Jag har en tung arbetsbörda fram till höstlovet och Ă€r det nĂ„got som ger mig hurven sĂ„ Ă€r det tunga arbetsbördor. Min rĂ€dsla för att bli jobbtrött Ă€r sĂ„ stor efter utmattningen. Jag skulle sĂ€ga att det Ă€r mitt största kvardröjande men. Den oresonliga fobin för trötthet och stress. Det Ă€r tyvĂ€rr vĂ€ldigt vanligt att lida av det nĂ€r man en gĂ„ng varit sjuk. Och den dĂ€r rĂ€dslan hĂ„ller en tillbaka – trots att man Ă€r sĂ„ pass frisk att man skulle klarar av en hel del stress.

Man gör livet mindre och mindre av rÀdsla för att bli för trött och stressad. Precis som alla som har en fobi tillslut börjar begrÀnsa livet efter den.

PĂ„ vilket sĂ€tt rĂ€dslan yttrar sig verkar vara olika för alla som varit utmattade. En del orkar inte dra igĂ„ng projekt hemma – som att storstĂ€da, rensa eller renovera. Trots att de orkar gĂ„ till sitt jobb och göra precis lika anstrĂ€ngande saker dĂ€r. Andra orkar inte med att trĂ€ffa folk de inte valt sjĂ€lva – som att tvingas ihop med slĂ€kten eller ytligt bekanta pĂ„ en fest. Ytterligare andra fĂ„r en rĂ€dsla för utmaningar i arbetslivet vilket gör att de drar sig undan och skalar ner i förebyggande syfte.

Men vi Ă€r byggda för att klara av ett visst mĂ„tt av stress. Det Ă€r inte skadligt för oss utan en normal del av livet. Och det viktigaste Ă€r inte att undvika stressen till varje pris – utan att fĂ„ in Ă„terhĂ€mtningen. Men för mĂ€nniskor som blir utmattade har stressen blivit sĂ„ mycket och sĂ„ intensiv att den blivit farlig. Och under sjukdomstiden mest akuta fas Ă€r det mycket riktigt sĂ„ att man ska undvika stress till varje pris. Men ju friskare man kĂ€nner sig desto mer mĂ„ste man öva upp sin tolerans mot stress igen. Inte för att gĂ„ tillbaka till gamla ohĂ„llbara vanor som gjorde en sjuk – utan för att ens liv inte ska begrĂ€nsas av överdrivna rĂ€dslor.

Det har varit vÀldigt sunt för mig att utmana min rÀdsla för stress och för tröttheten som kommer av den. Jag har gjort det mÄnga gÄnger och alltid med viss skrÀck. Som nÀr vi med kort varsel fick bestÀllning pÄ en massa julsÀndningarna i SVT med Susannes Skafferi. Det var förrförra hösten och jag var sÄ orolig för hur det skulle pÄverka mig. Om jag verkligen skulle hÄlla för den oplanerade belastningen? TÀnk om jag blev sÄ trött att jag blev utmattad igen?

Men jag gjorde det ÀndÄ. Och det var otroligt anstrÀngande och jag blev jÀttetrött. Men efterÄt insÄg jag att det gÄtt bra. Jag ÄterhÀmtade mig ju sÄ smÄningom och glÀdjen över vad jag klarat av gjorde att det var vÀrt arbetsinsatsen.

TyvÀrr har min hjÀrna Ànnu inte riktigt förstÄtt att all stress inte Àr farlig. Den signalerar dÀrför fara till mig sÄ fort jag vÀdrar hög arbetsbelastning. Det Àr dÀrför jag hurvas av obehag nÀr jag tÀnker pÄ vilken arbetsbelastning jag har fram tills höstlovet. Jag hurvas och letar flyktvÀgar och blir stressad. Inte av arbetet i sig sjÀlv utan tanken pÄ hur det kommer fÄ mig att mÄ.

Jag kan utan tvekan sÀga att mitt största kvarvarande men frÄn utmattningen Àr att jag har fobi för stress. Men jag vet om det. Och dÀrför kbt-ar jag mig sjÀlv sÄ att det inte ska begrÀnsa hela mitt liv.