Jag tycker att vintern är jobbig. Jag tycker också att vintern är underbar. Men det är liksom inte två saker som utesluter varandra. Allt som är jobbigt är inte heller dåligt per automatik. Jag tycker om mörkret, kylan och snön och allt som den befriar mig ifrån. Trädgårdsarbete, ruttnande grönsaksland, blötregn, sociala krav och det starka sommarljuset som hela tiden drar mig utomhus. Som får mig att känna att jag går miste om något viktigt. Men vintern skrämmer mig samtidigt. Arbetet den medför, tyngden den lägger på axlarna, isoleringen inomhus och tröttheten som oundvikligen uppstår.

Vi svenskar är fenomenala på att romantisera sommaren och det förhöjer ju onekligen upplevelsen av den. Men jag tror att vi måste öva litegrann på att också romantisera vintern. Skapa magi kring ovädret, mörkret och kylan och hitta de goda sakerna som det medför. För då blir årstiden lättare att bära.

Vintern har i alla fall blivit mycket härligare sedan jag accepterat den för allt som den är. När jag inte försöker stressa förbi eller förringa hur den påverkar mig – utan bara accepterar läget. Alla andra djur påverkas ju av vintern. Vissa går till och med i idé den här tiden. Men vi människor förväntas jobba på precis om vanligt och tro att mörkret och kylan inte kommer åt oss, bara för att vi har centralvärme och lampor inomhus. Men det stämmer ju inte. Vi blir påverkade.

Jag påminner mig också om att vintern är lika mångfacetterad som sommaren. Den skira försommaren jämfört med den överblommade augusti är olika årstider med olika stämningar. På samma sätt är november något helt annat än februari. Varje månad har sin unika prägel och genom att lägga märket till årstidens skiftningar så blir vintern inte lika lång och monoton.

Man kan lära sig att älska det som är kärvt, kallt, arbetskrävande och hårt. Inte minst för att det förstärker det mjuka, lena, lugna, varma och friska som kommer efteråt. Att acceptera och följa med istället för att streta emot – det är en min nyckel till att må gott genom vintern.