Det har kommit flera kommentarer under Städa som Rut-inläggen och även min kompis som kör utmaningen har sagt samma sak: det svåraste är att hålla sig till tidsbegränsningen på en kvart. För när man väl kommit igång vill man bara köra på. Och det ringar in ett väldigt vanligt problem, nämligen viljan att gasa sig igenom, effektivisera och bli färdig. Vilket vanligtvis leder till att man håller på tills man är helt slut. Och sedan drar man sig för att börja städan nästa gång, för att kroppen minns hur jobbigt det var.

Det är precis som med träning. Om man alltid tränar tills man har blodsmak i munnen, så blir tröskeln för att träna väldigt hög. Och om man alltid städar tills energin tar slut eller projektet är klart. Då är blir städning en väldigt jobbig syssla att ta sig an. Men den här utmaningen handlar ju om att sänka trösklar

Hoppar man på Städa som Rut-utmaningen under en vecka så blir det sammanlagt 105 minuter djuprengöring av hemmet. Drygt en och en halv timme extra den veckan utöver vanlig städning. På den tiden hinner man otroligt mycket. Men steget till att ägna 105 minuter extra varje helg åt att djupstäda lådor och skåp – det känns däremot ganska stort.

Du får såklart städa längre om man vill. Du behöver inte avbryta mitt i. Men en viktig aspekt av den här städutmaningen är att låta tiden vara ramen – inte stöket. För stöket är evigt i ett hem. Det finns inget slut på arbetsuppgifterna och du kommer aldrig att blir färdig.

Det här förhållningssättet är viktigt inte bara vad gäller städning utan faktiskt allt arbete i ens liv. I mitt jobb där det inte finns någon chef, ingen bestämd arbetstid eller något beting jag måste hinna med. Där är problemet sällan att jag arbetar för lite – utan snarare att jag aldrig slutar. Därför har jag börjat reglera min arbetstid. För själva arbetstiden begränsar på ett naturligt sätt mängden jobb jag kan ta på mig.

Så ett litet medskick inför resten av städveckan är att öva sig på att hålla sig till de femton minuterna. Men inte städa mer än så.

Jag går runt och känner mig tankfull, sådär som man kan unna sig att göra i mellandagarna. Tyvärr finns det ju mindre tid att göra sånt när man är vuxen. Men som tonåring var det allt jag gjorde på loven. Gick runt och funderade på mitt liv och vem jag skulle bli.

Jag har varit sjuk några dagar och mest legat till sängs, medan Jakob och barnen och Annas familj åkt slalom. Att ligga till sängs har gett mig precis den där tiden att tänka.

Jag har känt mig nostalgisk och letat fram gamla dagböcker. Läst och blivit både rörd, generad och stundtals frustat högt. Fått syn på nya saker hos mig själv och sett mönster som återupprepar sig. Jag vet inte om jag har berättat om det någon gång, men jag blev utmattad första gången i gymnasiet. Mamma hade blivit sjuk på sommaren och lagom till vintern var jag helt förstörd. Nedstämd och utan ork. Jag hade en snäll rektor som bara löste det så att jag fick vara hemma och vila. Jag tror jag var borta en månad från skolan och det jag gjorde under tiden var att promenera, baka bröd och vara i min ensamhet. Det var ingen riktig utmattning kanske, för från en sådan återhämtar man sig inte på en månad. Men det var riktigt nära en fullskalig utmattning. Och det dröjde ytterligare ett halvår innan jag blev mig själv igen.

När jag läser dagböckerna från gymnasiet blir mönstret tydligt. I perioder där jag maniskt har träffat kompisar på kvällarna, jobbat extra och haft massa konserter och uppträdanden som inneburit stress. Då har jag mått dåligt efteråt och blivit ångestfylld, även om aktiviteterna i sig varit roliga.

I dagböckerna är räddningen alltid familjen och släkten. Att jag åkt till mormor och morfar några dagar. Legat i soffan och kollat på Vasaloppet med morfar, ätit kåldolmar och sovit långa nätter i den knäpptysta alkoven. Och att jag fått tid och utrymme att vara tankfull.

Idag är jag bättre på att förstå sambanden. Efter en hektisk, utåtriktad period planerar jag alltid in ensamhet och vila. Jag vet att jag inte funkar annars. Och även om föreläsningar, konserter och teveinspelningar i stunden ger mig det adrenalin jag behöver för att orka. Så kraschar jag djupt efteråt. Och fortfarande är lösning släkten och familjen. Jag forsätter resa till mormor och morfars hus för att fylla på energi. Jag träffar mina äldre släktingar och sitter och pratar till sent in på natten. Och jag uppsöker också ensamheten när jag är där. Själva miljöombytet ger mig tid och utrymme att vara tankfull.

Att ge mig själv mer utrymme för att vara tankfull. Kanske får det bli ett av årets nyårslöften?

Jag brukar egentligen inte lägga upp före- och efterbilder på viktnedgång och sånt. Det blir så hemskt för det blir som att man säger titta vad ful jag var förut och hur lyckad jag är nu. Jag kände mig inte ful förut och jag känner mig inte lyckad nu. Jag är precis samma människa med samma värde. Men det betyder inte att jag inte brukar ta bilder för eget bruk. Har fotat kroppen regelbundet sedan jag började träna och det gör mig glad för det är ofta på bild jag ser förändringarna. Om man bara kollar vågen blir det lätt missvisande.

I förra veckans poddavsnitt pratade vi om vad jag väger. Och det är helt galet hur många DMs jag fått från våra lyssnare, som är lättade över att höra en så pass hög siffra. Det säger mig att det är många kvinnor som håller på med samma sak som mig. Som gör vikten till huvudsaken, även om de egentligen vet bättre.

Så idag tänkte jag visa två olika bilder.

På den här bilden har jag precis börjat träna försiktigt, men framförallt gått ner väldigt mycket i vikt på kort tid.

På andra bilden har jag tränat tungt i över fyra år och väger nästan tio kilo mer än på den första bilden. En del är fett, men det mesta är muskler. Muskler som gör att jag idag har svårt att rymmas i de flesta av mina gamla kläder. Men som gör att jag fått bättre hållning, ork och mindre smärta i kroppen. Och ärligt talat, en riktigt köttig rumpa.

Styrketräning är fantastiskt på det sättet. Man blir kraftfull, tung och stark. Egenskaper som alla kvinnor borde få boosta hos sig själva. Det är dessutom en otroligt värdig träning, där man lyfter med precision och skaderisken är liten.

Jag försöker att inte vara så fixerad kring vad vågen visar utan fundera mer på hur kroppen egentligen känns när jag använder den. Funkar den i vardagen? Kan jag göra det jag vill? Kan jag lyfta tung, gå långt, kånka, leka med barnen? Vågar jag åka slalom, ta ett gupp och hoppa från en trampolin?

Jag är mycket hellre stark än lätt.

Vad gör människor lyckliga? Och när gick andra människor ifrån att vara en trygghet i våra liv – till att vara ett hot mot vårt välmående? Det grubblar jag över när jag klickar runt i sociala medier och får tips om allt ifrån hur man undviker energitjuvar, säger upp bekantskapen med toxiska människor och begränsar hur folk kan interagera med en i det offentliga rummet.

Kanske känner vi att vi behöver slippa ifrån andra människor för att vi bor så tätt tillsammans i stora städer? Åker ihop på bussen och tunnelbanan eller trängs i affärer? Eller för att vi får upp andras liv i våra flöden dagligen? Vet allt om andras sminkrutiner, barnuppfostringsmetoder och dieter. Kanske detta gör oss så fullmatade med intryck att vi föredrar att hålla oss på vår kant resten av tiden?

Men jag tror att vi är fel ute. Jag tror inte att det är mindre interaktion med människor som är lösningen – utan mer. Men på ett annat sätt.

I boken Existensboosten av Siri Helle skriver hon om den omfattande studien ”What do happy people do” med analyser av enkätsvar och dagboksanteckningar från 34 års tid.

När man jämförde svaren från de allra lyckligaste personerna med resten av deltagarna framträdde ett tydligt mönster. Lyckliga människor hade en avsevärt aktivare livsstil. De träffade vänner och familj oftare, gick i kyrkan och intresserade sig i en rad intressen. De ägnade betydligt mindre tid åt tidsslukaren som sysselsatte de mer olyckliga deltagarna: Tv-tittande.

Vidare skriver Siri om vikten av sociala sammanhang.

Särskilt underskattat verkar det vara med sociala sammanhang som en förening, församling, släkt eller kompisgrupp. Sammanhang där du har en självklar plats, där det räcker att bara dyka upp för lite kravlöst umgänge. Även om enskilda relationer är värdefulla verkar sociala sammanhang extra välgörande för ett långt och välmående liv.

Ytlig social interaktion får oss alltså att må bra. Och tvärtemot vad jag själv skulle ha gissat verkar humörhöjningen vara större när interaktionen sker med någon man inte känner.

I studier där man uppmuntrat människor att på försök småprata med en främling, till exempel på tåget, så gör det båda på bättre humör. Detta gäller trots att försöksdeltagarna på förhand varit tveksamma och trott att de skulle trivas bättre med att sitta tyst/…/Vi är omgivna av människor som vi stöter på utan att vi utvecklar en nära relation – klasskompisar, grannar, kassörskan i mataffären. Undersökningar visar att ju mer vi interagerar med sådana människor under en dag, desto bättre känner vi oss. Det ger oss en känsla av tillhörighet till sammanhanget och grannskapet vi vistas i.

Det här är någonting jag verkligen upptäckt i mitt eget liv. Jag mår så otroligt bra av att bo i en by, där dessa typer av interaktioner ständigt sker. Jag småpratar med någon på affären, jag stannar och diskutera broddar och ljudböcker med en granntant som är ute och går. Jag dricker kyrkkaffe och utbyter kakrecept och jag stöter dessutom ofta på mina nära vänner – men på ett lite ytligt sätt. Som när vi står i kön och ska hämta ut ett paket, eller lånar mjöl av varandra när affären är stängd.

I den amerikanska presidentvalskampanjen pratades det mycket om vikten av community. To have a sense of community” Jag har inte riktig förstått vad det betytt tidigare. För det är något mer än att ”bara” känna gemenskap. Det är också att känna ett slags ansvar för gemenskapen. Och jag gissar att det är min sense of community som gör att jag varje vår plockar skräp längs vår byaväg, när snön smält bort. Eller att jag är med i byaföreningens kulturutskott, för att kunna skapa något trevligt för oss som bor här.

Och det är också vad som gör det så trevligt att vara med och vårstäda vid badplatsen nere på byn. Vi gör det för vår gemensamma trevnad! Och det är så mycket större än att göra något för bara min familjs trevnad. Och det fina med att umgås och samarbeta med folk man har en ytlig relation till, är att man då behöver interagera med människor som kan vara väldigt olika en själv. Jag vet att vi röstar på olika saker, tycker olika om alltifrån vargjakt till vindkraft. Men eftersom vi bor i vår lilla by och försöker göra den bättre, så drar vi ändå åt samma håll. Och det är precis det sense of community som vi alla behöver. För att må bra och kunna bygga ett bra samhälle.

Att ha ett matlag är ett utmärkt sätt att hitta ett sammanhang som dessutom ökar lyckan i vardagen.

Då och då hör jag folk som pratar om utmattade kvinnor och får det att låta som att anledningen till deras utmattning är att de bryr sig om att karva pumpor och baka kakor.

Jag blir lika delar rasande som full i skratt när jag hör det där. För när jag tittar på mig själv och på alla runtomkring mig som blivit utmattade kan jag konstatera att ingen av oss bakat kakor eller karvat pumpor i samband med utmattningen. Gemensamt för de flesta av oss är att tiden och orken för sådana projekt helt försvunnit, i samma takt som stressen ökat.

Det vanligaste när man blir utmattad är betydligt svårare situationer än kakor som inte jäser. Som att man har ensam hand om sin demenssjuke far och samtidigt har huvudansvaret för barnen. Att man har en konflikt på sin arbetsplats eller en chef som är värdelös. Att arbetsberget bara växer men ingen arbetsleder och berättar hur man ska göra för att hinna med. Att man har sömnproblem som man inte kommer till rätta med eller värk som förstör ens livskvalité. Att man har en ångestproblematik som slukar mycket energi, barn som inte mår bra, eller att man har svårt att separera arbetsliv från ledighet och jobba lagom.

Väldigt få som blir utmattade har ett balanserat arbetsliv och hemliv men förstör sedan sitt mående med ihärdigt pumpakarvande och kakbakande. Den nidbilden är nästan för dum för att bemöta! Men jag får den ofta slängd i mitt ansikte. Som att jag bakade och pysslade mig till utmattning. Men det som gjorde att jag blev utmattad var en kombination av helt andra faktorer. Som att jag satt fast i jobb som inte gick att avboka utan att sätta andra i klistret. Och att jag var tvungen att samarbeta med en person som var halvgalen. Att jag hade en liten bebis hemma och ett företag på samma gång, samt upplevde stor ekonomisk stress. Att baka och pyssla var just den typ av återhämtande aktiviteter som jag längtade efter och hade behövt, men aldrig fick tid för. Och det ledde till utmattning.

Folk som inte vet något om utmattning, men tror att de vet massor kommer ofta med klämkäcka råd av typen:

-Du behöver inte göra fint hemma! Du behöver inte laga mat från grunden! Sluta vara en sån duktig flicka. Ingen kommer tacka dig!

De som säger så är sannolikt helt ointresserade av allt sånt själva och förstår inte att det finns kvinnor om njuter och får återhämtning när de pysslar, lagar mat och bakar. Och varför är det alltid kvinnor man förminskar på detta sätt? Om en man blir utmattad och sjukskriven är det väl ingen som säger till honom

-Men sluuuta samla på LP skivor nu! Det tar sån tid. Ditt värde som man ligger inte i din skivsamling! Om du bara slutar bläddra i skivbackar och känna pressen av en perfekt skivsamling så kommer du orka jobba.

-Men släpp tankarna på allsvenskan! Gå inte på en massa matcher och känn pressen av att vara en trogen supporter. Du är säkert utbränd för att ditt favoritlag åkt ur serien?!

Dessutom är folk som kommer med dessa välmenande råd, kapitalismens nyttiga idioter. De som hävdar att det enda som betyder något i livet är ens produktivitet. Är du trött på jobbet? Ja, men bort allt utanför jobbet då så att du orkar med!

Att plocka bort roliga och återhämtande aktiviteter för att orka jobba mer är kontraproduktivt. Det funkar bara kortsiktigt. Som att jobba kväll någon gång ibland, för att bli klar med en brådskande uppgift. Men i regel funkar det inte. För så fort du plockar bort återhämtningen så börjar maskineriet hacka och snart får du mindre gjort istället för mer.

Dessutom går det emot all forskning kring stress och återhämtning. Stress är inte farligt men brist på återhämtning är farligt. Och det är den ensidiga belastningen som gör oss utmattade. Så se till att fylla på med något som väger upp för vad som gjort dig trött. Om du jobbat framför en datorn en hel dag kanske pumpakarvning och kakbak är det mest hälsosamma du kan ägna dig åt. Om du tycker att det känns kul, alltså!

Vi måste kunna skilja på det faktum att kvinnor gör mer obetalt hemarbete än män. Och det faktum att många kvinnor oavsett det, tycker att det är roligt att laga mat, pynta och bjuda på fika. Det är två helt olika saker. Och att plocka bort det senare kommer inte råda bot på det förra. Att folk slutar göra vad som är roligt för att orka med alla måsten är liksom ingen lösning på utmattningsproblematiken. Utan en stor del av vad som orsakar den.

”The weird thing about bravery is that if you’re doing it rigth it feels like fear.”

Det är ett citat jag ofta tänker på. Rädsla är inte ett tecken på att man är feg utan ett tecken på att man försöker vara modig. Om man inte är lite rädd för att säga till en dum gubbe på bussen, är man väl heller inte modig när man gör det? Om inte hjärtat rusar när man ställer sig upp och håller ett tal, så är man väl inte heller modig när man gör det? Om man inte är lite harig när man går ensam i skogen om kvällen, så är man väl heller inte modig när man gör det?

Mod är inte att våga allt som andra är rädda för – och att göra det utan att blinka. Mod är att göra det man själv är livrädd för och fortsätta fast det känns läskigt.

Blyertsgrå oktoberlördag och husstädning på schemat. Vi städar på lördagsmorgonen och jag får alltid kommentarer från folk som tycker att det låter trist. På lördagen vill man väl vakna till ett städat hus – inte börja med att städa?!

Och tänk, det tycker jag med! Men egentligen vill man ju komma hem till ett städat hus redan på fredagen efter jobbet. För att verkligen få hela helgen ledig och fri. Men det skulle betyda att man behöver städa på tordagskvällen. Men städar vi på torsdagarna skulle vi behöva vara lediga efter lunch för att hinna och orka. Det vet vi efter att ha kämpat på med olika städscheman i flera år. Att städa på en vardagskväll kan kännas lockande jämfört med en lördag – men oftast är orken i botten och städandet blir ganska slarvigt och trist.

Nu städar vi på lördagen. För då får man känna fredagskänsla efter jobbet. Ja, det är skit i hörnen och grejer fulla hallen – men man kan äta gott ändå och ha en helt ledig kväll som kan få bli sen. Sova ut på lördagen och sedan ta friska städtag utan tidspress. Oftast har jag då ork och energi att göra något litet extra. Djupstäda ett skåp eller rensa i hallen. Någonting jag absolut inte orkar en vardagskväll.

Nu är det här inlägget inte tänkt att handla om städrutiner. Utan mer om det faktum att vi människor alltid vill effektivisera. Vi ska städa, sedan duscha och därefter får vi vila och njuta ledigheten. Vi ska träna, göra klart jobbet och därefter vila och njuta ledigheten. Men vila är inte belöningen för ett jobb – utan ofta själva förutsättningen för att man ska klara av det. Och trots att det skönaste vore att riva av allt jobbigt och sedan vara helt ledig, är det varken realistiskt eller klokt att göra så. För energin räcker inte så långt. Och när den där hääääärliga ledigheten äntligen kommer, orkar man kanske inte njuta av den.

Det är samma sak med alla dessa renoveringsprojekt. När vi renoverade i källaren hade det ju i en perfekt värld gått till så att vi tömde källaren, putsade väggarna, målade, monterade hyllor och slutligen rensade och sorterade innan vi ställde tillbaka allt igen. Men vi är ju helt vanliga människor med scheman och dagsform och praktiska problem att ta hänsyn till. Så vi fick först ta upp och rensa allt i källaren, sedan bära ner alla lådor igen och ha dem stående i höga travar tills vi hade möjlighet att köpa hyllor. Vilket gjorde det jättesvårt att sedan få plats att skruva upp själva hyllorna. Sedan fick vi bära ut alla hyllor och lådor när vi långt senare hade råd att putsa och måla väggarna. Sedan fick vi sätta tillbaka allt igen när det var färdigt. Inte så rationellt och smidigt – men när är livet egentligen det?

Nä. Man får dona på i den takt som går och trycka in vilan mitt i arbetet. Fira helg fast det är stökigt och sedan städa fast man är ledig. Och renovera i fel ände, eftersom det är det enda sättet man kan komma igång på. Och ganska ofta är den bästa strategin inför ett stort projekt faktiskt att börja med lite hederlig vila.

Har på mig morgonrock, ulltofflor och mormors nattlinne. Uffe har somnat ifrån på sängen och Essa på golvet nedanför. Den torra varma veddoften hänger i luften och huset är overkligt tyst. Anna sitter i den ena soffan och går igenom bidrag till Ung Svensk form där hon är med i juryn. Jag halvligger i den andra soffan och känner tröttheten i ryggen och den sköna, tunga känslan som uppstår när jag verkligen använt kroppen.

Pulsklockan visar drygt 18 000 steg efter en hel dag av kroppsarbete, då jag gått loss med kofot på väggarna i jordkällaren och befriat den från murket, gammalt virke. Kärrat skräp och bankat med slägga. Det slog mig idag att det verkligen är helt avgörande för min livsstil att jag är stark. Inte minst tänkte jag på det när jag på egen hand lyfte upp varmvattenberedaren medan Anna pallade upp den med sten.

Mitt liv kräver styrka på ett sätt jag inte förstod förut. Fram tills jag förlorade den tog jag nämligen styrkan för given. Men det går liksom inte att ha tre aktiva söner och själv inte vilja åka skidor, skridskor eller sticka ut och springa med dem. Jag vägrar vara mamman som är tråkig och jämt säger ”fråga pappa om det där” när barnen vill göra någonting aktivt. Och det går inte att ha en border collie som behöver 2-3 timmars motion per dag, om jag själv inte orkar röra på mig. Och det går inte att ha en stor gård på landet och sedan ytterligare en gård som sommarbostad. Inte om jag inte orkar klättra, snickra, krypa, bända, skotta, röja och måla.

När jag och Anna kånkar och gör något tungt arbete tillsammans, så brukar vi hojta det till varandra.

-Det är ju det här vi tränar för!

Min styrka är garanten för att jag kan leva det självständiga liv jag vill leva. Där jag inte är beroende av någon pappa, äkta man eller annan karl för att ägna mig åt sånt jag vill och älskar.

Det spelar ingen roll om man har haft tio veckors semester eller tre – i slutet av första arbetsdagen är man trött ändå. Det är ju liksom arbete. Klart att man behöver vila efteråt! Även om en längre sammanhängande ledigheten är viktig för att återhämta sig på djupet, så dröjer det inte länge efter semestern förrän dess effekter nötts bort. Därför är bra rutiner i vardagen det viktigaste vi har.

En vän till mig hade ett oerhört krävande jobb, men tog alltid ut lång semester för att vila ikapp. Tyvärr inleddes ledigheten alltid med att hon först blev sjuk i flera veckor och sedan befann sig så långt ner i gropen av trötthet att hon hade svårt att vila. Och när hon väl börjat komma i jämnvikt var det dags att börja om med samma ohållbara arbetsliv.

Det här är en besk sanning: man kan inte sova igen förlorad sömn. Man kan inte träna ikapp månader utan träning. Man kan inte hämta igen förlorad återhämtning. Det som är borta är borta. Det enda man kan är att göra bättre nu. Och det kommer kunna göra framtiden bättre, förutsatt att man håller i med de goda vanorna.

Eftersom jag kommer bli mentalt trött varje dag, måste jag återhämta mig varje dag. Precis som jag måste äta varje dag för att stilla min hunger, eller sova varje natt för att hjärnan ska fungera bra. Varje dag måste balansera ut sig själv med lagom mängd arbete, vila, sömn, träning, umgänge och ensamhet. Det är nästan omöjligt att lyckas med, eftersom att livet kommer emellan. Men det är en vettig målsättning att ha. Att försöka att se livet som en helhet. Inte ryckig och ojämn utan ett flöde som ska rinna så jämnt som möjligt. För gör man det så finns det också utrymme för att klara riktigt tuffa dagar här och var.

Det handlar inte om att hitta balans. Balans är inget substantiv, något man fångar och sedan bara håller kvar. Nej det är ett verb – någonting man gör. Och för att klara av att balansera är rutinerna en stor hjälp.

Jag har märkt att ju bättre balans jag har i min vardag, desto mindre viktig och laddad blir min semester. De år jag jobbat som mest har jag nästan varit hysterisk. INGET får störa min ledighet! Inte en fråga från en annonsör, inte min bokföring, inget krångel med tekniken. Men både den här sommaren och förra – när jag jobbade lagom mycket på våren och inte kraschade in i semestern. Ja, då gick det bra att jobba lite här och var. Och jobbstarten var inte heller läskig, eftersom jag vågar tro på en balanserad höst.

Rutiner är det tråkigaste ord jag vet. Men jag älskar hur det repetitiva hjälper mig. Den regelbundna träningen, den aktiva dagliga återhämtningen, måltidernas regelbundenhet som också ger en stunds paus i arbetet. Att försöka skapa bra rutiner låter fruktansvärt trist. Men resultatet ger mycket glädje.

Usch. Fick min mens idag efter några vidriga PMS-indränkta dagar. Tänk att det hjälper så pass lite att veta om att det är PMS man lider av? Man tycker ju att insikten borde hjälpa och lugna men ändå lindrar den bara besvären med kanske fem procent. Resterande 95 procent känns precis likadana som förut. Känslorna är lika verkliga. Det är samma sak som när man har panikångest. Att veta om att man har det kan lindra litegrann. Man kan läsa på 1177 om symptomen man upplever, och om att de inte är farliga. Och man kommer kanske känna lite lindring. Men 95 procent av känslan är ändå kvar. Som att man vill krypa ur sin kropp, att ryggraden förvandlats till gelé så att man inte kan vara upprätt. Att en elefant sitter på ens bröstkorg, att man kommer kräkas, att man aldrig kommer kunna bli glad igen i hela sitt liv, att ingen utväg finns, att allt är totalt mörker, att ens sista stund är kommen, att man vill dö och att man är livrädd för att dö på samma gång.

Idag har jag gått omkring som en zombie. Efter att jag ändå lyckades träna på morgonen tog min energi slut. Jag försökte jobba utan att få något gjort och till slut satt jag bara i bilen och blundade och väntade på att Bertil skulle sluta skolan så att jag kunde få skjutsa honom hem.

Direkt vi kom innanför dörren gick jag bara och tog en ipren och la mig under täcket och somnade. Sedan kom jag ner till middagen och klargjorde för familjen att jag inte skulle orka medverka på något fredagsmys eftersom min första dag på mensen gjorde mig oförmögen till trevlig samvaro. Så nu ligger jag i sängen och ser på The Office för att försöka skingra de kolsvarta tankarna. Medan resten av familjen kryper ihop i soffan nere och ser på film. Roligare fredag kan man ha, men jag hoppas denna PMS och ångest ska ha gått över lite till imorgon så att jag kan bli mig själv igen. Är så less på att vara kvinna.

Till min stora förvåning (!) var ni flera som tyckte om att höra om mina specifika träningsprogram. Några av er tränade till och med samma sak efteråt. Och det är ju superkul. Omväxling förnöjer och jag försöker variera mig bara för att lura hjärnan lite.

Här kommer passet jag tränade igår fredag. På fredagarna kör jag dubbelpass med fokus på styrka och sedan lite lättare kondition (20 minuter). Och det är ett bra tips att koppla ett konditionspass på ett styrkepass – det blir ett sätt att få det gjort när man ändå är ombytt och på plats. Även om man såklart inte orkar lika mycket som under ett eget konditionspass. Men kondition känns helt enkelt inte så jobbigt efter ett styrkepass, utan snarare som en skön omväxling.

Uppvärmning Varvar airsquats och goodmornings med käpp. 10 av varje, 3 set utan vila.

Knäböj med skivstång 10 reps, 3 set, 90 sek vila. Jag älskar knäböj! Är stark i benen så det är en självförtroendeboost att inleda med.

Utfall bakåt skivstång 8 reps, 3 set, 90 sek vila.Här kan man också ta hantlar om det känns enklare än skivstång.

Bänkpress 8 reps, 3 set, 90 sek vila.

Latsdrag i maskin 10 reps, 3 set, 60 sek vila. Skönaste övningen när man suttit vid skrivbordet en hel vecka och börjar likna en ostkrok i hållningen.

Sittande rodd med V-handtag 10 reps, 3 set, 60 sek vila. Även denna aktiverar skulderblad, rygg och armar på ett härligt sätt.

Knees to elbow 6 reps, 3 set, 60 sek vila. Man hänger alltså med armarna i en stång och drar upp knäna mot armbågarna så långt man orkar. Jättejobbigt om man är tung. Avskyr denna övning.

Ryggresning bänk med viktplatta vid bröstkorgen 10 reps, 3 set, 60 sekunders vila. Alltid en sån härlig aktivering av coremusklerna!

Detta tog cirka 55 minuter i anspråk. Sedan gick jag direkt iväg för ett kort konditionspass på tjugo minuter. Körde först tio minuter rodd och sedan tio minuter stakmaskin. Orkade inte hålla någon jättehög fart, utan fokuserade bara på att försöka bli flåsig. När detta väl var klart var jag tämligen mör i kroppen. Skyndade mig att svepa min medhavda proteinshake för att inte dippa för mycket. Efter detta fredagspass kände jag mig väldigt redo för helg!

Skulle du kunna dela vad du gör för styrkeövningar på gymmet? skrev signaturen K. Och det är klart att jag kan göra det! Dock tränar jag ju många olika slags pass och övningar, och inser att mina exakta pass är av begränsat intresse för större delen av mina läsare. Men det här inlägget är till er som brukar fråga! Kom precis hem efter en timme på gymmet och då gjorde jag detta program. Som synes bra för bland annat bak och lår.

Måndagens styrkepass

Två-fyra uppvärmningsövningar. Vilka jag gör beror på vad jag har lust med. Idag blev det knäböj 10 x 3, sidogång med gummiband runt fötterna 20 steg x 3 och sedan några goodmornings med en träkäpp. Detta är oftast den värsta delen av träningen! Tråkigt, jobbig och redan här börjar psyket protestera. Men det får man inte lyssna så noga på.

För sedan startar den riktiga träningen. De tyngsta övningarna som involverar flest muskelgrupper kommer först. Jag avslutar alltid med ganska lätta och roliga övningar – för det är slutet av passet jag har kvar i kroppen när jag går därifrån. Och har jag en bra, lätt känsla så är inte motståndet lika stort inför nästa gång. Vanligtvis består en övning av flera repetitioner som delas upp i tre olika set. Och mellan varje set kommer vilan. Hur lång vila som behövs beror på hur ansträngande övningen är. Brukar ställa ett alarm som piper så att jag håller koll på pauserna.

1.Marklyft med skivstång. 6 reps x 3 set och 90 sek vila mellan varje set. Men vid just marklyft så börjar jag alltid med att göra några uppvärmande marklyft på lägre vikter. Säg att mina ”riktiga” marklyft ska vara på 80 kilo. Då gör jag först 50 kilo x 8 reps och sedan 65 kilo x 6 reps. Och först därefter är kroppen är ordentligt vaken och redo för de tyngsta vikterna. Och först då gör jag 6 reps x 3 set med 80 kilos vikter. Rygg, bål, ben, armar och rumpa tränas i denna övning.

2. Bulgarian split squats med skivstång. 10 repetitioner (5 med varje ben) x 3 set med 90 sekunders vila mellan varje set. Brukade hata denna övning, men nu gillar jag den! Riktigt bra för rumpa och lår.

3. Pull up/chins. 6 reps x 3 set med gummiband. 90 sekunders vila mellan varje set. Här klarar jag inte av att göra pull ups med min egen vikt (är för tung och för svag) så jag har ett gummiband fäst i stången. Sedan töjer jag ut det och ställer mig i det med ena foten (så här). Gummibandet hjälper mig att komma upp och göra en pull upp på ett korrekt sätt. Aktiverar framförallt mina latsmuskler och mina armar.

4.Push ups. Jag övar på att göra armhävningar på fötter istället för knä. Men det är lite för tungt att klara av att göra många med rätt teknik. Så jag fäster ett gummiband i ett tyngdlyftnings-rack (så här) och sedan placerar jag mig så att gummibandet hamnar precis under brösten, vid bröstbenet. Då hjälp bandet i bottenläget, så att jag tar mig upp därifrån. Mycket roligare än att tvingas göra armhävningar på knä. 8 x 3 och 60 sekunders vila. Bra för bröst, mage, triceps och axlar.

5.Militärpress med skivstång. 8 x 3 repetitioner med 60 sekunders vila. Bygger styrka i axlar, bröst och triceps.

6 & 7. Avslutar med att supersetta två magövningar. Att man supersettar innebär att man inte tar en paus efter varje set utan att man bara byter till en annan övning och först därefter vilar. De två övningarna som kombineras är liggande benlyft på bänk 12 reps och russian twists med viktplattta, 20 reps. Jag gör dessa i en följd och sedan vilar jag i 40 sekunder innan jag gör det två varv till. Bra för magen och höftböjarna!

Och sedan går jag hem. Stretchar aldrig efter träningen – styrketräning är ju ett enda stretchande och jag har blivit så mycket mer rörlig bara av att lyfta skrot! Det är förstås inget fel att stretcha om man vill det, men jag lägger hellre de minuterna på att hinna någon fler övning. Allt som allt tar detta pass med uppvärmning mellan 55-60 minuter att göra.

Det var riktigt skönt att komma hem igen efter tre veckor borta! Allting var så prunkande, grönt och vackert när jag svängde in på gården. Och jag känner mig så sugen på att vara hemma i mitt eget och bara sköta mig själv. Under den nästan fem timmar långa körningen hem tänkte jag mycket om vad jag vill ägna augusti åt. Och det som jag är allra mest sugen på är att låta månaden bli en chans till ett omtag med träningen och kosten. I sommarstugan där vi lever i storfamilj är det enkel mat som gäller – och smaker som alla barn gillar. Men nu längtar jag efter helt andra saker. Som koriander, fisksås, sesamolja och krispiga grönsaker. Så det ska jag proppa i mig! Augusti är ju för övrigt en underbar månad att äta bra. Lokalodlade primörer finns billigt och tillgängligt, på skogspromenaderna mumsar jag blåbär och till frukost blir det bär från trädgården och grönsaker från växthuset.

Jag tänker återta min smoothierutin också. Jag är så inspirerad av Krickelins alla knasiga frukost-smoothies hon blandar ihop på stories. Med allt ifrån selleri till surkål och annat knäppt som inte låter jättegott ihop – men som är det! Har börjat experimentera mer själv och insett att smoothie är så mycket mer än bär och yoghurt.

Jag har ju varit på resande fot i princip hela sommaren, så med träningen har det gått upp och ner. I stugan har jag med lätthet fått ihop femtontusen steg om dagen – däremot har jag inte tränat någonting. Men nu ska jag inte resa någonstans under hela augusti (i alla fall inte bli borta mer än en natt) så nu är jag sugen på att ta ett lite mer samlat grepp om träningen. Försöka få till 4-5 fem pass i veckan med både styrka och kondition. Känner mig helt pirrig och glad när jag tänker på det! Och det är väl det fina med att bryta upp sina rutiner under en period. Att man känner pepp på att börja om med dem, när man märker hur bra de gör ens vardag.

Jag handlade hem en massa bra saker idag (bland annat kvarg, bananer, jordnötssmör, nötter och fröer) att addera till mina måltider. Och nu ska jag strax byta till träningskläder och ta ett pass på gymmet. Trots att det är mensens första dag och jag känner mig svag och lite trött tror jag att det är helt rätt sak att ägna denna första augustilördag åt. Det får bli ett lätt och skonsamt pass, det viktigaste är bara att återta rutinen.

Senaste två gångerna som jag har varit på väg till gymmet så har ALLT krånglat! Båda gångerna har jag letat grejer i närmare fyrtio minuter innan jag har kommit iväg. Och senaste gången var gymblippen dessutom försvunnen. Jag letade först i hela huset, sedan på gårdsplanen och slutligen körde jag till badplatsen och letade där. Jag var så arg att jag ville grina, när den plötsligt visade sig ligga under mitt kameralock på vedspisen.

Jag åkte och tränade med raseriet pumpande i tinningarna, men kände mig samtidigt stolt över mig själv. Hade det här hänt för bara två år sedan så hade jag absolut inte åkt och tränat efteråt. Det fick inte existera något motstånd för att träningen skulle bli av! Det räckte med att jag inte hittade rätt sport-bh för att jag skulle ha en legitim ursäkt att stanna hemma. Att behöva packa gymväskan samma dag kunde bli ett för stort steg för mig. Men nu trotsar jag hinder så krångliga, onödiga och dumma att det känns som att universum konspirerar för att jag ska stanna hemma.

Andra saker som är annorlunda? Förut hade jag inte tyckt att jag behövde åka till gymmet efter att ha arbetat tungt i trädgården i fyra timmar. Och jag hade absolut inte tagit cykeln dit om jag ändå åkte. Men nu gjorde jag det! Träningen gör att jag kan trädgårdsarbeta längre och smidigare. Trädgårdsarbetet ersätter dock inte behovet av kontrollerad styrketräning. Och cyklingen dit är en skön uppvärmning för kroppen.

Det handlar ju om att hitta rutiner som gör att träning blir en självklarhet på samma nivå som att borsta tänderna. Jag vet att det är en klyschig jämförelse – men den är högst relevant. Det är svintrist att borsta tänderna. Men om jag inte hittar igen tandborsten på morgonen så ger jag ju inte bara upp på en gång. Jag är beredd att leta och springa runt hemma rätt länge för att hitta igen den och kunna utföra en rutin som jag egentligen tycker är trist och jobbig.

En annan viktig insikt är också vad jag egentligen försöker uppnå med träningen. Anledningen till att jag så gärna ville kunna åka och träna fast allting krånglade var ju INTE att jag var sugen på att lyfta skrot. Det enda jag var sugen på var känslan efteråt. Av lugn och stillhet inuti. Förnöjsamhet och glädje i att jag tar hand om mig själv. Precis som att borsta tänderna är inte ett stort nöje medan jag håller på. Det fräscha och friska resultatet efteråt är vad jag vill uppnå.

Tre gånger har jag tränat denna vecka och tre gånger har det känts motigt, tråkigt, tungt och hopplöst jobbigt. Det kommer inte gå, jag är för trött, det är första dagen på mensen, jag har sovit för dåligt, jag har gjort mig illa på magen och har ett stort blåmärke som gör ont... Tre gånger har jag inte velat men gjort det ändå. Och efteråt har det i alla fall inte känts sämre.

Då och då när jag ska tränar brottas jag med oerhört starka känslor av att det inte kommer att gå. Men när jag tänker på alla gånger jag tränat de fyra senaste åren och haft den känslan, men tränat ändå. Ja då är det bara en enda gång som jag ångrat mig efteråt. En enda gång som jag verkligen inte borde ha tränat. För jag kände mig berusad av trötthet och lyckades inte koppla på rätt muskler. I ett marklyft sträckte jag ryggen så att jag fick avbryta alltihop. Det var inte kul förstås, men det har bara hänt en gång. Och hur många gånger senaste åren har jag känt det här typen av motstånd? Kanske åttio gånger? Tänk att jag hade kunnat gå miste om dessa pass om jag lyssnat på min inre skeptiker allt för noga!

Man kan alltid provträna lite. Är man verkligen för dålig brukar det märkas en bit in i träningen och då är det bara att bryta. Annars kommer man istället igång. Får upp farten, glömmer av sitt motstånd och märker att det faktiskt går riktigt bra.

Det här en bra påminnelse för mig på många områden i livet. Känner nämligen ofta ett stort motstånd mot saker som jag vet skulle göra mig gott. Som att bjuda hem kompisar på middag, ringa en släkting jag inte pratat med på länge, ta ett sjöbad en mulen seg sommardag eller gå en kvällspromenad med hunden. Sånt som kräver en ansträngning just nu men som egentligen bara är bra!

Ett ledord jag haft med mig ett tag, det är värdighet. Längtan efter ett värdigare liv! Det är ju så underbart, vackert och absolut ovärdigt att ha småbarn. Torka upp kiss med strumpan och hitta ett äppelskrutt inpillat bakom elementet. Ligga i en säng med mjölkfläckiga lakan och fastna i intorkad ketchup. Livet med små barn är ofta ovärdigt och det är helt i sin ordning. Men med barnens stigande ålder kommer en ökad längtan efter värdighet. En värdighet jag inte heller hade innan jag fick barn. För då var jag ju själv som ett barn! Sov halva dagen, hade obefintliga städrutiner och ingen koll på mina räkningar.

Varför söker jag värdighet då? Jo, jag tror att strävan efter värdigheten är ett sätt att respektera mig själv och sätta gränser. En metod för att hålla mig frisk. Här är ett scenario:

Gamla Clara: –Jag har tio minuter till godo innan ett möte. Vad bra! Då kan jag passa på att göra ett ärende emellan. Men ärendet tar mer tid än jag trott och jag tvingas sedan rusa in till mötet i sista minuten. Med svett mellan brösten och håret i oreda, samtidigt som jag hasplar ur mig ursäkter om varför jag är sen. Jag kommer till mötet helt ovärdig.

Nya Clara: Jag har tio minuter till godo innan ett möte och då strosar jag dit i mitt eget tempo. Skrider in som en lucia och sätter mig i det svala väntrummet. Scrollar lite i telefonen eller andas och tänker igenom vad som ska ske på mötet. Och när det väl sätter igång är jag inte svettig utan samlad – och behöver inte börja med att ursäkta min sena ankomst. Så värdigt!

För mig handlar värdighet helt enkelt om att ha tid att göra viktiga saker lite mer ordentligt. Att sträva efter värdighet kanske kan låta som att addera ytterligare en stress till livet. Men det är bara om man gör det för andras skull, som ett krav utifrån. Den värdighet jag letar efter är driven av en längtan inifrån. Efter att ge mig själv lite bättre förutsättningar. Det kan handla om väldigt små saker som att ta en timme och sy igen hålen i alla strumpbyxor, så att jag inte varje morgon börjar med att behöva pröva fyra par för att hitta ett helt. Att steama alla klänningar innan jag hänger in dem i garderoben, så att de är okej direkt jag tar fram dem. Att hålla efter tvätten så att jag inte behöver gå i bikinitrosor för att de vanliga är slut. Att ha en pärm till mina körnoter så att de inte alltid är helt skrövliga och smutsiga efter att ha hamnat på golvet i baksätet där en unge satt sitt fotavtryck på dem.

Jag får allt svårare att följa och läsa om yrväder vars liv är på ända och som skrattar sig igenom kaoset. För mig är det nämligen lite too close to home. Jag har haft det på det viset så mycket i mitt liv, men sanningen är att jag tycker att jag förtjänar bättre. Jag tycker inte längre att det är så roligt att stå i behå när middagsgästerna kommer, eller att alltid behöva åka tillbaka med barnens extrakläder för att jag inte kom ihåg dem på morgonen.

Men det handlar samtidigt inte om ett perfekt liv i någon annans ögon. För pedanter och ordningsamma typer kommer jag säkert alltid att framstå som en slarvmaja i jämförelse. Men det här handlar ju om mitt förhållande till mig själv och vilka förutsättningar jag ger mig. Värdighet. Det är något väldigt vacker med det ordet!

Var så glad efter att jag tränat imorse! Kände mig först lite rädd för rörelse efter incidenten – men jag fick ju faktiskt rådet att fortsätta leva precis som vanligt. Troligtvis berodde smärtan på kramp i bröstmuskeln, utlöst av att jag tränat tungt dagen innan. Och det är ju inte farligt alls utan bara väldigt obehagligt, eftersom symptomen påminner om en hjärtattack.

Jag kämpar på med mitt fredagsprogram. 60 minuter styrka efterföljt av 20 minuter roddmaskin i intervaller. Sjöblöt av svett efteråt. Minns hur jag hatade hip thrusts i början när jag tränade. De var så vansinnigt tunga och då gjorde jag dem ändå helt UTAN vikter men klarade knappt av dem ändå. Det var som att kroppens signaler inte kopplade – jag fick inte till en samordnad rörelse. Men nu gör jag hip thrusts med 80 kilos vikter. 80 kilo x 8 reps x 3 set = 1920 kilo som jag hip thrustat bara idag. Det borde Clara hösten 2020 fått reda på! Så stolt över progressionen. Det har inte gått snabbt och det har inte varit spikrakt. Men hela tiden har det fortsatt framåt. Jag har inte gett upp på mig själv!

Igår var en hemsk dag, fast den skulle bli så bra. Stod och sminkade mig och pratade i telefon med Anna, glad för att jag strax skulle ha ett zoom-möte med mitt förlag om den nya boken. Plötsligt hugger det till i bröstet och trycker över hjärtat så att jag inte får någon luft. Sedan domnar vänsterarmen av och smärtan strålar upp mot halsen, ner mot ryggen och skulderbladet och hela tiden kring hjärtat. Jag lägger mig på sängen och börjar gråta för att jag inte får luft. Anna säger åt mig att ringa 112 men det är som att jag inte kan tänka klart utan drabbas av panik. Samtidigt ringer Erica till mig så då trycker jag bort Anna och svarar Erica. Och det märks att hon numera är utbildad larmoperatör för Erica bara

-CLARA LIDSTRÖM, LÄGG PÅ TELEFONEN OCH RING TILL 112. LÄGG PÅ OCH RING TILL 112. ALLTING KOMMER ATT GÅ BRA. MEN RING 112.

med sin strängaste röst. Så då gör jag det. Och det går inte att beskriva hur långt inne det sitter att ringa till 112. Även när man tror att man har en hjärtinfarkt och knappt får luft. Och sedan gråt och svårt att prata medan den vänliga, lugna larmoperatören skickade hit en ambulans och Anna ringde hem Jakob från jobbet.

I huvudet åker det runt, allting jag läst om kvinnor som får hjärtinfarkt. De har andra symptom än män, missas ofta av vården och söker hjälp för sent. Och hela tiden misstron mot mig själv – jag är ju så ung, vältränad och ostressad! Det kan väl inte vara en hjärtinfarkt? Varför håller jag på och gör en stor grej av det här? Skärp dig, tönt!

Så kommer ambulanspersonalen med sina mjuka händer och lugna röster och utför sina kontroller. Ingenting märks på testerna, men eftersom man är noga med att kolla upp bröstsmärtor första gången de uppstår, så vill de ta med mig till akuten för vidare observation. Så jag rullas in i ambulansen och spenderar resten av dagen på akuten. Så omhändertagen. Så mycket vänlighet och omsorg. De sticker, klämmer och frågar och jag gråter tills tårarna tar slut och då blir jag istället skamsen över att ha tagit upp så mycket tid. Tänk om det bara var falskt alarm?

Då säger en av sjuksköterskorna till mig

-Men du förstår väl att vi bara blir överlyckliga om det visar sig att du är fullt frisk? Du gjorde helt rätt som ringde och det är mycket värre för oss när någon går med långvariga bröstsmärtor innan de ringer – för då kan det vara för sent och då är det svårt att göra något!

Och då gråter jag igen och sedan blir jag utskriven, med perfekta värden. Ingen kan förklara vad som hänt men om det uppstår igen ska jag göra precis samma sak. Och pappa skjutsar hem mig till byn och jag äter middag med familjen och somnar som en sten till kvällen. Så väldigt tacksam över vården, som jag med glädje betalar mina skattepengar till. Tacksamheten över alla jag fick träffa som tog mig på allvar, när jag inte ens gjorde det själv. Och så en påminnelse till alla andra om att inte vara så rädd för att söka hjälp att man istället blir dumdristig. Samt att läsa på vad som gäller för hjärtinfarkt hos kvinnor. Så att man inte missar symptomen.

-Tur jag var nyduschad och tog min snygga bh imorse, skickade jag till mina kompisar från akutrummet, uppkopplad mot EKGn

–Ja, förstååår du vilket skick du hade kunnat åka in i?! svarade Elina, som vet hur jag brukar se ut.

–Din kreativa hjärna kommunicerade till kroppen att ej drabbas av sjukdom när du har menstrosor, svarade Malin medan Erica ringde upp för att försäkra sig om att jag verkligen hade matchande spetstrosor också och inte gjort bort mig totalt?

Tur man har vänner som får en att skratta och som förstår sig på det väsentliga i livet!

Jag har ju haft ett pågående projekt i flera år som jag kallat för Projekt bli fullvuxen. Det började för att jag tröttnade på mig själv och att jag ständigt upprepade samma dysfunktionella beteende men förväntade mig ett nytt resultat. Jag upplevde också att jag hade en självbild som inte stämde med verkligheten. Jag höll alltså på och bullshitade mig själv! Så Projekt bli fullvuxen har handlat om att vräka upp mattan och kolla på allt jag sopat in därunder. Om att försöka se på mig själv med ärlig blick. Ärlighet och självinsikt är nämligen första stegen i ett förändrat beteende.

Hur tog sig då detta bullshittande i uttryck? Ja, jag kan ge ett ganska konkret exempel. Jag har alltid varit en tidsoptimist. Kom jämt sent men tyckte samtidigt att jag hade goda ursäkter för mitt beteende. Jag var ju på väg hemifrån i tid – men när jag kom ut upptäckte jag att bilen var översnöad och det försenade mig med tio minuter…jag kom iväg i tid men då hamnade jag bakom en plogbil och fick krypköra i tio minuter…jag kom fram i tid men då fanns det ingen parkering där jag planerat att stå…

Allt det här är ju förklaringar till varför jag blev sen. Men det är inte ursäkter. För det är ju inte så att den som är i tid aldrig råkar ut för missöden. Även personer som är i tid kommer ut till en översnöad bil, får krypköra bakom en plogbil och leta parkeringsplatser. Skillnaden är att den som är i tid inte är tidsoptimist. Den har istället kostat på sig lite marginaler, så att det finns strul-mån.

Men istället för att göra som jag brukade när jag var sen och tänka: jag ska verkligen bättra mig, åka hemifrån tidigare och sluta komma sent började jag tänka: jag är hopplös. Jag kommer alltid att komma sent. Jag kommer aldrig förändra mig och därför måste jag göra på ett nytt sätt.

Det nya sättet blev att fortsätta försöka göra en realistisk tidsplan för jobb, resor och arbetstider. Men sedan direkt lägga ett 20-procentigt tidspåslag på alla moment. Inte tro att jag skulle lyckas göra en realistisk tidsplan – för det gjorde jag ju aldrig! Utan istället förutsätta att jag skulle räkna fel och därför behövde hjälpa mig själv med marginalerna.

Det låter kanske inte som en enorm skillnad – men det ÄR det. För medan jag i det första exemplet skulle försöka ändra min personlighet i grunden, kunde jag i det andra exemplet acceptera min personlighet och försöka förändra förutsättningarna runtomkring.

Ett annat exempel på självbedrägeri? När vi flyttade till landet försökte vi räkna på hur mycket bil vi körde. Och eftersom det kördes mycket mer bil än vi önskat och tänkt sa vi till varandra: Ja, men den här månaden är ju ett undantag. Den här månaden är det ju för att x hände och det kommer inte hända varje månad. Men sedan kom en ny månad som såg likadan ut. Och plötsligt tittade jag och Jakob på varandra och bara: Varför funderar vi på hur mycket bil vi ska köra i en parallell verklighet? Det här ÄR ju vår verklighet? Vi sitter ju med facit!

Och så här är människor. Man har ofta en alternativ verklighet där man tränar bra, äter nyttigt, gör sitt jobb i tid och är snäll med sig själv. Och så bortförklarar man den RIKTIGA verkligheten med att det bara är tillfälligt, att det bara är på grund av omständigheterna och att man egentligen inte är sådan. Men du är ju det du gör just nu. Inte det du gör i en parallell fantasivärld. Och om du ska bli hjälpt just nu, så måste du ju acceptera och hjälpa den du är just nu!

Det här är en bitter medicin att svälja. Men Projekt bli fullvuxen handlar för mig om att svälja den dagligen. Sluta bullshitta mig själv.

Min grundinställning till mig själv och till andra har också ändrats. Nu går jag in med vetskapen om att människor aldrig ändrar sig. För det är nästan alltid sant! Hur vet jag det? Jo därför att jag själv jobbat hårt med att få till nya träningsvanor, nya sovvanor, nya sömnrutiner. Jag har gått i terapi för att hantera ångest, jag har läst så mycket och pratat med kloka personer. Och det lilla jag lyckats ändra på i mitt liv har krävt enormt med arbete. Och ändå har jag inte förändrats i grunden. Det jag istället lyckats ändra är hur min personlighet samspelar med omgivningen och de följder det får för mig. Och det räcker! Faktum är att det nog är det bästa sättet.

Och när det nu är så svårt att ändra på sig själv – hur ska det då gå att förändra andra? Partners, släktingar, kollegor och vänner? Nä det är lönlöst! Ska någon förändring ske måste personen både vilja och våga betrakta sig själv ärligt – och sedan arbeta aktivt. Och det man kan göra under tiden är att hantera den faktiska personligheten – inte den person man önskar att den var.

Bästa sättet att förutse framtiden är titta på historien. Om inget görs annorlunda så kommer det inte heller bli särskilt annorlunda.

Visst har du drabbats av utmattningssyndrom? Hur orkar du göra så mycket på en dag? Jag har ingen diagnos men jag orkar max en sak per dag (typ, det har blivit lite bättre nu men det är bara för att min snart 4-månaders sover så bra). Jag gör mycket mer nu när jag har fått barn än jag gjort innan. Men ändå är det i regel typ städa jag orkar på en dag. Eller åka in till stan. Eller åka pä middag. Inte alla tre. Så undrar bara hur du gör det? Hade gärna orkat mer

Skrev bloggläsaren Malin till mig. Den här frågan får jag ganska ofta. Så jag tänkte försöka besvara den i ett eget inlägg.

Men låt mig först påminna om att det är en enorm skillnad på barn och barn. Dels är barn olika arbetsamma att ta hand om. Dessutom är föräldraskap olika betungande beroende på vilket stöd man har omkring sig, hur man själv mår och vilken arbetsbelastning man har i övrigt. Dessutom är olika åldrar olika arbetsamma. Jag har barn mellan 5-13 och tycker att det är en dröm! Hinner och orkar så otroligt mycket mer nu än för bara två år sedan.

Och visst har jag varit utmattad. Kraschen kom 2015 och det tog sju år att bli helt frisk. Så nu har jag alltså känt mig fullt frisk sedan 2022. Obs, fullt frisk – men inte som förut. Det är en viktig skillnad och jag återkommer till det.

Vi människor är så snabba med att jämföra vår egen energinivå med andras. Även vårt livstempo. Men det är något högst individuellt och ganska medfött tror jag. Jag kommer till exempel från en familj av snabbisar. Både mamma och pappa var otroligt raska med allting. Min syster likaså. Och det snabba är genomgående i mitt liv. Jag går snabbt, tänker snabbt, pratar snabbt. (jag får också mycket kritik för att jag pratar för snabbt). Jag skriver snabbt och formar åsikter snabbt. Och det är därför jag kan ha en åsikt om nästan allting! Och om jag provar kläder vet jag oftast inom loppet av 30 sekunder om jag ska ha det eller ej. Ja, jag är snabb på nästan allt förutom huvudräkning!

Det finns en massa fördelar med att vara snabb (det går snabbt!). Men det finns också nackdelar. Jag har gjort många misstag när det gått för snabbt. Ibland blir det ogenomtänkt och ibland blir det tokigt. Men mest av allt är jag glad över mitt inre tempo. Kan nämligen inte göra så mycket åt saken. Tror på acceptans istället för självförakt oavsett vad man har för utgångspunkt.

Jag känner mig sällan särskilt snabb däremot. För jag jämför ju med innan jag blev utmattad. Och då kunde jag pressa mig mycket längre och få mer gjort på ingen tid alls. Men sedan dippade jag och var låg i flera dagar. Så frågan är om jag på totalen fick mer gjort då än nu? Tror faktiskt inte det. Med det sagt så tror jag vi är många som vill hinna och orka mer, bara för att få ut mer av livet! Så jag har funderat på vilka saker som gör att jag orkar. Här kommer en lista

Dagvila – jag älskar att lägga mig och läsa en stund mitt på dagen, eller slumra tio minuter på kökssoffan. Jag har lätt för att slappa av och komma ner i varv och det gör att jag också orkar mer efteråt. Vilan blir en omstart.

Träning – det kan verkligen vara som doping! Träning tar tid men ger också mycket tid tillbaka. Märker enorm skillnad på min ork när jag tränar regelbundet. Det ger mig dessutom energi till helt orelaterade saker som att använda tandtråd och städa bakom spisen.

Nattsömn – nu när alla barn sover bra på nätterna och jag bara ibland blir störd, så märker jag hur enormt det påverkar mitt mående. Tror man kan glömma bort det när man är småbarnsförälder och blir hemmablind inför sin situation.

Bra musik eller något roligt att lyssna på – då driver jag upp tempot på tråkiga sysslor. Som att städa och vika tvätt.

Good enough – jag försöker hålla en lagom hög nivå på saker och ting. Lagom städat, lagom bra mat, lagom med ogräs i trädgården. Om jag skulle vara för noga med allting så skulle jag inte få något gjort. Noggranna personer kanske får ett fint slutresultat – men hinner mindre. Och det ena är inte bättre än det andra. Det är bara olika!

Ett stillasittande jobb – det här är faktiskt en väldigt viktig aspekt. Jag har ett ensamt jobb där jag mest sitter stilla. Så på min fritid har jag ingenting emot att träffa folk, vara aktiv och röra på mig. Har man tvärtom en social arbetsplats där man arbetar fysiskt så förstår jag verkligen om man på fritiden vill ta det lugnt.

Och sedan ett sista viktigt kom ihåg. Det är så lätt att se vad alla hinner med och orkar – och missa att tänka på vad de valt bort. Och det ger en totalt missvisande bild av verkligheten. INGEN har obegränsad ork och energi och det är heller inte något att sträva efter. Tror i grund och botten att människan är en ganska trött varelse.