Så vältränad och så olycklig

”Jag tränade som allra mest den höst jag gick in i väggen. Länge trodde jag att det hängde ihop: att mina långa löprundor var vad som pushade mig över gränsen och fick kroppen att strejka. När jag går tillbaka i mina dagboksanteckningar ser jag att jag slutade träna sex, sju veckor innan sammanbrottet kom, innan jag blev som sämst. Kanske finns det ett samband där, men kanske fungerar det tvärtom mot vad jag trott? Kanske var löpningen det sista som höll sammanbrottet stången. Och när jag slutade så kraschade jag?

Det går tydligt att se hur jag steg för steg inskränkte tiden jag la på motion och rörelse i mitt liv åren innan jag blev utmattad. Jag har ett extremt stillasittande jobb och behöver verkligen röra mig för att få utlopp för stressen. Jag hade haft som vana att promenera, inte sällan med min man som sällskap. Men med småbarn hemma blev det genast svårare. Inte ville vi gå med en skrikande unge i vagnen? Bättre att en av oss höll sig hemma medan den andra tog en promenad. Där försvann min första naturliga motion – för när jag skulle gå ensam hade jag svårare att komma iväg. Och mina tidigare så långa och meditativa hundpromenader hade blivit kortare och kortare, ofta med ett jobbsamtal i lurarna för att hinna mer arbete om dagarna.

Att börja löpträna efter min andra graviditet var fantastiskt. Ett snabbt och enkelt sätt att komma ut, speciellt eftersom jag inte tyckte mig ha tid för någon tidskrävande motion. Och till en början hjälpte löpningen bra mot den där känslan av nedstämdhet som allt oftare sög tag i mig. Efter att ha sprungit kände jag mig i alla fall glad en stund. Från början var träningen också väldigt kravlös. Jag sprang så långt jag orkade och när jag blev trött så gick jag. Jag var ingen löpare och hade inga krav på mig att prestera. Men ju bättre jag blev desto mer började det handla om prestation. Jag ville slå mina egna rekord, höja maxhastigheten, springa oftare och ta ut mig mer när jag väl tränade. Jag anmälde mig snart till Tjejmilen och tränade ännu hårdare inför det.

Svart utanpå och inuti. Platt mage och bra tid på milen till trots

Den höst jag gick in i utmattningen var jag rent fysiskt i mitt livs toppform. Lika smal som när jag var arton och med bra tryck i löpsteget. Men plötsligt tog orken slut även för träningen. Dess magiska effekt försvann som genom ett trollslag. Och när jag slutade träna försvann mitt sista vapen mot stressen och ångesten. Och jag blev sjuk.

Det finns forskning som talar för att träning är en fantastisk stressbroms. Men om man redan är en prestationsinriktad person så kan träningen förvärra allt – i alla fall om man går in för att utmana sig. Min först så kravbefriade löpning blev med tiden ytterligare ett område där jag behövde prestera och bevisa mig. Det gjorde att träningen blev destruktiv. Kanske är detta en del av problematiken för oss utmattade? Att vi är så jäkla kassa på att duga och bara vara i vår bekvämlighetszon? Istället vill vi pusha, pressa och utvecklas till varje pris.”

Den här texten är hämtad ur boken Hjälp jag är utmattad som jag skrev tillsammans med Erica Dahlgren under tillfrisknandet från utmattning. Jag har tänkt på kapitlet om träning väldigt mycket under det år som passerat – Hälsoåret 2020 – som jag vigt åt att försöka komma till rätta med min egen hälsa.

Jag har nämligen försökt ta allt jag förut gjort för att bli hälsosam – och försöka göra tvärtom. Jag vet till exempel att träning gör underverk när man är stressad, och dessutom ökar tåligheten för stress. Men jag ser också dagligen exempel på hur folk som är superstressade börjar träna för att orka och hinna mer – inte för att återhämta sig. Och då kan ju träningen vara direkt skadlig. Eftersom den blir ett sätt att dopa kroppen och hjärnan att orka mer i en situation där en minskad arbetsbelastning borde vara den första åtgärden för att må bättre.

Vid förra årsskiftet hade jag smärta i kroppen, en stor trötthet och låg tio kilo över gränsen för ett normalviktigt BMI. Jag behövde verkligen ta tag i hälsan efter min tredje graviditet. Men jag var fast besluten om att välja en annan väg än de jag tidigare valt (här kan du som är intresserad läsa fler inlägg jag skrivit om dessa steg),

Och nu är vi inne på årets sista månad och jag kan blicka tillbaka och konstatera att jag kommit en bra bit på väg. Det här året har jag arbetat med att bli stark, få bättre kondition och hitta träningsrutiner som funkar. Inte kortsiktigt och som en quick fix – utan för resten av mitt liv. Jag har gjort många små förändringar som över tid puttat mig åt rätt håll. I våras handlade det om rörelseglädje. Våga stå på slalomskidor igen. Våga bära tungt och anta fysiskt utmanande projekt på gården. Dessutom ett ökat mått vardagsmotion med hämtning och lämning med cykel. I höst har jag lagt till styrketräning med en PT en gång i veckan. Och Viktväktarna. Två saker som ytterligare hjälpt mig gå åt rätt håll. Och som jag definitivt tänker fortsätta med nästa år.

Träning är viktigt för mig. Men träningen får inte vara ett sätt att lura mig själv att klara en ohållbar situation. Om träningen ska in måste något annat först bort. För mig har det handlat om att arbeta mindre och därmed också stressa mindre. Och på så sätt skapa förutsättningar för hälsa. En så jäkla trist formel. Men jäkla bra.