Vaknade med molande mensvärk imorse. Jaha. Det var därför jag inte kunde hitta en enda kjol som gick att stänga igår?! Hela ländryggen är avdomnad, magen är som en fotboll och det strålar smärta från ljumskarna ner i låren. Till och med armarna känns kraftlösa och tunga.
Vilken tur att jag får jobba hemifrån, tänkte jag. Har tänkt det många gånger senaste veckorna när vädret varit ovanligt grinigt och kroppen varit trött. Att känna sig lite vissen och inte orka vara social – men ändå orka jobba – är nog en känsla många känner igen. Och då är det skönt att faktiskt få jobba, utan att göra våld på sig själv.
Men jag kan också se problem med att jobba hemifrån, relaterade till just hälsa. I alla fall om man som jag har lätt för att få ångest och jobbiga tankar. En dag i höstas vaknade jag med ångest som växte under förmiddagen, ganska kraftig sådan som fick mig att vilja krypa ur mitt eget skinn. Men jag var tvungen att åka in till stan, spela in ett radioprogram och prata med folk i radiohuset som jag känner ytligt. Slänga lite käft och vara trevlig. Och efter jag gjort det i en timme var den där ångesten som bortblåst. Jag kände mig nästan som vanligt igen och ångesten kom inte tillbaka mer den dagen. Inte heller de konstiga tankarna som växt till stora monster i mitt huvud.
Även om man är introvert är andra människors sällskap viktigt. Andras energier kan hjälpa ens egna på traven. Overklighetskänslan som kommer av att vara ensam för mycket – den bryts när man tvingas ut ur sin egen skalle. Att jobba hemifrån är bra på sitt sätt, men det har verkligen sina baksidor. För ganska ofta när man bara vill dra sig undan är det precis det man inte ska göra. Man skulle må mycket bättre om man utsattes för världen.
55 svar
Så vansinnigt sant! Jag har jobbat mycket hemma de senaste åren, dels pga pandemin, dels pga att jag är konsult och har många olika uppdrag. Men mår jag dåligt så vet jag numera att jag INTE ska vara ensam, utan då måste jag släpa mig iväg till kontoret. Det blir SÅ mycket bättre.
Så klokt skrivet. När det gäller ångest kan det vara just det som känns jobbigt som är det man behöver, fast det inte känns så i stunden. Det ska dock vara i lagom dos så klart. Jag känner igen mig i det du skriver.
Ja, precis! Det svåra är bara att förstå när man ska pusha sig själv och när man ska ge efter för ditt dåliga mående.
Tror att det ibland behöver vara någon utifrån som kan se det bättre. Antingen en vän eller någon i sin profession. Som exempelvis en psykolog.
Jag kan jämföra med hur det var när jag hade ont i kroppen och tränade hårdare för att bli av med smärtan och bli starkare (trodde jag); när jag kom till kiropraktor var det första han sa att jag var övertränad och hade flera inflammationer och var tvungen att vila. Så lätt att hamna där man inte ser själv men förhoppningsvis någon annan ser.
Clara, en styrka du har är att kunna skriva fina vardagliga inlägg som många kan känna igen sig i. Visst är det bra utsättas för världen. Den, världen alltså, tar en igenom mycket. Arbete, fikaraster, luncher, arbete igen, möten, arbetsplatsträffar, hela tiden arbetskamrater, kunder, klienter, patienter. Dagen rullar på. Vem kan/ens hinner djupdyka i sig själv, känna av diverse krämpor? Det är fördelarna med världen, men också massor fördelar i ditt fria jobbliv som många bara kan drömma om. Ta det onda med det goda. Är man introvert kanske man ibland inte tar för sig av kontakter som man faktiskt behöver. En extrovert agerar direkt och fyller på. Tänk som med bilen, visst tankar du om bensinen börjar sina? Inget funderande, till macken bara och välj rätt sorts bränsle. Overklighetskänslorna, som troligen är rätt naturliga, dämpas eller försvinner helt. Här och nu och med i världen!
Vad glad jag blir! Tack för de orden. Tror verkligen att det är en fara som introvert att inte “tanka” i tid
Håller helt med dig i detta Clara! Vikten av att få tillhöra något utanför hemmet och sig själv är en avgörande del i att ha riktig livskvalitet tror jag.
Som ofrivillig hemmasittare pga kronisk sjukdom som gör att jag inte klarat av att ha ett vanligt jobb på över 7 år, är ensamheten och isoleringen både en trygghet och en börda. Som jag kan längta efter att träffa andra, men räds det också på samma gång. Och precis som för dig växer bl.a. ångesten ofta sig oproportionerligt stor…
Den stora frågan är ju bara hur man hittar sammanhang att tillhöra när man väl hamnat utanför systemets ramar och funktionsnedsättningen begränsar ens möjligheter? Det är svårt, tycker jag!
Hej Hannah, låter tufft när det är något som du inte valt själv och förstår verkligen ditt behov av att hitta nya sammanhang. Nu vet jag ingenting om hur begränsad du är (fysiskt/psykiskt) och hur möjligheterna på orten du bor ser ut för att kunna träffa andra. Men om det inte går att ses i fysisk form, kan digitala grupper vara något? Ta kontakt med olika studieförbund och se om de erbjuder grupper i något som du är intresserad av, eller om det går att skapa något utifrån det du vill göra. Kanske är du startskottet för andra som är i samma situation? Önskar dig allt det bästa!
Tack snälla Gabriella för dina fina tips och ditt omsorgsfulla svar! Jag har faktiskt precis börjat försöka bredda min syn på det sociala igen. Bland annat har jag nyss startat en digital personalmötesgrupp för andra kvinnliga egenföretagare som är kroniskt sjuka eller funktionsnedsatta. Det känns som nånting som kan bli bra! Och så har jag helt spontant anmält mig till en filmgrupp för kvinnor. Är nervös för att inte klara av delta fysiskt, men har åtminstone bestämt mig för att försöka. Allt gott till dig!
Det låter ju som en fantastisk ide, håller tummarna för att allt blir bra. Modigt att du vågar!!!
Klockrent o stor igenkänning!
Bästa antidoten till ångest är att låta den bli störd, fast man helst inte vill det i stunden.
Tack för att du delar med dej!
Hälsningar en som är arbetslös o får vara strategisk så att inte ångesten tar överhanden.
Ja, tänk vad viktigt att bli störd i sitt mående ibland!
Så bra att du lyfter detta och sätter ord på det på ett så inkännande och lättförståeligt sätt. Jag är extrovert i en familj med fyra introverte. Det ställde tidigare till det ibland då jag försökte ändra både på maken och barnen. Någonstans på vägen fick jag förståelse för hur olika våra inre världar ser ut, men är tacksam att de också lärt sig hur det ser ut för mig. Jag är glad att alla mina introverter ser hur viktigt det är med sociala interaktioner i för dem lagom doser och att jag förstått hur viktigt det är att de får återhämta sig när det varit mycket. Detta har gjort att det sociala livet kunnat anpassas att passa oss alla. Jag är också tacksam att vi numera kan se när någon annan behöver pushas till det ena eller det andra som kanske inte känns naturligt. (Att hjälpa den introverte komma till skott med sociala interaktioner, eller hjälpa den extroverte vila ibland.)
Känner igen mig mycket i detta! Mvh /en annan introvert.
Så sant❤️
Bra inlägg med hög igenkänningsfaktor❤️
Jag var hemma hela förra veckan med ryggskott och idag vabbar jag och jag har en ångest som kryper i kroppen. Känns som Gollum kryper runt. 😖 Enda som ”botar” den skiten är att få jobba. Jag är extremt introvert och trivs bra i mitt eget sällskap men nu är det inte roligt längre.
Usch! Krya på dig med ryggskottet
Så igenkännande, trodde att det bara var jag som kände så
Det bästa jag vet mot min ångest är att jobba. Precis som du skriver kan känslan försvinna under dagen. Jag har ett så hektiskt jobb att jag inte har en chans att gräva ner mig i något ångesthål.
Dette gjorde godt å lese akkurat i dag, når det kjennes ut som om bobla er tømt for folk og man sitter alene igjen i verden. Hjemme. Jeg må ut og treffe folk, for det hjelper faktisk å koble seg på verden selv om det også er usigelig deilig å koble seg av.
Ja, heja!
Hadde denne påminnelsen i bakhodet da jeg dro på møte i lokallaget for birøkterne i distriktet i kveld. Orken var egentlig ikke der av flere grunner, men fornuften var det, og hodet mår så mye bedre etter et par timer ute – med folk med felles interesse, ikke minst. Takk 😊
Igenkänning. Vet att min bästa frekvens är att ha nåt ”IRL” inbokat var tredje dag sisådär. Sen om man skulle få hjärnspöken är ju ALLTID en lång promme vid vatten och träd en kur. Och urrgghh, gräsligt med mensvärk, så himla glad att slippa numera 🙌🏼 Hoppas det känns mycket bättre nu❣️
Tack för inlägget. Tänk att även du kan ha ångest. Fint någon skriver om det. Mvh Kristina
Känner igen mig! Det har tagit många år för mig att förstå att den där krypande, rastlösa, jättejobbiga känslan i kroppen faktiskt är ångest. Och nu håller jag på att lära mig vad som hjälper för att ta mig ur den.
Ja visst är det svårt att sätta ord på vad ångest egentligen är! Tog lång tid för mig också att förstå att det var ångest som rev i min kropp. Mådde skit i flera år utan att koppla det till mitt psykiska mående, trodde det var så alla kände sig, alternativt att jag hade fått diverse sjukdomar och sprang till läkaren titt som tätt. Visste inte att ångest känns rent fysiskt i kroppen!
Ångest är ett så utbrett och urvattnat begrepp som slängs till höger och vänster men det är verkligen en fruktansvärd plåga. Hoppas du kan hitta nycklarna till ditt mående 💕 Alla förtjänar lite lugn och ro i kropp och knopp.
Tack Clara för de orden.
Efter tre år med hemmakontor pga pandemin upptäckte jag i våras att den näst bästa medicinen mot allt (träning är för mig bäst) var att åka till kontoret.
Då min arbetsgivare försöker att få folk att komma tillbaks till kontoret reagerade flera kolleger på att jag alltid var där; jag liksom ’förstörde ackordet’ 😊
Fortsätter trots det åka dit eftersom att göra mig iordning ordentligt, se lite folk och vara i en offentlig miljö gör mig mindre ömtålig (introvert & HSP som jag är). Och maten i kantinen som jag slipper laga själv – hurra – även om jag oftast och helst går dit och äter ensam.
Hemma övertänker och överkänner jag, och det räcker att jag gör det på kvällar och helger. Speciellt om jag inte kan träna.
Kram och tack för att du ständigt kommer med nya infallsvinklar på sånt många av oss går och funderar på.
Övertänker och överkänner – vilka bra ord :). Tack!
För mig handlar det mindre om var jag befinner mig fysiskt, och mer om att ha ett sammanhang, en tillhörighet. Jag jobbade hemma hela pandemin i princip och mådde så bra av det både psykiskt och fysiskt (nu kan det ju ha bidragit att arbetsplatsen var problematisk och arbetsbelastningen alldeles för hög, man hann mer hemma, stressen minskade). Saknade inte alls kontoret. Men jag hade ju kollegor på slack och teams och telefon, det fanns alltid någon att småprata med i någon kanal. Tidigare har jag frilansat och det upplevde jag som mycket tuffare, jag hade inte det vardagliga kollegiala sammanhanget runt mig.
Ja, sammanhang är verkligen väldigt avgörande! Har man bara det så kan man nog klara sig bra hemifrån också. Men saknar man någon att bolla med så blir det genast tufft
Tack för inlägget! Det var först med hemmakontoret under pandemin som jag förstod att kontoret på jobbet varit min ”fristad”. Hade några ganska svåra år på hemmaplan bakom mig. Det var som om allt gjorde sig extra påmint där i ensamheten, även om mycket redan rett ut sig. Det var annars också lättare för mig att ha ordning och reda på jobbet än i det i det röriga vardagslivet därhemma… Nu har jag förmånen att kunna jobba hemma ett par dagar i veckan och det går bra då jag kan välja hur jag gör!
Det bästa med att ha kollegor är att man kan beklaga sig för dem och få stöd. Mitt stöd får jag i lärarrummet när inget går min väg under skoldagen. Ifall jag inte hade fått klaga,gnälla och skämta (svart humor) hade den berömda Väggen nog strax kommit emot.
Så sant! Att jobba är min räddning när ångesten kommer krypande. Övertänker och känner efter alldeles för mycket när jag är ensam. Tack för att du delar med dig av ditt liv och får mig att känna mig mindre ensam i det som känns svårt!
Oj, det här behövde jag påminnas om exakt idag. Tackar!
Håller verkligen med! För mig som är lite introvert, är det kanon att åka in på kontoret, för då får jag mitt sociala behov uppfyllt och kan sen åka hem och njuta av att vara introvert i godan ro. Tycker många problem och hjärnspöken känns så mycket mindre och ofarligare när man är tillsammans med andra – det är som att man kommer ur negativa tankespiraler och får ett annat perspektiv på världen.
Jag brukar tänka att man vädrar ut sin själ. In med frisk luft. Förut var jag frilans delvis och jag känner sådan ångest inför de dagar som man inte hade struktur utan liksom drev omkring. Nu är jag fast anställd och även om det förstås har sina nackdelar ibland får jag iaf lite styrsel och kollegor som man måste klä på sig för. Går så där att komma till jobbet i pyjamas 😅
Ja. Vilken skillnad det gör, när jag tror jag behöver stanna hemma i min ensamhet när jag har ångest. Men att få prata med en annan människa om något helt annat, eller ens höra andra människor prata med varandra spräcker bubblan och ångesten glömmer bort att finnas.
Känner igen mig så mycket! Har haft stora problem med ångest som gick helt överstyr när jag trodde att den enda lösningen var att vila o dra mig undan allt socialt. Blev bara sämre och sämre och mådde till slut otroligt dåligt. Genom (metakognitiv) terapi fick jag träna på att vända uppmärksamheten utåt istället för inåt, genom att faktiskt utsätta mig för och ta in världen och andra människor och jag fick lära mig att det gör att ångesten tappar sitt grepp. Så kallat kallprat borde verkligen uppgraderas, för det är inte sällan det som spräcker bubblan man lever i om man lider av ångest. För mig blev alla välvilliga råd om vila o att undvika stress alltså tyvärr inte så bra, eftersom rädslan för att anstränga mig förstärkte och upprätthöll min ångest (förstår dock att det kan vara annorlunda för andra människor).
Jag har förmånen att kunna jobba halva dagen hemifrån, oftast eftermiddagen. Efter ett rejält utmattningssyndrom är mitt huvud inte kontorskompatibelt mer än 4-5 timmar. Tack vare mina delade dagar orkar jag 100%, det skulle aldrig gå annars. Före utmattningen jobbade jag på annan ort 3-4 dagar vecka och var hemifrån 11-13 timmar vanligen. Nu har jag det bästa av två världar tack vare en mänsklig chef och en toppen arbetsgivare. Vi jobbar hårt men tillåts vara människor med olika behov.
Du sätter ord på precis min tillvaro just nu! Mitt introverta jag älskar att få lov att vara hemma, men i nedstämda perioder med ångest och tankar blir hemmet istället ett fängelse. Då är ett inbokat möte eller likande det som räddar dagen.
Så oerhört sant! Så många gånger som du sätter ord på hur jag känner och tänker och låter mig vila i att jag inte är ensam. Jag upplever att det är så mycket lättare att ta emot kloka råd från någon som verkligen förstår som du gör. Dessutom blir dina smarta lösningar och genomtänkta små (och stora) livsförändringar aldrig påtvingade eftersom det är jag själv som väljer att konsumera dem. Oerhört tacksam för att du delar med dig. Tack!
Övertänker var ordet sa Bull! Och träning varannan lunch räcker inte. Jag måste också till kontoret. För att träffa folk och tvingas vara social. Jag som alltid älskat mycket folk… pandemin/smidigt hemifrånjobb har tyvärr sänkt mig psykiskt. Så skönt att läsa om er andra, jag är inte ensam. Tack för att Clara och ni andra finns!
Clara, du sätter ord på precis min tillvaro just nu! Mitt introverta jag älskar att få lov att vara hemma, men i nedstämda perioder med ångest och tankar blir hemmet istället ett fängelse. Då är ett inbokat möte eller likande det som räddar dagen.
Vilka intressanta tankar. Jag har du jobb där jag måste vara social, läs av människor i grupp och gärna vara engagerande och närvarande hela tiden. Precis som du har jag märkt att det kan lätta ångest, lite fake it til you make it.
Men.
Dag efter dag blir det tillslut som att man inte respekterar sina känslor, alltså ångesten. Iaf kan det bli så för mig. Och som att sättet att hantera ångest är att ständigt vara igång, ständigt social, gärna jobbande. Farligt, farligt (för mig, obs, menar inte att jag vet hur alla har det).
Det bittra tycker jag är att med bara lite mer flexibilitet i samhället skulle fler kunna anpassa som jobbinsats efter livets naturliga upp och ner.
Intressanta tankar som sagt!
Precis som du skriver kan det också bli en flykt att ständigt “fake it until you make it”. Mycket introspektion är inte heller bra. Alla behöver hitta sin balans. Generellt tror jag att vi alla saknar sammanhang där vi känner oss trygga och balanserade. Det är antingen hel ensamhet eller fullt av mer eller mindre främmande människor att ta hänsyn till
Tänk om du hade en sparaknapp på bloggen, så som man kan spara andras inlägg på insta. Då hade jag lagt till det här inlägget för att lätt plocka fram och läsa i framtiden när jag behöver det igen. (Vilket skulle bli om några dagar och några gånger i månaden för oj vad jag har lätt för att ta avstånd från omvärlden, fast jag vet att det inte gör mig gott alls.) Fint att höra att andra funkar på samma sätt.
Vill påminna om att det är valfritt att ha mens, går utmärkt att slippa med hormonspiral eller p-piller. Önskar att jag hade vetat det tidigare, så mycket onödigt lidande.
https://www.expressen.se/halsoliv/medicin/lakemedel-och-behandling/gynekologen-nej-du-maste-inte-ha-mens/
Dock plockar det bara bort symptomen istället för att bota grundorsakerna till mångas problem. Vi behöver nog snarare bli bättre på att lyssna på kroppens rytm.
Helt rätt – precis så! Känner igen mig otroligt mycket. tack för bra inlägg.
För mig som är autistisk och har adhd är hemmajobb en förutsättning för att jag ska klara av att jobba heltid. Att åka in till kontoret är ganska mycket jobbigare för mig än för gemene man, alla intryck och ljud dränerar mig på energi och gör det omöjligt att hålla fokus. Jag brukar skämta om att jag inte kan vara både smart OCH social – kapaciteten räcker tyvärr inte till båda.
Nu när jag inte är tvungen att vara inne varje dag så uppskattar jag verkligen att åka in till kontoret en gång i veckan. Även om det är jobbigt så är det väldigt viktigt och givande att få ta del av det sociala sammanhanget. Det är himla nyttigt att byta miljö och ha en anledning att ta på sig nåt snyggt också.
Takk, takk, takk! Kloke ord <3 Må minne meg selv på dette iblant.
Jag gillar mixen av att kunna jobba både hemma och på kontoret.
Det blir en perfekt mix, så att jag inte blir för osocial 🙂
Spot on. Jag jobbar också hemifrån och har gjort det i många år och håller helt med dig. Oftast lyxigt att jobba hemifrån men ibland kan det bli för mkt av det goda och kan sakna att ha kollegor att träffa vid kaffemaskinen. Bor även på landet så träffar inte så många en vanlig dag men för min hälsas skull så jobbar jag extra som yogalärare för att komma ut och träffa människor i verkliga världen.
Gomorron!
Jag har jobbat hemifrån sen 2020 och jag stortrivs med det, kanske också för att jag har djur som jag då inte behöver lämna. Vi har valmöjligheten att gå till kontoret också vilket förstås är bra. Vi bor dock mitt i storstan så det känns aldrig ensamt på något vis, utan bara vilsamt😊 2022 fick jag dessutom cancer och gick igenom kemoterapi och då var jag oerhört tacksam över att ha möjligheten att kunna jobba hemifrån, då jag inte hade känt mig bekväm i att behöva gå till kontoret. Innan 2020 hade det inte funnits på kartan förstås, så nåt bra kom det ur pandemin. Jag tycker det är skönt att valmöjligheten finns helt enkelt, men du har absolut en poäng i att energin utifrån är viktig, även om man inte alltid tror det själv 😊 Ha en fin dag!