”Jag tränade som allra mest den höst jag gick in i väggen. Länge trodde jag att det hängde ihop: att mina långa löprundor var vad som pushade mig över gränsen och fick kroppen att strejka. När jag går tillbaka i mina dagboksanteckningar ser jag att jag slutade träna sex, sju veckor innan sammanbrottet kom, innan jag blev som sämst. Kanske finns det ett samband där, men kanske fungerar det tvärtom mot vad jag trott? Kanske var löpningen det sista som höll sammanbrottet stången. Och när jag slutade så kraschade jag?
Det går tydligt att se hur jag steg för steg inskränkte tiden jag la på motion och rörelse i mitt liv åren innan jag blev utmattad. Jag har ett extremt stillasittande jobb och behöver verkligen röra mig för att få utlopp för stressen. Jag hade haft som vana att promenera, inte sällan med min man som sällskap. Men med småbarn hemma blev det genast svårare. Inte ville vi gå med en skrikande unge i vagnen? Bättre att en av oss höll sig hemma medan den andra tog en promenad. Där försvann min första naturliga motion – för när jag skulle gå ensam hade jag svårare att komma iväg. Och mina tidigare så långa och meditativa hundpromenader hade blivit kortare och kortare, ofta med ett jobbsamtal i lurarna för att hinna mer arbete om dagarna.
Att börja löpträna efter min andra graviditet var fantastiskt. Ett snabbt och enkelt sätt att komma ut, speciellt eftersom jag inte tyckte mig ha tid för någon tidskrävande motion. Och till en början hjälpte löpningen bra mot den där känslan av nedstämdhet som allt oftare sög tag i mig. Efter att ha sprungit kände jag mig i alla fall glad en stund. Från början var träningen också väldigt kravlös. Jag sprang så långt jag orkade och när jag blev trött så gick jag. Jag var ingen löpare och hade inga krav på mig att prestera. Men ju bättre jag blev desto mer började det handla om prestation. Jag ville slå mina egna rekord, höja maxhastigheten, springa oftare och ta ut mig mer när jag väl tränade. Jag anmälde mig snart till Tjejmilen och tränade ännu hårdare inför det.
Den höst jag gick in i utmattningen var jag rent fysiskt i mitt livs toppform. Lika smal som när jag var arton och med bra tryck i löpsteget. Men plötsligt tog orken slut även för träningen. Dess magiska effekt försvann som genom ett trollslag. Och när jag slutade träna försvann mitt sista vapen mot stressen och ångesten. Och jag blev sjuk.
Det finns forskning som talar för att träning är en fantastisk stressbroms. Men om man redan är en prestationsinriktad person så kan träningen förvärra allt – i alla fall om man går in för att utmana sig. Min först så kravbefriade löpning blev med tiden ytterligare ett område där jag behövde prestera och bevisa mig. Det gjorde att träningen blev destruktiv. Kanske är detta en del av problematiken för oss utmattade? Att vi är så jäkla kassa på att duga och bara vara i vår bekvämlighetszon? Istället vill vi pusha, pressa och utvecklas till varje pris.”
Den här texten är hämtad ur boken Hjälp jag är utmattad som jag skrev tillsammans med Erica Dahlgren under tillfrisknandet från utmattning. Jag har tänkt på kapitlet om träning väldigt mycket under det år som passerat – Hälsoåret 2020 – som jag vigt åt att försöka komma till rätta med min egen hälsa.
Jag har nämligen försökt ta allt jag förut gjort för att bli hälsosam – och försöka göra tvärtom. Jag vet till exempel att träning gör underverk när man är stressad, och dessutom ökar tåligheten för stress. Men jag ser också dagligen exempel på hur folk som är superstressade börjar träna för att orka och hinna mer – inte för att återhämta sig. Och då kan ju träningen vara direkt skadlig. Eftersom den blir ett sätt att dopa kroppen och hjärnan att orka mer i en situation där en minskad arbetsbelastning borde vara den första åtgärden för att må bättre.
Vid förra årsskiftet hade jag smärta i kroppen, en stor trötthet och låg tio kilo över gränsen för ett normalviktigt BMI. Jag behövde verkligen ta tag i hälsan efter min tredje graviditet. Men jag var fast besluten om att välja en annan väg än de jag tidigare valt (här kan du som är intresserad läsa fler inlägg jag skrivit om dessa steg),
Och nu är vi inne på årets sista månad och jag kan blicka tillbaka och konstatera att jag kommit en bra bit på väg. Det här året har jag arbetat med att bli stark, få bättre kondition och hitta träningsrutiner som funkar. Inte kortsiktigt och som en quick fix – utan för resten av mitt liv. Jag har gjort många små förändringar som över tid puttat mig åt rätt håll. I våras handlade det om rörelseglädje. Våga stå på slalomskidor igen. Våga bära tungt och anta fysiskt utmanande projekt på gården. Dessutom ett ökat mått vardagsmotion med hämtning och lämning med cykel. I höst har jag lagt till styrketräning med en PT en gång i veckan. Och Viktväktarna. Två saker som ytterligare hjälpt mig gå åt rätt håll. Och som jag definitivt tänker fortsätta med nästa år.
Träning är viktigt för mig. Men träningen får inte vara ett sätt att lura mig själv att klara en ohållbar situation. Om träningen ska in måste något annat först bort. För mig har det handlat om att arbeta mindre och därmed också stressa mindre. Och på så sätt skapa förutsättningar för hälsa. En så jäkla trist formel. Men jäkla bra.
36 svar
Tack för ett fantastiskt inlägg <3 du är så klok.
Väldigt kloka reflektioner! Träning kan vara såväl en lugnande och räddningen undan stillasittandets stress, den som vi kontorsråttor känner emellanåt.
Men för den tävlingsinriktade och prestationssökande kan det bli just tvärt om. Det luriga är att det kan ske smygande. Det som först är en ventil kan efterhand bli ett tvång.
Fysiskt rörelse är förmodligen livsviktigt, men lika livsviktig är vilan och återhämtningen och friheten från måstet, presterandet. Det som kan vara jättekul när man är på topp mentalt kan bli just det som får en att tippa över kanten när man är sämre rustad.
Mat sömn och rörelse. Samt någon form av samvaro i gemenskap är väl grunden. Om man dessutom gör gott för andra är man lysande bra rustad.
Clara och de dina gör så mycket gott. Sprider en värme som förefaller genuint äkta. Ovanligt på nätet men oerhört uppskattat och viktigt 😁
Så fint du också skriver! Tack! ❤
Jag har också varit utmattad och känner igen mig i allt du skriver. Det där att träningen också blir en prestation.
Jag ser ofta diskussioner och råd om att utmattade borde träna. Det spekuleras i att det vore nyttigt. Och jodå, i vissa lägen. Men jag kommer aldrig glömma hur det var att bryta ihop, rent fysiskt, av att försöka gå en långsam promenad runt mitt hyreshus. Sitta och gråta och inte ta mig hem. Alltså runt knuten och in i hissen.
Det är komplext med träning, som allt annat. En välsignelse när man får in det i livet på ett sunt sätt. Men inte särskilt enkelt när det kommer till en utmattning.
Tack för att du skriver så nyanserat och klokt. Och vad fint det är att läsa om hur du tar hand om dig och mår bättre!
Jag tränade massor precis innan jag gick in i väggen, och jag hade gått från glädje i träning till mer prestation, precis som du skriver. Jag har dock inte reflekterat över det förrän nu. Tack för insikten. ❤
För mig vore det jätteintressant att läsa om dina pass med PT och hur/vad du helst styrketränar. Men jag har full förståelse för om det inte är något du vill blogga om.
På Instagram får jag så himla mycket bra inspiration till träning; har är typ allergisk mot siffror på puls, sekunder, reps och hastighet men älskar bilder från löprundor i skog, skridskoåkning på sjöar, vandring i fjäll och skidåkning över åkrar och fält. Ut och njut! tänker jag då.
Tack – vettiga reflektioner!
Något gör mig lite rädd när media/influencers visar stegräknare och smarta puls/sömn//vila/alltmöjligt-klockor som ska jaga dem själv och deras följare i bloggen, insta osv. Jag inser naturligtvis som du Clara den stora nyttan med träning, och att röra på mig har hjälpt mig många gånger, med dålig kropp med mkt värk. Men detta mätande och stegande.. sätter inte det bara ännu mer press på människor (kvinnor) som redan tävlar och presterar i allt?
Tack för att du delar fina tankar ovh din historia. Mår själv inte särskilt bra nu med ett fruktansvärt klimakterietillstånd som härjar i kropp och själ.kram!
Carina: Jag förstår precis hur du menar, Men jag tror att det är olika från person till person. Just nu är det ganska precis sju år sedan jag kraschade. Lider också av höstdepp och blir väldigt seg, deppig och nere någon gång i mitten oktober/början november varje år.
För mig är stegräknaren jättebra. Den hjälper mig att mäta mitt mående. Både i konstaterandet ”Oj, bara 2000 steg i dag och även i går. Men hur mår jag egentligen?” och att jag på något sätt har lättare att komma ut om jag satt som mål att gå 10000 steg per dag. Men självklart får det här inte bli ännu ett tvång, ett ok man lägger på sig. Just nu jobbar jag hemma pga corona och det är segt med stegen. Så nu har jag sänkt ambitionen och tänker att det får bli som det blir.
Jag tänker att man får använda mätandet som ett verktyg i ens egen strategi, mätandet får inte bli strategin och målet i sig. Eller hur tänker du?
Förstår hur du menar med smartklockor men vill bara tala om att för mig har den blivit räddningen. Har varit väldigt stillasittande och inaktiv då min värk förvärrats av att vara för aktiv och därför blev jag rädd för att röra mig. Med hjälp av klockan har jag lärt mig att om jag håller mig under 6500steg/dag slipper jag vakna av värken och eftersom jag nu vågar röra mig mår jag mycket bättre.
Min löpning hjälper mot allt. Alltid varannan dag, för att jag vill. Blir stark, hög och tankarna trillar på plats😊. Lycka till mot hållbar träning.
Kram/också trebarnsmor
Den där rubriken. Samma tanke går genom mitt huvud när jag ser bilder på mig själv för tre år sedan. Min hjärna kämpar fortfarande med att duga.
Andra har alltid sett en smal, stark och vältränad person. Stark. Självdisciplinerad. Min terapeut ser något annat. Ortorexi.
Idag är jag en annan. Jag mår bättre, men ändå är det en kamp med gamla spöken varje dag. Vissa dagar är bättre och andra inte lika bra. Ibland tittar prestationsdjävulen fram även kring det.
För mig är det en sak som kommer följa mig genom livet. Något att jobba med varje dag, en dag i taget. Lite som med ett beroende. När den där demonen knackar på är det dags för tätare samtal. Efter ett tag lär man sig i vilka situationer den tittar fram och då kan man mota den i grind. Ibland dyker den upp som gubben i lådan och då är det viktigt att be om hjälp.
Be om hjälp är svårt i början, men så väldigt viktigt.
Tack för ett klokt och fint inlägg.
Du är så himlens klok, Clara! Läste er bok förra året och den var ett stort stöd när jag själv stod där, utmattad och som ett frågetecken. Blev många hundöron vikta i den boken, måste jag erkänna.
Livet är mycket bättre nu och jag kan faktiskt löpträna igen, efter ett år då kroppen sparkade bakut varje gång jag sprang. Och jag är så lycklig varje gång jag får komma ut i spåret. Tar dock till mig påminnelsen om att ”träning inte ska vara ett sätt att lura sig att klara en ohållbar situation” och skriver ned i min citatbok. Tack för den! Och God Jul!
Kloka ord som alltid 🌸 vill Gärna tipsa dig om Jenny koos som har IG kontot @vulverine. Hon skriver väldigt bra om kvinnlig hälsa, stress och träning.
Känner igen mig! Kan dessutom ibland känna den där adrenalinkicken man får när man ständigt pushar gränser & orkar lite mer, i alla fall för stunden… Bra beskrivning att det är som att dopa sig.
Varmaste lyckönskningar på din nya resa & investering i hälsan. Låter som en stort vinst både för dig & din familj
Så underbar inställning till det och ja jag ska också tänka mer i dessa banor för jag vill också se det som en hållbar livsstil och ngt man kan hålla
Jag började träna för att jag kände mig svag, men upptäckte snart att det lindrande ångesten och den autobahn som alltid susar runt i huvudet. Ett pass i veckan blev två, blev fem, blev 14. Ett tag tränade jag 14 pass i veckan, cykelpendlade några mil om dagen och åt bara knäckebröd med keso och kalkon på.
Inte hållbart, tyckte någon, men alla andra hejade på. Oj, vilken disciplin! Oj, vilken kropp! Heja heja!
Idag mår jag bättre, men har fortfarande inte alls någon som helst känsla för vad som är lagom mycket träning, det måste min man hjälpa mig med. För i mitt huvud är det normalt och rimligt att spendera varje vaken timma på språng. Jag övar dagligen på att lata mig.
Ja det kan vara svårt att hitta balansen att göra på sig fast koppla bort prestationen. Förut tänkte jag varje vår att jag borde börja löpträna fast jag alltid har hatat det. Det tog tid att acceptera att det inte var min grej eftersom alla andra springer. Jag älskar däremot dans, step, core, promenader och slalom. Dessa saker skänker mig en enorm glädje och adrenalinkick! En hälsoterapeut sa till mig att minska på hårdträning nu under utlottningen för att spara på energin. Därför blir det mest promenader just nu o det känns ok. Tänk så länge det kan ta innan man lyssnar på din kropp och dig själv? Jag trodde att min trötthet, humörsvängningar och låga energi berodde på pms. Har lärt mig nu att inte vara lika envis och hård mot mig själv. Jobbar endast 70% o ska till läkaren på tis.
Jag ser varje dag fram emot att läsa din blogg! Tack för att du bloggar <3
Jag MÄ!
Jag håller verkligen med Carina om detta med att stegräknare och pulsklockor kan öka pressen. Om man vet/märker att man är ömtålig för stress tänker jag att man ska träna mindre mätbart. Gummiband i stället för vikter. Aldrig ta tid på löprundan. Sätta tak för antalet pass/ vecka. Träning är den viktigaste faktorn för god hälsa och den som lättast att styra. Man kanske kan påverka stressen på jobbet eller rå för att man sover dåligt, men man kan se till att man får tränat. Om det verkligen inte går att få in lite rörelse i vardagen är det en riktigt stark varningssignal.
Så bra att du skriver om det här! Tränade själv i princip varje dag under en tid vilket tillslut ledde till att jag fick diagnosen Anorexia Nervosa. Jag tränade inte för att det var kul, det var endast för att förbränna kalorier.
Nu i efterhand så ser jag hur ”dumt” det var av mig. Hur kunde jag leva ett liv där jag antingen var på jobbet eller på gymmet och aldrig var hemma? Att jag inte åt bra och att jag bröt ned min kropp?
Träning i all ära, men det måste ske på ett sätt där prestationen inte blir inblandad. Jag hoppas att du får en fin resa framöver! Ta hand om dig!
Tack för att du delar med dig! Känner igen mig så mycket i det du skriver. Ditt kloka sätt att se på det gör att det kommer hålla långsiktigt!
Tack för att du lyfter det här ämnet. Jag kraschade också i december för två år sedan. Så illa att jag blev inlagd i en och en halv vecka. Nu har jag jobbat 80% i ett halvår och livet går upp och ner, som jag nu lärt mig är helt naturligt.
Jag håller också på att sakta sakta lägga om mitt liv, med hälsosam träning, en liten förändrad mathållning och ta vara på alla lediga stunder som är mina.
Vill bara tacka för din blogg och podd. Vet inte om det är ”tack vare” din (och min) utmattning som jag finner din blogg och podd så inspirerande och även lugnande. Nu orkar jag inte ha instagram längre så är även tacksam för att du delar så fina vardagskort och andra vackra konton här på bloggen!
Ha ett fint 2021 i ditt nya hälsosamma liv, ser fram emot att få läsa och lyssna om det!
Bra inlägg! Har läst på många ställen att träning minskar stress. Men eftersom jag redan är konstant stressad känns det bara som att jag blir ännu mer stressad av att jag måste hinna träna också. Samtidigt märker jag så tydligt hur mycket bättre jag mår efter att jag tränat. Allt som rusar runt i hjärnan lugnar ner sig för en stund. Tänker då att den här känslan måste du komma ihåg nästa gång det är dags för träning. Men varje gång känns det ändå lika svårt att komma iväg. Jag har inte ens några barn. Förstår inte hur ni med barn orkar och hinner träna mycket. Hur gör ni?
Har du lyst til å skrive litt om hvordan du gjør det med vektnedgang? Vet at det kan være triggende for mange, men.. Jeg gikk selv opp veldig mange kg det siste året jeg var utmattet. Gikk ned igjen 3-4 kg ganske lett, men har fortsatt typ 10 kg til før klærne mine faktisk passer. Mitt problem er at jeg fort føler meg tom og stresset i kroppen når jeg kutter ned på kaloriene og blir redd for at det skal trigge igang utmattelsen igjen. Så får kanskje vente litt til, evt ta det veldig forsiktig. Kunne vært interessant å høre andres erfaringer. 🙂
Tycker du är fantastisk och du visar på balans i livet i så mycket du skriver och visar upp!
Tycker därför personligen att det är lite tråkigt att ”BMI” och Viktväktarna letade sig in i din text denna gång. Två prestationskrav enligt mig. Vilket blev lite motsägelsefullt. MEN! Alla måste hitta sitt sätt att må bra och det finns inga rätt sätt 🙂
Clara pratar ju utifrån en hälsoaspekt. Hon gör detta för att bli hälsosam och inte för att bli ”snygg”. Det är sunt, tycker jag. Jag tycker att det finns nåt galet i att folk alltid drar öronen åt sig när nån pratar om viktnedgång. Övervikt är en hälsorisk och det behöver man vara medveten om. En viktnedgång bidrar ofta med flera hälsoeffekter och man får ofta mer ork när man väger mindre. Såklart ska vi inte hålla på och värdera varandras kroppar utifrån skönhet, men det måste vara okej att lyfta vikt utifrån ett hälsoperspektiv. Jag tycker att Clara håller en bra nivå på hur hon uttrycker sig i det här inlägget. Inspirerande!
Det var inte att nämna viktnedgång som jag reagerade på utan två mätinstrument som för många är kopplade till prestation när inlägget förövrigt var väldigt balanserat! Men ingen kritik! Var bara en reflektion, som jag avslutade med så tycker jag självklart att alla ska göra som är bäst för en själv, finns inga rätt eller fel.
BMI var aldrig tänkt att användas för individer, utan utformades som ett mätinstrument för populationer. Så det är inte ett lämpligt mått på hälsa. Sen kan övervikt vara ett hälsoproblem men måste inte vara det, på samma sätt som undervikt kan men inte måste vara hälsovådligt. Olika kroppar ser olika ut och har olika vikt. Saker som medicin etc, som man tar för sin hälsa, påverkar också vikten. SSRI tex, som många svenskar äter. Och sedan har vi aspekten vad vikthets gör med vår hälsa. Så det är oerhört komplext! Olika kroppar behöver gå upp, ner eller vila där de är.
Hej!
När jag mådde som sämst så gick jag och pratade med en klok terapeut. Hon rådde mig till att röra på mig, men med långsamma promenader. Snabba promenader, löpning eller annan träning tillför stress till kroppen. Givetvis en positiv stress som bidrar till endorfiner och en skön känsla i kroppen, men om man mår såpass dåligt av stress och ångest så kan det bli för mycket för den kroppen. Just då behövde jag höra de orden av henne. Att jag inte skulle träna, inte ”stressa” kroppen, absolut röra på mig men att tillåta mig vila. Det var sköna, befriande ord som hjälpte mig att slappna av. Detta är såklart olika från fall till fall, detta funkade för mig, som jag mådde då. Jag älskar annars att träna! 🙂
Ska tillföra att samma kvinna också rådde mig till att börja måla igen. Som småbarnsförälder är det ju så himla lätt att det man mår bra av, försvinner, man hinner inte. Sakta men säkert så var måleriet borta ur mitt liv. Hon hjälpte mig att se att inse hur viktigt måleriet var för mig och detta fick mig att komma igång igen. <3
Kan inte låta bli att reflektera över hur olika vi är. Hur olika våra kroppar och våra psyken är. Själv tycker jag om att röra på mig rent allmänt, framför allt tycker jag om att gå. Men jag vet också att det räcker inte för att hålla mig i form, så jag försöker tvinga mig att styrketräna på gym 1-2 gånger i veckan och/eller att springa ett mycket kort löppass (10-15 minuter) 1-2 gånger i veckan. Jag avskyr båda dessa saker, men jag avskyr det mindre än andra träningsformer, så jag har kommit fram till att detta kan jag göra. Men jag skulle aldrig kunna få in någon prestationspress i detta, eftersom jag helt enkelt inte kan få in i mitt huvud att det är något beundransvärt att kunna springa fort eller vara stark. Det är bara något nyttigt och tråkigt, i klass med att städa. Jag har heller aldrig, aldrig fått någon adrenalinkick av att träna. Jag är SÅ avundsjuk på dem som får uppleva det. Själv kan jag bara känna samma typ av tillfredsställelse efter ett träningspass som efter att ha städat: ”Gud, vad skönt att det är gjort, nu slipper jag göra det här på flera dagar.”
Vad sunt och bra inlägg! Varför ska du bära tungt undrade jag bara? Vill skicka en liten varning och hoppas att du låter bli det! Pratas INTE nog om hur vanligt framfall är. Dem vanligaste operationen för kvinnor.
När jag läser alla kommentarer så förundras jag över hur olika vi är. Och vad bra att alla är olika. Tänk om alla skulle gilla att hänga på gymet, så trångt det skulle bli. För där gillar jag att vara, det är min avkoppling och egentid med telefonen inlåst i skåpet. Och jag tycker om att se hur kroppen, trots oförskämt få dagar kvar till 50-årsdagen, bara blir starkare och snyggare.
Och känslan av att nu för tiden orka det mesta är guld värt. Igår var jag i skogen och cyklade med det äldsta och yngsta barnet, 29 och 7 år, och vi hade så kul i leran.
Jag tränar ganska mycket, men för mig är det jätteviktigt att INTE mäta det på något sätt. Jag räknar inte reps. Jag kollar inte tider. Mäter inte sträckor. Kollar inte vikter (och kollar ALDRIG min egen vikt). Det enda jag har koll på är antalet pass. Jag behöver träna 2-3 pass i veckan för att inte ha ont nånstans.
Nu med hemmakontoret blir det ju rätt stillasittande men jag har lite träningsutrustning hemma och försöker att varje gång jag reser mig göra NÅGOT litet. När jag värmer maten i micron passar jag på att göra lite knäböj eller hänga en stund i chinsstången som sitter i dörröppningen.
Sen har jag ju hund, och det ger ju massor, även om vi bara strosar i skogen i ganska långsamt tempo, men det är iaf en timme om dagen.
När jag var som mest stressad innan min sjukskrivning för utmattning fick jag träffa en beteendevetare som frågade hur ofta jag tränade. Tre gånger i veckan svarade jag. Då lutade hon huvudet på sned och hummade att ”mmm du skulle nog må lite bättre om du tränade mer”. Där satt jag apstressad över allt som skulle göras i livet och tänkte men hur? Hur ska jag kunna träna en gång till i veckan? Det fick jag inget svar på. Istället funderade jag på om jag skulle ta bort någon av de saker som håller mig flytande d.vs. syjuntan, träffa kompisar och all kreativa aktiviteter som jag älskar. För att istället göra något som jag hatar och som aldrig ger mer energi. Jag är ledsen men jag tillhör den skara som förknippar träning med kroppshat, stoppa fingrarna i halsen och kräkas och tycka illa om sig själv. Inte så mycket positivt i mitt liv och mer triggers för ohälsa. Önskar att alla förnumstiga människor som läst Anders Hansens bok skulle fråga om min relation till träning och hur jag tänker kring det innan de talar om för mig vad jag mår bra av. Träning löser tyvärr inte alla problem med ohälsa. Såklart det är viktigt men ibland kan det vara klokt att tänka att generella hälsoråd inte är applicerbara på individnivå även om det är det på gruppnivå. Efter min sjukskrivning för utmattning fick jag träffa en annan beteendevetare som frågade hur ofta jag tränade. Gissa vad? Han lutade huvudet på sned och sade att jag borde träna oftare. Träning är bra men när det används som ytterligare en sak som ska klämmas in i livet utan att ta bort något så löser det inte stressen utan bidrar till den. Jag hade mått bättre av att dessa professioner hade hjälpt mig att prioritera istället så att det fanns tid för träning istället för att skuldbelägga. Hjälpa mig att titta på livet och hitta energitjuvarna. Eller att hitta styrkan att säga ifrån, sluta anpassa mig, sluta ställa upp. Eller hitta styrkan att få en rimlig arbetssituation, hjälpa mig att se att jag inte var knäpp, lat och oansvarig. Istället för att få mig att känna mig ännu latare. Jag tränar när jag kan. Däremellan låter jag bli för att prioritera andra saker som får mig att må bra.
…. och det här var ingen kritik mot Claras inlägg. Självklart får andra må bra av träning, utan mer som ett inspel från mitt hörn av världen
Kloka ord Clara! Har själv tre små (6,4 och 2 år) och driver eget. När jag fick veta att jag skulle genomgå en stor operation var jag tvungen att förbereda kroppen på att bli starkare. Svårt att få till i pusslet, men min lösning blev 20 min högintensiv träning med band, hantlar eller ett par ungar klättrande på mig. Det blev en bra stund för alla och jag tränade alltid med ungarna som också behöver få dansa eller springa loss energi. Jag blev starkare, piggare och gladare och återhämtningen efter operationen har varit sensationell! Hett tips på musik: 90-tals eurodance. Kan de bli bättre än Lelia K? 😂