Kategori: Claras träning och hälsa

Idag hänger molnen tungt över Västerbotten och ute visar termometern fem grader. Ulf sov ända till halv åtta imorse så vi vaknade helt förvirrade. Jag började morgonen med att åka till stan och hämta en utemöbelgrupp från sent 1800-tal, som jag köpt på annons. Målad med plastfärg, så nästa sommars projekt är att skrapa och måla med linoljefärg istället. Hann förbi Myrorna och fyndade två koppar, tre fat och lite mattvarp. Sedan hämtade jag farmor, handlade middagsingredienser och därefter har jag suttit och pärlat med barnen och satt en deg på jäsning.

Nu badar Folke badkar med sin kompis som sovit över, Bertil har blivit upphämtad för en övernattning hos en vän. Ulf leker med farmor och Jakob vilar middag. Och jag har krupit ner under täcket med datorn för att få skriva en stund. Kanske tar jag också en tupplur medan brödet jäser? Känns som att jag skulle behöva det.

Jag som efter utmattningen har kvar självbilden av att jag ingenting klarar – jag kan bli förvånad över allt jag ändå får ur händerna på en bra dag. Jag skriver det som uppmuntran för dig som är utmattad eller varit utmattad och inte märker någon förbättring. Det blir bättre. Med tiden blir det bättre även om man aldrig blir som man en gång var. Det är väl knappast meningen heller eftersom det var det som gjorde en sjuk?

Målet med att bli frisk är ju heller inte att orka hur mycket som helst igen. Men åtminstone orka sånt som gör en glad – inte bara sånt som är plikt och absolut nödvändigt. Livets guldkant liksom. I mitt fall är det brödbak, loppis och att pärla med barn.

Det finns ett känt citat som är så här If you want something you have never had, you must be willing to do something you have never done. Klyschigt eller ej – det ju sant! Och går lite i samma stil som den av Albert Einstein fastslagna definition av galenskap, nämligen att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat.

Jag tänker att detta är en utmärkt visdom att använda sig av när man arbetar med att förändra sitt liv i någon riktning. Först identifiera vad det är för något som man gör om och om igen. Och sedan försöka börja göra något annat.

Sånt tänker jag på i september när det haglar utfästelser från människor som bestämt sig för att det här ska bli en härligare och mindre stressig höst. Det enda tråkiga med den förhoppningen är ju att det är lätt att säga – men svårt att göra. För hade man blivit mindre stressad bara av att bestämma sig så hade ju problemet aldrig funnits. Nä, jag tror att man måste hjälpa sig själv på traven med en rad praktiska förändringar som i slutändan kan leda till att stressen minskar.

När jag kom igång med min hälsosatsning förra året var mitt löfte inte att börja träna, inte att äta bättre, inte att väga mig regelbundet eller använda pulsklocka. Sådana löften hade jag redan gett allt för många av. Nej jag prövade istället att lova en sak jag aldrig gjort tidigare, nämligen att ge mig själv tid. Jag tänkte på mitt hälsoår som att jag tackat ja till en tjänst på 20% och nu behövde göra plats för det. Just för att det tar så pass mycket extra tid och tankeverksamhet att förändra livet.

På samma sätt kanske man måste tänka för att minska stressen? Som ett åtagande som kommer kosta mycket och kräva ens uppmärksamhet. Och det kanske inte känns så hoppfullt om man redan är överhopad av åtaganden. Men jag tror att det kan vara vägen framåt.

Några saker jag gör annorlunda för att minska stressen

• På mina lediga dagar förr ville jag alltid “göra bort” alla måsten först för att sedan få vila. Med resultatet att vilan sällan hanns med. Det är ett logiskt upplägg eftersom vanliga 9-5 liv ser ut så. Man börjar dagen med arbete och avslutar med vila. Men helgen behöver ju inte följa samma logik? Lediga dagar brukar jag istället vila först och sedan kanske mot slutet av dagen göra alla måsten.

• För att freda tid för mig måste jag blocka den från att användas av andra. Ett vanligt, tråkigt tips (som dock verkligen funkar) är att först göra plats för återhämtning i schemat. Tex genom att avsätta tid för träning, vila, bokläsning eller vad det nu är jag vill hinna med. Och sedan hedra dessa punkter på schemat på samma sätt som jag hedrar ett viktigt möte eller en läkartid.

• När det kommer arbetsintensiva perioder är det lätt hänt att tänka att man får lösa det med mer övertidsarbete. Men alla människor behöver ju återhämtning och vilar man inte kommer produktiviteten när man väl arbetar att sjunka. En kväll av övertidsarbete leder ofta till en mindre produktiv efterföljande arbetsdag. Som sedan måste kompenseras med ännu mer kvällsarbete. En destruktiv spiral. Vi vet redan idag att en ganska stor del av vår arbetstid spills för att vi inte orkar hålla koncentrationen uppe. Kanske fastnar man i instagramscrollande eller så sitter man och pluggar utan att få något vettigt gjort. Oftast är det inte fler arbetstimmar man behöver utan mer fokus när man väl arbetar. Därför är det så viktigt att under arbetsintensiva perioder REGLERA ARBETSTIDEN HÅRDARE. Värna den lediga tiden och försök verkligen vara ledig. Så att du kan vara ordentligt fokuserad under din arbetsdag.

• Om någon frågar mig om något som ligger långt fram i tiden har jag alldeles för lätt att säga ja. Jag inbillar mig att jag om ett halvår kommer vara en helt annan människa med en helt ny personlighet som kommer tycka att det där är kul. Så för att få en uppfattning om hur jag egentligen känner inför en förfrågan brukar jag tänka att det ska ske nästa vecka. Och om det inte känns kul och rätt om en vecka kommer det mest troligt inte kännas kul och rätt om ett halvår heller.

• När man är stressad är det vanligt att man avstår roligheter för att man antingen är för trött eller har för mycket jobb att göra. Klart man ska vila om man är trött och det kan betyda att man ibland måste avstå roliga saker. Men om ens jobb tar sådan kraft ifrån en att man inte längre kan använda sin fritid till att fylla på energin med roliga saker, då är man ute på hal is. När det här beteendet dyker upp hos mig ser jag det som en varningsklocka.

• Som tidsoptimist har jag hamnat i många stressiga situationer. Och efter att ha prövat det mesta har jag hittat en metod som hjälper mig. Och det är att sluta tro att jag kommer kunna tänka rätt. Istället utgår jag ifrån att min känsla kommer att vara fel. Därför har jag infört ett standardiserat tidpåslag om ca 30% som jag lägger ovanpå all tid jag själv tror att något kommer ta. Om jag först beräknar att ett jobb kommer ta tre timmar, så lägger jag sedan automatiskt på ytterligare en timme i schemat för att kompensera min naturliga tidsoptimism. Ett påslag på 30% rakt över linjen har gjort en otrolig skillnad för mig.

• Jag säger ofta ja till saker av ren bekvämlighet. Ett nej kräver i stunden mer energi att formulera och det är ju så trist att säga nej. Därför ber jag om betänketid innan jag svarar och då brukar jag kunna se klarare. Och om jag trots betänketid känner mig osäker pratar jag med en vän. Att lägga lite mer tid på beslutsfattande kan spara mycket tid i slutändan.

• Ett annat knep kan var att under en period BARA säga nej. Alltså inte be om betänketid utan bara säga nej rakt över linjen till allt som inte är tvunget. Även om det verkar skoj. Så jäkla befriande och snacka om att freda sin tid!

• Jag övar på att göra raka motsatsen till det jag brukar. Istället för kaffe och alvedon tar jag en tupplur om jag känner mig ineffektiv och sliten. När jag blir tokig på klängiga ungar och vill vara ifred klämmer jag istället ner oss i ett varmt bad och omfamnar klängigheten ett slag. När jag känner mig stressad och inte har tid med ett enda avbrott till så tar jag plötsligt en rejäl rast. Det händer många spännande saker när man slutar gå på autopilot.

Åh så var den första riktiga skol- och arbetsveckan till ända för oss. En kortvecka bara, ändå känner jag mig omtumlad av trötthet. Alltid så svårt att trampa igång mig själv efter semestern. Känns som att starta en cykel i en uppförsbacke. Och givetvis blev det tvärnit redan i torsdags med krassligt barn som behövde vara hemma.

Nå idag mår alla bra igen och helgen ska bli solig och varm så jag planerar att grilla och hänga i trädgården. Kanske rafsa ihop lite blåbär om orken infinner sig. Kanske ta ett dopp. Definitivt rasta hammocken som behöver få gunga.

Idag har jag på mig en kjol jag fått av syrran, min mysiga ulltröja från Lindex och sommarens sneakers från Superga.

Några snälla saker man kan göra mot sig själv, för att rulla lättare. När det känns som att försöka starta cykeln i en seg uppförsbacke:

Värna om de lediga kvällarna och helgerna som trots allt finns.

När möjligheten bjuds – fortsätta göra saker du gjorde när du var ledig. Kanske bada, grilla, ta kaffet i solen som plötsligt visar sig. Lös korsord, gå barfota och bläddra i veckotidningar.

Istället för att GASA och köra över tröttheten med flåshurtiga uppmaningar – ta det lite försiktigt och låt tröttheten få finnas. Det är okej. Man kan jobba även när man känner sig trött.

Tänka ut roliga, vilsamma, mysiga eller spännande saker att se fram emot. Till kvällen. Till helgen. Till nästa vecka. Till nästa månad. Så det finns något att längta till.

Öva på att känna som det känns – även om det är “dåliga” känslor. Känner du sig vemodig så är du det. Känner du dig sur över att behöva arbeta så är du det. Känner du dig ledsen över att din sommar är slut så är du det. Det är bara känslor. Tids nog kommer andra känslor.

Kort sagt. Sluta försöka starta cykeln i uppförsbacken. Bara gå av och styr den ett tag tills du är på plan mark igen. En påminnelse till dig men kanske mest till mig själv.

Trevlig helg!

Usch jag blir så ledsen på mig själv. Hade inte särskilt stora planer för träningen och kosten den här sommaren. Tänkte försöka ta det lite lagom och passa på att njuta. Men mina lågt ställda mål till trots har jag missat dem totalt. Träningsprogrammet jag fått av min PT har jag bara gjort ett fåtal gånger istället för 2 ggr i veckan som jag planerat. Min onda hälsena har förhindrat att jag löptränat och kosten är rent åt pipsvängen. Och jag som lyfte så tungt när vi tränade sista gången i början av juni. Nu när jag börjar om kommer det kännas svinjobbigt. Jag är sååå besviken.

Visst har jag njutit mycket vila och godsaker med gott samvete. Men jag har också ätit en massa skräp som jag inte ens velat äta bara för att stunden krävde det. För att jag inte hann/orkade/kunde välja bättre. Och jag har sett så många träningstillfällen passera förbi för att de uppstått för sent och jag inte mentalt orkat ställa om och haka fast i dem.

Nä fy. Om jag åtminstone hade avstått träning och frossat med glädje varje gång – då hade det väl varit en sak. Då kunde jag ju tänka tillbaka på sommaren och känna att jag unnat mig. Men så här? När jag gjort det motvilligt och inte ens med glädje? Så ovärt.

När det kommer sådana här bakslag försöker jag påminna mig om allt jag redan vet: Att det är en långsiktig livstilsförändring. Att två månader inte spelar någon roll i det långa loppet. Att jag inte tränar för det närmsta året utan för resten av livet. Och då gör ju en kass träningssommar ingen skillnad. Men ändå. Blööööh vad jobbigt det känns.

Det enda som är bra med det här är att det påminner mig om hur mycket gladare jag är när jag tränar regelbundet och äter vettigare. Och det kan jag ju tänka på när jag kommit igång igen i höst och tillfälligt tappar träningspeppen någon dag. Det är inte alltid så kul att tänka på hälsan men alternativet är ännu värre.

Mjölk

Ger

Starka

Ben.

Mjölk och åtta månader med min PT Ida. Det var Jakob som såg till att jag kom iväg förra hösten. Han har tjatat på mig i flera år att jag måste styrketräna – inte bara hålla på med att promenera och träna kondition. Särskilt inte som jag fått så ont så fort jag rört på mig. För att jag fött tre barn, för att jag har ett stillasittande jobb, för att jag är stel i hela kroppen och smidig som ett kylskåp. Och för att kvinnor som ska komma i form börjar konditionsträna medan män går på gymmet. Trots att män oftast redan har en större muskelmassa och gott kan träna kondition. Medan kvinnor behöver bli starka! Och får man en större muskelmassa så kan man ju dessutom äta mer eftersom kroppens förbränningsmaskin liksom byggs ut. Bara fördelar med muskler alltså.

Förutom att styrketräningen formar kroppen på ett trevligt sätt (det tänker jag inte hymla med) så blir jag mer självständig i vardagen. Jag behöver inte vänta på hjälp för att flytta någonting tungt i trädgården. Jag gruvar mig inte för att jag lovat Jakob att hämta 900 liter jord på Granngården. Jag lastar på allting själv och ser det bara som ett tillfälle att testa muskelstyrkan. Jag kan åka själv till mormor och vända båten (att vara där och inte orka vända båten är ju botten!) Jag kan kånka tung rekvisita till Susannes skafferi utan att bekommas det minsta eller behöva be om assistans. Och jag kan hiva ut hela den tjocka bäddmadrassen till dubbelsängen och skaka den från mitt fönster. Nyporna orkar hålla kvar.

Att se stark ut är trevligt. Att vara stark är ännu trevligare. Det är att återerövra ett livsutrymme som långsamt krympt för mig.

Ibland är mitt jobb lite extra härligt – det ska jag verkligen inte hymla med. Som när jag får i jobbuppdrag att ta fram ett recept på en gräddtårta eller göra en vacker dukning med loppisporslin. Eller som när jag för några veckor sedan fick testa en helt ny hudvårdsinnovation från Dermalogica. Efter en massa hudproblem i vintras bytte jag ju hudvårdsrutin. Och istället för att själv hålla på experimentera själv med olika produkter har jag lagt huden helt i händerna på Hanna som är hudterapeut på Dermalogica. Så när Hanna tyckte att jag skulle testa Dermalogicas nya innovation Smart Response Serum så sa jag bara JA utan att tveka eftersom alla förändringar vi gjort hittills har åstadkommit underverk med min stramande, röda hy.

Vad är det som är så smart då?! Jo att den här högteknologiska formulan reagerar på det huden själv signalerar. Huden frisläpper nämligen olika substanser i samband med olika hudtillstånd som till exempel rodnad och inflammation, nedbrytning av kollagen, ökad pigmentbildning och förlust av fuktbindande lipider.

Och då arbetar och reagerar serumet med de substanser huden just då frisläpper. Därför kan man använda detta serum vid alla dessa hudproblem och veta att den jobbar på rätt sätt!

Allt det där låter ju toppen såklart men funkar den? Jag använder Smart Response Serum morgon och kväll och den känns så sval och skönt återfuktande på huden. Liksom återfuktande på djupet?! Det torra runt mina ögon är mindre torrt och stramande och det känns som att det röda dämpats. Framförallt den envisa rodnaden kring näsvingar och haka.

Jag har en hel hög Dermalogica-frälsta läsare och ni som redan använder deras produkter vet att själva grejen med Dermalogica är att allting är så himla rejält och verkningsfullt. Inte fokus på flashiga, påkostade förpackningar – utan fokus på innehållet. Att det ska vara verksamt och säkert för alla hudtyper.

Inga starka dofter eller färgämnen. Inga komodogena ämnen som tex lanolin som täpper till porerna (vilket i förlängningen leder till finnar och akne).

Att Dermalogica idag är en av världens största hudvårdsmärken kan man förstå. Och de säljs framförallt på salong eftersom tanken är att man ska få hjälp med sin hud utifrån expertis som faktiskt tittat på den och gör en kvalificerad bedömning. Jag är väldigt stolt att jag får samarbeta med dem!

Snart knyter jag ihop mitt första arbetsår. Första arbetsår? Ja, mitt första riktiga arbetsår sedan jag var utmattad och åren efter då jag fortfarande led av sviterna och liksom famlade mig fram. För att sedan blev gravid med Ulf och därefter mammaledig på deltid. Jag har alltså haft mitt första arbetsår som frisk. Och hur är det då att arbeta när man är frisk och samtidigt rädd för att någonsin hamna i den där skiten igen? Det är det jag har utforskat.

Jag kände ju stor förväntan i höstas och skrev om mitt hopp och mina farhågor här. “Jag är ibland rädd för att folk går och väntar på att jag ska bli som innan min utmattning och tror att det är något jag själv eftersträvar. Men så är det ju inte. Mitt mål är att jag ALDRIG ska bli som jag var innan min utmattning. Det var ju hon som blev sjuk”. Med den tanken i huvudet har jag funderat vad av det jag gjorde de tio första arbetsåren jag nu ska göra tvärtom? Här är några av sakerna jag gjort.

• En av de viktigaste sakerna har varit att skapa utrymme för fysisk hälsa. I september började jag träna med min PT Ida regelbundet. Ett av målen var att aldrig ställa in träningen för att jag inte hade lust eller tyckte mig ha tidsbrist. Och det har jag hållit. Inte en enda gång har jag avbokat våra pass av någon sådan anledning. Endast på grund av sjukdom och några få gånger när krockande jobb bara inte gått att flytta på.

• Jag har blivit mycket mer fyrkantig och mycket mindre flexibel. Mycket tråkigare och långsammare – säger ofta “det behöver jag få fundera på” istället för att säga ja direkt. Jag är trögare att svara på mail, hoppa på idéer, tacka ja till saker. Det är en mycket medveten och mycket tråkig strategi som dock ger effekt. Mitt problem är ju annars alldeles för mycket otyglad energi som sprutar åt alla håll och förmågan att lova mycket till många men sedan inte hålla. Några sätt varpå jag varit fyrkantig är till exempel att jag värnat mina onsdagar och fredagar. De är reserverade för mina egna jobb och projekt och då har jag gjort mig oanträffbar och meddelat alla runt mig att jag inte arbetar. Jag har också avstått att kolla mailkorgen fredag, lördag, söndag. Samt att jobba kvällar. Förut var det en del i min strategi för att alls hinna. Nu är det en nödlösning. Stor skillnad.

• Jag har slutat resa. Det gjorde jag egentligen redan 2018 när jag blev gravid men det har blivit ännu mindre av den varan under pandemin. Jag har lärt mig hur bra jag mår och hur mycket mer jag hinner av att inte resa runt så mycket. Har inte varit i Stockholm på ett och ett halvt år och det har gått utmärkt. Resa mindre och ta färre fysiska möten är ett framgångsrecept.

• Jag har haft en hyfsat jämn arbetsbelastning. Mycket för att jag kontinuerligt checkat av och bromsat i tid. Och det har jag lyckats med tack vare att jag blivit just lite långsammare och mer eftertänksam. Jakob konstaterade förvånat att jag snart går på ledighet “men ännu inte haft något bryt”. Det sedvanliga brytet brukar annars alltid infinna sig i juni när jag ska arbeta undan inför sommaren och under en period nästan knäcker mig själv. I år har jag legat bra till hela vägen och hade inte Ulf behövt vabba den här veckan hade jag haft ett riktigt skönt arbetstempo. Samtidig som det är till PRECIS till sådana här situationer man behöver hushålla med energin. För man kan ju planera hur bra som helst men så händer det något i ens privatliv och då saknar man marginaler.

• Jag har arbetat väldigt medvetet med att hitta former för vila och återhämtning. Utöver helger, lov och sånt. Försöka ta ordentliga raster, verkligen hitta vila under dessa raster och inte bara scrolla i telefonen. Öva mig på att stilla mig själv och lugna mina tankar. Har börjat arbeta med mindfullnesövningar och sånt jag alltid varit extremt ointresserad av. Men har hittat ett sätt att göra det på, som passar mig precis och inte är det minsta flummigt (har ett boktips på det här ämnet – kommer i senare inlägg)

• Jag har också varit mer krass. Till exempel fick Ulf gå på förskola på sportlovet medan de andra barnen var hemma. Han kommer också få gå på förskolan lite längre i sommar medan storbarnen är lediga. Eftersom jag har en del jobb och inte kan göra det med en sjövild tvååring hemma. Storbarnen klarar ju sig själva! Bara att erkänna det för mig själv är stort. Att det är okej att mitt minsta barn får gå mer på förskolan i sommar. Han lider inte – han har det jättebra.

Vad har då blivit fel? Många saker. I höstas hade jag bokat på mig alldeles för mycket jobb och först när reserestriktionerna skärptes så att jobben föll bort insåg jag att jag även utan dessa jobb hade mer än tillräckligt på mitt bord. Den insikten var rätt jobbig. Att jag tänkt så fel. Jag har också haft vissa kommunikationsmissar som lett till onödig irritation. Jag behöver öva mer på att vara tydlig, säga som jag verkligen tänker och känna ett lugn inför resultatet. Även när det skapar olustig stämning. För annars är det ju alltid jag som ska gå och känna mig olustig. Jag har ju varit en snäll, tillmötesgående tjej under hela mitt arbetsliv och det tar ett tag att landa i att jag faktiskt är en vuxen kvinna som inte behöver be folk om lov.

Ja, så är det och trots diverse toppar och dalar under arbetsåret känns det som att allting varit inom rimlighetens gräns. Och jag kommer att gå på semester i sommar – lugnt och värdigt utan att kraschlanda på mållinjen. Jag kommer inte behöva börja återhämta mig från noll för att jag faktiskt inte är på noll efter mitt arbetsår. Vilken seger! Så här vill jag fortsätta arbeta i höst.

Jag jobbar väldigt fokuserat på det här med att bli bra på återhämtning. Att göra den på ett verksamt sätt och använda pauserna för att skapa en struktur i min vardag som ju annars är rätt lös i konturerna. En sak jag verkligen börjar förstå värdet av är att ha rutiner och ritualer. Jag försöker dock inte lägga till en massa nytt som bara blir krävande. Istället gör jag sånt jag redan gör – bara lite mer närvarande och medvetet. En del i utmattning och stress är ju att man har svårt att gå ner i varv, att man hela tiden är på spänn, att man aldrig landar och sänker axlarna utan ständigt är i sitt huvud som surrar som en bikupa. Och då börjar man också fatta många felaktiga beslut, överreagera på saker och feltolka andra människor. Därför är det viktigt att hela tiden återhämta sig och ta pauser (skriver mer om det här och här).

Rutinerna finns där för att markera dagens början och slut för mig. Så att varje dag är en ny blank bok jag tar fram ur bokhyllan. Och som efter att dagen passerat är fullskriven och ställs in i bokhyllan igen. Jag vill undvika att mina olika dagar “läcker in i” varandra. Att energin från dagen innan smittar av sig på den efter. Varje dag ska vara sin egen enhet med en tydlig början och slut.

Här är några av de rutiner jag byggt ut/förstärkt under senaste månaderna. Men kom ihåg att livet ser olika ut för alla. Var och en får själv hitta de ritualer som passar och ger återhämtning.

• Att dricka kaffe och läsa papperstidningen på morgonen har jag gjort länge. Fast inte alltid så närvarande. Men nu sparar jag min frukoststund och tar den först när huset blivit tomt. När jag är färdig (det kanske tar en kvart ungefär) så brukar jag prata lite med mig själv inför dagen. Känner jag mig lite vissen och gruvar mig säger jag kanske med snäll röst (samma mjuka tonfall som jag använder till mina barn) “Nu sätter vi igång och jobbar Clara. Och det här ska gå jättebra. Det kommer du fixa fint. En sak i taget”. Kanske ger jag mig själv en liten klapp på axeln eller en strykning över kinden. (självmedkänsla är ju viktigt – har skrivit mer om det här). Är det en dag som kräver energi och högt tempo fast jag mest vill slippa undan – då kan jag hojta till mig själv “NU KÖÖÖR VI! You’ve got this! Det är inte synd om dig. Du får vila sedan!”. Att liksom cirkla in mitt mående för dagen, identifiera vad jag egentligen känner och sedan bemöta mig själv med lämplig uppmuntran. Det ger mig verktyg att ta itu med dagen på ett bra sätt.

• Även när jag inte ska iväg och “visa mig” någonstans så förtjänar jag att tas om hand när jag vaknat. Få ansiktet tvättat och återfuktat. Få håret utrett och uppsatt. Förut har jag slarvat en del med det här men nu märker jag att ceremonin hjälper mig att vakna. Att beröra min egen hud, smörja ansiktet med mjuka cirkelrörelser, applicera oljor och serum i en viss ordning. Det blir några minuter av lugn som markerar att dagen startat.

• Jag tar ordentliga fikapauser. De behöver inte vara långa – men lediga. Jag tar med mig kaffekoppen ut på bron och sitter i solen i fem minuter istället för att dricka kaffet när jag arbetar. Eller så lutar jag mig tillbaka i min fåtölj för att blunda och verkligen känna kaffesmaken. Tar några djupa andetag och på utandning säger jag till mig själv med tung röst “slappnaa aaaav”. Är jag istället stel i kroppen av datorarbete – då gör jag plankan, knäböj och armhävningar för att bryta av och ge återhämtning.

• Ibland känns middagen som upploppet på ett marathon. Och efter målgång kraschar av trötthet. Min tröttaste stund på dagen är faktiskt direkt efter middagen. Då jag arbetat, hämtat barn och lyckats få mat på bordet samt äta den i en stundtals ganska stökig och stojig miljö. Men när middagen är över har jag en stunds respit eftersom Jakob tar disken och jag själv är “ledig” tills nattningen börjar. Så att luta mig tillbaka i fåtöljen och låta Jakob servera mig kaffe – det är en helig stund. Kanske kryper någon unge upp hos mig så jag får gosa. Dofta på sandig hårbotten och sänka pulsen med hjälp av en barnkropp. Ofta hinner jag och Jakob prata ikapp lite om vad som hänt under dagen. Kanske sucka över sånt som gått en emot eller berätta om något oväntat som hände. Det är en värdefull stund som jag bara genom att erkänna som värdefull fyller på energin mer.

• Ofta tänker jag att jag inte kommer orka sminka av mig ordentligt och smörja in mig på kvällen. Men så gör jag det ändå. Och det finns något i det där med att nåla upp luggen, sätta upp håret och tvätta ansiktet i lugn och ro. Smörja in dekolletaget, massera kinderna med en liten massagehandske, kanske plocka något förrymt hårstrå från ögonbrynet. Som ger lugn. Sedan gör jag tandvårdsrutinen – den längre varianten. Med mellanrumsborste, tandtråd, flourskölj och allt det där pillet. Att ge mig själv några lugna minuter extra innan sänggående hjälper med nedvarvningen.

• Det bästa som hänt mig i vår är att tre års mobilspelande av Gummy Drop utraderats i någon bugg och jag äntligen fick en spark i baken att radera appen helt. Jag har nu gått från mobilspel och poddar i sängen till att börja läsa böcker igen. Bokläsandet gör att jag somnar snabbare och lugnare. När jag släckt på nedervåningen, låst och gått upp i sovrummet så gör jag den sista rutinen. Smörjer händerna med en fet kräm, ställer fram vattenglaset med iskallt vatten, sprayar en face mist med rosendoft över hela ansiktet och tar fram en bok. Då kommer jag ner i varv och känner att jag “stänger” dagen ordentligt. Dessa små steg kostar mig ingenting egentligen – men gör nattsömnen så mycket bättre!

Jag trodde länge att jag var bra på återhämtning. Jag gillade ju att ha det lugnt och skönt. Men sedan jag fick barn och ett allt mer krävande arbete försvann de gynnsamma förutsättningarna för vila i vardagen. Jag kunde inte längre tupplura mitt på dagen eller ligga i sängen och läsa en hel helg. Först när jag kraschat in i utmattning insåg jag att jag inte hade en enda aktiv strategi för återhämtning. Inte när det krävdes att jag planerade, tänkte efter och förberedde mig.

Ett vanligt tankefel är tro att återhämtning kan skjutas upp. “Jo jag jobbar mycket nu men jag kommer ju vara ledig jättelänge i sommar” “Nej jag hinner inte vila nu men jag får ju vila till helgen” och “Jag har fullt ös fram till jullovet då jag får vila” Men man måste förstå att återhämtning är lika viktigt som att äta, sova och gå på toa. Det måste komma tätt och regelbundet. Och det är ju ingen som säger “Nej jag äter inget i vår men jag kommer ju äta jättemycket i sommar” eller “Jag behöver inte gå på toaletten nu – jag kommer gå på toaletten massor till helgen“. eller “Jag tänker vara vaken hela hösten för jag planerar att sova på jullovet“. Nej för det är så självklart för oss att dessa depåer behöver regelbunden påfyllning. Men samma sak gäller faktiskt återhämtning. Och på samma sätt som mat kan vara en stor måltid med tre rätter eller ett snabbt mellanmål i farten kan återhämtning vara flera veckors sammanhängande ledighet på sommarsemestern – eller att sitta kvar och andas i bilen en stund när man kommer hem från jobbet. Båda sorterna behövs.

Men det finns egentligen ingen forskning som säger att vi behöver många sammanhängande veckors ledighet. Hur mycket semester som räcker verkar mer vara en fråga om individuella preferenser. För oavsett hur länge du är ledig försvinner effekterna ganska snabbt när vardagen återvänder. Det allra viktigaste för vår hälsa är faktiskt regelbunden återhämtning. Själv mår jag bra av stora sjok ledighet för att verkligen komma ner i varv på sommaren. Men helt centralt är att vardagen går ihop. Att när jag räknar samman en vecka så innehåller den lagom mängd återhämtning i förhållande till aktivitet (här har jag utvecklat dessa tankar lite mer).

Skillnaden mellan en vecka som innehåller lagom med arbete och återhämtning kontra en vecka som innehåller en smula för mycket arbete och smula för lite återhämtning är enorm. Det har förvånat mig – hur kan en så pass liten skillnad påverka mitt mående så starkt? Men då jämför jag det med träning. Att jogga i det perfekta tempot eller att jogga liite för snabbt? Det är den skillnaden som i slutändan ger en blodsmak i munnen.

Här är några lärdomar jag har gjort om återhämtning

• Återhämtning innebär olika saker vid olika tillfällen. För att veta vad som kommer vara återhämtande behöver man veta vad som gjort en trött. Den som suttit vid en skärm hela dagen behöver förmodligen en skogspromenad eller en löptur som återhämtning istället för Netflix. Den som arbetat koncentrerat i ensamhet behöver kanske lättsamt, socialt umgänge med en vän. Den som jobbat hårt fysiskt behöver kanske vila i soffan och äta någonting gott. Varje dag får man fundera på vad det egentligen är som behöver balanseras upp. Och sedan hitta en lämplig aktivitet för det.

• Att byta element kan göra att man snabbare påbörjar återhämtning. Sval, klar luft ger syre åt en överansträngd hjärna. Endorfinrushen efter ett kallt bad hjälper en sliten, trög kropp. Och att sitta en stund i den varma solen, ta ett hett bad eller att basta – det släpper på fysiska spänningar och signalerar vila till kropp och själ.

• Det kan löna sig att vara lite fyrkantig. Förut älskade jag mina flytande arbetstider och att kunna jobba när helst jag fick lust. Men med tre barn som måste följa samhällets klocka så behöver jag också göra det. Därav arbetar jag vanliga arbetstider, är ledig på lov och kollar jag aldrig mail på kvällar och helger. Tråkigt och skönt.

• Jag försöker bli bättre på att identifiera omöjliga situationer och lägga krutet på rätt saker. Förut kanske jag försökte jobba samtidigt som jag tog hand om sjuka barn. Det gick ofta dåligt och tog så otroligt mycket extra energi. Och dagen därpå när jag äntligen kunde jobba ostört – då tog tröttheten ut sin rätt. Och får jag en komplicerad och till synes oöverstiglig arbetsuppgift i slutet av dagen – då lägger jag den i början av nästa dag istället. Med en god nattsömn i bagaget behöver jag inte kämpa lika hårt för samma slutresultat. Det låter kanske som att det här skulle orsaka mycket förseningar och dröjsmål men jag har märkt att det är tvärtom. I slutändan sparar jag tid. Att vila innan man är helt slut ger många goda bieffekter jämfört med att ta ut sig fullständigt.

• Varje gång jag tänker att jag ska passa på att åka förbi IKEA när jag ändå är i stan, passa på att lämna på återvinningen när jag ändå hämtar barn, passa på att ladda en tvättmaskin medan jag borstar tänderna…då övar jag på att passa av. För den där tiden jag inbillar mig att jag sparar när jag passar på – den har jag faktiskt aldrig sett röken av. Listan med arbetsuppgifter är evighetslång. Bockar jag av fler saker dyker det bara upp mer på listan. Jag behöver inte vara min egen stressmotor som hela tiden förser mig själv med med nya uppgifter. Varje dag göra jag så gott som jag förmår den dagen. Resten får anstå till en ny dag med en ny ork.

Usch vilken grundlig, gedigen blääää-känsla jag gått med i bortemot en vecka nu. Kroppen är tung, svullen och orkeslös. Jag saknar koncentrationsförmåga och lusten att träna och ta hand om mig är nere på noll. Det enda jag är riktigt sugen på idag är att köpa tre kilo smågodis och trycka i mig liggande i sängen medan jag tittar färdigt på Knutbydokumentärer. Japp, det är mensen som spökar! Fast inte bara tror jag? Den brukar inte innebära så här risigt mående så här länge. Varför känns det alltid som att det mående man är i just nu aldrig kommer gå över? Det är samma sak när jag är glad. Då kan jag inte förstååå att jag kan må på något annat sätt någonsin? Och tänker till och med att jag nästa gång jag mår dåligt verkligen får ta och rycka upp mig. HAHAHA. Skulle gärna rycka upp mig nu om jag bara kunde få grepp om mig själv. Men då jag just nu känner mig för orkeslös för att ens öppna en skruvkonserv har jag definitivt inte kraft till det.

Nästa vecka fyller jag 35 och det känns inget kul alls. Jag har åldersnoja. Är så van att vara yngst i alla jobbsammanhang men nu är jag ju vuxen med besked och ingen tycker att man är ung och lovande längre. Man förväntas bara leverera som en vuxen människa vilket inte alls är en lika rolig utgångspunkt. Det har ganska ofta hänt mig att folk blir förvånade över hur ung jag är. Tidigare tog jag det som en komplimang eftersom det alltid efterföljdes av konstateranden om att jag ju hunnit så mycket, hade hus och barn och bla bla bla. Men nu när någon blir förvånad över hur ung jag är så känner jag alltid att det är för att jag ser så gammal och sliten ut. Och jag har ju onekligen känt mig gammal och sliten i flera år. Särskilt innan jag började med den här hälsoresan. Och lite extra just nu då när jag ryggar tillbaka inför min egen glåmiga spegelbild.

Nä fy fasen. Borde avsluta det här inlägget med något klämkäckt konstaterande om att det snart kommer att vända. Fast så långt räcker inte orken. Men du som också mår piss är välkommen att kommentera och frossa i hur synd det är om dig. Ibland är det det enda rätta.

Det finns ett ordspråk som lyder “Vill du få någonting gjort – be en upptagen människa”. Det stämmer ganska bra. För så gör ju stressade människor – adderar ännu mer till mixen.

Har du någon gång haft en pisstressig dag med andan i halsen när du inte fattat hur du ska lösa en enda uppgift? Och så läser du ett mail med en förfrågan eller så kommer någon förbi ditt skrivbord och ber dig att lösa ännu ett problem? Och du säger utan att tveka ja trots att det går emot allt förstånd och logik. Och på något konstigt sätt känns det ändå lite rätt inuti?

Det tänkte jag på när jag hörde den här nyheten från Vetenskapsradion (lyssna här – klippet är bara någon minut långt). Den handlar om att de allra flesta människor som ställs inför ett problem satsar på att försöka lägga till saker istället för att fundera på vad som kan tas bort. Och det verkar vara en slags mental genväg för problemlösning som ofta leder till att vi fattar irrationella beslut.

Jag tänker att det måste vara det som händer i hjärnan när man är fruktansvärt upptagen och samtidigt åtar sig att göra ännu mer? Och så tänker jag på att stressade människor ganska ofta faktiskt är sin egen stressmotor. Utan att inse det eller vilja ta något ansvar för sin egen del i stressen. Har man ett högt tempo, jobbar hårt och springer snabbt – då kommer ju alla bollar man kastat iväg tillbaka lika snabbt. Som en studsboll som sulats stenhårt i asfalten. Jämfört med en som man bara tappar lite försiktigt. Om man hela tiden svarar med vändande post, ringer tillbaka direkt och återkopplar med besked – ja då kommer ju följdfrågor och mer jobb i retur. Dessutom kan stressade människor ofta missta en öppen fråga som en fråga riktad direkt till dem. Och svarar omedelbart ja. Vilket både ger merjobb och omöjliggör för någon annan att kliva in och axla ansvar.

Det knäppa är bara att det här snabba beteendet är något vi lärt oss att premiera – ja rentav beundra i arbetslivet. Jag hör ofta måtton som Gör det fort och få det gjort. Hellre snabbt än bra. Det är viktigt att ha ett agilt förhållningssätt! Och när man är uppstressad och överhopad av arbete så känns det onekligen som att man får mycket gjort när man håller på så här. Men vad av verklig kvalitet kan man egentligen bocka av?

Självklart finns det situationer, arbetsplatser och perioder då vi inte har något val. Då externa faktorer ÄR stressmotorn i ens liv. Men då är det ju ännu viktigare att förstå att man också har en egen stressmotor. Och att man är skyldig sig själv att inte gasa ännu mer.

Det faktum att jag ofta är min egen stressmotor – och att jag väljer att addera istället för att ta bort när jag löser problem. Det är något jag jobbar aktivt på att förändra. Jag har inte hunnit så långt i processen ännu. Men insikterna har kommit i takt med att jag sänkt mitt arbetstempo och jobbar på 75 procent av min förmåga istället för 100. För när jag gör det märker jag att jag hinner tänka över en förfrågan så att jag svarar rätt sak. Jag funderar någon dag extra över formuleringarna i ett mail – och slipper jag få det i retur med massa missförstånd. Jag upptäcker också varningstecken och potentiella faror att parera. Och viktigast av allt – jag hinner märka vilken hög arbetsbelastning jag har. Alltså på riktigt märka det (inte bara sucka att jag är såå stressad) och sedan agera på ett sätt som bromsar min inre stressmotor istället för att gasa upp den.

Jag är så trögstartad på morgonen. Är svag i kroppen. Kan knappt öppna en burk eller låsa upp ytterdörren. Mitt värsta är när jag ställs inför beslut. Jakob som vill diskutera något, barnen som drar i mig eller har någon konflikt där jag måste medla. Då känner jag mig så fruktansvärt trängd. Får flyktinstinkter. Mitt bästa sätt att tackla mornarna är att äta frukost ifred, läsa tidningen ifred, samla tankarna ifred. Och jag har ofta önskat att jag var morgonmänniska och född på ett sätt så att mornarna alltid kändes bra. Det är ju så mycket mer kompatibelt med samhällets krav.

Men en sak som gjorde mig helt chockad var när min kompis Elina som är morgonmänniska förklarade för mig att morgonmänniskor inte alls studsar upp ur sängen helt glada. Det är ju annars det man tror när man är kvällsmänniska. Man känner alltid att man missat dygnets bästa timmar när man lever med en morgonmänniska som hunnit med att bygga en vedbod, laga en trerättersfrukost, gett sig ut på en uppfriskande springtur och sedan duschat medan man själv låg och trynade. Hur kan de ha sådan energi? Livsglädje? Ork? Men så är det alltså inte nödvändigtvis. I själva verket kan det som kännetecknar en morgonmänniska vara att inte känna behov av att snooza. Att lätt kvickna till på morgonen och snabbt känna sig vaken. Det behöver inte vara mer än så. De kan fortfarande känna sig slitna, håglösa och griniga. Jag känner mig dum som inte fattat det tidigare. Men hur skulle jag vetat det? Då låg ju jag och sov!

Men jag kan ju gå till mig själv som kvällsmänniska. Inte uträttar jag särskilt många storverk i den sena natten. Oftast är jag bara uppe för sent, lyssnar på någon podd, pillar ut ett invuxet hårstrå på smalbenet med en pincett eller övar på att göra en perfekt eyeliner. Särskilt glad är jag väl inte heller. Även om oro och grubblerier är längre bort än på morgonen.

Fast ibland när Jakob stiger upp så händer det ju att jag möblerat om, påbörjat en tapetsering eller gjort något annat drastiskt som han får upptäcka i gryningen. Och då kanske han känner att det är jag som är den där orimligt pigga och hurtiga övermänniskan som trots att klockan passerat midnatt kan dra igång med att klä om en fåtölj? Den tanken har aldrig slagit mig tidigare. Jag har bara känt mig dålig i förhållande till alla morgonmänniskor. Trots att vi kvällsmänniskor – om jag nu ska vara riktigt petnoga – faktiskt kommer igång med de verksamma timmarna ÄNNU tidigare än morgonmänniskorna. Nämligen direkt efter midnatt.

Den här våren har jag motvilligt tvingats att bli en morgonmänniska. Jag vaknar ofta vid sex, även på helgerna. Och det är ju härligt att känna att man har ett försprång på dagen. Men ärligt talat? Det tappar man ju sedan. När man måste gå och lägga sig på kvällen strax efter barnen och inte får någon härlig ensamtid i huset. Det är självbedrägeri att tro att man kan vinna tid. Det GÅR inte. Antingen tar du igen sömnen på kvällen eller morgonen och det ena är inte bättre än det andra. Det beror bara på hur man är född. Det enda sättet att vinna tid är om man blir som framgångsrika entreprenörer och politiker som hävdar att de klarar sig på fyra timmars sömn. Men det skulle ju jag ALDRIG vilja då sömn är det skönaste man kan ägna sig åt. En njutning man får återuppleva varje natt.

Nä, jag är nu i själ och hjärta en kvällsmänniska som mycket motvilligt provat att ha en morgonmänniska-klocka installerad i mig den här våren. Och jag tycker inte att det är hälften så bra som alla menat att det skulle vara.

Vet ni vad jag har gjort? Jo jag har joggat för första gången på FEM ÅR. Jag har försökt tidigare men det har inte gått. Jag har haft för ont, varit för otränad och inte minst livrädd för att skada mig. Fram tills jag kraschade in i utmattning var löpningen mitt sätt att må bra. Hålla ångest och oro i schack. Men när jag blev sjuk så slutade jag. Och när jag skulle börja igen gick det inte. Jag klarade helt enkelt inte av att “ta ihop mig” mentalt som man måste för att kunna löpa. Dessutom påminde trycket över bröstet, den snabba andningen och höga pulsen alldeles för mycket om hur det känns att ha svår ångest. Och det var något jag verkligen inte behövde utsätta mig för ytterligare. Så konditionsträningen fick bero. Och när jag började må bättre psykiskt blev jag gravid och istället i princip invalid.

Men genom skidåkningen senaste vintrarna har jag långsamt byggt upp en tolerans för konditionshöjande aktiviteter. Min kropp och hjärna förstår nu att den känslan inte är samma sak som ångest. Att det går bra. Och med styrketräningen jag ägnat mig åt i ett halvår har jag plötsligt stabiliteten som krävs för att våga testa.

Jag hade egentligen tänkt vänta lite till med att börja springa. Låta min PT Ida göra iordning ett program med långsam upptrappning. Men så i måndags fick jag bara en sådan otrolig lust att sticka ut och låta gympaskor möta grus och lera. Dessutom hade jag en låt på hjärnan som fick mig att vilja kuta fram. Anna Ternheims What have I done. Och eftersom mitt motto nu för tiden är att följa minsta infall jag får till att röra på mig – ja då lydde jag impulsen.

Jag sprang och sprang och sprang. Med ett stort leende på läpparna och låten på repeat i hörlurarna. Kroppen kändes så stark och lätt och den speciella löpandningsrytmen jag inte känt på fem år infann sig direkt. Tillslut när jag sprungit fyra kilometer fick jag motvillig stoppa mig själv. Men bara som en säkerhetsåtgärd för att inte få ont efteråt.

Och sedan promenerade jag hem i vårkvällen grinandes. Av glädje, lättnad, stolthet och livspepp. Jag är frisk nu!

Åtminstone en gång i veckan – men oftast två eldar Jakob upp i bastun. Bär ner vattenhinkar och skottar den lilla stigen. Att basta oss igenom vintern har varit ett så bra sätt att klara av den kalla årstiden.

Häromkvällen bastade jag och Folke

Klart man tjofsar ner dit i badrock och bara ben. Där borta syns ljusen från andra sidan byn.

Det vräkte ner snö och blåste pinvindar så det var riktigt ruggigt

Man vill egentligen raska på stegen men jag brukar dröja mig kvar så länge jag bara står ut. För då blir njutningen större sedan.

Det är ett sådant mys att ligga på varsin slaf och småprata eller bara stirra tyst in i elden. Dagar när jag känner mig trött på människor och trött på mig själv då ensambastar jag.

Det är väldigt viktigt att ha en hink med snö redo. Att rulla till bollar och slänga på stenarna.

När det blir för varmt kastar jag mig i snön eller tömmer en hink kallvatten över huvudet. Den endorfinkicken sköljer bort allt den sista av dagens stress. Och när jag bastat färdigt och tjofsar tillbaka in i huset är jag alldeles lugn och avslappnad inuti.

Igår när jag skulle klä på mig upptäckte jag att något var annorlunda. Jag stod nämligen på ett ben och tog på mig strumpbyxorna. Det kanske inte låter så annorlunda utan snarare rimligt för någon som inte ens fyllt 35. Men för mig var det en ovan känsla. Efter graviditeten med Ulf har jag aldrig fått tillbaka styrkan eller stabiliteten i kroppen. Och ett av alla sätt det tagit sig uttryck på är att jag behövt göra som min gamla mormor. Nämligen sätta mig på sängkanten och först stoppa i ena foten och sedan den andra. Det har varit så normalt för mig att jag inte ens tänkt på det. Förrän nu när jag plötsligt kunde stå upp och göra det i farten.

Upptäckten gjorde mig larvigt lycklig. För visst har jag sett framstegen på gymmet i form av hur mycket tyngre vikter jag orkar lyfta nu. Men att märka det så här i vardagen och verkligheten. Det är något helt annat.

En annan sak jag plötsligt förändrat är hur jag reser mig från golvet. Jag har senaste åren alltid behövt göra den där förödmjukande vändningen till att stå på alla fyra och sedan liksom kravla mig upp. Men inte nu. Nu reser jag mig från rumpan. Och när jag reser mig upp från en stol trycker jag inte längre ifrån med handen i bordsskivan för extra kraft. Jag flyger bara rakt upp.

Något annat som förändrats – det är att jag upptäckt att jag kan bära igen. Jag har alltid burit tungt, möblerat om, kånkat grejer och vetat att jag klarat det. Liksom varit grundstark. Men de senaste åren har jag inte klarat det alls. Så fort det varit för mycket som ska bäras har jag ropat på Jakob. Och ska en möbel byta våning i huset har vi ringt efter Albin eller Emil som kan göra det tillsammans Jakob. Det har stört mig. Jag gillar inte att behöva en man till att utföra helt rimliga uppgifter jag själv vill klara av. Men nu när jag hållit på och flyttat kartonger med husgeråd i köket har jag till min förvåning upptäckt att det plötsligt går bra. Jag orkar visst. Jakob behöver inte rycka ut och hjälpa till ett endaste dugg.

Bättre träningspepp än att göra dessa nya upptäckter – ja det har jag svårt att tänka mig!

Det här är min träningsbag. Jag köpte den precis och den ser väl ut som träningsväskor gör mest. Fast den betyder något mer för mig.

Min mamma tränade under hela min uppväxt. Trots sitt slitiga arbete som sjuksköterska – ofta med svårt sjuka människor – tog hon sig tiden att åka och träna efter jobbet. Flera dagar i veckan. Hon hade en liknande svart bag som stod på bänken i tvättstugan när den inte användes. Och jag blev när jag såg att den stod där. För det betydde att hon inte tänkt träna utan komma hem direkt efter jobbet. Som barn ville jag ju bara att mamma skulle vara hemma jämt. Tänkte inte på hur mycket bättre förälder hon förmodligen orkade vara just för att hon tog sig tiden att träna och ta hand om sig själv.

Nu har jag köpt en träningsbag. Mitt livs första. Efter att ha kånkat ombyte, gympaskor och urdiskad sirapsflaska i tusen olika tygpåsar och ständigt sakna rätt saker i rätt påse. Ja då slog jag till. På en riktig vattenflaska utan kork men med droppstopp. Och en riktig träningsbag med lång axelrem, meshtyg och många bra fack. Det till synes obetydliga betyder något för mig eftersom själva väskan är en överenskommelse. Ja, jag är också en sån där människa som tränar nu. Som tar av tiden jag skulle varit med min familj och lägger den på min hälsa. Tid som jag i slutändan tror kommer familjen till godo. Även om det inte är så populärt just när jag är borta.

Jag är så glad att jag haft mamma som förebild på det här området. Som utan minsta hets eller ångest visat vad det är att ta hand om sig själv. Att praktisera hälsa i allt ifrån matvanor till träning. Hon stod aldrig och suckade missbelåtet åt sin spegelbild. Bantade aldrig. Nej, ingenting sånt. Det var bara ett väldigt sunt, rimligt och vuxet förhållningssätt till kroppen. Det har tyvärr inte betytt att jag själv levt ett perfekt hälsosamt liv som vuxen. Herregud det vet ni ju som följt mig! Däremot har det jag växt upp med ändå blivit någon slags norm för mig. Så att det känns rätt i magen när jag gör samma sak. Så att när jag kliver in på gymmet med min bag över axeln – då känns det självklart. Som att jag gör precis som jag ska. Tack för det mamma.

Jag lyssnar mycket på poddar och böcker om träning och hälsa just nu. Tyvärr är det svårt att hitta något riktigt bra i uppsjön av smörja. Men jag lyssnar lite här och lite där och funderar på vad jag hör. Det som slår mig är alla råd om hur man ska ställa om sitt liv. Träna mer, äta nyttigare, sova bättre. Alla dessa råd kommer nämligen för sent och missar grundproblematiken. Råd som dessa till någon som lider av ohälsa är som att ge rådet “sluta vara fattig” till någon som behöver pengar. Alltså om man visste hur man gjorde allt det där hade man väl redan gjort det? Det är väl inte det som är problemet?

Ett tankeskifte som verkligen förändrat ALLT för mig. Det är att förstå att hälsa tar tid. Alltså dels tar det ju lång tid att hitta nya bra vanor och befästa dem. Viktnedgång kan också ta tid. Men framförallt måste man avsätta tid i sin vardag. Varje dag. Hälsofrågan måste bli prioriterad.

Eftersom jag varit min egen chef i över ett decennium är jag tränad i att driva projekt, sätta deadlines och planera upp mitt arbete. Jag vet att om jag startar ett nytt projekt av något slag så kommer det ta tid. Det går inte att framgångsrikt sjösätta något med de minutrar som blir över vid tiofikat eller när jag lagt barnen på kvällen. Viktiga saker måste få ta ens tid och uppmärksamhet i anspråk. Och det är exakt samma sak med hälsan.

Förra året drog jag drastiskt ner på min arbetsbelastning för att satsa på min hälsa. Det var faktiskt den första hälsofrämjande insatsen jag gjorde och själva förutsättningen för att alls ha en chans att genomdriva förändringen. Jag började med att betrakta mitt hälsoår som att ha tackat ja till en nytt jobb. En tjänst på 20% som skulle rymmas i mitt schema. Då blev det klart för mig att jag inte kunde arbeta på som vanligt. Det är tråkigt – men det är ju den krassa verkligheten. Att laga bättre mat, se till att rätt ingredienser finns hemma, se till att det finns luft i schemat så attn jag orkar laga det jag planerat. Se till att jag tagit en ordentlig lunchrast och verkligen ätit mig mätt på bra saker. Kanske hunnit träna på lunchen också? Eller i alla fall inte är så trött på kvällen att jag inte orkar ta en promenad eller träna ett pass. Att planera vardagen så – det tar SVINMYCKET tid i anspråk. Och den som redan tar hand om sig har gjort det till en vana och räknar redan med den tiden i sin planering. Vi som struntat i det och istället gjort annat – vi måste börja prioritera om. Det här kan vara en ganska besk medicin att svälja. Men då brukar jag trösta mig med att om jag inte avsätter tid för att vara frisk måste jag förr eller senare avsätta tid för att vara sjuk.

När man förstår att hälsa är ett projekt som tar tid. Då förstår man också varför hälsa verkligen är en klassfråga. Har man ett tungt och slitsamt jobb, dåligt betalt, lite makt över sin arbetstid eller behöver ha dubbla jobb för att försörja sin familj. Ja då har man mycket små möjligheter att göra en insats för sin hälsa. Och det är så otroligt orättvist. Men att inse det kan också vara något som ger självkänslan åter. Att förstå att anledningen till varför man misslyckats inte är för att man är en kass människa utan för att man aldrig ens fått en ärlig chans.

Jag avslutade aldrig mitt hälsoår 2020 – jag har bara fortsatt. Fortsatt med fler bra vanor. Fortsatt smyga in mer vardagsmotion. Fortsatt lägga till fler hälsosamma byggstenar. Det tar jättemycket av mitt fokus och jättemycket av min fritid och jag tycker att det är värt det tusen gånger om. Men jag önskar att fler hälsopoddar och hälsoböcker skulle handla om det här. De skulle inledas med rådet -Gå ner 20% i arbetstid om du ska ha en möjlighet att genomföra någonting alls i den här boken...

Här finns fler blogginlägg jag skrivit på temat

Träning – ett farligt sätt att orka mer när du borde orka mindre

Är du verkligen bra på att vila?

10 knep som knuffar mig i rätt riktning

Ikväll klockan åtta är jag gäst i Fråga Doktorn Hälsa i Svt 1. Det är ett syskonprogram till vanliga Fråga Doktorn – men den här programserien fokuserar på hälsofrågor ur ett förebyggande perspektiv. Hur kan vi som människor förändra våra liv för att förbättra vår hälsa?

Jag är med för att prata återhämtning utifrån att jag varit utmattad men återhämtat mig. Hur gör man för att hitta återhämtning? Vilka fällor finns och kan man verkligen säga att det finns något förutom sömn som fungerar som återhämtning för alla?

Ni som läst min och Ericas bok Hjälp jag är utmattad känner igen några av råden som lyfts i programmet – annat är helt nytt! Massa matnyttiga tips utlovas hur som helst. Och klockan nio ikväll efter att programmet sänts kommer jag finnas på plats och chatta och svara på frågor tillsammans med professorn i hälsopsykologi Mats Lekander och fysoterapeuten och Therese Eskilsson.

Kolla in vettja!

(Foto Matilda Sandberg SVT)

Jag fick önskemål om att skriva lite om min träning och vad jag har planerat för den här vintern.

Jo så här är det. En gång i veckan tränar jag med min PT Ida. Det gör jag inne i stan och det är toppen för på mitt gym (även innan covid) är man själv i lokalen med PTn – som såklart också håller distans till mig. Så det går att göra väldigt säkert. Jag kommer dessutom alltid ombytt och åker direkt efteråt så jag använder aldrig omklädningsrummet. I höst har jag varierat mellan två olika styrkeprogram med hantlar, kettlebells och gummiband. Fokus har varit att bygga upp styrka och framförallt hitta bålmuskulaturen. Och nu efter jul ska vi fortsätta med styrka men jobba mer med till exempel skivstång. Har knappt använt det tidigare men gillar känslan av att bygga “på riktigt”.

Innan den här hösten hade jag faktiskt aldrig riktigt tränat styrka. Bara massa kondition. Men jag är helt såld. Att bli starkare och få en bättre hållning och liksom en inre korsett som håller upp min kropp är otroligt belönande. Dessutom har träningen minskat smärtan jag haft efter alla graviditeter. Det här har min sjukgymnastmake tjatat om i flera år. Men att ta råd från den som står närmast kan vara svårt.

Förutom att träna med PT försöker jag gå på vårt gym i byn en gång i veckan. Eller att kalla det för ett gym är väl verkligen att försköna det hela. I omklädningsrummet vid skridskoplanen finns lite vikter och mattor och det är alltså här jag tränar. Alltid själv i lokalen såklart – svårt att ens rymmas flera. Jag tränar alltid ett av de pass som Ida gett mig. Det pass som vi inte körde på PT-passet just den veckan.

Förutom dessa två styrkepass planerar jag att åka längdskidor 1-3 gånger i veckan. Förmodligen blir det många sena kvällar i spåret. Förhoppningsvis en och annan lunchtur. Men längdskidåkning är något jag älskar och dessutom får jag både konditionsträning och styrka av den. Konditionen är urusel just nu men jag ser hela tiden framför mig hur mycket bättre den kommer vara i april!

Gällande längdskidåkning tänker jag att en av gångerna ska få vara lite mer strukturerad för att ge maximal konditionsträning – medan de andra gångerna mest är mysig motion. Utöver detta kommer jag nog åka slalom ett par gånger i månaden. Kanske futtigt i sammanhanget men för mig som fortfarande är så pass otränad är det en ganska stor ansträngning också med utförsåkning. Och på det här sättet hoppas jag kunna träna ända tills skidsäsongen är över. Om min PT då ger mig klartecken att kroppen är redo – ja då ska jag försöka börja löpträna istället. Jag tänker på det med skräckblandad förtjusning.

Och jag måste understryka vilket märkligt skifte det är i min hjärna att jag kan skriva ner all den här träningen och faktiskt se fram emot den istället för att bli helt matt och typ vilja kräkas. Otroligt.

När det gäller kost och hälsa har jag jättesvårt för hokuspokus och flum. Märkliga kosttillskott, att dricka citronvatten varje morgon för att bli basisk eller följa konstiga dieter som helt saknar evidens. Alltså missförstå mig inte – jag har inget emot att andra håller på och Goopar sig. Folk får göra precis som de vill. Men jag är inte intresserad av hälsa på det viset. Jag gillar det fotriktiga, beprövade, rejäla. Så om du liksom jag känner lusten att tänka på hälsa så här i början av året kommer här ett knippe tips på sånt jag gillar att konsumera när jag behöver lite hälsoinspiration. Med noll procent flum.

Kropp & Själ i P1. Ett väldigt rejält program om kropp och hälsa. Inget löst tyckande utan balanserat, sansat och baserat i evidens. Många aspekter lyfts och i regel medverkar flera olika experter som visar på olika perspektiv. Här avhandlas allt ifrån om trivselkilon borde bejakas, till resiliens, den plågsamma vargtimmen och överviktens genetik. Alla 500 avsnitt finns i valfri poddapp!

Träningslära.se är sajten som skriver om träning och kost utifrån aktuell evidens – och dessutom granskar hittepådieter, hälsoböcker och influencers som skriver om ämnet. Här ges inga enkla sanningar bara för att generera klick. Istället problematiseras det och vänds och vrids på från alla möjliga håll.

Boken Skitmat – Vad det är det, varför det gör dig fet och varför du fortsätter äta det är skriven av fysioterapeuten Jacob Gudiol (som också driver sajten Träningslära). Och den har gett mig mycket kunskap och inspiration på ämnet kost och vad forskningen egentligen säger att vi ska undvika att äta för att må bra.

Sund_byamy är instagramkontot som drivs av läkaren och dietisten Amy von Sydow. Som med sina enkla lifehacks, smarta receptips och balanserade kostråd förgyller mitt instagramflöde och får mig att vilja fatta lite bättre hälsobeslut.

Hjärnstark av Anders Hansen är förstås inte en nyhet för någon. Men jag måste ändå slå ett slag för den eftersom ingenting gett mig mer träningsinspiration än boken Hjärnstark. Just för att den så tydligt förklarar hur träningen läker ihop en utbränd hjärna och gör den starkare och mindre benägen att tex känna nedstämdhet och ångest.