Tack för all pepp i förra inlägget – det känns lite bättre idag. Oftast tycker jag att det hjälper mycket bara att sätta ord på känslorna för att sedan kunna ta ett omtag. När man erkänner högt är det lättare att förstå sig själv och vad som behövs göras.
Satt och skrev i stan igår hela dagen och när det blev dags för träningen var jag så sömnig. Kom lite tidigt, lutade mig tillbaka i den parkerade bilen och slumrade i tio minuter. Sådär som man drömmer om att få göra när klockan närmar sig fyra på eftermiddagen och huvudet är tungt. Sedan gick jag in, deklarerade för min PT att jag var jättejättejättetrött idag och inte hade någon aning om hur någonting skulle gå för mig och att allting kändes jobbigt.
-Det är helt okej. Det viktigaste är att dyka upp. Det kan i alla fall inte bli sämre av träningen. Peppade hon mig. Och jag satte igång. Och konstigt nog svarade kroppen fast jag inte tränat detta pass på flera veckor. Höjde till och med vikterna vid vissa övningar. Nu tar jag 24 kilo i enarms hanterodd och stoltheten vet inga gränser. Minns väldigt väl när jag lyckades ta 16 kilo första gången och hur märkvärdig jag kände mig då. Men progression pågår. Och det viktiga är att fortsätta. Fortsätta ro genom trista, tunga perioder. Precis som med skrivandet är det med träningen. Framgången på området handlar inte om att vara bäst från början utan om att fortsätta dyka upp och göra jobbet.
Idag ska jag skriva på nästa bokkapitel och varva det med att fota lite olika recept till ett annat jobb. Det blir nog en fin dag! Trots att det snöar här i Västerbotten och är grått som i en dammråtta.
2021 kom WHO med nya rekommendationer för rörelse och stillasittande, baserat på den senaste samlade forskningen och evidensen. Riktlinjer som också Folkhälsomyndigheten förespråkar. 2021 var jag ett år in i min hälsoresa och tyckte mig vara på god väg. Då läste Jakob råden högt för mig och jag minns att jag typ blev både kränkt och förbannad (på honom stackarn!). För det han berättade var ju helt orimligt. VEM hade ens möjlighet att leva upp till dessa råd?!
Känner du till dem?
WHOs rekommendationer för vuxna
18–64 år
Regelbunden fysisk aktivitet
Alla vuxna bör vara fysiskt aktiva under veckan, både vardagar och helger.
Minska stillasittande
Vuxna bör begränsa den tid som de tillbringar med att sitta stilla. Långa perioder av stillasittande bör brytas av och ersättas med någon form av fysisk aktivitet.
Pulshöjande fysisk aktivitet i minst 150 – 300 minuter per vecka
Vuxna bör varje vecka vara fysiskt aktiva på måttlig intensitet i minst 150–300 minuter eller minst 75–150 minuter av fysisk aktivitet på hög intensitet, eller en likvärdig kombination av måttlig och hög intensitet. Fysisk aktivitet på måttlig intensitet ger en ökad puls och andning, medan hög intensitet ger en markant ökning av puls och andning.
Mer fysisk aktivitet
Ytterligare hälsoeffekter kan uppnås med ökad mängd fysisk aktivitet. Per vecka gäller det alltså än 300 minuter på måttlig intensitet, eller mer än 150 minuter av fysisk aktivitet på hög intensitet, eller en likvärdig kombination av måttlig- och högintensiv aktivitet i veckan.
Ökad mängd fysisk aktivitet på måttlig och hög intensitet minskar även de negativa hälsoeffekterna av långvarigt stillasittande.
Muskelstärkande fysisk aktivitet minst två dagar i veckan
Vuxna bör också ägna sig åt muskelstärkande aktiviteter på måttlig eller hög intensitet under minst två dagar i veckan. Aktiviteterna bör involvera kroppens alla större muskelgrupper.
2021 kändes detta alltså som ett hån mot mig personligen. Jag kämpade så hårt men var ändå inte i närheten av att leva upp till rekommendationerna. Men tre år senare så är det här ungefär hur jag tränar i min vardag. Två styrkepass i veckan av kroppens alla större muskelgrupper. Pulshöjande aktiviteter på måttlig eller hög intensitet i mellan 150 – 300 minuter i veckan. Ibland mer fokus på raska promenader, ibland på cykling, löpning eller längdskidor. Inga konstigheter och faktiskt inte jättesvårt att klara av när jag väl är inne i rutinen. På min pulsklocka ser jag att jag når upp till målet nästan varje vecka.
Jag får ibland höra här på bloggen att jag överdriver med träningen, att det är osunt och att jag hetsar och håller på. Då tänker jag på att jag ändå bara är en glad motionär. Jag tränar inte på någon särskilt hög nivå. Jag är liksom ingen superfit träningsinfluencer eller elitidrottare som optimerar sin hälsa i varje beståndsdel. Och ÄNDÅ betraktas det jag gör av vissa som både provocerande och osunt. Det tycker jag visar på hur långt avståndet är mellan hur vi lever idag – och hur vi borde leva för hälsans skull. Och när jag påtalar det här med WHOs rekommendationer så märker jag att det är ny och främmande information för många. Man känner helt enkelt inte till det och blir lika förnärmad som jag blev en gång i tiden.
Min önskan med att skriva om träningen är alltså inte att malla mig utan att ingjuta lite hopp i alla som står inför samma utmaning som jag själv gjorde för fyra år sedan. När jag började styrketräna och inte kunde göra utfallssteg utan att använda en käpp som stöd – och blev helt slut av att göra knäböj med enbart kroppen som vikt. Det går att förändra och det är aldrig för sent att börja!
På Folkhälsomyndigheten kan du också läsa råden om rörelse och motion för barn och unga, gravida och äldre över 65.
Hittade dessa bilder när jag letade något helt annat. Sommaren 2016. Ser vackert ut men jag mår så dåligt. Mitt i en utmattning, på väg in i en depression. Otillräcklig på precis varje plan i livet. Tyckte inte att jag fick någon som helst ordning på jobbet, med inboxen, i hemmet, med kosten eller träningen. Helt enkelt överväldigad av livets alla krav. I backspegeln kan jag se att det förutom utmattningen också var småbarnsåren. De tuffaste!
Låg i badkaret igår och läste medan Jakob la barnen. Gjorde en uppgift från Livstilsverktyget, som jag använder mig av flera gånger i veckan. Skulle utvärdera vilka vardagsrutiner som fyller på mitt innersta och är djupt meningsfulla för mig. Listan blev lång. Mina promenader med Elina som både ger något till hälsan och till själen. Mina träningspass, att läsa böcker, mina utdragna kvällsbad och att laga god mat.
Skillnaden på dessa åtta år är helt enorm. Hur mycket tid jag lägger på att fylla på mig själv. Och hur jag designat min fysiska omgivning för att hjälpa mig med det som jag själv har svårt för. Jag funderar på om jag hade kunnat klara småbarnsåren med hälsan i behåll om jag hade haft dessa rutiner på plats då? Sannolikt – men många av dem hade förmodligen varit svåra att få till.
När jag hade småbarn och alla pratade om att det skulle bli bättre med tiden så förstod jag inte riktigt hur det skulle gå till eller hur jag skulle orka ända dit. Men nu plötsligt befinner jag mig på andra sidan och kan säga samma sak till den som själv är där: det kommer bättre och lättare dagar!
För länge sedan när jag brukade gå på vattengympa, kunde instruktören säga saker som:
-Nu är det dags för att träna armarna. Och om det blir för tungt så arbetar ni enbart med benen istället och låter armarna vila
Det provocerade mig redan då, för min uppfattning av oss i bassängen var inte att vi var övertränande galningar som skulle lugnas ner. Nej vi hade ju behövt höra:
–Nu blir det armövningar och det kommer suga ordentligt i musklerna och vara jobbigt. Men då vill jag att ni ska ta i hårdare! Ni klarar det! Ni får snart vila! Det är inte farligt när träningen känns – det är det som ÄR träning.
Det här är ingen diss just mot vattengympa – bara ett minne av en knäpp situation. För om jag går och tränar vill jag inte uppmuntras att ta det lugnt. Jag behöver ju pepp att anstränga mig! Vi människor är lata och bekväma av vår natur, och dessutom inställda på energibesparing. Smart om man är jägare och samlare. Dumt i dagen samhälle.
Jag tycker mig dock märka den här inställningen lite överallt, i takt med att jag tränat flitigt de senaste fyra åren. Den här otroliga brådskan att tycka att andra tränar för mycket och för hårt. Jag har diskuterat det med tränande vänner som upplever samma sak. När de pratar om att de ska ut så finns det alltid personer i närheten som säger:
–Neeej men inte ska du väl springa nu?
–Va, men ska du ut och åka så långt på skidor verkligen?
-Gör inte för mycket nu så du tröttar ut dig!
Skeptikerna menar säkert väl, men det blir helt fel. För vi behöver höra helt andra saker:
-Klart du orkar åka så långt!
-Var härligt att du tar tid för träningen och hälsan!
-Så klokt att träna – jag tror du kommer få energi av det!
Min inre röst försöker oftast slippa undan så det behöver jag inte hjälp med från någon annan. Jag behöver vänlig, bestämd uppmuntran. Och det skulle jag säga att de flesta människor behöver kring just träning – eftersom nästan ingen rör på sig tillräckligt. Sedan finns det absolut personer som övertränar, hetsar och stressar kring sin hälsa. Men jag är inte säker på att den typen av kommentarer kommer att nå fram till dem. Där behövs helt andra typer av samtal.
Jag vet inte varför vissa personer har den här omedelbara skepsisen till andras träning? Men kanske handlar det om något slags gruppdynamik? Så länge ingen tränar är ens eget stillasittande ingen fara. Men om någon börjar göra förändringar – då blir ens egen position plötsligt obekväm. Jag minns att jag surt brukade muttra till min syster om hur hurtiga alla är i byn, som är ute och joggar med sina jävla barnvagnar. Men idag blir jag bara peppad av att se det. Tänk att vilja jogga så gärna att man gör det med barnvagn, bara för att det ska bli av. Så inspirerande!
Jag skrev ett inlägg den här veckan, om att jag tagit mig ut och tränat trots stort inre motstånd. Att jag lyckats överkomma min självdestruktivitet som säger att en dålig dag inte får räddas upp utan ska göras ännu sämre. Det blev en intressant tråd med tankar kring vila kontra träning och prestation. Läsaren Anna formulerade så bra det jag själv försökte få fram men nog inte lyckades med:
“Jag tycker personligen att det fungerar skitdåligt att vara snäll mot mig själv genom att strunta i saker som är lite jobbiga. Bara för att något känns svårt och jobbigt så betyder det ju inte att det är fel! Visst, det ger en TILLFÄLLIG lättnad (nästan en kick rentav) att skippa träningen, kolla på tv istället för att läsa igenom anteckningarna inför morgondagens föreläsning, beställa hämtmat etc – men i längden blir det självdestruktivt att fastna i en loop där bara snabba belöningar känns kul. Kanske inte i stunden, men över tid sker en försämring av både kroppen och psyket.
Att inte svika löften man ger sig själv tror jag är bra för det inre drivet, den där känslan av att vara kapabel och stadig. Det ger mig en kick att känna att jag visst klarar av svåra saker. Om jag hela tiden “tillåter” mig själv att inte prestera blir det ju ingen meningsfull strävan mot någonting längre fram, en belöning jag ska få för det jobb jag har gjort. Belöningen kan vara allt från en kropp som står emot infektioner till ett examensbevis. Om jag bara skulle lyssna på de människor omkring mig som säger “äsch, var lite snäll mot dig själv och lägg dig i soffan med en påse godis!” bidrar det bara till självsabotage.“
Den här veckan har det varit tvära kast mellan hopp och förtvivlan. Jag har haft så många utmaningar. Med mitt eget psyke, på jobbplanet, med att jonglera alla saker som ansamlats just denna vecka. Och inte minst molande oro för en sjuk närstående. Men nu när jag går in i fredagen känner jag mig så glad och stolt över mig själv. Hur jag lyckades vända skutan!
Tog bland annat ett jättejobbigt samtal jag gruvat mig över. Men förberedde mig och planerade vad jag skulle säga och var lågaffektiv i bemötandet. Och det gick så bra!
Jag har också tränat fem pass. Två tunga styrkepass, ett intervallpass i roddmaskin. Och två skidturer. Men det var nära att det sista inte blev av. För igår när jag läst för barnen på kvällen visade stegräknaren på ynka 2000 steg. Jag hade haft en dag full av motgångar på jobbet och kände mig sur, stressad och ganska ledsen. Så jag tänkte: jag skiter i träningen och mina steg idag och går och lägger mig och ser på film istället. Den här dagen är ändå helt bortkastad!
Men så tänkte jag lite till. På att träningen inte främst handlar om hur roligt det är att träna utan om hur bra det känns efteråt. Och att inte låta det självdestruktiva vinna utan istället stanna upp för att ge mig tid att fatta ett klokare beslut. Så att jag får må bättre på sikt.
Jag bytte om till träningskläder, snörade på mig pjäxorna och en kvart senare var jag i skidspåret.
-Du behöver bara köra ett varv! hojtade jag uppmuntrande till mig själv.
Men så fort jag börjat åka rann ilska och irritation av mig. Glädjen återvände till kroppen och det slutade med fyrtiofem minuters skidåkning. Var som hen helt annan människa när jag kom in igen och klockan bara var nio på kvällen. Så jag gjorde en smoothie, spolade upp ett bad och gjorde en hårinpackning. Strök mig själv på kinden och sa högt till mig sälv
-Nu har du varit snäll. Nu bryter du dåliga, självdestruktiva vanor.
Ett skifte i mitt tänkande som kommit senaste åren – det är att min kropp hela tiden kommunicerar med mig och väntar på att bli hörd! Den försöker berätta för mig vad den behöver och mitt jobb är att lyssna och tolka. För när jag inte lyssnar på de initiala små varningarna så blir de högre och högre. Som ett barn som försöker få sin förälders uppmärksamhet.
Jag förstod det här med kroppen efter min utmattning, när Erica och jag skrev Hjälp, jag är utmattad. För då intervjuade jag experter och pratade med andra drabbade vars kroppar tydligt larmat kring deras stressnivåer. Huvudvärk, tryck över bröstet, smärta i leder. Sömnlöshet eller djup sömn som ändå inte gav återhämtning. Rastlöshet, utslag och krypningar. Kroppen hade larmat och signalerat men istället för att lyssna tog man en alvedon och jobbade vidare. Till slut stängde kroppen ner helt, som ett sista desperat försök. Plötsligt gick det inte att komma ur sängen.
Jag började förstå det här med kroppens kommunikation efter utmattningen. Men det var först efter att jag börjat träna regelbundet som det blev helt verkligt för mig. För nu lever jag i hela min kropp på ett sätt jag inte gjort tidigare. Jag tar den i bruk och bekantar mig med den när jag utmanar mig själv fysiskt. Jag känner hur motion ger lugn både till kropp och själ. Jag är medveten om hur mina fötter känns efter att ha gått långt och hur det stramar i bröstryggen av träningsvärk. Men också hur det värker när jag inte tränat på länge. Hur det känns som cement mellan skulderbladen och hur fogarna genast smärtar. Jag upptäcker snabbare en annalkande förkylning och mensens diffusa molande har blivit något mer verkligt, som dock lindras av träning. Jag märker också hur sömnbrist påverkar mina träningsresultat och hur sötsuget ökar när jag suttit stilla för mycket.
Jag märker en tydligare skillnad på årstider också. Min kropp fullkomligt SKRIKER efter kolhydrater och fett i november och december. Mörkret får den att gå in i något slags nödläge när den vill lagra in kalorier. Men mitt jobb är inte att ge efter helt och äta vad som helst. Däremot varierar jag maten så att kroppen ska känna sig trygg med att den får vad den behöver. Jag äter varm mat som är generöst kryddad. Jag väljer välbekanta smaker från barndomen och lägger till fler mellanmål och fler heta drycker. Men även om det är precis lika kallt och mörkt i januari så känns det genast annorlunda. För då har min kropp hunnit ställa om sig. Sötsuget är lägre och med ljuset som sakta återvänder vill min kropp vill ha kalla smoothies, grönsaker och lättare rätter igen. Och det ger jag den med glädje.
Det är väldigt spännande att börja se kroppen som en vän att lära känna och vara nyfiken på. Inte en fiende eller ett jobbigt bihang. Jag vill ju leva i samklang med mig själv – inte i opposition.
På gymmet där det varit proppfullt sedan i januari börjar det glesas ut alltmer. Det är nyårslöftena som gett upp, en efter en. Samma fenomen varje år rapporterar de som driver gymkedjor: en tillfällig topp vid det nya året, sedan tillbaka till ungefär samma nivåer som innan.
Själv lunkar jag på med träningen. Försöker få till mina två styrkepass i veckan och två konditionspass på skidor. Det har gått helt okej efter jul, förutom när jag varit sjuk. Men den här tiden på året är jag också mer träningsmotiverad än någonsin. Det blir ljusare, varmare och lättare att ta sig ut. Och jag vet att längdskidesäsongen bara pågår någon månad till här i Västerbotten så jag försöker fånga varje chans. Därutöver försöker jag få ihop ordentligt med steg – 70 000 i veckan. Det innebär i min stillasittande vardag att ta en promenad på 60-90 minuter per dag för att det ska uppnås. Innan hälsoåret 2020 – när jag var som mest inaktiv – satsade jag på att gå en sådan promenad i veckan. Så jämfört med det så är jag otroligt duktig!
Det svåraste med hälsan är dock kosten och att hitta en bra balans i vad jag äter. Att inte frossa överdrivet på helgerna men heller inte äta för lite under veckorna. Mitt problem är nästan alltid att jag äter för lite under dagarna vilket gör mig jättehungrig på kvällarna vilket i sin tur gör det svårt att hålla sig från allt som är gott och onyttigt. Samtidigt är jag otroligt stillasittande under mina arbetsdagar vilket gör att jag inte förbränner särskilt mycket. Det är mer huvudet än kroppen som skriker efter något att tugga på. Och då försöker jag ge mig själv bra mellanmål. En banan doppad i jordnötssmör, ett grönt äpple och en näve sötmandlar. Eller bara en torkad osvavlad aprikos till kaffet när jag känner mig riktigt sockersugen.
Min inställning till träning och mat är lugn, tråkig och förståndig. Inga snabba lösningar. Inga nya, tillfälliga rutiner som kommer att bli omöjliga att hålla. Det som gör skillnad på lång sikt är att orka nöta på. Fortsätta göra små, bra val i sin vardag. År efter år. Inte fantisera om när jag är “framme” och inte behöver tänka på det längre. Utan tvärtom acceptera om att jag kommer behöva tänka på detta livet ut, eftersom träning är så viktigt för hälsan och utbudet av mat alltid kommer locka mig att äta för mycket.
Hälsoresan 2024 är inte så kul och energisk. Mer klok, förståndig och tråkig. Helt i sin ordning med andra ord.
Jag har blivit en hopplöst fyrkantig person de senaste åren. Jag som alltid varit flytande, spontan och impulsiv har blivit mycket mer square. Det kom som en strategi för att skydda mig mot en ny utmattning.
Jag svarar till exempel inte i telefonen när jag inte kan prata. Det låter ju som en självklarhet – men det är det inte. Folk svarar jämt i telefon fast de inte kan prata. Och så får man hänga med på tusen sysslor som de ska göra klart medan man pratar. Och så hör man att det tar dubbelt så lång tid för dem att utföra de sakerna, för att de har en i telefon. Då brukar jag föreslå att de gör färdigt sina saker och ringer upp sedan. Oftast försenar det bara mötet med ett par tre minuter – men det gör dagen så mycket lugnare.
När det ringer och jag är upptagen, förmår jag dock inte ens svara för att säga att jag ringer upp senare när jag har möjlighet. För det är en sådan ansträngning att behöva byta mindset och prata med en ny person när jag är uppfylld av något helt annat. Så jag svarar inte alls, vilket förstås är ganska otrevligt. Borde i alla fall svara med ett sms där jag ber att få ringa upp senare. Ska öva mig på att göra det oftare!
Min syster pratar jag med varje dag – ibland flera gånger på en dag – och det funkar för att det är så kravlöst. Jag lägger bara på i hennes öra så fort jag blir minsta distraherad. Hon vet om det och är okej med att jag plötsligt hojtar “NU MÅSTE JAG SLUTA” och bara försvinner. Hon gör också likadant mot mig. Vi vet var vi har varandra och ingen blir putt över konstiga avslut.
Men jag blir så stressad av att märka att andra är stressade och distraherade när vi pratar. Därför kan jag snabbt avsluta samtal med “Nu hör jag att dina barn vill prata med dig. Gör det i lugn och ro så hörs vi senare, hejdå”. Helt utan irritation, bara som ett sätt att slippa hålla på med splittrat fokus. Hatar splittrat fokus. Det är ju nämligen en myt att vi kan hålla på med multitasking. I själva verket är vi människor väldigt dåliga på att multitaska. Det är mer effektivt att göra en sak åt gången och göra den ordentligt än att ständigt hoppa mellan saker. För varje gång koncentrationen bryts så krävs det tid att hitta tillbaka till den. Så att göra färre saker gör att man i själva verket får mer gjort. Jag vill inte passa på att ta ett samtal medan jag handlar mat, eller medan jag packar jobbväskan för att åka in till stan. Det tar tre gånger så lång tid och sedan glömmer jag ändå hälften av mina saker – och har dessutom lyssnat dåligt. Då passar jag hellre av!
Jag har inte bloggat sedan i onsdags och det är ovanligt att jag tar flera dagars uppehåll. Men det är på grund av just det här fyrkantiga förhållningssättet. Hade så mycket jobb på torsdagen och fredagen, så jag hann inte med att blogga under dagen. Och eftersom jag inte längre är beredd att jobba kväll (om det inte är total panik) så har jag helt enkelt hoppat över att blogga. För några år sedan började jag ofta ett nytt arbetspass vid halv nio på kvällen när barnen somnat, för att ta ikapp allt jag inte hunnit under dagen. Och sedan var jag så speedad att jag inte kunde sova förrän långt efter midnatt. Och då vaknade jag trött nästa morgon och presterade sämre under dagen. Då halkade jag efter så att jag behövde jobba kväll igen. Och så snurrade den väldigt dåliga spiralen allt snabbare.
Så många dumheter man hållit på med. Gillar mitt nya fyrkantiga jag mycket bättre! Även om det betyder att ni ibland får vänta på ett nytt blogginlägg.
Att bli förälder handlar jättemycket om att lära sig skjuta upp egna behov för att göra sin plikt och ta hand om någon annans. Man måste ignorera sin egen hunger för att först mata barnet som är ännu hungrigare. Man måste uthärda trötthet för att ta hand om en nattvaken unge med växtvärk. Och ofta får man inte ens gå på toaletten när man som mest behöver det. Allt det här är förvisso karaktärsdanande, men man blir också sämre på att höra kroppens signaler och varningstecken.
För den som är utmattad handlar rehabiliteringen väldigt mycket om att återupptakontakten med kroppens signaler. Börja lära sig lyssna på vad som sägs och förstå signalerna. Inse att huvudvärk visserligen kan lindras med en ipren men kanske hellre kan förebyggas genom en stunds vila. Och att om man känner sig rastlös kan det vara ett tecken på att man behöver vila – inte aktivera sig.
Men sedan kommer nästa steg i tillfrisknandet och det är ännu svårare. För det handlar om att inte överlyssna på kroppens signaler. Tänk efter för mycket och låta minsta motvilja styra ens liv. För då hamnar man i det andra diket. Vi människor är ju lata och bekväma till vår natur och låter man de känslorna bestämma allting så blir livet till slut väldigt inkrökt och litet. Jag har skrivit mer om det här.
Man måste öva sig på att förstå skillnaden i känslor. Känner jag ovilja för att jag verkligen är för trött och behöver vila? Eller känner jag bara den ovilja som är en del av att vara människa – och som kommer lindras så fort jag sätter igång?
De bästa helgerna är inte de som helt saknar planer och krav. Där jag kan ligga i sängen hela dagen och sluka en teveserie. Jag kan ofta tro att det är det – särskilt när jag är extremt trött. Men i själva verket räcker det om jag får någon sådan timme här och var på helgen. För annars blir det blir snabbt för mycket av det goda och då börjar jag istället må sämre. Jag är ju en person som mår bäst när jag är aktiv, även om jag nästan alltid känner ett initialt motstånd till att vara det.
När jag analyserar vilka helger som verkligen fyller på kropp och själ är detta viktiga beståndsdelar
Att ha någon slags social interaktion utöver familjen – men gärna med familjen. Kompisar på middag, släkting på några timmars besök eller spontanfika hos grannarna.
Att ta tag i något i hemmet jag inte hinner med i vardagen. Sortera badrumsskåpet, spika upp en tavla, få upp en rullgardin som ramlat ner. Då känner jag att jag kommer framåt.
Vara utomhus och röra på mig. Åka skridskor, räfsa löv, olja en altan eller ta en sparktur.
Ligga och läsa dagtid. 1-2 timmar varje helg är en lyx som räcker långt.
Gå till kyrkan. Både skönt att ta mig tid för det andliga – men också göra något meningsfullt socialt på en nivå som inte dränerar mig.
Laga eller baka något extra gott
Åtminstone en av kvällarna krypa ihop tätt i soffan med de jag älskar. Plus en skål med godis.
Att ligga helt stilla i en säng hela helgen – det är en rest från när jag var akut utmattad. Men det gjorde mig inte piggare, det var bara för att jag inte klarade något annat. Och när jag tänker tillbaka på åren innan jag fick barn och ofta spenderade lediga dagar i sängen. Då ser jag att det faktiskt var ganska dåligt för mig. Att dega överdrivna mängder gav bara fritt spelrum för min ångest. Jag mår bäst av att överkomma det initiala motståndet och faktiskt göra någonting.
En stor del av Projekt Bli Fullvuxen, det är att försöka avslöja sina egna lögner. Peka ut sitt självbedrägeri och istället hantera sanningen. Ta det här med energinivån som exempel. Jag har verkligen kommit till insikt kring min egen inbillade energi.
Om jag på måndagen jobbar hårt, får massor gjort och fullkomligt flyger fram. Ja då känns det fantastiskt. Jag tänker att fler sådana dagar är möjliga, med rätt planering och förutsättningar. Men om jag bara zoomar ut litegrann, så att jag får med den efterföljande dagen i bilden. Då får jag också med att tisdagen var trött och ganska improduktiv. Så på totalen balanserar de två dagarna ut varandra. Måndagen överpresterade jag, så på tisdagen kommer jag vara mindre produktiv än vanligt. Det är en mycket mindre tilltalande insikt. Men mer sann.
Jag har också årstider med mer energi. I maj har jag knappt något sömnbehov alls och är nästan som en besatt när jag far runt från morgon till sen kväll. Det är roligt och härligt, men det slutar alltid kring midsommar. Då drabbas jag av en enorm slöhet och trötthet. Då balanserar jag ut den hetsiga maj. Kroppen och själen söker sin jämnvikt. Och det är jag nog egentligen tacksam över.
För de personer som saknar den här självregleringen – som klarar av att vara energiska under mycket längre perioder – de kraschar bara hårdare efteråt. Som så många med ADHD upplever. Eller jag själv, innan jag blev utmattad. Jag hade närmast maniska skov då jag kunde köra på som en dåre och inbilla mig att jag hade en superkraft. Och det hade jag verkligen, om man bara tittade på den dagen. Men zoomade man ut så att efterspelet kom med, ja då hade man sett att jag inte hann mer än i vanliga fall. Energin var bara väldigt ojämnt fördelad över tid. Och den tunga energidippen efteråt förde med sig många andra problem. Vardagens enklaste sysslor blev lidande när orken var i botten.
Den här insikten är en stor hjälp för mig. Och jag använder den här insikten både som ett sätt att dämpa min hybris och mitt självförakt. Du är varken så bra som du tror, eller så dålig som du fruktar. Du är helt vanlig bara. Och om det är kul att jobba hårt en dag och få massor gjort – ja gör det då! Du kommer betala skulden en dag när orken är låg.
Vaknade med molande mensvärk imorse. Jaha. Det var därför jag inte kunde hitta en enda kjol som gick att stänga igår?! Hela ländryggen är avdomnad, magen är som en fotboll och det strålar smärta från ljumskarna ner i låren. Till och med armarna känns kraftlösa och tunga.
Vilken turatt jag får jobba hemifrån, tänkte jag. Har tänkt det många gånger senaste veckorna när vädret varit ovanligt grinigt och kroppen varit trött. Att känna sig lite vissen och inte orka vara social – men ändå orka jobba – är nog en känsla många känner igen. Och då är det skönt att faktiskt få jobba, utan att göra våld på sig själv.
Men jag kan också se problem med att jobba hemifrån, relaterade till just hälsa. I alla fall om man som jag har lätt för att få ångest och jobbiga tankar. En dag i höstas vaknade jag med ångest som växte under förmiddagen, ganska kraftig sådan som fick mig att vilja krypa ur mitt eget skinn. Men jag var tvungen att åka in till stan, spela in ett radioprogram och prata med folk i radiohuset som jag känner ytligt. Slänga lite käft och vara trevlig. Och efter jag gjort det i en timme var den där ångesten som bortblåst. Jag kände mig nästan som vanligt igen och ångesten kom inte tillbaka mer den dagen. Inte heller de konstiga tankarna som växt till stora monster i mitt huvud.
Även om man är introvert är andra människors sällskap viktigt. Andras energier kan hjälpa ens egna på traven. Overklighetskänslan som kommer av att vara ensam för mycket – den bryts när man tvingas ut ur sin egen skalle. Att jobba hemifrån är bra på sitt sätt, men det har verkligen sina baksidor. För ganska ofta när man bara vill dra sig undan är det precis det man inte ska göra. Man skulle må mycket bättre om man utsattes för världen.
Några lärdomar jag gjort i livets hårda träningsskola…
Du ska träna tillräckligt kort och tillräckligt lätt för att vilja göra om det igen imorgon. Först med ökad träningsvana och rutin behöver börjar du träna lite tyngre pass som prövar psyket. Men det är en tolerans som måste övas upp.
Hur du avslutar ett pass påverkar hur villig du är att träna igen nästa gång. Därför är det klokt att avsluta alla pass med någon enkel och rolig övning. Hjärnan tenderar att glömma bort hur passet var som helhet och snarare minnas hur det kändes i slutet. När jag tränar med min PT börjar vi alltid med de tyngsta övningarna. Således alltid marklyft först! Och när jag springer avslutar jag ALLTID med att gå i 10-15 minuter tills pulsen lugnat sig. Att komma hem efter löpning och känna sig nästan som vanligt – bara lite svettigare – det är en fantastisk känsla.
Att träna sällan kan paradoxalt nog vara jobbigare än att träna ofta. Av flera anledningar. Jag har aldrig haft mer träningsvärk än när jag styrketränade en gång i veckan. Kunde knappt gå dagarna efteråt – och när träningsvärken väl klingat av var det dags för nästa pass. Tränar jag styrketräning två gånger i veckan eller mer får jag väldigt lite träningsvärk. Och det mentala spelar också in. Min man tränar sedan ett tag tillbaka på gymmet sju dagar i veckan för att “det är skönt att slippa fundera på om jag ska till gymmet eller inte. Jag ska alltid dit”. Och själv känner jag att min ideala träningsfrekvens faktiskt är 4-5 gånger i veckan. Då blir det aldrig så långt mellan passen att jag hinner bygga upp det där inre motståndet. Istället går jag runt med den high som man får efter träningen och längtar tills jag ska få träna igen!
Trevliga vanor ihopkopplade med träning fungerar som en positiv förstärkning. Vanorna kan variera över tid. Ett tag åt jag alltid en god proteinbar efter min tisdagsträning och ringde en kompis medan jag körde hem från stan. Brukade längta efter den fridfulla stunden! Efter fredagsträningen stannar jag gärna kvar och vilar i solrummet eller bastar och gör hårinpackning. På sommaren kopplar jag ihop träningen med bad. Efter löpturen eller styrkepasset gör jag bomben från bryggan och boostar endorfinerna ännu mer! Och en enkel men till synes oansenlig vana, är att ha en liten kalender vid mitt nattygsbord. Den har en enda funktion: att skriva ner när jag har tränat och vad jag gjorde. Informationen finns såklart redan i appen till mig pulsklocka. Men det är så makalöst belönande att ta fram min lilla kalender innan jag somnar och notera på papper.
Reservera en bra ljudbok eller favoritpodd enbart för träning. Kan längta efter att köra rodd till En varg söker sin podd och springer faktiskt hellre till prat än musik. Tiden går ju snabbare! Men än mer effektivt är det att lyssna på sånt som handlar om hälsa, träning eller kost. Aldrig blir jag så stark i skidspåret som när jag lär mig om fytokemikalier eller träningen skyddande effekt mot hjärt- och kärlsjukdomar. Smart blir jag till på köpet!
Försöker få tillbaka energin i kroppen efter några riktigt trötta vintermånader. Liksom stötta upp mig själv i väntan på att ljus och värme återvänder.
Första åtgärden är att tvinga mig ut varje dag i dagsljus. Ta en paus i skrivarbetet och bege mig ut på en promenad eller i skidspåret. Så lätt hänt att tiden rinner iväg och sedan hinns det inte med. Men jag har bestämt mig för att innan jag varit ute får ingen lunch inmundigas. Och då måste jag ju gå ut.
Jag försöker också fylla på med vitaminer, mineraler och massa nyttiga spårämnen genom att äta varierat med mycket grönt. En riktigt bra lunch med grönkål, svartkål och fint hyvlad rödkål masserad med olja, citron, sesamolja, japansk soja, honung och srirachamayo. Sedan på med halverade brysselkålshuvuden. Kan göras och stå i kylen i flera dagar. Toppad med rostade sesamfrön, pumpakärnor och solrosfrön. En näve frysta sojabönor för protein och några vegetariska ångade dumplings för kolhydrater. Lägger i sojabönorna i dumplingspannan i någon minut så att de tinar, just innan servering. Sedan svänger jag ihop dipp på samma ingredienser som jag dressat salladen i. Mättar bra och låter käkarna och tarmarna arbeta. Många av nyttigheterna från frukt och grönt sitter ju i färgämnena, så det är bra att äta färgglatt!
Jag badar badkar nästan varje vardagskväll. Något att längta till efter en kall och frusen dag! Som idag när biltermometern visade -31 grader på väg in till stan. Vi har egen brunn som aldrig sinar (inte ens sommaren 2018 visade den minsta tecken på detta) och värmer vattnet med bergvärme, så jag badar med gott samvete. Äter apelsin och balanserar bok för att inte blöta ner den med vattenånga. Ibland får jag sällskap av något av barnen. Ännu mysigare.
Jag försöker komma i säng i tid om kvällarna. Klockan tio måste jag ligga i sängen men får sedan läsa till elva om jag vill. Men jag brukar aldrig orka det utan somnar som en gris inom en halvtimme. Jag behöver ungefär åtta timmars sömn för att fungera någorlunda i januari – och i maj behöver jag fem, så årstiderna påverkar verkligen orken! Nu gäller det att hjälpa sig själv genom vintern på bästa vis. Så här gör jag. Hur gör du?
När jag lagar middag, har på radion i bakgrunden, försöker förstå ett recept och ett av barnen plötsligt börjar ropa på mig. Då får jag en sådan där kortslutning i hjärnan som gör att jag bara vill vråla åt hela världen och hans moster att HÅLLA TRUTEN!!! Om det är själva receptet, Monika Saarinen eller barnen som ska hålla truten är inte så noga, bara det blir knäpptyst på stubinen.
Att det uppstår sådana situationer då och då i ens vardag är förstår inte farligt. Det farliga är när känslan är konstant. Som när man lever med långvarig stress. Det är samma upplevelse av att vara ansatt från alla håll och bara önska sig ett vakuum i tiden. En pausknapp och ett mute-reglage för världen så att man får hämta andan och börja förstå vad fasen man befinner sig och vad man egentligen håller på med.
Strax innan min utmattning 2015 befann sig min hjärna konstant i den här situationen. Och efter min utmattning är min förmåga att hantera den situationen kraftigt försämrad. Men framförallt är min motivation till att hantera den nere på noll. JAG VILL INTE. Det tar sådan energi i anspråk och blir sällan särskilt bra i alla fall.
Det här jullovet var välbehövligt efter en arbetsintensiv höst med många saker som jag tycker är ansträngande (resor och sociala interaktioner där jag måste vara extrovert). Men det var aldrig någon fara för min hälsa. Jag visste att det bara var under en period och att jag sedan kunde se fram emot ett långt jullov. Med mute-reglaget aktiverat och pausknappen intryckt så att omvärlden höll truten.
Men det här tror jag är en orsak till väldigt mycket ohälsa. Att människor i allt för låg utsträckning får vara i sådana vakuum. Där man på riktigt hinner stanna upp och märka att man åkt ur kurs och behöver ta ut riktningen igen. Som vuxen har man så många plikter som drar och så många distraktioner i form av underhållning, sociala medier och andra människors sällskap att man går vilse. Och det handlar inte alltid om att man måste ha långa perioder med sådana pauser. Det kan också handla om att ha det i sin vardag. Så att man hinner upptäcka att man slängt i sig sin frukost, att man var helt forcerad på morgonmötet eller att man har en begynnande huvudvärk och borde blunda en stund i en soffa.
Jag tror också att det här är en anledning till att många kvinnor funderar på karriärbyte efter en föräldraledighet. För kanske är det enda gången i ens vuxna liv som man fått en längre paus från sina vanliga plikter och kan se på dem med lite distans. Hinna märka och reflektera över sitt liv. Föräldraledigheten är förstås ingen vila – men den är i alla fall en vila från arbetets malande kvarnstenar. Och ibland är det precis vad man behöver.
Nu har jag i alla fall tryckt in playknappen. För nu har jag börjat jobba igen. Och eftersom jag fått vila ordentligt känns det riktigt kul.
Jag reste så mycket och jobbade så intensivt i november och december att jag missade fler träningspass än jag kan räkna. Var också så trött att jag inte orkade hitta på nya träningsplaner när de befintliga grusades. Men det fina med att ha tränat regelbundet i 3 1/2 år är min ökade kroppskännedom. Jag har lärt känna mig själv och jag märker så väl vad det är min kropp vill och behöver under olika tider på året. November och december ÄR helt klart mina svåraste träningsmånader. Det blir mörkare och kallare och min kropp skriker efter sömn, fett och kolhydrater samt att få ligga stilla och kura i mörkret. Och det är helt okej. Försöker gå med istället för mot den känslan.
Men sedan efter julledigheten när jag är tillbaka i vardagen – då får jag alltid får en sådan härlig energiskjuts från mitten av januari fram till april ungefär. Plötsligt är det gott med smoothies igen. Kvällspromenaderna känns inte så tunga och jag försöker fånga ljuset på luncherna. Vara ute och promenera eller åka skidor. Så småningom kommer maj och sommarmånaderna och då blir det oftast lite mindre träning – men desto mer vardagsmotion. Ännu fler promenader, cykelturer, trädgårdsarbete och allmänt utomhusliv. Och sedan i september och oktober har jag stark träningspepp igen! Och ungefär så brukar det snurra på för mig. Det är inga konstigheter.
Och nu stundar alltså den period på året då jag brukar känna störst träningspepp, men också motivation till att ordna kosten på ett bra sätt. Det gör jag även i år! Två ljuvliga dagar återstår innan vardagen börjar på onsdag – men sedan är det dags för mina goda rutiner igen.
Vad ska jag då göra? Jo jag ska komma igång med mina 4-5 träningspass i veckan. Jag brukar köra 2-3 pass med längdskidor varje vecka och sedan två gånger i veckan med styrketräning på gym. Min kropp visar just nu tydligt att den längtar efter träningen!
De sista semesterdagarna ska jag ägna åt att städa köket, rensa skafferiet, köpa hem bra ingredienser till frukost, lunch och mellanmål. Rosta frön och nötter till alla goda sallader jag ska äta. Köpa hem olika frysta grönsaker så att det blir lätt att addera grönt till varje måltid. Och ställa fram min blender på köksbänken igen – så att det blir smidigt att göra mina smoothies.
När jag betraktar mitt år som cykler och inte som att jag är mer eller mindre duktig – ja då blir allting mycket lättare och roligare. Hela livet kan inte se likadant ut. Och hälsa handlar för övrigt inte heller om en och samma sak. Bara för att jag inte tränat särskilt mycket senaste månaderna har jag inte varit ohälsosam. Jag har fokuserat på en annan del av hälsa. Nämligen återhämtning och att inte pusha mig själv när jag redan känner mig överansträngd. Jag har behövt ett lugnare tempo, stillhet och färre utmaningar. Att ge mig själv lite slack. Och nu har jag gjort det under en period så känner jag mig redo att ägna mig åt aktivitet igen.
Jag har också en sådan härlig arbetsperiod framför mig här i vinter, då tror jag att mina goda rutiner kommer att vara en stor och viktigt hjälp. Men det återkommer jag till i senare inlägg! Nu ska jag krypa ner i soffan i julgranens sken. Med en bok, en bit choklad och täcket uppdraget till näsan.
Jag är ju en person som gilllar att sätta upp mål och fundera på förbättringar och att utmana mig själv på olika sätt. Nyårslöften har därför varit en populär grej genom åren. Och allt som oftast har jag lyckats driva igen om dem rätt bra. Ibland har de till och med varit livsförändrande. 2023 års nyårslöfte delade jag upp i ett jobbigt och ett bra. Så här skrev jag för ett år sedan.
Det roliga löftet är att jag tänker införa mer kultur i mitt liv. Jag behöver näring till min själ och få mer inflöde utifrån. Jag vill gå på opera, teater, stand up, revy och konsert. Jag vill bombardera mig själv med kulturupplevelser IRL och fylla på mig själv med inspiration. Och dessutom tror jag att det är bra för det egna skapandet att inspireras av sånt som ligger utanför det fält där man själv verkar.
Hur gick det? Det här har jag försökt och lyckats med till viss del. Har gått på fler museum än jag gjort på mycket länge, men bara två konserter och föreställningar det var egentligen den typen av kultur jag hade allra mest lust till. Så jag tänker faktiskt ta med mig detta löfte in i 2024 också. Vill framförallt gå mer på teater i Umeå och på Norrlandsoperans olika uppsättningar.
Det jobbiga löftet är att jag ska inleda en traumabehandling. Jag har ett gammalt trauma som jag inte har bearbetat och som jag under många år trott skulle lösa sig om jag bara började må bättre i allmänhet. Och det hjälper absolut men så fort jag får en sämre period – det räcker med en influensa som försvagar mig – ja då störtar tankarna på det gamla traumat över mig igen med full kraft. Och nu har jag fått nog. Nu måste skiten bearbetas och jag är tillräckligt stark och frisk att ta tag i det. Det känns jobbigt och svårt, men förhoppningsvis kan det göra att jag mår bättre på lång sikt. Och det är jag ju skyldig både mig själv och min familj.
Hur gick det? Jag inledde förra året med att påbörja terapin och jag tyckte att det var hemskt. Det satt så otroligt långt inne – men ett år efteråt är jag liksom förlöst. Mer i kontakt med mig själv och med betydligt lägre ångestnivåer rent generellt. Rekommenderar alla som misstänker att de behöver det, att gå i traumapeterapi.
Vilka är då mina nyårslöften för 2024? Jo förutom att fortsätta på det spåret med ökad kulturkonsumtion, så har jag ett löfte om vänner. Jag vill bli mer social! Tänkte på det på min syster disputationsfest i somras. Hon har pluggat länge och har kompisar från olika länder och med olika spännande yrken och kompetenser. Hon har ett sånt enormt nätverk av personer som hon samlat ihop till genom åren – en riktig vänskapsskatt! Men jag har inte pluggat alls och känner verkligen att jag skulle vilja få ett lite vidare umgänge. Jag behöver inga nya bästa vänner – det är liksom inte det jag söker. Utan bara fler bekanta. Fler roliga kompisar! Fler som inte tillhör något befintligt gäng jag redan är i. Jag vill kort sagt bli bättre på att tacka ja till sociala tillställningar och möten och få in lite nytt syre i mitt liv. Efter många långa småbarnsår känner jag att det finns plats för det. Men det kan krävas en aktiv insats från mitt håll, för jag är ju rätt bekväm av mig.
En sak jag lärt mig om stress är att man blir väldigt, väldigt dum av att vara stressad. Dum så att man fattar ännu sämre beslut åt sig själv. Man svarar snabbt på mail och förfrågningar och tackar idiotiskt nog ofta ja på istället för nej. I ivern att skotta undan arbete – vilket som helst – så kan man faktiskt råka ta på sig mer arbete. Att tacka ja till något som går ganska snabbt att lösa kan vara otroligt belönande för den som står inför stora och till synes olösliga problem.
Något jag brukar säga till mig själv (och alla mina vänner) vid stress är –Kom ihåg att du blir dum i huvudet. Fatta inga förhastade beslut. När du ser veckan framför dig och den känns oöverstiglig. Börja inte agera, dra och slita i allting på samma gång. Ta istället en liten stund och inventera krasst vad du kan plocka bort. Något möte som kan skjutas på framtiden? Måste du verkligen åka och storhandla ikväll? Är det helt nödvändigt att barnen åker på just den där fotbollsträningen om det är så att du behöver vila den kvällen? Finns det möjlighet att flexa ut någon dag? Finns det någonstans du kan curla dig själv för att orka lite bättre?
Det finns ofta luckor och lösningar men vi behöver stanna upp och lugna ner oss för att se dem. Och bara att göra den övningen kan sänka stressen. För det gör att man påminns om att man har makt över sitt liv. Inte all makt förvisso – men mer makt än man tror när man är stressad och dum.
Jag har övat jättemycket på det här efter utmattningen. Så pass mycket att min första instinkt när jag blir stressad är att sätta mig otroligt stilla i ett rum. Ju mer stressad jag blir desto trögare försöker jag göra mig själv för att inte förvärra röran. Det är förvånansvärt effektivt!
Jag tycker att vintern är jobbig. Jag tycker också att vintern är underbar. Men det är liksom inte två saker som utesluter varandra. Allt som är jobbigt är inte heller dåligt per automatik. Jag tycker om mörkret, kylan och snön och allt som den befriar mig ifrån. Trädgårdsarbete, ruttnande grönsaksland, blötregn, sociala krav och det starka sommarljuset som hela tiden drar mig utomhus. Som får mig att känna att jag går miste om något viktigt. Men vintern skrämmer mig samtidigt. Arbetet den medför, tyngden den lägger på axlarna, isoleringen inomhus och tröttheten som oundvikligen uppstår.
Vi svenskar är fenomenala på att romantisera sommaren och det förhöjer ju onekligen upplevelsen av den. Men jag tror att vi måste öva litegrann på att också romantisera vintern. Skapa magi kring ovädret, mörkret och kylan och hitta de goda sakerna som det medför. För då blir årstiden lättare att bära.
Vintern har i alla fall blivit mycket härligare sedan jag accepterat den för allt som den är. När jag inte försöker stressa förbi eller förringa hur den påverkar mig – utan bara accepterar läget. Alla andra djur påverkas ju av vintern. Vissa går till och med i idé den här tiden. Men vi människor förväntas jobba på precis om vanligt och tro att mörkret och kylan inte kommer åt oss, bara för att vi har centralvärme och lampor inomhus. Men det stämmer ju inte. Vi blir påverkade.
Jag påminner mig också om att vintern är lika mångfacetterad som sommaren. Den skira försommaren jämfört med den överblommade augusti är olika årstider med olika stämningar. På samma sätt är november något helt annat än februari. Varje månad har sin unika prägel och genom att lägga märket till årstidens skiftningar så blir vintern inte lika lång och monoton.
Man kan lära sig att älska det som är kärvt, kallt, arbetskrävande och hårt. Inte minst för att det förstärker det mjuka, lena, lugna, varma och friska som kommer efteråt. Att acceptera och följa med istället för att streta emot – det är en min nyckel till att må gott genom vintern.
Ett krux med oss människor är att vi tenderar att favorisera allt som känns välbekant och hemma. Även när det är dåligt för oss. En destruktiv relation, osunda beteendemönster och sammanhang som förstör. Känns det bara välbekant och som hemma så vill vi dit – även när det suger. Det är en kunskap jag använder mig av för att programmera om mina egna beteenden. För ett tag sedan skrev jag en text om positiv förstärkning. Att peppa sina vänner (och mig själv) när vi förmår fatta nya bättre beslut. Det krävs en otrolig massa arbete att omprogrammera sig själv till bättre strategier och beslut och just därför är det så viktigt att bli uppmärksam på sitt beteende. Och sedan positivt förstärka förändringen.
Det kan handla om att man:
-Alltid drar sig undan när man är ledsen. Men så övar man istället på att söka upp sällskap.
-Aldrig självmant ber om hjälp. Men så övar man sig på att våga fråga någon om något litet.
-Att man hellre stå ut i en ojämlik relation än protesterar och riskerar en konflikt. Men så övar man på att säga emot i det lilla och se vad som händer då.
-Att man alltid skjuter upp viktiga saker och skapar massa problem. Och fastän det är ett obehag är det i alla fall ett som känns välbekant. Men så övar man på att ta itu med lagom jobbig sak och notera hur det känns.
Det finns så många beteenden som är helt ologiska och konstiga och som jag borde slutat med för länge sedan. Men som jag reproducerar eftersom det är det jag kan bäst. Jag kämpar dagligen med att förändra mina beteenden och sedan berömma mig själv när jag övat.
Finns det något du övar på att omprogrammera din hjärna till?
Man kan ibland undra vad träningen egentligen ger. Alltså spelar ett eller annat träningspass verkligen så himla stor roll? Här står jag och drar i en skivstång och gör marklyft som en annan idiot. Men vad ger det egentligen? Det är ju inte så upphetsande siffror på viktplattorna och i perioder känns det som att jag står helt stilla i utvecklingen.
Men så provade jag att lägga samman alltjag tog i marklyft på mitt senaste pass. Vad blev det då? Jo det blev 2766 kilo i marklyft, det. Per pass. Pass som jag kör en gång i vecka – men ibland två. För en enda av alla övningar jag gör. Säg sedan att jag gör det i snitt 3 gånger i månaden under ett år (då har jag räknat bort semestrar, sjukdom och andra anledningar till att pass inte blir av). Det blir 99 432 kilo på ett år. Närmare hundra ton. Och då har jag inte tagit höjd för att jag vid regelbunden träning faktiskt ökar vikterna jag lyfter med tiden.
Tänk att min kropp utsätts för detta? Inte konstigt att den inte kan stå emot framstegen på sikt. Det tar lite tid med styrketräning – men efter att ha lyft hundra ton har rumpan inget annat val än att klättra högre upp. Man får spänst i stegen till slut. Ryggen blir rakare och sånt som förut var tungt och besvärligt känns inte längre lika jobbigt.
När man känner sig oimponerad av sig själv och sin träning kan man ju pröva att addera ihop det man gör under en lite längre period. Funkar lika bra med antal cyklade mil till jobbet som antal länder man promenerat sig igenom efter ett halvår av stegräknande. Och det funkar såklart även med små insatser. Små förändrade mikrovanor som på tid adderar ihop till något mycket, mycket större! Av att alltid ta trapporna istället för hissen upp till jobbet bestiger man till slut Mount Everest.
