlarna hjälper till med avslappningen. Den här från Life som går ner mellan skulderbladen och på bröstet och sedan upp i en flärp vid nacken är en favorit. Så skönt med en varm tyngd på axlarna när man känner sig stel och frusen. Den kan också förvaras i frysen under varma dagar så att man får något att svalka sig med!

Bonustips är att använda varm vetekudde under arbetsdagen när det blir långa stunder framför datorn. Jag tycker att den hjälper med hållningen!

3. Mjukt för huden. Jag är en riktig torris som behöver smörja in mig året om. När jag är torr kliar det nämligen över hela kroppen och jag kan inte komma till ro. Rosenseriens ekologiska Body Cream doftar ljuvligt och när jag smort in mig är jag redo att krypa till kojs! Jag tycker också att själva rörelsen – att smörja in mig själv med mjuka omtänksamma drag – är lugnande och avslappnande för en uppstressad kropp.

4. Något varmt att dricka. Äldre släktingar i Norrbotten brukade dricka kaffe just innan de skulle sova. Kaffe?! Det funkar absolut inte för mig. Tvärtom försöker jag dricka mitt sista kaffe till eftermiddagsfikat – annars tycker jag att jag sover oroligt. Däremot kan en kopp varm dryck hjälpa mig att komma till ro, så nu när sensommaren är här ska jag testa att dricka örtte som nedvarvning. Jag gillar Bedtime med kamomill och fänkål och Pukkas ekologiskt te Relax. Båda är såklart koffeinfria.

5. Svalt sovrum. Efter varmt bad är det skönt att glida in under täcket i svalt sovrum. Hatar att svettas och allra mest på natten, så jag ska fortsätta sova med vidöppet fönster så länge det bara går. Blir jag för varm börjar det dessutom krypa i benen. Nu har myrkrypningarna lugnat sig men i våras tog jag magnesium varje kväll – efter att många av er läsare tipsat mig om det.

6. Mörkt sovrum. Som barn behövde jag aldrig mörka gardiner eller persienner – inte ens midnattssolen hos mormor och morfar kunde hålla mig vaken! Nu däremot blir jag snabb störd av ljus i sovrummet – även om det bara är månen. Tydligen ska man ska ha så mörkt i sitt sovrum att man inte kan se handen framför sig när sänglampan är släckt – därför fixade jag mörkläggningsgardiner i somras. Det har gjort stor skillnad.

7. Beredskap på nattygsbordet. Jag ordnar en bricka med allt jag kan behöva nattetid. Vare sig det är handkräm, våtservetter, barnalvedon, vattenglas, magnesium, öronproppar eller vad det nu är. Jag ställer ihop allting så att det finns lättillgängligt och jag slipper famla runt i mörkret. Att dagtid försöka hjälpa sitt förvirrade natt-jag är en god idé.

8. Fånga dagsljuset. Dagsljus stärker min inre klockas rytm. Att vara ute och röra på mig när det är ljust ger stor effekt på min ork under dagen och gör mig tröttare när det väl är kväll.

Det känns viktigt att satsa på min sömn eftersom den gör hela skillnad för hela min hälsa. Bra sömn betyder ett bättre immunförsvar och en fysiskt friskare Clara – med betydligt mindre ångestkänningar och jobbiga hjärnspöken.

Life har ett stort sortiment av hjälpmedel som kan göra det enklare att komma till ro om kvällarna. Men de har också allt som behövs för höstens snoriga näsor och förkylningar som sätter käppar i hjulet för välmåendet. Vitamin C, Zink, vitaminrikt bärpulver på påse och vitlökstabletter (som inte påverkar andedräkten!). Tveka inte att fråga någon av Lifes kunniga butikspersonal om du vill få tips!

Som jag njuter av att vara hemma igen. Hemma i mina hälsosamma rutiner. Har inte varit hård i sommar – har njutit gott när jag ätit borta och unnat mig massor. Men veckorna jag har varit hemma har jag skött mig ganska bra. Och nu är jag hemma igen och det första jag gjorde igår var att tömma och städa kylen och sedan skafferiet. Sedan organisera om kylen med dymo för att göra det lättare att äta bra mat. Flyttade ner hyllorna med lådor för pålägg och frukostmat längst ner. Så att de dels blir lättare för barnen att nå men också svårare för mig att se. I ansiktshöjd har jag istället placerat keso, kvarg, ägg, frukt och grönsaker. För att liksom styra tankarna i bättre banor. Jag har också ställt iordning matlådor med färdiga gurkstavar och morotsbitar och andra bra snacks att ta när man behöver något snabbt.

I skafferiet i köket var det väldigt utplockat – så från lillkonsum i källaren rafsade jag fram fröer och nötter och sånt som jag använder för att pimpa mina sallader. Och därefter rostade jag och hällde upp på burkar och placerade dem längst fram i ansiktshöjd. Så nu blir det lättare att komma ihåg att använda dem!

Sedan gjorde jag en veckomeny med alla fräscha saker jag är sugen på att äta just nu. Grönsaker i säsong, rotfrukter rostade i ugn, snabba soppor och grönsaksbiffar av squash och morötter.

Därefter hoppade jag på lådcykeln med Ulf och drog hem till Albin för att skörda grönt. Våra egna odlingar är det inte mycket bevänt med denna sommar men som tur är håller Albin Marstorps fana högt. Jag skördade broccolihuvuden, salladshuvuden, sockerärtor, skärbönor, kålrabbi och morötter. Nu har jag det jag behöver för att ära gott och bra igen!

Som jag skrivit så många gånger förut så övar jag mig på att inte vara så dramatisk. Inte se det som att jag misslyckas varje gång jag avviker från min egen plan. Nej upp i sadeln bara och fortsätt. Livet är ju i själva verket en enda lång rad avvikelser som man får förhålla sig till.

Jag minns hur frustrerande men också smärtsamt det var att som barn uppleva hur varje sommar blev kortare och kortare. Hur varje sommarlov på ett sätt var en besvikelse jämfört med sommaren innan – eftersom det kändes som att sommaren halverats.

Att tiden går snabbare för varje år är ingenting man bara inbillar sig. Tiden är i allra högsta grad relativ och även om en minut alltid är lika lång på klockan känns den annorlunda beroende på vad man gör. Och ju äldre man blir desto kortare är minuten. När man har levt i åttio år är sex månader bara 1/160 av ens liv. Men när man är riktigt liten är de där sex månaderna kanske halva ens liv. Det gör såklart något med ens tidsuppfattning.

För varje år snurrar tiden snabbare. Både det roliga och det tunga rinner förbi i en allt mer hisnande fart. Vi lär oss automatisera, planera och förutse och allt det tenderar att förkorta tiden. Jag blir så stressad när jag märker det. Den här sommaren känns om möjligt ännu kortare än den förra och jag är inte ett dugg redo för att börja jobba. Men att tiden går snabbt kan också vara tröstande – som när vintern känns mörk och tung. “Men snälla nån, om bara tre veckor är det en ny månad och då kommer det att ha blivit mycket mycket ljusare…tre veckor hinner ju passera medan jag blinkar”

För min treåring är en vanlig dag lika lång som två veckor. Han vet så lite av vad som väntar och minns så lite av det han tidigare upplevt. Varje dag är ett stort äventyr, nästan varje aktivitet är ny. Hans sorteringssystem i hjärnan är inte särskilt utvecklat och med hans tidsuppfattning är allting möjligt. Vi kör i tolv timmar för att komma till Borås men efter en tio minuters bilutflykt till affären i Fristad tror han att vi kanske är hemma i Västerbotten igen.

Och när jag ser på min treåring ser jag också nyckeln till att som vuxen bromsa upp tiden, få den att sträcka ut sig och hindras från att rinna mellan fingrarna allt för fort. Nyckeln är att göra världen mer lik en treårings. Att utsätta sig för ovana saker. Besöka platser man inte varit på förut, testa en aktivitet man inte vet något om, äta middag med människor man inte känner och hela tiden öva på svåra, utmanande saker.

Tre dagar i en stad man aldrig besökt förut kan kännas som fjorton dagar hemma i vardagen. En eftermiddag när man prövar klättring för första gången eller går på ett nytt museum bromsar upp tiden så att man hinner märka den. Och att sitta med ett svårt problem får tiden att sega sig fram.

Resten av den här sommaren ska jag försöka bromsa tiden lite oftare.

Det får bara inte bli som förra sommaren, intalar jag mig själv. Då tog träningen uppehåll och jag släppte alla tankar på kosten. Och på knappt två månader kastade jag bort en hel vår av träningsframsteg. Det får bara inte bli som förra sommaren.

Kroppen protesterar när jag tar träningsuppehåll. Jag märker det efter några veckor. Ont i fogarna, ont i höfterna, ont i knäna. Jag blir tung i kroppen och trött och håglös. Det gör i sin tur att jag rör mig ännu mindre och liksom fastnar i en dålig spiral. Man kan tycka att sommarens långa ledighet borde vara en fantastiskt förutsättning för träning – men det är tvärtom för mig. Bristen på rutiner, barn som hela tiden är hemma, min egen låga växel och lojhet gör det svårt att hitta till träningen.

En kväll när jag var extra irriterad och trött bestämde jag mig trots tusen ursäkter (det är för varmt, jag har sovit för dåligt, jag förtjänar faktiskt att få se på film i kväll, vad spelar det för roll om jag missar en träning när jag ändå missat så många?) för att ta mig samman. Jag cyklade ner till gymmet i byn. Satte på ett sommarprat utan musik och tränade från början till slut medan jag lyssnade. Det var tungt och det var motigt och det gjorde lite ont och kändes inte härligt. Men ju längre programmet led desto bättre mådde jag. Tillslut avrundade jag och rullade ner till badplatsen, slängde av mig träningskläderna och gjorde en bomb från bryggan. Sedan flöt jag runt på rygg och lät det kalla vattnet kyla mitt överhettade huvud och ge lindring till kroppen som kändes tung och trött. Efter badstunden cyklade jag hem i sommarklänning och gjorde kvällsfika och fick se på den där filmen jag längtat efter.

Små, små stunder – tjugo minuters joggingturer och tjugo minuters styrkepass med det som råkar finnas tillgängligt – det har jag fått till denna sommar. Inte alls i den omfattning jag planerat men inte alls så lite som förra sommaren. Och det intalar jag mig är den största segern – att inte känna att jag fastnar i gamla dåliga mönster utan lyckas göra små men verkliga förändringar.

Ibland händer det att någon läsare citerar något blogginlägg och tackar för att jag hjälpt dem. Då kan jag själv bli förvånad över klokheten. Jag minns nämligen inte det jag skrivit. Jag skriver ju inläggen lika mycket för mig själv som för er som läser. Jag skriver för att få insikter på pränt, för att lära mig känna igen tankevurpor och för att befästa nya tankemönster. Jag skriver utifrån mina egna problem och som vi alla vet är det svårt att komma till rätta med sina egna problem. De tenderar ju bara att återkomma i nya skepnader. Så även om jag tycker mig kommit till en insikt behöver jag kanske komma till samma insikt ett tiotal gånger för att det verkligen ska sätta sig.

Nu i semestertider känner jag ett stort behov av att gå igenom några av de där texterna jag skrivit med tankar om vila, återhämtning och trötthet. Jag tror att jag har ett och annat råd jag borde ta till mig av.

De senaste 2-3 veckorna har varit lite galna så jag får återigen påminna mig om hur dåligt det är när jag använder 100 procent av min förmåga. Och eftersom jag gjort det lite för mycket senaste veckorna känner jag mig trött. Det är inget konstigt med det. Jag betalar bara junis kreditskulder och de tar en stund att betala av. Särskilt som jag inte är så bra på att vila som jag vill tro. Jag måste jobba på mina insikter om återhämtning som just nu känns som bortblåsta. Och jag sitter dessutom och fnular på ett nytt litet utvecklingssamtal med mig själv. Det skulle behövas. För att inte glömma bort diverse insikter från det här arbetsåret.

Dessutom tänker jag ordna ett familjeråd inför sommaren och på samma gång damma av några smarta sommarhacks . För två veckor in i sommarlovet är huset ett fullkomligt kaos. Barnen lämnar grejer överallt och jag är konstant irriterad eftersom det känns som att vi bor i en svinstia. Jag känner att jag behöver en omstart med hela familjen för att komma överens om lite bättre semesterrutiner. Och när jag misströstar om mitt mående och om jag verkligen kommer bli pigg igen – då ska jag påminna mig om ledighetens faser och att det alltid känns så här i juni även när jag tror att det är första gången.

Idag går jag på semester. Det behövs verkligen eftersom förra veckan och de två veckorna dessförinnan varit fullmatade. Och inte bara med jobb utan med så många andra saker som händer den här tiden varje år. Födelsedagar, kalas och avslutningar. Sena kvällar, helgpass och långa dagar när jag behövt arbeta på 100 procent av min arbetsförmåga. Så glad att jag klarat av det och att jag nu ska få vila. Eller förresten, “klarat av” är ju en definitionsfråga. Jag har absolut klarat av jobbet, men jag har inte klarat av livet så bra.

Under de senaste veckorna har jag inte tränat som jag velat, gått väldigt få promenader, sovit ganska dåligt och ätit ännu sämre. Jag trodde ju inte att det skulle behöva bli så i år. Men det blev visst lite så ändå. Men jag försöker undvika att tänka på det som att jag misslyckats. Jag valde att jobba mer nu för att kunna få vara ordentligt ledig i sommar. Det har alltid ett pris och det kände jag till sedan innan. Och det var ändå ett betydligt lindrigare pris än det jag brukar behöva betala den här tiden på året.

Det jag övar på är alltså inte att aldrig köra i diket (för det gör jag garanterat ändå) utan att bli snabbare på att ta mig upp på vägen igen. Så att konsekvenserna av dikeskörningen inte ska behöva bli så omfattande.

Jag är glad över att jag har många strategier för återhämtning som jag lärt mig genom åren efter utmattningen. De här fyra dagarna som passerat sedan jag gjorde det sista stora jobbet (tevesändningen) har jag aktivt försökt baxa upp cykeln ur diket genom att…

• Fylla kylen med goda fräscha grejer jag vill äta. Salladsingredienser, frön, frukt, grönsaker. Allt jag behöver för att fylla på energin igen efter att under några veckor ha ätit en kost huvudsakligen bestående av korv, makaroner och potatisbullar.

• Jag har också köpt mer korv, makaroner och potatisbullar för att barnen ska ha något att äta. Min ork för att tänka ut nyttiga goda rätter som hela familjen gillar är obefintlig. Nu får de äta sin mat och jag äta min utan att försöka få världarna att mötas. Just nu ska jag inte slösa energi på det.

• Jag har tagit några långa kvällsbad. Med hårinpackning och bokläsning sedan barnen somnat.

• Jag har försökt pallra mig ut på några promenader. Inga långa svängar utan kanske 20 minuter bara för att få igång kroppen.

• Hemmet i stort har varit en katastrof och då är det så svårt att finna ro att vila. Därför bestämde jag mig för att göra fräscht i sovrummet som varit stökigast av alla rum. I väldigt långsamt tempo, samtidigt pratandes i telefon med min bästis Elina, började jag vika ihop alla kläder, slänga lakanen i tvätten, dammtorka överallt och rensa nattygsbordet. Sedan bäddade jag rent och passade på att byta sängsida igen. Det är mitt bästa sätt för att förändra energierna i rummet. Nu när sovrummet är trevligt igen har jag bättre förutsättningar för återhämtning.

• Jag hade så ont i ryggen efter tevesändningen i regn och kyla. Men ändå tog jag mig iväg på ett pass med min PT Ida. Och trots att jag helst hade velat strunta i det så var det jätteskönt att göra tvärt emot hur jag brukar. Det blev ett mycket bättre pass än jag trott och ryggontet blev mindre. På hemvägen stannade jag och badade i en tjärn.

• Jag försöker ta varje tillfälle i akt att snusa barnen i håret, krypa tätt ihop i sängen eller gosa i soffan. Fysisk närhet gör mig lugn.

• Jag pratar jättesnällt och lugnande med mig själv och klappar om mig och säger åt mig att jag varit sååå duktig och att jag nu ska få vila. Praktiserar självmedkänsla.

Att vara i vatten är att vara i mitt rätta element. Simning är till exempel den enda sport jag någonsin varit bra på. Ryggsim och frisim var mina bästa grenar.

Hur trött och sliten jag än känner mig så blir allting bättre om jag bara får bada. Mitt sinnestillstånd förändras i sekunden kroppen försvinner ner under ytan. Har jag begynnande ångest, känner mig låg, håglös eller orolig så brukar det lindras drastiskt med ett bad.

Det här är en av mina favoritplatser i byn. Båtbryggan i Storsjön med de knöliga bergen i bakgrunden.

Här får man nästan alltid vara ifred eftersom den “riktiga” badplatsen ligger på andra sidan byn.

Innan vi fick barn och behövde tänka på deras säkerhet när vi badade brukade jag ofta ligga här på en filt och höra vågorna klucka mot träet.

Vaggandet, kluckandet och den mjuka vinden fungerar fullkomligt hypnotiskt på mig. Försöker stjäla till mig egna stunder här så ofta jag bara har möjlighet.

Och efter en långpromenad runt Storsjön slänger jag träningskläderna och ta ett snabbt nakendopp. Det är så sällan någon passerar här ändå.

Handduk, saft, bok och bomullsklänning. Eventuellt en stickad kofta. Då har man allt man behöver för utflykten.

På sommaren har jag en hemsk gräspollenallergi och då hjälper det att bada, ha huvudet under vattnet och gärna simma nära sjöbotten där det är som kallast. Det svala vattnet lindrar alla symptom. Extra värdefullt har det varit under mina graviditeter då jag inte kunnat ta allergimedicin.

Vattnet har också varit lindringen under alla år jag haft ont. När jag var höggravid med Folke var det en riktig kanonsommar och jag var så varm och hade sån foglossning att jag bara låg i en enorm badring och flöt runt på vattenytan och slumrade.

Tack vattnet för lindringen, läkningen, friheten och glädjen!

När jag gick i högstadiet var jag ett stort Jennifer Lopez-fan och under en period lyssnade jag mycket på hennes hit Feeling so good eftersom textraden I’m feeling so good, I knew that I would, been taking care of myself like I should träffade mig. Det blev som en affirmation. Efter att ha strulat mig igenom årskurs sju ändrade jag plötsligt strategi till åttan. Plötsligt började jag ta hand om mig själv, gjorde det jag skulle och märkte hur bra det var för mig.

Den här våren har den bortglömda textraden gjort sig påmind. Jag kommer på mig själv med att gå och nynna på låten. Kanske för att jag nu gör samma sak? Jag gör det jag ska för att må bra. Med några undantag har jag nämligen haft en riktigt rimlig och lagom arbetsvår. Jag har börjat sova bättre sedan Ulf slutat amma, jag har oftast energi kvar i slutet av dagen att laga vettig mat och dessutom har det funnits tillräckligt med luft i många arbetsdagar för att hinna ut en sväng på lunchen och motionera.

Men så hade det inte varit om jag inte bestämt mig för att skjuta upp några av mina större jobb. Då hade våren istället varit hetsig och orimlig. Det har krävts aktiva beslut av mig för att det ska bli så här. Ett viktig grej har också varit att låta tillfrisknandet efter operationen ta sin tid och ha respekt för att det kan vara lite krångligt att ställa in rätt dos Levaxin.

Jag har försökt ta hand om mig på alla sätt som jag kan komma på och resultatet är att jag mår bra. Och trots att det nu väntar några riktigt arbetsintensiva veckor fram tills midsommar så känns det liksom lugnt mentalt. Jag är inte slutkörd och i desperat behov av semester – jag har ork kvar. Hoppas Jennifer känner likadant. Ska ringa henne och kolla.

När jag kollade appen till min aktivitetsklocka förra veckan visade den att jag under en vecka hade gått drygt 123 629 steg. Målet är någonstans kring 70 000 steg i veckan så den siffran är ju otrolig. Ändå känns det orättvist mot mig själv på något sätt. Hur lätt är det inte att få till motionen på sommarhalvåret och hur omöjligt svårt känns det inte att nå upp till ens 50 000 steg under en vanlig vintervecka? I alla fall med mitt stillasittande jobb.

Den här årstiden är det så mycket att ordna i trädgården att jag med lätthet kan spendera tre-fyra timmar ute varje kväll. Jag kärrar jord, gräver, krattar och kånkar tunga saker. Och det känns bara vilsamt för mig – inte alls som “träning”. Och när Jakob dessutom varit bortrest har jag ju behövt gå med Essa varje dag – och även om jag går med henne en hel del i vanliga fall är det stor skillnad på att kunna gå med Essa och att vara tvungen att gå med Essa. Närmare bestämt 53 269 stegs skillnad.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget annat än att livet sätter villkoren. Genom väder, arbetsbelastning, arbetsuppgifter och mående. Man får flyta med och vara tacksam för när det går med och inte bli nedstämd när det går mot. Jag har hela det senaste året (särskilt i höstas när vi hade åtta veckor av vabb) övat mig på att känna acceptans för läget kring träning och motion. Att allting är bättre än ingenting och att ingen dålig period tar ifrån mig att jag haft en bra period tidigare. Alla små saker jag gör som är bra för mig är bra oavsett hur jag sedan kör i diket.

I det stora hela (som alltså är resten av ens liv) så är det enda som är viktigt att man fortsätter harva på och inte ge upp med sina föresatser om att ta hand om sig själv.

När jag var tonåring på sommarlov tjatade ofta vuxna på mig.
– Clara du kan inte ligga med näsan i en bok hela dan! Du måste gå ut i solen!
Så jag gick ut, med näsan i djupt nere i Maria Gripes Skuggan över stenbänken. Jag la mig lydigt på en filt som syrran hade lagt ut men lämnat för något skojigare, och sen blev jag liggande där tills någon av de vuxna ropade igen:
– Clara du kan inte ligga i solen hela dan, du kan bränna dig!
Som ung blek bokmal hade jag lätt för att bli röd, svårare för att bli brun och var på tok för ointresserad för att skydda mig. Det sved!

I dag är jag större delen av sommaren utomhus – i trädgården, med barnen på stranden och hela familjen äter helst både lunch och middag i stora utemöbeln. Med så många timmar utomhus kommer brännan av sig själv. Numera älskar jag att se min fullvuxna kropp i sommarhud. Bruna ben i shorts och fräknar på näsan signalerar ledig tid. Och med ett sånt liv behöver jag tänka till för att sola säkert – här är mina bästa tips!

Claras solskola

• Börja dagen med att smörja in dig med solskydd. Så har du ett grundskydd oavsett vad du hittar på timmarna efter.

• Ha alltid solskydd i handväskan. Solskydd funkar tyvärr dåligt om det ligger hemma i badrumsskåpet och du är på stranden. Lägg en flaska i väskan så slipper du tänka till varje gång du ska ut. Glöm inte solhatt!

• Högsta styrka. Jag vill att mina barn ska ha den högsta skyddsfaktorn, spf 50. Barnen älskar att bada och springer upp och ner i vattnet. I år sprayar vi vuxna på dem med Bioregenas ekologiska vattenfasta solskyddsfaktor, i sprayform gård det snabbare än med kräm på tub. Dessutom är den ekologisk. Glöm inte att smörja öronen på kortklippta barn!

• Kläder som täcker barnens kropp är viktigt- särskilt axlarna är jag noga med att skydda.

• Tänk på dig själv också. Den här tiden på året har jag samma höga skydd som barnen, lite senare brukar jag köra spf 30 – här Bioregenas ekologiska solskyddsfaktor men fortsätter gärna med spf 50 där huden är som känsligast och mest exponerad. Måste säga att jag aldrig provat en solskyddsfaktor som doftar så gott som denna! Mums.

• Ta i rejält. Det är lätt att bli snål när man sitter på stranden med tuben i handen. Men ingen har väl någonsin smörjt in sig för mycket? Tänk tvärtom – smörjer du in för lite får du för dåligt skydd.

• Dött ska bort. Min mamma lärde mig att ta hand om huden. Hon använde smink sparsamt men var noga med att tvätta ansiktet och smörja in sig. I sommar testar jag ekologiska Cleansing Crème-Mousse från Mossa för att ta bort smink och rengöra huden innan solbad. Jag fick tips av den från Lifes hälsorådgivare Linda. Den innehåller AHA-fruktsyror från vita vinbär som ska hjälpa till att ta bort döda hudceller. Det ger i sin tur en jämnare, finare bränna.

• Återfukta! Mossa har också en ekologisk ansiktsolja som är riktigt, riktigt härlig. Jag vill ju gärna hålla hyn mjuk och dofta gott samtidigt. Den här oljan innehåller bland annat ekologisk hallonolja, havtorn, oliv, aprikos, havre och tomatolja. Som en sommarbuffé för huden! Droppas på hyn i ansiktet och masseras in innan den vanliga hudkrämen. Bonus för snyggt glow.

• Skydda håret. Om kroppen blir mörkare av solen så blir håret ljusare. Mitt brukar bli gult i solen och det gör mig inte så mycket – men har du precis färgat det och vill bevara nyansen är det klokt att använda solhatt. Det finns också hårprodukter med solskydd man kan spraya på.

• Skydda ögonen. Jag är själv urdålig på att bära solglasögon – men den starka solen kan skada ögonen. Särskilt viktigt är det att skydda ögonen om du är vid vatten. Med stora solglasögon skyddar du dessutom den tunna huden runt ögonen.

• Om du bränner dig – smörj gärna med Aloe Vera som både lindrar svedan och hjälper huden att läka sig.

• Läs i skuggan. Mitt på dagen går jag inomhus med gott samvete. Tycker att jag var rätt solklok som barn och unnar mig nu gärna ett par timmar utanför solen när den är som starkast. Det är lagom för mig. Vad andra än ropar till mig.
  

Vad är lagom för dig? Är du en person som gillar att slöa i solen eller uppsöker du helst skuggan?

Hela det här året samarbetar jag med Life som har ett brett sortiment av solskydd, återfuktande oljor, BUS-produkter och sköna krämer som gör mig sommarfräsch. Lifes hälsorådgivare Linda tipsade mig också om Solbrun, ett kosttillskott som hon använder redan under våren för att ge huden som varit i solen en djupare gyllene ton. Det ska jag testa!

Life har förutom produkter för utsidan av kroppen många saker för insidan av den. Vitaminer, tillskott och hälsosamma livsmedel som bygger upp kroppen inifrån. Och behöver du ett råd kan du alltid prata med deras kunniga hälsorådgivare i butik.

Den här varma, soliga årstiden är ju den vi alla går och väntar på för att få fylla på energin och ladda batterierna. Men tiden fram till semestern tenderar också att vara den stressigaste på hela året för många människor. Kanske särskilt mammor. Jag slits hela tiden mellan det jag borde göra – och det jag allra helst vill göra nämligen att bara sitta vid en varm vägg med min kaffekopp och ta det lugnt.

Hoppas du också kan stjäla till dig lite skön egentid under perioden fram till semestern. Och njuta den sköna känslan av när hud som varit instängd en hel vinter plötsligt får möta svalt sjövatten, ljumma vindar och varma solstrålar. Se bara till att skydda dig ordentligt. Sola lugnt!

Vackra gamla fönster med vacker utsikt var en av de saker som gjorde att vi föll för det här huset. Ja det är nästan det viktigaste i vårt hem! Att titta ut och se något fint genom rutan.

Att kunna se den närmsta timmens väder för att himlen är så stor.

Att känna vidderna och de omslutande bergen.

Att laga mat vid öppet fönster och hålla koll på ungarna som rasar runt där ute.

Sova med öppet fönster mot fågelsång och rävskrik i natten.

Att sitta med tekoppen en majnatt och se sjöns blänk vid bergen

Och se ut över odlingarna och den vackra gamla gården som ligger granne med oss.

På våren när vi tar ut innerfönsterna och ljudgränsen mellan inne och ute suddas ut. Så att humlesurr, fågelsång och grusgångsknaster når in i varje rum.

Det är en klyscha men sann såklart. Att fönstret är det största konstverket i hemmet. Tyvärr kan man ju inte så ofta styra över motivet utan får vara tacksam för det som finns. Mitt eget flickrum låg på baksidan av mitt barndomshem och jag brukade ligga på sängen och titta ut på trädtopparna i skogspartiet bakom gården. Hur de vajade i vinden och kronorna ruskades. Då kunde jag föreställa mig att huset låg i en skog och inte mitt i ett villaområde.

Att befinna sig i naturen är lugnande och återhämtande – det vet vi. Men bara att vara inomhus och titta ut på naturen kan också ge en liknande effekt. När jag inte är ute i naturen har jag hela tiden kontakt med den ändå och jag märker att det gör gott för mig.

Karolinska Institutet lyfter i en artikel de tre forskarna Cecilia Stenfors, Maria Albin och Mare Löhmus Sundström som undersöker nyttan av naturen för det mänskliga psyket. Här är några av de intressanta saker som de säger.

“Forskning visar att vi upplever att vi mår bättre och blir lyckligare av att bo nära vatten /…/ Vi vet även att rymd kan ge vila. Ett hav innehåller få tydliga mål utan tycks fortsätta i oändlighet och det verkar lugna oss”

“Att leka vid platser med mycket vegetation har visat sig ge barnen bättre koncentrationsförmåga, uppmärksamhet och självdisciplin”

“Forskning visar att grönområdena är viktiga för återhämtning och fysisk aktivitet. Människor som bor i stadsmiljöer med mycket växtlighet är friskare än de som bor i områden med mindre grönska.”

“Forskningen visar att vistelser i naturliga miljöer minskar negativa känslor och stress, och ökar positiva känslor, mental återhämtning och prestation. I våra studier ser vi att man presterar bättre på tester av uppmärksamhet och minne efter naturupplevelser än innan, jämfört med urbana kontrollmiljöer”

“Mest positiv inverkan har verkliga naturmiljöer, men även naturbilder och film kan fungera”

“En möjlig förklaring till naturens inverkan på oss är att den är milt fascinerande och fångar vår uppmärksamhet, men samtidigt låter krävande kognitiva processer vila och återhämtas”

Intressant va? Titta ut, titta ut en minut. Eller uppsök närmaste skog för lite mental återhämtning och vila.

Den 25 januari satte jag upp ett träningsmål med min PT. Planen var att fram till påsk hinna träna 36 pass. Alltså i snitt 3 pass per vecka. Jag visste redan då att jag skulle operera mig och knappast kunna träna alla veckor fram tills påsk. Och vad skulle hända om jag dessutom blev förkyld? Med detta i åtanke la jag alltså in en extra växel för att samla på mig bonuspass medan jag var frisk. Så att det skulle finnas några pass att att täcka upp med under sämre veckor. Och idag – sista dagen på påskhelgen – gick jag i mål och bockade av mitt 36e pass.

Så otroligt stolt över mig själv och att jag lyckats med detta. Att jag verkligen drev igenom det jag föresatt mig och att det dessutom kändes så kul under tiden! 2/3 av dessa pass har varit styrkepass på gym och 1/3 kondition (skidor och motionscykel). Dessutom har jag försökt snitta 70 000 steg i veckan men vissa veckor har det blivit 40 000 och vissa 90 000 steg. Och det har varit okej. På det hela taget har jag tränat mer och bättre dessa tre månader än jag gjort någonsin tidigare i mitt liv. Och jag ser resultat. Jag känner mig gladare, starkare, mer stresstålig och har mindre ångestkänningar. Antalet kilo muskler jag bär runt på har aldrig varit högre!

Och nu när det här målet är klart är det dags för ett nytt. Det är ganska precis nio veckor tills jag går på semester så nu förnyar jag utmaningen. Jag ska fram tills midsommar få till tre pass i veckan – eller totalt 27 pass. Blir det mer är det en bonus men mindre får det inte bli! Och som träningspass räknar jag allting som är över 20 minuter långt och rejält pulshöjande/ansträngande (promenader räknas ej). Nu när skidsäsongen är slut så satsar jag på att springa, cykla och lyfta skrot.

På ett sätt är det här en tacksam träningstid eftersom det är ljust och varmt och inbjudande att vara ute. Samtidigt är maj en intensiv jobbmånad för mig så det brukar ibland vara svårt att hitta tiden för träning. Därför känns det som en rimlig men ändå utmanande mängd.

Får jag till dessa pass kommer jag ha tränat mer under våren än jag tränade under hela förra året. Och det vore väl något, va?