Små förändringar i vanor kan göra stor skillnad för hälsan. Och för den som går från att inte träna alls – till att träna litegrann blir det som allra mest effekt förstås. Även små saker kan ha en inverkan på ens mående.
Jag har hela vintern tänkt på hur bra det är för mig med fåren. Att jag måste gå ner på gården och se till dem varje dag. Mata, ge dem hö (det är ganska tungt att få loss det från de stora balarna), skotta en stig fram till fårhägnet och skotta bort snön kring maten ifall det snöat. Bära vattenhinkar och fodersäckar.
Utslaget på en vecka är det kanske 15 minuters extra rörelse varje dag. Det är alltid pulshöjande och ofta riktigt svettigt. Dessutom gör jag det i början av dagen vilket är bra för mig som är så morgontrött och tycker att det annars tar många timmar innan jag verkligen vaknar.
Eller som det där med att Ulf varje morgon vill bli buren upp för den branta trappen till övervåningen på förskolan. Just på morgonen när jag känner mig kraftlös är det som att bära på ett stenblock. Men jag fortsätter att lyfta upp honom i famnen och tänker att den där styrkan jag får kan vara bra att ha.
Eller när jag storhandlar själv. Lyfter in de tunga kassarna i bilen. Kånkar dem från bilen till köket och plockar in i kylen. Det fanns en tid när jag fick ringa på Jakob för att få hjälp att klara sånt. Jag blev nämligen för trött.
Numera nästan samlar på tillfällen som dessa. Tillfällen som förut känts som en jobbig ansträngning försöker jag istället tänka på som en chans att få den där vardagsmotionen jag så väl behöver. Särskilt i mitt stillasittande jobb.
Oxveckorna. Den tunga tidsperiod som kommer efter en lång ledighet, när det är långt till nästa ledighet. Uttrycket härstammar från det gamla bondesamhället och syftar på att man under denna tid får slita som en oxe. Förr räknade man ofta oxveckorna som tiden från annandag jul och nio veckor framåt. Då hamnar man på den 28 februari. Sen inträder en mildare vinter när dagarna blir längre och solen börjar värma.
Just nu befinner vi oss alltså i början oxveckorna. Dessutom på väg in i en lågkonjuktur. Börsen gapar tom efter julen. Allting är dyrt (särskilt elen) och möjligheterna till utsvävningar och lyx är för de flesta inte särskilt stora.
Så vad ska vi göra av oxveckorna då? För att stå ut? Bor man i södra Sverige kanske tankarna börjar vandra mot våren. Men vi som bor i norr vet att våren dröjer länge än. Fram tills dess ligger snön tjock och den tid vi är i just nu är den bistraste och kallaste vintern. Här gäller det att inte drömma iväg allt för mycket – för då blir man bara otålig och olycklig. Dessutom behöver man hjälpa kroppen och sinnet i den extrema väderlek som är. Istället för att leka vår.
Sista dagen på jullovet kände jag en sån tomhet. Tiden fram till jul må vara kall och mörk men den strävar hela tiden mot ett mål. Allt man gör är en del i en stegring som leder mot julhelgens crescendo i mys, god mat och umgänge. Men nu efter tjugondag knut, då tappar jag ofta lite styrfart. Samtidigt som jag ändå vill framåt: igång med min träning, igång med bättre matvanor, igång med en balanserad vardag…
Jag pratade med min vän Elina om det här och vi beklagade oss över samma sak. Över hur tomt det blir när julen städas ut. När stjärnorna slocknar i fönstren och alla goda dofter från gran, hyacint och pepparkakor tonar ut. Men man borde väl kunna göra något mysigt också av den här perioden? Istället för att riva av julplåstret liksom försiktigt låta den trappas ut steg för steg. Ja, så ska jag göra! En aktiv plan för mysigare oxveckor.
Hur jag tänker förgylla oxveckorna
Jag ska behålla julstjärnorna i fönstret. De ger ett vackert sken under mörka kvällar. De får i alla fall hänga januari ut – kanske längre. Varje år när jag plockar bort dem för tidigt känns hemmet så kalt ogästvänligt. Det felet ska jag inte upprepa.
Jag ska plocka bort allt tomterött och såklart allting riktigt juligt – men ersätta med vinrött, brunt och andra dova färger. Behöver ännu ett tag känslan av ombonad och trygghet.
Jag ska ta in nya fång ris – men av tall eller en istället för gran. Och låta det vintergröna fortsätta pryda fönster och bord.
Istället för tung julmat eller lätt vårmat ska jag laga varm, kryddig och billig mat. Som samtidigt är full av grönsaker och nyttigheter. Linsgryta, köttsoppa med klimp, olika redda grönsakssoppor med mjukbröd. Rotsaker i ugn, långkok av kyckling eller lamm i min römertopf. Sånt kött jag har mycket av i frysboxen.
Jag ska tillreda rykande heta drycker i överflöd – för värme och tröstande verkan. Golden milk, stora tebaljor, chaite, latte…
Jag ska köpa julnötterna som reas ut på mataffären och ställa fram i nya skålar.
Jag ska fortsätta tända stearinljus i överflöd.
Jag ska göra utflykter med familjen och njuta av vintervädret.
Jag ska bjuda hem kompisar på söndagsfika. Nej, glöggmingel är kanske inget för oxveckorna. Men att sitta och kura en eftermiddag och småprata runt ett fikabord – det uppskattar jag precis lika mycket.
Jag ska gå långa promenader med kompisar i telefon – eller åka flera varv runt skidspåret.
Jag ska städa och rensa i det lilla här hemma. Precis som min mormor Rut gjorde. Och trots att jag inte orkar med några stora åthävor ändå ta mig framåt bit för bit.
Och med anledning av det kommer jag på måndag dra igång ett litet specialtema för er som vill hänga på. Skriver mer om det imorgon!
När det gäller att sätta upp träningsmål så tycker jag att det är dumt att göra utfästelser för hela året. Det blir för långt, stort och svårt. Under ett år passerar det så många olika faser att vad man än lovat i januari kan det bli omöjligt att genomföra i augusti. Och så fort man börjar få vittring på att målet är omöjligt så tappar man ju lusten.
Jag har dock träningsmål. Men de sträcker sig oftast bara från ett lov till ett annat. Som från nyår fram till sporlovet – som är den aktuella period jag tänker på. Om jag får vara frisk återstår att se, men den här perioden förra året gick det faktiskt riktigt bra så jag håller tummarna för en härlig träningsvinter.
På de nio veckor som är fram till vårt sportlov vecka 10 så planerar jag att hinna med:
2 styrkepass/veckan med min PT a 50 minuter. Det har jag gjort sedan snart två år tillbaka så det känns inte oöverstiglig på något sätt.
2 konditionspass. Ett av passen på längdskidor (eller vår träningscykel i källaren om vädret är ogynnsamt) och det andra är ett konditionspass tränar jag på gymmet direkt efter styrketräningen. Skidpasset ska vara minst 30 minuter medan gympasset räcker med 20.
Fram tills sportlovets start innebär det alltså 36 träningpass totalt. Om jag missar något enstaka pass på grund av sjukdom så ska jag försöka ta igen det under andra veckor. Därför planerar jag nu när jag är frisk att träna några extra pass att ha “i reserv” för att nå målet. (Med reservation såklart för att jag kanske får influensan i tre veckor – och då kommer jag såklart inte försöka kompensera, för det vore ju orimligt).
Utöver dessa träningsmål har jag ett mål att gå 70 000 steg i veckan. Jag måste alltså inte gå 10 000 steg om dagen – bara totalen blir ungefär 70 000.
För mig är det här absolut inget orimligt mål. Men det är en utmaning – framförallt för att livet är så oförutsägbart med sjukdomar och sånt. När jag började träna på riktigt hösten 2020 tränade jag första halvåret oftast bara ett enda pass i veckan. Och det gav ändå enorm effekt. Men jag hade varken förmåga eller ork att träna mer än så och uppbyggnaden har kommit successivt. Jag blir så stolt och glad när jag ser min utveckling. Det känns verkligen som att jag genom alla dessa träningspass kärleksbombat mig själv.
Jag har fått många kommentarer och DMs av typen “jag vet att jag måste vila men jag vet inte längre vad som känns vilsamt” sedan mitt Vinter i P1 sändes.
Att inte riktigt veta vad som är återhämtande är ett förvånansvärt vanligt problem. Vi pratar ju ofta om vikten av vila och att prioritera det. Men sällan om att man ibland kanske inte ensvet vad man ska göra med tiden för vila – när man väl har den.
För att veta vad som kommer göra en pigg behöver man veta vad som gjort en trött. Det pratar jag om i Vinter och det har jag skrivit om på bloggen flera gånger. Har man suttit framför en skärm på jobbet hela dagen kanske vilan inte är att kolla på teve. Snarare att gå ut i naturen. Men har man däremot arbetat hårt med kroppen kanske vilan är som bäst i tevesoffan?
Något annat som kan hjälpa en att hitta sin egen återhämtning är att fundera på vad man gjorde när man var liten och kunde disponera sin tid fritt? Vad gjorde du som du tyckte var roligt och vilsamt? Var det att spela fotboll med grannkompisarna? Gå själv i skogen? Organisera dina bokmärken? Möblera om rummet?
Jag har märkt att om jag bara jag stillar mig lite så att jag hör min inre röst, så dras jag faktiskt automatiskt till att göra mer av det som var vilsamt för mig som barn och tonåring. Här är några sådana saker.
Att läsa böcker är den ULTIMATA vilan för mig. Särskilt om det sker vid någon annan tid än just innan sänggåendet. Det är så återhämtande och känns så lyxigt att jag liksom får en våg av välmående genom kroppen när jag gör det. På jullovet låg jag i soffan många kvällar och läste och åt julgodis och då och då ropade jag till min syster som satt i ett annat soffhörn och virkade förnöjt -MEN ÅÅÅÅÅÅ VAD VI HAR DET UNDERBAAAART! Och hon instämde högljutt. Att handarbeta är nämligen hennes motsvarighet till läsning.
Att promenera med vänner. I den där ålder när man inte längre ville ses hemma på varandras flickrum och sitta och viska medan resten av familjen var utanför dörren – ja då gick man istället. Hela tonåren ägnades åt att vara ute och promenera med mina vänner och vi måste ha gått hundratusentals steg i veckan. I år har jag gått mer än på länge. IRL med Stina, med Erica i telefon, med min syster i luren och allra mest med min bästis Elina. Precis som när vi var sexton och möttes hallvägs mellan Carlslid och Tomtebo och gick ihop. Fast nu ringer vi på telefonen istället och pratar medan jag traskar runt byn och Elina fortfarande traskar runt på Tomtebo. Det ger både motion och vila på samma gång.
Att måla. Jag har målat hela min uppväxt och det är som att jag sorterar mina tankar när jag håller på. Jag märkte dock en tråkig grej för några år sedan – och det var att när jag började visa upp mina alster för andra så försvann en del av glädjen och vilan för mig. För plötsligt började jag se på det jag gjorde med utifrånblick. Genom andras ögon. Och då blev det inte längre sådär kravlöst och härligt. Så nu målar jag mest för mig själv igen. Och visar upp vad jag skapar lite mer sällan.
Vad tyckte du var roligt, vilsamt och återhämtande när du var barn och tonåring? Och finns det något sätt du kan få in mer av det i ditt liv nu?
Jag älskar ledigheten kring jul. Att träffa hemvändande kompisar för knytisfika i ett vardagsrum med bara tända ljus och julgranens sken. Kanske sågs man senast i somras – utvilade, brunbrända och semesterpirriga på någon uteservering. Men under julledigheten är det annorlunda. Alla är lite sköra, trötta och bleka om nosen. Av stressen som var inför jul. Av det emotionella i att på kort tid ha träffat åldrande föräldrar, familj och släktingar i en enda röra. Eller av att inte ha träffat dem alls. Man gör avslut på det år som har gått och pratar om det som kommer.
Nej, januari är ingen idealisk tid för nystart. Men däremot för eftertanke. Själva mörkret, tröttheten och kylan kan vara det som ger utrymme att stilla sig och ta ut riktningen. Och det behövs ju om man känner sig vilsen och vill hitta en väg framåt.
Friluftsfrämjandet har en lista med 5 viktiga kom ihåg, för att barn som gått vilse i skogen ska känna sig lugna och säkra. Och jag har upptäckt att den listan precis lika gärna kan appliceras på en vilsen vuxen.
1.När du förstår att du är vilse, stanna på samma plats. Det gör dig lättare att hitta.
Börja inte ria runt, vända på varje sten, stöka och skapa mer oreda och kaos i livet. Sitt bara still i båten tills det lugnat sig lite. Annars är risken stor för att du hamnar ännu mer vilse.
2.Lita på att vuxna kommer och letar efter dig. Leta inte efter dom vuxna.
Du är den vuxna. Och om du bara sitter still och lyssnar är chansen större att du att hittar igen dig själv.
3. Blås i din visselpipa, då hörs du långt.
Larma om ditt tillstånd och mående. Till en partner, till en chef, till en vän. Berätta om det som känns svårt. Att öppna upp om sin situation brukar kunna lindra.
4. Bygg en koja. Då håller du dig på samma ställe, distraherar orostankarna och kojan ger också lite skydd.
Skapa den trygghet du kan, av det du har. I ditt hem, med dina vänner, i din tro eller din familj. Boa in dig och sök trygghet i det som går – när livet i övrigt känns otryggt.
5. Blir du ledsen, krama ett träd! Det hjälper!
Här behövs inga omtolkningar. Att krama träd är tröstande. Inte bara för barn som gått vilse.
Nyårslöften kan ju vara både tramsiga och klyschiga. Men de kan också vara precis den spark i baken man behöver. Nystarten som ställer in färdriktningen. Jag har ju själv faktiskt erfarenhet av flera nyårslöften som förändrat mitt liv.
2015 gav jag ett löfte om att få ordning på min teknik. På den tiden var allt fullt kaos och jag kunde ligga sömnlös och oroa mig för vad som skulle hända ifall mitt digra bildarkiv brann upp. Det ledde till att jag anlitade min kompis Josef för att styra upp alltihopa. Han driver en webbproduktionsbyrå och kan ju allt sånt där. Han började med att ordna backup på mina bilder och organisera iordning hela mitt arkiv så att jag alltid kan nå det var jag än befinner mig i världen. Och nu sju år senare så jobbar vi fortfarande ihop och idag sköter han all min teknik, har byggt min blogg och hjälper mig så fort det blir problem. Så nöjd med det nyårslöftet!
2016 hade jag som nyårslöfte att ägna mer tid åt min släkt. Efter min utmattning när jag skakades i grunden – märkte jag mer än tidigare vilken trygghet det var att ha dem omkring mig. Det gav en känsla av mening och sammanhang åt ett liv som just då var som i fritt fall. Allt som de varit med om bakåt i tiden, alla prövningar och svårigheter de genomgått fick mig att känna att jag också skulle klara det. Att jag var en länk i samma kedja och skulle hålla ihop min del. Nyårslöftet fick mig att fatta en hel rad konkreta beslut – som att hänga med farsan när han skulle umgås med släkten – och prioritera sådan tid i allmänhet. Något jag är väldigt tacksam över så här sex år senare när min ena farbror precis gått bort.
2020 mådde jag piss efter min tredje graviditet. Jag skrev om det på på bloggen“Jag måste lägga om mitt liv. Och det är akut. För jag vill inte få ont i ryggen av att bygga lego med mina barn. Jag vill orka springa med dem genom vattenspridaren. Jag vill vara den som erbjuder mig att ta barnen på skridskoträning – inte den som stannar hemma och knaprar alvedon. Jag vill svischa fram på längdskidor och jag vill kuta genom skogen i sommar. Hög på endorfiner och puls” Hela 2020 blev ett hälsoår där jag på olika sätt arbetade med hälsofrämjande insatse – och det fortsatte jag sedan med också under 2021. Den transformation jag genomgått sedan dess har ju varit smått otrolig – kolla bara allt jag gjort med barnen detta jullov! Slalom, längdskidor, skridskor, klättring…
2022 hade jag ett nyårslöfte om något väldigt enkelt och konkret – som att börja läsa 20 minuter varje kväll. Hur det funkade har jag ju skrivit om här. Väldigt nöjd med det löftet.
Men nu är det första dagen på 2023. Och jag har faktiskt två nya löften för det här året. Ett lustfyllt – och ett som mest känns jobbigt.
Det roliga löftet är att jag tänker införa mer kultur i mitt liv. Jag behöver näring till min själ och få mer inflöde utifrån. Jag vill gå på opera, teater, stand up, revy och konsert. Jag vill bombardera mig själv med kulturupplevelser IRL och fylla på mig själv med inspiration. Och dessutom tror jag att det är bra för det egna skapandet att inspireras av sånt som ligger utanför det fält där man själv verkar.
Det jobbiga löftet är att jag ska inleda en traumabehandling. Jag har ett gammalt trauma som jag inte har bearbetat och som jag under många år trott skulle lösa sig om jag bara började må bättre i allmänhet. Och det hjälper absolut men så fort jag får en sämre period – det räcker med en influensa som försvagar mig – ja då störtar tankarna på det gamla traumat över mig igen med full kraft. Och nu har jag fått nog. Nu måste skiten bearbetas och jag är tillräckligt stark och frisk att ta tag i det. Det känns jobbigt och svårt, men förhoppningsvis kan det göra att jag mår bättre på lång sikt. Och det är jag ju skyldig både mig själv och min familj.
Har du någon gång gett ett nyårslöfte som förändrat ditt liv? Och har du något löfte för i år?
När jag var utmattad stötte jag på terapiformen ACT (acceptance commitment therapy). En etablerad, seriös terapiform som hjälpt många människor att må bättre. Inom ACT finns ett begrepp som kallas för “värderad riktning” – som innebär att man ska reflektera över och gradera vad som är viktigt i livet och sedan fundera över vilka steg man kan ta för att livet ska bli mer så.
Men man ska inte blanda ihop det med att uppfylla och bocka av mål. För det finns en skillnad mellan en värdering och ett mål. En värdering är en riktning. Det är ingenting man kan blir färdig med vid någon särskild tidpunkt. Ingen ändstation man kan anlända till – utan något att sträva mot. Mål däremot – det är något man kan uppnå medan man går i den riktning man värderar.
Att få barn är ett mål, men att vara en älskande, omsorgsfull förälder är en värdering. Att bli gift är ett mål, men att vara en kärleksfull partner är en värdering.
Att leva i sin värderade riktning – det övar jag på. Och det innebär inte alltid att göra det som är allra skönast och bäst just nu. Utan om vad som kommer leda i den riktning jag strävar mot. Min värderade riktning är min kompass i livet. Och jag märker så väl när jag följer den – för det ger mig tillfredsställelse på djupet. Så fort jag börjar gå åt det hållet (även om jag bara tagit första steget) så börjar jag må bättre, ser på mig själv med nya ögon och känna ett lugn kring de saker i mitt liv som jag inte trivs med. För jag vet att jag i alla fall följer kompassens riktning.
Här är exempel på sådana situationer i mitt liv från veckan som gick.
–Jag ringde en bekant som precis upplevt en svår förlust. Det kändes gruvsamt och jobbigt och jag letade själviskt i mitt inre efter godtagbara ursäkter till att skjuta upp det några dagar. Men jag överkom mitt motstånd och ringde. Och dagen efter ringde jag igen.
Det kändes svårt att ringa eftersom det är svårt att möta någon i sorg och inte riktigt veta vad man ska göra. Att vara orolig för att säga fel sak eller känna sig otillräcklig. Men att göra det kändes bra på djupet eftersom det ligger i min värderade riktning att vara en människa som står kvar när det krisar.
-Jag var i kyrkan med min familj.
Det kändes jobbigt eftersom jag hade andra saker jag ville göra den dagen och jag dessutom kände mig dum för att det var så länge sedan vi var där. Men samtidigt var det tillfredsställande på djupet när vi väl kom iväg – eftersom det ligger i min värderade riktning att ta mig tid för min tro och att även dela den delen av livet med mina barn.
-Jag tränade för första gången efter influensan
Det var inget roligt pass eftersom jag kände mig svag. Men det var djupt tillfredsställande att återigen börja ta steg i min värderade riktning om att vara en person som tar hand om sig själv. Efter ett långt träningsuppehåll kan det räcka med ett enda pass innan allt börjar kännas helt annorlunda. För då vet jag att jag börjat gå åt rätt håll. Och bara den vetskapen förändrar känslan inuti.
-Jag lånade en stor påse böcker på biblioteket och har legat och läst varje ledig stund den senaste veckan.
Det ligger i min värderade riktning att ta hand om mig själv. Och hälsa kan handla om mat, vila och motion – men också om kulturupplevelser som ger näring till själen. Och läsning ger mig näring. Framförallt för upplevelserna jag får när jag läser. Men också för att läsningen konkurrerar ut slöscrollandet i telefonen, något som sällan ger näring till min själ. Läsutmaningen jag haft det här året är exempel på något som ligger i min värderade riktning.
-Jag har träffat mina äldre släktingar och flera av mina vänner den senaste veckan.
Det ger djup glädje – inte bara för att det är trevligt i stunden. Utan också för att det ligger i min värderade riktning att ha en vardag med utrymme för mina nära relationer. Och jag har varit så arg och besviken på mig själv genom åren när jag insett att jag bokat mitt liv så fullt med jobb och plikter att det inte funnits utrymme för det som är viktigast för mig.
Har du funderat på din värderade riktning? Och vad du kan göra för att börja sträva åt det hållet?
Hur går din inre dialog? Hur pratar du med dig själv? Är du snäll med dig själv eller fylld av förakt och hårda ord? Jag tror att jag alltid haft en ganska snäll inre röst – men aldrig så snäll som nu. För det är först efter min utmattning som jag verkligen blivit uppmärksam på den. Och förstått att jag genom att ändra den kan få hjälpa att återknyta kontakten med mig själv. Liksom sy ihop kroppen med knoppen.
Jag peppar och tröstar och hejar på mig själv hela dagarna. Är min egen hejarklack och nu har det pågått så länge att det sker på automatik. Jag kallar det för att mamma mig själv. Jag har ju ingen mamma i livet som kan lugna och trygga mig längre – och förresten är jag stor nu så jag kan ombesörja det själv. Så jag använder samma uppmuntrande, snälla och betryggande röst mot mig själv som jag använder mot mina barn. Så här kan min inre dialog låta.
-Oj här står jag och skalar morötter till middagen. Igen. Så duktig jag är som ser till att det ska finnas något grönt till maten fast jag lika gärna skulle kunnat strunta i det.
–Kära nån vad jag kämpat idag. Tänk att jag hann få färdigt utkastet jag skulle få in, trots att jag var så trött imorse när jag skulle sätta igång. Så bra kämpat av mig!
-Oj, vad jag är sömnig. Ska verkligen försöka somna tidigt ikväll, så att jag får må bättre imorgon. Jag förtjänar verkligen att få må bra.
-Lilla mamman, ibland är det slitigt att var människa. Ta en stor kopp kaffe i soffan efter förskolelämningen och bara blunda några minuter.
Jag brukar fnittrande återge den här dialogen för min bästis som håller på med samma sak. För det låter ju inte klokt när man säger det högt. Fruktansvärt fånigt till och med. Men tricket är att säga det med omhuldande tonfall. Se sin inre treåring framför sig.
En annan sak jag börjat praktisera när jag får ångestkänningar eller tvärt golvas av oro över någonting – så där att jag knappt kan andas. Det är att vänligt och bestämt säga till mig själv.
-Jag tröstar mig själv. Jag gör mig själv trygg. Medan jag stryker jag mig själv över ansiktet och håret med handflatorna.
Jag önskar bara att någon hade förklarat det här för mig när jag var yngre. Att man kan trösta sig själv. Att man kan mamma sig själv. Att man kan vara vän med sig själv istället för att betrakta sig själv som något slags ök man ska piska på för att få det att fortsätta dra. Man måste inte älska sig själv. Men om man är snäll med sig själv så är chansen att man börjar tycka om sig själv väldigt mycket större. Och då blir hela livet trevligare. Det är ju jobbigt att behöva dra runt på en person man inte ens tycker om.
Västerbotten har på bara fyra dagar gått från väldigt lite snö till störst snödjup i Sverige. Och vi som genomlevt ännu en vecka i det undantagstillstånd som är vabben återvände imorse till verkligheten. En ny verklighet. Vi letade febrilt efter varma strumpor, ullunderställ och rätt sorts handskar. Och det slog mig hur chockartat det är med snön. Varje år. Att jag har visst fog för oron jag känner hela hösten. För det är en annan värld och annan tid att kliva in i.
-Ja nu är den här tiden här, säger jag till mig själv. När naturen stänger sig. Det som ligger kvarglömt på gräsmattan kommer att få ligga dolt till i slutet av april. Skogen är otillgänglig och hemlighetsfull innan skidorna bär. Jag stänger för garage och magasin och får skotta fram fodret till fåren. Slita höet ur balen med kalla, stela fingrar. När barnen öppnar ytterdörren på morgonen virvlar snön och vinden in och ruskar om. På eftermiddagarna går torkskåpet varmt i timmar.
Vi pulsar genom snön till förskolan. Full vintermundering på för den lilla biten från huset till bilen till ytterdörren på förskolan. Ullbalaklava, overall, stickade strumpor och tumvantar med långa skaft. Allting instoppat. Inga isande glipor får bildas.
Naturen hukar sig under snömängderna. Huset jämrar sig av tyngden och frostrosor slår ut på fönstret. Det ryker utan uppehåll ur skorstenarna i byn. Alla fåglar har stillat sig och tystnat. Det är midvinter ända in i själen och det är både skrämmande och tryggt.
Jag har med åren försökt imitera mormor och morfar. De äldre generationer som inget annat vetat. Som aldrig rest och spenderat vintern i ett varmt land. Som tycker att höjden av lyx är varmvatten inomhus och en vattentoalett. Som skottar utan klagan och eldar utan knot. Jag har försökt imitera hur de liksom lutar sigmot vinter istället för ifrån. Inte försöker ignorera. Inte försöker spola förbi. Inte försöker motarbeta. Utan istället ger efter för det som kan vara utmanande – men som blir ännu värre om man kämpar emot.
Jag älskar den här tiden på året. Men den skrämmer mig.
Nu har jag inte kunnat träna på över tre veckor och det kommer nog hinna bli fyra innan den här hostan har lagt sig. Jag har inte ens kunnat gå en rask promenad eftersom hostan triggas av motion. Känner hur det kryper i hela kroppen för det enda jag skulle vilja göra nu är att springa, lyfta skrot eller åtminstone gå en riktigt lång promenad.
Jag tänker tillbaka på hur det var innan jag hade barn. De där fem åren mellan studenten och att jag fick Bertil. Och hur sällan jag var sjuk då. Minns att jag till och med kunde längta efter en riktig förkylning bara för att få vila med gott samvete. Känns väldigt främmande nu.
Jag försöker intala mig själv att jag snart är helt återställd i lungorna och att humöret då kommer följa med. Att allt kommer att bli lite lättare så fort jag får använda min kropp igen. Och egentligen är det ju ett gott tecken på hur mycket träningen hjälper mig, när jag saknar den så mycket om den uteblir.
Och så fantiserar jag om och längtar efter längdskidsäsongen som snart kan börja här – bara vi får lite mer snö. Då kan man snacka träningspepp!
Vaknade vid fyra inatt med en ångest som kändes som om en elefant stod på mitt bröst. Drömmarna hade irrat fram och tillbaka kring samma jobbiga sak och jag lyckades inte komma vidare. Tillslut vaknade jag i alla fall, svettig och klaustrofobisk. Drömmer alltid mardrömmar när jag är för varm.
Medan jag famlade mig ned för trappen i mörkret för att kissa, försökte jag tänka ljusare tankar. Men helst inte tänka så mycket alls eftersom vad man än råkar börja tänka på vid vargtimmen riskerar att eskalera och dra iväg och ta en ände med förskräckelse. Det finns inget hopp, ingen frid, inget lugn den tiden. Kroppen pumpar runt kortisol och hjärnan är förmörkad. Har man tur somnar man tillslut om och på morgonsidan fattar man ingenting. Varför var allt så nattsvart? Hur kunde mina problem anta sådana proportioner?
Men har man en sämre period vaknar man med samma ångest igen.
Hösten när jag blev utmattad märkte jag att nattsömnen inte gjorde någon direkt skillnad för mig. Jag var lika trött jämt och att jag fått några timmars sömn – om jag väl kunde somna – gjorde inget för att lindra mitt dåliga mående. Tillslut kunde jag inte ens somna om nätterna.
Jag gick med blå ringar under ögonen till läkaren på vårdcentralen och förklarade jag min situation. Att jag var orolig och inte fick sova. Att jag mådde dåligt, hade småbarn hemma och inte visste hur det skulle bli bättre. Jag var helt aningslös om att jag i själva verket var utmattad. Det var tydligen även läkaren som nöjde sig med att skriva ut insomningstabletter till mig. Det blev en viktig krycka under ytterligare några månader. Men sedan kraschade jag ändå.
Det som lindrar ångest är inte mycket. Men några sätt jag försöker att lugna mig själv på när den väl kommer är genom att säga till mig själv
Alla människor har ångest ibland. Och alla som har ångest upplever att just deras känslor och farhågor är ett hot mot hela deras existens. Men precis som att jag utifrån kan se att andra har ångest för ganska ofarliga saker. Eller i alla fall drar långtgående och förhastade slutsatser om dåliga saker som kan hända – kan jag förstå att min egen ångest kanske också är sådan. Överdriven, uppskruvad, överspänd.
Ångesten kommer först. Triggad av trötthet, obalans, hormoner eller något obehagligt minne. Som en objuden gäst tränger den sig på och letar efter ett fäste. Och den kommer klamra sig fast där det finns sprickor och skörheter att borra ner fingrarna i. Det kommer alltid göra som ondast där jag är som svagast. Det är det jävliga med ångesten. Den parasiterar på ens befintliga rädslor.
Mina tankar är inte sanningen och jag behöver inte fästa någon vikt vid dem. En negativ tanke föder automatiskt en positiv som föder en negativ tanke igen. Så funkar tankar – det är en tankarnas tennismatch i huvudet. Men jag behöver inte följa med i den. Jag kan stå på sidan av och betrakta och låta tankarna spela matchen.
Det jag känner ångest för nu kommer att passera. Och det kommer komma ny ångest över nya saker. Och då kommer jag se tillbaka och inte förstå att just det här kunde vara så ångestskapande.
Det är ingen idé att resonera med mig själv eller försöka tala mig till rätta. Jag kan däremot trösta mig själv som jag tröstar ett hysteriskt barn. Stryka mig själv över armen, över håret, över kinden. Säga så, så, sådet ska bli bra. Det ordnar sig. Det kommer inte alltid att kännas så här. Och även om det inte alltid lindrar så ger det i alla fall något att sysselsätta mig med som inte är självdestruktivt.
“Tid är inte en resurs som blir mer värd ju mer du har av den. Tiden får sitt värde av hur många andra människor i din omgivning som också har tillgång till den och hur väl deras andelar är samordnade med din. Det kan liknas vid konton på sociala medier – det spelar igen roll hur många sociala medier-konton du skapar, om inte andra också har det och de på något sätt är sammanlänkade med ditt. Att ha oändligt mycket ledig tid är inte särskilt värdefullt om du måste uppleva den på egen hand. För att friheten och den lediga tiden ska bli värdefull, behöver den vara synkroniserad med andras frihet och lediga tid.“
Det här är något jag tänkt mycket på i mitt eget liv – men aldrig riktigt satt ord på förut. En gång i tiden var min flexibla tid det bästa jag visste. Innan barnen, när det bara var jag och Jakob. Jag älskade att jobba natt, att vara ledig mitt i veckan och ta igen det på en helg. Jag värdesatte min fria flexibla tid högt och efter alla år i skolsystemets schemalagda värld kändes det som obeskrivlig lyx att få bestämma själv. Men redan då grämde det mig att Jakob så sällan kunde dela tiden med mig eftersom han hade ett helt vanliga jobb med en helt vanlig mängd (o)flexibilitet. Vad ska jag ha mina långa somrar till om inte Jakob är med? Vem ska jag hälsa på när jag är ledig – om alla andra arbetar?
En sak jag uppskattade med pandemin var att många vänner plötsligt fick mer flexibilitet. Fler än jag började arbeta hemifrån och kunde ta en skogspromenad en torsdagsförmiddag. Det gjorde min egen flexibilitet så mycket mer värdefull. Att ha en liknande grad av flexibilitet underlättar ju i en vänskapsrelation. Min bästa vän jobbar inom vården och har således närmast noll flexibilitet. Vi kan “bara” höras kvällstid och helger så när hon har varit mammaledig eller sjukskriven har det varit en oväntad bonus för vänskapen. Plötsligt har vi kunnat höras och ses sådär som vi aldrig annars kan.
När barnen kom – och sedan skolplikten – försvann mycket flexibilitet. Nu fick vi rätta oss i ledet. Det var en stor omställning för mig, som inte gick särskilt bra. I backspegeln kan jag se att det drev på min utmattning. Jag började nämligen arbeta duktigt när man skulle – men slutade inte arbeta när man inte skulle. Plötsligt jobbade jag både på vanlig kontorstid och på kvällar och helger. En stor del i att tillfriskna har varit att förstå hur min tid ska disponeras för att jag både ska hinna arbeta och vila. Och att jag kanske inte ska använda min flexibilitet fullt ut.
Jag har fortfarande ett lika fritt jobb men föredrar nu att arbeta på vanliga kontorstider. Jag väljer också att vara ledig på höstlovet istället för någon random höstvecka. Det är ju det enda sättet att kunna dela min lediga tid med de jag älskar. Men dessutom är det svårt att vara ledig när andra arbetar. När andra förväntar sig att man kollar mail, svarar i telefon och levererar som vanligt. En lyxig känsla av att lura systemet kan såklart komma när man ibland tar en ledig eftermiddag. Men riktigt djup ledighetskänsla kommer av att vara ledig när andra är lediga. För då åker jag snålskjuts på samhällets fredagskänsla, sommarlovsyra, jullovsfrid…
Min fria tid är som mest värdefull när mina närstående också har fri tid. Och just nu har jag tre barn som är fast i ett skolsystem med en befintlig struktur. Jag behöver inte hur mycket flexibilitet, tid och frihet som helst – utan bara i en mängd som matchar barnens. Och framförallt behöver jag vakta på hur jag använder den. Så att jag inte flexar bort mig själv.
Jag la upp den här bilden på stories för några veckor sedan. Det här är alltså en mensmage och ingenting annat. Hälften av kommentarerna var av typen “gud jag vet preciiiis hur det är” medan andra hälften var av typen “du skojar väl?!”
Nej jag skojar inte. Men jag blev helt chockad av att inse att alla inte har en sådan här mensmage. Själv går jag upp mellan 3-5 kilo varje gång jag har mens. Jag kan även gå upp två bh-storlekar på bara några dagar. Ingenting passar, allt sitter trångt och oskönt tills dag tre på mensen ungefär – då jag behöver kissa stup i kvarten och gör mig av med all vätska igen.
Att jag har lätt för att svälla upp märks inte minst på morgonen när jag vaknar. Jag har närstående (som ska få förbli anonyma) som brukar skratta åt mina små pliriga grisögon vid frukosten. Det ser nämligen ut som att jag haft en allergisk reaktion under natten och att kinderna försöker kväva ögonen. Till och med näsan är uppsvullen. Kan man ens samla vatten där?
Jag kan inte komma ihåg att det alltid har varit så här. Kanske har det blivit värre med åren? Och nu börjar jag funderar jag på om jag har exceptionellt dålig cirkulation i min kropp. Är lymfkörtlarna lite lata? Borde jag torrborsta mig morgon och kväll? Jag gissar att det inte är farligt att samla på sig vätska på det här sättet – men särskilt kul är det ju inte. Framförallt måste jag ha en separat mensgarderob som bara används fyra-fem dagar i månaden som gör att jag slipper känna mig som en stoppad korv.
Vad gör man? Står man bara ut eller finns det något som verkligen hjälper?
Jag har träningsvärk i hela kroppen. På utsida lår, mellan skulderbladen, på insida lår, i vaderna och i någon konstig muskel inne i rumpan. Varenda muskel i kroppen känns för att jag rört på mig. För att jag tränat och gjort någonting bra. Men under min utmattning, under depressionen, under min sista graviditet – då bodde jag i huvudet och kroppen var ett jobbigt bihang. Som ofta gjorde ont fast jag inte gjort någonting alls.
När jag började träna med PT för två år sedan startade vi på den enklaste nivån. Jag var i en fruktansvärt dålig form. Jag kunde inte göra utfallssteg utan att hålla i en käpp som stöd. Jag gjorde knäböj utan vikt och blev ändå helt slut efteråt. Jag var rädd för min kropp. Skulle jag spricka när jag lyfte tungt? Skulle kroppen låsa sig som en fällkniv? Skulle någonting åka ur led, gå itu, slitas av?
Ja, jag var rädd för allt och jag var svag. Och jag kände ett djupt motstånd mot att anstränga mig. Tiden som ledde fram till min utmattning tränade jag som en dåre. Och därför förknippade jag sedan träningen med ohälsa. Och den höjda pulsen under ett löppass blandades ihop med den ökade pulsen när man har panikångest.
Den där mentala sammanblandningen kom jag liksom aldrig över och successivt flyttade jag ut från min kropp. Övergav kroppsdel efter kroppsdel och bosatte mig i huvudet. Och det märktes så väl när jag började träna igen. Jag saknade koordination. Hittade helt enkelt inte musklerna. Inget i min kropp kopplade med någonting annat för det var ju ingen hemma när jag ringde på.
Den största skillnaden efter två års styrketräning är att jag inte längre bor bara i huvudet. Jag har flyttat in i hela kroppen. I mina händer, mina fötter, i axlarna. I utsida lår, mellan skulderbladen, på insida lår, i vaderna och i någon konstig muskel inne i rumpan. Nu bor jag i hela kroppen och det är så mycket rymligare och friare att leva så. För när jag har ångest, stress, eller känner oro då studsar det inte runt, runt i huvudet som en flipperkula, utan finns plats för känslan att klinga av på. Och när jag känner mig glad kan glädjen ta plats i hela kroppen på ett nytt sätt.
Jag har lärt mig att göra armhävningar på fötter och lagom till jul satsar jag på att kunna ta nittio kilo i marklyft. Och som en väldigt trevlig bonus upptäcker jag små visuella förändringar – oftast först när jag ser mig på bild. Som en utbuktning på låret efter en ny muskel som gett sig till känna. Att rumpan höjts någon centimeter. Och att ryggen när jag leker med barnen och kastar dem i vattnet – har spelande muskler jag inte hade en aning om fanns där.
Att bo i hela kroppen är både spännande och spatiöst.
Jag har en tung arbetsbörda fram till höstlovet och är det något som ger mig hurven så är det tunga arbetsbördor. Min rädsla för att bli jobbtrött är så stor efter utmattningen. Jag skulle säga att det är mitt största kvardröjande men. Den oresonliga fobin för trötthet och stress. Det är tyvärr väldigt vanligt att lida av det när man en gång varit sjuk. Och den där rädslan håller en tillbaka – trots att man är så pass frisk att man skulle klarar av en hel del stress.
Man gör livet mindre och mindre av rädsla för att bli för trött och stressad. Precis som alla som har en fobi tillslut börjar begränsa livet efter den.
På vilket sätt rädslan yttrar sig verkar vara olika för alla som varit utmattade. En del orkar inte dra igång projekt hemma – som att storstäda, rensa eller renovera. Trots att de orkar gå till sitt jobb och göra precis lika ansträngande saker där. Andra orkar inte med att träffa folk de inte valt själva – som att tvingas ihop med släkten eller ytligt bekanta på en fest. Ytterligare andra får en rädsla för utmaningar i arbetslivet vilket gör att de drar sig undan och skalar ner i förebyggande syfte.
Men vi är byggda för att klara av ett visst mått av stress. Det är inte skadligt för oss utan en normal del av livet. Och det viktigaste är inte att undvika stressen till varje pris – utan att få in återhämtningen. Men för människor som blir utmattade har stressen blivit så mycket och så intensiv att den blivit farlig. Och under sjukdomstiden mest akuta fas är det mycket riktigt så att man ska undvika stress till varje pris. Men ju friskare man känner sig desto mer måste man öva upp sin tolerans mot stress igen. Inte för att gå tillbaka till gamla ohållbara vanor som gjorde en sjuk – utan för att ens liv inte ska begränsas av överdrivna rädslor.
Det har varit väldigt sunt för mig att utmana min rädsla för stress och för tröttheten som kommer av den. Jag har gjort det många gånger och alltid med viss skräck. Som när vi med kort varsel fick beställning på en massa julsändningarna i SVT med Susannes Skafferi. Det var förrförra hösten och jag var så orolig för hur det skulle påverka mig. Om jag verkligen skulle hålla för den oplanerade belastningen? Tänk om jag blev så trött att jag blev utmattad igen?
Men jag gjorde det ändå. Och det var otroligt ansträngande och jag blev jättetrött. Men efteråt insåg jag att det gått bra. Jag återhämtade mig ju så småningom och glädjen över vad jag klarat av gjorde att det var värt arbetsinsatsen.
Tyvärr har min hjärna ännu inte riktigt förstått att all stress inte är farlig. Den signalerar därför fara till mig så fort jag vädrar hög arbetsbelastning. Det är därför jag hurvas av obehag när jag tänker på vilken arbetsbelastning jag har fram tills höstlovet. Jag hurvas och letar flyktvägar och blir stressad. Inte av arbetet i sig själv utan tanken på hur det kommer få mig att må.
Jag kan utan tvekan säga att mitt största kvarvarande men från utmattningen är att jag har fobi för stress. Men jag vet om det. Och därför kbt-ar jag mig själv så att det inte ska begränsa hela mitt liv.
Jag kommer hem med barnen 16.25. Matlaget börjar hos oss klockan 18 och Jakob jobbar sent. Jag skalar tre kilo potatis, sätter på en stor kastrull med vatten. Tärnar potatisen och lägger i vattnet. Rör ihop köttfärslimpan och sätter den i två olika formar i ugnen. Hämtar upp lingon ur källarfrysen och lägger i en kastrull med socker för att koka sylt. -Mammaaa ropar barnet som behöver hjälp med någonting.
Fångar upp saltgurkan ur burken, häller av lagen och lägger fram i en skål. Drar runt ett varv på nedervåningen och plockar undan alla leksaker, rättar till sneda mattor och hänger upp kläder som ligger på golvet. Torkar av köksbordet med fastklibbade grötrester. Sedan städar jag toaletten. Handfat, toastol och rena handdukar.
Hoppar in i duschen och tvättar bort lunchträningen. Borstar tänderna medan balsamet verkar. Snabb sminkning. Rena kläder. Ner i källaren och stryka en duk till köksbordet. Sätter på en kastrull med brunsås. En liter – det får inte bli för lite sås. Potatisen är kokt och jag mikrar en kopp med mjölk och tar fram elvispen. Vispar söner potatisen i kastrullen och späder ut den med het mjölk, en stor klick smör och lite salt. Ställer på varmhållning. -Mammaaa ropar barnet som behöver hjälp med någonting.
Hackar en sallad. Blandar en dressing. Börjar duka bordet och inser att diskmaskinen är full med smutsdisk. Rafsar fram silverbesticken istället och ett gäng udda tallrikar. Drar fram soffan så att alla ryms runt bordet. Tänder varenda ljusstake på nedervåningen. -Mammaaa ropar barnet som behöver hjälp med någonting.
Potatismoset är färdigt. Köttfärslimpan är klar. Lingonsylten och brunsåsen likaså. Precis då trillar Jakob in genom dörren och sedan de första matlagsgästerna. Jag hann allt jag skulle på 1 1/2 timme. Jag var inte stressad, jag var inte jagad, jag bara jobbade på i ett flöde där en sak följde på en annan och allt gick fort.
Jag har kvar min snabba växel. Den som gör att jag kan hinna hur mycket som helst, hålla femton saker i huvudet och samtidigt vara effektiv. Jag har kvar växeln och kan lägga i den vid behov. Skillnaden är att innan utmattningen kunde jag inte lägga ur den. Den hakade fast och jag höll samma höga tempo tills jag blev soppatorsk. Sedan var jag stillastående i dagar.
Flera år efter utmattningen trodde jag att den här superväxeln var trasig. Jag kunde oftast inte hitta åt den och om jag hittade den så vågade jag knappt använda den. Jag har varit så rädd för att hamna i samma destruktiva beteende som förut. De senaste åren har varit en lång period av övning. Att lägga i och lägga ur och göra det om och om igen. Förstå att det är jag som växlar bilen. Jag har makten. Och att det är meningen att man ska tankainnan bensinen är slut. Om man kör tills man får motorstopp har man misslyckats.
De flesta blogginlägg om träning har jag skrivit när jag precis har tränat. Oftast har jag blivit inspirerad och träningshög och satt mig ner för att skriva om tankarna jag har fått. Undrar hur det skulle låta om jag istället skrev blogginläggen fem minuter innan jag ska träna? Då hade det nog låtit annorlunda.
För det spelar ingen roll hur peppad och motiverad jag är, hur mycket energi jag har och hur redo jag känner mig. Strax innan jag ska träna är det som att all ork rinner ut genom fötterna på mig. Jag känner efter i hela kroppen – har jag inte lite ont i lederna? Vasst i halsen? Visst är mensen på gång? Hela tiden letar jag efter något tecken som ger mig en anledning till att inte ge max, inte ta ut mig utan istället backa och minska belastningen.
NÄR SKA DETTA GÅ ÖVER?! Jag har ändå gjort över hundra pass hos min PT. Borde det inte vid någon tidpunkt bli enkelt?
Men så pratar jag med min man som tränat mycket och regelbundet ända sedan högstadiet. När gick det över för honom? – Det har aldrig gått över, säger Jakob. Och menar att det tjugo år senare känns motigt 90 procent av gångerna han ska träna. Det är ju siffror som kan få en att gråta, men det gör mig konstigt nog upplyft. Aha. Det här förstår jag mig på. Att något är tråkigt och jobbigt men man gör det ändå? Ja, det är ju bara ett annat sätt att beskriva att man är vuxen på.
Ibland frågar folk mig hur jag får något gjort om dagarna när jag är min egen arbetsledare. Men jag har ju jobbat hemifrån och varit min egen chef i tretton års tid! Jag vet att det bara är att sätta igång. Finns inga genvägar. Jag vet också att inspiration till att uträtta någonting aldrig någonsin kommer av att man väntar på den. Nej jag sätter igång och gör och sedan kommer inspirationen.
Varje dag när jag ska öppna datorn finns det ett initialt motstånd. Jag brukar dock locka och pocka mig att ta det i små bitar. –Okej du får skjuta upp administrationen till en annan dag. Men gör bara tio minuter av den först så att du i alla fall betat av något. Och när tio minuter har gått så har det initiala motståndet gett vika och det känns helt okej. Ja, då är jag glad att jag härdade ut. För jag kan inte låta den där rösten som säger nej bestämma allt. Det som känns skönt i stunden känns nämligen oftast mindre bra en stund senare på dagen, när nya mail trillar in och påminner en om vad man borde gjort på den där administrationstiden.
Så all den här kompetensen i mitt jobb borde jag väl rimligtvis kunna kanalisera inför träningen? För jag vet ju att det är på samma sätt. En kort stunds lättnad över att ha sluppit undan något jobbigt efterföljs av en dålig kvarstående känsla i kroppen. Medan kort stunds obehag av att ha satt igång med något jobbigt ger vika inför generellt bra känsla i kroppen som stannar kvar länge efteråt.
Detta ska jag komma ihåg. Komma ihåg att tänka på mig själv som en person som är bra på att sätta igång, jobba på och vara en vuxen som lockar och pockar och till slut säger till mig själv på skarpen när jag försöker skolka. Och att den egenskapen går att applicera på vilket område som helst. Till och med träningen.
Den här hösten har jag känt mig svag i kroppen. Trots att jag kommit igång med min styrketräning två gånger i veckan så orkar jag inte få till någon löpning som jag fick i våras. Jag är öm, lite vek och frusen. Hela tiden frusen. Sover med nattlinne under det extra varma duntäcket men fryser ändå. Aktivitetsarmbandet ligger urladdat i nattygsbordet och jag gitter inte ladda det. Inte orkar jag knata ihop till några 10 000 steg per dag inte?
Min vanliga frukost – en isig proteinshake – känns omöjlig. Jag har ätit det varje morgon sedan i februari och njutit av enkelheten. Men nu går det inte för jag ryser av tanken på kylan. Vill börja dagen med tebaljor och ostsmörgåsar med paprikaslantar och örtsalt på.
Jag märker att jag spjärnar emot kylan och mörkret. Känner mig rädd. Hur ska man orka? Inte nu – men i januari och februari? Hur ska man orka då?
Försöker påminna mig om att praktisera självmedkänsla. Och att det här är en tid av omställning. Precis som vårens skarpa ljus kan kännas obarmhärtigt påträngande – kan höstens plötsliga mörker upplevas hotfullt. Man måste förbereda sig. Ställa om livet bit för bit. Och veta att när jag väl kommer till februari så kommer jag glädjas åt varje minut av ökat dagsljus. Då har hoppet redan återvänt.
Jag behöver ett par nya ulltofflor. Fler bastubad. Större tebaljor. Ett par värmande ullkalsonger som jag kan ha som mysbyxor. Varma luncher och varma frukostar. Mer bröd. Skållheta soppor. Näringstät mat. Fukt, fett, hetta, mustighet och mättnad. Med allt detta i ryggen kanske styrkan återvänder.
Efter semestern har jag alltid ett visst motstånd i kroppen. Jag kastar ängsliga blickar bakåt mot semesterveckorna då det fanns gott om tid för vila och återhämtning. Trots att jag var uppe halva natten och ugglade. Hur ska det gå med vilan nu när det blir höst? När jag inte kan ta en lur mitt på dagen eller sova ut när jag varit uppe sent? Förra hösten gick det uppriktigt sagt inget vidare. Efter Ulf tappade jag bort mina sovrutiner. Jag som alltid haft lätt för att både somna på kvällen och sen snusa gott hela nätterna igenom insåg jag att jag hade svårt att komma till ro på kvällarna och det blev för få sömntimmar per natt.
Så i vintras frågade jag er läsare om råd och jag fick massor av bra svar och tips! Läste fascinerat om kvinnor med kvällsoro som använder knepet att fantisera sig till söms. Läsaren Karro berättade hur hon brukar planera en studentskiva som hon kanske ska ha om si så där tio år. När läsaren Elisa lägger sig brukar hon tänka på ett gästhus hon vill ha – och i minsta detalj fantiserar hon om hur hon ska inreda det. Underbart!
För andra läsare fungerar det tydligen tvärtom – inga nya idéer får dra igång hjärnan när det är dags att sova. Knep för att varva ner kan förstås vara individuella. Själv har jag egentligen många bra rutiner – problemet är att jag inte använder dem. Och slarvar jag med mina rutiner blir sömnen därefter – så i höst ska jag ge det som får sömnen att funka extra utrymme!
Dessutom tänker jag testa några nya saker från Life för en piggare vardag!Life är Nordens ledande hälsokedja som säljer allt från eteriska oljor till vetekuddar, miljövänliga städprodukter, växtbaserade kosttillskott, ergonomiska skor och hälsosamma livsmedel! I Lifes butiker finns hälsorådgivare att bolla med kring just dina utmaningar – och mycket inspiration till att hitta hälsan i sitt eget liv.
Claras sömnskola – mina åtta bästa rutiner!
1. Bestämd sovtid. För att sova bra behöver jag lägga mig och gå upp på ungefär samma tider varje dag. En förutsättning för att det ska fungera för mig som vuxen är att barnen gör det samma. Här hemma kör vi nu på en bestämd läggningstid som gäller alla höstens vardagar.
2. Värme som nedvarvning. Jag älskar att bada badkar och basta – hett och länge! Ska nu prova att droppa i eterisk olja i badvattnet, gärna ekologisk lavendelolja för en extra rogivande effekt. Och sedan smörja in mig med någon skön olja efteråt också. Som Super Firming Body Oil från Balance me – och deras Wonder Eye Cream som svalkar trötta, sömniga ögon.
Men även en skön vetevärmare över axlarna hjälper till med avslappningen. Den här från Life som går ner mellan skulderbladen och på bröstet och sedan upp i en flärp vid nacken är en favorit. Så skönt med en varm tyngd på axlarna när man känner sig stel och frusen. Den kan också förvaras i frysen under varma dagar så att man får något att svalka sig med!
Bonustips är att använda varm vetekudde under arbetsdagen när det blir långa stunder framför datorn. Jag tycker att den hjälper med hållningen!
3. Mjukt för huden. Jag är en riktig torris som behöver smörja in mig året om. När jag är torr kliar det nämligen över hela kroppen och jag kan inte komma till ro. Rosenseriens ekologiska Body Cream doftar ljuvligt och när jag smort in mig är jag redo att krypa till kojs! Jag tycker också att själva rörelsen – att smörja in mig själv med mjuka omtänksamma drag – är lugnande och avslappnande för en uppstressad kropp.
4. Något varmtatt dricka. Äldre släktingar i Norrbotten brukade dricka kaffe just innan de skulle sova. Kaffe?! Det funkar absolut inte för mig. Tvärtom försöker jag dricka mitt sista kaffe till eftermiddagsfikat – annars tycker jag att jag sover oroligt. Däremot kan en kopp varm dryck hjälpa mig att komma till ro, så nu när sensommaren är här ska jag testa att dricka örtte som nedvarvning. Jag gillar Bedtime med kamomill och fänkål och Pukkas ekologiskt te Relax. Båda är såklart koffeinfria.
5. Svalt sovrum. Efter varmt bad är det skönt att glida in under täcket i svalt sovrum. Hatar att svettas och allra mest på natten, så jag ska fortsätta sova med vidöppet fönster så länge det bara går. Blir jag för varm börjar det dessutom krypa i benen. Nu har myrkrypningarna lugnat sig men i våras tog jag magnesium varje kväll – efter att många av er läsare tipsat mig om det.
6. Mörkt sovrum. Som barn behövde jag aldrig mörka gardiner eller persienner – inte ens midnattssolen hos mormor och morfar kunde hålla mig vaken! Nu däremot blir jag snabb störd av ljus i sovrummet – även om det bara är månen. Tydligen ska man ska ha så mörkt i sitt sovrum att man inte kan se handen framför sig när sänglampan är släckt – därför fixade jag mörkläggningsgardiner i somras. Det har gjort stor skillnad.
7.Beredskap på nattygsbordet. Jag ordnar en bricka med allt jag kan behöva nattetid. Vare sig det är handkräm, våtservetter, barnalvedon, vattenglas, magnesium, öronproppar eller vad det nu är. Jag ställer ihop allting så att det finns lättillgängligt och jag slipper famla runt i mörkret. Att dagtid försöka hjälpa sitt förvirrade natt-jag är en god idé.
8. Fånga dagsljuset. Dagsljus stärker min inre klockas rytm. Att vara ute och röra på mig när det är ljust ger stor effekt på min ork under dagen och gör mig tröttare när det väl är kväll.
Det känns viktigt att satsa på min sömn eftersom den gör hela skillnad för hela min hälsa. Bra sömn betyder ett bättre immunförsvar och en fysiskt friskare Clara – med betydligt mindre ångestkänningar och jobbiga hjärnspöken.
Life har ett stort sortiment av hjälpmedel som kan göra det enklare att komma till ro om kvällarna. Men de har också allt som behövs för höstens snoriga näsor och förkylningar som sätter käppar i hjulet för välmåendet. Vitamin C, Zink, vitaminrikt bärpulver på påse och vitlökstabletter (som inte påverkar andedräkten!). Tveka inte att fråga någon av Lifes kunniga butikspersonal om du vill få tips!
Som jag njuter av att vara hemma igen. Hemma i mina hälsosamma rutiner. Har inte varit hård i sommar – har njutit gott när jag ätit borta och unnat mig massor. Men veckorna jag har varit hemma har jag skött mig ganska bra. Och nu är jag hemma igen och det första jag gjorde igår var att tömma och städa kylen och sedan skafferiet. Sedan organisera om kylen med dymo för att göra det lättare att äta bra mat. Flyttade ner hyllorna med lådor för pålägg och frukostmat längst ner. Så att de dels blir lättare för barnen att nå men också svårare för mig att se. I ansiktshöjd har jag istället placerat keso, kvarg, ägg, frukt och grönsaker. För att liksom styra tankarna i bättre banor. Jag har också ställt iordning matlådor med färdiga gurkstavar och morotsbitar och andra bra snacks att ta när man behöver något snabbt.
I skafferiet i köket var det väldigt utplockat – så från lillkonsum i källaren rafsade jag fram fröer och nötter och sånt som jag använder för att pimpa mina sallader. Och därefter rostade jag och hällde upp på burkar och placerade dem längst fram i ansiktshöjd. Så nu blir det lättare att komma ihåg att använda dem!
Sedan gjorde jag en veckomeny med alla fräscha saker jag är sugen på att äta just nu. Grönsaker i säsong, rotfrukter rostade i ugn, snabba soppor och grönsaksbiffar av squash och morötter.
Smörstekta vaxbönor med citron, vitlök och salt
Därefter hoppade jag på lådcykeln med Ulf och drog hem till Albin för att skörda grönt. Våra egna odlingar är det inte mycket bevänt med denna sommar men som tur är håller Albin Marstorps fana högt. Jag skördade broccolihuvuden, salladshuvuden, sockerärtor, skärbönor, kålrabbi och morötter. Nu har jag det jag behöver för att ära gott och bra igen!
Som jag skrivit så många gånger förut så övar jag mig på att inte vara så dramatisk. Inte se det som att jag misslyckas varje gång jag avviker från min egen plan. Nej upp i sadeln bara och fortsätt. Livet är ju i själva verket en enda lång rad avvikelser som man får förhålla sig till.
