Kategori: Claras träning och hälsa

Datumfilter

10 oktober, 2020

Ni trogna läsare vet ju att jag håller på med ett projekt jag gett mig själv i nyårslöfte. Nämligen Hälsoåret 2020 – året då jag tar ett samlat grepp om min hälsa. Jag har ju skrivit om mina framsteg, min träning, tiotusen steg om dagen, mina nya arbetsrutiner, vad balans egentligen är och mina bakslag. Men nu har jag faktiskt inlett ett lite mer offensivt steg två. Det består av två olika men viktiga delar. Det första är att träna med en personlig tränare en gång i veckan. Det andra är att börja logga vad jag äter för att få ordning på kosten mer långsiktigt.

Jag lever ju med en personlig tränare men det är lite med det som med skomakarens barn. Inget vidare alltså. Jag behöver hjälp utifrån och det tycker både Jakob och jag. Så nu har jag börjat träna en gång i veckan med en sjukgymnast och PT. För att hitta igen mina försvunna magmuskler. För att återfå styrka i hela kroppen. För att minska värk och öka rörlighet. Det är viktigt för mig att få träna tillsammans med en kunnig person eftersom jag faktiskt känt mig lite rädd rent fysiskt. Rädd för att skada mig ochosäker på vad min kropp klarar av. Sedan har jag ju ett lite mer långsiktigt mål också och det är att kunna springa en mil. Just nu känns det väldigt långt bort men jag längtar och tror att jag kommer dit. I sommar kanske?! Jag har inte hunnit träna så många gånger med min PT ännu men bara att vara igång gör mig glad. Och ledsen. Över hur mycket stryk min kropp tagit. Över hur jag försummat den. Över hur lång väg det är kvar. Men mest glad över att jag bestämt mig för att hälsan ska få komma i första rummet.

Steg två är att få koll på mina ätrutiner. Jag missar frukostar, hoppar över luncher och blir helt slut och trött framåt tretiden. Så jag behöver styra upp min mat och det gör jag med Viktväktarna. Jag har inte testat det förut. Tidigare när jag behövt tappa några kilon mellan mina graviditeter har jag varit med i Aftonbladets viktklubb eller använt appen Lifesum. Det har funkat fint för mig och jag har aldrig känt av att någon osund fixering triggas. Den här gången valde jag dock Viktväktarna eftersom många kompisar fått bra hjälp av dem. Och för att deras app och hela system är så himla mycket smidigare än allt annat. Jag har inget viktminskningsmål just nu även om jag på sikt skulle behöv tappa ungefär sex kilo för att inte längre räknas som överviktig. Men nu mjukstartar jag med att hålla mer noggrann koll på vad jag äter och hur det påverkar mig. Och med appens hjälp försöker jag kartlägga mina ätmönster och var det brukar gå snett för mig.

Okej wish me luck för det känns som att jag behöver det!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
7 oktober, 2020

Av min kompis Elina som också varit utmattad fick jag höra det utmärkta uttrycket passa av. I motsats till att passa på. Som vi ju redan är så bra på.

Jag passar på att ladda en tvättmaskin medan jag ringer ett samtal

Jag passar på att åka och köpa den där målarfärgen och hämta ut ett recept när jag ändå ska handla mat.

Jag passar på att besvara sms medan jag sitter på toaletten. Torkar samtidigt tadkrämsrester ur handfatet.

Jag passar på att dricka kaffe medan jag sminkar mig.

Människor i allmänhet. Mammor i synnerhet. Och alla som är nära att bli utmattade alldeles särskilt. Passar ständigt på. Kanske för att det känns som det enda sättet att få ihop livet? Och för att detta ständiga multitaskande ger en känsla av effektivitet? Men tyvärr förstör stress vår förmåga att se det uppenbara: bara för att man småspringer och gör saker med andan i halsen betyder det inte att man får mycket gjort. De dagar när jag ränner runt och passar på att göra bort en massa saker som stressar mig – visar sig väldigt sällan skänka vila längre fram. Även om det var tanken. För nästa dag fortsätter jag bara i samma stil och river av nya saker som jag tycker jagar mig.

Jag övar mig massor på att passa av. Varje dag i en stor familj är ett enda övningstillfälle. Och jag blir bättre. Dessutom har jag märkt att min respekt för mig själv och mina begränsningar i slutändan är mycket mer effektivt. Särskilt över lite längre tid och sett till alla delar av livet. Det ökar nämligen förutsättningarna för balans mellan sömn, mat och motion. Höjd livskvalitet helt enkelt!

Att effektivisera och passa på är inte lösningen på ett stressigt liv. Inte om tomrummet som effektiviseringen skapat bara fylls med annat. Nä, jag passar på att passa av istället. Det känns rimligare.

PS Lite mer tankar om effektivitet i arbetet och farorna med det har jag skrivit om här. Och här finns en utmanande övning du kan göra för att öva din förmåga att passa av istället för på.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
10 september, 2020

Knäppte den här bilden med mobilen när jag hojade hem från lämningen imorse. Vi har två kilometer till skolan som ligger i samma by. Hela vägen dit är det nedför men hem måste man ta i. Imorse hade jag alla tre barn i min ellådcykel men oftast cyklar Bertil bredvid. Och snart är Folke också nog trygg för att cykla själv.

Jag älskar att cykla på morgonen. För hur irriterad och stressad jag än är efter att ha försökt hjälpa barnen hitta igen vänsterskon, mössan och läxpappret – så rinner det av när vi cyklar tillsammans. Pratar om vad vi ser längs vägen, sjunger Djingis Khan med hög röst eller bara är alldeles tysta. Det är samma sak med hämtningen. Hem går lådcykeln ganska långsamt i uppförsbackarna och det finns möjligheten att vila en stund efter en lång dag i skolan. Så när vi sladdar in på vår uppfart en kvart senare. Ja då är barnen lite piggare igen. Men när jag däremot hämtar barnen med bil och de sitter i den i full ytterklädesmundering. Ja då är de helt slöa när vi väl är hemma. Särskilt vintertid.

Personligen känner jag ett intensivt HAT mot att krångla in barnen i bilen och spänna och lyfta och sedan trängas. Det är verkligen den bilkörning jag gillar minst. Det är så mycket skönare och snabbare med min ellådcykel där jag fullkomligt flyger fram. Men elen är viktig. För o det är för tungt och krångligt att ta mig iväg så kommer bilen locka mer. Så enkelt är det bara.

Det finns mycket forskning som tyder på att en aktiv skolväg hänger ihop med bättre skolresultat. Och jag tänker att det rent generellt borde vara ett recept för ett bättre mående? Jag som oftast arbetar hemifrån och är trögstartad på morgonen kommer igång mycket bättre efter en cykeltur. Jag märker också att jag mår bättre. Min kropp och hjärna har vaknat till liv.

Därför är jag så glad att Emma Sund lyft initiativet #cykeluppropet – som handlar om att göra våra städer mer cykelkompatibla. Så bra ju! Alla som vill borde uppmuntras att cykla och städerna borde gynna dessa människor istället för att göra stadscykling till en extremsport med livet som insats.

Förresten. Här kan du läsa om min lådcykel om du vill veta mer om märke och sådär. Och så vill jag tipsa om Teknifiks UTMÄRKTA guide till elcykelns värld och möjligheter.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
16 juli, 2020

En sak jag trodde jag förstått efter min utmattning men som sedan kommit tillbaka och knockat mig gång på gång. Det är hur skadlig även kortvarig stress är. Förmodligen är jag mer stresskänslig nu efter utmattningen – men mest tror jag bara att jag ser det på ett annat sätt. Vet vilka tecken jag ska leta efter.

Innan semestern hade jag två-tre galet arbetsintensiva veckor för att kunna få gå på semester utan massa eftersläpande jobb. Under dessa veckor tappade jag helt mina goda rutiner med motion men tänkte att jag skulle kunna plocka upp det direkt jag blev ledig igen. Eller i alla fall efter någon veckas ledighet. Nu har det gått över en månad sedan den där stressiga perioden. Och jag har fortfarande inte lyckats plocka upp träningen. Kraften är slut.

Varför? Jo, för att jag under några veckors tid tyckte att jobbet skulle få stå i fokus och prioriteras framför allt annat. Så fruktansvärt dumt och självbedrägligt. Det går inte att gasa sig igenom en tuff period och tro att det inte kommer surt efter. Långt efter. Mycket längre efter än vad jag föreställt mig.

Men jag ska komma igång igen. Så fort jag är helt frisk från min förkylning ska jag köra. För som jag skrivit om förut är jag inte en sådan där person som håller i och aaaldrig missar ett träningpass. Tvärtom. Jag missar mycket. Men jag ser det inte som att jag slutar träna – utan att jag ständigt börjar! Det finns fasenimej INGEN som är så bra som mig på att börja om. Det är min superkraft (intalar jag mig). Jag är hon som börjar om varje gång hon kommer av sig. Och de här inaktiva veckorna är bara är ett oviktigt mellanspel i det som är mitt egentliga jag: en människa som är snäll mot sig själv och tar hand om sin hälsa! Och som snart kanske kan börja förstå att allt man gör kommer till ett pris. Och just nu betalar jag juni månads kreditskulder.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
27 juni, 2020

Av att ha varit utmattad, pratat med otaliga utmattade och sedan skrivit en bok om utmattning har jag lärt mig en himla massa. Om varningssignaler. Om tecken att leta efter. Och det kan göra mig så FRUSTRERAD när människor i min närhet visar alla tecken på att vara på väg rakt in i väggen utan att förstå eller vara mottaglig för några som helst varningar. Tyvärr tror jag att jag var likadan. Det var nog ingen som kunnat varna mig heller.

Däremot kanske man kan förebygga i tid genom att hitta bättre vanor? Därför tänkte jag lyfta en föreställning som jag själv bar på och ofta hör andra förfäkta. Och det är tanken om att man inte kan bli utmattad om man är bra på att vila. Jag tyckte nämligen att jag var bra på att vila. Gillade att slappa, ligga i sängen och läsa. Sov länge på morgonen och isolerade mig i dagar utan att träffa en skit.

Men var det här verkligen någonting jag var bra på? Eller något som bara föll sig naturligt på grund av min livssituation? Man kan jämföra det med en trädgårdsmästare som arbetar hårt med sina odlingar och därförmed lättet går över 20 000 steg per dag. Men byter hen karriär och hamnar bakom ett skrivbord. Ja då blir det ju tydligt ifall trädgårdmästaren verkligen hade en strategi kring sitt motionerande. Eller ifall det bara var förutsättningarna i arbetet som möjliggjorde den hälsosamma livsstilen.

På samma sätt är det med vila. Som barn finns det mycket tid att göra vad man vill. Också som tonåring och ung vuxen. Och under de år jag var vuxen utan barn fanns massor av tid för mig att vila.

Men i takt med att min livsstil förändrats har plötsligt också alla naturliga tillfällen till återhämtning försvunnit. För det första har jag idag ett jobb som är så roligt att jag med lätthet arbetar över. Dessutom har jag flera barn, ett stort hus och många djur. Nu finns nästan inga naturliga förutsättningar för att göra det jag förut gjorde för att få återhämtning. Slappa, ligga i sängen och läsa mitt på dagen. Sova länge på morgonen och isolera mig i dagar utan att träffa en skit.

Jag var aldrig bra på återhämtning. Jag behövde bara inte tänka på det. Idag behöver jag tänka på det aktivt och se till att det blir av. Det är hela skillnaden.

Vad gör du aktivt för att återhämta dig?

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
• Reklamsamarbete Dropp •
18 juni, 2020

När jag var i tonåren sommarjobbade jag på ett glasblåseri. Har aldrig svettats så mycket som de somrarna. Det var över femtio grader i hyttan och jag drack liter efter liter vatten. Ändå var huvudvärken där och känslan av kraftlöshet. Det tog ett tag innan jag förstod att jag behövde dricka mer än bara vatten. Jag behövde vätskeersättning.

För när kroppen svettas så förlorar man ju inte bara vatten utan också salter och mineraler som försvinner ur kroppen. Det märks förutom kraftlöshet, huvudvärk och matthet också genom minskad mängd urin och en mörkare färg på det. Vätskebristen uppstår när kroppen förlorar mer vätska än vad den får i sig och små barn och äldre är förstås extra känsliga.

Förra sommaren hos mormor visade termometern 30 grader i skuggan varje dag. Vi badade och försökte svalka oss men på nätterna var det ännu varmare i sovrummet under plåttaket. Då gav jag vätskersättning på sked till Ulf och i glas till mig och storbarnen. Ibland hällde jag också ner det i glassformar med en skvätt koncentrerad saft och gjorde isglasspinnar som både svalkade och återställde vätskebalansen. Bra om man har barn som kinkas.

Nu har jag kittat mig med vätskerersättning inför den här sommaren, (förresten bra att ha året om i händelse av att någon får magsjuka eller diareer). Jag köpte märket Dropp på Apoteket. En svenskutvecklad flytande ersättning i brusande tablettform. Som smakar GOTT. Ja, för vätskersättning kan verkligen smaka pyton ibland…

Grejen med Dropp är att det innehåller mer elektrolyter, inga syntetiska sötningsmedel eller smakämnen och 45% mindre socker än andra vätskeersättningar på marknaden. Dessutom i smartare förpackningar för minskad påverkan på miljön. Just den annorlunda sammansättningen av elektrolyter i Dropp ger effektivare återställning av vätskebalansen – särskilt under sjukdom.

Dropp finns i smakerna Vildhallon, Gurka & Lime, Fläder & Citron och säljs bara på Apoteket eller på Apoteket online. En god kvalitetsstämpel! Och om du vll läsa mer om vad som skiljer Dropp kan du göra det på drinkdropp.com

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
13 maj, 2020

Jag tänkte uppdatera lite på hur det går med hälsoåret 2020. Så här skrev jag vid nyår när jag berättade om min satsning på en bättre hälsa.

“Jag känner mig gammal, sliten, trött och förbrukad. Jag har kass hållning och saknar styrka. Det smärtar och värker i muskler och leder när jag ansträngt mig och jag kånkar dessutom runt på femton överflödiga kilon som knappast gör någonting bättre. Jag kan inte minnas sist jag kände mig pigg och energisk.”

Jag blir både ledsen och glad när jag läser det här. Ledsen när jag påminns om att det varit så illa. Men glad när jag inser att det faktiskt börjat förändras. Mentalt har jag känt mig som ett stort stenblock som ska sättas i rörelse och det har verkligen inte varit enkelt. Jag har fått jobba med små små knuffar i rätt riktning för att kunna ta mig framåt. Och eftersom det varit så små knuffar har jag knappt märkt dem. Men när jag läser hur jag mådde i julas förstår jag att det här tunga stenblocket äntligen börjar rucka på sig. Långsamt har jag börjat röra mig i en bättre riktning. Vändpunkten kom i samband med att jag skrev det här blogginlägget i februari. Om när jag kastade mig ut och testade slalom och hade SÅ HIMLA KUL! Det var som att jag hittade tillbaka till rörelseglädjen igen. Och den rörelseglädjen har jag försökt hålla hårt i!

Vill du veta vilka förändringar och knep som funkat för mig de senaste fem månaderna? Klart du vill!

10 knep som knuffar mig i rätt riktning

  • För det första: Det går inte att skohorna in träningen i mitt liv – det kommer misslyckas. Så har jag gjort förut och det funkar inte. För att få tid till att ta hand om min hälsa måste något annat plockas bort. Jag har valt mer ledig tid och att lägga den lediga tiden på min hälsa. Jag vet att jag är priviligerad som kan göra det – men det tänker jag inte be om ursäkt för. Det fåniga vore väl om jag trots att jag är så privilegierad inte hade gjort det utan fortsatt beklaga mig?
  • Jag gör ingenting på vilja. Man kan inte träna eller äta bättre på ren vilja. Viljan är flyktig och rätt vad det är så saknas den. Nej man måste ha en plan. Strukturer. System som hjälper en så att man slipper vilja utan kan gå på rutin.
  • Jag känner noll träningsmotivation om jag tänker att jag är slö, svag och behöver rycka upp mig. Istället har jag pratat väldigt snällt och lugnt med mig själv. Ojoj, vad du kämpar. Nu måste du verkligen få tid för att bli friskare. Du har ju fött tre barn. Nu är det din tur att ta hand om din fina kropp som uträttat så mycket. Jag praktiserar självmedkänsla aktivt – och vad det innebär kan du läsa här.
  • Jag har ett väldigt lågt tempo. Jag är inte manisk, superpeppig och helt gaaaalet laddad för att göra det här. Istället försöker jag göra det med en stillsam beslutsamhet. Nöta litegrann varje dag. Tänka långsiktigt. Och för varje ny vana fundera – är den här nya vanan något jag kommer kunna upprätthålla i längden? Om inte har jag backat tillbaka till ett mindre ambitiöst mål och försökt upprätthålla det istället. Just nu har jag inga kostvanor eller träningsvanor som jag inte skulle klara av att fortsätta med för all framtid…
  • Jag försöker hitta alla möjligheter till vardagsmotion. Jag vet – så tråkigt tips. Men sant. Med några timmar i trädgården skrapar jag snabbt ihop till mina tiotusen steg. Och varje morgon sedan snart tre veckor tillbaka stoppar jag barnen i lådcykeln och kör dem till och från skolan. Även om det inte direkt är ett hårt träningspass ger det i alla fall ett par tusen extra steg och lite pulshöjning. Jag försöker storhandla med lådcykel också. Varje liten tur jag gör är bra för mig!
  • Mycket av det sociala umgänget sker ju kring mat. Men vad händer om man istället byter till motion? Matlaget har gjort utflykter typ varje helg hela vintern. Skridskor, skidor, cykel. Och när jag träffat min bästis Elina har vi gjort det över en promenad istället för att bara sitta och fika. Fast oftast har vi gjort både och. Jag har alltså inte plockat bort det där mysiga med att äta med vännerna. Men kanske lagt till en annan inramning. Så vi gjort det utomhus efter en skidtur eller promenad.
  • Att gå på kaloriunderskott varken kan eller vill jag göra när jag ammar. Så jag försöker nöja mig med små förbättringar. Det låter så himla blöööh när jag säger det – men det handlar om vanliga saker som att fylla större delen av tallriken med grönsaker och äta dem först. Dricka vatten till alla måltider och gärna något glas extra innan maten. Undvika sötsaker, fika och snacks. Förutom kanske 1-2 ggr i veckan när jag njuter. Lyckas jag inte hålla det är det inte hela världen. Då tar jag nya tag igen. Ingenting får vara hela världen för mig. Allt med måtta och förnuft. Maten jag äter är för övrigt precis samma som tidigare. Vanlig mat.
  • Efter vinterns slalomåkande och längdskidor har jag långsamt gått över till promenader. Tiotusen steg om dagen försöker jag få ihop och vissa dagar får jag faktiskt ihop till femtontusen istället (här har jag skrivit om hur jag nöter ihop till det. ) Och jo. Jag känner av smärta i fogarna när jag går långt. Men jag märker att det går bort när jag vilat lite. Så det är värt att göra ändå.
  • Jag behöver börja träna upp min styrka så Jakob gav mig det mest okomplicerade programmet någonsin: Hundra stycken vardera av knäböj, armhävningar och situps varje vecka. Fördelat precis som jag vill över veckans dagar. Eftersom jag är så svag gör jag enklare versioner av alla övningar. Men jag gör dem i alla fall.
  • Och kanske viktigast av allt: Jag har haft veckor när jag inte orkat promenera eller tänka på hälsosamma val. Men jag fäster mig inte vid det. Det betyder inte att jag misslyckas. Tvärtom. Jag är inte en sån som slutar träna – jag är en sådan som börjar! Det finns massa duktigt folk som håller i och aaaldrig missar ett träningpass. Men det finns fasenimej INGEN som är så bra som mig på att börja om. Det är min superkraft (intalar jag mig). Jag är hon som börjar om varje gång hon kommer av sig. Och de där inaktiva veckorna är bara är ett oviktigt mellanspel i det som är mitt egentliga jag: en människa som är snäll mot sig själv och tar hand om sin hälsa!
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
17 mars, 2020

Förra veckan testade jag att gå tiotusen steg per dag under sju dagar i rad. Det är en bedrift för mig. För förra mars var jag höggravid och kom med nöd och näppe upp i tusen steg per dag. Jag vet inte om det nödvändigtvis hänger ihop men jag mådde så bra förra veckan och var helt utan ångestkänningar. Har inte svår ångest längre. Däremot kan jag få känningar av begynnande ångest mot kvällen – när jag stressat en dag och allting börjar lugna ner sig och jag märker hur trött jag är.

Så efter en lyckad vecka försöker jag mig nu på en vecka till med samma recept. Som idag när jag träffade jag min kompis Elina och åt lunch. Och istället för att sitta kvar i soffan och prata efteråt tog vi en promenad med bebis och hund och allt. Helt rimligt. Det var ju så vi umgicks hela tonårstiden. Vi bara gick och gick och gick och pratade nonstop.

Jag har motionerat regelbundet sedan nyår och mitt sätt att få till det är att försöka hitta den glömda tiden jag har över utan att jag märkt det. Som att gå till tåget och möta Erica när vi ska podda. Och under promenaden avhandlar vi allt surr vi annars ändå hade avhandlat med kaffekoppen vid köksbordet. Eller så belönar jag mig med att ringa en vän jag vill långprata med men inte har ro till annars. Och när jag jobbar försöker jag ta en riktig lunch. Inte en sådan där snabb på tio minuter. Eller jag kanske äter på tio minuter – men först efter att jag ägnat lunchrasten åt en skidtur i skogen. När det kommer ett nytt avsnitt av någon favoritpodd sätter jag på den och går i en riktning tills halva podden passerat. Sedan går jag tillbaka medan jag hör klart resten.

Det viktigaste för att motionen ska bli av är att jag verkligen letar efter de där passande luckorna. Och att jag alltid har med mig ett par sköna skor. Plötsligt utan att jag riktigt fattat hur har jag fått ihop mina steg!

Usch jag hör ju hur präktig jag låter i det här inlägget. Vill nästan ge mig själv en örfil. Förstår om ni också vill det.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
13 mars, 2020
Illustration Lukas Möllersten

Boken Hjälp jag är utmattad skrev Erica och jag när vi höll på att tillfriskna från utmattningen. I den finns massor av övningar och tankeknep som hjälpte oss när vi var som sämst. Ett är “Det kokande ägget” som Erica ofta praktiserade. Jag tänkte dela med mig av den övningen idag. Kanske kan den hjälpa någon <3

När jag var som sjukast fick jag tips om en lugnande övning. Den går ut på att titta på ett ägg medan det kokar. Att göra det och inget annat. Tycker du det låter konstigt? Det tyckte jag också.

Men jag tog fram en kastrull med vatten, la i ett ägg och slog på spisen. Sedan drog jag fram en köksstol intill spisen och satte mig för att vänta.

Den första halvminuten hände ingenting. Jag började fundera på att kanske ta ett glas vatten medan jag väntade … nä just det, övningen gick ju ut på att bara titta på ägget tills det kokat.

Minuten som följde fick jag flera impulser att hitta på andra saker som jag kunde göra under tiden. Lägga på ett lock för att skynda på kokningen, kolla bäst-före-datum på äggkartongen, hämta en lapp för att skriva upp en tanke som just slagit mig, ta fram mobiltelefonen för att klocka koktiden och så vidare.

Att bara göra en sak i taget är svårare än vad man kan tro. Det krävs fokus för att inte följa de impulser som dyker upp. Att inte gå igång på alla infall är utmanande för en människa som länge gjort allt för att effektivisera vardagen.

När vattnet började bubbla tyckte jag att övningen blev enklare. Då fanns något att titta på och det räckte för att min hjärna skulle känna sig i alla fall lite sysselsatt. Jag behövde inte kämpa lika hårt med känslan av att mer borde göras samtidigt.

Efter att ha gjort den här övningen några gånger märkte jag att jag övade upp min förmåga att stänga ute impulser och istället koncentrera mig. Jag kunde njuta av övningen redan innan de kokande bubblorna kom.

Att sitta och titta på ett kokande ägg kan låta knäppt, men den här övningen är ett enkelt sätt att öva sig i att komma ner i varv. Du som har blivit utmattad har troligen övat mycket på att vara uppe i varv. Kan det vara värt några minuter av ditt liv att pröva något annat?

En bild mot oro

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
4 mars, 2020

Vi har ett sånt härligt sportlov! Pojkarna har byggt en hel snövärld i några drivor och där leker de cirka sju timmar per dag. De somnar helt trötta, mosiga och nöjda till kvällen.

Själv har jag bestämt mig för att åka skidor alla dagar det här lovet och det har jag hållit än så länge. Igår var jag ute på en härlig utflykt längs sjön. Och vad möter jag om inte en utter?! Har aldrig sett en i det vilda och blev helt till mig. Stod på pass en lång stund och såg den åka kana på mage i snön och försvinna ner i en isvak för att jaga fisk (kanske?). Stod bara och log dumt så att jag visade tandköttet. Helt lyrisk. Och när jag sedan skidade därifrån stötte jag upp en hel flock snöripor.

Det är så härligt att jag kommit igång med att motionera. Jag har tränat regelbundet sedan nyår och börjar märka stor skillnad i ork och livslust. Och ser samtidigt tydligt hur min livskvalitet försämras när jag någon vecka inte kunnat träna. Ju mer stillasittande – desto mer oro som kryper runt i kroppen.

Jag har ett citat på min skärmsläckare i telefonen som är så här “Six months from now, you’ll wish you started today”. Det kan appliceras på det mesta såklart. Och nu när jag faktiskt hållit igång sedan nyår behöver jag inte gräma mig över att jag inte startade tidigare. För det gjorde jag ju!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
9 februari, 2020

Jag har ett sånt lyckopirr i kroppen denna söndag. För idag har jag åkt slalom och det var första gången sedan lågstadiet. Jag har tänkt i flera år att jag skulle vilja börja åka utför igen – men tyvärr saknat självförtroende. Varit lite rädd och även tyckt att det är fånigt att vara dålig på något när man är vuxen och bor på en plats där “alla” kan åka utför.

Men nu hivade jag de farhågorna över bord. Är så glad att jag gjorde det för jag tjöt av glädje när jag tillslut vågade släppa efter och susa fram i backen.

Skrev ju vid nyår om att 2020 skulle bli mitt hälsoår. Och under årets första månad har det hänt saker med min hälsa. Började försiktigt åka längdskidor på jullovet. Första gången åkte jag bara 1,5 kilometer på skakiga ben. Nu åker jag ungefär 6 kilometer tre gånger i veckan. Passar på under dagtid när Ulf sover eller väldigt sent när Jakob hunnit hem från kvällsjobbet. Just längdskidor funkar jättebra med foglossningen medan promenader gör ont på en gång. Och redan efter några januaridagar med träning kom jag på mig själv med att börja längta ut i backen. Som igårkväll efter släktkalaset. Jag var seg och trött men istället för att sjunka ner i soffan tog jag mig ut i spåret och fick orken tillbaka. Samtidigt som jag fick uppleva fullmånens sken i skogen.

Den största skillnaden sedan jag började motionera märks dock inte på kroppen utan på psyket. Jag mår så otroligt mycket bättre mentalt. När jag tränar känner jag livsglädje och kraft susa genom hela kroppen. Ut i fingrarna, fötterna, magen. Det blir också tydligt att jag i mitt stillasittande liv lever så mycket i huvudet och bröskorgen. Där oro och ångest lätt bygger bo.

Jag som haft en del ångestproblem och tidigare varit deprimerad önskar verkligen att ALLA som lider av samma sak fick hjälp att skapa förutsättningar för att motionera. Kanske skulle någon uppleva samma lindring som jag gör?

Jag får dessutom så bra infall och ideer när jag motionerar. Som igår när jag åkte i månskenet. Glädjen pushade mig till att bestämma mig för att prova att åka slalom idag. Matlagsbarnen går nämligen skidskola i närmaste backe bara 20 minuter bort. Och medan Clara 2019 skulle låtit Jakob skjutsa barnen och själv stannat hemma och passat Ulf – valde Clara 2020 att göra tvärtom. Bästa beslutet! Och stärkande att känna att jag vågar utmana min rörelserädda, förtvinade kropp som vid den här tiden för ett år sedan gick inte ens kom upp i 500 steg om dagen.

Så. Nu kämpar jag vidare med mitt hälsoår. Lovar att hålla er uppdaterade på framsteg och bakslag.

Psst. Behöver du lite hjälp med träningsmotivationen? Ta ett råd från någon (alltså jag) som förvisso inte är den som lyckats hålla i med träningen längst – men är världsmästare på att börja om. Om och om och om igen. Jag ger mig inte! Läs om hur kvinnor i rörelse förändrar världen eller kanske bara mina bästa löptips som går att applicera på nästan all sorts motionsträning.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
8 februari, 2018

Vilken dag. Jag hade verkligen världens sämsta morgon med barnen. Jag skulle in till stan och korra slutmanus av min och Ericas bok Hjälp jag är utmattad. Och den här morgonen levde verkligen upp till titeln. Mitt korrmanus var vid avresa försvunnet vilket föranledde ett mindre hysteriskt anfall från min sida. Vi kom iväg för sent på morgonen och skulle dessutom skjutsa en kompis till Bertil till skolan – så även hon drabbades alltså av vår försening. Jag hade magont och var så stressad att jag inte kunde tänka klart och jag blev alldeles för arg på barnen. Och sedan när vi skiljts åt ville jag bara gråta.

Väl hemma hos Erica kröp jag ner i hennes soffa, fick kaffe och godis och manus att korra. Och efter ett tag kändes det lite bättre. Men sedan – efter en hel dags fokuserat korrande – öppnade jag mailen och fann sjuhundra obesvarade mail, sms och telefonsamtal – med varierande irritationsgrad från avsändaren. Och så fick jag skynda mig för att hinna hem till förskolehämtningen. Och då började magkatarrkänningarna komma. Det var flera år sedan jag hade det – men nu har det kommit tillbaka. Så fort jag kom hem och gett barnen mat fick jag gå och lägga mig för att det gjorde så ont.

Och här ligger jag nu. Vilken värdelös dag. Till på köpet helt yrslig och konstig i kroppen, och oförklarligt ledsen.  Och då slår det mig att jag inte tagit min medicin på säkert tio dagar. Jag äter ju SSRI-preparat efter utmattningen och nu har jag glömt bort att ta det. Alltså har jag starka utsättningssymptom.

Skönt att få en förklaring till eländet. Imorgon ställer jag in allting. Avbokar kompisdejt och träning och jobbmöten och materialinköp. Jag ska bara stanna hemma, vårda min magkatarr och försöka komma i balans igen.

En gång utmattad – alltid stresskänslig. Nu får jag ta hand om mig.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
1 januari, 2018

Nu blir det skamlös reklam för min egen man. Men jag brukar få en del frågor om var man kan träna yoga för honom så nu tar jag chansen att skriva. Att folk frågar förstår jag verkligen eftersom han är en landets främsta yogalärare. Ja, jag är givetvis oerhört partisk. Men det gör det inte mindre sant!

Hur som helst. Nu vill jag tipsa om att han i vår startar tre nya kurser i Umeå.

Restorative yoga. En återhämtande yogaklass med fokus på positioner, avslappning och andningstekniker som sänker din stressnivå. Här får du verktyg och träning i att försätta dig själv i ett tillstånd av djupt lugn och avslappning

Herryoga. Många män känner sig inte helt bekväma med att gå på vanliga pass. Kanske tänker de att yoga inte är något för dem eftersom de tror att man måste vara mjuk och smidig för att träna. Men yoga  är ju tvärtom till för alla som vill öka sin kroppskännedom, bli smidigare, starkare och lära sig tekniker för verklig avslappning. Därför håller Jakob också i herryoga och dessa pass brukar vara väldigt populära. Herryoga är perfekt att skicka iväg sin stela gamla pappa på, eller sin kille om han vill bli starkare och smidigare och hitta utlopp för stress. Är man skadad är det också en trygg plats att träna på eftersom Jakob är sjukgymnast och anpassar övningarna efter behoven hos deltagarna.

Slutligen undervisar Jakob Yoga Nivå 3. På dessa pass kan du förvänta dig en utmanande, fysiskt intensiv och lekfull praktik. Alla är välkomna på dessa klasser då yoga alltid praktiseras utifrån individuella förutsättningar och alla positioner går att modifiera. Vad som avgör om klasserna passar dig eller inte är mer ambitionsnivån och personlighet. Om du uppskattar utmaningar, lite högre tempo och intensitet i praktiken så är detta klassen för dig.

Här kan du läsa mer om kurserna och vart du anmäler dig.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
• Inlägget innehåller reklam för Yoga With Jacob •
9 september, 2017

Jag är ju ingen yogaperson – dock har jag testat på både Ashtanga, Kundalini och Iyengaryoga genom åren. Den sistnämnda var den enda form jag stod ut att hålla på med för där använder man klossar, redskap och andra hjälpmedel som gör att man faktiskt kan utföra övningarna korrekt. Jag som är stel som ett kylskåp får panik på yoga när allt går fort och jag upplever smärta och inte ens kan göra övningarna som man ska. Nu råkar det ju vara så att min man Jacob är en av Sveriges främsta yogalärare och undervisar i Iyengaryoga. Och nu startar han en ny kurs i fem delar grundläggande Iyengargoga.

Tempot i yogaformen är något långsammare och det är vanligt att stanna lite längre i yogapositionerna. Det betyder inte att man inte blir vältränad på köpet (hey, kolla in honom liksom). Men detta gör att Iyengaryoga passar alla. Jacob är dessutom leg. fysioterapeut med inriktning mot idrottsmedicin så du kan träna tryggt även om du är ovan eller har skador som innebär fysiska begränsningar. Kursstarten är den 25 september i Love Yogas mysiga lokaler i Umeå. Maila yogawithjacob@gmail.com för mer info.

(Förresten – jag hörde nyss det roligaste om en kompis pappa som i alla år trott att yoga bara var ett lite annat uttal för begreppet jogga. Det tyckte jag var gulligt. Älskar alla missförstånd och felsäg på grund av nya ord. Min kära morfar uttalade till exempel tevekanalen Discovery som Disko-Verry)

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
9 februari, 2017

Jag är ju en person som tränat stora delar av mitt liv. Men med många långa uppehåll. Det pratade vi ju om i senaste avsnittet av podden. Den cyniske kan ju se det som att jag är dålig på att hålla ut med min träning. Fast jag tänker på det som att jag är väldigt bra på att komma igång. För det har jag varit tvungen att göra många gånger. Den här gången tänker jag inte sluta heller. För nu kommer varken foglossningar eller utmattningsdepressioner komma ivägen (ta i trä). Här har ni mina bästa tips för att komma igång och träna

  • Hitta en annan motivation för träning än viktnedgång. Tycker att det är värdelöst. Den motivation som funkat bäst för mig är tänka att jag tränar för min mentala hälsa. För att träning är bevisat effektivt för att hålla ångest, depressioner och utmattning i schack. Läs boken Hjärnstark av Anders Hansen för väldens bästa träningsmotivation! Bra motivation för träning har också varit att kunna åka själv till mormors gamla hus i Stenträsk. Kan jag inte åka båt är det tråkigare att vara där. Är jag för svag för att själv vända båten kan jag inte åka dit. Det motiverar mig till att träna.
  • Se på träningen som egentid. Jag har tidigare ofta tänkt på träningen som ett straff. Men ärligt talat? 60 minuter utan barn, husliga plikter eller besvarande av mail och telefonsamtal. Kan det bli bättre?
  • Det måste inte vara roligt. Välj bara det minst tråkiga. Hatar du att jogga kanske du står ut med att promenera så snabbt det bara går? Efter att ha promenerat samma sträcka så fort det bara går kan du plötsligt få upp motivationen till att springa en bit av vägen – bara för att komma hem fortare. Jag har nu lärt mig att tycka om löpning men det tog ca 26 år.
  • Planera dagen före hur du ska få till träningen dagen därpå. Ha din väska med träningskläder ständigt packad och redo. Varje litet mentalt hinder måste undanröjas. Annars prioriteras träningen bort.
  • Lite träning är bättre än ingen träning. Hinner du 20 minuter är det bättre än att inte hinna alls.
  • Skaffa en träningskompis. Behöver inte vara så att ni åker och tränar ihop. Räcker långt med att ni peppar varandra. Messar vad ni tränat under dagen/planerat att träna under veckan som kommer. Peppar varandra till framsteg och jagar på varandra.
  • Använd träningen som lyssningstid. Svårt vid gruppträningspass men annars är det viktigt med en bra musiklista. Eller en bra pod. Jag har till exempel joggat mycket till Det politiska spelet. Ibland funkar det bättre än musik eftersom jag fokuserar så mycket på vad de säger att jag glömmer vad jag gör.
  • Skaffa promenadkompisar. När jag bodde i stan hade jag massor av promenadkompisar som jag kunde ringa och gå en sväng med en vardagskväll. Nu är det lite svårare men ganska ofta messar Annakarin eller Anna och undrar om vi ska gå ut och gå tillsammans? Och så ringer vi varandra under promenaden och pratar bort en timme.
  • Variera träningen om du blir uttråkad. Jag åker skidor, promenerar, springer, simmar, cyklar på gym, tränar styrka hemma med kroppen som vikt.  Jag tröttnar snabbt så jag får inte göra för likriktade aktiviteter för många gånger i rad.
  • Trevligare träningskläder är motiverande. Det är inte peppande att känna sig som en gammal sopa bara för att man ska svettas.
  • Dokumentera din träning. Använda appar som Runkeeper eller liknande. Och klart du ska lägga upp träningsselfies, blogga om träningen och facebooka att du tränar. Om det hjälper dig att hålla motivationen uppe! Att andra som inte tränar tycker att det är ointressant eller stressande är inte ditt ansvar. Lika lite som de är ansvariga inför allt de gör som stressar dig.
  • Så fort du kommit igång kommer det gå lättare. Efter bara någon vecka brukar i alla fall jag börja känna mig som en sådan där hurtig person som tränar. Den sjävlbilden hjälper mig att orka hålla på. Jag har tränat i perioder med långa uppehåll. Försöker ändå tänka på det som att jag efter uppehållen bara helt odramatiskt återgår till att vara en person som tränar. Istället för att tänka att jag är dålig som haft träningsuppehåll och är en sådan där person som inte lyckas med träningen.
  • Viktigast av allt: var snäll med dig själv. Klappa dig själv på axeln för att du kom iväg, tog dig tid för din hälsa och prioriterade så klokt.

Här kan du läsa tidigare inlägg jag skrivit om träningsglädje.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
18 januari, 2017

IMG_0574

I senaste avsnitten av podden pratar vi om utmattning och träning. Att jag inte klarat av att träna sedan utmattningsdepressionen. Det är som att den höjda pulsen framkallar panikångest. Framförallt om jag har försökt jogga. Det har varit otroligt frustrerande. Men strax innan jul kände jag att det fick vara nog. Jag måste komma runt det här på något vis. Och att åka skidor har blivit en lösning för mig. Det är så himla skönt att vara i rörelse igen. Och ångesten triggas inte av den pulshöjande skidåkningen – snarare mår jag bättre och känner mig mer harmonisk. Jag tänker att det är som KBT för min kropp. Jag måste lära kroppen att det inte är farligt med hög puls. Att det bara är bra och härligt. Och jag tänker att lagom tills löpsäsongen börjar kommer min kropp ha lärt om sig med hjälp av skidorna. Så att jag åter igen kan vara ute och kuta.

Är man riktigt utmattad så klarar man inte av att träna. Den lilla ork man har räcker knappt för att  existera. Men jag är övertygad om att det är bra att så småningom försöka komma igång igen. Om inte annat så med promenader. Hjärnans förmåga att hantera stress, ångest och oro ökar med motion. Men det måste till en början vara helt kravlöst.

Nu åker jag skidor tre-fyra gånger i veckan och det passar mig perfekt. Och som en pepp-present har jag köpt ett par nya längdskidor till mig själv. De gamla jag åkt på har inte det minsta glid (man får liksom staka sig fram i nedförsbackarna) så nu väntar jag med spänning på min nya utrustning. Det är fantastiskt att äntligen känna mig trygg i min kropp och våga röra på mig igen!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
6 januari, 2017

Jag minns den monumentala kritik som mötte mig för några år sedan när jag på instagram stolt berättade att jag nått mitt uppsatta mål och gått ner ett antal kilo i vikt. Alla som försökt gå ner i vikt någon gång vet vilken utmaning det är. Men shitstormen blev enorm: Jag var en dålig förebild, vikthetsade, spred osunda skönhetsideal.

Okejrå. I sin senaste Expressenkrönika berättade Leif GW Persson att han planerar att tappa 50 kilo den här våren. Så nu inväntar jag att de som blev förbannade på mig också blir förbannade på honom. Låter Leffe smaka på samma medicin som jag fick: Bojkottar hans böcker. Skriver arga mail, startar diskussionstrådar, driver med honom för att han bryr sig så mycket om vikten att han väljer att banta. Hoppar på honom på sina egna instagramkonton och sedan blockerar honom när han försöker bemöta kritiken sakligt och förklara sig. Jag ser verkligen fram emot detta!

Men hittills har jag inte hört ett pip från någon av de som kritiserade mig så argt. Ingen har ens nämnt detta. För män får göra vad fan de vill med sina kroppar. Han har fått vara tjock ifred från kritik. Och kommer få gå ner i vikt ifred från kritik. Det är ingen som tycker att GW spridit osunda ideal som fet. Han har inte “normaliserat fetma” som det så ofta heter när man pratar om feta kvinnor som inte skäms för sig. Väljer han att banta i offentligheten är det heller ingen som tycker att GW vikthetsar. Trots att han är en av Sveriges mest folkkära personer flyger hans viktresa under radarn.

För kvinnor? Not so much. Kroppen är politik. Mat är politik. Vare sig du är tjock och nöjd – eller bantar – så är du problematisk. Och ställs till svars för det. Fatshaming är ett enormt stort problem i samhället. Men tyvärr ser jag nu kvinnor som med någon slags feministisk agenda deltar i annan typ av shaming med glädje. Man driver med de tjejer som lägger upp träningsselfies på instagram. Tycker att det är larviga och patetiska. Och menar att träningsbilder är sååå fukking ointressant. Fast det ju kan vara precis lika ointressant att behöva se hundra bilder på någons barn, nybakade bullar eller krogrundor. Förstår faktiskt inte skillnaden?

Är det något jag har lärt mig här i livet är det att helt olika spelregler gäller för mig och min man. Han har ett konto på instagram där han lägger ut träningstips och bilder. Han motionerar 2-3 timmar per dag och är noga med vad han stoppar i sig. Ingen har någonsin kallat honom för en dålig förebild. Inga snubbar har lagt ansvaret för sin självbild på honom. Han har tillåtelse att göra precis vad han vill och komma undan med det. Samma privilegium gäller inte mig.

Jag tänker att det snällaste och mest feministiska vi kvinnor kan göra är att lämna varandra ifred lite mer. För är det en sak som vi kvinnor inte får så är det att vara ifred från kritik och granskning.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
15 oktober, 2016

Som så många andra kvinnor har jag provat att banta med diverse dieter. LCHF, räkna kalorier, räkna points, ätit 5:2.  Ingen diet har dock funkat lika bra som Asiaten. Jag förlorade 8 kilo på 6 veckor och då var jag redan smal till att börja med. Nu ska ni få lära er hur man gör!

Dag 1 Köp en flygresa till New Delhi, Indien.

Dag 2 Kliv av planet och växla direkt in dina slantar till rupees. Använd båda händerna för att noggrant räkna de flottiga sedlarna och skitiga mynten. För därefter in valfritt finger i munnen och sug på det.

Dag 3 Uppsök en restaurang av den sämre sorten. Besök först hålet i golvet för att lätta på din tröga flygplansmage. Tvätta dig därefter i stjärten med vänster hand då Indien inte erbjuder toapapper. Leta förgäves efter tvål och handduk, misslyckas i ditt uppsåt och torka handen torr på dina byxor istället. Gå ut i restaurangen och beställ valfri maträtt.  Ät den med högra handens fingrar, som seden bjuder. Glöm då och då av dig och stoppa vänster hand i maten istället. När du ätit besöker du återigen toaletten och dricker stora klunkar vatten direkt ur kranen.

Dag 4 Nu kommer magen kännas  lite skvalpig och orolig. Gå ut och köp en nudelsoppa i närmsta gathörn. Kokt på kranvatten i tre minuter. Ät upp och skynda därefter hem och sätt dig på huk över toaletthålet i golvet och invänta resultat.

Dag 5 Nu börjar dieten verka. Behåll hukande position över hålet i golvet. Här är det viktigt att vara snabb i vändningarna då det tenderar att spruta ur flera olika kroppsöppningar samtidigt.

Dag 6 – 25 Spenderar du på toaletten sysselsatt med samma övningar som står beskrivna för dag fem.  Födan består av kranvatten och ris. (Obs, om avföringen börjar ta fast form ökar du kranvattendoseringen och kan ev. duscha med öppen mun). När du vill förfriska dig beställer du limejuice. Den bränner till i magen och kommer efter regelbundet intag leda till magkatarr och målvikt.

Dag 26- 29 Om du fortfarande har avföring kommer du till din förvåning märka att den är svart. Det är ingenting konstigt utan betyder bara att du blöder i tarmarna. Nu är du (utöver snygg!) förmodligen drabbad av en släng blödande magsår.  Se tiden an och kurera dig med syrlig limejuice och den ljumma ljusbruna slush som toalettkranen erbjuder.  Förmår du fortfarande äta ris rasslar den numera osmält rakt igenom tarmen.

Dag 30 –  Res hem. Ställ dig på vågen om du klara att vara i upprätt läge utan att svimma.  Du kommer nu märka att siffrorna på vågen är de lägsta någonsin. Och det dröjer åtminstonde 2-3 månader innan du ens får tillstymmelse till aptit igen. Magen kommer troligtvis fortsätta blöda och om du har haft turen att drabbas av parasiter finns det goda möjligheter att viktnedgången blir permanent!

Lycka till tjejer.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
1 juni, 2016

Jag har verkligen hatat att springa. Alltså avskytt. Men sedan tre år tillbaka  har jag lärt mig tycka om det. Lite oklart hur det skedde – men plötsligt en dag vände det. Nu ger löpningen mig en massa rörelseglädje, stressdämpning och livspepp. Och här kommer mina bästa löptips. Inte som i professionella löptips. Tänk mer glad motionär.

 

1) Du springer för fort. Ja, jag kan nästan lova att du gör det. Jag trodde länge att det var svårt att springa långt. Men sanningen är att man kan springa jättelångt om man bara springer långsamt. Man kan faktiskt springa långsammare än man går. Det är helt okej. Bara fortsätt att springa och stanna inte.

2) Spring när du får lust. Alltså inte om du aldrig får lust. Men jag tänker alltid att jag ska springa på morgnarna – fast det är rakt igenom vidrigt. Jag har ont i kroppen, är på dåligt humör och mår illa. Med tiden har jag upptäckt att min löplust brukar komma någon gång mellan 20-22 på kvällen och då springer jag också som snabbast. Nu under den ljusa årstiden är det inget problem. Jag vet att peppen kommer på kvällstid så jag inväntar den.

3) När du sprungit färdigt den sträcka du hade tänkt dig – stanna inte upp. När du gått i mål fortsätter du med att promenera. Gärna i tio minuter. Även om det känns som att du ska dö när du precis kommit fram kan du efter tio minuters promenad känna dig nästan normal igen. Kroppen blir inte lika stum och trött av promenaden – och du blir peppad på att springa snart igen.

4) Om möjligt – ha en springkompis. Man blir så glad och peppig av att ha någon med sig.

5) Musik är himla viktigt! Ikväll när jag skulle ut och springa hade jag ingen som helst lust förrän jag hörde Justin Timberlakes nya låt på radio och kände hur härligt det skulle vara att prova springa till den. Så då gav jag mig ut och kutade sex kilometer med den på repeat i lurarna. Vilken musik som är bra att springa till är såklart en smaksak. Men när jag springer är jag inte ett dugg creddig. Jag kan liksom springa till E-type om jag känner att det hjälper mig. Ofta är arg musik bra. Typ tung hiphop, eller en ettrig Eminem. Eller så springer jag till åttiotalspop. En obligatorisk låt på mina löplistor är Timbuktus Resten av ditt liv. Under den låten tar jag ut ilska och frustration jag känner mot andra människor eller mig själv. Samt Britney Spears Work Bitch som påminner mig att jag måste jobba för det jag vill ha. På promenaden efter löpningen när endorfinerna sköljer över kroppen – då lyssnar jag alltid på Pata Pata och känner friden.

5) Ät ordentligt om du springer. Jag har sprungit mycket i perioder när jag försökt gå ner i vikt och gått på kaloriunderskott. Dålig ide. Med massa socker och kolhydrater i kroppen blir löpningen enkel och kul. Mitt personbästa har jag satt efter ett rejält tårtkalas.

6) Ha bra kläder och skor. Behöver inte vara dyrt men ska vara funktionellt och snyggt. Gärna färgglatt. Just nu drömmer jag om en löparkjol och ett nytt snyggt träningslinne. Direkt jag tar på mig mina fina träningskläder så känner jag mig som en elitidrottare. Trots att jag är så långsam.

7) Mät och ta tid. Inte för att tävla med andra men för att det är roligt att se hur du förbättrar dig. Jag har appen Runkeeper sedan 2013 och kan hålla koll på formtoppar (och dalar). Med den i lurarna kan jag också hålla koll på att jag inte springer för fort under passet och får slut på energi.

8) Variera distanserna. Min standardrunda är på 6 kilometer. Men ibland springer jag en mil. Ibland springer jag också bara tre kilometer och det är nästan roligast för då kan man kuta lite mer som ett barn. Hejdlöst och slängigt!

9) Avsluta träningen på något skönt sätt. På sommaren tar jag gärna ett dopp i sjön efteråt. På vintern en lång varm dusch med litet minispa.

10) Allt är psykologi. Första gången i mitt liv som jag skulle springa de sex kilometerna runt byn hade jag tränat och laddat i månader. Det var en fruktansvärt jobbig löptur – och ändå hade jag ganska bra kondition då. För någon vecka sedan sprang jag runt byn igen. För första gången på ett halvår under vilket jag bara legat stilla och gått upp i vikt. Den här gången klarade jag rundan utan några som helst problem. Trots urkass kondition. Din hjärna kommer försöka fucka med dig. Gå inte på alla dumheter den hittar på.

Har ni fler löptips? Fyll gärna på!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
27 april, 2016

Nu var det precis en vecka sedan jag opererade ögonen med FS-LASIK.  Kanske är det för tidigt att ge en riktig recension av operation men hittills kan jag säga att jag är vansinnigt nöjd! Just under operationsdagen fattade jag inte hur jag skulle kunna se igen  – men på efterkollen 24h efter operationen hade jag perfekt syn. Inga synfel alls existerade även om ögonen kändes lite immiga och svullna. Men det var helt oproblematiskt att jobba på som vanligt, köra bil och använda datorn.

Nu en vecka senare känns synen allt skarpare och det enda jag behöver göra är att droppa med återfuktande ögondroppar några gånger om dagen. En viss torrhet kan bestå en tid efter operationen men att slippa slaska med linser och ha perfekt syn när jag vakna upp mitt i natten är en sådan otrolig befrielse att jag inte störs av ögondropparna ett dugg.

Fast när jag körde hem i mörkret igår natt var det ganska svårt med alla lysen och lampor. Det blir en slags halo kring ljuspunkter som gör dem svårare att se i mörker. Även denna bieffekt ska gå över inom några veckor/månader. Tur att det nästan alltid är ljust denna årstid så jag slipper störas allt för mycket av detta fenomen.

Min operation kostade ungefär 35 000 kronor. Har man ett aktiebolag kan man låta företaget betala hela operationen – och jobbar man in ett privat företag kan man om arbetsgivaren går med på det göra ett bruttolöneavdrag så att man sparar upp till 57% av operationskostnaden. Eftersom jag fortfarande är så pass ung och det förmodligen kommer dröja minst tio år men kanske 20 innan jag får läsglasögon så är det faktiskt en besparing att göra denna operation. Att slippa köpa glasögon och linser sparar pengar – men för mig ger det också en ökad livskvalitet. Jag valde Memira (är inte sponsrad, kan vara bra att förtydliga) för denna operation men det finns såklart många andra kompetenta företag som utför dessa ingrepp.

 

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest

Sök på underbaraclaras.se