Man kan ibland undra vad träningen egentligen ger. Alltså spelar ett eller annat träningspass verkligen så himla stor roll? Här står jag och drar i en skivstång och gör marklyft som en annan idiot. Men vad ger det egentligen? Det är ju inte så upphetsande siffror på viktplattorna och i perioder känns det som att jag står helt stilla i utvecklingen.

Men så provade jag att lägga samman allt jag tog i marklyft på mitt senaste pass. Vad blev det då? Jo det blev 2766 kilo i marklyft, det. Per pass. Pass som jag kör en gång i vecka – men ibland två. För en enda av alla övningar jag gör. Säg sedan att jag gör det i snitt 3 gånger i månaden under ett år (då har jag räknat bort semestrar, sjukdom och andra anledningar till att pass inte blir av). Det blir 99 432 kilo på ett år. Närmare hundra ton. Och då har jag inte tagit höjd för att jag vid regelbunden träning faktiskt ökar vikterna jag lyfter med tiden.

Tänk att min kropp utsätts för detta? Inte konstigt att den inte kan stå emot framstegen på sikt. Det tar lite tid med styrketräning – men efter att ha lyft hundra ton har rumpan inget annat val än att klättra högre upp. Man får spänst i stegen till slut. Ryggen blir rakare och sånt som förut var tungt och besvärligt känns inte längre lika jobbigt.

När man känner sig oimponerad av sig själv och sin träning kan man ju pröva att addera ihop det man gör under en lite längre period. Funkar lika bra med antal cyklade mil till jobbet som antal länder man promenerat sig igenom efter ett halvår av stegräknande. Och det funkar såklart även med små insatser. Små förändrade mikrovanor som på tid adderar ihop till något mycket, mycket större! Av att alltid ta trapporna istället för hissen upp till jobbet bestiger man till slut Mount Everest.