Jag har en tung arbetsbörda fram till höstlovet och är det något som ger mig hurven så är det tunga arbetsbördor. Min rädsla för att bli jobbtrött är så stor efter utmattningen. Jag skulle säga att det är mitt största kvardröjande men. Den oresonliga fobin för trötthet och stress. Det är tyvärr väldigt vanligt att lida av det när man en gång varit sjuk. Och den där rädslan håller en tillbaka – trots att man är så pass frisk att man skulle klarar av en hel del stress.

Man gör livet mindre och mindre av rädsla för att bli för trött och stressad. Precis som alla som har en fobi tillslut börjar begränsa livet efter den.

På vilket sätt rädslan yttrar sig verkar vara olika för alla som varit utmattade. En del orkar inte dra igång projekt hemma – som att storstäda, rensa eller renovera. Trots att de orkar gå till sitt jobb och göra precis lika ansträngande saker där. Andra orkar inte med att träffa folk de inte valt själva – som att tvingas ihop med släkten eller ytligt bekanta på en fest. Ytterligare andra får en rädsla för utmaningar i arbetslivet vilket gör att de drar sig undan och skalar ner i förebyggande syfte.

Men vi är byggda för att klara av ett visst mått av stress. Det är inte skadligt för oss utan en normal del av livet. Och det viktigaste är inte att undvika stressen till varje pris – utan att få in återhämtningen. Men för människor som blir utmattade har stressen blivit så mycket och så intensiv att den blivit farlig. Och under sjukdomstiden mest akuta fas är det mycket riktigt så att man ska undvika stress till varje pris. Men ju friskare man känner sig desto mer måste man öva upp sin tolerans mot stress igen. Inte för att gå tillbaka till gamla ohållbara vanor som gjorde en sjuk – utan för att ens liv inte ska begränsas av överdrivna rädslor.

Det har varit väldigt sunt för mig att utmana min rädsla för stress och för tröttheten som kommer av den. Jag har gjort det många gånger och alltid med viss skräck. Som när vi med kort varsel fick beställning på en massa julsändningarna i SVT med Susannes Skafferi. Det var förrförra hösten och jag var så orolig för hur det skulle påverka mig. Om jag verkligen skulle hålla för den oplanerade belastningen? Tänk om jag blev så trött att jag blev utmattad igen?

Men jag gjorde det ändå. Och det var otroligt ansträngande och jag blev jättetrött. Men efteråt insåg jag att det gått bra. Jag återhämtade mig ju så småningom och glädjen över vad jag klarat av gjorde att det var värt arbetsinsatsen.

Tyvärr har min hjärna ännu inte riktigt förstått att all stress inte är farlig. Den signalerar därför fara till mig så fort jag vädrar hög arbetsbelastning. Det är därför jag hurvas av obehag när jag tänker på vilken arbetsbelastning jag har fram tills höstlovet. Jag hurvas och letar flyktvägar och blir stressad. Inte av arbetet i sig själv utan tanken på hur det kommer få mig att må.

Jag kan utan tvekan säga att mitt största kvarvarande men från utmattningen är att jag har fobi för stress. Men jag vet om det. Och därför kbt-ar jag mig själv så att det inte ska begränsa hela mitt liv.