Kategori: Claras träning och hälsa

Lyder ordspråket. Men det är helt fel. Det som inte dödar det skadar en och gör en full av sprickor, nagg och krackeleringar. Jag önskar bara att jag hade förstått det tidigare. Att min mamma dog gav mig mycket vishet för min ringa ålder. Men det gjorde mig inte starkare. Och när jag blev utmattad mognade jag, lärde mig mycket om mig själv och mycket om att vara människa. Men upplevelsen gjorde mig inte starkare utan skörare.

Jag avskyr tanken på att jag skulle vara skör eller vek. Men samtidigt är det också en lättnad att veta att den där skörheten kan förklara varför jag upplever ångest allt oftare. Varför jag har så nära till katastroftankar och varför jag ofta kan ligga vaken och oroa mig. Jag har levt och det sätter sina spår.

Erica formulerade det så bra för mig en dag när vi diskuterade ångest. När man är ung tror man att man är som en fin vas som ska få stå i ett skåp hela livet och hanteras varsamt. Sedan blir man chockad och nästan förolämpad när man utsätts för saker. Man skickas runt, blir kantstött, repad och ful. Går sönder och bli nödtorftigt lagad igen. Naggad i kanten men förhoppningsvis fortfarande fungerande. Och det är liksom det som är själva livet. Vem vill leva i ett vitrinskåp?

Åhå. Det är en liknelse jag förstår mig på. Livet är inte en vas som ska lämnas tillbaka i oanvänt skick.

Det som inte dödat mig det har heller inte härdat mig – utan istället bara gjort mig extra känslig i vissa situationer. Men det har också gjort mig mer medkännande och klok. Livsvisdom kan man bara skaffa sig genom livserfarenhet och av livserfarenhet blir man kantstött. Det är naturens lagar och det är helt i sin ordning.

När jag känner mig orolig över något – sådär att jag upplever en molande begynnande ångest – då finns det några tankar jag använder mig av som brukar lugna mig. Tankelekar som hjälper mig att få tillbaka proportionerna på det som oroar mig.

• Jag försöker sluta se mig själv som universums centrum. Oro och ångest gör tyvärr människor väldigt självcentrerade. Men som tur är kan det också funka tvärtom. Genom att vara mindre självcentrerad blir man ofta mindre orolig. För mig lindrar det mycket att tänka på alla miljoner människor som har mycket värre problem än mig just nu. Och mycket sämre resurser än jag har för att hantera dem. Att zooma ut och se den stora bilden hjälper mig att få rätt perspektiv. Ännu mer hjälper det om jag faktiskt gör något handgripligt för någon annan. Swishar en slant till någon organisation, ringer någon som jag vet har det jättetufft, skriver något uppmuntrande till någon som behöver det. Flyttar fokuset bort från mig själv.

• Jag brukar göra en tankelek som går ut på att en vän har precis samma problem och känner samma oro som jag. Vad skulle jag säga då? Skulle jag reagera lika starkt och ångestdrivet? Sannolikt inte! Andras problem är lättare att förhålla sig sansad inför. När den kalla handen kring hjärtat inte klämmer så hårt kan man tänka mer praktiskt och förstå att det finns lösningar. Jag försöker låna den blicken på mig själv.

• Om jag får bli åttio år gammal och tänka tillbaka på den här tiden – vad kommer jag tänka då? Sannolikt har problemen för länge sedan löst sig och nya problem har tornat upp och löst sig igen. För sådant är livet. Åttioåriga Clara kommer ha ett annat perspektiv på den här stunden – och jag kan försöka låna den visdomen redan nu.

• Oro är en naturlig del av livet och det sinnestillståndet har hjälpt vår art att överleva. Det betyder dock inte att jag alltid måste lyssna på den känslan eller att den är sann. Men inte heller att jag måste motarbeta den. Tvärtom brukar den klinga av snabbare om jag bara rycker på axlarna och säger till mig själv. -Jaha, nu kommer de där otäcka känslorna igen. Men jag tänker ändå fortsätta med min dag och mina planer. Oron får hänga efter mig som en skugga och jag tänker ge den lika lite uppmärksamhet som jag brukar ge min skugga.

Var så trött igår att jag la mig samtidigt som barnen och somnade strax efter nio. Vaknade vid halv sju imorse och kände mig så utvilad och glad. Cyklade med Ulf till förskolan och det behövdes både vantar och mössor.

Men så förbålt tjusigt det var! September är något alldeles eget – och magen gjorde glädjevolter när jag tänkte på att jag snart ska åka på fiskevecka till stugan och bara vara utomhus i den höga, klara luften. Vittja nät, röka abborre, plocka lingon och trava ved.

Nu är den första frosten inte långt borta.

Eftersom Jakob är bortrest fick jag ta Essas morgonpromenad direkt jag kom hem. Vi gick upp över åkern och in i skogen.

Och jag kunde inte sluta le mot ljuset.

Glitterdroppar pillrade i den försiktiga vinden

Och jag stannade upp och doftade. Lyssnade på skogsljuden, vinden och löven.

Förundran är en medicin för själen som jag doserar rikligt.

Jag promenerade och sorterade tankarna inför denna fullspäckade dag. Gick igenom bokmötet jag ska ha med min förläggare och texten jag behöver få klar. Tänkte på allt roligt som kommer den här jobbhösten och hur jag ska skörda frukterna av arbetet.

Men mest tänkte jag ingenting alls utan var bara i stunden. Kände hjärtats snabba slag under jackan, svetten i nacken, den bitande kylan i nästippen. Och doften av våt mossa och multnande löv.

Vilken underbar onsdag. Jag ska ta vara på den!

Jag fick en fråga från en läsare om hur jag lägger upp min träning. Jag har ju precis påbörjat ett nytt program för hösten och eftersom jag nu har en bra teknik för alla grundövningar så kan vi fokusera mer på att våga lyfta tyngre och med rätt vilotid mellan setten.

Jag testade mitt personbästa på marklyft (100 kilo), knäböj (70 kilo), bänkpress (40 kilo) och pull-ups (en enda ynklig – dessutom med gummiband som hjälp) förra veckan för att se var jag ligger och kolla min progression. Förhoppningen är tydliga framsteg under hösten. Om jag får vara frisk, peppar peppar.

UPPLÄGG

Måndag: Joggar på lunchen eller på kvällen ca 30 minuter

Tisdag: Efter jobbet i stan stannar jag kvar och tränar styrka med min PT Ida i 1 h. Fokus på helkroppsövningar som tex bänkpress, marklyft, knäböj.

Onsdag: Vilodag, men försöker gå en promenad.

Torsdag: Vilodag, men försöker gå en promenad.

Fredag: Tränar styrka med min PT Ida i 1 h. Fokus på helkroppsövningar som tex bänkpress, marklyft, knäböj. Sedan tränar jag ett 30 minuters intervallpass kondition. Rodd, stakmaskin eller crosstrainer.

Lördag: Vilodag, men försöker gå en promenad.

Söndag: Tränar 35 minuter styrka på gymmet i byn. Ett lite enklare pass med mycket fokus på bål och armar.

Fem pass i veckan känns mastigt på ett sätt – men det var ju faktiskt så jag tränade stora delar av våren och det gick bra. När jag väl kommer in i det så brukar det bara flyta på och jag tar liksom höjd för träningen i början av varje vecka. Att dessutom göra bort ett konditionspass direkt efter ett styrkepass på fredagar är så skönt – för då får jag en extra vilodag sedan och behöver inte “ta sats” för att fara och träna en annan gång. Det hjälper mycket!

(Och obs, mängden pass jag arbetat mig upp till har verkligen tagit sin lilla tid. Jag började med ett styrkepass i veckan och gjorde det i flera månader innan jag byggde på med ytterligre ett. Tror det är dumt att gå ut för hårt, för risken är att man inte orkar hålla i det)

Jag tog en torsdagsbastu och hällde iskalla hinkar vatten över mig själv. Satt naken ute i septemberskymningen och såg hur det ångade från kroppen

Jag gick en skogspromenad och lutade mig mot en sten i en varm skogsbacke. Åt blåbär och pratade med en vän

Jag cyklade i ljummen luft och tittade på trädtopparnas gula löv mot den klarblå himlen. Kände doften av nyslaget hö, av varm skogsmark och ljung. Lät däcken rulla långsamt så att jag skulle hinna fylla lungorna ordentligt.

Jag kröp ner i min säng tidigt på kvällen. La mig under de svala lakanen och kände kylan mot smalbenen och visste att jag hade timmar av möjlig läsning framför mig innan det blev för sent.

Jag tränade styrkepass och sedan intervaller och svettig och högröd satte jag mig i bilen med nedvevade rutor och lät vinden svalka av mig.

Jag lyssnade på Beethoven hela vägen hem.

Jag tog kaffekoppen med mig ut på farstubron och drack i den kyliga men soliga morgonen.

Jag badade i dammen, kylde kroppen och blaskade ansiktet. Det pirrade från tårna till hårfästet när jag tänkte på att det kanske var sommarens sista bad. Men kanske inte.

Jag lovade mig själv att försöka göra fler sinnliga saker. Att stanna upp och ta in stunden och de olika elementen. Det här är sånt jag gjort i veckan som gett mig oväntad njutning och lugn.

Jag tror väldigt mycket på positiv förstärkning och på att uppmärksamma framsteg. Så gör jag förstås med mina barn för att få dem att ändra sitt beteende. Uppmuntran och beröm när de gör rätt saker – istället för att ge skäll när de gör fel. Men den här viktiga uppmuntrande funktionen har också jag i mitt eget liv. Och dessutom har jag och mina väninnor den för varandra. Vi speglar varandras framsteg och peppar varandra att utvecklas.

-Idag vågade jag markera mot min chef sådär som vi pratat om. Jag hade tänkt strunta i det för det kändes så sjukt läskigt, men sedan tog jag mig samman och gjorde det ändå.

-Det enda jag orkade efter jobbet idag var att ligga i soffan och äta choklad. Men sedan bestämde jag mig för att jag faktiskt var värd en promenad. Och efteråt kände jag mig mycket piggare.

-Jag känner att jag inte tänker bry mig om det min svägerska sa som gjorde mig så arg. Det blir ju aldrig bättre när vi bråkar, så nu försöker jag bara stå över hela konflikten.

Och som väninna som känner till alla dessa utmaningar är det en sån otrolig viktig roll att säga.

-Fasen vad duktig du är! Märker du hur klok du blivit? Så här hade du aldrig resonerat förut. Jag tycker att du är så förståndig/modig/insiktsfull som gör så här. Vilken utveckling!

Hjälpa varandra att få upp ögonen för ens egen utveckling och förstärka den. Själv blir jag aldrig så genuint stolt och glad som när en vän som vet vad jag kämpar med, påpekar för mig att jag utvecklats. Ibland ringer jag och min syrra till varandra ENBART för att avlägga rapport.

-Jag vill bara berätta att jag precis åkte och tränade fast det kändes jättejobbigt och jag hade tänkt ställa in!

Och då svarar man kanske:

-Men å vad du är duktig! Visst märker du själv hur mycket du utvecklats på det här området? Hade det varit för fem år sedan hade du säkert bara struntat i det när du inte hade lust.

Jag har ju skrivit mycket om vikten av att mamma sig själv. Kunna trösta sig själv, prata snällt och lugnande till sig själv, ingjuta mod och trygghet i sig själv. Men det handlar också om att positivt förstärka beteenden hos sig själv. Högt uppmärksamma inför sig själv att man gjort något bra. Men sedan också göra samma sak med sina väninnor. Mamma varandra och positivt förstärka det modiga, konstruktiva och utvecklande som sker i varandras liv.

Här står VÄRLDENS gladaste kvinna! Vad jag ler över? Jag ler för att jag idag – när min PT Ida skulle testa mitt personbästa – klarade 100 kilo i marklyft. HUNDRA FUKKING KILO!!!!!!!!!!! Jag vill bara gråta när jag tänker på det. Fasen vad jag är stolt över min träning och alla timmar jag lagt ner på att laga en kropp som gått sönder av graviditeter och utmattning. Tror ni jag imponerade på mina pojkar när jag berättade vad jag gjort?! De fick plocka upp hakan från golvet.

Är så glad idag. För mitt nya personbästa, för en synnerligen lyckad redaktionsdag med Erica. Och inför imorgon. För imorgon ska jag berätta något roligt här på bloggen! Håll utkik då.

Idag tänkte jag gå igenom vilka hälsoappar jag använder och som hjälper mig i vardagen. Jag är ju en sådan där person som ÄLSKAR att kolla statistik, logga och skriva ner små anteckningar om saker. En idealisk person att ha en hälsoapp (samt att blogga). Och jag upplever att en bra app verkligen kan hjälpa till med motivationen – den blir en krycka under jobbigare perioder.

Här är apparna jag samlat på temat hälsa.

Period Tracker. Den här appen håller kort och gott koll på menscykeln. Perfekt om man försöker bli gravid. Eller undvika saken. Eller bara vill veta om ens förkrossade reaktion på en förflugen kommentar var rimlig – eller om det är en inkommande mens som talar. Jag använder sällan den här appen längre eftersom jag loggar mina uppgifter i en annan app som är mer heltäckande. Ändå får den finnas kvar här bland hälsoapparna.

Hälsa är mobilens egen hälsoapp. Också den är en rest från förr. För nu har jag bättre hälsoappar. Men här kan man i alla fall kolla sina steg, sin skärmtid och ljudnivån på ens hörlurar. Typ. Och om du använder mobilen för att räkna steg kommer du bli överlycklig den dag du köper en pulsklocka. För den är mycket mer exakt och det är betydligt lättare att få ihop stegen.

Fitbit är appen som tillhör min pulsklocka av samma märke. I den kan jag se massor av spännande information. Tex antal steg, kaloriförbrukning, mängden djupsömn och antal vakentillfällen under natten. Den mäter min puls och mina hjärtslag och varnar om något verkar knas. Och om jag vill kan jag ställa in den så att den väcker mig smart på morgonen. Det innebär att den kan den väcka mig när sömnen är som ytligast och jag slipper alltså vakna lika trött. Den väcker tidigast en halvtimme innan ens inlagda väckningstid – så man går max miste om trettio minuter sömn på det här sättet. Och vaknar ofta mycket piggare. I den här appen loggar jag även vikt och menscykel. Den skickar också peppiga meddelanden om hur många steg jag totalt tagit. Ger mig medaljer när jag promenerat till Egypten och sådär.

Runkeeper är en väldigt proffsig och bra löp-app. När jag är i mina springperioder tycker jag att den är toppen att ha igång. Kul också att den lagrat statistik sedan 2014 så jag kan jämföra hur snabb jag var på en viss löprunda då med hur snabb jag är nu. Jag kan också ställa in ljudsignaler för hur snabbt jag springer, hur lång distans jag sprungit eller hur många minutrar jag hållit på. Perfekt om man vill träna intervaller men inte behöva kolla på klockan. Jag har gratisversionen som räcker långt – men springer man mycket kan det säkert vara värt att betala för mer statistik och bättre funktioner.

Withings är en app kopplad till min digitala våg. Jag väger mig ju varje morgon sedan ett och ett halvt år tillbaka. Om man har ett problematiskt förhållande till vikt och mat så är det kanske inte är så klokt – men i mitt fall har det varit toppen. När jag opererade bort sköldkörteln ville jag inte gå upp alla kilon jag kämpat så länge för att bli av med. Så då bestämde jag mig för att väga mig varje dag för att få koll. Det har varit väldigt lärorikt och jag har insett hur lite en våg egentligen visar. Under en vecka kan jag absolut diffa ca 3 kilo beroende på om jag ätit salt mat, ska ha mens, gått mycket på toaltten etc. När jag vägde mig en gång i veckan blev siffrorna så laddade. -Va? Här har jag kämpat hela veckan men gått UPP tre kilo. Nä vad deppigt! Så känns det inte nu. Laddningen är borta. Jag tittar inte på siffrorna utan på kurvan. Withings sparar infon i appen, så om man inte själv vill veta sin vikt men ändå få koll på kurvan, ja då kan man ju bara titta bort när man väger sig.

Viktväktarna. Ligger kvar även om jag inte har ett aktivt medlemskap just nu. Tycker WW är toppen för viktnedgång. Deras enkla poängräkning, den smidiga appen, mängden recept och alla peppiga råd. Min fitbitklocka är kopplad till WW-appen så all aktivitet matas in i den och utifrån detta beräknas också mina points. Mysigast är WWs forum inne i appen, som typ är en kopia av instagram. Men skillnaden är att alla delar recept, invägningar, motgångar och medgångar, peppar och hejar på varandra.

Livstilsverktyget är en app som jag älskar! Den är del i en studie som jag deltar i vid Göteborgs universitet. Full med övningar och intressanta texter som tar upp hälsa ur många olika perspektiv så som stress, alkohol, matvanor, motion och existensiella frågor. Jag har ställt in notiser så att den var tredje dag plingar till och då försöker jag göra någon uppgift i appen. Men i verkligheten blir det kanske snarare en gång i veckan som appen används. Det behövs ju också lite tid mellan övningarna för att hinna smälta kunskapen och insikterna. Jag har skrivit mer om Livstilsverktyget här. Du kan ansöka om att delta i studien och antingen blir du lottad till att delta eller så får du vara kontrollgrupp.

Step2fit är en app som jag delar med min PT Ida. Där lägger hon in programen jag ska träna. Både med henne och hemma. Filmer och bilder på övningarna jag ska göra finns också, om jag blir osäker. Jag kan notera vikter och repetitioner och sedan se statistiken över tid. Smidigt och bra!

När jag spaltar upp det så här låter det ju helt sjukt uppstyrt och kontrollerat. Men i verkligheten kollar jag de flesta apparna någon gång i veckan. Förutom när jag använder min pulsklocka – då kollar jag varje dag för att det är så kul. Sommartid använder jag dock inte pulsklockan alls eftersom jag helst vill dölja den under en långärmad tröja.

Steg på nattåget igår vid halv nio. Anländer till Malmö vid tolvtiden idag. Hade bokat en egen kupé och köpt med mig lite matsäck i form av manchego, vindruvor och dadlar med godissmak. Så fort jag kom in i kupén bäddade jag upp sängen och kröp ner under täcket. Och medan Västerbotten långsamt mörknade såg jag på några avsnitt av Better call Saul. För att sedan somna som en gris vid halv elva och inte vakna förrän halv sex imorse. I lagom tid för att hinna göra mig iordning innan tågbytet.

Jag har längtat efter det här hela sommaren. Efter att sitta vid ett tågfönster i många timmar, titta ut på landskapet och lyssna på Ryan Adams och annan lagom sorglig musik. Sånt som tillåter mig att gå in i mig själv och tänka djupa och bitterljuva tankar. Med andra ord exakt samma beteende som jag ägnade mig åt när vi bilsemestrade under tonåren. Skulle vilja påstå att detta beteende är lika delar favorithobby, som vård av psyke. Ett helt nödvändigt känslotillstånd att då och då vara i. Men som vuxen behöver jag aktivt försätta mig själv i det – som tonåring var det ju den dominerande känslan. Jämt.

Nej, nu kan jag inte blogga mer, för nu ska jag lyssna på Dogwood Blossom med Fionn Regan och se om jag inte kan klämma fram en tår av rörelse när jag ändå håller på.

Sommarlov, jullov och föräldraledighet erbjuder alla ett underbart tillfälle att göra ett omtag i stort som smått. Att under en period få vara ledig från allt det vanliga och hinna kalibrera om – det är viktigt för att jag ska hitta riktningen igen. Den tappas ju annars lätt bort.

När jag var tonåring gick hela, halva sommarlovet åt att ligga på magen på en filt och skriva dagbok. Stänga in mig på rummet och fundera över livet. Vara svår, dramatisk och romantiskt drömmande inför alltihop. Vem ska jag bli? Hur vill jag leva? Vad ska jag ägna mitt liv åt?! Idag är mitt sommarlov mer praktiskt inriktat och inte lika överspänt. Men jag saknar det – för jag tror att de där tankarna är viktiga att tänka. Även när man är vuxen, mamma till tre barn och har räkningar att betala. Den här sommaren fick jag en hel del insikter kring hur jag vill leva – som jag tar med mig in i hösten.

• Jag vill göra fler sinnliga saker och utnyttja de olika elementens inverkan på kroppen. Har njutit så mycket av att bada i somma, även när det varit regnigt och kallt. Och jag älskar att basta på vintern. Ska göra det oftare och påminna mig om att det visst är värt att prioritera. Även att ha fingrarna i jorden, krama träd och gå ut i regnet och andas syrerik frisk luft. Och apropå sinnliga saker så tänker jag boka in mig på massage. Har inte gått på tio år, så det vore kanske passande att göra det nu.

• Ha en mer aktiv fritid. Träffa vänner lite oftare – ja överhuvudtaget träffa mer människor. Och gärna göra någonting aktivt när vi ses. Som att promenera, gå ut i skogen och elda, åka och träna ihop. Generellt vill jag vara mer fysiskt aktiv när jag är ledig. Det höjer mitt humör och det passar dessutom väldigt bra med familjens önskemål och behov.

• Ge mer plats för min andlighet. Lyssna på någon bra gudstjänst, predikan eller filosofiska rummet när jag är ute och plockar bär och svamp. Köra bil och ha på lovsång. Ta mig tid att sitta still i naturen och betrakta den en stund. Jag blir alltid så glad och lugn när jag påminns om att jag är en andlig varelse i en fysisk kropp. Och att jag inte bara ska vara i mitt rationella, intellektuella jag – utan också låta det existensiella och andliga ta plats. Bara då får livets utmaningar sina rätta proportioner. Naturen hjälper mig ofta till den insikten.

Tänk att det skulle ta så många år av träning innan poletten trillade ner för mig:

Motståndet är grejen med träningen. Den blir aldrig lättare – jag blir bara starkare. Det kommer alltid vara jobbigt att springa, annars är det inte konditionsträning. Det kommer alltid kännas tungt när jag lyfter, annars får jag inte mer muskler.

Det är också det demokratiska med träning. Motståndet kan vara olika stort (vi springer olika långa sträckor och lyfter olika tungt) men samtidigt är motståndet exakt lika stort – för det ska ligga på gränsen till det vi klarar av. Bara för att Jakob är mer vältränad än mig betyder det inte att han upplever mindre motstånd när han tränar. För i sådana fall tränar han fel.

Men det som den vältränade framförallt är bättre på – det är att tåla motståndet. Att i någon mån tycka om motståndet. Att få kraft av motståndet. Att förstå att det är i motståndet som man utvecklas. Många av oss tycker att det är obehagligt att bli svettig, få höjd puls, kippa efter andan och känna mjölksyra. Det är helt enkelt ett tillstånd man behöver vänja sig vid. När man tränar ett pass är det lika mycket toleransen inför dessa tillstånd man övar upp – som att bli starkare i själva musklerna.

I bästa fall hitta man kanske en träningsform som är så rolig att man stundtals glömmer bort att man är andfådd och att svetten rinner. När jag tränar tabata glömmer jag det aldrig – det är konstant plåga. Men när jag tränar cirkelgympa och gör hoppsasteg till bra musik – då glömmer jag det ofta. Och när jag lyfter skrot kan jag också glömma av obehaget. Då fokuserar jag så mycket på teknik och utförande att jag faktiskt inte kan tänka på hur det suger i benmusklerna och hur armarna känns som cementblock.

Att se motståndet som själva poängen med allt – det är också en utmärkt metafor för livet. Det är inte meningen att vi ska flyta fram motståndslöst utan hinder, svårigheter och utmaningar. Tvärtom är det i motståndet vi utvecklas. Och lycka, tillfredsställelse och glädje kommer inte av att glida fram genom livet. Utan genom att möta hinder, klara sig igenom och komma ut på andra sidan. Lyckan efter att ha klarat sig igenom en pärs – överträffar med råge känslan av att helt ha undvikit den. Det gäller så väl vi livet som med träningen.

Världen sämsta träningsråd att ge till någon som inte rör på sig är sånt som att “ta trapporna istället för hissen” eller “parkera långt från affären”. Jag har själv gjort mig skyldig till den sortens råd men först på senare tid förstått hur uselt det är. För vem fasen vill få ett råd som gör livet jobbigare? Tränar man ingenting är väl livet nog jobbigt ändå!

Den som tar trapporna eller bär matkassar långt får ju inte heller någon kick. Ingen endorfinrusch slår till av att ha gått 150 meter extra med tunga matkassar. Ingen känner ett lyckligt lugn i kroppen efter att ha gått i trapporna. Nej man blir bara svettig, arg och påmind om vilken dålig form man är i.

Först när jag blev vältränad började dessa råd om vardagsmotion vara relevanta för mig. Jag parkerar nu gärna långt bort från affären och tänker att 150 meter med tunga matkassar bara är bra. Och jag tar gärna cykeln till gymmet i byn, eftersom jag ser det som uppvärmning inför mitt pass. Men att behöva ta cykeln till gymmet om gymmet känns som ett straff? Det hade varit svårsmält. Den enda anledningen till att de där tipsen om vardagsmotion funkar för mig nu är för att jag redan känner mig stark. Och det är det som är det luriga med träning. Det är så svårt att komma igång – men sedan blir träningen en otroligt positiv spiral. Den som tränar blir troligtvis mer aktiv även i sin vardag, vilket gör den ännu starkare och friskare.

Men om inte det här är ett bra råd till en otränad person som vill börja röra på sig mer – vad kan då vara det? Vad i hela friden kan vara motiverande för en utarbetad mamma som har noll energi och helst vill ligga i en soffa och peta sig i naveln? Ja, min bästa gissning är egentid. Att träning ger egentid. En lucka i tiden befriad från kraven från familj, hem och arbete. När man svettas och stånkar kan man faktiskt inte tänka på allt annat. Och efteråt i omklädningsrummet, när man duschar och byter om och rullar ny deo i armhålorna. Då känner man sig nästan mer ledig och fridfull än man gör på semestern.

Efter en startsträcka på flera år tycker jag nu att det är njutning att få smita hemifrån en stökig lördagsförmiddag. När frukostdisken står kvar på bordet, barnen rastlöst klättrar på väggarna och jag ser tvättberget torna upp sig. Att lämna skiten och cykla till gymmet och BARA ägna tid åt mig. Det är vardagslyx och inte ett straff. Och som en bonus orkar jag också bära matkassarna långt.

I sommar har jag inte tänkt ta träningsuppehåll som jag gjort så många andra somrar. Är ju alldeles för rutinerad nu för att låta semestern förstöra träningsformen. Nä, här ska tränas – men i lagom doser! Under våren gjorde jag fyra pass i veckan ungefär, men nu får det duga med två. Och jag kör bara styrka eftersom jag får en del kondition i vardagen ändå.

Är jag hemma i byn är det gymmet som gäller. Rejäla genomkörare till styrkepass. Är jag däremot bortrest tränar jag det som går. I Borås följde jag till exempel med Anna till hennes gym och så tränade vi trädgården medan barnen lekte.

Men är jag i stugan där inget gym finns – ja då tränar jag med kroppens egen vikt som motstånd. 20 minuter är tillräckligt länge för att jag ska få räkna det som träning. 20 minuter är samtidigt vad jag skrollar bort på min telefon utan att blinka, så det är verkligen ingen uppoffring att istället ägna tiden åt att lyfta skrot. Ofta blir det dock betydligt längre när jag väl satt igång. Jag glömmer bort tiden.

I höst tänker jag att satsa mer på att utveckla min styrka. Öka min muskelmassa och träna med lite mer tanke. Ser fram emot att inte börja från noll efter en inaktiv sommar!

-Du verkar så pigg?! sa min syster förvånat till mig, sist jag var här och hälsade på. Och nu igen när jag kom hit.

-Du verkar så i balans? Som att du visserligen blir trött men sedan pigg efter en stunds vila.

Det kanske låter som en konstig sak att säga. Vem blir inte trött och sedan pigg igen efter vila? Det är väl precis så det fungerar? Nja, inte riktigt. Inte för mig som varit utmattad i alla fall. För mig har tröttheten varit lynnig, ologisk och nyckfull. Energin har kommit stötvis för att sedan på ett oförutsägbart sätt plötsligt ta slut.

För mig som varit utmattad är “vad pigg du verkar” den högsta formen av beröm. Verkar jag pigg? Ja, men det är kanske för att jag känner mig pigg! Vad består då piggheten i? Att jag far runt som en oljad blixt och uträttar tusen olika saker? Nej snarare att jag orkar hålla igång länge i ett lagom tempo.

När jag kommer till syrran och hälsar på brukar jag ramla ner i ett hål av trötthet. Jag slappnar av så mycket att jag blir håglös. Tröttheten är förlamande och helst vill jag bara ligga på soffan och halvslumra. Men så känns det inte nu. För efter en lång dag på stranden, när barnen äntligen har somnat för kvällen, ställer jag mig och städar hennes diskbänk grundligt och skurar av diskställets flott och alla teburkar hon har vid spisen. Det finns helt enkelt ork kvar.

Vad beror det på? Jag önskar jag visste det exakta svaret – så att jag kunde tillverka mer av denna magiska medicin. Men jag ska försöka spalta upp det för mig själv, för att bli mer medveten av vad som bidragit till förändringen.

Jag har inte småbarn längre. Jag har haft det i tolv års tid, men för första gången har jag bara barn. Ulf är visserligen endast fyra år – men väldigt kompetent och lättsam nu för tiden. Han har dessutom två storebrorsor som både passar och leker med honom. Det finns alltså utrymme för mig att läsa bok en stund mitt på dagen – eller dricka mitt morgonkaffe i lugn och ro.

Jag har börjat läsa igen. Ingenting (utom möjligtvis skogspromenader) är lika effektivt för min vila som att läsa. Pulsen sjunker och lyckohormoner sprutar runt i kroppen. Under mina tolv åren med småbarn har jag knappt läst en bok om året. Nu läser jag flera i månaden och får alltså mycket mer aktiv vila.

Jag sover bättre och mer. Räknade ut att jag sov ett extra dygn i månaden den här vintern jämfört med förra vintern. Det måste ju påverka kroppen på tusen positiva sätt.

Jag har gått i traumaterapi. Och det har låst upp knutar kring några jobbiga händelser i mitt liv som jag lagt otroligt mycket tid och energi på att försöka hantera. Det var efter traumaterapin som jag plötsligt började sova bättre. Så kanske hänger allt ihop?

Min man arbetar mindre än förut, vilket givetvis minskar stressen för oss båda.

Jag är inte särskilt stressad över mitt eget jobb. 2021 avslutade jag ett jobbsammanhang som senaste åren starkt bidragit till min stress. Sedan dess har arbetssituationen steg för steg blivit bättre. Och denna vår med långt och fokuserat bokarbete men inte så mycket annat som stör, har verkligen varit välgörande för mig.

Jag är stark i kroppen. Jag tränar styrketräning regelbundet. Jag cyklar, promenerar och rör mig på ett sätt jag inte gjort sedan jag var barn. Att träna gör mig piggare på dagarna – och tröttare om kvällarna. Det förbättrar min sömnkvalité och gör det också lättare att välja bra mat på tallriken.

Jag äter mer och bättre än tidigare. Riktig frukost varje dag. Mer grönsaker, fler mellanmål och färre tomma kalorier.

När jag spaltar upp det så här så blir det tydligt att det är många saker som tillsammans skapar en bra hälsa. Och många gånger är det inte upp till en själv att bestämma förutsättningarna. Har man småbarn så sover man ofta sämre. Har man det stressigt på jobbet är det svårt att hinna träna. Hinner man inte träna sover man ännu sämre. Har också ens partner ett stressigt liv finns det mindre möjligheter till avlastning. Genomgår någon närstående en kris saknas kanske både ork och energi att själv ägna sig åt aktiv vila. Som att läsa, trädgårdsarbeta eller gå långa promenader. En form av vila som är nästan lika viktig som sömn. Och har man gamla trauman som spökar och håller en spänd som en fiolsträng om dagarna – ja då är det klart att man blir trött av att leva!

Allting sitter ihop. Hälsa är precis så holistisk som floskeln antyder. Och att skuldbelägga sig själv är det verkligen ingen mening med. Men det fina är att om man lyckas göra en bra sak som främjar ens mående så kanske det med tiden frigöra energi. Så att man kan påbörja förbättringar på ytterligare ett område. Och så hamnar man förhoppningsvis i en mer positiv spiral.

Jag vill tro det. För det är på det sättet jag själv har kravlat mig upp ur utmattningen. Och även om jag kommer bli trött igen, nya kriser kommer uppstå och jobbiga perioder tillstöta. Så vet jag med mig att jag nu har många fler skyddsfaktorer som kan hindra mig från att rasa lika djupt ner.

Så fort mitt zinkbadkar syns på bild får jag tusen frågor. Hur använder du det? Fyller du nytt vatten varje gång? Hur håller det sig fräscht inuti?

Badkaret står i en skyddad vrå i vår trädgård, under syrener och snöbollsbuske. Jag brukar bada i det om mornarna när det är varmt och kvavt ute. Morgonsolen steker på vårt sovrum så trots mörkläggningsgardiner blir det väldigt hett och instängt. När jag vaknar tar jag bara morgonrocken och går rakt ut i trädgården och sjunker ner i karet. Den bästa starten på dagen! För att det är vackert för ögat brukar jag klippa blommor som får flyta runt på vattenytan.

Tänker ofta på all skönhet som jag får njuta på sommaren. Ljummen vind mot huden, svalt sjövatten mot kroppens alla skrymslen och vrår. Solvärme, fågelsång och bad under ett tak av doftande syren. Skönhetsupplevelser som bara måste vara välgörande för kropp och själ.

Oftast får vattnet vara kvar i badkaret 2-3 dagar innan jag byter det. Då vattnar jag ut det i rabatter och krukor. Ibland blåser det ner löv och någon insekt och då skopar jag bara upp det innan badet. Jag är inte så knusslig.

Riktigt varma dagar brukar jag gå förbi och stoppa ner huvudet i baljan, för att kyla det. Eller så ställer jag mig i karet en stund för att svalka smalbenen. Barnen badar också och ibland blir de beordrade när jag tycker mig ana solsting.

Bäst är efteråt när jag får dricka morgonens första kaffe. Nattens varma klibb har lämnat kroppen och kvar finns en lätthet inför dagen som kommer.

Och det är så jag använder mitt zinkbadkar! Men vintertid står det utanför bastun och används istället för riktigt kalla kallbad.

Det är bra att ha en syrra att bytlåna kläder med. Hittade denna loppiskjol i hennes garderob när jag var där och fick ta med den hem.

Omlottmodell med ett helt underbart snurr i kjolen – perfekt för varma sommardagar som dessa.

Kombinerar den med en skjorta jag köpte på Otherstories i vintras.

Runda gamla örhängen som jag tror är från Zara plus ballerinas från Zara.

Jag må se glad ut här men om bilden hade varit tagen några timmar senare hade det varit en helt annan känsla. På tisdagskvällen fick jag nämligen värmeslag.

Jag skäms över att jag är en sådan IDIOT – men nu ska jag berätta hur det gick till. Det var alltså 30 grader utomhus och jag hade varit och tränat och var redan ganska sliten efter det. Men på hemvägen bestämde jag mig för att sladda in på vårt ICA och köpa åtta säckar blomjord för att äntligen kunna plantera om alla tomater som står och trängs. Efter en snabb middag skyndade jag mig ut i växthuset som höll närmare fyrtio grader. Och sedan började jag plantera om för glatta livet. När en halvtimme passerat började jag bli helt snurrig och illamående. Men ändå var det som att jag inte kunde sluta, utan tänkte att jag var tvungen att bli färdig för att kunna åka och bada sedan.

Men så blev synen suddig och jag kastade mig raklång i gräset utanför växthuset. Där låg jag och kände hela världen snurra – samt en våldsam lust att spy. Ulf gick fram till mig och lutade sig bekymrat över mitt ansikte och sa

-Jag tror du ska dö nu mamma?!

–Nej jag ska inte dö, jag ska bara vila lite grann.

Och när snurrandet lugnade sig – vad gjorde jag då? Gick jag in och vilade? Drack vatten? Nej jag FORTSATTE ute i växthuset. Och det är ju verkligen beviset på att jag fått värmeslag, för så jädra dum är ju ingen som är vid sina sinnes fulla bruk. Förvirring är ju just ett tecken på värmeslag.

Jag kämpade på en stund till men sedan sjönk jag bara ihop som en våt fläck. Jag hade tappat känsel i fingrar och tår och kunde inte hålla mig upprätt. Jag försökte instruera Ulf att hämta sina storebröder (Jakob var ju i stan) men försök att instruera en fyraåring att göra någonting. Det är nästan omöjligt. Till slut, efter lång väntan, kom dock brorsorna ut med isvatten och saft. Och så småningom lyckas jag halta in i huset och kraschade sedan på soffan medan barnen gav mig våta omslag.

Så småningom kom Jakob hem och spolade upp ett kallt bad åt mig. Sedan minns jag inget mer. Men på något sätt lyckades jag ta mig till sovrummet och dricka vätskeersättning och sedan upplevde jag en natt som kändes som att ha influensa och magsjuka samtidigt. Illamående, muskelvärk, ömhet i hela kroppen, frossa. Och morgonen därpå hade jag ont i varenda muskel.

Jahapp. Ska aldrig igen skämta om sörlänningar som inte kan klä sig mot kylan på vintern – för tydligen kan jag absolut inte hantera värme. Blir en fullkomlig idiot. Tur att det ska regna i eftermiddag och sedan väntas temperaturerna sjunka. Äntligen.

Jag är ett stort fan av att skriva listor. Min röriga skalle behöver hjälp av dem för att fungera som den ska. Förra måndagen skrev jag ett deppigt blogginlägg om arbetsberget och min dåliga känsla inför veckan som jag visste skulle bli väldigt intensiv. Jag radade i inlägget upp ett gäng saker som stressade mig att tänka på.

Nu har en vecka gått och det fina med en lista är ju att man kan gå tillbaka och bocka av. Och kanske upptäcka att man hunnit mer än man trott.

Sånt som stressade mig för en vecka sedan – och hur det har gått :

Det enorma tvättberget

Det betade jag av genom att tvätta och hänga två maskiner varje dag och sedan ägna två timmar i fredags åt att vika allting.

Att jag skulle behövt åka och sopsortera för tre veckor sedan för garaget håller på att sprängas av alla kartonger.

I torsdags eftermiddag tog jag mig tid för detta projekt. Hade suttit och skrivit hela dagen och det kröp i kroppen av rastlöshet. Då passade det bra. Jag avsatte två timmar och tog två turer med absolut FULLPROPPAD bil för att sopsortera allt – och sedan köra bort all pant. Julmustflaskorna skvallrade om att detta inte gjorts sedan i julas.

Fåren måste få en ny hage stängslad. Just nu rymmer de ständigt till bättre bete.

Jakob stängslade om åt fåren så att jag slapp. Och jag har med djup tillfredsställelse sett hur fåren njuter, hoppar och skuttar och verkar så nöjda med sin fina hage.

Huset är äckligt och smutsigt efter att först jag och sedan Jakob blivit sjuka och inte orkat hålla efter.

Medan Jakob stängslade städade jag och barnen huset. Eller bara nedervåningen – men den är ju viktigast. Gjorde genast livet lättare!

Jag behöver rensa ogräset i mitt trädgårdsland och sedan få dit kompost och jord så att jag kan plantera ut i landet. För varje dag jag väntar blir skörden försenad.

Har jag absolut inte hunnit med men planerar att göra till helgen istället.

Perennerna som står uppgrävda i väntan på en ny rabatt måste grävas ner.

Det fixade jag i lördags. Blev bra!

Jag har inte tagit fram några utemöbler eller planterat en enda sommarblomma. Framsidan av huset ser förfärligt deppigt ut. Så trist att inte kunna njuta i trädgården när det nu äntligen är varmt och soligt.

Jag har tagit fram alla utemöbler. Har passat på medan jag ringt jobbsamtal. Det går utmärkt att kånka möbler och diskutera bok på samma gång. Sommarblommor på farstubron planterade jag igår i samma veva som jag krattade och gjorde grusplanen fin på framsidan. Tog inte alls så lång tid som jag trott. Lättnaden är stor nu när det börjar se trevligt ut.

Jag måste packa upp efter helgens resa.

Jag packade upp på tisdagen och det tog inte ens en halvtimme när jag väl fick tummen ur.

Samtidigt har jag mycket på jobbet och behöver verkligen hålla ångan uppe där. Försöka jobba fokuserat under mina arbetsdagar och inte ägna tid åt en massa andra hushållsuppgifter.

Här var det full pott för jag hann ÄNTLIGEN klart med det viktigaste jobbet – nämligen boken! Nu är det bara korrvändor kvar och även om det är jobbigt är det inte en tiondel så jobbigt som att skriva skiten.

På det hela taget blev det en ganska produktiv vecka. Ger mig själv en ömsint klapp på kinden för att jag kämpade på så bra! Listor är fina grejer.

Jag lyssnar på en podd som heter Wiser than me och görs av skådespelerskan Julia Louis-Dryfus. I den intervjuar hon äldre, visa kvinnor om bland annat åldrande och insikter som kommer av att ha levt ett långt liv.

Något jag fastnade särskilt för i intervjuerna med Isabelle Allende och Jane Fonda var deras tankar om att åldras på ett bra sätt. Båda poängterar att det krävs eftertanke och planering om man vill leva ett friskt liv långt upp i åren. Jane Fonda pratar om hur hon tränat hela livet – och fortfarande tränar varje dag om än i långsammare tempo. Allende berättar om hur man måste planera livet som ung för att investera i sin ålderdom. Även om genetik och slumpen såklart också påverkar ens hälsa som gammal.

Det där var en viktig påminnelse för mig. Att komma ihåg det långa perspektivet med träning. När jag är sjuk och missar några pass blir jag alltid så irriterad och frustrerad. Som att de där passen spelar någon roll i det långa loppet? Jo, om jag tränade inför en tävling som snart ska ske, vore det kanske illa. Men jag tränar ju egentligen med helt andra perspektiv. Jag tränar med min bentäthet som sjuttiotvååring i åtanke. Jag tränar för mitt hjärta som åttiofemåring. Jag tränar för att kunna bevara muskelstyrka även efter klimakteriet. Jag tränar för att orka leka med mina barnbarn. För att kunna vara aktiv sedan och inte bara nu. Jag tränar för det långa perspektivet – och i det långa perspektivet gör det ingenting att jag missar ett pass här och där. Eller flera stycken. Det som räknas är hur mina år sett ut.

Men det är också det långa perspektiv som ställer till det för mig med träningen. Det är ju svårt att motivera sig att göra något jobbigt just nu, när den stora belöningen ligger så långt fram. Vi är ju väldigt kortsiktiga som människor – omedelbar belöning är vad som triggar oss. Så för att ge mig själv lite omedelbar belöning är jag noga med att påminna mig om att det jag tränar idag är att så – men att jag redan känner mig stark och frisk är att skörda. Just nu får jag skörda vad jag planterade när jag började styrketräna för snart tre år sedan.

Kom hem sent igår och vaknade idag till den vackraste morgonen – men med ett tryck över bröstet. Ibland när jag varit borta och haft semester känns det som att det knappt är värt det med tanke på arbetsbördan när jag kommer hem igen. Jag ligger efter med allt. Lite extra mycket den här gången eftersom förra helgen försvann i sjukdom. Jag behöver ju mina helger för att ligga i fas! Just idag är jag stressad över:

Det enorma tvättberget

Att jag skulle behövt åka och sopsortera för tre veckor sedan för garaget håller på att sprängas av alla kartonger.

Fåren måste få en ny hage stängslad. Just nu rymmer de ständigt till bättre bete.

Jag behöver rensa ogräset i mitt trädgårdsland och sedan få dit kompost och jord så att jag kan plantera ut i landet. För varje dag jag väntar blir skörden försenad.

Perennerna som står uppgrävda i väntan på en ny rabatt måste grävas ner.

Jag har inte tagit fram några utemöbler eller planterat en enda sommarblomma. Framsidan av huset ser förfärligt deppigt ut. Så trist att inte kunna njuta i trädgården när det nu äntligen är varmt och soligt.

Huset är äckligt och smutsigt efter att först jag och sedan Jakob blivit sjuka och inte orkat hålla efter.

Jag måste packa upp efter helgens resa.

Samtidigt har jag mycket på jobbet och behöver verkligen hålla ångan uppe där. Försöka jobba fokuserat under mina arbetsdagar och inte ägna tid åt en massa andra hushållsuppgifter.

När det känns övermäktigt gäller det att inte se på hela arbetsberget – utan ta ett steg i taget. Gör jag bara någon extra grej utöver jobbet varje dag så kommer jag ju beta av listan successivt.

Jag började således denna morgon med att ladda två tvättmaskiner medan barnen borstade tänderna. Och medan jag avverkade några jobbsamtal vattnade jag växthuset plus mina perenner så att de ska klara av att stå tills helgen när jag kan gräva ner dem. Det får räcka för idag. Och imorgon efter jobbet ska jag åka och lämna sopsorteringen och hinna vika in lite tvätt – och det får räcka för den dagen. Och när helgen äntligen kommer kanske jag fått undan majoriteten av de där stressmomenten och kan andas lite lättare. Flera av sakerna på listan är ju sånt som är roligt och som jag egentligen längtat efter. Måste bara få undan det trista först!

Varje gång jag blir sjuk tänker jag på hur beroende jag är av min fysiska styrka för att må bra. Jag promenerar varje dag för att känna mig stabil mentalt och tränar för att få bli sådär riktigt glad. Dessutom är många av mina stora intressen också beroende av god fysik. Att möblera om, stöka i mitt hus, hålla på i min trädgård. När jag inte kan vara verksam med kroppen är det svårt att må bra.

Förr om åren när jag inte tränade regelbundet tyckte jag alltid att Jakob var så sjåpig när han blev sjuk och klagade över att inte kunna träna. Jag förstod inte ens vad han menade. Var det inte skönt att få en riktigt bra ursäkt till att skippa träningen? Men nu är jag likadan själv! Och ju mer jag tränar desto svårare blir passiviteten varje gång den tvingas på mig.

Jag har sån stor respekt för alla som lever med kroniska sjukdomar, med värk och smärta och medicinering att ta hänsyn till. I den mån jag behövt uppleva värk (ont i fogar, ont i rygg, tillfällig smärta i knä och fötter) så har det varit väldigt svårt för psyket. Att inte övermannas av ångest eller duka under för håglöshet. Det rent estetiska är absolut en drivkraft för min träning – men tusen gånger starkare motiverar kroppens funktionalitet mig.

För mig är det underbart att vara stark och orka

Flytta tunga möbler själv

Bära stora krukor i trädgården, gräva rabatter och släpa sten

Ta itu med surdegar hemma och orka städa, plocka, rensa och kånka en hel dag

Dra ut i skogen och gå i timtal

Plocka bär, leka med mina barn, springa, skutta, hoppa.

Inte vara rädd utan trygg i min kropp. Våga utmana den fysiskt precis som jag gjorde som barn. Hänga i romerska ringar, hoppa från en höbal, klättra på klättervägg, studsa studsmatta.