Kategori: Claras träning och hälsa

Vintern 2020 var mitt yngsta barn knappet ett år. Jag hade ont i fogarna, ont i lederna, var tjugo kilo för tung och trivdes inte i min kropp. Saknade energi och kände mig hundra år gammal. Så jag bestämde mig för att ta ett hälsoår för mig själv, där jag istället för att satsa på nya jobbprojekt satsade all extra tid på min hälsa. En av de första insatserna var att börja promenera. Startade väldigt försiktigt med en promenad i veckan. Men bara det var svårt att få till – så ni förstår ju vilken låg nivå jag utgick ifrån.

Det omedelbara målet var att bli pigg, normalviktig och börja hitta tillbaka till mig själv. Det långsiktiga målet var att kunna bli en frisk och stark pensionär. Och det påtagliga, mätbara målet var att få glänsa på Region Västerbottens hälsotest när jag fyller 40 år! Det där testet som erbjuds invånarna i den kommun där jag bor.

För några dagar sedan var jag på det hälsosamtal som hör till 40-årskontrollen. Jag hade tagit blodprover och fyllt i ett hälsoformulär och skulle nu få ett uppföljande samtal för att prata om vad allt visade. Utvärderingen kom i form av en stjärna med olika uddar. Den ska vara så grön som möjligt, med så stora uddar som möjligt.

-Ja men det här är en av de finaste stjärnor jag någonsin sett! Du kanske borde hålla i det här samtalet istället för mig?! Skojade fysioterapeuten som höll i samtalet.

Förstår ni hur mycket de orden betyder? Det här är ju något som jag har kämpat för under flera års tid. Jag har verkligen stöpt om mitt liv och mina vanor steg för steg. Och enligt testerna har jag perfekta värden, äter en bra kost och eftersom jag varken nyttjar tobak eller alkohol regelbundet så är även dessa stjärnuddar knallgröna.

Jag har sagt det förut men säger det igen: utöver barnen finns det inget jag är mer stolt över än min hälsoresa. Inte ens karriären – för den har ju varit lustdriven – medan hälsoförändringarna gjorts trots enormt inre motstånd. Att stå här sex år senare gör mig så otroligt glad och stolt. Och att fylla fyrtio i april känns fantastiskt – eftersom jag fysiskt är mycket piggare än jag var för tio år sedan.

Den enda del av stjärnan som inte är knallgrön är den som rör vikten. Jag har som alltid ett BMI som angränsar till övervikt. Det har jag haft i princip hela tiden sedan jag började styrketräna tungt och det beror sannolikt på att BMI är ett grovt mått som inte tar hänsyn till hur stor del av kroppsvikten som är muskler. Men som fysioterapeuten påpekade för mig är det bättre att vara vältränad och tung än att vara otränad och lätt. Så den stjärnudden tänker jag inte bekymra mig så mycket om utan fortsätta ungefär som jag har gjort hittills.

Så är då syftet med detta blogginlägg att få malla mig? Ja kanske lite, för jag är ju väldigt stolt! Men framförallt hoppas jag att det kan inspirera någon som befinner sig där jag befann mig för sex år sedan. Som inte ser sig som en tränande person, som har ont i kroppen, är rädd för rörelse och känner sig trött och sliten. Det GÅR att förbättra sin hälsa. Och det är bara bra om det går sakta men säkert. Små steg i rätt riktning är bättre än ryckigt, snabbt och extremt. Hälsa är ju ingen sprint utan ett maraton. Och man kan faktiskt känna sig yngre fast man blir äldre!

Det är dagen innan mensen och jag har tung hjärndimma. Det är som att intellektet inte samarbetar, jag tänker trögt och har svårt att sortera intryck. Det är tur att jag har många olika slags jobb som jag kan göra ändå. Det må gå dåligt att skriva – men att fotografera är inga problem. Och jag varvar det jobbet med att tvätta sängkläder, bära bort grejer till förrådet och gå igenom packningen efter sportlovet.

När jag inte har barnen tillåter jag mig i alla fall en helt annan start på dagen. Ställde till exempel inte klockan imorse utan lät solljuset väcka mig. Drack kaffe i sängen och godkände bloggkommentarer i lugn och ro. Besvarade mail och messade kompisar. Dessa mornar är en underbar del i att vara ensam hemma varannan vecka. Särskilt när man har PMS.

Förutom hjärndimmman så känner jag mig väldigt blödig idag. Gråter för minsta lilla, men inte av ledsamhet. Är rörd. Tänker på alla vänner som funnits för mig de senaste åren. Blir gråtmild av pelargonerna som återfått livskraften efter vintern. Lipar av tanken på mina fina söner. Blir rörd av vårvärmen på verandan och ett SMS från min kille. Han skickar de finaste messen varje morgon och vi pratar både på lunchrasten, på väg hem från jobbet och så i timmar varje kväll.

Hur kan man vara så här välsignad? Känner mig stenrik!

Gick och la mig vid tiotiden igår men somnade inte förrän efter två. Låg och vred mig, oroade mig över allt och inget, ömsom frös och ömsom svettades. Men klockan ringde vid sex så det var bara att pallra sig upp. Tur att jag bestämt sedan innan att jag skulle träna! För trots hjärtklappning och viss ångest så hade jag ändå på känn att träningen skulle vara botande om jag bara fick till den. Så jag hoppade i tightsen och sportbehån som jag lagt fram kvällen innan. Mixade min proteinshake och körde mig och Bertil in till stan. Ända tills halvvägs in i passet låg ångesten kvar som ett fladder i bröstet. Men till slut fick det ge med sig. Styrketräningen och den peppiga spellistan kunde den inte rå på!

Nu har jag vaccinerat mig, gjort tusen ärenden på stan och ska sitta och skriva på mitt bokmanus. Hjärnan är inte riktigt med mig denna tisdag men långsamt leder också någonstans. Förhoppningsvis. Hoppas den är bättre för dig än den är för mig i alla fall.

I söndags sken solen från blå himmel. Vi snörade på oss vinterkängor, drog på oss dunkappor och gick ut.

På verandan råder det fortfarande jul. Tills jag orkar ta tag i det. I april?

Jag vill slå ett slag för att promenera på andra ställen när möjligheten ges. Denna söndag gick vi broarna runt. Lika vackert vid alla årstider.

Det ångade från vattnet i kylan.

Isen på älven var metertjock

I januarisolen låg dimman som guld över Vindelälven.

Vi gick över hängbron och han stannade och tittade ner i vattnet. Lutade sig till och med över räcket. Men jag har svårt att titta åt något håll alls. Vill bara skynda igenom upplevelsen.

Höjdskräcken är alltid som värst när jag passerar över strömmande vatten.

Vid sagogläntan stod en fé med hopprep runt halsen.

Och tomten var nästan översnöad.

Så skönt att se något annat efter månader på samma byaväg. Fram och tillbaka.

Variation är stimulerande för ögonen och bra för promenad-moralen.

När vi gått runt hade solen börjat sjunka.

Och mina lår var kalla som isbitar, trots ull-benvärmarna jag dragit upp nästan till skinkorna.

Frusna, nöjda, kaffesugna och lite hungriga hoppade in i bilen.

Att promenad på andra ställen än de man promenerar på jämt, det är bra grejer det! Brukar passa på när jag hälsar på någonstans, skjutsar barnen till någon aktivitet eller har lite tid att slå ihjäl medan jag väntar på stan.

Här är ett blogginlägg från när jag och barnen gick älvarna runt i somras. Ett kärt minne! Och här är ett tipsigt inlägg med ideer för hur du får ut mer motion av promenaden och hur du kan nöta ihop till en massa steg i vardagen.