För länge sedan när jag brukade gå på vattengympa, kunde instruktören säga saker som:
-Nu är det dags för att träna armarna. Och om det blir för tungt så arbetar ni enbart med benen istället och låter armarna vila
Det provocerade mig redan då, för min uppfattning av oss i bassängen var inte att vi var övertränande galningar som skulle lugnas ner. Nej vi hade ju behövt höra:
–Nu blir det armövningar och det kommer suga ordentligt i musklerna och vara jobbigt. Men då vill jag att ni ska ta i hårdare! Ni klarar det! Ni får snart vila! Det är inte farligt när träningen känns – det är det som ÄR träning.
Det här är ingen diss just mot vattengympa – bara ett minne av en knäpp situation. För om jag går och tränar vill jag inte uppmuntras att ta det lugnt. Jag behöver ju pepp att anstränga mig! Vi människor är lata och bekväma av vår natur, och dessutom inställda på energibesparing. Smart om man är jägare och samlare. Dumt i dagen samhälle.
Jag tycker mig dock märka den här inställningen lite överallt, i takt med att jag tränat flitigt de senaste fyra åren. Den här otroliga brådskan att tycka att andra tränar för mycket och för hårt. Jag har diskuterat det med tränande vänner som upplever samma sak. När de pratar om att de ska ut så finns det alltid personer i närheten som säger:
–Neeej men inte ska du väl springa nu?
–Va, men ska du ut och åka så långt på skidor verkligen?
-Gör inte för mycket nu så du tröttar ut dig!
Skeptikerna menar säkert väl, men det blir helt fel. För vi behöver höra helt andra saker:
-Klart du orkar åka så långt!
-Var härligt att du tar tid för träningen och hälsan!
-Så klokt att träna – jag tror du kommer få energi av det!
Min inre röst försöker oftast slippa undan så det behöver jag inte hjälp med från någon annan. Jag behöver vänlig, bestämd uppmuntran. Och det skulle jag säga att de flesta människor behöver kring just träning – eftersom nästan ingen rör på sig tillräckligt. Sedan finns det absolut personer som övertränar, hetsar och stressar kring sin hälsa. Men jag är inte säker på att den typen av kommentarer kommer att nå fram till dem. Där behövs helt andra typer av samtal.
Jag vet inte varför vissa personer har den här omedelbara skepsisen till andras träning? Men kanske handlar det om något slags gruppdynamik? Så länge ingen tränar är ens eget stillasittande ingen fara. Men om någon börjar göra förändringar – då blir ens egen position plötsligt obekväm. Jag minns att jag surt brukade muttra till min syster om hur hurtiga alla är i byn, som är ute och joggar med sina jävla barnvagnar. Men idag blir jag bara peppad av att se det. Tänk att vilja jogga så gärna att man gör det med barnvagn, bara för att det ska bli av. Så inspirerande!
Jag skrev ett inlägg den här veckan, om att jag tagit mig ut och tränat trots stort inre motstånd. Att jag lyckats överkomma min självdestruktivitet som säger att en dålig dag inte får räddas upp utan ska göras ännu sämre. Det blev en intressant tråd med tankar kring vila kontra träning och prestation. Läsaren Anna formulerade så bra det jag själv försökte få fram men nog inte lyckades med:
“Jag tycker personligen att det fungerar skitdåligt att vara snäll mot mig själv genom att strunta i saker som är lite jobbiga. Bara för att något känns svårt och jobbigt så betyder det ju inte att det är fel! Visst, det ger en TILLFÄLLIG lättnad (nästan en kick rentav) att skippa träningen, kolla på tv istället för att läsa igenom anteckningarna inför morgondagens föreläsning, beställa hämtmat etc – men i längden blir det självdestruktivt att fastna i en loop där bara snabba belöningar känns kul. Kanske inte i stunden, men över tid sker en försämring av både kroppen och psyket.
Att inte svika löften man ger sig själv tror jag är bra för det inre drivet, den där känslan av att vara kapabel och stadig. Det ger mig en kick att känna att jag visst klarar av svåra saker. Om jag hela tiden “tillåter” mig själv att inte prestera blir det ju ingen meningsfull strävan mot någonting längre fram, en belöning jag ska få för det jobb jag har gjort. Belöningen kan vara allt från en kropp som står emot infektioner till ett examensbevis. Om jag bara skulle lyssna på de människor omkring mig som säger “äsch, var lite snäll mot dig själv och lägg dig i soffan med en påse godis!” bidrar det bara till självsabotage.“
131 svar
Jag kan hålla med i ditt resonemang, för att utvecklas i sin träning behöver man peppa sig till att ta i det där lilla extra. Och det är fine, så länge man gör det för sin egen skull. Det blir fel när vi ger oss ut och springer med en barnvagn för att vi ska få bort mammakilon så snabbt som möjligt för att normen säger det eller för att visa oss duktiga. Eller att vi pushar oss på gymmet en extra gång för det ser bra ut hos andra, att vi får en klapp på axeln fast vi egentligen inte vill göra den där övningen eller orkar. Så länge vi tränar för vårt egna välmående så säger jag kör bara! Men blir det istället på bekostnad av vårt välmående och för någon annans skull så kanske vi ska ta oss en funderare.
Men absolut, för att kunna lyfta tyngre, springa fortare eller vad det än må vara så behöver vi tänja på våra bekvämlighetsgränser lite och det i sig är inte farligt. Annars kommer vi stå still och trampa på samma ställe. Vi ska bara vara medvetna om vem vi gör det för.
Bra skrivet. Jag skrev en del i förra inlägget. Men jag tror att Clara missuppfattat mig. Att träna behöver vi alla göra. Men det finns olika sätt att göra det på.
Jag tror snarare att du behöver tänka över sättet du formulerar dig på. Inte enbart jag läste det som en pik illa förklädd till omtanke
Lite kul att min svåger skickade det här till mig. Han är otroligt vältränad och jag är väldigt imponerad av hans ork. Men mina kommentarer som ”ska du ut nu igen?” eller ”du var ju ute på förmiddagen inte måste du ut nu?” bottnar i att han alltid försvinner antingen när maten ska lagas och/eller det ska städas undan. Det har egentligen inget med träningen i sig att göra – utan att smita undan från allt jobb. Att läsa eller spela spel får ifrågasättas men så snart det handlar om träning får ingen tycka annat än bra.
Det handlar som sagt inte om träningen utan om att man smiter undan en massa jobb.
Givetvis kan man diskutera vad som är viktigaste osv osv. Men i våra familjer/släkter och umgänge så är det till 99% män som ”måste” träna och inte kan skjuta upp det en dag eller två. Medan kvinnorna alltid är de som ansvarar för matlagning, bortplockning, diskning, underhåll av barn osv.
Kanske extra bitter ikväll när alla män är upptagna med träning medan kvinnorna gör hela påskplaneringen; sovplatser, mat, vem som köper kvar, aktivitet….
Just det här upplever jag faktiskt är det största hindret för min egen träning! Den passar ALDRIG in i familjens schema så jag får alltid veta ”det är dumt du ska träna denna helgen när vi har familjen på besök”, ”men barnen ska ju skjutsas till olika aktiviteter idag, kan du inte ta träningen imorgon?” etc. Mitt problem är att vi är fyra personer i familjen, så det händer ju alltid något jag måste ta hand om. Jag kan inte skjuta upp träningen till dagen efter, för då passar det heller inte. Detta har gjort att jag har försökt att komma igång med träningen utan resultat i över 5 år (!). Tror jag nu inser att man nog måste göra som din svåger/(män generellt kanske?) och helt enkelt ta sig tiden oavsett om det passar eller inte, för uppmuntran från omgivningen kan man glömma, och tid när det faktiskt passar in uppstår nog först när barnen flyttat hemifrån, eller man av en anledning inte jobbar längre.
Det blir ju jättedumt att det aldrig “passar” i familjens schema! Jag tänker att din träning också behöver finnas på schemat, den räknas ju också. För nä, tacka sjutton att man inte kommer igång om man bara bemöts av att man är besvärlig som tränar. (Detta skrivet fullt medveten om att jag själv brottas med samma sak…)
Jag förstår dig Lena, prata med familjen och förklara att detta är lika viktigt som deras aktiviteter. När veckan planeras, lägg in din träning lika självklart som barnens fotboll eller simning. Förklara för din partner att detta är något du måste göra för att må bra, och det kommer krävas att någon annan skjutsar/diskar/lagar mat. Kräv stöttning i detta så det blir av! (Lätt att säga, svårare att göra, men heja dig, du är värd detta!)
Jag har börjat träna/promenera under barnens aktivitet. Så när jag skjutsar dom åker jag inte hem eller gör något ärende (typ handla mat) som de flesta andra utan går en runda, mår så bra. Idag körde jag intervaller gå/jogga!!!!
Man ska sätta på sin egen mask innan man hjälper andra som de säger på flyget. När jag var utmattad så kunde jag varken plocka ur diskmaskin eller vara på middag med fler än en person. Det kan bli dyrt att inte ta sig tid till sin egen hälsa. Innan tyckte jag precis som du, det måste passa in och inte kan väl jag…. Nu planerar vi annorlunda hemma och tar oss tid till det som är viktigt på riktigt. Min lilla familj på fem är viktigare än stora tjocka släkten och vi anpassar oss efter vad vi behöver, tex av fyra lediga påskdagar har vi en dag med släktmiddag och tre helt obokade dagar.
Håller med om detta!
Därför gympan är så bra. Ledaren ryter gärna till men såklart man kan ta det lugnt. Snäll gympa a la friskis o s…. där har man bara kul. Värme och inga pekpinnar. Härligt.
Förstår på ett sätt vad du menar med att vi behöver bli peppade till träning.
Men personligen blir jag stressad och därmed aggressiv och vägrar, av rent trots, att göra som någon annan säger. Så försöker någon peppa mig blänger jag ilsket och gör mindre.
Kanske är därför jag alltid tränar hemma, alldeles för mig själv med egna träningsprogram jag hittat i böcker eller i appar. Modifierar efter tycke och smak samt dagens känsla i kroppen.
Bara jag som är sån här, eller?
Precis så är jag med! Jag tycker dessutom om att det säga att om man inte orkar då är det ok att tex bara fortsätta med benen. För då känns det ok att jag, som faktiskt kanske inte orkar med armarna mer än ett tag, låter bli men ändå tränar.
Jag känner igen mig och stör mig inte heller på de som håller igång. Däremot ogillar jag när folk har behov av att visa andra hur duktiga de är genom sina aktiviteter.
Ja!!
Jag tycker att du gör alldeles rätt. Lite varierande hemmaövningar där hela kroppen får en liten dos träning varje dag fungerar hälsar en pigg och fullt frisk 86-åring.
Intressant! Tror definitivt att det är viktigt att utmana sig själv fysiskt såväl som psykiskt i lagom dos, då det möjliggör växande och ökad ork och energi. Det här med att obehag och smärta skulle vara farligt eller icke önskvärt går igen i mycket i samhället idag. Sorg, ångest, oro osv är inte farligt, tvärtom är det normala känslor. Det ju vad vi gör när vi känner jobbiga känslor, som blir problemet i långa loppet. Om jag alltid sätter mig i soffan och kollar netflix när jag är trött tex. Mina tankar går mest till dagens rädsla för det “inre upplevandet” vilket i allra högsta grad berör inställningen till träning, precis som du skriver. Jag brukar dock ta det lugnt på gymmet, pressar inte för hårt. Går till gymmet för att känna glädje! Cyklar 4 mil till jobbet tor och det är viktigare för mig att prioritera det då jag minskar mina utsläpp på så sätt. Gymmet är snarare för mig en plats där jag får vara med min kropp och psyke, känna av mina gränser och ork, och känna glädje i rörelsen, tillsammans med andra som gör samma grej.
Önskar dig en härlig söndag med lagom mycket utmaning och avkoppling! 😊
Vad bra det låter att du finner glädje i rörelsen och gemenskapen på gymmet och går hem utan värk i kroppen. Du vet dina gränser och din ork och förstår att lyda din kropp hälsar en pigg 86-åring.
Haha! Jag känner mig sjukt träffad då jag är en av dessa som irriterar mig på folk som tränar som idiotier och som verkar tro att jorden går under om man inte hinner klämma in gymmet på lunchen. Det har blivit som en sekt och en känsla i mig att man är ”duktigare” om man 1) tränar innan jobbet eller 2) tränar på lunchen. Jag är inte förtjust i träning alls, men gillar rörelse. Skotta gården, bära ved, städa och ta promenader. Kan tänka mig yoga också. Och simning. För mig är idealet tanterna i byn 1988. Den sortens rörlighet. Jag vänder mig absolut inte mot att träna, men jag fattar inte varför det är sån panik kring det. Ät gott på din lunch vetja!
Bra skrivet!
Jag håller helt med! Och jag kommer nog alltid bli smått provocerad av personer som joggar med barnvagn (förlåt). Tror också det är starka känslor kring träning för att det rymmer så mkt, allt från skuld till dömande. Håller helt med att jag gillar rörelse men avskyr träning (tänk gym). Däremot älskar jag att dansa loss med barnen, gräva djupt i rabatter, rensa sly. Älskar inte att städa huset (tre våningar), dammsuga och skaka mattor men det är också rörelse så på ett sätt så uppskattar jag det. Hur jag som stressad småbarnsförälder ska få ”träning” på schemat – nej det skapar bara en massa onödig press och stress.
Så mycket röster överallt som tycker saker om vad andra tyckt och sagt…den säger fel, den gör fel, den är fel, den borde sagt detta istället…gjort då istället…jag hade behövt höra A istället för B vid det eller detta tillfället…
Pressa sig…peppas…övervinna ditten och datten rörande det och detta…inte vara “för snäll med sig själv”…se till att vara snäll med sig själv…tillåta sig att vila och lyssna på sin kropp/själ…se till att inte vara självdestruktiv och sitta i soffan när man är trött…upp och hoppa med dig, på med skidorna…iväg till gymmet, prestera mer, nå längre…men lyssna inåt…våga bara vara i nuet…vila…sätt fart nå nya mål…bli starkare…mer…större…bättre…komihåg att du duger…eller kanske inte ändå…bäst ett varv på gymmet till …eller får du vila…inte vara slö, våga pressa dig…bli den du alltid varit menad att vara…för den personen är du inte nu…du måste ut ur din komfortzone…pressa på övervinna…oj, blev du utbränd…du måste lära dig att vila, lyssna på dig själv…bara inte på den där självdestruktiva soffpotatisrösten som hindrar dig från att nå din fulla potential…vem som nu definierar vad någons fulla potential månne vara…knappast du själv eftersom du ännu inte är där…men säkert något helt annat, större och mer än den du är just nu…så sätt fart…och läs en bok om utbrändhet samtidigt så du inte riskerar hamna där…
Ibland blir det kanske lite oklart vad som menas med att “vara snäll mot sig själv” här på bloggen, för det verkar kunna vara både att stämma ner kraven, sänka tempot och pusha sig att bli bättre. Men det är väl bara att använda sitt omdöme tänker jag.
Otroligt bra skrivet! Jag fick mig ett gott skratt. Tack!
AnnaA – Ja!! +1, minst.
Jag är helt med dig Anna! Så himla bra beskrivet av dagens informations samhälle som fan tar knäcken på både allas”nuet” där alla hela tiden ska fundera och analysera hela sin skapelse, men också alla rätt till att vara den man är. Jag är så sjukt trött på personlig utveckling så det står mig upp i halsen!
Låt mig bara va liksom!
😊 Din kommentar påminner om Emil Jensens träffande text ”stressa inte, oroa dej inte”. Bra skrivet för så kan det verkligen kännas ibland.
Tänkte också på den texten/låten av Emil Jensen, lyssningstips om ni ej lyssnat 🙂
Hahhaa, skrattade gott åt din text, precis så upplever jag det här informationssamhället också. Tusen råd hit och dit “ät fisk minst två gånger i vecka så du får omegafetter, men ät ingen fisk alls för haven är överfiskade och du får i dej tungmetaller och miljögifter”. Dock tycker jag Clara är rätt så enhetlig i sin linje. Kände dock igen många av orden/meningarna ovan, och funderade på varför det kan upplevas motsägelsefullt (annat än att det då är frågan om lösryckta ord och meningar). Gissar att det mesta kan sättas i ett “diagram” som ritar en uppochnerformad U-linje, med energi på höjden och valfritt behov på längden. Har du tränat för mycket behöver du vila, tränar du inte alls får du dålig kondition och behöver träna för att få mer energi. Har du träffat massa folk behöver du vara ensam för att få energi, men har du varit för länge ensam behöver du träffa folk för att få mer energi. Gör du ingenting på dagarna blir du apatisk och deprimerad. Då kan ett roligt projekt ge dig energi. Har du dagen fylld av program och åtaganden kan lösningen vara att boka av och ge rum för vila. Pga det här, kommer människor alltid att sträva åt det ena hållet eller andra för att uppnå någon slags balans. Därför kan rådet ena dagen gå åt det ena hållet och andra dagen åt det andra. Det fina är Claras reflektioner över det här, hur man får följa med på hennes resa då hon lär sig identifiera om hon ligger för långt “till höger eller vänster” på det här diagrammet. Jag tycker själv det är otroligt svårt att vet var man ligger, är lösningen på tröttheten en promenad eller soffan, det kan vara olika från dag till dag. Tror inte Claras tanke är att säja att någon skall göra si och så, utan just att dela med sig av det hon lärt sig om sig själv, så att det kanske kan göra någon annans lärandeprocess kortare. Det går ju aldrig att applicera direkt på ens eget liv, utan man får plocka guldkornen som råkar passa en själv, och vilken lyx är väl inte det!
J. Akkurat slik oppfatter og tolker jeg det, også. Veldig godt og klart skrevet!
Tack J! Håller med Elisabeth =)
Men så klokt! Visst är det så att alla behöver olika saker och vid olika tillfällen. Precis som du skriver så är lösningen på din trötthet kanske att ligga i soffan just idag och lösningen på min att tvinga mig ut och jogga. Och precis som någon annan skrev så ingår det ibland ett gigantiskt motstånd i lösningen (för oss alla), för det känns ju i stunden som allt annat än en lösning mot tröttheten att göra något jobbigt, eller en lösning på stressen att skita i saker på att-göra-listan. Det känns helt fel. Precis som att det känns fel att fortsätta simma med armarna när armarna är trötta, man vill vila dem en stund, de orkar inte mer. Det var så jag tolkade Claras text, att det är när det blir jobbigt som vi som allra mest behöver pepp (för alla som är allergiska mot pepp-ordet, läs: stöd, yttre motivation, inspiration). Det är först när det blir jobbigt som det händer något. Först då kan vi bryta mönster och bryta ny mark, och ta oss från där vi är mot den plats vi vill vara. Man kan inte utvecklas om man står kvar på samma fläck som alltid och gör samma saker som man alltid gjort.
Det är ju mycket som är tråkigt, svårt och jobbigt, som man av olika anledningar gör ändå eftersom man vet att det är bra. Vi vaccinerar oss, betalar räkningar i tid, underhåller bostad och fordon, sparar pengar, utbildar oss, planerar saker istället för att freestyla, förebygger och håller efter överallt för att vi vet att det ger positiva effekter, hållbarhet, sparar energi, bygger upp. Lustigt nog är våra dåliga vanor och invanda mönster en alldeles blind fläck i förnuftet. Man kör huvet i sanden bara och fortsätter som vanligt.
Man måste akta sig för fällan att upprepa sina mönster men samtidigt hoppas på ett annat resultat än det man brukar få. Är man ständigt trött och ständigt väljer soffan, då är det läge att tvinga sig ut. Tvinga är nyckelordet där, för den som väntar på lusten får vänta ihjäl sig. Och tvärt om för den delen, somliga får tvinga sig att ställa in grejer som de upplever sig absolut inte kunna ställa in. Balans är som sagt det vi alla behöver och kanske är det så att var och en lutar över åt det hållet som de upplever enklast eller trevligast att leva med. Minsta motståndets väg. Och att vi därför borde ifrågasätta våra egna val snarare än andras. Vi alla behöver lite mer av det vi inte brukar göra. Mer vila för de som tenderar att prioritera bort det, eller mer träning för de som alltid hittar en ursäkt till varför det inte hinns med, behövs eller orkas. Jag själv är en av de senare.
Spot on, tänker precis som du! Eftersom alla inte har samma situation, och just idag skiljer sig från imorgon, så behövs ju massa olika lösningar och tankesätt. Tycker att clara brukar skriva det så bra, att återhämtning är motsatsen till det som gjort dig trött. Har jag suttit i jobbmöten behöver jag kanske promenera, har jag jobbat fysisk behöver jag kanske ligga i soffan, har jag träffat mycket folk behöver jag kanske vara ensam med en bok, osv.
Det svåra är ju ofta att förstå varför man är trött/nedstämd/frustrerad osv, för det är ju inte alltid uppenbart, och ibland kan det vara många saker, och motstridiga saker. Vi är nog många som kan bli bättre på att tolka våra tankar och känslor och beteenden och behov lite mer medvetet, för att kunna sålla i “tipsdjungeln” och då inte uppleva den som motstridig.
Wow så bra skrivet! Jag är den som pressar mig till träning så till den grad att jag får träningsförbud och överbelastningsskador. Läser allt jag kommer över om ämnet och har ständigt dåligt samvete för att jag tränar, för att jag inte tränar, för att jag äter för att jag inte äter, för att jag vilar, för att jag inte vilar osv osv osv.
Summa summarium. Jag önskar att alla som tränade gjorde det för sin egen del. Slutade posta om det som “influens” utan vill man skriva om sin vardag publikt så kan man lägga in det som en trivsam del av allt annat man gör. Precis lika naturligt som att man varit på loppis, bakat en kaka, odlat blommor etc. Inte som en manual där “crossfit fick mig att bli en bättre person” “pressa dig ut i spåret, vi är lata i grunden” osv osv. Jag avföljer fler och fler influencers pga detta, eftersom jag som många andra lever i en värld full av måsten och där träning har blivit både status och något man ska pådyvla alla under devisen “träning är boten på allt”. Alla platser som varit som trevliga oaser börjar mer och mer trycka in måsten kring träning och mat.
Jag har skrivit flera inlägg på temat att pressa sig själv för hårt och fixera sig vid prestation. Eller att använda träningen som ett sätt att dopa sig för att klara en ohållbar situation, när man egentligen bara behöver få vila! Tex här
https://underbaraclaras.se/2020/12/05/sa-smal-och-sa-olycklig/
https://underbaraclaras.se/2022/02/26/det-ar-svart-att-ma-bra-nar-nagon-ar-dum-mot-en-hela-tiden-2/
https://underbaraclaras.se/2014/10/21/passiva-kvinnor-och-aktiva-man/
Alla texter jag skriver, skrivs ju till fonden av de gamla. Som ytterligare en nyans av de tidigare insikterna. Men det är förstås så att den som inte läst de gamla inläggen (vilket många inte har gjort) tolkar dem annorlunda. När jag nu skriver om att våga pressa mig själv i träningen är det efter att ha gjort hela resan med alla olika insikter kring detta och nu kommit ytterligare ett lager djupare i min egen förståelse för hur träning, stress och hälsa hänger ihop.
Men vi kan bara förstå saker utifrån det vi själva har upplevt – och vi är alla på olika platser i livet. Därför kommer inte alla kunna relatera eller förstå det jag skriver. Och det motsatta gäller förstås också!
Dock är det viktigt för mig att påminna om en sak Ann: Det är inte mitt ansvar som bloggare att göra en plattform som är en oas för dig. Det lugnet du söker måste du själv skapa. Klokt att du avföljer det som du mår dåligt av.
Absolut, håller verkligen med dig. Det är inte ditt ansvar att ta ansvar för andras välmående såklart! Mitt inlägg var en analys över hur det skett ett skifte i den här typen av bloggar och givetvis behöver man inte “hota med att avfölja” utan bara göra det, så det ångrar jag att jag skrev. Du har all rätt i världen att skriva vad du vill på din plattform. Men det finns ett kommentarsfält och det är ju här vi läsare bjuds in att prata.
I övrigt tänker jag att det ändå är en intressant utveckling att träning och kost blivit en så stor del av den typ av influencervärld som innan inte varit det, men hela samhället i sig har gått åt det hållet så det går ju hand i hand kan jag tro.
Jag antar att till syvende och sist att vi vill att alla ska göra det man mår bra av.
Jag har funderat lite på det här fenomenet, att måna om andra på ett lagom medmänskligt och hälsosamt sätt. I ditt fall kanske det handlar om att folk är rädda om dig på riktigt, du har ändå en utmattning i ryggen. Annars kan det definitivt vara ett sätt att skydda sig själv från att framstå som dålig, eller så är det den gamla avundsjukan som spökar…
Rent samhälleligt tycker jag mig dock se en tendens att allt och alla ska curlas och månas om (i ALL välmening, ingen vill väl framstå som en kränkande person, eller någon som inte tar hänsyn). Gillar Pia Callesens tankar om hur man kan bekräfta någon på ett mer hälsosamt vis. ”Hjälp din tonåring att hantera livet : även i motgång” heter hennes bok jag önskar jag hade läst när vårt äldsta barn började må dåligt i tonåren.
Tack för det boktipset! Läste ett utdrag och det förhållningssättet känns intressant.Har en 13-åring med mycket oro och ångest som vi har det tufft med. Fanns på biblioteket så den ska jag låna.
Ibland tänker jag att vi kan bry oss lite mindre om vad andra gör. En del irriterar sig på den som tränar mer, andra på den som tränar mindre. Någon blir provocerad över den som tränar på lunchen, andra på den som tränar för någon annans skull, och någon på den som inte tränar alls. Om vi istället fokuserar på vad som får en själv att må bäst blir det mycket energi över till träningen istället, och om man inte vill läsa / ta del av andras reflektioner och inspiration om träning är det ju enkelt att hoppa över, oavsett om det är Claras blogg eller kollegorna på jobbet.
Och med må bäst menar jag både på kort och lång sikt – människokroppen är gjord för träning och rörelse, och eftersom de flestas liv idag inte innehåller det av sig självt, behöver vi aktivt sätta av tid för träning, vare sig vi gillar det eller inte. (Det kan ändra sig. Jag trodde jag hatade det. Det visade sig att jag älskar det!)
I övrigt håller jag med dig Clara. Många behöver en uppmuntran att träna lagom. För det flesta innebär det att ta i mer så att det blir riktigt jobbigt, för det är då vi får mest resultat av den tid vi lägger ner. För en del innebär det att hålla tillbaka lite, för att få tillräckligt med återhämtning. Jag skulle säga att det är 50/50 för mina PT-kunder.
En liten fråga…som inte alls hör ihop med ditt inlägg:
Är det din Bertil som medverkar i ”3-reklamen” (i scoutkläder)? 😊
Hälsningar Cia
Haha + 1! Även jag tänkt ”det där kunde vara Claras son” 😆 (dock Folke för mig)
Ja, det är kanske Folke?!
Haha, ytterligare +1 på denna! Tänker på det varje gång jag ser reklamen att det måste vara Bertil 😛
Hehe jo man brukar ju säga att vill man lyckas med något ska man lyssna på den som uppnått just det man själv vill uppnå, och inte på sin mamma.
Fast här får man väl helt enkelt konstatera att människor är olika? Jag – som tränade och tävlade mycket som barn/ungdom och sedan kämpat för att hitta tillbaka till ett tränande som funkar i mitt vuxenliv, jag AVSKYR när andra (eller jag) ska pusha/trycka på!
Jag måste själv få känna vart mina gränser går och vad jag orkar med eller vill idag – inte bara trycka på för att någon säger att det är skönt efteråt eller att det är bra för mig. För mig handlar det om respekt för kroppen och en uppmärksamhet gällande mina egna gränser, som jag tidigare kanske inte tagit tillräcklig hänsyn till? Har man alltid pushat sig (i träning och i annat) så kan man behöva lära sig motsatsen!
Däremot så funkar det för mig att snällt bjuda in kroppen. Går jag in i ett träningspass med insikten att jag själv får styra, så kan jag ofta trycka på rejält när jag väl är där. Ofta är det ju inte så jobbigt när man väl kommit igång! Och säger jag att jag ska träna ett snällt 15-minuterspass så orkar jag ofta en till kvart efteråt, och gör jag det inte så har jag iaf tränat en kvart. Och i den bästa av världar hittar jag då också fram till en träning som är KUL, inte nåt jag måste härda ut för att må bra efteråt.
Tror som sagt att människor är väldigt olika här och att man ska ha respekt för det! Vissa blir sporrade av pepp, men för andra så blir det provocerande och ett motstånd som gör att man då helt enkelt hellre låter bli. Har ingenting med en generellt rädsla för motstånd eller obehag i livet att göra, bara att man har olika vägar fram till en träningsmotivation.
Ja men JA! Jag som varit utmattad i över tio år har ingen aning om kroppens gränser längre och skulle jag lyssna på att någon annan säger åt mig att ta i mer så skulle jag bli sängbunden igen. Det är helt enkelt olika och det tycker jag är viktigt att ha respekt för.
Exakt detta. Förstår inte de som så bestämt hävdar att de vet vad alla behöver i olika situationer… ink Clara i just det här inlägget. 🙂
Jag tänker att det är synd att alla tror att ”folk som tränar” gör det för att plåga sig eller pusha sig alltid. Jag blandar högt och lågt, yoga, löpning (långsam ibland, snabb ibland) styrketräning, skidor osv. Och tränar lika mycket för mitt mentala mående som för mitt fysiska mående. Jag blir gladare och trevligare mamma, kollega, fru och vän när jag fått röra på mig (ofta är det även egentid).
För mig är träning noll förknippat med ångest utan endast med välmående, jag njuter av ett träningspass före-under-efter och är så sjukt tacksam för att jag prioriterar tiden och har en kropp som pallar.
Har också tur (?) att inte ha kollegor eller vänner som ifrågasätter min träning.
Precis så tänker jag också, synd att människor tror att det är nåt slags självplågeri att träna, man tränar ju för att det är roligt, egentid, man njuter av det och man mår så himla mycket bättre av att träna regelbundet. Tränar 7-14 timmar per vecka, då är allt mellan lugnare promenader till tung styrketräning medräknat. Det är just inaktivitet som gör mig sjuk och jag ser som självplågeri.
Jag ser det hela mer ur ett historiskt perspektiv. Många unga kvinnor har hetsat sig själva att träna de senaste 15 (?) åren. Jag läste om unga mammor som gick upp klockan fem på morgonen för att hinna träna efter att ha sovit 5 timmar. Inte fan är det hälsosamt. Att kunna träna är inte heller automatiskt hälsosamt, ibland är det mer ett symptom på en bra grundhälsa. Gamla hälsokulturer som kinesiska och indiska uppmuntrar heller inte till svettig träning och nu mitt i en pågående (!) pandemi som försvagar immunsystemet och skadar hjärtat skulle jag absolut TA DET LUGNT. Rekommendationen efter covid är att inte träna på flera veckor för fasen.
Träning kan också ha direkt skadliga effekter. Googla „running induced IBS“. Finns dom som forskar på sambandet mellan maraton och kolorektal cancer. Träning minskar tillfälligt glutation och minskar därmed motståndskraften. I djurvärlden blir de arter gamla som är långsamma läste jag nån gång. Ingen aning, men vi har matats med konstiga råd. I Jane Austens böcker är det så tydligt att lång återhämtning var en del av livet …
Skulle vilja tillägga att en riskgrupp för långtidscovid är väldigt aktiva yngre och medelålders kvinnor (och gravida). Många som har det nämner just för tidig träning som en orsak. Det kan finnas underliggande samband som överrörlighet (en till riskfaktor) och ADHD (finns en samsjuklighet här).
Och en sak till: det finns såklart många positiva effekter med mycket rörelse under dagen, men även bara med att komma ut: solljus, frisk luft, hälsosamma bakterier från myllan. Men just gällande intensiv träning finns det negativa och positiva effekter.
Amen det där är väl bara ursäkter. Covid, pandemi… Det där är över för de flesta. Covid är numera en vanlig förkylning. (Respekt för de få med bestående problem.) Och för de flesta självklart sunt med träning. Jag älskar min löpning oavsett!
En „mild“ covidinfektion leder till en IQ-förlust på 3 poäng, långtidscovid 6 poäng, sjukhusvistelse 9 poäng. Det är inte en förkylning, det är en vaskulär sjukdom.
Det är kanske de här effekterna som är problemet. Folk har blivit galna som frivilligt får den här sjukdomen 2 ggr per år.
Jag ser dock inte alls lika många joggare längre där jag bor. Risken för långtidscovid stiger med varje infektion. För medelålders kvinnor låg den redan på 20 % efter en.
Om folk får corona två gånger per år, och risken för long covid är 20% per gång, borde väl så gått som alla medelålders kvinnor lida av det just nu? Det är klart covid leder till problem, men att undvika covid eller träning leder till ännu mer problem.
Jag läste en intressant undersökning, där man stängde in gräshoppor i ett slags akvarie, tillsammans med spindlar som är deras naturliga fiender. Hälften av gräshopporna hade ett nät mellan sig och spindlarna, så att den inte kunde bli uppätna, resten inte. Resultatet var att lika stor procent i båda grupperna dog. I ena gruppen dog de pga att de blev uppätna, i andra pga stress, samt de undvek saker som de mådde bra av t.ex. att äta, av rädsla för att blibuppätna. Tror samma gäller covid. Aktar man sig för mycket blir man sjuk av det istället. Man får bara acceptera att det här är em del av vardagen och leva på så gott man kan?
Säger du samma sak om HIV? Herregud, svår långtidscovid ger sämre livskvalité än (och är sannolikt cancerfrämjande dessutom).
Säger du samma sak om HIV? Herregud, svår långtidscovid ger sämre livskvalité än cancer (och är sannolikt cancerfrämjande dessutom).
Kan du vänligen hänvisa till några studier som stödjer dina påståenden? Annars blir allt väldigt spekulativt
Snälla, googla „mild“ „covid“ och „iq“ själv. Finns så många studier och väldigt många diskussioner kring den senaste.
Sapere aude!
Nej, om du kommer med ett väldigt kontroversiellt påstående är det ditt jobb att ge trovärdiga källor, du kan inte bara säga åt folk att googla.
Aude källhänvisa!
Reagerade på samma sätt på en del av kommentarerna på ditt förra inlägg. Verkar som att många blir provocerade av träning och rörelse och då kommenterar på ett lite märkligt sätt. För mig är det ett konstigt fenomen. Byt ut träning mot t.ex. bakning. Inte genererar det samma mästrande kommentarer?
Det handlar inte om träning i sig utan om den sammanlagda stress som man utsätter sig för under lång tid. Allt för mycket är inte bra. Man behöver många korta återhämtningspauser, gärna en gång i timmen, för att vara skärpt. Att träna är bra men man gör det efter egen förmåga och eget omdöme.
Förstår att det är en del som funkar så, själv tar jag jämt i för mycket för kan inte låta bli, nån slags sjuk tävlingsinstinkt trots att jag aldrig tävlat i sport och är väldigt medelmåttig i det mesta. Resultat = jag skadar mig gång på gång. Förbannar mig själv varje gång för att jag inte kunde TA DET LUGNT och lyssna mer på kroppen…
Men om man då gör det efter egen förmåga och eget omdöme, varför är då du inne och har så många pekpinnar kring hur Clara lägger upp sin träning?
Våren 2020 lade jag om min kost rejält en period och lyckades tack vare det bli fri från min fibromyalgi. Men aldrig i mitt liv har jag fått så mycket kommentarer om vad jag hade med mig till lunch på jobbet som då, trots att jag inte sade ett ord om att jag testade att lägga om min kost till någon innan jag visste om det skulle fungera eller inte. Mina kollegor blev så provocerade av mina sallader till lunch och att jag sade nej tack när det bjöds på kaka, när jag i själva verket försöka göra så lite väsen av det som möjligt. Att jag dessutom gick ner i vikt stack ännu mer i ögonen trots att jag gång på gång påpekade att det inte spelade någon roll utan att jag bara var tacksam över att vara värkfri för första gången på 15 år. Så det är intressant det du skriver om att det är lättare att rättfärdiga sitt eget sätt att leva om andra gör ungefär likadant, för jag har verkligen upplevt vad som sker när man går emot det.
Åh, snälla, skulle du vilja dela med dig om den nya kosthållningen? Jag är beredd att prova allt, min värk knäcker mig.
Som gymnasielärare så ser jag spår av detta överallt i samhället, från unga år – och det provocerar mig enormt. Det går att dra en parallell till det här med extra anpassningar – istället för att göra något bra av det och hjälpa individen (det här handlar naturligtvis om brist på resurser och vuxna i skolan!) så tar man bara bort jobbiga moment och kallar det anpassning. Jobbigt att lära dig att läsa? Lyssna istället! Jobbigt att lyssna? Kolla på bilder! Svårt att klara en kurs i gymnasiet? Ta bara bort den! Roligare att gå till specialläraren istället för att lyssna på en tråkig genomgång? Gå dit, dina kompisar är ju där!
Istället för att skapa en tilltro till att man kan göra saker även fast de är svåra och jobbiga så tar man bara bort dem – vilket gör att vi fostrat en lat generation (springa på idrotten?! Men det är ju JOBBIGT! Gå till bussen? Men tänk om man blir svettig?!) med noll förmåga att hålla koncentrationen uppe (TikTok och Snapchat påverkar naturligtvis mest) istället för en generation som kan betala sina räkningar och gå till jobbet. Det sämsta vi kan lära våra kids nuförtiden är att vara så hemskt inlyssnande på sina känslor – de känner efter allt för mycket! Om någon varit elak på bussen, mormor dör eller pojkvännen gör slut så är det ett ”trauma”, inte bara något som hör livet och tonåren till. Mår man dåligt m å s t e det diagnostiseras som ångest, inte bara något som hör livet och känslorna till. Gör mer, känn efter mindre! Oavsett om det är träning eller pluggande.
(Och nej, jag vågar inte kommentera under mitt riktiga namn för jag kommer väl bli lynchad nu – men NEJ självklart gäller detta inte de barn och ungdomar som faktiskt HAR en reell NPF-problematik och som mår RIKTIGT dåligt. Problemet är bara att A L L A ungdomar ska ha en diagnos, vilket gör att de som faktiskt behöver hjälpen trillar mellan stolarna)
Åh så rätt du har. Jag håller med dig.
Jag förundras över allt daltande med kring normala händelser.
Ja, det finns trauman men vanligast är nog ändå att det bara är en vanlig jobbig händelse. Och de hanterar man bäst genom att ta sig igenom dom.
Jag är också gymnasielärare och jag håller mig dig till 1000%!
Så bra skrivet!
Precis detta jag menade då jag tipsade om Pia Callesens bok här ovan! Jag har hängt med min svärfar, 89 år, i helgen. Intressant att höra hans betraktelser runt fördummande (smarta) telefoner, asociala medier (hans ord) och vad som hände då värnplikten slutade vara allmän.
Det bästa kommentaren! Skriver under på allt! Tack. /En till lärare på fältet
Jag håller verkligen med. Det irriterar mig verkligen hur varenda liten obehaglig upplevelse ska kallas “trauma” nu för tiden, och hur alla lite jobbiga känslor ska klassas som psykisk ohälsa. Det kan inte vara lättsamt och underbart jämt, ofta är livet rätt jobbigt utan att man för den sakens skull har genomgått ett trauma eller måste få någon diagnos.
Bara för att förtydliga nu: jag fick själv diagnosen ADHD när jag var tonåring och fick utmattningssyndrom senare i livet. Min man har PTSD. Jag försöker inte påstå att psykisk ohälsa är en bagatell. Jag kämpade mycket i skolan innan jag fick den hjälp jag behövde, men jag tror verkligen inte att det hade hjälpt att bara ta bort det som var svårt för mig, t ex lyssning, läsförståelse, att sitta still och fokusera på en enda uppgift. Om jag aldrig fått öva på det, hade jag kanske levt resten av mitt liv i tron att jag inte klarade av det.
Inlärd hjälplöshet är inte något man önskar en annan människa.
Just vattengympa så upplever jag där jag är att det är fler äldre personer i pensionsåldern, så tycker jag det är super att vattengympan går att anpassas till varje persons förmåga. Så för mig blir inte sådana förslag ett motstånd för min egen träning. Jag kör mitt race. Och tror fler med lite begränsad rörelseförmåga kan våga träna vattengympa och att det kan vara uppmuntrande att få alternativ i sin träning. Om instruktören säger att nu kan ni få vila i väntan på nästa övning då fortsätter jag röra mig. Jag är yngre men kan se hur de äldre kan känna sig stolta över att de orkade det passet och får en vila innan nästa rörelse. Så jag håller inte med dig, för vattengympa i sig är en gruppträning där alla ska anpassa sig efter sin förmåga. En träning som jag upplever att fler äldre kommer till.
Precis! När jag hade muskel-och seninflammation i armar, nacke och rygg så var vattenjympa i varmt vatten det jag kunde träna. Här var det viktigt att få höra vilka moment som kunde skada och när det blev extra tungt. Har man hjärtproblem kan också att höja armar vara något man vill undvika.
Ja, precis. Just vattengympa är det ju mångason har div begränsningar som söker sig till. Det måste man förstås anpassa sina instruktioner till.
Det är en speciell känsla att man så gärna vill träna att man ordnar sin tillvaro så att det blir av. Jag kan inte säga att känslan är härlig, så där hurtigt käck eller liknande, utan det är mer en känsla av egenmakt och att tillgodose ett behov, likt ordna så att man får äta när man är hungrig, sova när man är trött att äta, släcka sin törst, gå på toa etc. Att få använda och röra kroppen och ta i riktigt ordentligt! Inte bara fjösa lite. Jag tror att det kickar igång nått, och så vill man göra det igen, eftersom jag tror vi har ett behov att tillgodose iform av att använda kroppen med fart och kraft.
Förut stressade och stressade och stressade jag och hade sånt tunnelseende innan UMS. Det var en låst tankeverksamhet förut. Sen en dag i deltidssjukskrivningen slog det mig plötsligt att jag skulle ju kunna börja jobba en timme senare eftersom jag har flexmöjlighet för att träna på morgonen men utan att behöva vara på gymmet 6:30.
Hahah, det kändes som en genialisk upptäckt, det var som en aha-upplevelse! Hur kunde jag inte ha tänkt på det tidigare! Så enkelt att ordna, men förut kunde tanken inte ens födas hos mig.
Jag har ungefär 13 kilometer till jobbet, en perfekt distans vad gäller att få till lite längre löppass. Men folk tycker att jag är ganska knäpp när jag pratar om att springa till jobbet. “Du måste ju ta det lite lugnt” får jag höra. Jag har den provocerande tanken att vi människor generellt tar det för lugnt. Människan är inte gjord för stillasittande utan för rörelse. Den tråkiga sanningen är ju att hur jag tar hand om min kropp idag kommer påverka hur den mår i framtiden. Och jag vill ha en stark, pigg och frisk kropp så jag kommer fortsätta med min träning.
För mig som lever med kronisk smärta pga genetisk bindvävsproblematik är det här med vad som räknas som träning, smärtgränser och att vara snäll mot sig själv något jag fått träna mycket på – allt för att hitta det som funkar för mig. För det går inte att lyssna på tips och råd som passar normalfungerande kroppar, något jag fått lära mig den hårda vägen: efter diverse skador, försämringar och förslitningsskador som gjort att min kropp funkar sämre än innan.
T.ex. har det tagit många år för mig att förstå att det andra inte skulle räkna som träning faktiskt är träning (rehabövningar, små rörelser, inget som gör ont osv) för mig. För när jag tidigare tagit i, pressat mig och diverse fysioterapeuter lovat mig att smärtan det gett inte är farlig har jag fortsatt. Och det har varit allt annat än snällt. Men om jag inte gör min träning alls får jag också mer ont. Så jag tror att balans är nyckeln och att den är högst individuell – något vi behöver komma fram till på egen hand.
Ett litet annat perspektiv från en vars träning sällan anses vara nog.
Jag kommenterar aldrig andra människors tränings- eller matval. Jag vill själv inte bli peppad, höra att jag är duktig eller bli ifrågasatt när det gäller rörelse eller mat. Innan du lägger en kommentar som berör detta djupt personliga område: tänk till en en extra gång; särskilt om mottagaren inte är en nära anhörig.
Själv får jag lite stresspåslag av inlägget, men funderar på om det beror på var man är i livet (mående, stress, tid osv) samt om man har en personlighet som gillar utmaningar och sån där pepp du beskriver. Det gillar nog inte jag! 😅 Just nu i livet behöver jag bara få höra/känna att allt jag gör är tillräckligt – du tränade lite, bra gjort! Du sprang i 10 minuter, bra gjort, det var inte superjobbigt men tillräckligt! För mig dör typ all träningspepp när det blir för jobbig, medan en del verkar må bra av det. Men jag springer hellre 1,5 km fem dagar i veckan än 1 mil en dag i veckan osv 😇😅
<3 Vi är fler som funkar så!
Jag förstår hur du menar, men tycker att det är jätteviktigt att alla ges möjlighet att träna på sin egen nivå. Har hört de där meningarna många gånger (“en variant av rörelsen är att göra så här istället”), men aldrig tänkt att det här nåt att göra med hur hårt jag ska pressa mig. Jag känner mig själv bäst och tränar efter dagsform. Ofta vill jag pusha mig hånade än jag tänkte från början, för att jag blir pepp.
Nej, jag har inget problem med att nån ger tips om enklare övningar.
Tack för att du skrev det jag tänkte. Precis samma här. Är väldigt överrörlig och att träna trots att det gör ont är bland det värsta jag kan göra mot min kropp.
Bassängträning/vattengympa är en sån grej som jag gjort i perioder, bl.a. som rehab efter ryggoperation. Att ledaren då ger tips på hur man kan anpassa övningen för att den inte ska bli för tung, hade gjort mig väldigt glad. Alla har inte samma förutsättningar och det som funk
ar för en frisk (eller relativt frisk kropp) kanske inte funkar för någon vars leder är alltför rörliga och/eller har artros eller kronisk inflammation.
Jag promenerar en stund varje dag och däremellan tränar jag stabilitet och försiktig styrka och för att få cirkulation. Vi snackar små övningar som inte är tunga, men ändå fullt tillräckliga för mig och min kropp, och definitivt bättre än ingenting.
Långt ifrån alla fysioterapeuter har kunskap om detta och jag har flera gånger genom åren blivit sämre och fått ökad smärta och ledinflammationer för att jag tränat på en för tung nivå och inte lyssnat på
kroppen när den protesterat.
Så sammanfattningsvis – vilket toppenråd av personen som ledde vattengympan!
(Och nej, det syns inte alltid när någon har ont. Tvärtom, jag uppfattas ofta som jättesmidig för att jag är alltför vig för mitt eget bästa.)
Min kommentar var alltså svar på det Aj en podd skrev, i fall det inte framgick.
Jag förstod det! ☺️ Vi kämpar på i den osynliga träningen med våra förutsättningar 💪
Jag tror tyvärr att de som blir provocerade av andras träning blir det för att det väcker deras eget dåliga samvete. Visst finns det säkert människor som “missbrukar” träning och straffar sin kropp men det är väldigt mycket vanligare med människor som inte ser hur bra deras kropp hade kunnat fungera om de bara gett den en chans. Jag är 60+ och tränar hårt på gymmet för att ge min tantkropp lite muskler och spänst. Aldrig är jag så nöjd som efter ett nytt PB i bänkpress 🙂 Dels för att det är KUL, men mest för att allt i vardagen blir lättare. Tyvärr möts jag ofta av att folk tycker att det “räcker med yoga och promenader” i min ålder och att jag är fånig som envisas med skivstången och hantlarna. Men hallå, det är ju vi tanter som mest av alla behöver muskler inför ålderdomen.
För min del är det viktigt för kontinuiteten att också ha en acceptans för de dåliga dagarna. Idag är det en sån dag då jag inte klarar att träna, och då är det ok att vila utan att det betyder att jag är misslyckad eller att morgondagen kommer att vara likadan. Att bara kunna gå vidare utan att lägga någon värdering i det. För de flesta är det nog också så att det är bättre att göra något än att känna att jag borde pressa mig hårdare, annars är det jag gör inget värt.
Alla är vi ju olika. Det som passar någon träningsmässigt kanske inte fungerar för en annan. Det går ju inte att jämföra sig med någon annan eftersom vi alla har olika förutsättningar. Olika jobb, familjesituation, gener, vad det än må vara. Varför blir provocerad och må dåligt över vad andra gör eller inte gör? Satsa på dig själv, träna på ditt sätt. Det finns inget rätt eller fel eller någon magisk formel som passar för alla.
Fast just på vattengympa är väl det oftast folk som vill träna lite snällare. Har bara gått på vattengympa när jag var gravid och då var det mest pensionärer och folk med diverse andra kroppsliga bekymmer i gruppen. Då är det väl bra att övningar kan anpassas. Tränade ett tag i en pt grupp där ju målsättningen var att jobba hårt och bli starkare på kort tid, då är det ju ett annat fokus där den typen av press passar bättre.
Inte på den vattengympa där jag gick. Det finns ju olika nivåer
Är inte BALANS det man behöver? Balans mellan prestation och vila. Du behöver uppmuntring att träna för att du ska uppnå din balans? Nån annan kanske behöver uppmuntring att skippa träningen nån dag här och där för att uppnå sin balans. Det är OLIKA för olika människor.
Känner igen det här så väl och min känsla är precis som du beskriver Clara att det har att göra med att den som fäller den där kommentaren inte själv vill känna sig sämre för att den inte tränar. Alternativt att det är en person som inte alls förstår vitsen med fysisk aktivitet utan anser sig ha god hälsa ändå och då bör alla andra ha det också.
Många som går på vattengympa har ju krämpor som gör att man behöver höra att det är helt ok att inte träna en kroppsdel utan det går att göra övningen på ett annat sätt. Jag tycker att det är jättebra för annars känner man sig lätt tvungen att ta i som de andra med sin onda axel och då blir träningen kontraproduktiv.
Jo, men det var inte riktigt min poäng. Klart man modifierar träningen efter krämpor och skador. Men om man hela tiden säger ”välj ett annat sätt för att göra övningen så att den inte känns jobbig” då har man ramat in träningen helt fel.
Kanske borde man istället säga ”nu kör vi en benövning- men till er som vill bli starkare i armarna – lägg till denna rörelse”. Så blir det inte hela tiden en fråga om att göra träningen lättare utan snarare uppmuntra till att testa att göra den tyngre och mer avancerad.
Min man som är både pt och fysioterapeut beklagar att så många människor lägger dyrbar tid och pengar på att träna – utan att träningen blir vare sig effektiv eller uppbyggande. Och det kan ju ändå inte vara meningen? Det är som att städa huset utan att det blir rent.
Man kan väl ändå träna med fler syften än att det ska vara effektivt eller uppbyggande?
Jag kan tänka mig att folk tränar för att det är avslappnande, roligt, skönt, något att göra, en del av livet, bättre att komma iväg än att inte göra det, träffa kompisar, hålla någon sällskap osv.
Jag städar inte alltid så det blir rent, ibland blir det bara beboeligt.
Att träna lugnare pass hör till ett normalt träningsupplägg där man följer sin dagsform och sitt mående. Min PT frågar alltid hur jag mår innan vi börjar träna – och så anpassar vi upplägget efter dagsformen. Men att träna efter rent ineffektiva upplägg tror jag inte hör dit.
Jag tror att många skulle bli ledsna om de förstod hur lite deras träning ger. Om de bara fick hjälp och stöd av någon kunnig utbildad människa skulle exakt samma nedlagda tid kunna generera betydligt större hälsovinster.
När jag städar för att det ska bli beboeligt är jag ju medveten om vad jag gör. Men det tror jag inte alla som tränar på för låg intensitet och med för lätta vikter ens är medvetna om. Vi är dessutom många där ute som är rörelserädda och/eller bekväma och behöver pepp att våga mer och att utmana oss. Särskilt eftersom det alltid finns människor som är beredda att peppa oss till att ta en kväll i soffan istället eller ifrågasätta våra prioriteringar om vi väljer att lägga tid på att träna
Ha ha, tror vi är olika. Jag vet att jag absolut skulle kunna ta ut mig mer, ta en tyngre vikt osv. Är definitivt den som tar en paus under en minuts planka istället för att kämpa mig igenom hela minuten. Är lat och går och tränar i första hand för den sociala biten för att träning är en av de få sociala sammanhang jag har tillgång till just nu. Enda gången då jag tränar riktigt hårt är om jag satt upp något mål med träning och har en coach av något slag som driver på en. Men oftast tränar jag utan mål och det känns ändå bättre i kroppen än om jag legat på sofflocket istället så det är ju inte helt poänglöst.
Jag har väldigt sällan hört någon ifrågasätta någons tänkta träning och istället föreslå soffan så själva grundpremissen känns lite långt i från min verkligen, men det är ju olika för alla.
När jag tänker på min och vänners träning så upplever jag att ingen egentligen ser sin träning som någon ska vara annat än stabilt och linjär, att man ska ta mer vikt eller fler repetitoner hör jag sällan. Träning är en del av livet och man går dit och gör det. Ibland är det kul, ibland orkar man ta i mer, ibland kan man göra armhävningar på fot. Dock känner jag få som tränar på gym där det kanske ligger mer i fokus än i gruppträningen som jag går på.
Men om du aldrig tar mer repetitioner eller tyngre vikter när du tränar, då sker väl ingen progression? Då tränar du bara för att bibehålla den stora styrka du redan har? Eller fattar jag fel? Grattis till dig i sådana fall!
Jag känner nämligen själv inte att jag har den styrka jag behöver för att bara ligga kvar på min nuvarande nivå och vara nöjd. Känner efter fyra år fortfarande att det finns rum för att bli starkare. Det är nog det som motiverar mig mest faktiskt – tanken på att utvecklas!
Träna för att behålla min styrka – det tänker jag hör åldrandet till. Vid en viss ålder blir man inte längre starkare utan får fokusera på att inte tappa sin befintliga muskelstyrka.
Håller med. När jag är trött och opeppad brukar jag gå till gymmet ändå och köra ”lätta” övningar, vilket ju förmodligen är ett bättre alternativ än att ligga i soffan. Ibland blir det bara lätta pass under en period, men då har jag ju i alla fall hållit igång någonting. Hade en rumskamrat som blev helt förfärad över detta. ”Men du måste ju TA I om det ska HÄNDA nåt”. Ja, men det kanske inte alltid behöver HÄNDA NÅT. Att ha en PT eller ett träningskort kanske för många är vad som behövs för att de ska röra på kroppen över huvud taget. Effektivitet och uppbyggande kanske får komma när det känns aktuellt.
Vilket bra perspektiv den här meningen gav till det förra inlägget: “Att jag lyckats överkomma min självdestruktivitet som säger att en dålig dag inte får räddas upp utan ska göras ännu sämre”. Nu förstår jag det ännu bättre. Min självdestruktivitet säger att en dålig dag tvärtom måste räddas och förtjänas genom någon form av prestation. Tror det är viktigt att komma ihåg att vi alla är olika och behöver olika saker.
Ja precis ❤️ detta är superviktigt! Finns inte en lösning som passar alla och det som är nyttigt för den ena är destruktivt för den andra. Allt beror ju på utgångsläge.
Men jag vet ju inget om er som läser utan skriver och berättar utifrån MITT perspektiv. Och då blir det märkligt när läsare gör tolkningen att det som är destruktivt för dem måste vara destruktivt för mig. Trots att jag precis berättat motsatsen.
Viljan att känna sig i form, att ha bra hälsa, känna sig stark och frisk är EN sak. Att tycka att prestation, resultat och att gå på sitt driv är viktigt är en annan sak. Kan vara lite svårt att hålla isär detta ibland. Är det inte därför folk blir utbrända för att man värderar dessa saker lite för högt?
Tycker att inläggen på sista tiden i den här bloggen börjar bli lite väl mycket pro prestation, resultat och att vara duktig i olika frågor. Man behöver inte förändra världen, vara en person som ständigt strävar efter utveckling, träna 4 ggr i veckan för att DUGA som människa. Man kan göra inget av dessa och ändå vara en lika bra människa som den som lever så. Att vara snäll mot sig själv är att tycka att man DUGER SOM MAN ÄR. Jag tycker att världen behöver mindre av människor som hela tiden GÖR SAKER med allt vad det innebär. Ska man sträva efter något tycker jag det är klokt av att sträva efter att känna sig NÖJD med livet precis som det är utan att OPTIMERA sig själv först.
Men nu gör ju DU träning till en fråga om moral? Jag har aldrig pratat om min träning så – utan den tolkningen gör du och den reflekterar också din egen inställning på ett tydligt sätt. Vem har ens nämnt att man inte skulle vara en lika bra människa om man inte tränar? Det sitter ju i ditt eget huvud!
Tack Clara för att du gjort detta blogginlägg! Som du ju vet har ett mynt två sidor. Nu har en annan grupp av dina följare fått komma fram i ljuset och säga sin mening som tydligen inte riktigt fallit i god jord hos dig. Det märks på ditt svar som du ju la in tidigt i morse.
Hoppas att du får en bra arbetsvecka trots att din helg verkar ha varit rätt ansträngande men rolig med både pyssel i ditt kök som du ju gillar och ett födelsedagsfirande.
Nu undanber jag mig fler kommentarer från dig angående min hälsa. Är det inte min huvudvärk så är det min träningsfrekvens du ifrågasätter – och din mästrande ton och ständiga hänvisande till Gud är det fler än mig som har reagerat på.
Jag har kunniga, utbildade människor i min närhet att be om råd – inte minst min man som är fysioterapeut och PT. Jag behöver inte fler välmenande från en främling som dessutom är uppenbart okunnig på området.
Trots att jag tar mig tid att förklara och förtydliga vad jag menar så fortsätter du skriva samma sak i inlägg efter inlägg. Det börjar bli obehagligt. Om du fortsatt känner ett behov av att diskutera min hälsa – ring en vän.
Förlåt att jag gjort dig illa. Det var absolut inte min mening. Ha en bra dag!
Tack, det uppskattar jag
Det är väl klart man alltid duger. Men Claras träning har väl mycket varit ett sätt att återhämta sig från utmattningen. Och även om hon (och jag) dög även som utmattad, så är det väl otroligt dumt att inte sträva till att bli frisk från den, och i längden att inte insjukna igen? Ingen skulle väl säja åt någon med diabetes, “det är så mycket fokus på att få rätt nivå på insulinet, kan du inte bara slappna av och känna att du duger som du är”. För vissa är träning bara träning, för andra är det livsnödvändigt för att man ska må bra. Och även om det är så viktigt, kan det vara otroligt svårt att hålla motivationen uppe, och då kan man ibland behöva sätta lite fokus på resultat, nya rekord på gymet, eller att man orkat hålla ut med sitt träningsprogram. För någon som mår fysiskt och psykiskt bra utan träning, kan det här te sig idiotiskt, men det betyder inte att det är det för alla.
Tror det mer var en kommentar till ämnet prestation vs vila och bloggen i allmänhet och inte så mycket till just träning specifikt 😊
Clara! Kan inte du skriva ett inlägg om din träningsresa från utmattad till idag? Hur kommer man dit du är idag om man varit utbränd med mycket ångest och blivit både stress- och smärtkänslig och bara får konstanta bakslag? Har problemet att vilja för mycket i början vilket resulterar i att allt blir pannkaka; bakslag efter bakslag och får ständigt börja om❤️ Hur gör man det hållbart? Du har ju erfarenheten och det är väldigt inspirerande att ta del av din utveckling ❤️
https://underbaraclaras.se/2022/11/01/nu-bor-jag-i-hela-kroppen/
https://underbaraclaras.se/2021/02/18/det-enda-halsorad-du-behover/
Här har jag skrivit om det du berättar. Känner SÅ väl igen mig i dina problem. Att ta i för mycket, att få bakslag, att känna sig för trött för att orka träna ordentligt. För mig tog det FEM ÅR efter utmattningen att börja våga träna ordentligt igen. Det är inget konstigt att det tar tid eller är svårt. Kroppen och knoppen har ju precis slagit för sitt liv!
Kram
Åh tack för att du rotade fram inlägg på ämnet i arkivet. ❤️ Kram!
Nu frågade du inte mej, men här kommer ett tips från mej iaf (fortfarande utbränd, men med mindre å gest). Jag har “jojo-tränat” hela mitt liv, tills det för några år sedan bara plötsligt började fungera. Tror det var två saker som bidrog:
– långsam start (2×30 min i början). Har sedan höjt med ca 1 timme/vecka/år, och är uppe i kanske 4-5 timmar mångsidig träning/vecka just nu
– fast tid och plats, varje vecka, en tid som är insatt och bokad i kalendern på förhand. Då behöver man aldrig funder om/när/hur. Just nu tränar jag 45 min varje morgon innan jag går på jobb, och det fungerar perfekt (börjar jobba kl 10) + något smått på veckosluten
– underlätta allt runtomkring. Packa träningsväskan färdigt, sätta på träningskläderna direkt på morgon. Boka in samtal för kvällspromenaden. Köpa färdigt, gott mellanmål att äta efter träningen. Men kanske de två första punkterna som hjälpt mest. Lycka till med att komma igång!
Tack snälla snälla J för att du ville dela med dig av vad som funkat för dig. Så inspirerande ❤️
Kanske är det så att inlägg om träning generellt (inte just din träning) väcker avundsjuka för många personer som inte känner att de har tiden för att prioritera den. Dygnet har bara så många timmar och sysslorna som ska hinnas med under en dag är många. Då är det lätt att man prioriterar bort sitt eget välmående (som att röra på sig) för att slippa stressa in ännu en aktivitet i det redan späckade schemat. Det kanske inte handlar om att man tycker att det är jobbigt att se andra lyckas med sin träning utan snarare en önskan om att också en dag hitta dit.
Jag är själv i en utmattning nu och är sjukskriven deltid. När tiden finns för att ta hand om sig själv och röra på kroppen på olika sätt så är det betydligt lättare att det blir av. Och det mår man ju bättre av. Men för mig och säkert många andra kan det vara svårt att veta vad som kan plockas bort för att kunna lägga till träning. En balans som jag brottas med varje dag. Tips önskas! Från en utmattad 5 barns mamma.
Om det var mitt problem hade jag, istället för att hitta var jag kan lägga TILL träning, först funderat ut vad annat jag kan ta BORT till förmån för träning. Var finns tidsluckorna om jag kan hitta dem? Sedan kanske det blir enklare att träna en kort stund varje dag (kanske femton-tjugo minuter?) än att få in ett timslångt pass tre dagar i veckan. Om du är intresserad av styrketräning kan du titta på upplägg där olika muskelgrupper tränas vid olika tillfällen, det ger kortare pass som du kör oftare. Samma med kondition, kan HIIT vara nånting? Med reservation för att det kan vara tufft med konditionsträning vid utmattning! När jag var där själv blev jag totalt utslagen resten av dagen om jag hade fått för mig att ge mig ut på en morgonlöprunda. Men styrka har jag alltid kunnat träna ❤️
Vilken tur att det (oftast) finns olika instruktörer för samma träningsform! Vissa behöver/vill bli pushade – andra har redan klarat av den för dem största prestationen: att ens ta sig dit. Om alternativet till att köra ett (så kallat) ineffektivt träningspass är att inte träna alls, så är ju det ineffektiva passet ändå ganska effektivt.
Jag får migrän av pulshöjande aktivitet och “gå promenad” är det tråkigaste jag vet. Så jag tar med mig en bok och går till gymmet och går en timme på löpbandet och läser. Är det en “effektiv form av träning”? Nej. Är det bättre än att sitta still? Ja. Och för mig (och många andra) är det tillräckligt.
Du ställer frågan: “Jag vet inte varför vissa personer har den här omedelbara skepsisen till andras träning?” Det finns så klart många svar men jag vill bidra med ett perspektiv som jag tycker borde få mer plats. Nämligen att väldigt många människor har erfarenhet av att leva med en nära anhörig som lider av ätstörningar. Eller så har de själva lidit av en ätstörning. Att se en partner eller vän tyna bort genom en kombination av svält och hård träning är fruktansvärt och det gör något väldigt dåligt med ens psyke (och ens bild av träning). När man har sett träning bli ett beroende som går ut över resten av livet tror jag man blir extra uppmärksam och orolig för vänner som bygger stora delar av sitt liv runt att optimera sin hälsa. Självklart finns det hur många som helst som mår bra av att träna hårt, men eftersom det här är ett ideal som genomsyrar hela samhället kan det vara svårt för folk att urskilja vad som är “sunt” och vad som är destruktivt.
För att summera: vi lever i ett ätstört och träningsfixerat samhälle och jag tycker därför inte att det är så konstigt att många är skeptiska till hård träning – trots att det ibland blir missriktat.
Det är en synpunkt jag absolut förstår och respekterar. Har flera nära vänner som haft eller har svår ortorexi och där jag sett precis detta beteende. Men de hade tyvärr inte varit ett dugg hjälpta av att jag sa till dem att “hoppa träningen och vara snäll mot dig själv istället”. Det är ju ett svårt tillstånd som kräver professionell vård för att komma till rätta med. Där träningen också är en form av ångestlindring – som om den bara plockas bort utan att ersättas med någon annan vård eller stöd – faktiskt kan göra måendet värre! Så det blir liksom en välmenande men missriktande insats att vara skeptisk mot träning genrerellt.
Och jag håller inte med om att vi lever i ett träningsfixerat samhälle. Vi lever i ett samhälle där nästan alla är för stillasittande. Och det påverkar vår förmåga att hantera stress och ångest, försämrar vår sömnkvalité och gör det svårt för oss att reglera aptiten. Vilket i sin tur leder till fixering vid vikt och dieter – något som jag däremot tror är kan vara otroligt ohälsosamt och destruktivt!
Så inspirerande inlägg! Jag upplever också att delar av kommentarsfältet stärker din tes, att en gärna får en annans träning att handla om en själv. Main Character Syndrome!
Detta handlar ju om hur man bemöter en person som uppenbarligen tagit sig tid till att träna eller till och med just ska till att träna. Att säga åtminstone “vad roligt!” är vanligt hyfs, att säga “du duger som du är” till den som står ombytt i hallen är 99 gånger av 100 helknäppt och att säga “jag duger som jag är” närmar sig helt klart 100 av 100.
Haha 🎯😅
Jag har en helt annan problematik kan inte träna pga kronisk migrän, minsta lilla puls höjning så smyger sig huvudvärken på. Jag tränade inte hårt men rörde mig medvetet nästan varje dag och helt plötsligt efter en stressig händelse och klimakteriet så blev migränen kronisk. Sen när rörelse inte funkade dök andra problem upp som visade sig vara en adhd diagnos. Så det är frustrerande att inte kunna göra hur man vill + att alla tips för både adhd och klimakteriet är motion. Tack för att jag fick gnälla av mig 😆 jag kan i alla fall cykla på äventyr med min knallrosa elcykel 🚴♀️
Gissar att du har en bra vårdkontakt, men hoppas du blivit ordentligt undersökt! Och att du fått testa olika förebyggande mediciner (oftas olika blodtrycksmediciner). Låter härligt med en rosa elcykel iaf!
Tack för din omtanke ☺️ ja jag har bra förebyggande mediciner men de hjälper inte fullt ut men de har gett mig lite mer av livet tillbaka 😆 tack o lov. Ja min cykel är toppen, det går att ha mycket gofika i cykel korgen nästa fika blir nog en sån blodapelsin kaka Susanne och Clara bakade 😋
Jag är en sliten, trött trebarnsmorsa som såklart förstår innerst inne att ett träningspass eller promenad skulle göra mig piggare än vad en serie i soffan gör. Men det är så sablarns svårt att ta tag i det, för mig.
Jag tycker din träning känns så himla rimlig och något jag ändå kan ta till mig jämför med många träningskonton typ Anna Haag och andra proffsidrottare.
Förstår inte varför du får så mycket kritik, rimligare inlägg om träning är väl svårt att hitta. Jag fortsätter läsa och tänker att jag snaaaaart är där ute.
Jag inser mer och mer att jag är väldigt lyckligt lottad som vuxit upp med att gång på gång få höra devisen: ”Ut och spring så ska du se att det hjälper!”
Kvittade vad man gnällde över som tonåring så fick man det svaret. Det var ju inte precis vad vi barn ville höra alltid, men vi har alla fyra syskon lärt oss hur mycket sanning det ligger i det där!
Men vad gör folk som har ischias och fel på menisken!!!!!!!
Angående vattengympan märks det att du inte har kunskap om exempelvis systemsjukdomar eller reumatiska sjukdomar . Dessa personer tränar ofta vattengympa och ledarna har ibland kunskaper om deras förutsättningar . Om man frestas att ta i för mycket blir det kontraproduktivt och jag blir exempelvis svårt sjuk om jag pressar för hårt. Att då ha en ledare som uppmuntrar till att lyssna på kroppen och takten är en fantastiskt. Du kan ju pressa som du vill ändå med din friska starka kropp men gör mig gör det att jag inte känner mig kass även om jag inte har friska förutsättningar 😊 Det är väldigt lätt som sjuk (och det syns inte alltid på utsidan ) kanske var det orsaken till ledarens mjukare stil
Jag tränade vattengympa och jag har inga reumatiska sjukdomar. Vet också många friska pigga personer som tränar detta. Har dock ingen aning om ifall de också säger detta på andra typer av pass. Det gör de säkert. Det var som sagt ingen diss mot vattengympa eller reumatiskt sjuka.