Kategori: Claras träning och hälsa

Datumfilter

14 januari, 2021

Jag fick önskemål om att skriva lite om min träning och vad jag har planerat för den här vintern.

Jo så här är det. En gång i veckan tränar jag med min PT Ida. Det gör jag inne i stan och det är toppen för på mitt gym (även innan covid) är man själv i lokalen med PTn – som såklart också håller distans till mig. Så det går att göra väldigt säkert. Jag kommer dessutom alltid ombytt och åker direkt efteråt så jag använder aldrig omklädningsrummet. I höst har jag varierat mellan två olika styrkeprogram med hantlar, kettlebells och gummiband. Fokus har varit att bygga upp styrka och framförallt hitta bålmuskulaturen. Och nu efter jul ska vi fortsätta med styrka men jobba mer med till exempel skivstång. Har knappt använt det tidigare men gillar känslan av att bygga “på riktigt”.

Innan den här hösten hade jag faktiskt aldrig riktigt tränat styrka. Bara massa kondition. Men jag är helt såld. Att bli starkare och få en bättre hållning och liksom en inre korsett som håller upp min kropp är otroligt belönande. Dessutom har träningen minskat smärtan jag haft efter alla graviditeter. Det här har min sjukgymnastmake tjatat om i flera år. Men att ta råd från den som står närmast kan vara svårt.

Förutom att träna med PT försöker jag gå på vårt gym i byn en gång i veckan. Eller att kalla det för ett gym är väl verkligen att försköna det hela. I omklädningsrummet vid skridskoplanen finns lite vikter och mattor och det är alltså här jag tränar. Alltid själv i lokalen såklart – svårt att ens rymmas flera. Jag tränar alltid ett av de pass som Ida gett mig. Det pass som vi inte körde på PT-passet just den veckan.

Förutom dessa två styrkepass planerar jag att åka längdskidor 1-3 gånger i veckan. Förmodligen blir det många sena kvällar i spåret. Förhoppningsvis en och annan lunchtur. Men längdskidåkning är något jag älskar och dessutom får jag både konditionsträning och styrka av den. Konditionen är urusel just nu men jag ser hela tiden framför mig hur mycket bättre den kommer vara i april!

Gällande längdskidåkning tänker jag att en av gångerna ska få vara lite mer strukturerad för att ge maximal konditionsträning – medan de andra gångerna mest är mysig motion. Utöver detta kommer jag nog åka slalom ett par gånger i månaden. Kanske futtigt i sammanhanget men för mig som fortfarande är så pass otränad är det en ganska stor ansträngning också med utförsåkning. Och på det här sättet hoppas jag kunna träna ända tills skidsäsongen är över. Om min PT då ger mig klartecken att kroppen är redo – ja då ska jag försöka börja löpträna istället. Jag tänker på det med skräckblandad förtjusning.

Och jag måste understryka vilket märkligt skifte det är i min hjärna att jag kan skriva ner all den här träningen och faktiskt se fram emot den istället för att bli helt matt och typ vilja kräkas. Otroligt.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
10 januari, 2021

När det gäller kost och hälsa har jag jättesvårt för hokuspokus och flum. Märkliga kosttillskott, att dricka citronvatten varje morgon för att bli basisk eller följa konstiga dieter som helt saknar evidens. Alltså missförstå mig inte – jag har inget emot att andra håller på och Goopar sig. Folk får göra precis som de vill. Men jag är inte intresserad av hälsa på det viset. Jag gillar det fotriktiga, beprövade, rejäla. Så om du liksom jag känner lusten att tänka på hälsa så här i början av året kommer här ett knippe tips på sånt jag gillar att konsumera när jag behöver lite hälsoinspiration. Med noll procent flum.

Kropp & Själ i P1. Ett väldigt rejält program om kropp och hälsa. Inget löst tyckande utan balanserat, sansat och baserat i evidens. Många aspekter lyfts och i regel medverkar flera olika experter som visar på olika perspektiv. Här avhandlas allt ifrån om trivselkilon borde bejakas, till resiliens, den plågsamma vargtimmen och överviktens genetik. Alla 500 avsnitt finns i valfri poddapp!

Träningslära.se är sajten som skriver om träning och kost utifrån aktuell evidens – och dessutom granskar hittepådieter, hälsoböcker och influencers som skriver om ämnet. Här ges inga enkla sanningar bara för att generera klick. Istället problematiseras det och vänds och vrids på från alla möjliga håll.

Boken Skitmat – Vad det är det, varför det gör dig fet och varför du fortsätter äta det är skriven av fysioterapeuten Jacob Gudiol (som också driver sajten Träningslära). Och den har gett mig mycket kunskap och inspiration på ämnet kost och vad forskningen egentligen säger att vi ska undvika att äta för att må bra.

Sund_byamy är instagramkontot som drivs av läkaren och dietisten Amy von Sydow. Som med sina enkla lifehacks, smarta receptips och balanserade kostråd förgyller mitt instagramflöde och får mig att vilja fatta lite bättre hälsobeslut.

Hjärnstark av Anders Hansen är förstås inte en nyhet för någon. Men jag måste ändå slå ett slag för den eftersom ingenting gett mig mer träningsinspiration än boken Hjärnstark. Just för att den så tydligt förklarar hur träningen läker ihop en utbränd hjärna och gör den starkare och mindre benägen att tex känna nedstämdhet och ångest.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
2 januari, 2021

Idag är alla i hushållet på olika utflykter. Och jag är hemma med Essa. I tider när man mest talar om problemet med ensamhet känns det hemskt att erkänna det men oj som jag saknar att få vara lite mer ensam ibland. Ensam hemma alltså. Åka ifrån min familj kan jag ju göra – men att få vara ensam hemma bland mina älsklingssaker, sova i min egen säng, bara laga middag till mig själv. Det händer så otroligt sällan. Jag riktigt njuter av dessa få ensamma timmar.

Det är halvlek i jullovet nu. Och barnen börjar sjunka ner i ledigheten. Liksom jag. Jag känner mig så himla ledig. Och väldigt, väldigt glad när jag tänker på att jag också börjar bli typ återställd från tevejobbet? När jag fick frågan om att göra det pratade jag med Erica om min oro för att orka. Den gamla utmattningen finns alltid där och spökar i bakgrunden. Men Erica påminde mig -Du är ju frisk nu! Du klarar en sådan ansträngning. Bara du ser till att återhämta dig efteråt!

Och till min förvåning så är det precis så. Just när vi var färdiga föll jag ner i ett mörkt hål. Och gjorde mig beredd på att behöva bli kvar där. Men redan två dygn senare hade jag börjat jag bli mig själv igen. Och sedan har det gått stadigt uppåt. Och det känns så otroligt märkvärdigt och konstigt. Och otroligt?! Men just därför vill jag nämna det. För att kanske ingjuta en smula hopp till den som är utmattad eller precis börjat återhämta sig och som inte vågar hoppas på att det någon gång verkligen ska klara av att spänna bågen igen. Utan att få sota för det i en månads tid efteråt.

Och som en del i den där viktiga återhämtningen ska jag nu krypa ner i sängen med Essa och ta en daglur. Bara sådär.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
1 januari, 2021

För ganska precis ett år sedan skrev jag ett inlägg om min hälsa och mitt mående. Om biopsi av konstiga knölar och märklig smärta i kroppen.

Känslan jag har i min kropp just nu är att jag känner mig gammal, sliten, trött och förbrukad. Jag har kass hållning och saknar styrka. Det smärtar och värker i muskler och leder när jag ansträngt mig och jag kånkar dessutom runt på femton överflödiga kilon som knappast gör någonting bättre. Jag kan inte minnas sist jag kände mig pigg och energisk.

Jag är glad att jag skrev ner det för att verkligen minnas. För det känns overkligt idag. Mådde jag verkligen så här dåligt? Ja, det gjorde jag verkligen.

Jag måste lägga om mitt liv och det är akut. Jag måste hitta tillbaka till en bättre inriktning. För jag vill inte få ont i ryggen av att bygga lego med mina barn. Jag vill orka springa med dem genom vattenspridaren. Jag vill vara den som erbjuder mig att ta barnen på skridskoträning – inte den som stannar hemma och knaprar alvedon. Jag vill svischa fram på längdskidor och jag vill kuta genom skogen”

Det var mitt nyårslöfte för 2020. Eller i alla fall resultatet av av mitt nyårslöfte om jag lyckades hålla det. För löftena var av en liten annan sort än man kan tänka sig. Inget “gå ner tio kilo” “träna tre gånger i veckan” eller något sånt diffust som ändå inte är till hjälp för att verkligen genomföra förändringen. Nej, så här var löftet:

Jag är för det första förbjuden att påbörja några nya jobb eller projekt under 2020. Visst kommer jag arbeta lite med blogg och podd men jag får inte påbörja nya företag, böcker eller projekt. Bara det jag verkligen behöver göra för min försörjning får göras. All övrig tid ska gå till min hälsa.

Har jag lytt? Både jag och nej. Jag har påbörjat flera nya projekt. En ny bok till exempel, som kommer i vår. Gjorde dessutom oplanerat en massa TV-jobb. Men eftersom jag samtidigt stängt andra tidskrävande jobb och projekt det här året så ha det funkat. Faktiskt har mitt motto för varje nytt roligt projekt jag velat ge mig in i varit att tänka -Ja! Det får jag göra men då måste jag först bestämma vad av det jag redan gör som jag ska plocka bort? Som när det gäller tevejobbet. Då tog jag in massa extra hjälp för att avlasta med övriga arbetsuppgifter. Men vissa saker går det kanske inte att ta in hjälp för att avlasta med. Och då får jag acceptera det och tacka nej.

Jag ska arbeta medvetet på att sätta min hälsa i främsta rummet i vardagliga situationer. Det kan handla om att inte boka in tidiga möten som förhindrar att jag får sova ikapp stökiga bebisnätter. Inte avboka träning till förmån för arbete. Inte kompromissa och äta kass mat för att jag arbetat över och inte orkar äta något vettigt.

Har jag lytt? Ja, men över förväntan bra. Jag har inte avbokat någon PT-träning på grund av jobb som fått gå före. Jag har försökt äta vettigt även om det inneburit att jag fått avrunda arbetet tidigare på dagarna för att få ihop det. Stökiga bebisnätter har jag fortfarande. Trots att han snart är två år gammal. Hmm…här finns förbättringspotential.

Jag ska ta mer hjälp både hemma och i företaget. Men här behöver jag göra en ordentlig behovsanalys innan jag vet exakt hur.

Ta mer hjälp och avlastning – ja det har jag blivit bättre på! Försöker öva mig på att tidigare i processen leja bort istället för att göra själv. Men här finns fortfarande mer att arbeta på. Inte sällan börjar jag att försöka göra det själv istället för att direkt involvera någon som kan göra det snabbare och bättre än mig. Sånt slösar energi och tid.

Det roligaste med Hälsoåret 2020 är att jag ett år senare är på god väg. Absolut inte framme – men ABSOLUT INTE där jag var förr ett år sedan! Nu åker jag skidor med mina barn, bygger snögrottor utan ryggont och jag knaprar sällan alvedon för någon smärta i kroppen. Genom att reglera min arbetstid, säga fler nej och göra färre roliga projekt så har jag lyckats förbättra förutsättningarna för att ta hand om min hälsa.

Det gör mig så glad att tänka på. Och otålig inför nästa årsskifte. Att få se hur det fortsätter utveckla sig. Mitt nyårslöfte för 2021 är därför att fortsätta på inslagen bana och försöka hålla fast vid det.

Hade du några nyårslöften förra året? Och hur har det gått så här i backspegeln? Jag är så nyfiken på att höra!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
8 december, 2020

När jag skrev om utmattning i helgen kom det några kommentarer som fick ögonen att tåras på mig. För att vi är så många som kämpar eller kämpat med samma sak. Och att dela berättelser med varandra kan verkligen vara det som gör skillnad. Det var så Erica och jag hoppades att vår bok Hjälp jag är utmattad – och alla poddavssnitt om utmattning skulle kunna bidra. Så att någon fick lite tröst, stöd eller en varning i rätt tid.

Så här skriver signaturerna Alwa, Wilma, Clara och S

Alwa: Jag är 24 år och började läsa din blogg för ungefär ett halvår sedan, och det var genom ett inlägg som du skrev, vilket handlade om din utmattning, som jag insåg att jag har varit på väg in i utmattning under flera år. Jag vill bara rikta ett stort tack till att du delar med dig om din resa. Det har på riktigt räddat mig.

Wilma: Det var sommaren 2018, när jag hade en ettåring och ett förhållande på bristningsgränsen, som jag insåg att det barkade åt skogen. Jag lyssnade på Clara och Erikas bok (skitbra att ni själva läste in den ✨) och det puttade mig över kanten att söka hjälp. Tack! Den VAR verkligen boken jag behövde höra ❤️

Clara Ni ska bara veta vad ni hjälpte mig på traven genom mitt återfall jag fick förra hösten! Något år tidigare blev jag utmattad och fick er bok av min mamma, men öppnade den inte ens om jag minns det rätt. Allt var bara för mycket att ta in. Men senare, när jag blivit lite mer stabil och hade ute känselsprötena för en eventuell till utmattning, då läste jag eran bok och lyssnade igenom alla era poddavsnitt om utmattning. Jag var alltså nära att krascha igen, men fick hjälp av er att på ett “nyktert sätt” se varningssignalerna och granska mig själv utifrån. Även om jag ju inte funkar som förr, så känner jag mig idag så mycket starkare.

S: Två vändor in i väggen med ångest och depression. Har inte eran bok, men alltså, podden. Vilken obeskrivlig skillnad den gjort för mig. Ni är med mig varje dag. Ni skall båda två ha världens största TACK för att ni lyfter den här problematiken. Och jag tror att ni (på ett inte så litet hörn) har hjälpt mig i min tillfriskning.

Efter att jag och Erica läst det här bestämde vi oss för att dela ut tio exemplar av den inbundna boken. Som förhoppningsvis kan få komma till lindring och nytta. Du kan kommentera här eller på instagram och allt du behöver göra är att plita ner en rad om varför du skulle vilja få den. Inte svårare än så. På fredag väljer vi ut tio kommentarer och sedan skickar vi ut böckerna!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
5 december, 2020
Så vältränad och så olycklig

“Jag tränade som allra mest den höst jag gick in i väggen. Länge trodde jag att det hängde ihop: att mina långa löprundor var vad som pushade mig över gränsen och fick kroppen att strejka. När jag går tillbaka i mina dagboksanteckningar ser jag att jag slutade träna sex, sju veckor innan sammanbrottet kom, innan jag blev som sämst. Kanske finns det ett samband där, men kanske fungerar det tvärtom mot vad jag trott? Kanske var löpningen det sista som höll sammanbrottet stången. Och när jag slutade så kraschade jag?

Det går tydligt att se hur jag steg för steg inskränkte tiden jag la på motion och rörelse i mitt liv åren innan jag blev utmattad. Jag har ett extremt stillasittande jobb och behöver verkligen röra mig för att få utlopp för stressen. Jag hade haft som vana att promenera, inte sällan med min man som sällskap. Men med småbarn hemma blev det genast svårare. Inte ville vi gå med en skrikande unge i vagnen? Bättre att en av oss höll sig hemma medan den andra tog en promenad. Där försvann min första naturliga motion – för när jag skulle gå ensam hade jag svårare att komma iväg. Och mina tidigare så långa och meditativa hundpromenader hade blivit kortare och kortare, ofta med ett jobbsamtal i lurarna för att hinna mer arbete om dagarna.

Att börja löpträna efter min andra graviditet var fantastiskt. Ett snabbt och enkelt sätt att komma ut, speciellt eftersom jag inte tyckte mig ha tid för någon tidskrävande motion. Och till en början hjälpte löpningen bra mot den där känslan av nedstämdhet som allt oftare sög tag i mig. Efter att ha sprungit kände jag mig i alla fall glad en stund. Från början var träningen också väldigt kravlös. Jag sprang så långt jag orkade och när jag blev trött så gick jag. Jag var ingen löpare och hade inga krav på mig att prestera. Men ju bättre jag blev desto mer började det handla om prestation. Jag ville slå mina egna rekord, höja maxhastigheten, springa oftare och ta ut mig mer när jag väl tränade. Jag anmälde mig snart till Tjejmilen och tränade ännu hårdare inför det.

Svart utanpå och inuti. Platt mage och bra tid på milen till trots

Den höst jag gick in i utmattningen var jag rent fysiskt i mitt livs toppform. Lika smal som när jag var arton och med bra tryck i löpsteget. Men plötsligt tog orken slut även för träningen. Dess magiska effekt försvann som genom ett trollslag. Och när jag slutade träna försvann mitt sista vapen mot stressen och ångesten. Och jag blev sjuk.

Det finns forskning som talar för att träning är en fantastisk stressbroms. Men om man redan är en prestationsinriktad person så kan träningen förvärra allt – i alla fall om man går in för att utmana sig. Min först så kravbefriade löpning blev med tiden ytterligare ett område där jag behövde prestera och bevisa mig. Det gjorde att träningen blev destruktiv. Kanske är detta en del av problematiken för oss utmattade? Att vi är så jäkla kassa på att duga och bara vara i vår bekvämlighetszon? Istället vill vi pusha, pressa och utvecklas till varje pris.”

Den här texten är hämtad ur boken Hjälp jag är utmattad som jag skrev tillsammans med Erica Dahlgren under tillfrisknandet från utmattning. Jag har tänkt på kapitlet om träning väldigt mycket under det år som passerat – Hälsoåret 2020 – som jag vigt åt att försöka komma till rätta med min egen hälsa.

Jag har nämligen försökt ta allt jag förut gjort för att bli hälsosam – och försöka göra tvärtom. Jag vet till exempel att träning gör underverk när man är stressad, och dessutom ökar tåligheten för stress. Men jag ser också dagligen exempel på hur folk som är superstressade börjar träna för att orka och hinna mer – inte för att återhämta sig. Och då kan ju träningen vara direkt skadlig. Eftersom den blir ett sätt att dopa kroppen och hjärnan att orka mer i en situation där en minskad arbetsbelastning borde vara den första åtgärden för att må bättre.

Vid förra årsskiftet hade jag smärta i kroppen, en stor trötthet och låg tio kilo över gränsen för ett normalviktigt BMI. Jag behövde verkligen ta tag i hälsan efter min tredje graviditet. Men jag var fast besluten om att välja en annan väg än de jag tidigare valt (här kan du som är intresserad läsa fler inlägg jag skrivit om dessa steg),

Och nu är vi inne på årets sista månad och jag kan blicka tillbaka och konstatera att jag kommit en bra bit på väg. Det här året har jag arbetat med att bli stark, få bättre kondition och hitta träningsrutiner som funkar. Inte kortsiktigt och som en quick fix – utan för resten av mitt liv. Jag har gjort många små förändringar som över tid puttat mig åt rätt håll. I våras handlade det om rörelseglädje. Våga stå på slalomskidor igen. Våga bära tungt och anta fysiskt utmanande projekt på gården. Dessutom ett ökat mått vardagsmotion med hämtning och lämning med cykel. I höst har jag lagt till styrketräning med en PT en gång i veckan. Och Viktväktarna. Två saker som ytterligare hjälpt mig gå åt rätt håll. Och som jag definitivt tänker fortsätta med nästa år.

Träning är viktigt för mig. Men träningen får inte vara ett sätt att lura mig själv att klara en ohållbar situation. Om träningen ska in måste något annat först bort. För mig har det handlat om att arbeta mindre och därmed också stressa mindre. Och på så sätt skapa förutsättningar för hälsa. En så jäkla trist formel. Men jäkla bra.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
4 december, 2020

I december för fem år sedan blev jag utmattad. Det har gått fem år sedan det som förändrade mig i grunden hände. Jag undrar om jag någonsin mått så dåligt som jag gjorde den där hösten och vintern? Och tackar Gud att jag idag får må så pass bra som jag gör. Med anledning av detta tveksamma jubileum tänkte jag under några dagar lyfta olika perspektiv på utmattning. Och jag vill börja med en text jag skrev till min och Erica Dahlgrens bok Hjälp jag är utmattad som kom till under tillfrisknandet från utmattningen. Vi skrev den bok vi själva hade behövt läsa när vi var som sämst.

Många utmattade kan berätta om ett särskilt tillfälle, en dramatisk dag när de verkligen kraschade in i väggen. Någon hittar plötsligt inte hem från jobbet. En annan tar sig inte upp ur sängen. En tredje slutar känna igen sin chef och sina arbetskamrater. Min krasch var inte fullt så dramatisk.

Våren 2015 hade jag börjat känna mig lite konstig. Nedstämd, håglös och orolig. Jag tänkte att det var den avslutade amningen och alla hormoner i kroppen som spökade för mig. Men på höstkanten blev det snabbt sämre när också sömnen började krångla. Och det var nog en kombination av en rad olika faktorer som till slut puttade mig över kanten. En klängig ettåring jag aldrig var barnledig med utan skötte samtidigt som jag försökte jobba, ett företag med en massa stora pågående projekt och ett hus i fullständigt renoveringskaos.

Efter påtryckningar från min familj bokade jag till sist en tid hos en psykolog. Jag har gått i samtalsterapi tidigare i mitt liv med bra resultat. Och nu var jag inställd på att få lite goda råd för att sedan kunna fortsätta som vanligt. Men redan vid första mötet uppmanade psykologen mig att sjukskriva mig. Jag hade kraftig ångest och var så slutkörd att hon menade att det var det enda rimliga alternativet. Men så tänkte inte jag. Motvilligt gick jag till slut med på att i alla fall avboka lite jobbuppdrag – så att jag skulle köpa mig själv tid. Jag åkte hem från mötet fast besluten om att genast formulera de mejl jag visste behövde skickas.

Men när jag skulle skriva fick jag inte ur mig någonting. Jag skrev och suddade och slängde utkast efter utkast. Vad hade jag för rätt att vara besvärlig mot mina kunder och hålla på och avboka uppdrag som jag redan hade lovat att utföra? Och vad skulle jag uppge för skäl? Min psykolog sa i och för sig att jag var utmattad, men så här var det väl inte att vara utmattad? Jag hade läst om hur utbrända dramatiskt kraschade in i väggen. Men jag orkade ju fortfarande stiga upp på morgonen och kunde fortfarande arbeta hjälpligt. Utmattade personer klarade inte av det. Om jag bara fick lite stöd från min psykolog skulle jag nog orka bita ihop och komma upp ur den här tillfälliga svackan, tänkte jag.

Veckan därpå gick jag på min andra träff hos psykologen. Nu ännu gråare i ansiktet och med ännu mer ångest molande i kroppen. Nu sa hon till mig på skarpen. Att mitt liv var ohållbart och att jag måste dra i nödbromsen. Återigen körde jag hem fast besluten om att gå direkt till datorn och formulera de viktiga mejlen till uppdragsgivarna. Nu skulle jag inte banga ur. Först prövade jag att ljuga. Jag skrev något om att en familjemedlem blivit jättesjuk och att jag därför inte kunde göra jobbet jag åtagit mig. Det lät för luddigt och svävande, så jag provade att skriva att jag fått ett nytt roligt, men väldigt krävande jobb som tvingade mig att sålla bland mina nuvarande uppdrag. Inte heller det lät bra. Men alla alternativ jag kunde komma på kändes bättre än att berätta sanningen. För om jag gjorde det skulle de betrakta mig som svag. Varför? Jo, för att det var så jag betraktade mig själv. Som klen, svag och misslyckad.

Den här oförmågan att tillåta sig att vara svag är nog ett typiskt drag för utmattade. Vi har svårt att erkänna att vi inte orkar, kan eller har lust. Vi är vana att lösa de problem som kommer i vår väg. Vi är ofta både pålitliga och driftiga och väljs därför ut när något viktigt ska utföras. Och vi kommer inte på tanken att säga nej, stopp, nu räcker det. Tyvärr är ofta självinsikten för uttröttade människor dålig och istället för att se den stora arbetsbelastning vi lever med tycker vi att det är dumt att vi inte klarar ännu mer. Under dessa förutsättningar är det uppenbart att det bara kan sluta på ett sätt. Får man inte stopp på en bil på vansinnesfärd lägger polisen ut spikmattor och väghinder. När en person rusar fram genom livet lägger kroppen ut hinder i form av huvudvärk, ångest, magont och sömnproblem. Minnesförlust och rumslig förvirring. Som ett sätt att få stopp på det som människan håller på med.

Och till slut kom insikten också för mig. Efter tredje psykologbesöket bör- jade jag tro att hon kanske visste vad hon pratade om. Att det här inte var en tillfällig dipp på grund av olyckliga omständigheter, utan en konsekvens av en ohållbar livsstil. Och att det som behövdes inte var några enstaka terapisamtal utan ett helt nytt sätt att leva. Den insikten fick mig slutligen att bryta ihop.

(Och på Ericas instagram kan ni höra henne läsa berättelsen om sin krasch)

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
27 oktober, 2020

Höstlovet är höstterminens halvlek. Fint att då stanna upp och fundera lite på riktningen. Jag tog ut den på nytt efter mammaledigheten i somras. Bestämde mig för att försöka skapa en ny, vettig vardag med mina erfarenheter av utmattning i bagaget. Verkligen se dessa erfarenheter som en hjälp att leva bättre.

Jag blir otroligt glad när jag tänker på de veckor som gått. När jag försökt minnas hur många gånger jag känt mig stressad sådär att jag fått pulsökning och känt irritation så kan jag typ räkna till tio tillfällen? Tidigare har tio gånger i veckan varit mer av ett snitt. Även under lugna perioder.

Jag tror jag har utmattningen att tacka för det. Det finns nämligen några saker jag blivit riktigt dålig på efter utmattningen – men som visat sig vara bra för mig i slutändan. Jag är numera:

Dålig på att hantera stress

Får ont i magen i timmar om jag behövt stressa till jobbet eller hetsa iväg till förskolan på morgonen. Klarar inte av att springa till tåg eller hämtning på fritids. Det har lett till att jag passar tider bättre än någonsin tidigare. Förut var jag alltid sen och med andan i halsen. Det klarar jag inte nu. Så jag har börjat beräkna och lägga till 15% mer tid på allt jag gör. Vilket innebär att jag oftast kommer i tid nu.

Dålig på att multitaska

Att hålla många bollar i luften har tidigare varit min paradgren. Men i slutändan har jag ju ändå tappat en massa bollar och kanske också bränt många idéer för att jag faktiskt inte haft tid för allt jag haft på gång. Nu försöker jag fokusera på färre men värre. Göra saker mer ordentligt. Och det har faktiskt visat sig gynnsamt i jobbet. Att göra tusen olika saker är överskattat.

Dålig på att arbeta hårt

Jag har arbetat så hårt i perioder. Jag orkar inte längre det – och det är inte ens ett val. Jag bara somnar sittande av trötthet. Hjärnan stänger ner. Kroppen protesterar med huvudvärk och yrsel när jag pressat mig för hårt. Och jag är tacksam för det. Tacksam för att ha ett larmsystem som är så känsligt.

Dålig på att starta nya projekt

Jag har alltid varit en startare som får energi av att kläcka nya idéer. Men den där kicken som tidigare var så stark och som fick mig att ta mig an nya projekt – den är nästan obefintlig nu. Och jag vill inte ha tillbaka den! För nu vet jag att jag ofta lurades iväg i tankarna av den. Startade saker bara för att få uppleva kicken. Saker jag kanske inte alls var intresserad av att arbeta vidare med sedan. Saker som när kicken klingat av blev en boja att släpa runt på. Att nu förstå den sidan hos mig själv är ett stort, tryggt skydd mot utmattning och stress.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
10 oktober, 2020

Ni trogna läsare vet ju att jag håller på med ett projekt jag gett mig själv i nyårslöfte. Nämligen Hälsoåret 2020 – året då jag tar ett samlat grepp om min hälsa. Jag har ju skrivit om mina framsteg, min träning, tiotusen steg om dagen, mina nya arbetsrutiner, vad balans egentligen är och mina bakslag. Men nu har jag faktiskt inlett ett lite mer offensivt steg två. Det består av två olika men viktiga delar. Det första är att träna med en personlig tränare en gång i veckan. Det andra är att börja logga vad jag äter för att få ordning på kosten mer långsiktigt.

Jag lever ju med en personlig tränare men det är lite med det som med skomakarens barn. Inget vidare alltså. Jag behöver hjälp utifrån och det tycker både Jakob och jag. Så nu har jag börjat träna en gång i veckan med en sjukgymnast och PT. För att hitta igen mina försvunna magmuskler. För att återfå styrka i hela kroppen. För att minska värk och öka rörlighet. Det är viktigt för mig att få träna tillsammans med en kunnig person eftersom jag faktiskt känt mig lite rädd rent fysiskt. Rädd för att skada mig ochosäker på vad min kropp klarar av. Sedan har jag ju ett lite mer långsiktigt mål också och det är att kunna springa en mil. Just nu känns det väldigt långt bort men jag längtar och tror att jag kommer dit. I sommar kanske?! Jag har inte hunnit träna så många gånger med min PT ännu men bara att vara igång gör mig glad. Och ledsen. Över hur mycket stryk min kropp tagit. Över hur jag försummat den. Över hur lång väg det är kvar. Men mest glad över att jag bestämt mig för att hälsan ska få komma i första rummet.

Steg två är att få koll på mina ätrutiner. Jag missar frukostar, hoppar över luncher och blir helt slut och trött framåt tretiden. Så jag behöver styra upp min mat och det gör jag med Viktväktarna. Jag har inte testat det förut. Tidigare när jag behövt tappa några kilon mellan mina graviditeter har jag varit med i Aftonbladets viktklubb eller använt appen Lifesum. Det har funkat fint för mig och jag har aldrig känt av att någon osund fixering triggas. Den här gången valde jag dock Viktväktarna eftersom många kompisar fått bra hjälp av dem. Och för att deras app och hela system är så himla mycket smidigare än allt annat. Jag har inget viktminskningsmål just nu även om jag på sikt skulle behöv tappa ungefär sex kilo för att inte längre räknas som överviktig. Men nu mjukstartar jag med att hålla mer noggrann koll på vad jag äter och hur det påverkar mig. Och med appens hjälp försöker jag kartlägga mina ätmönster och var det brukar gå snett för mig.

Okej wish me luck för det känns som att jag behöver det!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
7 oktober, 2020

Av min kompis Elina som också varit utmattad fick jag höra det utmärkta uttrycket passa av. I motsats till att passa på. Som vi ju redan är så bra på.

Jag passar på att ladda en tvättmaskin medan jag ringer ett samtal

Jag passar på att åka och köpa den där målarfärgen och hämta ut ett recept när jag ändå ska handla mat.

Jag passar på att besvara sms medan jag sitter på toaletten. Torkar samtidigt tadkrämsrester ur handfatet.

Jag passar på att dricka kaffe medan jag sminkar mig.

Människor i allmänhet. Mammor i synnerhet. Och alla som är nära att bli utmattade alldeles särskilt. Passar ständigt på. Kanske för att det känns som det enda sättet att få ihop livet? Och för att detta ständiga multitaskande ger en känsla av effektivitet? Men tyvärr förstör stress vår förmåga att se det uppenbara: bara för att man småspringer och gör saker med andan i halsen betyder det inte att man får mycket gjort. De dagar när jag ränner runt och passar på att göra bort en massa saker som stressar mig – visar sig väldigt sällan skänka vila längre fram. Även om det var tanken. För nästa dag fortsätter jag bara i samma stil och river av nya saker som jag tycker jagar mig.

Jag övar mig massor på att passa av. Varje dag i en stor familj är ett enda övningstillfälle. Och jag blir bättre. Dessutom har jag märkt att min respekt för mig själv och mina begränsningar i slutändan är mycket mer effektivt. Särskilt över lite längre tid och sett till alla delar av livet. Det ökar nämligen förutsättningarna för balans mellan sömn, mat och motion. Höjd livskvalitet helt enkelt!

Att effektivisera och passa på är inte lösningen på ett stressigt liv. Inte om tomrummet som effektiviseringen skapat bara fylls med annat. Nä, jag passar på att passa av istället. Det känns rimligare.

PS Lite mer tankar om effektivitet i arbetet och farorna med det har jag skrivit om här. Och här finns en utmanande övning du kan göra för att öva din förmåga att passa av istället för på.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
10 september, 2020

Knäppte den här bilden med mobilen när jag hojade hem från lämningen imorse. Vi har två kilometer till skolan som ligger i samma by. Hela vägen dit är det nedför men hem måste man ta i. Imorse hade jag alla tre barn i min ellådcykel men oftast cyklar Bertil bredvid. Och snart är Folke också nog trygg för att cykla själv.

Jag älskar att cykla på morgonen. För hur irriterad och stressad jag än är efter att ha försökt hjälpa barnen hitta igen vänsterskon, mössan och läxpappret – så rinner det av när vi cyklar tillsammans. Pratar om vad vi ser längs vägen, sjunger Djingis Khan med hög röst eller bara är alldeles tysta. Det är samma sak med hämtningen. Hem går lådcykeln ganska långsamt i uppförsbackarna och det finns möjligheten att vila en stund efter en lång dag i skolan. Så när vi sladdar in på vår uppfart en kvart senare. Ja då är barnen lite piggare igen. Men när jag däremot hämtar barnen med bil och de sitter i den i full ytterklädesmundering. Ja då är de helt slöa när vi väl är hemma. Särskilt vintertid.

Personligen känner jag ett intensivt HAT mot att krångla in barnen i bilen och spänna och lyfta och sedan trängas. Det är verkligen den bilkörning jag gillar minst. Det är så mycket skönare och snabbare med min ellådcykel där jag fullkomligt flyger fram. Men elen är viktig. För o det är för tungt och krångligt att ta mig iväg så kommer bilen locka mer. Så enkelt är det bara.

Det finns mycket forskning som tyder på att en aktiv skolväg hänger ihop med bättre skolresultat. Och jag tänker att det rent generellt borde vara ett recept för ett bättre mående? Jag som oftast arbetar hemifrån och är trögstartad på morgonen kommer igång mycket bättre efter en cykeltur. Jag märker också att jag mår bättre. Min kropp och hjärna har vaknat till liv.

Därför är jag så glad att Emma Sund lyft initiativet #cykeluppropet – som handlar om att göra våra städer mer cykelkompatibla. Så bra ju! Alla som vill borde uppmuntras att cykla och städerna borde gynna dessa människor istället för att göra stadscykling till en extremsport med livet som insats.

Förresten. Här kan du läsa om min lådcykel om du vill veta mer om märke och sådär. Och så vill jag tipsa om Teknifiks UTMÄRKTA guide till elcykelns värld och möjligheter.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
16 juli, 2020

En sak jag trodde jag förstått efter min utmattning men som sedan kommit tillbaka och knockat mig gång på gång. Det är hur skadlig även kortvarig stress är. Förmodligen är jag mer stresskänslig nu efter utmattningen – men mest tror jag bara att jag ser det på ett annat sätt. Vet vilka tecken jag ska leta efter.

Innan semestern hade jag två-tre galet arbetsintensiva veckor för att kunna få gå på semester utan massa eftersläpande jobb. Under dessa veckor tappade jag helt mina goda rutiner med motion men tänkte att jag skulle kunna plocka upp det direkt jag blev ledig igen. Eller i alla fall efter någon veckas ledighet. Nu har det gått över en månad sedan den där stressiga perioden. Och jag har fortfarande inte lyckats plocka upp träningen. Kraften är slut.

Varför? Jo, för att jag under några veckors tid tyckte att jobbet skulle få stå i fokus och prioriteras framför allt annat. Så fruktansvärt dumt och självbedrägligt. Det går inte att gasa sig igenom en tuff period och tro att det inte kommer surt efter. Långt efter. Mycket längre efter än vad jag föreställt mig.

Men jag ska komma igång igen. Så fort jag är helt frisk från min förkylning ska jag köra. För som jag skrivit om förut är jag inte en sådan där person som håller i och aaaldrig missar ett träningpass. Tvärtom. Jag missar mycket. Men jag ser det inte som att jag slutar träna – utan att jag ständigt börjar! Det finns fasenimej INGEN som är så bra som mig på att börja om. Det är min superkraft (intalar jag mig). Jag är hon som börjar om varje gång hon kommer av sig. Och de här inaktiva veckorna är bara är ett oviktigt mellanspel i det som är mitt egentliga jag: en människa som är snäll mot sig själv och tar hand om sin hälsa! Och som snart kanske kan börja förstå att allt man gör kommer till ett pris. Och just nu betalar jag juni månads kreditskulder.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
27 juni, 2020

Av att ha varit utmattad, pratat med otaliga utmattade och sedan skrivit en bok om utmattning har jag lärt mig en himla massa. Om varningssignaler. Om tecken att leta efter. Och det kan göra mig så FRUSTRERAD när människor i min närhet visar alla tecken på att vara på väg rakt in i väggen utan att förstå eller vara mottaglig för några som helst varningar. Tyvärr tror jag att jag var likadan. Det var nog ingen som kunnat varna mig heller.

Däremot kanske man kan förebygga i tid genom att hitta bättre vanor? Därför tänkte jag lyfta en föreställning som jag själv bar på och ofta hör andra förfäkta. Och det är tanken om att man inte kan bli utmattad om man är bra på att vila. Jag tyckte nämligen att jag var bra på att vila. Gillade att slappa, ligga i sängen och läsa. Sov länge på morgonen och isolerade mig i dagar utan att träffa en skit.

Men var det här verkligen någonting jag var bra på? Eller något som bara föll sig naturligt på grund av min livssituation? Man kan jämföra det med en trädgårdsmästare som arbetar hårt med sina odlingar och därförmed lättet går över 20 000 steg per dag. Men byter hen karriär och hamnar bakom ett skrivbord. Ja då blir det ju tydligt ifall trädgårdmästaren verkligen hade en strategi kring sitt motionerande. Eller ifall det bara var förutsättningarna i arbetet som möjliggjorde den hälsosamma livsstilen.

På samma sätt är det med vila. Som barn finns det mycket tid att göra vad man vill. Också som tonåring och ung vuxen. Och under de år jag var vuxen utan barn fanns massor av tid för mig att vila.

Men i takt med att min livsstil förändrats har plötsligt också alla naturliga tillfällen till återhämtning försvunnit. För det första har jag idag ett jobb som är så roligt att jag med lätthet arbetar över. Dessutom har jag flera barn, ett stort hus och många djur. Nu finns nästan inga naturliga förutsättningar för att göra det jag förut gjorde för att få återhämtning. Slappa, ligga i sängen och läsa mitt på dagen. Sova länge på morgonen och isolera mig i dagar utan att träffa en skit.

Jag var aldrig bra på återhämtning. Jag behövde bara inte tänka på det. Idag behöver jag tänka på det aktivt och se till att det blir av. Det är hela skillnaden.

Vad gör du aktivt för att återhämta dig?

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
• Reklamsamarbete Dropp •
18 juni, 2020

När jag var i tonåren sommarjobbade jag på ett glasblåseri. Har aldrig svettats så mycket som de somrarna. Det var över femtio grader i hyttan och jag drack liter efter liter vatten. Ändå var huvudvärken där och känslan av kraftlöshet. Det tog ett tag innan jag förstod att jag behövde dricka mer än bara vatten. Jag behövde vätskeersättning.

För när kroppen svettas så förlorar man ju inte bara vatten utan också salter och mineraler som försvinner ur kroppen. Det märks förutom kraftlöshet, huvudvärk och matthet också genom minskad mängd urin och en mörkare färg på det. Vätskebristen uppstår när kroppen förlorar mer vätska än vad den får i sig och små barn och äldre är förstås extra känsliga.

Förra sommaren hos mormor visade termometern 30 grader i skuggan varje dag. Vi badade och försökte svalka oss men på nätterna var det ännu varmare i sovrummet under plåttaket. Då gav jag vätskersättning på sked till Ulf och i glas till mig och storbarnen. Ibland hällde jag också ner det i glassformar med en skvätt koncentrerad saft och gjorde isglasspinnar som både svalkade och återställde vätskebalansen. Bra om man har barn som kinkas.

Nu har jag kittat mig med vätskerersättning inför den här sommaren, (förresten bra att ha året om i händelse av att någon får magsjuka eller diareer). Jag köpte märket Dropp på Apoteket. En svenskutvecklad flytande ersättning i brusande tablettform. Som smakar GOTT. Ja, för vätskersättning kan verkligen smaka pyton ibland…

Grejen med Dropp är att det innehåller mer elektrolyter, inga syntetiska sötningsmedel eller smakämnen och 45% mindre socker än andra vätskeersättningar på marknaden. Dessutom i smartare förpackningar för minskad påverkan på miljön. Just den annorlunda sammansättningen av elektrolyter i Dropp ger effektivare återställning av vätskebalansen – särskilt under sjukdom.

Dropp finns i smakerna Vildhallon, Gurka & Lime, Fläder & Citron och säljs bara på Apoteket eller på Apoteket online. En god kvalitetsstämpel! Och om du vll läsa mer om vad som skiljer Dropp kan du göra det på drinkdropp.com

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
13 maj, 2020

Jag tänkte uppdatera lite på hur det går med hälsoåret 2020. Så här skrev jag vid nyår när jag berättade om min satsning på en bättre hälsa.

“Jag känner mig gammal, sliten, trött och förbrukad. Jag har kass hållning och saknar styrka. Det smärtar och värker i muskler och leder när jag ansträngt mig och jag kånkar dessutom runt på femton överflödiga kilon som knappast gör någonting bättre. Jag kan inte minnas sist jag kände mig pigg och energisk.”

Jag blir både ledsen och glad när jag läser det här. Ledsen när jag påminns om att det varit så illa. Men glad när jag inser att det faktiskt börjat förändras. Mentalt har jag känt mig som ett stort stenblock som ska sättas i rörelse och det har verkligen inte varit enkelt. Jag har fått jobba med små små knuffar i rätt riktning för att kunna ta mig framåt. Och eftersom det varit så små knuffar har jag knappt märkt dem. Men när jag läser hur jag mådde i julas förstår jag att det här tunga stenblocket äntligen börjar rucka på sig. Långsamt har jag börjat röra mig i en bättre riktning. Vändpunkten kom i samband med att jag skrev det här blogginlägget i februari. Om när jag kastade mig ut och testade slalom och hade SÅ HIMLA KUL! Det var som att jag hittade tillbaka till rörelseglädjen igen. Och den rörelseglädjen har jag försökt hålla hårt i!

Vill du veta vilka förändringar och knep som funkat för mig de senaste fem månaderna? Klart du vill!

10 knep som knuffar mig i rätt riktning

  • För det första: Det går inte att skohorna in träningen i mitt liv – det kommer misslyckas. Så har jag gjort förut och det funkar inte. För att få tid till att ta hand om min hälsa måste något annat plockas bort. Jag har valt mer ledig tid och att lägga den lediga tiden på min hälsa. Jag vet att jag är priviligerad som kan göra det – men det tänker jag inte be om ursäkt för. Det fåniga vore väl om jag trots att jag är så privilegierad inte hade gjort det utan fortsatt beklaga mig?
  • Jag gör ingenting på vilja. Man kan inte träna eller äta bättre på ren vilja. Viljan är flyktig och rätt vad det är så saknas den. Nej man måste ha en plan. Strukturer. System som hjälper en så att man slipper vilja utan kan gå på rutin.
  • Jag känner noll träningsmotivation om jag tänker att jag är slö, svag och behöver rycka upp mig. Istället har jag pratat väldigt snällt och lugnt med mig själv. Ojoj, vad du kämpar. Nu måste du verkligen få tid för att bli friskare. Du har ju fött tre barn. Nu är det din tur att ta hand om din fina kropp som uträttat så mycket. Jag praktiserar självmedkänsla aktivt – och vad det innebär kan du läsa här.
  • Jag har ett väldigt lågt tempo. Jag är inte manisk, superpeppig och helt gaaaalet laddad för att göra det här. Istället försöker jag göra det med en stillsam beslutsamhet. Nöta litegrann varje dag. Tänka långsiktigt. Och för varje ny vana fundera – är den här nya vanan något jag kommer kunna upprätthålla i längden? Om inte har jag backat tillbaka till ett mindre ambitiöst mål och försökt upprätthålla det istället. Just nu har jag inga kostvanor eller träningsvanor som jag inte skulle klara av att fortsätta med för all framtid…
  • Jag försöker hitta alla möjligheter till vardagsmotion. Jag vet – så tråkigt tips. Men sant. Med några timmar i trädgården skrapar jag snabbt ihop till mina tiotusen steg. Och varje morgon sedan snart tre veckor tillbaka stoppar jag barnen i lådcykeln och kör dem till och från skolan. Även om det inte direkt är ett hårt träningspass ger det i alla fall ett par tusen extra steg och lite pulshöjning. Jag försöker storhandla med lådcykel också. Varje liten tur jag gör är bra för mig!
  • Mycket av det sociala umgänget sker ju kring mat. Men vad händer om man istället byter till motion? Matlaget har gjort utflykter typ varje helg hela vintern. Skridskor, skidor, cykel. Och när jag träffat min bästis Elina har vi gjort det över en promenad istället för att bara sitta och fika. Fast oftast har vi gjort både och. Jag har alltså inte plockat bort det där mysiga med att äta med vännerna. Men kanske lagt till en annan inramning. Så vi gjort det utomhus efter en skidtur eller promenad.
  • Att gå på kaloriunderskott varken kan eller vill jag göra när jag ammar. Så jag försöker nöja mig med små förbättringar. Det låter så himla blöööh när jag säger det – men det handlar om vanliga saker som att fylla större delen av tallriken med grönsaker och äta dem först. Dricka vatten till alla måltider och gärna något glas extra innan maten. Undvika sötsaker, fika och snacks. Förutom kanske 1-2 ggr i veckan när jag njuter. Lyckas jag inte hålla det är det inte hela världen. Då tar jag nya tag igen. Ingenting får vara hela världen för mig. Allt med måtta och förnuft. Maten jag äter är för övrigt precis samma som tidigare. Vanlig mat.
  • Efter vinterns slalomåkande och längdskidor har jag långsamt gått över till promenader. Tiotusen steg om dagen försöker jag få ihop och vissa dagar får jag faktiskt ihop till femtontusen istället (här har jag skrivit om hur jag nöter ihop till det. ) Och jo. Jag känner av smärta i fogarna när jag går långt. Men jag märker att det går bort när jag vilat lite. Så det är värt att göra ändå.
  • Jag behöver börja träna upp min styrka så Jakob gav mig det mest okomplicerade programmet någonsin: Hundra stycken vardera av knäböj, armhävningar och situps varje vecka. Fördelat precis som jag vill över veckans dagar. Eftersom jag är så svag gör jag enklare versioner av alla övningar. Men jag gör dem i alla fall.
  • Och kanske viktigast av allt: Jag har haft veckor när jag inte orkat promenera eller tänka på hälsosamma val. Men jag fäster mig inte vid det. Det betyder inte att jag misslyckas. Tvärtom. Jag är inte en sån som slutar träna – jag är en sådan som börjar! Det finns massa duktigt folk som håller i och aaaldrig missar ett träningpass. Men det finns fasenimej INGEN som är så bra som mig på att börja om. Det är min superkraft (intalar jag mig). Jag är hon som börjar om varje gång hon kommer av sig. Och de där inaktiva veckorna är bara är ett oviktigt mellanspel i det som är mitt egentliga jag: en människa som är snäll mot sig själv och tar hand om sin hälsa!
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
17 mars, 2020

Förra veckan testade jag att gå tiotusen steg per dag under sju dagar i rad. Det är en bedrift för mig. För förra mars var jag höggravid och kom med nöd och näppe upp i tusen steg per dag. Jag vet inte om det nödvändigtvis hänger ihop men jag mådde så bra förra veckan och var helt utan ångestkänningar. Har inte svår ångest längre. Däremot kan jag få känningar av begynnande ångest mot kvällen – när jag stressat en dag och allting börjar lugna ner sig och jag märker hur trött jag är.

Så efter en lyckad vecka försöker jag mig nu på en vecka till med samma recept. Som idag när jag träffade jag min kompis Elina och åt lunch. Och istället för att sitta kvar i soffan och prata efteråt tog vi en promenad med bebis och hund och allt. Helt rimligt. Det var ju så vi umgicks hela tonårstiden. Vi bara gick och gick och gick och pratade nonstop.

Jag har motionerat regelbundet sedan nyår och mitt sätt att få till det är att försöka hitta den glömda tiden jag har över utan att jag märkt det. Som att gå till tåget och möta Erica när vi ska podda. Och under promenaden avhandlar vi allt surr vi annars ändå hade avhandlat med kaffekoppen vid köksbordet. Eller så belönar jag mig med att ringa en vän jag vill långprata med men inte har ro till annars. Och när jag jobbar försöker jag ta en riktig lunch. Inte en sådan där snabb på tio minuter. Eller jag kanske äter på tio minuter – men först efter att jag ägnat lunchrasten åt en skidtur i skogen. När det kommer ett nytt avsnitt av någon favoritpodd sätter jag på den och går i en riktning tills halva podden passerat. Sedan går jag tillbaka medan jag hör klart resten.

Det viktigaste för att motionen ska bli av är att jag verkligen letar efter de där passande luckorna. Och att jag alltid har med mig ett par sköna skor. Plötsligt utan att jag riktigt fattat hur har jag fått ihop mina steg!

Usch jag hör ju hur präktig jag låter i det här inlägget. Vill nästan ge mig själv en örfil. Förstår om ni också vill det.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
13 mars, 2020
Illustration Lukas Möllersten

Boken Hjälp jag är utmattad skrev Erica och jag när vi höll på att tillfriskna från utmattningen. I den finns massor av övningar och tankeknep som hjälpte oss när vi var som sämst. Ett är “Det kokande ägget” som Erica ofta praktiserade. Jag tänkte dela med mig av den övningen idag. Kanske kan den hjälpa någon <3

När jag var som sjukast fick jag tips om en lugnande övning. Den går ut på att titta på ett ägg medan det kokar. Att göra det och inget annat. Tycker du det låter konstigt? Det tyckte jag också.

Men jag tog fram en kastrull med vatten, la i ett ägg och slog på spisen. Sedan drog jag fram en köksstol intill spisen och satte mig för att vänta.

Den första halvminuten hände ingenting. Jag började fundera på att kanske ta ett glas vatten medan jag väntade … nä just det, övningen gick ju ut på att bara titta på ägget tills det kokat.

Minuten som följde fick jag flera impulser att hitta på andra saker som jag kunde göra under tiden. Lägga på ett lock för att skynda på kokningen, kolla bäst-före-datum på äggkartongen, hämta en lapp för att skriva upp en tanke som just slagit mig, ta fram mobiltelefonen för att klocka koktiden och så vidare.

Att bara göra en sak i taget är svårare än vad man kan tro. Det krävs fokus för att inte följa de impulser som dyker upp. Att inte gå igång på alla infall är utmanande för en människa som länge gjort allt för att effektivisera vardagen.

När vattnet började bubbla tyckte jag att övningen blev enklare. Då fanns något att titta på och det räckte för att min hjärna skulle känna sig i alla fall lite sysselsatt. Jag behövde inte kämpa lika hårt med känslan av att mer borde göras samtidigt.

Efter att ha gjort den här övningen några gånger märkte jag att jag övade upp min förmåga att stänga ute impulser och istället koncentrera mig. Jag kunde njuta av övningen redan innan de kokande bubblorna kom.

Att sitta och titta på ett kokande ägg kan låta knäppt, men den här övningen är ett enkelt sätt att öva sig i att komma ner i varv. Du som har blivit utmattad har troligen övat mycket på att vara uppe i varv. Kan det vara värt några minuter av ditt liv att pröva något annat?

En bild mot oro

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
4 mars, 2020

Vi har ett sånt härligt sportlov! Pojkarna har byggt en hel snövärld i några drivor och där leker de cirka sju timmar per dag. De somnar helt trötta, mosiga och nöjda till kvällen.

Själv har jag bestämt mig för att åka skidor alla dagar det här lovet och det har jag hållit än så länge. Igår var jag ute på en härlig utflykt längs sjön. Och vad möter jag om inte en utter?! Har aldrig sett en i det vilda och blev helt till mig. Stod på pass en lång stund och såg den åka kana på mage i snön och försvinna ner i en isvak för att jaga fisk (kanske?). Stod bara och log dumt så att jag visade tandköttet. Helt lyrisk. Och när jag sedan skidade därifrån stötte jag upp en hel flock snöripor.

Det är så härligt att jag kommit igång med att motionera. Jag har tränat regelbundet sedan nyår och börjar märka stor skillnad i ork och livslust. Och ser samtidigt tydligt hur min livskvalitet försämras när jag någon vecka inte kunnat träna. Ju mer stillasittande – desto mer oro som kryper runt i kroppen.

Jag har ett citat på min skärmsläckare i telefonen som är så här “Six months from now, you’ll wish you started today”. Det kan appliceras på det mesta såklart. Och nu när jag faktiskt hållit igång sedan nyår behöver jag inte gräma mig över att jag inte startade tidigare. För det gjorde jag ju!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
9 februari, 2020

Jag har ett sånt lyckopirr i kroppen denna söndag. För idag har jag åkt slalom och det var första gången sedan lågstadiet. Jag har tänkt i flera år att jag skulle vilja börja åka utför igen – men tyvärr saknat självförtroende. Varit lite rädd och även tyckt att det är fånigt att vara dålig på något när man är vuxen och bor på en plats där “alla” kan åka utför.

Men nu hivade jag de farhågorna över bord. Är så glad att jag gjorde det för jag tjöt av glädje när jag tillslut vågade släppa efter och susa fram i backen.

Skrev ju vid nyår om att 2020 skulle bli mitt hälsoår. Och under årets första månad har det hänt saker med min hälsa. Började försiktigt åka längdskidor på jullovet. Första gången åkte jag bara 1,5 kilometer på skakiga ben. Nu åker jag ungefär 6 kilometer tre gånger i veckan. Passar på under dagtid när Ulf sover eller väldigt sent när Jakob hunnit hem från kvällsjobbet. Just längdskidor funkar jättebra med foglossningen medan promenader gör ont på en gång. Och redan efter några januaridagar med träning kom jag på mig själv med att börja längta ut i backen. Som igårkväll efter släktkalaset. Jag var seg och trött men istället för att sjunka ner i soffan tog jag mig ut i spåret och fick orken tillbaka. Samtidigt som jag fick uppleva fullmånens sken i skogen.

Den största skillnaden sedan jag började motionera märks dock inte på kroppen utan på psyket. Jag mår så otroligt mycket bättre mentalt. När jag tränar känner jag livsglädje och kraft susa genom hela kroppen. Ut i fingrarna, fötterna, magen. Det blir också tydligt att jag i mitt stillasittande liv lever så mycket i huvudet och bröskorgen. Där oro och ångest lätt bygger bo.

Jag som haft en del ångestproblem och tidigare varit deprimerad önskar verkligen att ALLA som lider av samma sak fick hjälp att skapa förutsättningar för att motionera. Kanske skulle någon uppleva samma lindring som jag gör?

Jag får dessutom så bra infall och ideer när jag motionerar. Som igår när jag åkte i månskenet. Glädjen pushade mig till att bestämma mig för att prova att åka slalom idag. Matlagsbarnen går nämligen skidskola i närmaste backe bara 20 minuter bort. Och medan Clara 2019 skulle låtit Jakob skjutsa barnen och själv stannat hemma och passat Ulf – valde Clara 2020 att göra tvärtom. Bästa beslutet! Och stärkande att känna att jag vågar utmana min rörelserädda, förtvinade kropp som vid den här tiden för ett år sedan gick inte ens kom upp i 500 steg om dagen.

Så. Nu kämpar jag vidare med mitt hälsoår. Lovar att hålla er uppdaterade på framsteg och bakslag.

Psst. Behöver du lite hjälp med träningsmotivationen? Ta ett råd från någon (alltså jag) som förvisso inte är den som lyckats hålla i med träningen längst – men är världsmästare på att börja om. Om och om och om igen. Jag ger mig inte! Läs om hur kvinnor i rörelse förändrar världen eller kanske bara mina bästa löptips som går att applicera på nästan all sorts motionsträning.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
8 februari, 2018

Vilken dag. Jag hade verkligen världens sämsta morgon med barnen. Jag skulle in till stan och korra slutmanus av min och Ericas bok Hjälp jag är utmattad. Och den här morgonen levde verkligen upp till titeln. Mitt korrmanus var vid avresa försvunnet vilket föranledde ett mindre hysteriskt anfall från min sida. Vi kom iväg för sent på morgonen och skulle dessutom skjutsa en kompis till Bertil till skolan – så även hon drabbades alltså av vår försening. Jag hade magont och var så stressad att jag inte kunde tänka klart och jag blev alldeles för arg på barnen. Och sedan när vi skiljts åt ville jag bara gråta.

Väl hemma hos Erica kröp jag ner i hennes soffa, fick kaffe och godis och manus att korra. Och efter ett tag kändes det lite bättre. Men sedan – efter en hel dags fokuserat korrande – öppnade jag mailen och fann sjuhundra obesvarade mail, sms och telefonsamtal – med varierande irritationsgrad från avsändaren. Och så fick jag skynda mig för att hinna hem till förskolehämtningen. Och då började magkatarrkänningarna komma. Det var flera år sedan jag hade det – men nu har det kommit tillbaka. Så fort jag kom hem och gett barnen mat fick jag gå och lägga mig för att det gjorde så ont.

Och här ligger jag nu. Vilken värdelös dag. Till på köpet helt yrslig och konstig i kroppen, och oförklarligt ledsen.  Och då slår det mig att jag inte tagit min medicin på säkert tio dagar. Jag äter ju SSRI-preparat efter utmattningen och nu har jag glömt bort att ta det. Alltså har jag starka utsättningssymptom.

Skönt att få en förklaring till eländet. Imorgon ställer jag in allting. Avbokar kompisdejt och träning och jobbmöten och materialinköp. Jag ska bara stanna hemma, vårda min magkatarr och försöka komma i balans igen.

En gång utmattad – alltid stresskänslig. Nu får jag ta hand om mig.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest

Sök på underbaraclaras.se

Kundtjänst

Har du frågor kring din order eller något annat som berör min butik, vänligen hör av dig till:

Eller använd formuläret nedan.