Jag har träningsvärk i hela kroppen. På utsida lår, mellan skulderbladen, på insida lår, i vaderna och i någon konstig muskel inne i rumpan. Varenda muskel i kroppen känns för att jag rört på mig. För att jag tränat och gjort någonting bra. Men under min utmattning, under depressionen, under min sista graviditet – då bodde jag i huvudet och kroppen var ett jobbigt bihang. Som ofta gjorde ont fast jag inte gjort någonting alls.
När jag började träna med PT för två år sedan startade vi på den enklaste nivån. Jag var i en fruktansvärt dålig form. Jag kunde inte göra utfallssteg utan att hålla i en käpp som stöd. Jag gjorde knäböj utan vikt och blev ändå helt slut efteråt. Jag var rädd för min kropp. Skulle jag spricka när jag lyfte tungt? Skulle kroppen låsa sig som en fällkniv? Skulle någonting åka ur led, gå itu, slitas av?
Ja, jag var rädd för allt och jag var svag. Och jag kände ett djupt motstånd mot att anstränga mig. Tiden som ledde fram till min utmattning tränade jag som en dåre. Och därför förknippade jag sedan träningen med ohälsa. Och den höjda pulsen under ett löppass blandades ihop med den ökade pulsen när man har panikångest.
Den där mentala sammanblandningen kom jag liksom aldrig över och successivt flyttade jag ut från min kropp. Övergav kroppsdel efter kroppsdel och bosatte mig i huvudet. Och det märktes så väl när jag började träna igen. Jag saknade koordination. Hittade helt enkelt inte musklerna. Inget i min kropp kopplade med någonting annat för det var ju ingen hemma när jag ringde på.
Den största skillnaden efter två års styrketräning är att jag inte längre bor bara i huvudet. Jag har flyttat in i hela kroppen. I mina händer, mina fötter, i axlarna. I utsida lår, mellan skulderbladen, på insida lår, i vaderna och i någon konstig muskel inne i rumpan. Nu bor jag i hela kroppen och det är så mycket rymligare och friare att leva så. För när jag har ångest, stress, eller känner oro då studsar det inte runt, runt i huvudet som en flipperkula, utan finns plats för känslan att klinga av på. Och när jag känner mig glad kan glädjen ta plats i hela kroppen på ett nytt sätt.
Jag har lärt mig att göra armhävningar på fötter och lagom till jul satsar jag på att kunna ta nittio kilo i marklyft. Och som en väldigt trevlig bonus upptäcker jag små visuella förändringar – oftast först när jag ser mig på bild. Som en utbuktning på låret efter en ny muskel som gett sig till känna. Att rumpan höjts någon centimeter. Och att ryggen när jag leker med barnen och kastar dem i vattnet – har spelande muskler jag inte hade en aning om fanns där.
Att bo i hela kroppen är både spännande och spatiöst.
33 svar
Å, Clara, om du bara visste hur mycket detta du skriver slår an en ton hos mig. Jag bor fortfarande mest i huvudet men tack vare ditt inlägg från i maj då du skrev att du tog 80 kg i marklyft – det inlägget öppnade en dörr hos mig. ”Va? Styrketränar Clara på gym?!” ”Men, alltså, kan hon så kan nog till och med jag”. Så jag gick till min PT och föreslog med darrande stämma att ”jag kanske kan prova gymmet”. Hon jublade och nu, 6 månader senare är jag så glad att jag erövrat platsen, att jag vågar gå på gym, trots alla fördomar och rädslor jag hade för det stället. Jag sover bättre och har mindre ont i kroppen, men så vidare stark har jag nog inte blivit, då det oftast bara blir en träning i veckan. Men nu, när jag läser om att ”bo i hela kroppen” så känner jag att JA, nu är jag motiverad att få till de där två gympassen i veckan. Jag vill också bo i hela min kropp! Tack för detta och tack för ditt fina vinterprat. Jag känner igen mig där också, jag är också en lat person med prestationsproblem. Nu förstår jag mig själv mer. TACK!
Det gör mig så glad! HEJA DIG!
Tack för att du sätter ord på exakt det jag känner. Det ger mig hopp. Där du var för två år sedan är jag nu. ❤️
For en fin måte å se treningens fordeler på. Det der med å bo i hele seg selv er en tanke jeg liker! For det er jo ikke til å komme fra at for enkelte av oss, så har livet satt sine spor som gjør det mer strevsomt å få til nettopp det. Fra å drive med toppidrett i ungdommen til å måtte ta hver gåtte kilometer som en seier i voksen alder krever jevnlige peptalks for å holde motivasjonen oppe. Takk for at du gav meg en 😊
Du har virkelig den mest interessante og varierte bloggen: alt fra fantastiske bilder, morsomme hverdagsblikk og barnesitater ( Ulf, jeg elsker deg!), gode oppskrifter, smarte tips om alt fra beredskap, gjenbruk og klimasmart liv til hagestell og hvordan sette sammen et antrekk; dype og filosoferende innlegg, gjennomtenkte og ektefølte meninger om samfunn og miljø og politikk, humor og selvironi, åpenhet om utmatting OG fremgang…typ ALT er verdt å lese og hente inspirasjon fra. MEN du har også virkelig fantastiske lesere, som kommenterer og støtter hverandre og deg, som stort sett holder en fin og vennlig tone, og som jeg virkelig også lærer masse av!
Nå gleder jeg meg som et barn til at du deler av din « jul-mys», beste tiden i mørke måneder!
Stor stor klem til Clara OG beste leserne.
Kan verkligen rekommendera att anlita en PT om ekonomin finns. Speciellt om du ska komma tillbaka från utmattning och, precis som Clara beskriver, har tränat hårt innan utmattningen. Jag har en liknande historia och har efter åtminstone 1,5 års träningsuppehåll anlitat en PT – och det gör jag för att hen ska se till att jag INTE tar i för mycket. Jag kommer inte kunna hårdträna som förr och behöver allt stöd jag kan få att acceptera det.
Ska ha detta i bakhuvudet och ta fram det när det när det inte är lika hopplöst och missmodigt som nu. Tack!
Tack som fan!
Djäklar, 71 nu men Svilken input! WOW.
Flera skriver att de inspireras av din text. Håller med.
Det finns många som är bra på att träna och visa att de orkar och kan mycket. Bäst är förstås våra ”yrkesidrottare” som berättar om träningsupplägg och visar goda resultat, som detta kan både de själv och vi andra glädjas över (kul med medaljer till både lag och land). Så finns det idrottande som arbetar med annat, men ändå är oerhört duktiga. Inget fel på någotdera, men det inspirerar inte. Det imponerar. För att inspirera behöver nivån på det som görs (om det så handlar om rörelse eller om något annat) finnas på nivå som upplevs nåbar med viss ansträngning. Det är precis en sådan inspiration som du delar med dig av. Tack!
Jag blir så glad för din skull, Clara! Du kan dessutom verkligen sätta ord på lite udda, men ändå så välbekanta känslor, på ett sätt som ingen annan kan.
Så klokt skrivet!
Väldigt fin beskrivet, Clara! Och så fint att läsa alla kommentarer som också känner igen sig. Träning kan göra underverk för sinnet och måendet, men det kan också bli helt fel. Att hitta rätt träningsform för där man befinner sig i livet är verkligen en konst!
Så hög igenkänning på att ångesten kan klinga av och inte bara studsa runt i huvudet.
Så roligt och inspirerande att läsa!
Så fin och inspirerande text. Jag har psykisk ohälsa som ligger där bak och lurar, och har de senaste veckorna kommit igång med styrketräning efter flera års uppehåll. Längtar efter att få känna mig stark igen, både fysiskt och mentalt.
Det låter underbart! Jag var som du, supertränad när jag gick in i väggen. Tränade hårdare och hårdare för att jag mådde så dåligt. Träning säga ju vara lösningen på det mesta… Så när jag kraschade, så kraschade verkligen hela systemet. Det är nästan 7 år sen och jag gör så många försök att försiktigt komma igång. Men det går inte. Jag vet inte vad det är, men jag blir som sjuk av träning. En enorm sorg när man tränat i hela sitt liv
Hej Lisa,
Det är EXAKT samma sak för mig. Jag gick också in i väggen för sju år sedan och varje gång jag har försökt att ta ut mig lite mer än en promenad så har kroppen reagerat med halsont och lätt feber. Tydligen är fenomenet inte helt ovanligt. Men vilken sorg! Att som Clara beskriver alltid befinna sig i sitt huvud, aldrig få känna glädjen i att dansa sig svettig eller springa en junimorgon. Men det senaste året har jag bytt till ett betydligt lugnare jobb och plötsligt har jag kunnat träna lite. Ingen superhård träning men lite mer utmanande yoga och lite styrka. Konditionsträning går dock fortfarande inte. Så jag tror det finns hopp! Håller tummarna för att även din kropp så småningom klarar av lite mer rörelse. Kram Karin
Hej Karin,
Vad gullig du är som peppar. Jag kan gå mkt promenader och cyklar till jobbet så jag får ändå motion. Och jobba sig svettig i trädgården går. Det är som om träning blir prestation och då säger kroppen stopp. Men jag ska försöka igen, och försöka vara försiktigt. Men så trist är det! Jag vill svettas och springa så jag knappt får luft. Älskade det!
Kram tillbaka!
När kroppen protesterar och inte längre vill… en stor sorg. Härligt att höra att det kan bli bättre, jag tror på Dig och kämpar vidare.
Fint förklarat.
Nu peppade du mig precis till ett träningspass jag hade planerat men i sista stund tänkte strunta i.
Det låter helt underbart!
Härligt att höra! Just den glädjen i att återta och finna färdigheter man en gång haft och sedan förlorat är triumfartat i det lilla. Segrar i vardagen som kan ge det där lilla lyckopirret. Igår upptäckte jag att jag återigen kunde göra armhävningar på tå (inte kunnat på minst 15 år pga barn, axlar som krånglar och allmänt otränad), nu vill jag berätta för alla och passar på att skryta lite här med 😀
Hurra för dig!
Aldrig kunnat det, måste vara hur coolt som helst!
❤️🏋️♀️
Bra jobbat och klapp på axeln!
Heja!!🙌
Heja dig!!
Underbart! Vilken inspiration, jag längtar efter den känslan. Jag har tränat men av mig för ett halvår sen. Nu blir jag så sugen på att komma igång igen.
Tack för att du är en sådan inspiration för mig.
Vi är i samma ålder och verkar dela många grundvärderingar här i livet.
Men du ligger ett par år före mig med barn och, tyvärr för oss båda, även utmattningen.
Jag tar rygg på dig och stöttar mig på dina vardagstips och tankar!
Tack för att du visar vägen för en främling som mig, även i det svåra <3
Härligt! Älskar så hur du beskriver träningens alla sidor och hur det kan vara att ”komma tillbaka” efter år där man inte har varit i kroppen. Själv är jag en riktig träningstyp (sportig osv) och umgås mycket med andra träningstyper. Något jag har lagt märke till är att många träningstyper gärna förenklar och raljerar över de som har de kämpigt med träningen. Detta raljernade stör mig något fruktansvärt! Att få läsa om din träningsresa är mycket inspirerande och jag tror att många träningstyper skulle kunna få sig en tankeställare av att läsa dina inlägg.
Jag är utmattad och sjukskriven sedan ett år ungefär. Känner igen mig på pricken, är precis där du var en gång. Just nu känns det som att jag kommer vara här för alltid och aldrig våga spänna en muskel igen. Härligt att läsa om din utveckling. Det ger mig hopp!
Hej Linn
För mig har Tikva hjälpt. Det finns på Facebook. Leta efter Tikva med Therese ” Det är mycket lugn stretchning som påminner om Yoga fast det är på kristen grund.
Fint beskrivet! Och inspirerande.