För precis en vecka sedan satte jag igång med mina vettiga rutiner igen. Låter så outhärdligt flåshurtigt men det är alltså inget märkvärdigt egentligen – bara att jag tagit mina första träningspass på flera veckor och slutat äta snask flera gånger om dagen. Försöker nu koncentrera det eventuella snaskandet till helgen istället. Och inta lättare, bättre måltider med mer grönsaker och protein på veckorna. Inga konstigheter. Jag gör inte längre något med en manisk energi och peppiga utrop som NU KÖÖÖR VI. Nej snarare praktiserar jag stillsam beslutsamhet.
En vecka har i alla fall gått och det känns så skönt att vara på banan igen. Bara att veta att jag rör mig i den riktning jag vill höjer mitt humör. Under den här veckan har jag åkt längdskidor en gång, tränat ett styrkepass på gymmet och gått på två långpromenader. Jag har försökt komma iväg på ytterligare två skidpass men de har stoppats av stormvindar. Men jag har i alla fall försökt. Och bara det fascinerar mig. För några veckor sedan kändes det helt oöverstigligt tråkigt och jobbigt att ens gå en långpromenad. Jag är som en tung sten man måste sätta i rullning genom att försiktigt putta på den gång efter gång. Fast nu behövs färre och färre putt. För några år sedan tog det månader av puttande och vaggande innan jag äntligen kom i rullning.
Dit mina tankar går dit går jag. Så jag behöver marinera mig i inspiration. Det dumma är att jag inte börjar marinera mig förrän jag redan kommit igång litegrann. Samma sak varje gång. Direkt eter träningen slog jag på Kropp och Själs avsnitt Kickstarta Året. Sedan började jag lyssna på Anders Hansens Depphjärna som ljudbok. Så mycket bra hälsopepp! Direkt börjar jag också prata mer om träning och kost med Jakob (han är det bästa bollplanket för mig). Men jag vet att så fort jag är i en period med lite sämre kostvanor och mindre träning – då slutar jag prata hälsa med honom. Då slutar jag lyssna på ljudböcker om hälsa och träning. Då slutar jag med allt sånt som motiverar mig. Det är så dumt.
Dit he bär, dit bär’e säger man i Västerbotten. Vilket på rikssvenska helt enkelt betyder att det bara går åt ett håll när det väl börjat. Och nu går det åt andra hållet igen för mig. Önskar bara att jag inte var en sån klyscha. Lite mindre allt eller inget. Men nu är jag som jag är och då får jag väl jobba med det jag har.
Att träna i rätt grejer är verkligen A och O. Man känner sig snabbare, starkare och proffsigare om man har bra kläder, bra musik och rätt utrustning.
När jag började träna hos min PT Ida kom jag dit i en stor t-shirt med målarfärgsfläckar och ett par tights med uttöjda knän och sliten bak. Plus nedtrampade gamla gympisar. Ingen vattenflaska och ombytet i en ICA påse. Det GÅR förstås. Ja det gick till och med utmärkt. Men det är roligare när man känner sig lite fin än när man känner sig som något hämtat från botten av en soptunna.
Mina BÄSTA tights kommer i alla fall från Svenska Ninepine och heter Asana Legging. Min syster tipsade mig om dem. Höga i midjan, matta och med en stadig kvalitet som håller allt på plats. Blir INTE genomskinliga vid squats vilket är ett stort plus. Kostar lite mer men jag brukar passa på när det finns rabattkod eller så. Vid black friday hade det tex 50 % rabatt. Ninepine planterar dessutom ett träd för varje order vilket känns som en bra grej om man nu ändå ska köpa något nytillverkat.
Vattenflaskor blir lite olika varje gång och en urdiskad Pepsiflaska går såklart utmärkt. Men min favorit är denna variant. En rostfri flaska med ögla att bära den i. Vattnet smakar så gott i den!
Mina välanvända träningsskor. De fick jag i present av Jakob när jag fyllde år. Nike Zoom Pegasus 37 – ett par utmärkta löparskor men jag tränar också på gymmet i dem. Fast jag vet att jag för ergonomin borde satsa på ett par separata skor för det ändamålet.
Varför sitter alla träningströjor åt kring magen? Tycker det är skönt när det finns lite vidd i dem. Stadiums eget märke SOC har prisvärda träningkläder i fina färger – de flesta träningstopparna jag har kommer därifrån. Tycker om modellen W CORE TEE som jag har i några olika utföranden. Samt den här modellen som har långa tighta ärmar men med mycket vidd i nederdelen. Skulle direktlänkat om jag bara hittat igen den exakta modellen i deras webbshop.
Fick hem ett pressbud med dessa ekologiska bars från svenska Moonvalley och sedan dess ÄLSKAR jag dem. Konsistensen är perfekt (typ som lite hårdare pepparkaksdeg) och till skillnad från många bars som smakar syntetisk vanilj och konstig kolasås smakar dessa friskt och fräscht. Bars är såklart inget måste bara för att man tränar men jag gillar att ha liggande i träningsväskan för snabb påfyllning – eller så tar jag dem som mellanmål när fantasin tryter. Deras Endurance Fuel som man kan blanda i sitt vatten och ha med på utflykt är också bra!
Min träningsväska är en svart bag från Adidas. Köpte typ första bästa vilket jag ångrar nu. För den här har inget separat skofack och det vore ju mycket fräschare. Man kan ju såklart sätta skorna i en påse i väskan så det är inget stort problem. Men onödigt att jag inte tänkte på det.
I min sportbag har jag utöver träningskläder alltid deo, hänglås, tuggummi, våtservetter, vattenflaska, tamponger, alvedon, extra underkläder och torrschampo med mig.
Sport-bh tycker jag är svårt. De flesta ger sån ful silhuett. Känns som man har en limpa bröd innan för kläderna. Föredrar sporttoppar med formpressad kupa för lite bättre definition och stöd. Den här köpte jag på rea och den kommer från Röhnisch. Superskön!
Bra trosor att träna i är hopplöst att hitta. Förstår inte att folk kan träna i string. Känns det inte som att ha tandtråd i rumpan? Jag har ETT enda par bra träningstrosor och de är typ tio år gamla från Craft. Med meshtyg i svanken. Håller formen ännu men jag tror att de slutat tillverkas. Annars tränar jag i seamless trosor från Lindex men det är inte så skönt det heller. Har ni några tips?
Avslutar med min träningslista just nu. Sök på CLARAS LÖPLISTA på Spotify. Den här har jag i skidspåret och får så mycket pepp. Egentligen är den enda träningslåt man verkligen behöver Work Bitch med Britney Spears. Men det kan ju bli lite enahanda i längden.
För bara hundra år sedan var lidandet en naturlig del av tillvaron. Livet var jobbigare och smärtsammare rent fysiskt. Bristande smärtlindring, iskalla dragiga bostäder, tungt kroppsarbete och långa dagar. Det innehöll också mer sorg. Barnadödligheten var hög, en förkylning kunde vara förödande och många arbeten var förenade med livsfara. Under sådana omständigheter är man beredd på lidande. Men också idag är lidandet verkligt. Hur mycket vi än försöker låtsas om någonting annat.
Inför min tredje förlossning studerade jag dykmetoden som redskap för smärtlindring. Det hjälpte mig mycket under min förlossning och metoden har jag fortsatt att använda i mitt vardagsliv. I korta drag går den ut på att inte kämpa emot det oundvikliga utan ge efter för smärtan och försöka fokusera på att spara på krafterna. Så att man när smärtan stillnar har orken kvar. Helt enkelt jobba med istället för mot sig själv.
För mig som i grunden är en glad, energisk och optimistisk person var det en stor kris när jag vid min utmattning och depression blev så himla ledsen, pessimistisk och orkeslös. Jag led mycket. Men ännu mer led jag över att jag led. Det blev ett dubbelt lidande. Jag fick inte ihop bilden av mig själv i huvudet. Jag har lagt så mycket tid och kraft på att motarbeta mina känslor. Trötthet ska motarbetas med hög aktivitet, ledsenhet ska muntras upp, ilska ska slätas över. Förmodligen har det en stor del i att jag tillslut blev utmattad. Nu försöker jag bara låta känslorna vara där. Varken förstärka eller förminska dem.
Jag känner mig ledsen. Men det behöver jag inte vara ledsen över.
Det är ett tankesätt som idag hjälper mig att separera de två nivåerna av lidande. Dels att jag faktiskt lider. Men sedan den intellektuella smärtan ovanpå det som handlar om att jag mår dåligt över att jag mår dåligt. För den delen av smärtan kan jag ju faktiskt göra något åt. Det betyder inte att jag kör över grundkänslan. Tvärtom får den finnas där ifred.
Att flyta med istället för emot har jag har bloggat om tidigare i inlägget Att vakna i källaren. Jag försöker regelbundet påminna mig själv om just detta. Läsaren Malin skrev två så bra tips kring det här med acceptans som jag citerat nedan. Och jag har fyllt på med några fler exempel på acceptans du kan öva på att känna inför dig själv.
Sluta försöka muntra upp dig själv. Är du nere så är du nere. Jag hade noll lust att dra mig ut på promenad när jag mådde som sämst. Men efter att jag slutade att försöka intala mig själv att jag skulle må bättre av att gå – gick det ironiskt nog genast mycket bättre att ta mig ut. Är det en riktigt dålig dag – ta dig ut men unna dig att vara hur grinig, ledsen och omotiverad som du nu är. Du behöver inte gilla din promenad. Det går alldeles utmärkt att ägna promenaden åt att hata den. Den kan ändå göra nytta för dig.
Våga släpp skitdagar i tid. Istället för att sparka på dig själv när du inser att nej, den här dagen inte alls går som planerat – våga släpp den. Gör vad du kan/vill/behöver just nu för att ladda det som går att laddas i energiväg. Kanske få in åtminstone någon ny impuls från en bok, tv-program, hemmapyssel som kan fylla på dig. Imorgon kan det bli en bättre dag och då behöver du krafterna.
Innan varje mens har jag 1-2 dagar när jag mår piss. Är orkeslös, trött och jätteledsen. Genast börjar jag oroa mig för mitt mående. Vad är det för fel på mig? Ska jag må så här jämt? Tills jag kommer på att det är den tiden i månaden. Och då släpper jag helt lidandet över lidandet och låter mig må som jag mår. Och så arbetar jag med istället för mot och ger mig själv lite extra lugn och omvårdnad i den mån det går.
Stora delar av tonåren var jag så stressad och uppskruvad i skolan att jag knappt kissade eller åt. Och när man får barn förstärks förmågan ytterligare att stänga av kroppens signaler – helt enkelt för att man behöver lyssna på barnets istället. Nu övar jag mig på att börja lyssna igen. Jag kan till exempel aldrig äta middag om jag känner mig minsta kissnödig. Jag VÄGRAR sitta och hålla mig. Är jag törstig går jag och dricker direkt, jag bäddar inte klart sängen först och sorterar tvätten. Jag försöker även i små saker öva mig på att lyssna in kroppens signaler.
En gång pratade jag med min svärmor Annika om trötthet. Hon konstaterade torrt att “människan är en trött varelse – särskilt på vintern”. Det enkla konstaterandet hjälpte mig jättemycket. För det skiftade mitt sätt att tänka. Alla djur har ju olika rytmer. Kor kan sova stående i en hage, katten sover bort hela dagen, björnen sover bort hela vintern och koalan är mest groggy jämt. Människan har förmågan att arbeta hårt – men är en i grunden trött varelse. Särskilt vintertid. Det behöver man inte lägga någon värdering i. Det är bäst att bara acceptera.
Prova att öva på den här frasen med olika känslor du känner:Jag känner mig ledsen. Men det behöver jag inte vara ledsen över.Jag känner mig orolig, men det behöver jag inte oroa mig över. Jag känner mig arg men det behöver jag inte vara upprörd över. Det är inte lätt – men det kan faktiskt hjälpa en att separera nivåerna av lidande och därmed göra smärtan enklare att hantera.
På min instagram den här veckan har jag ett tema som jag kallar #omtag2022. Med inspiration för att ta ett omtag på livet och hälsan inför det nya året. Vi är många som behöver det tror jag.
När Erica och jag skrev boken Hjälp jag är utmattad 2017 kändes det som att vi var sist på bollen att skriva om utmattning. Men sedan dess har frågan bara blivit mer aktuell. I år är det sju år sedan jag blev utmattad. Det är så konstigt för om jag skulle uppskatta tiden skulle jag säga att det känns som kanske tre, fyra år sedan? Jag minns när jag blev sjuk och att folk sa att det kunde ta tio år att komma tillbaka. Det lät fruktansvärt i mina öron. Då skulle jag ju vara långt inne på tjugotalet?! Men nu kan jag konstatera att jag efter sju år fortfarande inte är riktigt frisk. Jag mår väldigt bra i mitt liv – men vissa funktioner i min hjärna har aldrig återhämtat sig. Men jag strävar inte heller efter att bli den jag var då. För det var ju hon som blev sjuk. Jag tycker mer om den jag är nu.
Alla tjejer jag umgicks tätt med under tonåren har under någon period sedan dess varit sjukskriven för utmattning. Hur allvarlig den varit har varierat. Några har lyckats bromsa innan de kraschat och då är skadan inte lika stor. Andra har varit riktigt, riktigt illa däran. Själv tycker jag att jag lägger absurda mängder tid och pengar på min hälsa. I form av att träna, minska min arbetsbelastning, anställa folk som kan hjälpa mig i mitt företag, höja min kunskap om hälsa och välmående och försöka hitta bättre rutiner kring sömn och mat. Men innan utmattningen la jag ju nästan ingen tid alls på det här så det får jag ju kompensera för nu.
Idag har jag suttit i många olika långa möten. Bland annat med mitt säljteam, med Malin Wollin för en hemlig grej vi snart ska berätta mer om, i möte med Charlotte och med säljchefen. Och mitt emellan mötena har jag lagt mig raklång på soffan och skalat en mandarin och blundat några minuter. Bytt skjortan till pyjamaströja så fort mötena tagit paus och sedan bytt tillbaka igen när vi börjat zooma. Sedan avslutade jag arbetsdagen med en långpromenad med en kompis eftersom det inte fanns tid att ta någon riktig lunchrast men jag verkligen behövde få lite luft, dagsljus och rörelse. Så på det hela taget tycker jag att den här dagen har gått bra. Hade det varit för sju år sedan hade jag suttit kvar vid datorn på de korta rasterna. Förmodligen bokat in något mer i pauserna och sedan hade jag absolut inte tagit tid för en promenad i slutet av dagen om det blev en lucka – utan istället klämt in mer jobb.
Långsamt börjar min tjockskalliga hjärna lära in lite bättre beteendemönster. Ungefär sju år har det tagit bara.
Jag funderar mycket på hur frisk jag egentligen är från min utmattning? Jag känner mig oftast väldigt frisk men jag upptäcker fler och fler bestående men. Ja jag lutar mot att kalla det för men. Är det till exempel rimligt att ha så svårt som jag har för att göra iordning familjen för en utflykt? Som nu när vi skulle åka slalom på lovet. Det var nästan oöverstigligt att få ihop det med att barnen skulle äta innan, att jag skulle få med allting till matsäcken och sedan se till att rätt utrustning kom med. Och dessutom göra iordning mig själv. Och då gjorde jag ändå allt detta med hjälp av andra vuxna som jobbade hårt. Ändå blev det nästan för jobbigt för att det skulle vara värt det. Tills vi väl är där – för då återvände energin och det blev kul.
Samma sak är det när vi ska resa bort. Jag har min standardiserade packlista i telefonen, min standardiserade stängningslista för huset med alla punkter vi ska bocka av. Jag bollar med Jakob och checkar av men ändå är det är som att hjärnan vill explodera under tiden. För att inte tala om hur jobbigt det är ifall jag någon gång måste få iväg mig själv och barnen samtidigt på morgonen. Detta klarar bevisligen hundratusentals föräldrar varje dag – men jag tycker att det är jättesvårt. Oftast inser jag när jag lämnat barnen att jag glömt något viktigt och tvingas ändå åka hem igen. Eller så hann jag helt enkelt inte göra mig själv färdig och tvingas åka hem och avsluta. Jag har också extremt låg tolerans för stress. Förut var jag nästan alltid sen och behövde småspringa eller köra in tid med bilen. Om jag är sen nu så svartnar det nästan för ögonen. Jag HATAR att ha tidsbrist och komma i sista minuten.
Jag undrar om jag tror att jag är friskare än vad jag är – helt enkelt eftersom jag har det så flexibelt att jag kan bygga bort många jobbiga saker ur mitt liv? Eller så kanske det här egentligen inte har med utmattningen att göra alls? Jag är kanske bara inkompetent på dessa områden sedan födseln? Men att det blivit tydligare ju fler barn jag fått ansvar för? Jag menar – jag sprang ju till bussen i princip varenda dag hela gymnasiet. Med andan i halsen, panik i kroppen och hälften av skolböckerna kvarglömda hemma. Det har tagit mig ända till vuxen ålder att förstå att jag måste förbereda kläder, jobbväska och packning kvällen innan jag ska iväg. Om inte så är risken för ett stressrelaterat meltdown väldigt stor.
Är det bara jag som så totalt tappar förmågan när det handlar om logistik, att passa tider och samarbeta med lynniga små barn? I alla fall när jag förväntas göra allt detta samtidigt. Och hur vet man egentligen vad som är vad? Vad har med utmattningen att göra? Vad är ens grundpersonlighet? Vad borde man träna bort och vad får man bara acceptera?
Jag är ju ett stort fan av listor för att få mitt liv att fungera. Men listor kan ju vara både en hjälp och ett stjälp. Problemet är att de ofta är både superdetaljerade och abstrakta samtidigt. De innehåller både sånt som ska bli klart idag och sånt som ska bli klart om ett år. Dessutom har man ofta olika listor utspridda och hittar inte alltid igen dem vilket ger en otäck känsla av att ha glömt bort något viktigt.
Jag gillar egentligen fysiska listor där man får stryka med penna. Men jag har insett att det enda riktigt hållbara sättet för mig är att jobba digitalt. För om listorna ska fungera behöver man ha dem med sig jämt. Och vad har man med sig jämt? Jo telefonen! Alltså ska listorna vara i telefonen.
Så här ser det ut i min Google Keep-app just nu
Jag använder gratisappen Google Keep vilket är en underbart enkel och lättbegriplig app. Appen har några enkla funktioner och finesser som att man kan ge listorna olika färger, man kan nåla fast de viktigaste högst upp i flödet. man kan använda checkboxar för att kryssa av dem och man kan diktera ifall man inte vill skriva själv. Perfekt.
Så här funkar mitt list-system:
Överst i Google Keep har jag en röd lista fastnålad. Röd för att den är viktigast av alla listor. Den heter ALLT STOFF
107 avcheckade objekt – och några saker som tillkommit sedan i måndags
Där samlar jag precis ALLT jag kommer på.. Betala en räkning, svara på ett sms, boka tandläkartid. Stort som smått. Det här är inkorgen för mina osorterade tankar. Och här snackar vi alla tankar. Detta är för att jag aldrig ska gå runt med lösa “kom ihåg” i huvudet som tar upp min energi och fokus. Så fort jag tänker “det här måste jag komma ihåg att göra” så ska det ner i ALLT STOFF-listan. Bort från mitt huvud. Och det viktigaste är att inte ha flera sådana ställen utan en och samma lista. Så att man vet säkert att man har allt sitt kom ihåg samlat. Först då skapas lugn istället för oro.
Sedan kommer det viktiga andra steget och det är att att hitta en regelbundenhet i att vittja och rensa listan. Annars blir ALLT-STOFF listan ytterligare ett stressmoment.
Varje måndag förmiddag har jag administrationstid i mitt liv och företag. Då går jag igenom min post, hanterar mail, gör körjournal och planerar för veckan som kommer. Och då vittjar jag ALLT STOFF-listan punkt för punkt. Och jag har en tydlig strategi: Allt som går att göra på två minuter eller snabbare gör jag direkt. Tex bokar tandläkartid, får iväg ett svar på ett sms, kollar upp en adress. Det är så otroligt renande att göra detta – man riktigt flyger fram efteråt!
Men långtifrån allt går ju att bocka av på det där sättet. Och de punkterna som inte kan bockas av för jag över på nya listor. För ALLT STOFF-listan ska vara tom när jag vittjat den. Vilka listor dessa uppgifter sedan hamnar på beror på dess natur. En del saker hamnar direkt i min veckoplanerare. Hur jag använder den har jag skrivit mer om här.
Jag har separata listor för alla viktiga personer i mitt liv. Och om det står i ALLT STOFF-listan att jag måste diskutera bloggen med Erica och det tar mer än två minuter – ja då sätter jag det i ERICA-listan. Och om jag måste räkna ut vad jag är skyldig min syster i bensinpengar men det kräver en halvtimmes sortering av kvitton och några telefonsamtal – då skriver jag det i ANNA-listan. Allting som rör min assistent Charlotte sätter jag i CHARLOTTE-listan. Och nästa gång vi pratar i telefon kan jag kika i listan och checka av allt som rör personen på en och samma gång. Otroligt effektivt!
Större projekt som kräver flera steg gör jag egna listor för. När jag skulle göra julposters och sälja på bloggen förra hösten såg den projektlistan ut såhär:
På det här sättet höll jag koll på flödet och kunde checka av punkterna en efter en och känna att jag tog mig framåt. Listorna för sånt som ligger långt fram i tiden eller är större projekt kanske jag ögnar igenom varannan vecka när jag vittjat färdigt ALLT STOFF-listan. Och är det något jag måste agera på så sätter jag upp det på ALLT STOFF-listan så att det kommer in “i snurren” igen. Allt som är på ALLT STOFF-listan vittjas ju senast nästa måndag så då tappar jag inte den bollen.
En lista för vad jag behövde göra innan snön kom…jag hann inte hälften
I Google Keep har jag har listor för lite allt möjligt. En lista heter ATT FIXA I STAN. Där skriver jag upp inköp och ärenden jag ska fixa när jag ändå är i stan nästa gång. En lista heter IDÈER BLOGG och så fort jag får önskemål från en läsare eller en egen ide skriver jag ner den där och sparar för framtiden. En lista heter BEHÖVS STUGAN och där hamnar sånt jag behöver köpa eller ta med hemifrån. En heter SKAFFERI STUGAN och är en förteckning över vilken mat som fanns i skafferiet när vi åkte därifrån.
En lista heter JULKLAPPSIDÉER och den fylls på under hela året. En heter LETA LOPPIS och där skriver jag upp sånt jag behöver och vill försöka hitta begagnat. Den ögnar jag i när jag går in på en loppis för att komma ihåg allt och aktivera mina blick. En lista heter PACKA och är en standardiserad packlista att utgå ifrån när jag ska iväg någonstans.
Man kan ge listorna olika färger och ALLT STOFF-listan är röd eftersom den är viktigast. Alla listor som handlar om inköp är gula. Och alla bruna listor är för personer. På det sättet går det lätt att hitta igen dem.
Jag har också en lista som heter MATRÄTTER. Där har jag skrivit upp omkring trettio maträtter som alla i familjen gillar att äta (listan finns här). Den väljer jag från när jag gör listan VECKANS MENY där alla maträtter jag valt för veckan skrivs upp. Och den utgår jag sedan i sin tur ifrån när jag skriver listan VECKOHANDLING. Men då använder jag faktiskt inte Google Keep utan ICAs egna app. I den kan man skriva inköpslistan och sedan trycka på en knapp så att den sortteras efter den butik man befinner sig i. Så att allt kommer i rätt ordning. Supersmidigt och bra.
Eftersom vi veckohandlar är listan ganska standardiserad varje gång. Antalet liter mjölk, antalet kilo frukt, antalet förpackningar pålägg vi förbrukar varje vecka – allt sånt finns redan uppskrivet och uttänkt och jag behöver inte fundera. Och eftersom alla torrvaror redan finns i källaren är det i regel bara utvalda färskvaror till de olika maträtterna jag måste skriva dit. Så inköpslistan är väldigt enkel att göra. Mer om hur vi organiserat kylen och lillkonsum i källaren finns att läsa här och här
Avslutar med ett tips på en slags “lista” som ger överblick på den delen av ekonomin som rör andra än mig själv. Jag använder appen Cost Split. Den är suverän för att hålla koll på utlägg. Vi har en grupp för matlagets olika förehavanden och så har jag och Anna tre olika grupper. En för vår gemensamma stuga (renoveringar, större inköp, elräkningar etc) en för gemensamma familjeutflykter (slalombacken och museer och sånt) och en för våra privata utlägg (som när Anna hittar något åt mig på loppis). I Cost Split kan man bjuda in medlemmar och när man köper något i gruppen så kan man ange vem som betalade, vem man betalade för och hur summan ska fördelas på medlemmarna. Perfekt när man gör saker ihop som kostar lite mer och någon betalar för flera personer. Då får man det svart på vitt och behöver inte hålla koll i huvudet.
Okej. Det var mina five cents (snarare 100 dollar) om hur jag organiserar mitt liv med listor. Idéerna till grundstrukturen har jag hämtat ur bästsäljaren Getting Things Done. Men den är så rörigt skriven att jag nästan hellre kan rekommendera att se några youtubeklipp med folk som förklarar metoden. Själv har jag modifierat den en hel del efter mina egna behov.
Jag kom att tänka på tre helt ologiska hälsoval som går rakt emot rekommendationerna men som ändå funkat för mig.
Jag hoppar över frukosten. Jo jag vet att det är “dagens viktigaste mål” bla bla bla. Men jag mår alltid illa av att äta på morgonen. Det enda som frestar mig och som jag kan tänka mig att äta är onyttiga saker. Så istället för att tjafsa med det där tar jag en kopp kaffe och en sockerbit och väntar sedan två timmar. Sen äter jag. Någon slags konstig frukostlunch. Och vid det laget är jag så hungrig att jag kan äta vad som helst. Alltså gröt, kokta ägg, en skål med kvarg eller något annat trist. Med hungern som krydda slinker det ner fast det två timmar tidigare hade det fått mig att vilja spy.
Jag tränar sent på kvällen. Alla säger att man ska träna på dagen – eller allra helst morgonen. Det är dock min värsta tid på dygnet. Jag är så svag i kroppen och liksom skör? För mig passar det mycket bättre att träna på kvällen. Gärna springa när det blivit kolsvart. Aldrig är jag så snabb som då. Och dessutom ofta rastlös efter en dag av stillasittande, vilket gör mig extra motiverad. Absolut – det tar extra tid att komma i säng på kvällen när jag har tränat. Men det verkar fortfarande vara det bästa sättet för mig att få till träningen så jag kör på det.
Många hävdar att man måste hitta goda och nyttiga alternativ till onyttig mat/snacks för att gå ner i vikt. För om det inte är gott kommer man inte orka hålla på i längden. Jag tycker att det är precis tvärtom. Det är så himla psykande att välja ett halvgott alternativ till något som ska vara helgott. Så jag äter hellre några riktigt tråkiga mål mat per dag – typ två kokta ägg eller en skål med kvarg – bara för att kunna få äta det där goda jag verkligen vill äta lite senare. Den strategin funkar utmärkt för mig.
Ibland får jag frågan av någon läsare -Hur vet jag om jag är på väg att bli utmattad?
Jag vet inte. Men att frågan ens kommer upp är ett varningstecken.
Jag brukar säga att om det känns bra så är det förmodligen bra. Och om du frågar mig om du är på väg att bli utmattad så gör du det för att något känns dåligt. Och då är det ett varningstecken att lyssna på.
Tänk om människor kunde ta sina varningstecken på allvar? Jag var ofta orolig över om jag var på väg att bli utmattad. Jag kände oron, jag såg varningstecken men jag agerade inte på dem. För jag visste inte hur. Tänkte att det skulle bli bättre av sig själv så fort mina omständigheter blev bättre. Men eftersom jag var så stressad och vilsen gjorde jag istället allting sämre. Skapad mer kaos och arbete och mer stress för mig själv. Efter min egen utmattning har jag sett så många vänner och bekanta krascha. Endast två personer lyckades bromsa i sista minuten. Den ena genom att säga upp sig och byta arbetsplats. Den andra använde två månaders sjukskrivning till att ta hjälp från en terapeut och ta tag i beteendeförändringar och osunda mönster. Så att hon kunde börja arbeta igen men på ett bättre sätt. Hon blev aldrig så pass dålig att hon blev sängliggande. Hon hann bromsa när det fortfarande fanns ork kvar att sätta in återhämtande åtgärder. Som att skogspromenera, träna och handarbeta. Många som kraschat är alldeles för sjuka för att kunna göra sånt och ligger kanske som en grönsak i flera månader.
Bara två lyckades bromsa men åtminstone tio kraschade hårt. Och när man kraschat är det så mycket värre för då måste man bärga och skrota fordonet, få intensivvård och sedan påbörja en lång rehabilitering med ofta livslånga skador. Det går faktiskt att upptäcka skador på hjärnan efter en utmattning. Förlåt för den fåniga bil-liknelsen men det är så så så onödigt att krascha om man kan bromsa i tid.
Jag känner att jag är på rätt väg med mitt eget liv eftersom det känns bra. Inte bara i topparna (man kan ju ha många euforiska toppar på vägen mot en utmattning) utan för att det känns bra i dalarna. Jag är inte så ojämn. Jag är inte så hög och hyperfokuserad som jag brukade vara men heller inte så låg som jag kunde bli.
När det känns bra är det oftast bra. När det känns dåligt behöver man undersöka det närmare. Vad är det som känns? Varför? Att du vågar fundera på om du är i riskzonen är vad som kan rädda dig. Lyssna på dina farhågor. Prata med någon. Någon som själv varit utmattad. Någon på personalhälsan. En kurator, en präst eller första bästa läkare på din hälsocentral. Hinner du bromsa i tid kan du bespara dig själv så mycket lidande.
Idag flickor blir det skönhet för hela slanten, flickor. Genom kroppskultur, skönhetsvård och skönhetsmedel. Visdomarna är ända från 1946 så ni förstår att det som nu förtäljs är väl beprövat. Till vår ledsagarinna har vi Vivan Huber som framställt denna hjälpsamma skrift.
En kvinnas utseende spelar i vår tid en avgörande roll i hennes kamp för tillvaron och framgång i livet. Det betraktas fastmer som en kvinnas förpliktelse att bevara sin fägring. En skön och välskött kvinna är säkerligen nöjd med sig själv och alla andra. En idolent och vanskött är ofta bitter och avundsjuk. För att inte tala om att det är varje människas plikt att verka så behaglig som möjligt att se på för sin omgivning.
Skriver Vivan i bokens företal och jag är beredd att hålla med.
För att rätt hjälpa oss att förstå huruvida vår kroppsliga konstitution är normal har vi måtten från filmstjärnor att utgå ifrån. Och om du nu ser att dessa mått inte överensstämmer med dina – om du till skillnad från Greta Garbo inte väger 60 kilo till dina 160 centimetrar – ja då får du taga itu med fetman.
När en person begynner bliva alltför fet uppfattas det oftast ej såsom ett sjukligt tillstånd. Tvärtom, de flesta hålla före att ett gott hull är tecken på en blomstrande hälsa. Den som fetmar känner sig också till en början välmående och levnadsglad, men snart uppträda en mängd generande obehag. För att inte tala om att den överflödiga fetman begynner verka oestetisk.
Taga och följ då den kostregimen som föreslås nedan
Dag 1
Frukosten bestå av 1 tomat, 300 gr sallat med citron, kokt potatis och griljerad biffstek.
Middagen 1 kopp bensoppa, 2 förlorade ägg, 300 g sallat och två äpplen.
Till kvällen bjuds 1 glas kokt vatten
Dag 2
Frukosten bestå av 300 gr grönssallat, 125 g medelfet rostbiff och 1 päron
Middagen 1 kopp grönsakssoppa, 2 kokta ägg, 300 gr sallat och 2 äpplen
Till kvällen bjuds 1 glas kokt vatten
Upprepa för avmagring
Men för att skapa och bibehålla skönhet skall man inte bara reglera sin kost utan också gymnastisera flitigt.
Gymnastik är glädje och liv. Tyvärr äro de flesta människor omåttligt slöa då det gäller gymnastik. Huru energiska och flitiga de än för övrigt kunna vara.
I denna skrift erbjuds vi ett komplett rörelseprogram varav övningen Frigjord Komposition efter musik som syns på bilden ovan kan sägas vara en av mina egna höga nöjen.
Här synes ett diagram över huru olika slag av sport verkar på människokroppen.
Så till benen och fötterna
Vackra ben och fötter äro ett tecken på ras och kultur. Fötterna äro dessutom en otroligt viktig detalj för den mänskliga organismen. De hava en förmåga at förstöra såväl humör som utseende ifall de pina och plåga oss.
Den som lider av fettanhopningar vid vristerna ser här hur man med tåhävningars hjälp kan minska förekomsten. Men det är inte bara feta vrister som är osmickrande för en kvinna. Att gå riktigt är en konst.
Det påstås att nio tiondelar av alla kvinnor går illa. Fötterna bör vid gåendet vara parallella med 5-10 cm avstånd från varandra. Det är det enda riktiga. Att man ej gör långpromenader i höga, franska klackar är ju ganska klart. Att däremot för alla dekretera en alldeles lågklackad herrmodell är naturligtvis icke heller rätt. Vissa kvinnor verkar direkt lida både estetiskt och fysiskt av att promenera med allt för låg klack.
Nu arbetar vi oss från vristerna uppåt mot brösten och här finns anledning att uppehålla sig.
Beträffande kvinnobröstens skönhet spelar ålder en förvånansvärt liten roll. Huru ofta ser man ej unga flickor med slappa hängbröst eller alltför kraftigt utvecklade “behag”? Mången mogen kvinna kan däremot uppvisa fasta spända bröst vilket skulle uppväcka yngre medsystrars avund.
Ni som vet med er att ni hava allt för väl utvecklade behag eller rentav slappa hängbröst kan förbättra bröstens konstitution genom målmedveten behandling.
Den sunda bröstvården består i att vi
Förbättra vår hållning
Träna bröstmusklerna genom gymnastik och massage
Stärka bröstets vävnad genom närande crème, kallvattendusch och isbad
Vid medelåldern när brösten redan blivit deformerade hjälper dock endast operativt ingrepp.
Här finns också instruktioner för bröstmätning, samt en tabell med de önskvärda måtten. Det ideala förhållande mellan bröstvårtor, bröstkorg, bröstkupa och avstånd mellan bröst och haka finns hjälpsamt uppspaltat för den som vill ta reda på om hon är normalt konstituerad eller ej.
Massage är hälsobringande och skönhetsfrämjande. Feta vrister, slappa bröst, nackfett och dubbelhaka kan alla behandlas. Massera hakan dagligen och sov med denna gördel för att behålla spänst och profil.
Här följer recept på medel som botar armtranspiaration (sk. armsvett) som kunna bero på en viss klenhet hos organismen. Har du en klen organism? Se då till att nattligen pudra armhålorna med saicylsyra, rå zinkoxid och vetestärkelse.
Så avsluta vi lektionen med att ägna en tanke åt rynkorna.
Rynkor i ung ålder hava uppkommit antingen genom sorger och bekymmer eller onödiga grimaser. En annan orsak kan vara överdrivet och oförnuftigt bedrivet friluftsliv. För att komma till rätta med rynkorna man kan begagna sig av rynk-plastering. Man klipper avrundade strimlor av förbandstyg. Sedan doppas tyglapparna i uppvispad äggvita. Med den vänstra handens pek och långfinger omfattas huden på ömse sidor om rynkan, vilken uttänjes innan man lägger på plåtsterlapparna. Behåll över natten och lös i ljummet vatten på morgonen.
Vivan Hubers 10 bud för att motverka rynkor
Du skall vistas i frisk luft minst 1 timme om dagen
Du skall icke nyttja allt för små eller obekväma skododn
Du skall sova så länge organismen fordrar det
Du skall kunna behärska dig
Du skall icke förarga dig
Du skall icke taga alla små obegag så tragiskt
Du skall icke magra allt för snabbt
Du skall aldrig gå till sängs utan att hava väl rengjort ditt ansikte
Trots att jag var trött igår och trots att det bar emot tog jag mig ut vid halv nio på kvällen för att springa. Nu är jag inne på fjärde veckan i rad där jag tränat fyra gånger per vecka. Det är en helt sjuk mening att ens skriva. Två tunga styrkepass med PT, ett kort pass cykeltabata i källaren och en löptur runt byn är vad jag gör per vecka. Fyra pass i veckan kommer jag inte klara jämt – snarare 2-3 pass. Men så länge möjligheten bjuds tänker jag passa på!
Januari 2020 inledde jag ett hälsoår och nu är jag inne på det andra hälsoåret. Alla förändringar har skett stegvis. Sakta men säkert. Precis tvärtemot hur jag brukar göra. Jag har bara försökt införliva vanor som jag tror att jag kan hålla resten av mitt liv. Och nu är det dags att ta ytterligare några viktiga steg. Mest tid lägger man i regel på det man bryr sig om. Men det går ju åt andra hållet också. Genom att lägga mycket tid på någonting börjar man bry sig mer. Så det jag tänker göra nu är att lägga tid på två områden som förtjänar uppmärksamhet. I mitt fall är det sömnen och maten.
Jag har tre års sömnbrist i bagaget och det sätter sina spår. Men nu när Ulf äntligen slutat nattamma är det dags att ta itu med det här. Jag är uppe för sent, sover oroligt och kan fortfarande ha svårt att motivera mig till att gå och lägga mig om kvällarna. Det är så tydligt att min konstanta sömnbrist också försämrar min livskvalité. Den sabbar för träningen men har också den tråkiga bieffekten att det blir svårare att äta bra. Vid trötthet faller man för frestelser, lyckas inte planera sin måltider och behöver mer socker och snabba kolhydrater för att ens orka med sin dag.
Att komma till rätta md sömnen jobbar jag med på egen hand men kosten förtjänar också fokus. Därför har jag precis börjat träffa en dietist. Jag tycker ju redan att jag vet en hel del – men det handlar inte om vad jag vet utan om att låta kunskapen ta plats. Bland annat genom att få bolla med en kunnig person på samma sätt som jag får bolla träningen med min PT Ida. Fundera kring beteendemönster och diken jag ständigt hamnar i. Låta mat ta en större plats i mitt liv istället för att hela tiden prioriteras ner. Jag har fått några hemläxor av min dietist att testa under två veckors tid och jag märker redan stor skillnad. Det är så spännande!
Jag fortsätter ta små, försiktiga steg i rätt riktning och lovar att återkomma med vad jag gör och hur det går. Kanske inspirerar det någon som kämpar med samma sak.
Idag hänger molnen tungt över Västerbotten och ute visar termometern fem grader. Ulf sov ända till halv åtta imorse så vi vaknade helt förvirrade. Jag började morgonen med att åka till stan och hämta en utemöbelgrupp från sent 1800-tal, som jag köpt på annons. Målad med plastfärg, så nästa sommars projekt är att skrapa och måla med linoljefärg istället. Hann förbi Myrorna och fyndade två koppar, tre fat och lite mattvarp. Sedan hämtade jag farmor, handlade middagsingredienser och därefter har jag suttit och pärlat med barnen och satt en deg på jäsning.
Nu badar Folke badkar med sin kompis som sovit över, Bertil har blivit upphämtad för en övernattning hos en vän. Ulf leker med farmor och Jakob vilar middag. Och jag har krupit ner under täcket med datorn för att få skriva en stund. Kanske tar jag också en tupplur medan brödet jäser? Känns som att jag skulle behöva det.
Jag som efter utmattningen har kvar självbilden av att jag ingenting klarar – jag kan bli förvånad över allt jag ändå får ur händerna på en bra dag. Jag skriver det som uppmuntran för dig som är utmattad eller varit utmattad och inte märker någon förbättring. Det blir bättre. Med tiden blir det bättre även om man aldrig blir som man en gång var. Det är väl knappast meningen heller eftersom det var det som gjorde en sjuk?
Målet med att bli frisk är ju heller inte att orka hur mycket som helst igen. Men åtminstone orka sånt som gör en glad – inte bara sånt som är plikt och absolut nödvändigt. Livets guldkant liksom. I mitt fall är det brödbak, loppis och att pärla med barn.
Det finns ett känt citat som är så här If you want something you have never had, you must be willing to do something you have never done. Klyschigt eller ej – det ju sant! Och går lite i samma stil som den av Albert Einstein fastslagna definition av galenskap, nämligen att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat.
Jag tänker att detta är en utmärkt visdom att använda sig av när man arbetar med att förändra sitt liv i någon riktning. Först identifiera vad det är för något som man gör om och om igen. Och sedan försöka börja göra något annat.
Sånt tänker jag på i september när det haglar utfästelser från människor som bestämt sig för att det här ska bli en härligare och mindre stressig höst. Det enda tråkiga med den förhoppningen är ju att det är lätt att säga – men svårt att göra. För hade man blivit mindre stressad bara av att bestämma sig så hade ju problemet aldrig funnits. Nä, jag tror att man måste hjälpa sig själv på traven med en rad praktiska förändringar som i slutändan kan leda till att stressen minskar.
När jag kom igång med min hälsosatsning förra året var mitt löfte inte att börja träna, inte att äta bättre, inte att väga mig regelbundet eller använda pulsklocka. Sådana löften hade jag redan gett allt för många av. Nej jag prövade istället att lova en sak jag aldrig gjort tidigare, nämligen att ge mig själv tid. Jag tänkte på mitt hälsoår som att jag tackat ja till en tjänst på 20% och nu behövde göra plats för det. Just för att det tar så pass mycket extra tid och tankeverksamhet att förändra livet.
På samma sätt kanske man måste tänka för att minska stressen? Som ett åtagande som kommer kosta mycket och kräva ens uppmärksamhet. Och det kanske inte känns så hoppfullt om man redan är överhopad av åtaganden. Men jag tror att det kan vara vägen framåt.
Några saker jag gör annorlunda för att minska stressen
På mina lediga dagar förr ville jag alltid “göra bort” alla måsten först för att sedan få vila. Med resultatet att vilan sällan hanns med. Det är ett logiskt upplägg eftersom vanliga 9-5 liv ser ut så. Man börjar dagen med arbete och avslutar med vila. Men helgen behöver ju inte följa samma logik? Lediga dagar brukar jag istället vila först och sedan kanske mot slutet av dagen göra alla måsten.
För att freda tid för mig måste jag blocka den från att användas av andra. Ett vanligt, tråkigt tips (som dock verkligen funkar) är att först göra plats för återhämtning i schemat. Tex genom att avsätta tid för träning, vila, bokläsning eller vad det nu är jag vill hinna med. Och sedan hedra dessa punkter på schemat på samma sätt som jag hedrar ett viktigt möte eller en läkartid.
När det kommer arbetsintensiva perioder är det lätt hänt att tänka att man får lösa det med mer övertidsarbete. Men alla människor behöver ju återhämtning och vilar man inte kommer produktiviteten när man väl arbetar att sjunka. En kväll av övertidsarbete leder ofta till en mindre produktiv efterföljande arbetsdag. Som sedan måste kompenseras med ännu mer kvällsarbete. En destruktiv spiral. Vi vet redan idag att en ganska stor del av vår arbetstid spills för att vi inte orkar hålla koncentrationen uppe. Kanske fastnar man i instagramscrollande eller så sitter man och pluggar utan att få något vettigt gjort. Oftast är det inte fler arbetstimmar man behöver utan mer fokus när man väl arbetar. Därför är det så viktigt att under arbetsintensiva perioder REGLERA ARBETSTIDEN HÅRDARE. Värna den lediga tiden och försök verkligen vara ledig. Så att du kan vara ordentligt fokuserad under din arbetsdag.
Om någon frågar mig om något som ligger långt fram i tiden har jag alldeles för lätt att säga ja. Jag inbillar mig att jag om ett halvår kommer vara en helt annan människa med en helt ny personlighet som kommer tycka att det där är kul. Så för att få en uppfattning om hur jag egentligen känner inför en förfrågan brukar jag tänka att det ska ske nästa vecka. Och om det inte känns kul och rätt om en vecka kommer det mest troligt inte kännas kul och rätt om ett halvår heller.
När man är stressad är det vanligt att man avstår roligheter för att man antingen är för trött eller har för mycket jobb att göra. Klart man ska vila om man är trött och det kan betyda att man ibland måste avstå roliga saker. Men om ens jobb tar sådan kraft ifrån en att man inte längre kan använda sin fritid till att fylla på energin med roliga saker, då är man ute på hal is. När det här beteendet dyker upp hos mig ser jag det som en varningsklocka.
Som tidsoptimist har jag hamnat i många stressiga situationer. Och efter att ha prövat det mesta har jag hittat en metod som hjälper mig. Och det är att sluta tro att jag kommer kunna tänka rätt. Istället utgår jag ifrån att min känsla kommer att vara fel. Därför har jag infört ett standardiserat tidpåslag om ca 30% som jag lägger ovanpå all tid jag själv tror att något kommer ta. Om jag först beräknar att ett jobb kommer ta tre timmar, så lägger jag sedan automatiskt på ytterligare en timme i schemat för att kompensera min naturliga tidsoptimism. Ett påslag på 30% rakt över linjen har gjort en otrolig skillnad för mig.
Jag säger ofta ja till saker av ren bekvämlighet. Ett nej kräver i stunden mer energi att formulera och det är ju så trist att säga nej. Därför ber jag om betänketid innan jag svarar och då brukar jag kunna se klarare. Och om jag trots betänketid känner mig osäker pratar jag med en vän. Att lägga lite mer tid på beslutsfattande kan spara mycket tid i slutändan.
Ett annat knep kan var att under en period BARA säga nej. Alltså inte be om betänketid utan bara säga nej rakt över linjen till allt som inte är tvunget. Även om det verkar skoj. Så jäkla befriande och snacka om att freda sin tid!
Jag övar på att göra raka motsatsen till det jag brukar. Istället för kaffe och alvedon tar jag en tupplur om jag känner mig ineffektiv och sliten. När jag blir tokig på klängiga ungar och vill vara ifred klämmer jag istället ner oss i ett varmt bad och omfamnar klängigheten ett slag. När jag känner mig stressad och inte har tid med ett enda avbrott till så tar jag plötsligt en rejäl rast. Det händer många spännande saker när man slutar gå på autopilot.
Åh så var den första riktiga skol- och arbetsveckan till ända för oss. En kortvecka bara, ändå känner jag mig omtumlad av trötthet. Alltid så svårt att trampa igång mig själv efter semestern. Känns som att starta en cykel i en uppförsbacke. Och givetvis blev det tvärnit redan i torsdags med krassligt barn som behövde vara hemma.
Nå idag mår alla bra igen och helgen ska bli solig och varm så jag planerar att grilla och hänga i trädgården. Kanske rafsa ihop lite blåbär om orken infinner sig. Kanske ta ett dopp. Definitivt rasta hammocken som behöver få gunga.
Idag har jag på mig en kjol jag fått av syrran, min mysiga ulltröja från Lindex och sommarens sneakers från Superga.
Några snälla saker man kan göra mot sig själv, för att rulla lättare. När det känns som att försöka starta cykeln i en seg uppförsbacke:
Värna om de lediga kvällarna och helgerna som trots allt finns.
När möjligheten bjuds – fortsätta göra saker du gjorde när du var ledig. Kanske bada, grilla, ta kaffet i solen som plötsligt visar sig. Lös korsord, gå barfota och bläddra i veckotidningar.
Istället för att GASA och köra över tröttheten med flåshurtiga uppmaningar – ta det lite försiktigt och låt tröttheten få finnas. Det är okej. Man kan jobba även när man känner sig trött.
Tänka ut roliga, vilsamma, mysiga eller spännande saker att se fram emot. Till kvällen. Till helgen. Till nästa vecka. Till nästa månad. Så det finns något att längta till.
Öva på att känna som det känns – även om det är “dåliga” känslor. Känner du sig vemodig så är du det. Känner du dig sur över att behöva arbeta så är du det. Känner du dig ledsen över att din sommar är slut så är du det. Det är bara känslor. Tids nog kommer andra känslor.
Kort sagt. Sluta försöka starta cykeln i uppförsbacken. Bara gå av och styr den ett tag tills du är på plan mark igen. En påminnelse till dig men kanske mest till mig själv.
Jag har gått och fnulat på ett inlägg som rör dig som “bara går hemma”. Alltså kanske är sjukskriven, arbetslös eller föräldraledig. Jag har varit både sjukskriven och föräldraledig med små barn och det finns gemensamma nämnare – även om anledningen till hemmavarandet skiftar. En av de jobbigaste sakerna tycker jag är orkeslösheten. Att startsträckan till att ta sig för något är så himla lång när man går hemma och är lite låg. Men här är i alla fall några små knep jag lärt mig genom åren. Sånt som gör hemmalivet lite enklare och trevligare. Alla de här tipsen ska förstås justeras efter hur man mår. Ibland orkar man inte ens göra det bra för sig själv och då måste det ju få vara så också!
Gör dig iordning varje dag. Alltså inget märkvärdigt – men ta på ny deo, borsta tänderna, byt till en ren tröja. För om någon skulle komma med ett roligt förslag eller du själv plötsligt får lite ork och lust att göra något (ta en fika, gå en promenad eller kanske hälsa på någon) är startsträckan ofta för lång om du går i pyjamas och fett hår och måste börja från noll.
Frånvaro av rutiner kan vara skönt till en början – men efter ett tag är det nog bra med lite struktur på dagarna. Jag föreslår att man håller styvt på lediga kväller och helger även om ens vardag är ett enda blurr. Försök om du orkar göra bort tvätt och städ och sånt på “arbetstid” så kan det vara lättare att känna att det är okej att ta det lugnt med trevliga saker på kvällar och helger.
Både som sjukskriven och föräldraledig ligger man mycket i sängen. Som mammaledig blir den dessutom fort nedfläckad med bröstmjölk, bebiskräk och läckande blöjor. Det finns något mysigt i det där – det måste jag tillstå. Men det är viktigt att få ha åtminstone en plats hemma som känns trevlig. Särskilt om resten av bostaden är kaos. Att orka vika ihop täcket, dammtorka nattygsbordet, kanske ställa fram ett doftljus eller en bukett med små anspråkslösa blommor plockade i någon dikesren. Det gör så mycket för trevnaden och minskar känslan av misär som lätt kan uppstå.
Ordna en bricka med allt du behöver nattetid. Vare sig det är handkräm, våtservett, napp, alvedon, öronproppar eller vad det nu än är. Ställ ihop allt så att det finns tillgängligt. Nätter kan vara stökiga och ångestladdade och kan börja emotses med fasa om man en bebis som hela tiden väcker en. Att dagtid försöka hjälpa sitt natt-jag är en god idé.
Försök – om det går – att vila på olika platser dagtid och nattetid. Ha ditt läger i soffan dagtid och i sängen nattetid så hjälper du hjärnan på traven att förstå när det är nattsömn och när det bara är dagsvila det är frågan om
Försök äta något vettigt. Riktigt frukost och riktig lunch. Även om det bara är snabbnudlar och en morot som du orkar ordna. Gör då det och ät det som en riktig måltid istället för att gå och småäta och kolla i skafferiet och känna dig håglös och tom på energi. Även den som äter i ensamhet förtjänar att äta under lite trevliga omständigheter. Ett glas vatten fullt med isbitar. En fin tallrik och bästa muggen till kaffet. Sån kärleksfull omsorg kan göra skillnad.
Försök få dagsljus. Är du riktigt utmattad kanske en promenad runt huset är allt du förmår. Ska du baxa dig ut med en vagn kanske du inte kommer längre än ner på gården. Det är okej. Men lite dagsljus brukar hjälpa humöret och särskilt på förmiddagen då du får hjälp att vakna till liv.
Det här tipset gäller enbart för föräldralediga – men jag måste smyga in det ändå! Och det är att aldrig göra något tråkigt medan barnet sover, som man lika gärna kan göra medan barnet är vaket. Barnets sovtider är heliga för mig. När mina barn sovit har jag försökt göra 100 procent roliga/trevliga saker. Det är då jag fyllt på energin! Och har jag haft syskon hemma så har jag sett till att de har skärmtid just då. Av samma anledning skulle jag heller aldrig gå promenad med ett sovande barn. Det skulle kännas som att vaska min egentid. Promenader har jag tagit när barnet är nyvaket och ändå behöver roas på något sätt. (Brasklapp för att en del barn inte kan sova annat än under vagnrullande – och då är ju promenader snarare ett bra sätt att ta vara på tiden eftersom man i alla fall får motion samtidigt!)
Usch jag blir så ledsen på mig själv. Hade inte särskilt stora planer för träningen och kosten den här sommaren. Tänkte försöka ta det lite lagom och passa på att njuta. Men mina lågt ställda mål till trots har jag missat dem totalt. Träningsprogrammet jag fått av min PT har jag bara gjort ett fåtal gånger istället för 2 ggr i veckan som jag planerat. Min onda hälsena har förhindrat att jag löptränat och kosten är rent åt pipsvängen. Och jag som lyfte så tungt när vi tränade sista gången i början av juni. Nu när jag börjar om kommer det kännas svinjobbigt. Jag är sååå besviken.
Visst har jag njutit mycket vila och godsaker med gott samvete. Men jag har också ätit en massa skräp som jag inte ens velat äta bara för att stunden krävde det. För att jag inte hann/orkade/kunde välja bättre. Och jag har sett så många träningstillfällen passera förbi för att de uppstått för sent och jag inte mentalt orkat ställa om och haka fast i dem.
Nä fy. Om jag åtminstone hade avstått träning och frossat med glädje varje gång – då hade det väl varit en sak. Då kunde jag ju tänka tillbaka på sommaren och känna att jag unnat mig. Men så här? När jag gjort det motvilligt och inte ens med glädje? Så ovärt.
När det kommer sådana här bakslag försöker jag påminna mig om allt jag redan vet: Att det är en långsiktig livstilsförändring. Att två månader inte spelar någon roll i det långa loppet. Att jag inte tränar för det närmsta året utan för resten av livet. Och då gör ju en kass träningssommar ingen skillnad. Men ändå. Blööööh vad jobbigt det känns.
Det enda som är bra med det här är att det påminner mig om hur mycket gladare jag är när jag tränar regelbundet och äter vettigare. Och det kan jag ju tänka på när jag kommit igång igen i höst och tillfälligt tappar träningspeppen någon dag. Det är inte alltid så kul att tänka på hälsan men alternativet är ännu värre.
Mjölk och åtta månader med min PT Ida. Det var Jakob som såg till att jag kom iväg förra hösten. Han har tjatat på mig i flera år att jag måste styrketräna – inte bara hålla på med att promenera och träna kondition. Särskilt inte som jag fått så ont så fort jag rört på mig. För att jag fött tre barn, för att jag har ett stillasittande jobb, för att jag är stel i hela kroppen och smidig som ett kylskåp. Och för att kvinnor som ska komma i form börjar konditionsträna medan män går på gymmet. Trots att män oftast redan har en större muskelmassa och gott kan träna kondition. Medan kvinnor behöver bli starka! Och får man en större muskelmassa så kan man ju dessutom äta mer eftersom kroppens förbränningsmaskin liksom byggs ut. Bara fördelar med muskler alltså.
Förutom att styrketräningen formar kroppen på ett trevligt sätt (det tänker jag inte hymla med) så blir jag mer självständig i vardagen. Jag behöver inte vänta på hjälp för att flytta någonting tungt i trädgården. Jag gruvar mig inte för att jag lovat Jakob att hämta 900 liter jord på Granngården. Jag lastar på allting själv och ser det bara som ett tillfälle att testa muskelstyrkan. Jag kan åka själv till mormor och vända båten (att vara där och inte orka vända båten är ju botten!) Jag kan kånka tung rekvisita till Susannes skafferi utan att bekommas det minsta eller behöva be om assistans. Och jag kan hiva ut hela den tjocka bäddmadrassen till dubbelsängen och skaka den från mitt fönster. Nyporna orkar hålla kvar.
Att se stark ut är trevligt. Att vara stark är ännu trevligare. Det är att återerövra ett livsutrymme som långsamt krympt för mig.
Ibland är mitt jobb lite extra härligt – det ska jag verkligen inte hymla med. Som när jag får i jobbuppdrag att ta fram ett recept på en gräddtårta eller göra en vacker dukning med loppisporslin. Eller som när jag för några veckor sedan fick testa en helt ny hudvårdsinnovation från Dermalogica. Efter en massa hudproblem i vintras bytte jag ju hudvårdsrutin. Och istället för att själv hålla på experimentera själv med olika produkter har jag lagt huden helt i händerna på Hanna som är hudterapeut på Dermalogica. Så när Hanna tyckte att jag skulle testa Dermalogicas nya innovation Smart Response Serum så sa jag bara JA utan att tveka eftersom alla förändringar vi gjort hittills har åstadkommit underverk med min stramande, röda hy.
Vad är det som är så smart då?! Jo att den här högteknologiska formulan reagerar på det huden själv signalerar. Huden frisläpper nämligen olika substanser i samband med olika hudtillstånd som till exempel rodnad och inflammation, nedbrytning av kollagen, ökad pigmentbildning och förlust av fuktbindande lipider.
Och då arbetar och reagerar serumet med de substanser huden just då frisläpper. Därför kan man använda detta serum vid alla dessa hudproblem och veta att den jobbar på rätt sätt!
Jag applicerar på väl rengjord hy, morgon och kväll
Allt det där låter ju toppen såklart men funkar den? Jag använder Smart Response Serum morgon och kväll och den känns så sval och skönt återfuktande på huden. Liksom återfuktande på djupet?! Det torra runt mina ögon är mindre torrt och stramande och det känns som att det röda dämpats. Framförallt den envisa rodnaden kring näsvingar och haka.
Smörjer in och låter verka en stund innan min vanliga hudkräm appliceras ovanpå
Jag har en hel hög Dermalogica-frälsta läsare och ni som redan använder deras produkter vet att själva grejen med Dermalogica är att allting är så himla rejält och verkningsfullt. Inte fokus på flashiga, påkostade förpackningar – utan fokus på innehållet. Att det ska vara verksamt och säkert för alla hudtyper.
Inga starka dofter eller färgämnen. Inga komodogena ämnen som tex lanolin som täpper till porerna (vilket i förlängningen leder till finnar och akne).
Att Dermalogica idag är en av världens största hudvårdsmärken kan man förstå. Och de säljs framförallt på salong eftersom tanken är att man ska få hjälp med sin hud utifrån expertis som faktiskt tittat på den och gör en kvalificerad bedömning. Jag är väldigt stolt att jag får samarbeta med dem!
Snart knyter jag ihop mitt första arbetsår. Första arbetsår? Ja, mitt första riktiga arbetsår sedan jag var utmattad och åren efter då jag fortfarande led av sviterna och liksom famlade mig fram. För att sedan blev gravid med Ulf och därefter mammaledig på deltid. Jag har alltså haft mitt första arbetsår som frisk. Och hur är det då att arbeta när man är frisk och samtidigt rädd för att någonsin hamna i den där skiten igen? Det är det jag har utforskat.
Jag kände ju stor förväntan i höstas och skrev om mitt hopp och mina farhågor här. “Jag är ibland rädd för att folk går och väntar på att jag ska bli som innan min utmattning och tror att det är något jag själv eftersträvar. Men så är det ju inte. Mitt mål är att jag ALDRIG ska bli som jag var innan min utmattning. Det var ju hon som blev sjuk”. Med den tanken i huvudet har jag funderat vad av det jag gjorde de tio första arbetsåren jag nu ska göra tvärtom? Här är några av sakerna jag gjort.
En av de viktigaste sakerna har varit att skapa utrymme för fysisk hälsa. I september började jag träna med min PT Ida regelbundet. Ett av målen var att aldrig ställa in träningen för att jag inte hade lust eller tyckte mig ha tidsbrist. Och det har jag hållit. Inte en enda gång har jag avbokat våra pass av någon sådan anledning. Endast på grund av sjukdom och några få gånger när krockande jobb bara inte gått att flytta på.
Jag har blivit mycket mer fyrkantig och mycket mindre flexibel. Mycket tråkigare och långsammare – säger ofta “det behöver jag få fundera på” istället för att säga ja direkt. Jag är trögare att svara på mail, hoppa på idéer, tacka ja till saker. Det är en mycket medveten och mycket tråkig strategi som dock ger effekt. Mitt problem är ju annars alldeles för mycket otyglad energi som sprutar åt alla håll och förmågan att lova mycket till många men sedan inte hålla. Några sätt varpå jag varit fyrkantig är till exempel att jag värnat mina onsdagar och fredagar. De är reserverade för mina egna jobb och projekt och då har jag gjort mig oanträffbar och meddelat alla runt mig att jag inte arbetar. Jag har också avstått att kolla mailkorgen fredag, lördag, söndag. Samt att jobba kvällar. Förut var det en del i min strategi för att alls hinna. Nu är det en nödlösning. Stor skillnad.
Jag har slutat resa. Det gjorde jag egentligen redan 2018 när jag blev gravid men det har blivit ännu mindre av den varan under pandemin. Jag har lärt mig hur bra jag mår och hur mycket mer jag hinner av att inte resa runt så mycket. Har inte varit i Stockholm på ett och ett halvt år och det har gått utmärkt. Resa mindre och ta färre fysiska möten är ett framgångsrecept.
Jag har haft en hyfsat jämn arbetsbelastning. Mycket för att jag kontinuerligt checkat av och bromsat i tid. Och det har jag lyckats med tack vare att jag blivit just lite långsammare och mer eftertänksam. Jakob konstaterade förvånat att jag snart går på ledighet “men ännu inte haft något bryt”. Det sedvanliga brytet brukar annars alltid infinna sig i juni när jag ska arbeta undan inför sommaren och under en period nästan knäcker mig själv. I år har jag legat bra till hela vägen och hade inte Ulf behövt vabba den här veckan hade jag haft ett riktigt skönt arbetstempo. Samtidig som det är till PRECIS till sådana här situationer man behöver hushålla med energin. För man kan ju planera hur bra som helst men så händer det något i ens privatliv och då saknar man marginaler.
Jag har arbetat väldigt medvetet med att hitta former för vila och återhämtning. Utöver helger, lov och sånt. Försöka ta ordentliga raster, verkligen hitta vila under dessa raster och inte bara scrolla i telefonen. Öva mig på att stilla mig själv och lugna mina tankar. Har börjat arbeta med mindfullnesövningar och sånt jag alltid varit extremt ointresserad av. Men har hittat ett sätt att göra det på, som passar mig precis och inte är det minsta flummigt (har ett boktips på det här ämnet – kommer i senare inlägg)
Jag har också varit mer krass. Till exempel fick Ulf gå på förskola på sportlovet medan de andra barnen var hemma. Han kommer också få gå på förskolan lite längre i sommar medan storbarnen är lediga. Eftersom jag har en del jobb och inte kan göra det med en sjövild tvååring hemma. Storbarnen klarar ju sig själva! Bara att erkänna det för mig själv är stort. Att det är okej att mitt minsta barn får gå mer på förskolan i sommar. Han lider inte – han har det jättebra.
Vad har då blivit fel? Många saker. I höstas hade jag bokat på mig alldeles för mycket jobb och först när reserestriktionerna skärptes så att jobben föll bort insåg jag att jag även utan dessa jobb hade mer än tillräckligt på mitt bord. Den insikten var rätt jobbig. Att jag tänkt så fel. Jag har också haft vissa kommunikationsmissar som lett till onödig irritation. Jag behöver öva mer på att vara tydlig, säga som jag verkligen tänker och känna ett lugn inför resultatet. Även när det skapar olustig stämning. För annars är det ju alltid jag som ska gå och känna mig olustig. Jag har ju varit en snäll, tillmötesgående tjej under hela mitt arbetsliv och det tar ett tag att landa i att jag faktiskt är en vuxen kvinna som inte behöver be folk om lov.
Ja, så är det och trots diverse toppar och dalar under arbetsåret känns det som att allting varit inom rimlighetens gräns. Och jag kommer att gå på semester i sommar – lugnt och värdigt utan att kraschlanda på mållinjen. Jag kommer inte behöva börja återhämta mig från noll för att jag faktiskt inte är på noll efter mitt arbetsår. Vilken seger! Så här vill jag fortsätta arbeta i höst.
Jag jobbar väldigt fokuserat på det här med att bli bra på återhämtning. Att göra den på ett verksamt sätt och använda pauserna för att skapa en struktur i min vardag som ju annars är rätt lös i konturerna. En sak jag verkligen börjar förstå värdet av är att ha rutiner och ritualer. Jag försöker dock inte lägga till en massa nytt som bara blir krävande. Istället gör jag sånt jag redan gör – bara lite mer närvarande och medvetet. En del i utmattning och stress är ju att man har svårt att gå ner i varv, att man hela tiden är på spänn, att man aldrig landar och sänker axlarna utan ständigt är i sitt huvud som surrar som en bikupa. Och då börjar man också fatta många felaktiga beslut, överreagera på saker och feltolka andra människor. Därför är det viktigt att hela tiden återhämta sig och ta pauser (skriver mer om det här och här).
Rutinerna finns där för att markera dagens början och slut för mig. Så att varje dag är en ny blank bok jag tar fram ur bokhyllan. Och som efter att dagen passerat är fullskriven och ställs in i bokhyllan igen. Jag vill undvika att mina olika dagar “läcker in i” varandra. Att energin från dagen innan smittar av sig på den efter. Varje dag ska vara sin egen enhet med en tydlig början och slut.
Här är några av de rutiner jag byggt ut/förstärkt under senaste månaderna. Men kom ihåg att livet ser olika ut för alla. Var och en får själv hitta de ritualer som passar och ger återhämtning.
Att dricka kaffe och läsa papperstidningen på morgonen har jag gjort länge. Fast inte alltid så närvarande. Men nu sparar jag min frukoststund och tar den först när huset blivit tomt. När jag är färdig (det kanske tar en kvart ungefär) så brukar jag prata lite med mig själv inför dagen. Känner jag mig lite vissen och gruvar mig säger jag kanske med snäll röst (samma mjuka tonfall som jag använder till mina barn) “Nu sätter vi igång och jobbar Clara. Och det här ska gå jättebra. Det kommer du fixa fint. En sak i taget”. Kanske ger jag mig själv en liten klapp på axeln eller en strykning över kinden. (självmedkänsla är ju viktigt – har skrivit mer om det här). Är det en dag som kräver energi och högt tempo fast jag mest vill slippa undan – då kan jag hojta till mig själv “NU KÖÖÖR VI! You’ve got this! Det är inte synd om dig. Du får vila sedan!”. Att liksom cirkla in mitt mående för dagen, identifiera vad jag egentligen känner och sedan bemöta mig själv med lämplig uppmuntran. Det ger mig verktyg att ta itu med dagen på ett bra sätt.
Även när jag inte ska iväg och “visa mig” någonstans så förtjänar jag att tas om hand när jag vaknat. Få ansiktet tvättat och återfuktat. Få håret utrett och uppsatt. Förut har jag slarvat en del med det här men nu märker jag att ceremonin hjälper mig att vakna. Att beröra min egen hud, smörja ansiktet med mjuka cirkelrörelser, applicera oljor och serum i en viss ordning. Det blir några minuter av lugn som markerar att dagen startat.
Jag tar ordentliga fikapauser. De behöver inte vara långa – men lediga. Jag tar med mig kaffekoppen ut på bron och sitter i solen i fem minuter istället för att dricka kaffet när jag arbetar. Eller så lutar jag mig tillbaka i min fåtölj för att blunda och verkligen känna kaffesmaken. Tar några djupa andetag och på utandning säger jag till mig själv med tung röst “slappnaa aaaav”. Är jag istället stel i kroppen av datorarbete – då gör jag plankan, knäböj och armhävningar för att bryta av och ge återhämtning.
Ibland känns middagen som upploppet på ett marathon. Och efter målgång kraschar av trötthet. Min tröttaste stund på dagen är faktiskt direkt efter middagen. Då jag arbetat, hämtat barn och lyckats få mat på bordet samt äta den i en stundtals ganska stökig och stojig miljö. Men när middagen är över har jag en stunds respit eftersom Jakob tar disken och jag själv är “ledig” tills nattningen börjar. Så att luta mig tillbaka i fåtöljen och låta Jakob servera mig kaffe – det är en helig stund. Kanske kryper någon unge upp hos mig så jag får gosa. Dofta på sandig hårbotten och sänka pulsen med hjälp av en barnkropp. Ofta hinner jag och Jakob prata ikapp lite om vad som hänt under dagen. Kanske sucka över sånt som gått en emot eller berätta om något oväntat som hände. Det är en värdefull stund som jag bara genom att erkänna som värdefull fyller på energin mer.
Ofta tänker jag att jag inte kommer orka sminka av mig ordentligt och smörja in mig på kvällen. Men så gör jag det ändå. Och det finns något i det där med att nåla upp luggen, sätta upp håret och tvätta ansiktet i lugn och ro. Smörja in dekolletaget, massera kinderna med en liten massagehandske, kanske plocka något förrymt hårstrå från ögonbrynet. Som ger lugn. Sedan gör jag tandvårdsrutinen – den längre varianten. Med mellanrumsborste, tandtråd, flourskölj och allt det där pillet. Att ge mig själv några lugna minuter extra innan sänggående hjälper med nedvarvningen.
Det bästa som hänt mig i vår är att tre års mobilspelande av Gummy Drop utraderats i någon bugg och jag äntligen fick en spark i baken att radera appen helt. Jag har nu gått från mobilspel och poddar i sängen till att börja läsa böcker igen. Bokläsandet gör att jag somnar snabbare och lugnare. När jag släckt på nedervåningen, låst och gått upp i sovrummet så gör jag den sista rutinen. Smörjer händerna med en fet kräm, ställer fram vattenglaset med iskallt vatten, sprayar en face mist med rosendoft över hela ansiktet och tar fram en bok. Då kommer jag ner i varv och känner att jag “stänger” dagen ordentligt. Dessa små steg kostar mig ingenting egentligen – men gör nattsömnen så mycket bättre!
Jag trodde länge att jag var bra på återhämtning. Jag gillade ju att ha det lugnt och skönt. Men sedan jag fick barn och ett allt mer krävande arbete försvann de gynnsamma förutsättningarna för vila i vardagen. Jag kunde inte längre tupplura mitt på dagen eller ligga i sängen och läsa en hel helg. Först när jag kraschat in i utmattning insåg jag att jag inte hade en enda aktiv strategi för återhämtning. Inte när det krävdes att jag planerade, tänkte efter och förberedde mig.
Ett vanligt tankefel är tro att återhämtning kan skjutas upp. “Jo jag jobbar mycket nu men jag kommer ju vara ledig jättelänge i sommar” “Nej jag hinner inte vila nu men jag får ju vila till helgen” och “Jag har fullt ös fram till jullovet då jag får vila” Men man måste förstå att återhämtning är lika viktigt som att äta, sova och gå på toa. Det måste komma tätt och regelbundet. Och det är ju ingen som säger “Nej jag äter inget i vår men jag kommer ju äta jättemycket i sommar” eller “Jag behöver inte gå på toaletten nu – jag kommer gå på toaletten massor till helgen“. eller “Jag tänker vara vaken hela hösten för jag planerar att sova på jullovet“. Nej för det är så självklart för oss att dessa depåer behöver regelbunden påfyllning. Men samma sak gäller faktiskt återhämtning. Och på samma sätt som mat kan vara en stor måltid med tre rätter eller ett snabbt mellanmål i farten kan återhämtning vara flera veckors sammanhängande ledighet på sommarsemestern – eller att sitta kvar och andas i bilen en stund när man kommer hem från jobbet. Båda sorterna behövs.
Men det finns egentligen ingen forskning som säger att vi behöver många sammanhängande veckors ledighet. Hur mycket semester som räcker verkar mer vara en fråga om individuella preferenser. För oavsett hur länge du är ledig försvinner effekterna ganska snabbt när vardagen återvänder. Det allra viktigaste för vår hälsa är faktiskt regelbunden återhämtning. Själv mår jag bra av stora sjok ledighet för att verkligen komma ner i varv på sommaren. Men helt centralt är att vardagen går ihop. Att när jag räknar samman en vecka så innehåller den lagom mängd återhämtning i förhållande till aktivitet (här har jag utvecklat dessa tankar lite mer).
Skillnaden mellan en vecka som innehåller lagom med arbete och återhämtning kontra en vecka som innehåller en smula för mycket arbete och smula för lite återhämtning är enorm. Det har förvånat mig – hur kan en så pass liten skillnad påverka mitt mående så starkt? Men då jämför jag det med träning. Att jogga i det perfekta tempot eller att jogga liite för snabbt? Det är den skillnaden som i slutändan ger en blodsmak i munnen.
Här är några lärdomar jag har gjort om återhämtning
Återhämtning innebär olika saker vid olika tillfällen. För att veta vad som kommer vara återhämtande behöver man veta vad som gjort en trött. Den som suttit vid en skärm hela dagen behöver förmodligen en skogspromenad eller en löptur som återhämtning istället för Netflix. Den som arbetat koncentrerat i ensamhet behöver kanske lättsamt, socialt umgänge med en vän. Den som jobbat hårt fysiskt behöver kanske vila i soffan och äta någonting gott. Varje dag får man fundera på vad det egentligen är som behöver balanseras upp. Och sedan hitta en lämplig aktivitet för det.
Att byta element kan göra att man snabbare påbörjar återhämtning. Sval, klar luft ger syre åt en överansträngd hjärna. Endorfinrushen efter ett kallt bad hjälper en sliten, trög kropp. Och att sitta en stund i den varma solen, ta ett hett bad eller att basta – det släpper på fysiska spänningar och signalerar vila till kropp och själ.
Det kan löna sig att vara lite fyrkantig. Förut älskade jag mina flytande arbetstider och att kunna jobba när helst jag fick lust. Men med tre barn som måste följa samhällets klocka så behöver jag också göra det. Därav arbetar jag vanliga arbetstider, är ledig på lov och kollar jag aldrig mail på kvällar och helger. Tråkigt och skönt.
Jag försöker bli bättre på att identifiera omöjliga situationer och lägga krutet på rätt saker. Förut kanske jag försökte jobba samtidigt som jag tog hand om sjuka barn. Det gick ofta dåligt och tog så otroligt mycket extra energi. Och dagen därpå när jag äntligen kunde jobba ostört – då tog tröttheten ut sin rätt. Och får jag en komplicerad och till synes oöverstiglig arbetsuppgift i slutet av dagen – då lägger jag den i början av nästa dag istället. Med en god nattsömn i bagaget behöver jag inte kämpa lika hårt för samma slutresultat. Det låter kanske som att det här skulle orsaka mycket förseningar och dröjsmål men jag har märkt att det är tvärtom. I slutändan sparar jag tid. Att vila innan man är helt slut ger många goda bieffekter jämfört med att ta ut sig fullständigt.
Varje gång jag tänker att jag ska passa på att åka förbi IKEA när jag ändå är i stan, passa på att lämna på återvinningen när jag ändå hämtar barn, passa på att ladda en tvättmaskin medan jag borstar tänderna…då övar jag på att passa av. För den där tiden jag inbillar mig att jag sparar när jag passar på – den har jag faktiskt aldrig sett röken av. Listan med arbetsuppgifter är evighetslång. Bockar jag av fler saker dyker det bara upp mer på listan. Jag behöver inte vara min egen stressmotor som hela tiden förser mig själv med med nya uppgifter. Varje dag göra jag så gott som jag förmår den dagen. Resten får anstå till en ny dag med en ny ork.
