Kategori: Claras träning och hälsa

Datumfilter

• annonssamarbete Dermalogica •
13 juni, 2021

Ibland är mitt jobb lite extra härligt – det ska jag verkligen inte hymla med. Som när jag får i jobbuppdrag att ta fram ett recept på en gräddtårta eller göra en vacker dukning med loppisporslin. Eller som när jag för några veckor sedan fick testa en helt ny hudvårdsinnovation från Dermalogica. Efter en massa hudproblem i vintras bytte jag ju hudvårdsrutin. Och istället för att själv hålla på experimentera själv med olika produkter har jag lagt huden helt i händerna på Hanna som är hudterapeut på Dermalogica. Så när Hanna tyckte att jag skulle testa Dermalogicas nya innovation Smart Response Serum så sa jag bara JA utan att tveka eftersom alla förändringar vi gjort hittills har åstadkommit underverk med min stramande, röda hy.

Vad är det som är så smart då?! Jo att den här högteknologiska formulan reagerar på det huden själv signalerar. Huden frisläpper nämligen olika substanser i samband med olika hudtillstånd som till exempel rodnad och inflammation, nedbrytning av kollagen, ökad pigmentbildning och förlust av fuktbindande lipider.

Och då arbetar och reagerar serumet med de substanser huden just då frisläpper. Därför kan man använda detta serum vid alla dessa hudproblem och veta att den jobbar på rätt sätt!

Jag applicerar på väl rengjord hy, morgon och kväll

Allt det där låter ju toppen såklart men funkar den? Jag använder Smart Response Serum morgon och kväll och den känns så sval och skönt återfuktande på huden. Liksom återfuktande på djupet?! Det torra runt mina ögon är mindre torrt och stramande och det känns som att det röda dämpats. Framförallt den envisa rodnaden kring näsvingar och haka.

Smörjer in och låter verka en stund innan min vanliga hudkräm appliceras ovanpå

Jag har en hel hög Dermalogica-frälsta läsare och ni som redan använder deras produkter vet att själva grejen med Dermalogica är att allting är så himla rejält och verkningsfullt. Inte fokus på flashiga, påkostade förpackningar – utan fokus på innehållet. Att det ska vara verksamt och säkert för alla hudtyper.

Inga starka dofter eller färgämnen. Inga komodogena ämnen som tex lanolin som täpper till porerna (vilket i förlängningen leder till finnar och akne).

Att Dermalogica idag är en av världens största hudvårdsmärken kan man förstå. Och de säljs framförallt på salong eftersom tanken är att man ska få hjälp med sin hud utifrån expertis som faktiskt tittat på den och gör en kvalificerad bedömning. Jag är väldigt stolt att jag får samarbeta med dem!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
9 juni, 2021

Snart knyter jag ihop mitt första arbetsår. Första arbetsår? Ja, mitt första riktiga arbetsår sedan jag var utmattad och åren efter då jag fortfarande led av sviterna och liksom famlade mig fram. För att sedan blev gravid med Ulf och därefter mammaledig på deltid. Jag har alltså haft mitt första arbetsår som frisk. Och hur är det då att arbeta när man är frisk och samtidigt rädd för att någonsin hamna i den där skiten igen? Det är det jag har utforskat.

Jag kände ju stor förväntan i höstas och skrev om mitt hopp och mina farhågor här. “Jag är ibland rädd för att folk går och väntar på att jag ska bli som innan min utmattning och tror att det är något jag själv eftersträvar. Men så är det ju inte. Mitt mål är att jag ALDRIG ska bli som jag var innan min utmattning. Det var ju hon som blev sjuk”. Med den tanken i huvudet har jag funderat vad av det jag gjorde de tio första arbetsåren jag nu ska göra tvärtom? Här är några av sakerna jag gjort.

  • En av de viktigaste sakerna har varit att skapa utrymme för fysisk hälsa. I september började jag träna med min PT Ida regelbundet. Ett av målen var att aldrig ställa in träningen för att jag inte hade lust eller tyckte mig ha tidsbrist. Och det har jag hållit. Inte en enda gång har jag avbokat våra pass av någon sådan anledning. Endast på grund av sjukdom och några få gånger när krockande jobb bara inte gått att flytta på.
  • Jag har blivit mycket mer fyrkantig och mycket mindre flexibel. Mycket tråkigare och långsammare – säger ofta “det behöver jag få fundera på” istället för att säga ja direkt. Jag är trögare att svara på mail, hoppa på idéer, tacka ja till saker. Det är en mycket medveten och mycket tråkig strategi som dock ger effekt. Mitt problem är ju annars alldeles för mycket otyglad energi som sprutar åt alla håll och förmågan att lova mycket till många men sedan inte hålla. Några sätt varpå jag varit fyrkantig är till exempel att jag värnat mina onsdagar och fredagar. De är reserverade för mina egna jobb och projekt och då har jag gjort mig oanträffbar och meddelat alla runt mig att jag inte arbetar. Jag har också avstått att kolla mailkorgen fredag, lördag, söndag. Samt att jobba kvällar. Förut var det en del i min strategi för att alls hinna. Nu är det en nödlösning. Stor skillnad.
  • Jag har slutat resa. Det gjorde jag egentligen redan 2018 när jag blev gravid men det har blivit ännu mindre av den varan under pandemin. Jag har lärt mig hur bra jag mår och hur mycket mer jag hinner av att inte resa runt så mycket. Har inte varit i Stockholm på ett och ett halvt år och det har gått utmärkt. Resa mindre och ta färre fysiska möten är ett framgångsrecept.
  • Jag har haft en hyfsat jämn arbetsbelastning. Mycket för att jag kontinuerligt checkat av och bromsat i tid. Och det har jag lyckats med tack vare att jag blivit just lite långsammare och mer eftertänksam. Jakob konstaterade förvånat att jag snart går på ledighet “men ännu inte haft något bryt”. Det sedvanliga brytet brukar annars alltid infinna sig i juni när jag ska arbeta undan inför sommaren och under en period nästan knäcker mig själv. I år har jag legat bra till hela vägen och hade inte Ulf behövt vabba den här veckan hade jag haft ett riktigt skönt arbetstempo. Samtidig som det är till PRECIS till sådana här situationer man behöver hushålla med energin. För man kan ju planera hur bra som helst men så händer det något i ens privatliv och då saknar man marginaler.
  • Jag har arbetat väldigt medvetet med att hitta former för vila och återhämtning. Utöver helger, lov och sånt. Försöka ta ordentliga raster, verkligen hitta vila under dessa raster och inte bara scrolla i telefonen. Öva mig på att stilla mig själv och lugna mina tankar. Har börjat arbeta med mindfullnesövningar och sånt jag alltid varit extremt ointresserad av. Men har hittat ett sätt att göra det på, som passar mig precis och inte är det minsta flummigt (har ett boktips på det här ämnet – kommer i senare inlägg)
  • Jag har också varit mer krass. Till exempel fick Ulf gå på förskola på sportlovet medan de andra barnen var hemma. Han kommer också få gå på förskolan lite längre i sommar medan storbarnen är lediga. Eftersom jag har en del jobb och inte kan göra det med en sjövild tvååring hemma. Storbarnen klarar ju sig själva! Bara att erkänna det för mig själv är stort. Att det är okej att mitt minsta barn får gå mer på förskolan i sommar. Han lider inte – han har det jättebra.

Vad har då blivit fel? Många saker. I höstas hade jag bokat på mig alldeles för mycket jobb och först när reserestriktionerna skärptes så att jobben föll bort insåg jag att jag även utan dessa jobb hade mer än tillräckligt på mitt bord. Den insikten var rätt jobbig. Att jag tänkt så fel. Jag har också haft vissa kommunikationsmissar som lett till onödig irritation. Jag behöver öva mer på att vara tydlig, säga som jag verkligen tänker och känna ett lugn inför resultatet. Även när det skapar olustig stämning. För annars är det ju alltid jag som ska gå och känna mig olustig. Jag har ju varit en snäll, tillmötesgående tjej under hela mitt arbetsliv och det tar ett tag att landa i att jag faktiskt är en vuxen kvinna som inte behöver be folk om lov.

Ja, så är det och trots diverse toppar och dalar under arbetsåret känns det som att allting varit inom rimlighetens gräns. Och jag kommer att gå på semester i sommar – lugnt och värdigt utan att kraschlanda på mållinjen. Jag kommer inte behöva börja återhämta mig från noll för att jag faktiskt inte är på noll efter mitt arbetsår. Vilken seger! Så här vill jag fortsätta arbeta i höst.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
22 maj, 2021

Jag jobbar väldigt fokuserat på det här med att bli bra på återhämtning. Att göra den på ett verksamt sätt och använda pauserna för att skapa en struktur i min vardag som ju annars är rätt lös i konturerna. En sak jag verkligen börjar förstå värdet av är att ha rutiner och ritualer. Jag försöker dock inte lägga till en massa nytt som bara blir krävande. Istället gör jag sånt jag redan gör – bara lite mer närvarande och medvetet. En del i utmattning och stress är ju att man har svårt att gå ner i varv, att man hela tiden är på spänn, att man aldrig landar och sänker axlarna utan ständigt är i sitt huvud som surrar som en bikupa. Och då börjar man också fatta många felaktiga beslut, överreagera på saker och feltolka andra människor. Därför är det viktigt att hela tiden återhämta sig och ta pauser (skriver mer om det här och här).

Rutinerna finns där för att markera dagens början och slut för mig. Så att varje dag är en ny blank bok jag tar fram ur bokhyllan. Och som efter att dagen passerat är fullskriven och ställs in i bokhyllan igen. Jag vill undvika att mina olika dagar “läcker in i” varandra. Att energin från dagen innan smittar av sig på den efter. Varje dag ska vara sin egen enhet med en tydlig början och slut.

Här är några av de rutiner jag byggt ut/förstärkt under senaste månaderna. Men kom ihåg att livet ser olika ut för alla. Var och en får själv hitta de ritualer som passar och ger återhämtning.

  • Att dricka kaffe och läsa papperstidningen på morgonen har jag gjort länge. Fast inte alltid så närvarande. Men nu sparar jag min frukoststund och tar den först när huset blivit tomt. När jag är färdig (det kanske tar en kvart ungefär) så brukar jag prata lite med mig själv inför dagen. Känner jag mig lite vissen och gruvar mig säger jag kanske med snäll röst (samma mjuka tonfall som jag använder till mina barn) “Nu sätter vi igång och jobbar Clara. Och det här ska gå jättebra. Det kommer du fixa fint. En sak i taget”. Kanske ger jag mig själv en liten klapp på axeln eller en strykning över kinden. (självmedkänsla är ju viktigt – har skrivit mer om det här). Är det en dag som kräver energi och högt tempo fast jag mest vill slippa undan – då kan jag hojta till mig själv “NU KÖÖÖR VI! You’ve got this! Det är inte synd om dig. Du får vila sedan!”. Att liksom cirkla in mitt mående för dagen, identifiera vad jag egentligen känner och sedan bemöta mig själv med lämplig uppmuntran. Det ger mig verktyg att ta itu med dagen på ett bra sätt.

  • Även när jag inte ska iväg och “visa mig” någonstans så förtjänar jag att tas om hand när jag vaknat. Få ansiktet tvättat och återfuktat. Få håret utrett och uppsatt. Förut har jag slarvat en del med det här men nu märker jag att ceremonin hjälper mig att vakna. Att beröra min egen hud, smörja ansiktet med mjuka cirkelrörelser, applicera oljor och serum i en viss ordning. Det blir några minuter av lugn som markerar att dagen startat.

  • Jag tar ordentliga fikapauser. De behöver inte vara långa – men lediga. Jag tar med mig kaffekoppen ut på bron och sitter i solen i fem minuter istället för att dricka kaffet när jag arbetar. Eller så lutar jag mig tillbaka i min fåtölj för att blunda och verkligen känna kaffesmaken. Tar några djupa andetag och på utandning säger jag till mig själv med tung röst “slappnaa aaaav”. Är jag istället stel i kroppen av datorarbete – då gör jag plankan, knäböj och armhävningar för att bryta av och ge återhämtning.

  • Ibland känns middagen som upploppet på ett marathon. Och efter målgång kraschar av trötthet. Min tröttaste stund på dagen är faktiskt direkt efter middagen. Då jag arbetat, hämtat barn och lyckats få mat på bordet samt äta den i en stundtals ganska stökig och stojig miljö. Men när middagen är över har jag en stunds respit eftersom Jakob tar disken och jag själv är “ledig” tills nattningen börjar. Så att luta mig tillbaka i fåtöljen och låta Jakob servera mig kaffe – det är en helig stund. Kanske kryper någon unge upp hos mig så jag får gosa. Dofta på sandig hårbotten och sänka pulsen med hjälp av en barnkropp. Ofta hinner jag och Jakob prata ikapp lite om vad som hänt under dagen. Kanske sucka över sånt som gått en emot eller berätta om något oväntat som hände. Det är en värdefull stund som jag bara genom att erkänna som värdefull fyller på energin mer.

  • Ofta tänker jag att jag inte kommer orka sminka av mig ordentligt och smörja in mig på kvällen. Men så gör jag det ändå. Och det finns något i det där med att nåla upp luggen, sätta upp håret och tvätta ansiktet i lugn och ro. Smörja in dekolletaget, massera kinderna med en liten massagehandske, kanske plocka något förrymt hårstrå från ögonbrynet. Som ger lugn. Sedan gör jag tandvårdsrutinen – den längre varianten. Med mellanrumsborste, tandtråd, flourskölj och allt det där pillet. Att ge mig själv några lugna minuter extra innan sänggående hjälper med nedvarvningen.

  • Det bästa som hänt mig i vår är att tre års mobilspelande av Gummy Drop utraderats i någon bugg och jag äntligen fick en spark i baken att radera appen helt. Jag har nu gått från mobilspel och poddar i sängen till att börja läsa böcker igen. Bokläsandet gör att jag somnar snabbare och lugnare. När jag släckt på nedervåningen, låst och gått upp i sovrummet så gör jag den sista rutinen. Smörjer händerna med en fet kräm, ställer fram vattenglaset med iskallt vatten, sprayar en face mist med rosendoft över hela ansiktet och tar fram en bok. Då kommer jag ner i varv och känner att jag “stänger” dagen ordentligt. Dessa små steg kostar mig ingenting egentligen – men gör nattsömnen så mycket bättre!
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
22 april, 2021

Jag trodde länge att jag var bra på återhämtning. Jag gillade ju att ha det lugnt och skönt. Men sedan jag fick barn och ett allt mer krävande arbete försvann de gynnsamma förutsättningarna för vila i vardagen. Jag kunde inte längre tupplura mitt på dagen eller ligga i sängen och läsa en hel helg. Först när jag kraschat in i utmattning insåg jag att jag inte hade en enda aktiv strategi för återhämtning. Inte när det krävdes att jag planerade, tänkte efter och förberedde mig.

Ett vanligt tankefel är tro att återhämtning kan skjutas upp. “Jo jag jobbar mycket nu men jag kommer ju vara ledig jättelänge i sommar” “Nej jag hinner inte vila nu men jag får ju vila till helgen” och “Jag har fullt ös fram till jullovet då jag får vila” Men man måste förstå att återhämtning är lika viktigt som att äta, sova och gå på toa. Det måste komma tätt och regelbundet. Och det är ju ingen som säger “Nej jag äter inget i vår men jag kommer ju äta jättemycket i sommar” eller “Jag behöver inte gå på toaletten nu – jag kommer gå på toaletten massor till helgen“. eller “Jag tänker vara vaken hela hösten för jag planerar att sova på jullovet“. Nej för det är så självklart för oss att dessa depåer behöver regelbunden påfyllning. Men samma sak gäller faktiskt återhämtning. Och på samma sätt som mat kan vara en stor måltid med tre rätter eller ett snabbt mellanmål i farten kan återhämtning vara flera veckors sammanhängande ledighet på sommarsemestern – eller att sitta kvar och andas i bilen en stund när man kommer hem från jobbet. Båda sorterna behövs.

Men det finns egentligen ingen forskning som säger att vi behöver många sammanhängande veckors ledighet. Hur mycket semester som räcker verkar mer vara en fråga om individuella preferenser. För oavsett hur länge du är ledig försvinner effekterna ganska snabbt när vardagen återvänder. Det allra viktigaste för vår hälsa är faktiskt regelbunden återhämtning. Själv mår jag bra av stora sjok ledighet för att verkligen komma ner i varv på sommaren. Men helt centralt är att vardagen går ihop. Att när jag räknar samman en vecka så innehåller den lagom mängd återhämtning i förhållande till aktivitet (här har jag utvecklat dessa tankar lite mer).

Skillnaden mellan en vecka som innehåller lagom med arbete och återhämtning kontra en vecka som innehåller en smula för mycket arbete och smula för lite återhämtning är enorm. Det har förvånat mig – hur kan en så pass liten skillnad påverka mitt mående så starkt? Men då jämför jag det med träning. Att jogga i det perfekta tempot eller att jogga liite för snabbt? Det är den skillnaden som i slutändan ger en blodsmak i munnen.

Här är några lärdomar jag har gjort om återhämtning

  • Återhämtning innebär olika saker vid olika tillfällen. För att veta vad som kommer vara återhämtande behöver man veta vad som gjort en trött. Den som suttit vid en skärm hela dagen behöver förmodligen en skogspromenad eller en löptur som återhämtning istället för Netflix. Den som arbetat koncentrerat i ensamhet behöver kanske lättsamt, socialt umgänge med en vän. Den som jobbat hårt fysiskt behöver kanske vila i soffan och äta någonting gott. Varje dag får man fundera på vad det egentligen är som behöver balanseras upp. Och sedan hitta en lämplig aktivitet för det.
  • Att byta element kan göra att man snabbare påbörjar återhämtning. Sval, klar luft ger syre åt en överansträngd hjärna. Endorfinrushen efter ett kallt bad hjälper en sliten, trög kropp. Och att sitta en stund i den varma solen, ta ett hett bad eller att basta – det släpper på fysiska spänningar och signalerar vila till kropp och själ.
  • Det kan löna sig att vara lite fyrkantig. Förut älskade jag mina flytande arbetstider och att kunna jobba när helst jag fick lust. Men med tre barn som måste följa samhällets klocka så behöver jag också göra det. Därav arbetar jag vanliga arbetstider, är ledig på lov och kollar jag aldrig mail på kvällar och helger. Tråkigt och skönt.
  • Jag försöker bli bättre på att identifiera omöjliga situationer och lägga krutet på rätt saker. Förut kanske jag försökte jobba samtidigt som jag tog hand om sjuka barn. Det gick ofta dåligt och tog så otroligt mycket extra energi. Och dagen därpå när jag äntligen kunde jobba ostört – då tog tröttheten ut sin rätt. Och får jag en komplicerad och till synes oöverstiglig arbetsuppgift i slutet av dagen – då lägger jag den i början av nästa dag istället. Med en god nattsömn i bagaget behöver jag inte kämpa lika hårt för samma slutresultat. Det låter kanske som att det här skulle orsaka mycket förseningar och dröjsmål men jag har märkt att det är tvärtom. I slutändan sparar jag tid. Att vila innan man är helt slut ger många goda bieffekter jämfört med att ta ut sig fullständigt.
  • Varje gång jag tänker att jag ska passa på att åka förbi IKEA när jag ändå är i stan, passa på att lämna på återvinningen när jag ändå hämtar barn, passa på att ladda en tvättmaskin medan jag borstar tänderna…då övar jag på att passa av. För den där tiden jag inbillar mig att jag sparar när jag passar på – den har jag faktiskt aldrig sett röken av. Listan med arbetsuppgifter är evighetslång. Bockar jag av fler saker dyker det bara upp mer på listan. Jag behöver inte vara min egen stressmotor som hela tiden förser mig själv med med nya uppgifter. Varje dag göra jag så gott som jag förmår den dagen. Resten får anstå till en ny dag med en ny ork.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
15 april, 2021

Usch vilken grundlig, gedigen blääää-känsla jag gått med i bortemot en vecka nu. Kroppen är tung, svullen och orkeslös. Jag saknar koncentrationsförmåga och lusten att träna och ta hand om mig är nere på noll. Det enda jag är riktigt sugen på idag är att köpa tre kilo smågodis och trycka i mig liggande i sängen medan jag tittar färdigt på Knutbydokumentärer. Japp, det är mensen som spökar! Fast inte bara tror jag? Den brukar inte innebära så här risigt mående så här länge. Varför känns det alltid som att det mående man är i just nu aldrig kommer gå över? Det är samma sak när jag är glad. Då kan jag inte förstååå att jag kan må på något annat sätt någonsin? Och tänker till och med att jag nästa gång jag mår dåligt verkligen får ta och rycka upp mig. HAHAHA. Skulle gärna rycka upp mig nu om jag bara kunde få grepp om mig själv. Men då jag just nu känner mig för orkeslös för att ens öppna en skruvkonserv har jag definitivt inte kraft till det.

Nästa vecka fyller jag 35 och det känns inget kul alls. Jag har åldersnoja. Är så van att vara yngst i alla jobbsammanhang men nu är jag ju vuxen med besked och ingen tycker att man är ung och lovande längre. Man förväntas bara leverera som en vuxen människa vilket inte alls är en lika rolig utgångspunkt. Det har ganska ofta hänt mig att folk blir förvånade över hur ung jag är. Tidigare tog jag det som en komplimang eftersom det alltid efterföljdes av konstateranden om att jag ju hunnit så mycket, hade hus och barn och bla bla bla. Men nu när någon blir förvånad över hur ung jag är så känner jag alltid att det är för att jag ser så gammal och sliten ut. Och jag har ju onekligen känt mig gammal och sliten i flera år. Särskilt innan jag började med den här hälsoresan. Och lite extra just nu då när jag ryggar tillbaka inför min egen glåmiga spegelbild.

Nä fy fasen. Borde avsluta det här inlägget med något klämkäckt konstaterande om att det snart kommer att vända. Fast så långt räcker inte orken. Men du som också mår piss är välkommen att kommentera och frossa i hur synd det är om dig. Ibland är det det enda rätta.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
9 april, 2021

Det finns ett ordspråk som lyder “Vill du få någonting gjort – be en upptagen människa”. Det stämmer ganska bra. För så gör ju stressade människor – adderar ännu mer till mixen.

Har du någon gång haft en pisstressig dag med andan i halsen när du inte fattat hur du ska lösa en enda uppgift? Och så läser du ett mail med en förfrågan eller så kommer någon förbi ditt skrivbord och ber dig att lösa ännu ett problem? Och du säger utan att tveka ja trots att det går emot allt förstånd och logik. Och på något konstigt sätt känns det ändå lite rätt inuti?

Det tänkte jag på när jag hörde den här nyheten från Vetenskapsradion (lyssna här – klippet är bara någon minut långt). Den handlar om att de allra flesta människor som ställs inför ett problem satsar på att försöka lägga till saker istället för att fundera på vad som kan tas bort. Och det verkar vara en slags mental genväg för problemlösning som ofta leder till att vi fattar irrationella beslut.

Jag tänker att det måste vara det som händer i hjärnan när man är fruktansvärt upptagen och samtidigt åtar sig att göra ännu mer? Och så tänker jag på att stressade människor ganska ofta faktiskt är sin egen stressmotor. Utan att inse det eller vilja ta något ansvar för sin egen del i stressen. Har man ett högt tempo, jobbar hårt och springer snabbt – då kommer ju alla bollar man kastat iväg tillbaka lika snabbt. Som en studsboll som sulats stenhårt i asfalten. Jämfört med en som man bara tappar lite försiktigt. Om man hela tiden svarar med vändande post, ringer tillbaka direkt och återkopplar med besked – ja då kommer ju följdfrågor och mer jobb i retur. Dessutom kan stressade människor ofta missta en öppen fråga som en fråga riktad direkt till dem. Och svarar omedelbart ja. Vilket både ger merjobb och omöjliggör för någon annan att kliva in och axla ansvar.

Det knäppa är bara att det här snabba beteendet är något vi lärt oss att premiera – ja rentav beundra i arbetslivet. Jag hör ofta måtton som Gör det fort och få det gjort. Hellre snabbt än bra. Det är viktigt att ha ett agilt förhållningssätt! Och när man är uppstressad och överhopad av arbete så känns det onekligen som att man får mycket gjort när man håller på så här. Men vad av verklig kvalitet kan man egentligen bocka av?

Självklart finns det situationer, arbetsplatser och perioder då vi inte har något val. Då externa faktorer ÄR stressmotorn i ens liv. Men då är det ju ännu viktigare att förstå att man också har en egen stressmotor. Och att man är skyldig sig själv att inte gasa ännu mer.

Det faktum att jag ofta är min egen stressmotor – och att jag väljer att addera istället för att ta bort när jag löser problem. Det är något jag jobbar aktivt på att förändra. Jag har inte hunnit så långt i processen ännu. Men insikterna har kommit i takt med att jag sänkt mitt arbetstempo och jobbar på 75 procent av min förmåga istället för 100. För när jag gör det märker jag att jag hinner tänka över en förfrågan så att jag svarar rätt sak. Jag funderar någon dag extra över formuleringarna i ett mail – och slipper jag få det i retur med massa missförstånd. Jag upptäcker också varningstecken och potentiella faror att parera. Och viktigast av allt – jag hinner märka vilken hög arbetsbelastning jag har. Alltså på riktigt märka det (inte bara sucka att jag är såå stressad) och sedan agera på ett sätt som bromsar min inre stressmotor istället för att gasa upp den.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
6 april, 2021

Jag är så trögstartad på morgonen. Är svag i kroppen. Kan knappt öppna en burk eller låsa upp ytterdörren. Mitt värsta är när jag ställs inför beslut. Jakob som vill diskutera något, barnen som drar i mig eller har någon konflikt där jag måste medla. Då känner jag mig så fruktansvärt trängd. Får flyktinstinkter. Mitt bästa sätt att tackla mornarna är att äta frukost ifred, läsa tidningen ifred, samla tankarna ifred. Och jag har ofta önskat att jag var morgonmänniska och född på ett sätt så att mornarna alltid kändes bra. Det är ju så mycket mer kompatibelt med samhällets krav.

Men en sak som gjorde mig helt chockad var när min kompis Elina som är morgonmänniska förklarade för mig att morgonmänniskor inte alls studsar upp ur sängen helt glada. Det är ju annars det man tror när man är kvällsmänniska. Man känner alltid att man missat dygnets bästa timmar när man lever med en morgonmänniska som hunnit med att bygga en vedbod, laga en trerättersfrukost, gett sig ut på en uppfriskande springtur och sedan duschat medan man själv låg och trynade. Hur kan de ha sådan energi? Livsglädje? Ork? Men så är det alltså inte nödvändigtvis. I själva verket kan det som kännetecknar en morgonmänniska vara att inte känna behov av att snooza. Att lätt kvickna till på morgonen och snabbt känna sig vaken. Det behöver inte vara mer än så. De kan fortfarande känna sig slitna, håglösa och griniga. Jag känner mig dum som inte fattat det tidigare. Men hur skulle jag vetat det? Då låg ju jag och sov!

Men jag kan ju gå till mig själv som kvällsmänniska. Inte uträttar jag särskilt många storverk i den sena natten. Oftast är jag bara uppe för sent, lyssnar på någon podd, pillar ut ett invuxet hårstrå på smalbenet med en pincett eller övar på att göra en perfekt eyeliner. Särskilt glad är jag väl inte heller. Även om oro och grubblerier är längre bort än på morgonen.

Fast ibland när Jakob stiger upp så händer det ju att jag möblerat om, påbörjat en tapetsering eller gjort något annat drastiskt som han får upptäcka i gryningen. Och då kanske han känner att det är jag som är den där orimligt pigga och hurtiga övermänniskan som trots att klockan passerat midnatt kan dra igång med att klä om en fåtölj? Den tanken har aldrig slagit mig tidigare. Jag har bara känt mig dålig i förhållande till alla morgonmänniskor. Trots att vi kvällsmänniskor – om jag nu ska vara riktigt petnoga – faktiskt kommer igång med de verksamma timmarna ÄNNU tidigare än morgonmänniskorna. Nämligen direkt efter midnatt.

Den här våren har jag motvilligt tvingats att bli en morgonmänniska. Jag vaknar ofta vid sex, även på helgerna. Och det är ju härligt att känna att man har ett försprång på dagen. Men ärligt talat? Det tappar man ju sedan. När man måste gå och lägga sig på kvällen strax efter barnen och inte får någon härlig ensamtid i huset. Det är självbedrägeri att tro att man kan vinna tid. Det GÅR inte. Antingen tar du igen sömnen på kvällen eller morgonen och det ena är inte bättre än det andra. Det beror bara på hur man är född. Det enda sättet att vinna tid är om man blir som framgångsrika entreprenörer och politiker som hävdar att de klarar sig på fyra timmars sömn. Men det skulle ju jag ALDRIG vilja då sömn är det skönaste man kan ägna sig åt. En njutning man får återuppleva varje natt.

Nä, jag är nu i själ och hjärta en kvällsmänniska som mycket motvilligt provat att ha en morgonmänniska-klocka installerad i mig den här våren. Och jag tycker inte att det är hälften så bra som alla menat att det skulle vara.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
31 mars, 2021

Vet ni vad jag har gjort? Jo jag har joggat för första gången på FEM ÅR. Jag har försökt tidigare men det har inte gått. Jag har haft för ont, varit för otränad och inte minst livrädd för att skada mig. Fram tills jag kraschade in i utmattning var löpningen mitt sätt att må bra. Hålla ångest och oro i schack. Men när jag blev sjuk så slutade jag. Och när jag skulle börja igen gick det inte. Jag klarade helt enkelt inte av att “ta ihop mig” mentalt som man måste för att kunna löpa. Dessutom påminde trycket över bröstet, den snabba andningen och höga pulsen alldeles för mycket om hur det känns att ha svår ångest. Och det var något jag verkligen inte behövde utsätta mig för ytterligare. Så konditionsträningen fick bero. Och när jag började må bättre psykiskt blev jag gravid och istället i princip invalid.

Men genom skidåkningen senaste vintrarna har jag långsamt byggt upp en tolerans för konditionshöjande aktiviteter. Min kropp och hjärna förstår nu att den känslan inte är samma sak som ångest. Att det går bra. Och med styrketräningen jag ägnat mig åt i ett halvår har jag plötsligt stabiliteten som krävs för att våga testa.

Jag hade egentligen tänkt vänta lite till med att börja springa. Låta min PT Ida göra iordning ett program med långsam upptrappning. Men så i måndags fick jag bara en sådan otrolig lust att sticka ut och låta gympaskor möta grus och lera. Dessutom hade jag en låt på hjärnan som fick mig att vilja kuta fram. Anna Ternheims What have I done. Och eftersom mitt motto nu för tiden är att följa minsta infall jag får till att röra på mig – ja då lydde jag impulsen.

Jag sprang och sprang och sprang. Med ett stort leende på läpparna och låten på repeat i hörlurarna. Kroppen kändes så stark och lätt och den speciella löpandningsrytmen jag inte känt på fem år infann sig direkt. Tillslut när jag sprungit fyra kilometer fick jag motvillig stoppa mig själv. Men bara som en säkerhetsåtgärd för att inte få ont efteråt.

Och sedan promenerade jag hem i vårkvällen grinandes. Av glädje, lättnad, stolthet och livspepp. Jag är frisk nu!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
15 mars, 2021

Åtminstone en gång i veckan – men oftast två eldar Jakob upp i bastun. Bär ner vattenhinkar och skottar den lilla stigen. Att basta oss igenom vintern har varit ett så bra sätt att klara av den kalla årstiden.

Häromkvällen bastade jag och Folke

Klart man tjofsar ner dit i badrock och bara ben. Där borta syns ljusen från andra sidan byn.

Det vräkte ner snö och blåste pinvindar så det var riktigt ruggigt

Man vill egentligen raska på stegen men jag brukar dröja mig kvar så länge jag bara står ut. För då blir njutningen större sedan.

Det är ett sådant mys att ligga på varsin slaf och småprata eller bara stirra tyst in i elden. Dagar när jag känner mig trött på människor och trött på mig själv då ensambastar jag.

Det är väldigt viktigt att ha en hink med snö redo. Att rulla till bollar och slänga på stenarna.

När det blir för varmt kastar jag mig i snön eller tömmer en hink kallvatten över huvudet. Den endorfinkicken sköljer bort allt den sista av dagens stress. Och när jag bastat färdigt och tjofsar tillbaka in i huset är jag alldeles lugn och avslappnad inuti.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
2 mars, 2021

Igår när jag skulle klä på mig upptäckte jag att något var annorlunda. Jag stod nämligen på ett ben och tog på mig strumpbyxorna. Det kanske inte låter så annorlunda utan snarare rimligt för någon som inte ens fyllt 35. Men för mig var det en ovan känsla. Efter graviditeten med Ulf har jag aldrig fått tillbaka styrkan eller stabiliteten i kroppen. Och ett av alla sätt det tagit sig uttryck på är att jag behövt göra som min gamla mormor. Nämligen sätta mig på sängkanten och först stoppa i ena foten och sedan den andra. Det har varit så normalt för mig att jag inte ens tänkt på det. Förrän nu när jag plötsligt kunde stå upp och göra det i farten.

Upptäckten gjorde mig larvigt lycklig. För visst har jag sett framstegen på gymmet i form av hur mycket tyngre vikter jag orkar lyfta nu. Men att märka det så här i vardagen och verkligheten. Det är något helt annat.

En annan sak jag plötsligt förändrat är hur jag reser mig från golvet. Jag har senaste åren alltid behövt göra den där förödmjukande vändningen till att stå på alla fyra och sedan liksom kravla mig upp. Men inte nu. Nu reser jag mig från rumpan. Och när jag reser mig upp från en stol trycker jag inte längre ifrån med handen i bordsskivan för extra kraft. Jag flyger bara rakt upp.

Något annat som förändrats – det är att jag upptäckt att jag kan bära igen. Jag har alltid burit tungt, möblerat om, kånkat grejer och vetat att jag klarat det. Liksom varit grundstark. Men de senaste åren har jag inte klarat det alls. Så fort det varit för mycket som ska bäras har jag ropat på Jakob. Och ska en möbel byta våning i huset har vi ringt efter Albin eller Emil som kan göra det tillsammans Jakob. Det har stört mig. Jag gillar inte att behöva en man till att utföra helt rimliga uppgifter jag själv vill klara av. Men nu när jag hållit på och flyttat kartonger med husgeråd i köket har jag till min förvåning upptäckt att det plötsligt går bra. Jag orkar visst. Jakob behöver inte rycka ut och hjälpa till ett endaste dugg.

Bättre träningspepp än att göra dessa nya upptäckter – ja det har jag svårt att tänka mig!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
28 februari, 2021

Det här är min träningsbag. Jag köpte den precis och den ser väl ut som träningsväskor gör mest. Fast den betyder något mer för mig.

Min mamma tränade under hela min uppväxt. Trots sitt slitiga arbete som sjuksköterska – ofta med svårt sjuka människor – tog hon sig tiden att åka och träna efter jobbet. Flera dagar i veckan. Hon hade en liknande svart bag som stod på bänken i tvättstugan när den inte användes. Och jag blev när jag såg att den stod där. För det betydde att hon inte tänkt träna utan komma hem direkt efter jobbet. Som barn ville jag ju bara att mamma skulle vara hemma jämt. Tänkte inte på hur mycket bättre förälder hon förmodligen orkade vara just för att hon tog sig tiden att träna och ta hand om sig själv.

Nu har jag köpt en träningsbag. Mitt livs första. Efter att ha kånkat ombyte, gympaskor och urdiskad sirapsflaska i tusen olika tygpåsar och ständigt sakna rätt saker i rätt påse. Ja då slog jag till. På en riktig vattenflaska utan kork men med droppstopp. Och en riktig träningsbag med lång axelrem, meshtyg och många bra fack. Det till synes obetydliga betyder något för mig eftersom själva väskan är en överenskommelse. Ja, jag är också en sån där människa som tränar nu. Som tar av tiden jag skulle varit med min familj och lägger den på min hälsa. Tid som jag i slutändan tror kommer familjen till godo. Även om det inte är så populärt just när jag är borta.

Jag är så glad att jag haft mamma som förebild på det här området. Som utan minsta hets eller ångest visat vad det är att ta hand om sig själv. Att praktisera hälsa i allt ifrån matvanor till träning. Hon stod aldrig och suckade missbelåtet åt sin spegelbild. Bantade aldrig. Nej, ingenting sånt. Det var bara ett väldigt sunt, rimligt och vuxet förhållningssätt till kroppen. Det har tyvärr inte betytt att jag själv levt ett perfekt hälsosamt liv som vuxen. Herregud det vet ni ju som följt mig! Däremot har det jag växt upp med ändå blivit någon slags norm för mig. Så att det känns rätt i magen när jag gör samma sak. Så att när jag kliver in på gymmet med min bag över axeln – då känns det självklart. Som att jag gör precis som jag ska. Tack för det mamma.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
18 februari, 2021

Jag lyssnar mycket på poddar och böcker om träning och hälsa just nu. Tyvärr är det svårt att hitta något riktigt bra i uppsjön av smörja. Men jag lyssnar lite här och lite där och funderar på vad jag hör. Det som slår mig är alla råd om hur man ska ställa om sitt liv. Träna mer, äta nyttigare, sova bättre. Alla dessa råd kommer nämligen för sent och missar grundproblematiken. Råd som dessa till någon som lider av ohälsa är som att ge rådet “sluta vara fattig” till någon som behöver pengar. Alltså om man visste hur man gjorde allt det där hade man väl redan gjort det? Det är väl inte det som är problemet?

Ett tankeskifte som verkligen förändrat ALLT för mig. Det är att förstå att hälsa tar tid. Alltså dels tar det ju lång tid att hitta nya bra vanor och befästa dem. Viktnedgång kan också ta tid. Men framförallt måste man avsätta tid i sin vardag. Varje dag. Hälsofrågan måste bli prioriterad.

Eftersom jag varit min egen chef i över ett decennium är jag tränad i att driva projekt, sätta deadlines och planera upp mitt arbete. Jag vet att om jag startar ett nytt projekt av något slag så kommer det ta tid. Det går inte att framgångsrikt sjösätta något med de minutrar som blir över vid tiofikat eller när jag lagt barnen på kvällen. Viktiga saker måste få ta ens tid och uppmärksamhet i anspråk. Och det är exakt samma sak med hälsan.

Förra året drog jag drastiskt ner på min arbetsbelastning för att satsa på min hälsa. Det var faktiskt den första hälsofrämjande insatsen jag gjorde och själva förutsättningen för att alls ha en chans att genomdriva förändringen. Jag började med att betrakta mitt hälsoår som att ha tackat ja till en nytt jobb. En tjänst på 20% som skulle rymmas i mitt schema. Då blev det klart för mig att jag inte kunde arbeta på som vanligt. Det är tråkigt – men det är ju den krassa verkligheten. Att laga bättre mat, se till att rätt ingredienser finns hemma, se till att det finns luft i schemat så attn jag orkar laga det jag planerat. Se till att jag tagit en ordentlig lunchrast och verkligen ätit mig mätt på bra saker. Kanske hunnit träna på lunchen också? Eller i alla fall inte är så trött på kvällen att jag inte orkar ta en promenad eller träna ett pass. Att planera vardagen så – det tar SVINMYCKET tid i anspråk. Och den som redan tar hand om sig har gjort det till en vana och räknar redan med den tiden i sin planering. Vi som struntat i det och istället gjort annat – vi måste börja prioritera om. Det här kan vara en ganska besk medicin att svälja. Men då brukar jag trösta mig med att om jag inte avsätter tid för att vara frisk måste jag förr eller senare avsätta tid för att vara sjuk.

När man förstår att hälsa är ett projekt som tar tid. Då förstår man också varför hälsa verkligen är en klassfråga. Har man ett tungt och slitsamt jobb, dåligt betalt, lite makt över sin arbetstid eller behöver ha dubbla jobb för att försörja sin familj. Ja då har man mycket små möjligheter att göra en insats för sin hälsa. Och det är så otroligt orättvist. Men att inse det kan också vara något som ger självkänslan åter. Att förstå att anledningen till varför man misslyckats inte är för att man är en kass människa utan för att man aldrig ens fått en ärlig chans.

Jag avslutade aldrig mitt hälsoår 2020 – jag har bara fortsatt. Fortsatt med fler bra vanor. Fortsatt smyga in mer vardagsmotion. Fortsatt lägga till fler hälsosamma byggstenar. Det tar jättemycket av mitt fokus och jättemycket av min fritid och jag tycker att det är värt det tusen gånger om. Men jag önskar att fler hälsopoddar och hälsoböcker skulle handla om det här. De skulle inledas med rådet -Gå ner 20% i arbetstid om du ska ha en möjlighet att genomföra någonting alls i den här boken...

Här finns fler blogginlägg jag skrivit på temat

Träning – ett farligt sätt att orka mer när du borde orka mindre

Är du verkligen bra på att vila?

10 knep som knuffar mig i rätt riktning

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
26 januari, 2021
Urpiffiga och megaproffsiga programledaren Sofia Rågenklint!

Ikväll klockan åtta är jag gäst i Fråga Doktorn Hälsa i Svt 1. Det är ett syskonprogram till vanliga Fråga Doktorn – men den här programserien fokuserar på hälsofrågor ur ett förebyggande perspektiv. Hur kan vi som människor förändra våra liv för att förbättra vår hälsa?

Jag är med för att prata återhämtning utifrån att jag varit utmattad men återhämtat mig. Hur gör man för att hitta återhämtning? Vilka fällor finns och kan man verkligen säga att det finns något förutom sömn som fungerar som återhämtning för alla?

Ni som läst min och Ericas bok Hjälp jag är utmattad känner igen några av råden som lyfts i programmet – annat är helt nytt! Massa matnyttiga tips utlovas hur som helst. Och klockan nio ikväll efter att programmet sänts kommer jag finnas på plats och chatta och svara på frågor tillsammans med professorn i hälsopsykologi Mats Lekander och fysoterapeuten och Therese Eskilsson.

Kolla in vettja!

(Foto Matilda Sandberg SVT)

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
14 januari, 2021

Jag fick önskemål om att skriva lite om min träning och vad jag har planerat för den här vintern.

Jo så här är det. En gång i veckan tränar jag med min PT Ida. Det gör jag inne i stan och det är toppen för på mitt gym (även innan covid) är man själv i lokalen med PTn – som såklart också håller distans till mig. Så det går att göra väldigt säkert. Jag kommer dessutom alltid ombytt och åker direkt efteråt så jag använder aldrig omklädningsrummet. I höst har jag varierat mellan två olika styrkeprogram med hantlar, kettlebells och gummiband. Fokus har varit att bygga upp styrka och framförallt hitta bålmuskulaturen. Och nu efter jul ska vi fortsätta med styrka men jobba mer med till exempel skivstång. Har knappt använt det tidigare men gillar känslan av att bygga “på riktigt”.

Innan den här hösten hade jag faktiskt aldrig riktigt tränat styrka. Bara massa kondition. Men jag är helt såld. Att bli starkare och få en bättre hållning och liksom en inre korsett som håller upp min kropp är otroligt belönande. Dessutom har träningen minskat smärtan jag haft efter alla graviditeter. Det här har min sjukgymnastmake tjatat om i flera år. Men att ta råd från den som står närmast kan vara svårt.

Förutom att träna med PT försöker jag gå på vårt gym i byn en gång i veckan. Eller att kalla det för ett gym är väl verkligen att försköna det hela. I omklädningsrummet vid skridskoplanen finns lite vikter och mattor och det är alltså här jag tränar. Alltid själv i lokalen såklart – svårt att ens rymmas flera. Jag tränar alltid ett av de pass som Ida gett mig. Det pass som vi inte körde på PT-passet just den veckan.

Förutom dessa två styrkepass planerar jag att åka längdskidor 1-3 gånger i veckan. Förmodligen blir det många sena kvällar i spåret. Förhoppningsvis en och annan lunchtur. Men längdskidåkning är något jag älskar och dessutom får jag både konditionsträning och styrka av den. Konditionen är urusel just nu men jag ser hela tiden framför mig hur mycket bättre den kommer vara i april!

Gällande längdskidåkning tänker jag att en av gångerna ska få vara lite mer strukturerad för att ge maximal konditionsträning – medan de andra gångerna mest är mysig motion. Utöver detta kommer jag nog åka slalom ett par gånger i månaden. Kanske futtigt i sammanhanget men för mig som fortfarande är så pass otränad är det en ganska stor ansträngning också med utförsåkning. Och på det här sättet hoppas jag kunna träna ända tills skidsäsongen är över. Om min PT då ger mig klartecken att kroppen är redo – ja då ska jag försöka börja löpträna istället. Jag tänker på det med skräckblandad förtjusning.

Och jag måste understryka vilket märkligt skifte det är i min hjärna att jag kan skriva ner all den här träningen och faktiskt se fram emot den istället för att bli helt matt och typ vilja kräkas. Otroligt.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
10 januari, 2021

När det gäller kost och hälsa har jag jättesvårt för hokuspokus och flum. Märkliga kosttillskott, att dricka citronvatten varje morgon för att bli basisk eller följa konstiga dieter som helt saknar evidens. Alltså missförstå mig inte – jag har inget emot att andra håller på och Goopar sig. Folk får göra precis som de vill. Men jag är inte intresserad av hälsa på det viset. Jag gillar det fotriktiga, beprövade, rejäla. Så om du liksom jag känner lusten att tänka på hälsa så här i början av året kommer här ett knippe tips på sånt jag gillar att konsumera när jag behöver lite hälsoinspiration. Med noll procent flum.

Kropp & Själ i P1. Ett väldigt rejält program om kropp och hälsa. Inget löst tyckande utan balanserat, sansat och baserat i evidens. Många aspekter lyfts och i regel medverkar flera olika experter som visar på olika perspektiv. Här avhandlas allt ifrån om trivselkilon borde bejakas, till resiliens, den plågsamma vargtimmen och överviktens genetik. Alla 500 avsnitt finns i valfri poddapp!

Träningslära.se är sajten som skriver om träning och kost utifrån aktuell evidens – och dessutom granskar hittepådieter, hälsoböcker och influencers som skriver om ämnet. Här ges inga enkla sanningar bara för att generera klick. Istället problematiseras det och vänds och vrids på från alla möjliga håll.

Boken Skitmat – Vad det är det, varför det gör dig fet och varför du fortsätter äta det är skriven av fysioterapeuten Jacob Gudiol (som också driver sajten Träningslära). Och den har gett mig mycket kunskap och inspiration på ämnet kost och vad forskningen egentligen säger att vi ska undvika att äta för att må bra.

Sund_byamy är instagramkontot som drivs av läkaren och dietisten Amy von Sydow. Som med sina enkla lifehacks, smarta receptips och balanserade kostråd förgyller mitt instagramflöde och får mig att vilja fatta lite bättre hälsobeslut.

Hjärnstark av Anders Hansen är förstås inte en nyhet för någon. Men jag måste ändå slå ett slag för den eftersom ingenting gett mig mer träningsinspiration än boken Hjärnstark. Just för att den så tydligt förklarar hur träningen läker ihop en utbränd hjärna och gör den starkare och mindre benägen att tex känna nedstämdhet och ångest.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
2 januari, 2021

Idag är alla i hushållet på olika utflykter. Och jag är hemma med Essa. I tider när man mest talar om problemet med ensamhet känns det hemskt att erkänna det men oj som jag saknar att få vara lite mer ensam ibland. Ensam hemma alltså. Åka ifrån min familj kan jag ju göra – men att få vara ensam hemma bland mina älsklingssaker, sova i min egen säng, bara laga middag till mig själv. Det händer så otroligt sällan. Jag riktigt njuter av dessa få ensamma timmar.

Det är halvlek i jullovet nu. Och barnen börjar sjunka ner i ledigheten. Liksom jag. Jag känner mig så himla ledig. Och väldigt, väldigt glad när jag tänker på att jag också börjar bli typ återställd från tevejobbet? När jag fick frågan om att göra det pratade jag med Erica om min oro för att orka. Den gamla utmattningen finns alltid där och spökar i bakgrunden. Men Erica påminde mig -Du är ju frisk nu! Du klarar en sådan ansträngning. Bara du ser till att återhämta dig efteråt!

Och till min förvåning så är det precis så. Just när vi var färdiga föll jag ner i ett mörkt hål. Och gjorde mig beredd på att behöva bli kvar där. Men redan två dygn senare hade jag börjat jag bli mig själv igen. Och sedan har det gått stadigt uppåt. Och det känns så otroligt märkvärdigt och konstigt. Och otroligt?! Men just därför vill jag nämna det. För att kanske ingjuta en smula hopp till den som är utmattad eller precis börjat återhämta sig och som inte vågar hoppas på att det någon gång verkligen ska klara av att spänna bågen igen. Utan att få sota för det i en månads tid efteråt.

Och som en del i den där viktiga återhämtningen ska jag nu krypa ner i sängen med Essa och ta en daglur. Bara sådär.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
1 januari, 2021

För ganska precis ett år sedan skrev jag ett inlägg om min hälsa och mitt mående. Om biopsi av konstiga knölar och märklig smärta i kroppen.

Känslan jag har i min kropp just nu är att jag känner mig gammal, sliten, trött och förbrukad. Jag har kass hållning och saknar styrka. Det smärtar och värker i muskler och leder när jag ansträngt mig och jag kånkar dessutom runt på femton överflödiga kilon som knappast gör någonting bättre. Jag kan inte minnas sist jag kände mig pigg och energisk.

Jag är glad att jag skrev ner det för att verkligen minnas. För det känns overkligt idag. Mådde jag verkligen så här dåligt? Ja, det gjorde jag verkligen.

Jag måste lägga om mitt liv och det är akut. Jag måste hitta tillbaka till en bättre inriktning. För jag vill inte få ont i ryggen av att bygga lego med mina barn. Jag vill orka springa med dem genom vattenspridaren. Jag vill vara den som erbjuder mig att ta barnen på skridskoträning – inte den som stannar hemma och knaprar alvedon. Jag vill svischa fram på längdskidor och jag vill kuta genom skogen”

Det var mitt nyårslöfte för 2020. Eller i alla fall resultatet av av mitt nyårslöfte om jag lyckades hålla det. För löftena var av en liten annan sort än man kan tänka sig. Inget “gå ner tio kilo” “träna tre gånger i veckan” eller något sånt diffust som ändå inte är till hjälp för att verkligen genomföra förändringen. Nej, så här var löftet:

Jag är för det första förbjuden att påbörja några nya jobb eller projekt under 2020. Visst kommer jag arbeta lite med blogg och podd men jag får inte påbörja nya företag, böcker eller projekt. Bara det jag verkligen behöver göra för min försörjning får göras. All övrig tid ska gå till min hälsa.

Har jag lytt? Både jag och nej. Jag har påbörjat flera nya projekt. En ny bok till exempel, som kommer i vår. Gjorde dessutom oplanerat en massa TV-jobb. Men eftersom jag samtidigt stängt andra tidskrävande jobb och projekt det här året så ha det funkat. Faktiskt har mitt motto för varje nytt roligt projekt jag velat ge mig in i varit att tänka -Ja! Det får jag göra men då måste jag först bestämma vad av det jag redan gör som jag ska plocka bort? Som när det gäller tevejobbet. Då tog jag in massa extra hjälp för att avlasta med övriga arbetsuppgifter. Men vissa saker går det kanske inte att ta in hjälp för att avlasta med. Och då får jag acceptera det och tacka nej.

Jag ska arbeta medvetet på att sätta min hälsa i främsta rummet i vardagliga situationer. Det kan handla om att inte boka in tidiga möten som förhindrar att jag får sova ikapp stökiga bebisnätter. Inte avboka träning till förmån för arbete. Inte kompromissa och äta kass mat för att jag arbetat över och inte orkar äta något vettigt.

Har jag lytt? Ja, men över förväntan bra. Jag har inte avbokat någon PT-träning på grund av jobb som fått gå före. Jag har försökt äta vettigt även om det inneburit att jag fått avrunda arbetet tidigare på dagarna för att få ihop det. Stökiga bebisnätter har jag fortfarande. Trots att han snart är två år gammal. Hmm…här finns förbättringspotential.

Jag ska ta mer hjälp både hemma och i företaget. Men här behöver jag göra en ordentlig behovsanalys innan jag vet exakt hur.

Ta mer hjälp och avlastning – ja det har jag blivit bättre på! Försöker öva mig på att tidigare i processen leja bort istället för att göra själv. Men här finns fortfarande mer att arbeta på. Inte sällan börjar jag att försöka göra det själv istället för att direkt involvera någon som kan göra det snabbare och bättre än mig. Sånt slösar energi och tid.

Det roligaste med Hälsoåret 2020 är att jag ett år senare är på god väg. Absolut inte framme – men ABSOLUT INTE där jag var förr ett år sedan! Nu åker jag skidor med mina barn, bygger snögrottor utan ryggont och jag knaprar sällan alvedon för någon smärta i kroppen. Genom att reglera min arbetstid, säga fler nej och göra färre roliga projekt så har jag lyckats förbättra förutsättningarna för att ta hand om min hälsa.

Det gör mig så glad att tänka på. Och otålig inför nästa årsskifte. Att få se hur det fortsätter utveckla sig. Mitt nyårslöfte för 2021 är därför att fortsätta på inslagen bana och försöka hålla fast vid det.

Hade du några nyårslöften förra året? Och hur har det gått så här i backspegeln? Jag är så nyfiken på att höra!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
8 december, 2020

När jag skrev om utmattning i helgen kom det några kommentarer som fick ögonen att tåras på mig. För att vi är så många som kämpar eller kämpat med samma sak. Och att dela berättelser med varandra kan verkligen vara det som gör skillnad. Det var så Erica och jag hoppades att vår bok Hjälp jag är utmattad – och alla poddavssnitt om utmattning skulle kunna bidra. Så att någon fick lite tröst, stöd eller en varning i rätt tid.

Så här skriver signaturerna Alwa, Wilma, Clara och S

Alwa: Jag är 24 år och började läsa din blogg för ungefär ett halvår sedan, och det var genom ett inlägg som du skrev, vilket handlade om din utmattning, som jag insåg att jag har varit på väg in i utmattning under flera år. Jag vill bara rikta ett stort tack till att du delar med dig om din resa. Det har på riktigt räddat mig.

Wilma: Det var sommaren 2018, när jag hade en ettåring och ett förhållande på bristningsgränsen, som jag insåg att det barkade åt skogen. Jag lyssnade på Clara och Erikas bok (skitbra att ni själva läste in den ✨) och det puttade mig över kanten att söka hjälp. Tack! Den VAR verkligen boken jag behövde höra ❤️

Clara Ni ska bara veta vad ni hjälpte mig på traven genom mitt återfall jag fick förra hösten! Något år tidigare blev jag utmattad och fick er bok av min mamma, men öppnade den inte ens om jag minns det rätt. Allt var bara för mycket att ta in. Men senare, när jag blivit lite mer stabil och hade ute känselsprötena för en eventuell till utmattning, då läste jag eran bok och lyssnade igenom alla era poddavsnitt om utmattning. Jag var alltså nära att krascha igen, men fick hjälp av er att på ett “nyktert sätt” se varningssignalerna och granska mig själv utifrån. Även om jag ju inte funkar som förr, så känner jag mig idag så mycket starkare.

S: Två vändor in i väggen med ångest och depression. Har inte eran bok, men alltså, podden. Vilken obeskrivlig skillnad den gjort för mig. Ni är med mig varje dag. Ni skall båda två ha världens största TACK för att ni lyfter den här problematiken. Och jag tror att ni (på ett inte så litet hörn) har hjälpt mig i min tillfriskning.

Efter att jag och Erica läst det här bestämde vi oss för att dela ut tio exemplar av den inbundna boken. Som förhoppningsvis kan få komma till lindring och nytta. Du kan kommentera här eller på instagram och allt du behöver göra är att plita ner en rad om varför du skulle vilja få den. Inte svårare än så. På fredag väljer vi ut tio kommentarer och sedan skickar vi ut böckerna!

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
5 december, 2020
Så vältränad och så olycklig

“Jag tränade som allra mest den höst jag gick in i väggen. Länge trodde jag att det hängde ihop: att mina långa löprundor var vad som pushade mig över gränsen och fick kroppen att strejka. När jag går tillbaka i mina dagboksanteckningar ser jag att jag slutade träna sex, sju veckor innan sammanbrottet kom, innan jag blev som sämst. Kanske finns det ett samband där, men kanske fungerar det tvärtom mot vad jag trott? Kanske var löpningen det sista som höll sammanbrottet stången. Och när jag slutade så kraschade jag?

Det går tydligt att se hur jag steg för steg inskränkte tiden jag la på motion och rörelse i mitt liv åren innan jag blev utmattad. Jag har ett extremt stillasittande jobb och behöver verkligen röra mig för att få utlopp för stressen. Jag hade haft som vana att promenera, inte sällan med min man som sällskap. Men med småbarn hemma blev det genast svårare. Inte ville vi gå med en skrikande unge i vagnen? Bättre att en av oss höll sig hemma medan den andra tog en promenad. Där försvann min första naturliga motion – för när jag skulle gå ensam hade jag svårare att komma iväg. Och mina tidigare så långa och meditativa hundpromenader hade blivit kortare och kortare, ofta med ett jobbsamtal i lurarna för att hinna mer arbete om dagarna.

Att börja löpträna efter min andra graviditet var fantastiskt. Ett snabbt och enkelt sätt att komma ut, speciellt eftersom jag inte tyckte mig ha tid för någon tidskrävande motion. Och till en början hjälpte löpningen bra mot den där känslan av nedstämdhet som allt oftare sög tag i mig. Efter att ha sprungit kände jag mig i alla fall glad en stund. Från början var träningen också väldigt kravlös. Jag sprang så långt jag orkade och när jag blev trött så gick jag. Jag var ingen löpare och hade inga krav på mig att prestera. Men ju bättre jag blev desto mer började det handla om prestation. Jag ville slå mina egna rekord, höja maxhastigheten, springa oftare och ta ut mig mer när jag väl tränade. Jag anmälde mig snart till Tjejmilen och tränade ännu hårdare inför det.

Svart utanpå och inuti. Platt mage och bra tid på milen till trots

Den höst jag gick in i utmattningen var jag rent fysiskt i mitt livs toppform. Lika smal som när jag var arton och med bra tryck i löpsteget. Men plötsligt tog orken slut även för träningen. Dess magiska effekt försvann som genom ett trollslag. Och när jag slutade träna försvann mitt sista vapen mot stressen och ångesten. Och jag blev sjuk.

Det finns forskning som talar för att träning är en fantastisk stressbroms. Men om man redan är en prestationsinriktad person så kan träningen förvärra allt – i alla fall om man går in för att utmana sig. Min först så kravbefriade löpning blev med tiden ytterligare ett område där jag behövde prestera och bevisa mig. Det gjorde att träningen blev destruktiv. Kanske är detta en del av problematiken för oss utmattade? Att vi är så jäkla kassa på att duga och bara vara i vår bekvämlighetszon? Istället vill vi pusha, pressa och utvecklas till varje pris.”

Den här texten är hämtad ur boken Hjälp jag är utmattad som jag skrev tillsammans med Erica Dahlgren under tillfrisknandet från utmattning. Jag har tänkt på kapitlet om träning väldigt mycket under det år som passerat – Hälsoåret 2020 – som jag vigt åt att försöka komma till rätta med min egen hälsa.

Jag har nämligen försökt ta allt jag förut gjort för att bli hälsosam – och försöka göra tvärtom. Jag vet till exempel att träning gör underverk när man är stressad, och dessutom ökar tåligheten för stress. Men jag ser också dagligen exempel på hur folk som är superstressade börjar träna för att orka och hinna mer – inte för att återhämta sig. Och då kan ju träningen vara direkt skadlig. Eftersom den blir ett sätt att dopa kroppen och hjärnan att orka mer i en situation där en minskad arbetsbelastning borde vara den första åtgärden för att må bättre.

Vid förra årsskiftet hade jag smärta i kroppen, en stor trötthet och låg tio kilo över gränsen för ett normalviktigt BMI. Jag behövde verkligen ta tag i hälsan efter min tredje graviditet. Men jag var fast besluten om att välja en annan väg än de jag tidigare valt (här kan du som är intresserad läsa fler inlägg jag skrivit om dessa steg),

Och nu är vi inne på årets sista månad och jag kan blicka tillbaka och konstatera att jag kommit en bra bit på väg. Det här året har jag arbetat med att bli stark, få bättre kondition och hitta träningsrutiner som funkar. Inte kortsiktigt och som en quick fix – utan för resten av mitt liv. Jag har gjort många små förändringar som över tid puttat mig åt rätt håll. I våras handlade det om rörelseglädje. Våga stå på slalomskidor igen. Våga bära tungt och anta fysiskt utmanande projekt på gården. Dessutom ett ökat mått vardagsmotion med hämtning och lämning med cykel. I höst har jag lagt till styrketräning med en PT en gång i veckan. Och Viktväktarna. Två saker som ytterligare hjälpt mig gå åt rätt håll. Och som jag definitivt tänker fortsätta med nästa år.

Träning är viktigt för mig. Men träningen får inte vara ett sätt att lura mig själv att klara en ohållbar situation. Om träningen ska in måste något annat först bort. För mig har det handlat om att arbeta mindre och därmed också stressa mindre. Och på så sätt skapa förutsättningar för hälsa. En så jäkla trist formel. Men jäkla bra.

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest
4 december, 2020

I december för fem år sedan blev jag utmattad. Det har gått fem år sedan det som förändrade mig i grunden hände. Jag undrar om jag någonsin mått så dåligt som jag gjorde den där hösten och vintern? Och tackar Gud att jag idag får må så pass bra som jag gör. Med anledning av detta tveksamma jubileum tänkte jag under några dagar lyfta olika perspektiv på utmattning. Och jag vill börja med en text jag skrev till min och Erica Dahlgrens bok Hjälp jag är utmattad som kom till under tillfrisknandet från utmattningen. Vi skrev den bok vi själva hade behövt läsa när vi var som sämst.

Många utmattade kan berätta om ett särskilt tillfälle, en dramatisk dag när de verkligen kraschade in i väggen. Någon hittar plötsligt inte hem från jobbet. En annan tar sig inte upp ur sängen. En tredje slutar känna igen sin chef och sina arbetskamrater. Min krasch var inte fullt så dramatisk.

Våren 2015 hade jag börjat känna mig lite konstig. Nedstämd, håglös och orolig. Jag tänkte att det var den avslutade amningen och alla hormoner i kroppen som spökade för mig. Men på höstkanten blev det snabbt sämre när också sömnen började krångla. Och det var nog en kombination av en rad olika faktorer som till slut puttade mig över kanten. En klängig ettåring jag aldrig var barnledig med utan skötte samtidigt som jag försökte jobba, ett företag med en massa stora pågående projekt och ett hus i fullständigt renoveringskaos.

Efter påtryckningar från min familj bokade jag till sist en tid hos en psykolog. Jag har gått i samtalsterapi tidigare i mitt liv med bra resultat. Och nu var jag inställd på att få lite goda råd för att sedan kunna fortsätta som vanligt. Men redan vid första mötet uppmanade psykologen mig att sjukskriva mig. Jag hade kraftig ångest och var så slutkörd att hon menade att det var det enda rimliga alternativet. Men så tänkte inte jag. Motvilligt gick jag till slut med på att i alla fall avboka lite jobbuppdrag – så att jag skulle köpa mig själv tid. Jag åkte hem från mötet fast besluten om att genast formulera de mejl jag visste behövde skickas.

Men när jag skulle skriva fick jag inte ur mig någonting. Jag skrev och suddade och slängde utkast efter utkast. Vad hade jag för rätt att vara besvärlig mot mina kunder och hålla på och avboka uppdrag som jag redan hade lovat att utföra? Och vad skulle jag uppge för skäl? Min psykolog sa i och för sig att jag var utmattad, men så här var det väl inte att vara utmattad? Jag hade läst om hur utbrända dramatiskt kraschade in i väggen. Men jag orkade ju fortfarande stiga upp på morgonen och kunde fortfarande arbeta hjälpligt. Utmattade personer klarade inte av det. Om jag bara fick lite stöd från min psykolog skulle jag nog orka bita ihop och komma upp ur den här tillfälliga svackan, tänkte jag.

Veckan därpå gick jag på min andra träff hos psykologen. Nu ännu gråare i ansiktet och med ännu mer ångest molande i kroppen. Nu sa hon till mig på skarpen. Att mitt liv var ohållbart och att jag måste dra i nödbromsen. Återigen körde jag hem fast besluten om att gå direkt till datorn och formulera de viktiga mejlen till uppdragsgivarna. Nu skulle jag inte banga ur. Först prövade jag att ljuga. Jag skrev något om att en familjemedlem blivit jättesjuk och att jag därför inte kunde göra jobbet jag åtagit mig. Det lät för luddigt och svävande, så jag provade att skriva att jag fått ett nytt roligt, men väldigt krävande jobb som tvingade mig att sålla bland mina nuvarande uppdrag. Inte heller det lät bra. Men alla alternativ jag kunde komma på kändes bättre än att berätta sanningen. För om jag gjorde det skulle de betrakta mig som svag. Varför? Jo, för att det var så jag betraktade mig själv. Som klen, svag och misslyckad.

Den här oförmågan att tillåta sig att vara svag är nog ett typiskt drag för utmattade. Vi har svårt att erkänna att vi inte orkar, kan eller har lust. Vi är vana att lösa de problem som kommer i vår väg. Vi är ofta både pålitliga och driftiga och väljs därför ut när något viktigt ska utföras. Och vi kommer inte på tanken att säga nej, stopp, nu räcker det. Tyvärr är ofta självinsikten för uttröttade människor dålig och istället för att se den stora arbetsbelastning vi lever med tycker vi att det är dumt att vi inte klarar ännu mer. Under dessa förutsättningar är det uppenbart att det bara kan sluta på ett sätt. Får man inte stopp på en bil på vansinnesfärd lägger polisen ut spikmattor och väghinder. När en person rusar fram genom livet lägger kroppen ut hinder i form av huvudvärk, ångest, magont och sömnproblem. Minnesförlust och rumslig förvirring. Som ett sätt att få stopp på det som människan håller på med.

Och till slut kom insikten också för mig. Efter tredje psykologbesöket bör- jade jag tro att hon kanske visste vad hon pratade om. Att det här inte var en tillfällig dipp på grund av olyckliga omständigheter, utan en konsekvens av en ohållbar livsstil. Och att det som behövdes inte var några enstaka terapisamtal utan ett helt nytt sätt att leva. Den insikten fick mig slutligen att bryta ihop.

(Och på Ericas instagram kan ni höra henne läsa berättelsen om sin krasch)

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på pinterest

Sök på underbaraclaras.se

Kundtjänst

Har du frågor kring din order eller något annat som berör min butik, vänligen hör av dig till:

Eller använd formuläret nedan.