Kategori: Claras träning och hälsa

Sedan jag började logga min mens mer noggrant är jag chockad över hur regelbundna och påtagliga mina humörsvängningar faktiskt är. Som ett urverk! I söndags mådde jag toppen, var full av tilltro och glädje till livet. Och så igår kring lunchtid började jag känna mig låg. Ofta kommer det som en röst från ingenstans som talar in i min hjärna med olika ”sanningar”.

Ingen älskar mig. Jag är egentligen en usel mamma. Jag borde inte få driva företag. Jag kan inte äga och ta hand om ett hus själv. Jag är så jävla dålig på mitt jobb. Jag är så ful. Jag kan egentligen ingenting alls. Ingen av mina vänner tycker egentligen om mig. Allting kommer gå åt helvete. Jag kommer aldrig klara av det här. Jag är för svag. Jag är för trött. Det är bara en tidsfråga tills mitt liv rasar samman...

Dessa insikter kommer som en ond röst i huvudet som viskar sanningar och psykar mig totalt. Min PMS är sällan särskilt mycket ilska. Snarare självförakt, självtvivel, oro, otillräcklighet och rädsla för att bli övergiven. Men samma dag som mensen kommer så vänder det i regel.

Att kartlägga cykeln (jag använder appen Flow) hjälper för att i alla fall bli påmind. Om att mina tankar inte kommer för att jag plötsligt ser allting klart – utan snarare för att PMS fördunklar mina sinnen. Ändå minskar vetskapen om att det är PMS bara min tro på dessa insikter med några ynka procent. Känslorna är lika starka och obehagliga ändå. Jag ÄR just sådär usel, oälskad och oduglig som jag känner mig. I alla fall i tre-fyra dagar fram tills mensen äntligen anländer och gör slut på självhatet.

Tyvärr är det väl två dagar till med denna plåga innan jag äntligen får vända uppåt igen.

Jag ligger i hängmattan vid husknuten och läser. Sjön glittrar nedanför och en försiktig bris drar genom träden. Här vill jag ligga en stund. Och när barnen kommer och frågar om vi kan bada, om det är mat snart och om jag kan leta fram det andra badmintonracket. Så svarar jag att de får vänta, för nu vilar mamma. Och om de beklagar sig påminner jag: det här är min semester också, inte bara ert sommarlov.

Jag tycker att det är en väldigt fin sak att visa sina barn hur man har det riktigt lugnt och skönt. Att mammor också är trötta och behöver vila lite varje dag. Att det är helt naturligt och då får alla vänta en stund med sina behov och krav.

När barnen var små var det förstås svårare. Då kanske vilan blev upphackad så att jag på min höjd fick fem minuter extra efter middagen, eller några minuter extra i sängen om mornarna. Nu tycker jag om att låta den breda ut sig något. Och jag märker att det ofta blir rätt lyckat när jag tvingar dem att vänta. En ny lek påbörjas, någon brer plötsligt sin egen smörgås och det andra badmintonracket återfinns bakom ladugårdsväggen. En hel del problem löser sig av sig själv. Och som en trevlig bieffekt får barnen en lite gladare mamma.

Vintern 2020 var mitt yngsta barn knappet ett år. Jag hade ont i fogarna, ont i lederna, var tjugo kilo för tung och trivdes inte i min kropp. Saknade energi och kände mig hundra år gammal. Så jag bestämde mig för att ta ett hälsoår för mig själv, där jag istället för att satsa på nya jobbprojekt satsade all extra tid på min hälsa. En av de första insatserna var att börja promenera. Startade väldigt försiktigt med en promenad i veckan. Men bara det var svårt att få till – så ni förstår ju vilken låg nivå jag utgick ifrån.

Det omedelbara målet var att bli pigg, normalviktig och börja hitta tillbaka till mig själv. Det långsiktiga målet var att kunna bli en frisk och stark pensionär. Och det påtagliga, mätbara målet var att få glänsa på Region Västerbottens hälsotest när jag fyller 40 år! Det där testet som erbjuds invånarna i den kommun där jag bor.

För några dagar sedan var jag på det hälsosamtal som hör till 40-årskontrollen. Jag hade tagit blodprover och fyllt i ett hälsoformulär och skulle nu få ett uppföljande samtal för att prata om vad allt visade. Utvärderingen kom i form av en stjärna med olika uddar. Den ska vara så grön som möjligt, med så stora uddar som möjligt.

-Ja men det här är en av de finaste stjärnor jag någonsin sett! Du kanske borde hålla i det här samtalet istället för mig?! Skojade fysioterapeuten som höll i samtalet.

Förstår ni hur mycket de orden betyder? Det här är ju något som jag har kämpat för under flera års tid. Jag har verkligen stöpt om mitt liv och mina vanor steg för steg. Och enligt testerna har jag perfekta värden, äter en bra kost och eftersom jag varken nyttjar tobak eller alkohol regelbundet så är även dessa stjärnuddar knallgröna.

Jag har sagt det förut men säger det igen: utöver barnen finns det inget jag är mer stolt över än min hälsoresa. Inte ens karriären – för den har ju varit lustdriven – medan hälsoförändringarna gjorts trots enormt inre motstånd. Att stå här sex år senare gör mig så otroligt glad och stolt. Och att fylla fyrtio i april känns fantastiskt – eftersom jag fysiskt är mycket piggare än jag var för tio år sedan.

Den enda del av stjärnan som inte är knallgrön är den som rör vikten. Jag har som alltid ett BMI som angränsar till övervikt. Det har jag haft i princip hela tiden sedan jag började styrketräna tungt och det beror sannolikt på att BMI är ett grovt mått som inte tar hänsyn till hur stor del av kroppsvikten som är muskler. Men som fysioterapeuten påpekade för mig är det bättre att vara vältränad och tung än att vara otränad och lätt. Så den stjärnudden tänker jag inte bekymra mig så mycket om utan fortsätta ungefär som jag har gjort hittills.

Så är då syftet med detta blogginlägg att få malla mig? Ja kanske lite, för jag är ju väldigt stolt! Men framförallt hoppas jag att det kan inspirera någon som befinner sig där jag befann mig för sex år sedan. Som inte ser sig som en tränande person, som har ont i kroppen, är rädd för rörelse och känner sig trött och sliten. Det GÅR att förbättra sin hälsa. Och det är bara bra om det går sakta men säkert. Små steg i rätt riktning är bättre än ryckigt, snabbt och extremt. Hälsa är ju ingen sprint utan ett maraton. Och man kan faktiskt känna sig yngre fast man blir äldre!

Det är dagen innan mensen och jag har tung hjärndimma. Det är som att intellektet inte samarbetar, jag tänker trögt och har svårt att sortera intryck. Det är tur att jag har många olika slags jobb som jag kan göra ändå. Det må gå dåligt att skriva – men att fotografera är inga problem. Och jag varvar det jobbet med att tvätta sängkläder, bära bort grejer till förrådet och gå igenom packningen efter sportlovet.

När jag inte har barnen tillåter jag mig i alla fall en helt annan start på dagen. Ställde till exempel inte klockan imorse utan lät solljuset väcka mig. Drack kaffe i sängen och godkände bloggkommentarer i lugn och ro. Besvarade mail och messade kompisar. Dessa mornar är en underbar del i att vara ensam hemma varannan vecka. Särskilt när man har PMS.

Förutom hjärndimmman så känner jag mig väldigt blödig idag. Gråter för minsta lilla, men inte av ledsamhet. Är rörd. Tänker på alla vänner som funnits för mig de senaste åren. Blir gråtmild av pelargonerna som återfått livskraften efter vintern. Lipar av tanken på mina fina söner. Blir rörd av vårvärmen på verandan och ett SMS från min kille. Han skickar de finaste messen varje morgon och vi pratar både på lunchrasten, på väg hem från jobbet och så i timmar varje kväll.

Hur kan man vara så här välsignad? Känner mig stenrik!

Gick och la mig vid tiotiden igår men somnade inte förrän efter två. Låg och vred mig, oroade mig över allt och inget, ömsom frös och ömsom svettades. Men klockan ringde vid sex så det var bara att pallra sig upp. Tur att jag bestämt sedan innan att jag skulle träna! För trots hjärtklappning och viss ångest så hade jag ändå på känn att träningen skulle vara botande om jag bara fick till den. Så jag hoppade i tightsen och sportbehån som jag lagt fram kvällen innan. Mixade min proteinshake och körde mig och Bertil in till stan. Ända tills halvvägs in i passet låg ångesten kvar som ett fladder i bröstet. Men till slut fick det ge med sig. Styrketräningen och den peppiga spellistan kunde den inte rå på!

Nu har jag vaccinerat mig, gjort tusen ärenden på stan och ska sitta och skriva på mitt bokmanus. Hjärnan är inte riktigt med mig denna tisdag men långsamt leder också någonstans. Förhoppningsvis. Hoppas den är bättre för dig än den är för mig i alla fall.