Kategori: Claras träning och hälsa

Jag är ett stort fan av att skriva listor. Min röriga skalle behöver hjälp av dem för att fungera som den ska. Förra måndagen skrev jag ett deppigt blogginlägg om arbetsberget och min dåliga känsla inför veckan som jag visste skulle bli väldigt intensiv. Jag radade i inlägget upp ett gäng saker som stressade mig att tänka på.

Nu har en vecka gått och det fina med en lista är ju att man kan gå tillbaka och bocka av. Och kanske upptäcka att man hunnit mer än man trott.

Sånt som stressade mig för en vecka sedan – och hur det har gått :

Det enorma tvättberget

Det betade jag av genom att tvätta och hänga två maskiner varje dag och sedan ägna två timmar i fredags åt att vika allting.

Att jag skulle behövt åka och sopsortera för tre veckor sedan för garaget håller på att sprängas av alla kartonger.

I torsdags eftermiddag tog jag mig tid för detta projekt. Hade suttit och skrivit hela dagen och det kröp i kroppen av rastlöshet. Då passade det bra. Jag avsatte två timmar och tog två turer med absolut FULLPROPPAD bil för att sopsortera allt – och sedan köra bort all pant. Julmustflaskorna skvallrade om att detta inte gjorts sedan i julas.

Fåren måste få en ny hage stängslad. Just nu rymmer de ständigt till bättre bete.

Jakob stängslade om åt fåren så att jag slapp. Och jag har med djup tillfredsställelse sett hur fåren njuter, hoppar och skuttar och verkar så nöjda med sin fina hage.

Huset är äckligt och smutsigt efter att först jag och sedan Jakob blivit sjuka och inte orkat hålla efter.

Medan Jakob stängslade städade jag och barnen huset. Eller bara nedervåningen – men den är ju viktigast. Gjorde genast livet lättare!

Jag behöver rensa ogräset i mitt trädgårdsland och sedan få dit kompost och jord så att jag kan plantera ut i landet. För varje dag jag väntar blir skörden försenad.

Har jag absolut inte hunnit med men planerar att göra till helgen istället.

Perennerna som står uppgrävda i väntan på en ny rabatt måste grävas ner.

Det fixade jag i lördags. Blev bra!

Jag har inte tagit fram några utemöbler eller planterat en enda sommarblomma. Framsidan av huset ser förfärligt deppigt ut. Så trist att inte kunna njuta i trädgården när det nu äntligen är varmt och soligt.

Jag har tagit fram alla utemöbler. Har passat på medan jag ringt jobbsamtal. Det går utmärkt att kånka möbler och diskutera bok på samma gång. Sommarblommor på farstubron planterade jag igår i samma veva som jag krattade och gjorde grusplanen fin på framsidan. Tog inte alls så lång tid som jag trott. Lättnaden är stor nu när det börjar se trevligt ut.

Jag måste packa upp efter helgens resa.

Jag packade upp på tisdagen och det tog inte ens en halvtimme när jag väl fick tummen ur.

Samtidigt har jag mycket på jobbet och behöver verkligen hålla ångan uppe där. Försöka jobba fokuserat under mina arbetsdagar och inte ägna tid åt en massa andra hushållsuppgifter.

Här var det full pott för jag hann ÄNTLIGEN klart med det viktigaste jobbet – nämligen boken! Nu är det bara korrvändor kvar och även om det är jobbigt är det inte en tiondel så jobbigt som att skriva skiten.

På det hela taget blev det en ganska produktiv vecka. Ger mig själv en ömsint klapp på kinden för att jag kämpade på så bra! Listor är fina grejer.

Jag lyssnar på en podd som heter Wiser than me och görs av skådespelerskan Julia Louis-Dryfus. I den intervjuar hon äldre, visa kvinnor om bland annat åldrande och insikter som kommer av att ha levt ett långt liv.

Något jag fastnade särskilt för i intervjuerna med Isabelle Allende och Jane Fonda var deras tankar om att åldras på ett bra sätt. Båda poängterar att det krävs eftertanke och planering om man vill leva ett friskt liv långt upp i åren. Jane Fonda pratar om hur hon tränat hela livet – och fortfarande tränar varje dag om än i långsammare tempo. Allende berättar om hur man måste planera livet som ung för att investera i sin ålderdom. Även om genetik och slumpen såklart också påverkar ens hälsa som gammal.

Det där var en viktig påminnelse för mig. Att komma ihåg det långa perspektivet med träning. När jag är sjuk och missar några pass blir jag alltid så irriterad och frustrerad. Som att de där passen spelar någon roll i det långa loppet? Jo, om jag tränade inför en tävling som snart ska ske, vore det kanske illa. Men jag tränar ju egentligen med helt andra perspektiv. Jag tränar med min bentäthet som sjuttiotvååring i åtanke. Jag tränar för mitt hjärta som åttiofemåring. Jag tränar för att kunna bevara muskelstyrka även efter klimakteriet. Jag tränar för att orka leka med mina barnbarn. För att kunna vara aktiv sedan och inte bara nu. Jag tränar för det långa perspektivet – och i det långa perspektivet gör det ingenting att jag missar ett pass här och där. Eller flera stycken. Det som räknas är hur mina år sett ut.

Men det är också det långa perspektiv som ställer till det för mig med träningen. Det är ju svårt att motivera sig att göra något jobbigt just nu, när den stora belöningen ligger så långt fram. Vi är ju väldigt kortsiktiga som människor – omedelbar belöning är vad som triggar oss. Så för att ge mig själv lite omedelbar belöning är jag noga med att påminna mig om att det jag tränar idag är att så – men att jag redan känner mig stark och frisk är att skörda. Just nu får jag skörda vad jag planterade när jag började styrketräna för snart tre år sedan.

Kom hem sent igår och vaknade idag till den vackraste morgonen – men med ett tryck över bröstet. Ibland när jag varit borta och haft semester känns det som att det knappt är värt det med tanke på arbetsbördan när jag kommer hem igen. Jag ligger efter med allt. Lite extra mycket den här gången eftersom förra helgen försvann i sjukdom. Jag behöver ju mina helger för att ligga i fas! Just idag är jag stressad över:

Det enorma tvättberget

Att jag skulle behövt åka och sopsortera för tre veckor sedan för garaget håller på att sprängas av alla kartonger.

Fåren måste få en ny hage stängslad. Just nu rymmer de ständigt till bättre bete.

Jag behöver rensa ogräset i mitt trädgårdsland och sedan få dit kompost och jord så att jag kan plantera ut i landet. För varje dag jag väntar blir skörden försenad.

Perennerna som står uppgrävda i väntan på en ny rabatt måste grävas ner.

Jag har inte tagit fram några utemöbler eller planterat en enda sommarblomma. Framsidan av huset ser förfärligt deppigt ut. Så trist att inte kunna njuta i trädgården när det nu äntligen är varmt och soligt.

Huset är äckligt och smutsigt efter att först jag och sedan Jakob blivit sjuka och inte orkat hålla efter.

Jag måste packa upp efter helgens resa.

Samtidigt har jag mycket på jobbet och behöver verkligen hålla ångan uppe där. Försöka jobba fokuserat under mina arbetsdagar och inte ägna tid åt en massa andra hushållsuppgifter.

När det känns övermäktigt gäller det att inte se på hela arbetsberget – utan ta ett steg i taget. Gör jag bara någon extra grej utöver jobbet varje dag så kommer jag ju beta av listan successivt.

Jag började således denna morgon med att ladda två tvättmaskiner medan barnen borstade tänderna. Och medan jag avverkade några jobbsamtal vattnade jag växthuset plus mina perenner så att de ska klara av att stå tills helgen när jag kan gräva ner dem. Det får räcka för idag. Och imorgon efter jobbet ska jag åka och lämna sopsorteringen och hinna vika in lite tvätt – och det får räcka för den dagen. Och när helgen äntligen kommer kanske jag fått undan majoriteten av de där stressmomenten och kan andas lite lättare. Flera av sakerna på listan är ju sånt som är roligt och som jag egentligen längtat efter. Måste bara få undan det trista först!

Varje gång jag blir sjuk tänker jag på hur beroende jag är av min fysiska styrka för att må bra. Jag promenerar varje dag för att känna mig stabil mentalt och tränar för att få bli sådär riktigt glad. Dessutom är många av mina stora intressen också beroende av god fysik. Att möblera om, stöka i mitt hus, hålla på i min trädgård. När jag inte kan vara verksam med kroppen är det svårt att må bra.

Förr om åren när jag inte tränade regelbundet tyckte jag alltid att Jakob var så sjåpig när han blev sjuk och klagade över att inte kunna träna. Jag förstod inte ens vad han menade. Var det inte skönt att få en riktigt bra ursäkt till att skippa träningen? Men nu är jag likadan själv! Och ju mer jag tränar desto svårare blir passiviteten varje gång den tvingas på mig.

Jag har sån stor respekt för alla som lever med kroniska sjukdomar, med värk och smärta och medicinering att ta hänsyn till. I den mån jag behövt uppleva värk (ont i fogar, ont i rygg, tillfällig smärta i knä och fötter) så har det varit väldigt svårt för psyket. Att inte övermannas av ångest eller duka under för håglöshet. Det rent estetiska är absolut en drivkraft för min träning – men tusen gånger starkare motiverar kroppens funktionalitet mig.

För mig är det underbart att vara stark och orka

Flytta tunga möbler själv

Bära stora krukor i trädgården, gräva rabatter och släpa sten

Ta itu med surdegar hemma och orka städa, plocka, rensa och kånka en hel dag

Dra ut i skogen och gå i timtal

Plocka bär, leka med mina barn, springa, skutta, hoppa.

Inte vara rädd utan trygg i min kropp. Våga utmana den fysiskt precis som jag gjorde som barn. Hänga i romerska ringar, hoppa från en höbal, klättra på klättervägg, studsa studsmatta.

Senaste åren har jag hållit på med “projekt bli fullvuxen”. Alla har vi ju saker vi sopar under mattan – tankar, beteenden, föreställningar. Sånt vi inte kan släppa men inte heller vill konfronteras med. I Projekt Bli Fullvuxen har jag fläkt upp den där mattan. Och står nu och stirrar på allt som ligger där i öppen dager. Det är en bedrövlig syn.

En sak som ligger under mattan är mitt självbedrägeri. Så här kan det låta.

Jag förtjänar att äta choklad för jag har mens just nu och det är synd om mig,.

Jag orkar inte göra bokföringen fast det är bråttom. Jag lämnar in den nästa vecka.

Jag har ett så stressigt liv att jag inte har tid att träna.

Det är helt orimligt att jag förväntas städa med tanke på min arbetsbörda.

Alla dessa “ursäkter” för mitt beteende må vara hur sanna och legitima som helst. 100 procent rimliga rentav! Ändå är det jag som kommer behöva ta konsekvensen av beteendet. Bara för att jag är för stressad för att orka träna så betyder det inte att min kropp kommer slippa konsekvenserna av en stillasittande livsstil. Mitt hus kommer inte mirakulöst bli städat bara för att jag har en för hög arbetsbelastning. Skatteverket kommer inte ta hänsyn till att jag är för trött för att göra bokföringen och kalorierna i chokladen kommer inte mirakulöst att försvinna ur kroppen bara för att jag åt dem när jag hade mens.

Inte ens när det är någon annans fel slipper jag ifrån konsekvenserna. Min värkande kropp bryr sig inte om ifall det är en dålig nattsömn, arton jobbiga småbarn, en man med kniv eller bristen på ett närliggande gym som förhindrar mig att träna. Den bryr sig inte. Den vill ha motion.

Det är en himla tråkig insikt. Men en ganska hjälpsam sådan. Som barn fanns det ju i regel någon vuxen som hjälpte en att reglera handlingarna så att konsekvenserna inte skulle bli ödesdigra. Nu är jag vuxen och måste själv ta ansvar efter bästa förmåga.

Och när jag väljer att handla på ett sätt så accepterar jag också konsekvenserna. Först när jag förstår detta samband slutar jag bedra mig själv och börjar istället uppleva inflytande över mitt eget liv. Så lätt och så megasvårt på samma gång.

Nu när vintersäsongen är över är det dags att fundera på vad jag ska ersätta skidåkningen med. Det är ju en av få konditionsidrotter som jag tycker är riktigt rolig. Löpning känns som det naturliga steget, men jag har lite ont i mitt högerknä efter skidåkningen i vintras – och nu också i min ena fot. Smärtan uppkom när jag en dag, i ren eufori, råkade gå 24 000 steg i ett par ganska dåliga skor.

Så innan knäet och foten mår bättre vågar jag inte börja springa. Vi har en motionscykel i källaren som jag kan använda istället, men det är ju SÅ trist! Vill hellre cykla utomhus, när det går. Just nu ligger grusvägen som en lervälling med enstaka isiga fläckar, efter en vecka av snöblandat regn.

Att skada sig när man tränar är så fruktansvärt kränkande.

-Här har jag försökt ta hand om dig, göra allt man ska, vara duktig och kämpa på i ur och skur. Och så tackar du mig med smärta?! gnäller jag åt min kropp som en riktig martyr.

Ja, för det är ju så tufft att träna. Att lägga så mycket tid på något och orka fortsätta trots mentalt motstånd. Om man då dessutom motarbetas av kroppen så blir det nästan omänskligt svårt. Samtidigt vet jag ju att de flesta som tränar skadar sig någon gång. Och jag hade ju mycket mer smärta innan jag började träna. Fast då räckte det med att ha stått och lagat middag en stund för att ryggen skulle protestera. Så får jag välja har jag hellre lite ont efter att ha gjort massor av bra saker för mig själv – än mycket ont efter att inte ha gjort någonting alls. Men helst vill jag vara smärtfri. Det är ju målet.

Träningsplanen för våren är i alla fall att:

1. Fortsätta köra mina två styrkepass i veckan, precis som förut. Och efter ett av styrkepassen brukar jag alltid stanna kvar och köra 20-30 minuter kondition också. Antingen i roddmaskin, stakmaskin eller på en crosstrainer. Det är ganska skonsamt.
2. Träna kondition åtminstone en gång till i veckan. Det får nog blir på motionscykeln i källaren tills kroppen har läkt. Sedan hoppas jag att jag kan börja springa istället.

Det är jobbigt att resa bort men ännu jobbigare att komma hem. Det är något i skiftningen av energier som alltid triggar ångesten i mig. Igår kom jag och idag känner jag hur oron river runt därinne. Rumsterar och ställer till oreda och gör mig handlingsförlamad.

Vad är det för rädsla för förändring som jag bär på? Som tar sig så många olika uttryck? Det är samma sorts obehag som jag känner inför årstidsskiften. När sommar går över i höst, när den guldvarma julen går över i gråkalla oxveckor och när vintern går över i vår. I april med sitt lynniga väder befinner jag mig i limbo. Jag har inget att hålla fast mig i. Existensen skakar.

Men om det är vanligt att reagera vid årstidsskiften undrar jag om det är lika normalt att reagera vid skymningstimmen varje dag? Jag har nämligen svårt för den också. Den blå timmen ger mig en molande oro som inte släpper förrän mörkret helt besegrat dagsljuset.

Jag upplever också väderomslag som emotionellt ansträngande. En gråregnig sommardag när det plötsligt solar upp. En solig vårdag när ett snömoln vräker ner sitt innehåll. När det går från vindstilla till blåsigt och sedan till vindstilla igen. För att inte tala om hur svårt jag har för att släppa taget och gå in i sömnen. Och obehaget jag nästan dagligen känner när jag måste vakna upp.

Blir så less på mig själv. På överkänsligheten. På att jag som är så pass rationell, trygg och stabil på andra plan samtidigt kan blir så skakig av förändringar. Dessutom helt naturliga förändringar i ett helt vanligt liv. Och om man är som jag, så är det lätt hänt att man börjar undvika saker. Allt som oroar och stör, plötsliga skiften som kan trigga ångesten. Man gör livet allt mindre för att slippa obehag – men det enda som händer är att man blir ännu känsligare. Tillslut har hela livet anpassats bort.

Rädsla för ångest får inte dikterar ens livsvillkor. Och som en affirmation till mig själv, när jag känner mig ömtålig, brukar jag mumla några rader ur en dikt av Bodil Malmsten.

Ingenting får hända dig 
Nej vad säger jag 
Allt måste hända dig och det måste vara underbart 

Är du fortfarande nykterist? kom frågan från en bloggläsare.

Att alkoholhaltiga drycker inte är min grej är knappast en hemlighet. Jag var över trettio när jag smakade vin första gången och då var det Annakarin som bjöd mig på sangria på en skrivarresa. Jag var svettig och hungrig och klunkade i mig. Och sedan var jag så vinglig att hon fick leda mig hem.

Att vara nykterist i tonåren var inget som helst problem. Att se hur alla andra blev när de drack var bara avskräckande. Jag hade inget sug efter att prova. Tvärtom faktiskt – för den som är nykter har ett stort socialt övertag. Fulla personer tappar filtret och det kan vara ganska avslöjande. Och är man själv nykter och iakttar dem får man många intressanta insikter. Precis sådana sociala studier som jag älskar att ägna mig åt.

Men som vuxen har jag paradoxalt nog tyckt att det varit jobbigare att avstå. Att vara yngst i alla arbetssammanhang och varken dricka kaffe eller alkohol – ja det gör att man känner sig rätt barnslig och utstickande. Och jag sticker ju redan ut så mycket att det vore skönt att passa in ibland. Min gamla rädsla för destruktivt drickande har jag ju också fått nyansera. Jag vet ju att man kan dricka alkohol på ett vettigt vis – utan att det blir destruktivt eller farligt. Min syster och min man är två personer som konsumerar alkohol väldigt måttligt och trevligt och på ett sätt som inte känns besvärande eller obehagligt på något sätt.

Så jag har provat dricka lite här och lite där. Ett glas vin, en söt drink, lite punch på valborg. Men dels tycker jag inte att det smakar särskilt gott – dels blir jag full som en kastrull bara av att dofta på drycken! Och sedan är det roliga över. Då vill bara sova. På Allhelgona när pappa, moster och min systers familj var här på middag gjorde Jakob varsin fördrink till gästerna. Jag tog också en och sedan kunde jag inte resa mig på hela middagen och knappt delta i samtalet. Vilket alla andra hade väldigt roligt åt – men det var inte roligt för mig.

Bubbel gör mig sömnig, vin gör mig yr, drinkar gör mig kallsvettig, starksprit gör mig illamående. Jag har ingen som helst alkoholtolerans – och vill nog inte ha det heller.

Efter att ha experimenterat och smakat alkoholhaltiga drycker kanske 1-3 gånger om året sedan jag passerade trettioårsåldern har jag slutit mig till att jag absolut kan dricka ibland. Men att det inte finns någon större poäng. Jag avskyr att känna mig lullig. Vill vara skarp i hjärnan och ha full kontroll. Och inför mina barn vill jag verkligen aldrig vara påverkad. Dessutom är det krångligt och opraktiskt. Hur ska jag ta mig hem om jag har druckit? Jag älskar ju att efter en stimmig och sen middag med vänner köra hem till lugnet igen. För att inte tala om alla extra kalorier som alkoholhaltiga drycker innehåller. De lägger jag mycket hellre på choklad!

I takt med att jag prioriterat hälsan högre, har jag fått fler argument till varför jag inte vill dricka. I Kanada har man precis sänkt den rekommenderade alkoholgränsen, i enlighet med det som forskningen nu visar. Den som dricker två glas eller mindre per vecka löper liten risk att drabbas av skador, medan den som dricker tre–sex glas löper ökad risk för cancer. För den som dricker sju glas eller mer per vecka ökar risken betydligt att drabbas av hjärt-kärlsjukdom eller stroke. För varje glas ökar risken ytterligare att drabbas av alkoholrelaterade skador. Varför skulle jag riskera det för något jag varken tycker är särskilt gott eller kul?

Nä då får det faktiskt vara. Så jag kanske inte är någon absolutist längre? Men definitivt nykterist.

Det har varit en underbar mars i Västerbotten. Kalla nätter, soliga dagar och fluffig pudernö som reflekterat ljuset. Solen har värmt genom rutorna och jag har hela tiden söker upp den med ansiktet. Blivit stående för att känna den stickiga värmen.

I morse konstaterade vi att det är dags att hänga undan sparkarna. Haka upp dem på bjälkarna i garagetaket. Och efter påsklovet kanske vi kan ta fram cyklarna istället, om bara vägen tinat ordentligt. Det pirrar i kroppen när jag säger de där orden – ta fram cyklarna. Ord som alla som bor i snörikt land vet vad de innebär: Att stå på stadig mark igen. Att ljuset segrat över mörkret. Att våren övervunnit vintern.

Jag älskar verkligen vintern, men den kan kännas tung. Särskilt direkt efter julfirandet – när oxveckorna ligger framför en som en lång, grå landsväg utan slut. Men i år blev det inte riktigt så. Den här vintern gick ovanligt lätt för mig. Jag vet inte säkert varför – för visst fanns det prövningar. Det hände både jobbiga och sorgliga saker. Men jag har använt mig av samma metoder som jag övar mig på i traumaterapin. Att inte försöka trycka undan jobbiga känslor – utan istället ge plats för dem i hela kroppen. Rentav välkomna dem. Min roliga och excentriska psykolog säger alltid lyckligt och njutningsfullt “Mmmmm feeling the burn…” för att illustrerar hur jag ska göra plats för det otäcka i kroppen och märka att acceptansen gör att det fortare klingar av.

Jag har inte försökt streta mot några känslor alls i vinter utan istället öppnat famnen för det som varit där. Men parallelt med det har jag på olika sätt ändå försökt förbättra förutsättningarna. Vintern här i arktis är faktiskt ganska extrem. Och vi behöver hjälpa oss själva genom att sova mer, äta näringsrik mat och försöka komma ut i dagsljus så mycket det bara går. Jag skrev ett inlägg i januari om hur jag planerade att hantera oxveckorna – och jag tror att de tankarna hjälpt mig en hel del.

Men nu är vi alltså över puckeln. Och jag vet att nästa fas strax inträder. Från mitten av april tills mitten av juni går jag in i ett närmast maniskt tillstånd. Det är samma sak varje vår. Jag är ute och gräver i rabatterna till midnatt. Vaknar vid fem och går ut och lyssnar på fågelsången. Kånkar krukor och skrubbar utemöbler och tar en långpromenad när klockan redan hunnit bli elva på kvällen. Stegräknaren visar 123 000 steg på en vecka när den prilliga våreuforin slår klorna i mig. Jag följer lyckligt med. Under en kort period varje år får jag vara koko i bollen med en energi som nästan ger klåda. Och inte förrän vi är en bra bit in i sommaren klingar det av och ersätts av en loj och däst sysslolöshet. Som också har sin charm.

Det är spännande att blir äldre, lära känna sig själv och upptäcka hur man fungerar. Och istället för att fördöma och kritisera det man ser som svaghet – ha ett nyfiket öga på sin utveckling.

Iväg på träning! Ska bara kirra shaken först.

I början när jag tränade var jag en idiot som inte förstod att man måste fylla på med energi efteråt. Annars känner man ju sig helt förstörd. Nu har jag alltid något redo att inmundiga inom fem minuter efter att jag tränat klart. En bar eller en shake eller en banan och ett glas mjölk…ja lite vad som helst som helst innehåller kolhydrater. Och gärna protein.

Trots att man oftast inte är ett dugg hungrig första tiden efter ett träningspass behöver kroppen massa energi för att kunna återhämta sig.

En annan idiotisk sak på temat träning: varför är alla sportbehåar så osmickrande? Det känns som att jag har en skogaholmslimpa nedstoppad i tröjan. Ingen definition, ingen separation, ingenting. Den enda sporttopp jag har som inte blir så är denna gamla från H&M, som de dock tyvärr inte har kvar i sortimentet. Har lagat den två gånger och den sjunger tyvärr på sista versen.

Så snygg med korsade band i ryggen och allt.

Och ja, jag vet att en sportbehås främsta funktion inte är att göra brösten snygga utan att hålla dem på plats. Men det är nog jobbigt ändå att bli röd i ansiktet, blöt i håret, att stånka och fara runt i en massa konstiga osmickrande positioner. Jag vill gärna inte göra det värre än det behöver vara. Kläderna kan väl åtminstone få sitta bra?

Hit me med ditt bästa tips på en sportbehå som förvandlar sirapslimpan till småfranskor!

I februari i år började jag från en dag till en annan gå och lägga mig i tid om kvällarna och somna gott. Jag har ju kämpat med min hackiga sömn i flera år och har framförallt haft svårt att komma till ro på kvällarna och bara velat vara uppe och nattsudda. Det är som att jag glömt bort hur man gör när man somnar lugnt och försiktigt. Istället har jag pushat det så att jag kraschar i säng.

Jag vet inte varför eller hur det här skiftet skedde. Ärligt talat är jag fortfarande lite chockad. Men jag har mina teorier. Kanske somnar jag tidigt för att jag tränar mer nu och verkligen är trött på kvällarna? Kanske har mina nya läsvanor på kvällarna lockat mig i säng tidigare? Kanske är det traumaterapins framsteg som gjort att jag vågar lägga mig på kvällen och inte är rädd för att anstormas av jobbiga tankar och molande ångest?

Vad det än är som förändrat mig så är jag otroligt tacksam för det.

Jag har ju en aktivitetsklocka som jag använt till och från i tre års tid. Periodvis sover jag med den på armen och för skojs skull jämförde jag de senaste veckornas sömn med samma tid förra året. Den visade att jag snittar en dryg timme extra sömn per natt nu. På en vecka är det sju timmars extra sömn. På en månad är det 28 timmar. Mer än ett helt dygns extra sömn per månad får jag idag. Jag undrar vad det gör med min kropp och knopp?

Av god sömn…

Hanterar man stress bättre

Immunförsvaret stärks

Man blir gladare, piggare och orkar mer

Man återhämtar sig bättre efter träningen

Risken för nedstämdhet och ångest minskar

Koncentrationsförmåga ökar

Minnet stärks

Risken för sjukdomar som till exempel alzheimers minskar

Impulskontrollen i vaket tillstånd ökar

Men det där är ju bara ruskiga saker att tänka på när man har svårt att somna in, svårt att sova lugnt, svårt att sova ut. Väldigt ruskiga och inte direkt något som hjälper en till ro om kvällarna.

Vi är många som lidit eller lider av sömnproblem. Under småbarnsåren, på grund av ohälsa, i klimakteriet eller när vi blir gamla. Jag vet att ni som läser är fulla av finurliga tips – och om ni har några på lager som gäller sömn får ni gärna dela dem här. Mina tips får väl bli dessa tre saker som kanske (!) är vad som förbättrat min sömn : Läs böcker istället för att titta på skärm på kvällarna, motionera mer och gärna i dagsljus om möjligt. Och sök hjälp om du har trauman eller svåra upplevelser i bagaget som gör att du känner dig otrygg när du blir ensam med dina tankar.

Den här veckan inledde jag min grönsaksutmaning. En sak jag ville kolla var hur många olika typer av frukt, bär och grönt som jag egentligen får i mig på en vecka. Så jag gjorde en lista i telefonen och skrev upp varje dag. Bara det tror jag påverkade hur jag åt – för jag blev mer medveten om att variera mig och försöka få in många olika typer av frukt och grönt.

Så här såg listan ut. Mycket på den var fryst, en del var torkat, något var picklat och annat färskt:

Potatis, morot, vitkål, avokado, torkad aprikos, torkat fikon, körsbär, banan, tomat, gurka, majs, jalapeno, chili, jordgubbar, broccoli, sockerärt, haricot vert, romanesco, rättika, ruccola, ingefära, lime, sjögräs, lingon, paprika, rödlök, basilika, isberg, romansallat, kronärtskocka, äpple, mandarin, apelsin, vindruva, blåbär, melon, mango, ananas, gullök, vitlök, spenat, vildgurka, björnbär, hallon.

Hur åt jag då detta? Jo bland annat genom att göra…

Smoothie. Jag köper alltid prickiga bananer till nedsatt pris. Mycket godare och perfekt i smoothies. Sedan i med jordgubbar från landet, fryst mango och avokado. Några deciliter vaniljkvarg och lite limejuice. Ibland någon skopa proteinpulver också samt en skvätt vatten.

På slutet blandar jag i chiafrön och så toppar jag med nötter. En läskande, frisk frukost. Brukar göra lite extra för barnen gillar också detta.

Frysta grönsaker på påse är en vanlig syn hemma hos oss. Den här färdiga blandningen med romanesco, broccoli, sugar snaps och haricot verts är supergod. Barnen äter med glupande aptit om man bara strör lite salt ovanpå. En klick smör som får smälta är också gott. Åt ihop med tonfiskröran Jakob lagat till middag.

Tricket med frysta grönsaker är att just precis värma dem. Snabbt i micron eller i en kastrull man häller kokande vatten över. De ska bli varma men inte sladdriga och överkokta. Kokar man pasta kan man lägga dem i ett durkslag över pastavattnet och ånga dem varma samtidigt som pastan blir färdig.

Fredagslunch på spat där jag ofta stannar kvar och skriver på bok. Det blev min vanliga sallad med quinoa, kronärtskocka, kyckling, picklad rödlök, tomat och olika gröna blad. Äter den med en parmesandressing till. Otroligt smarrig.

Tycker om att köpa sallader när jag äter ute för då får jag i mig lite andra grönsaker än de jag skulle köpt hem (som typ kronärtskocka och rättika). Och så slipper jag hacka dem också!

Lördagsfrukost. En skål med smoothie baserad på vad som just då råkade finnas. Frysta körsbär, banan och hallon från i somras. Valnötter och chiafrön. Plus kvarg såklart.

Istället för fredagsmys unnade jag mig lite färdigskuren fruktsallad ur charken. Kostade dubbelt så mycket som ett vanligt fredagsmys som räcker till hela familjen. Sjukt. Eller det är egentligen inte konstigt att frukt är dyrt eftersom det fraktas långväga ifrån och dessutom innehåller massa nyttigheter. Men håll med om att det är sjukt att godis och chips ska vara så mycket billigare?

Nu blev det ju en himla massa färgglada frukter på bild här. Men huvudsakligen äter jag ändå i min vardag potatis, morötter, kål och lök. Jakob gör till exempel en jättegod och billig veckosallad på söndagarna, som sedan räcker hela veckan. Baserad på kål, morot och purjolök. Och oftast är det den jag slevar i mig av till lunch och middag. På sådana grönsaker får kosten baseras och sedan kan resten vara strösslet som förhöjer.

Grönsaker som fortfarande är relativt billiga i butik

Purjolök (har faktiskt sjunkit i pris under vintern)

Morötter

Potatis

Kålrot, kålrabbi, palsternacka

Blomkål

Gul lök

Avokado (är inte direkt billigt men har faktiskt sjunkit i pris)

Ett gott humör är bara ett träningspass bort. Usch vad hurtigt och usch vad sant. Men inte i början kanske? I början är de goda effekterna mer svåra att upptäcka. Visst känns det skönt efter ett träningspass – men mest för att skiten är överstökad. Att verkligen börja kunna använda träning som ett glädjepiller det tycker jag kräver en viss tillvänjning. Att man så att säga byggt upp ett beroende.

I tisdags hade jag mensvärk från helvetets håla och hade det inte varit för att det redan var inbokat ett PT-pass hade jag definitivt inte tränat. Men jag tränade och det onda lindrades betydligt av rörelsen och sedan var jag så glad. Och imorse kände jag mig trött, seg och svag i kroppen men eftersom det var bestämt att jag skulle träna så gjorde jag det. Och nu sitter jag här och skriver och är så lugn och nöjd i kropp och knopp. Vilket bra sätt att inleda en helg!

Att bli stark, leva längre eller känna sig snyggare är alla rimliga anledningar till att träna. Men för mig har träningen med åren framförallt blivit min feel good-grej jag tar till när jag akut behöver hjälp med humöret och sinnestillståndet. Kanske särskilt på helgen när det finns en längtan efter att göra något kul och konkret men dagen bara såsar sig fram. Tränar jag då så känns det genast bättre. Något riktigt har blivit gjort. Något för mig själv.

En sak som gjort träningen ännu roligare senaste tiden? Att jag börjat dansa! En dag när jag skulle konditionsträna och varken kunde åka skidor eller hade lust att motionscykla satte jag istället på tung hiphop och dansade loss i en halvtimme framför spegeln. Var helt svettig och lycklig. Mindes då att dans framför spegeln i kombination med klädprovning var ett nöje jag ägnade mig åt var och varannan kväll i gymnasiet.

FASEN vad roligt det är att dansa igen och märka att alla squats och marklyft gjort att jag nu kan drop it low like pro.

Jag satt och skrev hela dagen igår och när klockan visade fem hade jag knappt fått ihop 5000 steg. Ont i axlarna hade jag också och en obestämd känsla av rastlöshet i kroppen. Så jag drog iväg ett sms till min vän Elina och frågade om hon ville gå en promenad med mig på kvällen. Hon sa ja.

Men när klockan närmade sig sju på kvällen låg jag under täcket med Ulf som höll på att somna. Jag såg det blåsa upp och vräka ner utanför fönstret och började ångra min dumma förfrågan. Kunde jag inte slippa ifrån på något sätt?

Men gjort är gjort och sagt är sagt och klockan sju stod jag redo i hallen med dunjacka, reflexväst och pannlampa med en exalterad Essa kring fötterna. Och väl ute kändes det inte så farligt. Och när Elina ringde upp försvann alla tankar på vädret för vi hade så mycket att säga. Och efter att jag gått den sträcka som jag hade planerat hade vi fortfarande intressanta saker att avhandla. Så då fortsatte jag att gå. Stegräknaren visade 14 000 steg när jag kom in igen, svettdoftande och blöt av snö.

Och vi hejade på varandra i telefonen och sa att vi var så duktiga mammor och snälla med oss själva som pallrat oss ut och gjort våran stupid mental health walk trots inre och yttre motstånd. Och så konstaterade vi att:

1. Man kan inte låta vädret bestämma när man ska gå ut. För då får man mest vara inne.
2. Det behöver inte kännas roligt eller skönt. Man kan gå ändå.
3. Man orkar alltid en promenad om man bara gör den lagom. Ibland är lagom en sväng runt sitt eget hus, eller till brevlådan tur och retur. Ibland är lagom en mil i skogsterräng.
4. Man ångrar aldrig en promenad. (Ej heller ett bad, men det är en separat historia. Och där vågar jag inte lova att Elina skulle hålla med mig).

Ps. Man måste inte heller räkna steg. Jag älskar dock att räkna, logga, hålla koll och dokumentera (är ju en natural born-bloggare ) så det peppar mig. Peppar det inte dig så strunta för guds skull i det!

“Jag blir lite trött av alla projekt och utmaningar… Utmaningar för att äta mer grönsaker, träna tillräckligt många pass, städa mer, läsa mer, konsumera mer kultur. Nu är det väl så att du Clara inte gör allt detta på en gång. Men när jag läser känner jag att jag orkar inte, låt mig bara vara! Vilket jag såklart får och att olika människor blir inspirerade av var och en av dessa utmaningar är ju jättebra“

Skrev läsaren Erika när jag skrev om min “grönsaksutmaning”.

Ja, vi är så olika varandra vi människor. Det som inspirerar den ene – stressar den andre. Och dessutom växlar det över tid i ens liv. Det fanns en period efter min utmattning när jag inte behövde en enda utmaning till. Under småbarnsåren likaså. Blotta existensen var utmaning nog. Ville bara slippa lära mig nytt och ta in ny information. Men nu ser jag det som ett friskhetstecken hos mig själv – att jag har planer, drömmar och tankar om vad jag vill utveckla. För i själva verket drivs jag otroligt starkt av utmaningar av olika slag. Ända sedan jag var riktigt ung! Minns när jag i sjuan föresatte mig att stiga upp en timme tidigare varje morgon och träna yoga. Eller i åttan när jag ville höja mina betyg och började plugga två timmar varje eftermiddag. Jag GILLAR känslan av utmaningar. Att känna att jag kan förändra saker – att makten ligger i min hand. Om det sedan inte blir precis som jag visualiserat spelar det inte lika stor roll. För då har jag i regel fullt upp med nästa lilla projekt och utmaning.

Jag njuter idag av att våga pressa mig själv lite mer – efter att inte har klarat någon press alls. Märka att jag håller för mer än jag tror. Ett vanligt men efter utmattning är annars en fobi för stress och press som till slut begränsar hela ens liv. Men tricket för mig, för att det inte ska bli för mycket, är att bara göra någon sak åt gången. Det finns ju en anledning till att mitt hälsoår och mitt nyårslöfte om att börja läsa böcker inte inföll samtidigt. Lagom utmaningar har förutsättningar för att lyckas och ger känslan av att vara i utveckling. Det tar himla lång tid att ändra ett invant beteende eller tankemönster. Men när den nya vanan väl är satt så är det ju inte längre en utmaning. Och då frigörs energi så att man kan rikta uppmärksamheten mot andra saker.

Jag föddes lat. Många barn och tonåringar får nog höra att de är lata – men jag var liksom lat i överkant. Lärde mig cykla alldeles för sent, bara tanken på att behöva öva knäckte mig. Ska jag? Traggla och kämpa? Så när andra ungar rejsade fram på sina cyklar med hjul tjocka som korvringar sprang jag bakom dom istället. Minsta motståndets lag var den jag följde.

Jag städade sällan flickrummet och när jag gjorde det föste jag in allt skräp under sängen. Och så på med överkastet. Klart! När fjärrkontrollen till teven var försvunnen lät jag bli att leta. Med en lång rundstav från pappas garage bytte jag kanal. Så skönt att slippa resa sig!  

På somrarna låg jag i hammocken hemma i trädgården och plöjde åtta-tio böcker i veckan. Det här var på 90-talet när läsning ansågs vara förströelse och inte något barn fick höra att de skulle göra för att bygga upp ett ordförråd. Mamma kastade oroliga blickar: Clara ska du inte gå och bada med en kompis?
Nähä! Till sjön måste man ju cykla!

Jag har alltid gillat att ha det lugnt och skönt och fått höra att jag är lat. Lathet retar folk. I samhällskontraktet ingår förstås att vi alla ska bidra. Och kanske förtjänar vi lata inte att få lika mycket av kakan som den som ansträngt sig mer. Lathet är fult och verkar svårt att kombinera med bättre grejer:

-Men åh, vad du är lat och kreativ! Så oföretagsam och inspirerande!

Har jag aldrig hört någon säga.

Så rätt tidigt förstod jag att latmasken som bor i mig måste svältas ut, annars kommer den växa och ta över! Den självbilden fastnade och med den på näthinnan har jag sen mätt och viktat det mesta jag har gjort. Också som vuxen:. Är det här en normal arbetsbelastning? Är min prestation okej? Tja… kan jag ens bedöma det? Min standard är ju latmasklåg så det jag gör är säkert inget vidare.

Så för sju år sen blev jag utmattad. Utmattad. Jag? Hur kan en latmask bli utmattad? Mot just utmattning borde väl min inre latmask ha skyddat mig!  Jag borde ha varit osmittbar, av naturen helresistent! Ändå fann jag mig, sittandes på vårdcentralen vintern 2015, med en läkare och en psykolog som var överens. Precis som så många andra hade jag rusat in i väggen. Jag som trodde att jag var en naturbegåvning på återhämtning.

Men efter att ha fått barn och ett mer och mer tidskrävande arbete försvann mina gynnsamma förutsättningar. Som andra föräldrar fick jag såklart stå ut med min egen trötthet för att försöka få bebisen att sova. Stå ut med min egen hunger för att först ge lillen mat. Vänta och skjuta upp egna behov. Jag kunde inte längre tupplura mitt på dagen. Inte ligga i sängen och läsa en hel helg efter en jobbig arbetsvecka. Och på dom en gång så vilsamma promenaderna hade jag börjat boka in jobbsamtal.

Utan att jag riktigt märkte det försvann mina naturliga stunder för återhämtning och ersattes istället av mer ansträngning. Jag slutade vila i vardagen och lyssnade inte längre på mina egna larmsystem. När kroppen skrek efter vila drog jag ner volymen tills det blev tyst. I början funkade det toppen! För när jag inte sov ikapp en dålig nattsömn fick jag många fler timmar att arbeta på. När jag inte tupplurade mitt på dagen hann jag svara på fler jobbmejl och när jag slutade promenera för vilans skull hann jag med fler telefonmöten.

Först efter några år föll jag in i utmattning och insåg jag att jag inte hade en enda strategi för återhämtning. Va? Måste jag planera in vila? Som latmask hade sånt alltid löst sig på ren talang!

Jag hade bara instinktivt fortsatt att följa minsta motståndets lag. Men som vuxen hade den fått en helt annan innebörd. Minsta motståndets lag för en vuxen var nu att tacka ja till förfrågningar, ställa upp när det behövs och åsidosätta sina egna behov.

Det är besvärligt och otäckt att göra annorlunda. Att freda sin lediga tid är att ta en risk. En risk att hamna utanför, utan jobb och pengar. Som vuxen blev det paradoxalt nog lättare att säga ja än nej. Så min barnsliga instinkt att följa minsta motståndets lag ledde märkligt nog till stenhårt jobb. Jag sa ofta ja och jobbade sedan till halv tre på natten. Vid sextiden brukade min son vakna för att bli ammad.

Familjen, barnen, vännerna, arbetet, politiken, nyheterna, sociala medier, konsumtionssamhället och tillväxten. Alla kämpar för att få min och din uppmärksamhet. Ditt och mitt fokus. Och mitt eget arbete går också ut på det, att skriva för att andra ska läsa. Det finns så mycket att läsa, se, göra, köpa och uppleva. Att välja bort allt det och vila bara för att du är trött? Ja, då krävs målmedvetenhet.

Innan jag var utmattad hade jag aldrig tänkt på att vila som vuxen krävde något av mig. Det kräver mod. Mod att våga hålla emot, att våga ta risken att hamna lite utanför då och då.

Jag har varit intresserad av matlagning hela mitt vuxna liv men senaste åren har intresset för mat utvidgat sig från att mest handla om vad som är gott och roligt – till att också tänka på maten som ett sätt att vara snäll med kroppen och hjälpa den på alla sätt jag kan.

Jag äter rätt bra i min vardag men känner att det är dags att ta steget från att äta “mycket frukt och grönt” till att fundera på vilka frukter och grönsaker jag äter. Här är omväxling nyckeln. Många av nyttigheterna från frukt och grönt sitter ju i färgämnena. Så jag ska tänka mer på att äta efter regnbågens alla färger. Röd lök, lila aubergine, mörkröda tomater, klorofyllgrön ruccola och djupgrön spenat. Orange morot, blodapelsin, jordgubbar, röd kål och blåa bär. Vita grönsaker är också bra – som vitlök och blomkål.

Att äta fler olika sorters vegetabilier är dessutom bra för tarmfloran och ökar möjligheten att få i sig allt kroppen behöver!

Några saker jag ska utmana mig med

• Jag äter 2-3 frukter om dagen men i ärlighetens namn blir det oftast samma tre frukter. Banan, apelsin och äpple. Jag ska försöka variera mig och köpa fler olika sorters frukter. Men också välja olika färger på tex äpplena. Röda och gröna äpplen innehåller lite olika ämnen nämligen.

• Jag ska äta mer fryst frukt. Frysta grönsaker, bär och frukt är mer miljövänliga än att färska. Och jag tänkte bli lite mer ambitiös med mina smoothies genom att addera olika sorters fryst frukt och grönt. Övermogna bananer är redan en stående favorit i mina smoothies. Men ICA Basic har billiga påsar med mango, ananas och avokado. Fryst spenat på påse borde också funka bra. Alla trädgårdsbär från frysen ska såklart också användas. Med kvarg, proteinpulver eller lite nötsmör blir det hela mer mättande.

• Jag ska äta mer frysta grönsaker. Ofta innehåller frysta grönsaker mer näring än färska eftersom de skördas när de är som bäst och omedelbart fryses in. Om man tillagar dem försiktigt genom att ånga eller micra dem så bevarar man maximalt med vitaminer. Dessutom älskar mina barn sådana där påsar med frysta ärtor, paprika och majs. Man kan lägga de frysta grönsakerna i en metallsil över pastavattnet eller potatisen några minuter så att de blir ångade – och sedan servera med en liten klick smör och salt. Ett bättre sätt att få i barnen grönsaker på än att försöka envisas med olika råa sallader som de ändå knappt orkar tugga i sig.

• Jag ska skriva upp alla olika grönsaker och frukter jag äter under en vecka och se om jag kommande vecka kan utöka det till fler olika sorter. Grönsaksbingo!

• Jag ska öva på att tillaga frukt och grönt på fler sätt. Rosta kikärterna, mixa bönorna till en god dipp, lägga grönsaker i smoothien och frukt i matsalladen. Köra ångade grönsaker till en pure med hjälp av en mixerstav och sedan krydda upp med smör och örter. Helt enkelt ge grönsakerna lite mer kärlek och uppmärksamhet i min vardagsmat. Känns roligt och spännande!

6 months from now you’ll wish you’d started today hade jag länge som bakgrund på min mobil. Som en påminnelse om att det jag förmår göra idag kommer jag tacka mig själv för längre fram.

Nu när jag tänker på de där orden – och det gör jag ofta även utan mobilbakgrund – blir jag glad. För att det är sex månader senare. Eller närmare bestämt tre år senare. Tre år sedan jag startade mitt hälsoår som därefter bara fortsatt. Det känns som ett sånt lur att jag hållit på så länge nu. Och att det visserligen gått upp och ner och ibland rakt i diket – men ändå framåt hela tiden.

Jag bloggade ju om mina träningsmål i början av januari. De sträckte sig då bara fram till sportlovet och ambitionen var att på nio veckor hinna med totalt 36 träningpass. Fyra i veckan – två styrka och två kondition. Utöver detta hade jag ett mål om att gå ca 70 000 steg i veckan.

Med bara tre dagar kvar till vårt sportlov är det hög tid att utvärdera. Hur har det gått? Jodå! Jag är uppe i 34 pass och kommer innan helgen ha hunnit två till och är därmed i mål. Och när jag räknar ihop stegen från denna period så har jag gått i snitt 67 700 steg i veckan. Så det får väl räknas som godkänt det med. Under den här perioden har jag varit sjuk i 1 1/2 vecka totalt – men ändå lyckats nå mitt mål.

Och vad har då den regelbundna träningen under nio veckor gjort med mig? Ja, igår tränade jag på gymet och jag kände mig starkare än någonsin. I hantelpress där jag brukar göra 8×3 repetitioner gjorde jag plötsligt 12×3 med samma vikt och blev knappt trött. Det var en makalös känsla!

Men nu tänker jag inte sätta upp något nytt träningsmål för våren. Eller i alla fall inte i form av antal pass. Jag har nämligen insett att jag nått en ny mognad i träningen. Förut har jag vid sjukdom eller inställda pass inte bara missat just det passet – utan ofta också flera pass efteråt. Jag har haft så svårt att hitta tillbaka när jag väl kört i diket och maskandet har gjort att uppehållen blivit onödigt långa. Och det är mycket därför jag haft mina målsättningar med x pass som ska hinnas med under x antal veckor – för att motivera mig till att komma igång snabbare efter uppehållen. Och ta igen alla förlorade pass.

Men det har skett en förändring i mig. För nu när jag är sjuk så kommer jag igång direkt jag är frisk, utan onödiga dröjsmål. Och när träningspass uteblivit pgav jobb eller vabb – har jag hittat ett sätt att träna senare på dagen eller veckan. Och DET är faktiskt hela skillnaden. Men att det skulle ta tre år av nya vanor innan jag kom dithän att det faller sig naturligt. Gulp. Önskar att jag hade vetat det så hade jag inte behövt misströsta alla gånger det blivit dikeskörningar med kost och motion.

Men detta betyder alltså att jag inte längre känner behovet av att sätta upp mål med ett visst antal pass på ett visst antal veckor. Blir jag sjuk så blir jag sjuk och behöver inte “ta igen” något efteråt. Det enda jag behöver göra är att så snabbt jag förmår hitta tillbaka till rutinerna igen. Och de rutinerna ska fortsatt vara 4 pass i veckan – 2 styrka och 2 kondition och omkring 70 000 steg.

Och nu när jag tänker på det så känner jag vilken fin present det är till mig själv om sex månader. När jag i augusti inte behöver tänka tillbaka och önska att jag startat idag. Utan istället tacka mig själv för att jag fortsatte.

Ni var många som delade med er av era träningsmål i inlägget jag skrev. Och jag är nyfiken på att höra hur det gått för er därhemma? Har ni orkat hålla i? Varit krassliga? Skadat er? Eller kanske till och med tränat mer än vad ni tänkt? Och har ni tänkt justera vårens mål på något sätt framöver?

Precis när vi skildes åt vid skolgården imorse vände sig Folke om och ropade till mig

-Mamma, det luktar vår idag!

Och det gör det. Kring nollan ute, klarblå himmel och den där doften av smältande snö. Efter att jag lämnat Ulf snörade jag på mig pjäxorna och tog en tur i skidspåret. Behöver bottna dagen med rörelse när jag ska sitta still så mycket som jag gör när jag skriver bok. Det ger mig skrivro.

Jag drömde om mormor och morfar inatt. Och om min mamma och farbror Lars. Och jag kände mig egendomligt ömhudad när jag vaknade – med tårarna precis innanför ögonlocken. När jag skidade iväg i skogen och skrämde upp några rådjur längs spåret rann tårarna. Tänk att jag får finnas till och vakna en februaridag när det är soligt och doftar smältsnö. Tänk att jag får vara frisk och åka skidor. Tänk att jag får se fram emot en vår och våga tro att den blir bra. Tänk att jag får leva.

Jag har funderat mycket på hur man ska få till det här med träningen. Vad man kan ge för råd till den som vill komma igång och träna men som tycker att det känns hopplöst svårt och motigt. Jag har så mycket medkänsla och förståelse för den känslan – eftersom jag har känt precis samma sak.

Det är tråkigt

Det tar tid

Det är ytterligare en sak man ska göra på sin redan fullproppade dag. Jag har dessutom flera barn som kräver min uppmärksamhet och fokus. Orkar inte ytterligare en sak att förhålla mig till.

Så låt oss då bryta ner dessa hinder.

Det tar tid. Ja det gör det. Träning tar tid. Särskilt om man tänkt åka iväg till ett gym och ska planera för transporter och bussbyten och sån skit. Och har man noll flex är det förstås ännu svårare att få till. Men för oss som har möjlighet att flexa så är det värt att klämma in träning på förmiddagen eller mitt på dagen. Tar jag en 60 min lunch och åker skidor är det åtminstone 50 minuter längre lunch än i vanliga fall. Ändå upplever jag att jag i slutet av dagen hunnit lika mycket. För om jag sitter limmad vid min skrivbordsstol så dalar orken och tempot på eftermiddagen och mitt försprång äts upp. Jag kan alltså träna med alla hälsofördelar som det har – utan att på något betydande sätt minska min arbetsprestation.

Träning kan för den som upplever tidsbrist brytas ner till mycket mindre enheter. Träna en kvart på lunchen, ta trapporna istället för hissen, träna framför teven. Men grejen är att den sortens tips funkar bäst för den som redan tränar mycket och kanske behöver lösa träningen under en extra hektisk period. För den som inte tränar alls är det nästan kontraproduktivt. Vilket för mig till nästa punkt…

Det är tråkigt. Ja, det kan det verkligen vara. Och att hitta rätt träningsform är A och O för att man ska stå ut. Men helt ärligt – även om man hittar något som är roligare så kommer det ändå kännas tråkigt mellan varven. Tråkigt är inte farligt. Vi gör en himla massa saker om dagarna som är tråkiga men som görs ändå. Jag vet till exempel inget roligt sätt att borsta tänderna eller plocka ur diskmaskinen på. Men jag gör det ändå. Och många saker som jag mentalt sätter upp på “nöjeskontot” tycker jag i själva verket inte heller ens är särskilt roligt. Som att scrolla runt på instagram.

Så om det roliga inte ens är så roligt kanske det tråkiga inte ens är så tråkigt?

Men framförallt har jag märkt att ju mer tid jag lägger ner på att träna desto roligare blir det. Träning är självbelönande och det är tränande personers hemlighet. Träning föder träning precis som kreativitet föder kreativitet. Man kan inte vänta på motivationen som startsignalen – motivationen kommer när man sätter igång. Och för att det inte ska vara fullt så tråkigt så kan träningen paradoxalt nog behöva få ta mer tid i anspråk.

Träning är är ytterligare en sak man ska hinna göra på sin redan fullproppade dag. Det är det verkligen. Men det är mest ett problem i början. Innan man kommit igång och tränat regelbundet ett tag. För när man väl kommit in i träningen så blir det en sak man planerar och tar höjd för. Och räknar med redan innan dagen har börjat. Den blir inte ytterligare en sak man ska hinna med utan kanske andningshålet som gör att man hinner och orkar allting annat. Jag önskar så att alla som stod i begrepp att börja träna skulle kunna förstå detta på djupet: träning är som att karva ut en ficka i tiden åt sig själv.

Jag har dessutom barn som kräver all uppmärksamhet och fokus. Orkar inte ytterligare en sak att förhålla mig till. Fattar precis – men även här sker så småningom en förflyttning. Så att träningen går ifrån “ännu en en sak att förhålla mig till” – till att bli en fristad. Jag känner ofta otrolig tillfredsställelse när jag stänger ytterdörren om min familj och drar till gymmet eller skidspåret. Jag njuter inte så mycket av tanken på träningen (faktiskt nästan aldrig) som av tanken på att få vara med mig själv en timme utan att ta hänsyn till någon annan. Krånglet innan – med barnvakt och tider som ska passas – brukar efteråt kännas som bortblåst.

Och när man fått upp en träningsrutin kan man redan innan passet börja känna pirret. Pirret av känslan som kommer komma efteråt. Den djupa tillfredsställelse när man är färdig. Med tiden minns kroppen det vilket markant kommer lindra motståndet.

Det är lurigt med träning. För ibland känns det lite som att man för att kunna börja träna – redan borde träna. För då har man alla argument man behöver för att fortsätta. Tyvärr funkar det ju inte så. Men se gärna mig som ett exempel på att man kan gå från att snitta 20 000 steg i veckan och ingen träning alls – till 70 000 steg i veckan och 4-5 träningspass. Och samtidigt uppleva att man fått mer tid, ork och frihet. Det är möjligt.