SÄ vÀltrÀnad och sÄ olycklig

“Jag trĂ€nade som allra mest den höst jag gick in i vĂ€ggen. LĂ€nge trodde jag att det hĂ€ngde ihop: att mina lĂ„nga löprundor var vad som pushade mig över grĂ€nsen och fick kroppen att strejka. NĂ€r jag gĂ„r tillbaka i mina dagboksanteckningar ser jag att jag slutade trĂ€na sex, sju veckor innan sammanbrottet kom, innan jag blev som sĂ€mst. Kanske finns det ett samband dĂ€r, men kanske fungerar det tvĂ€rtom mot vad jag trott? Kanske var löpningen det sista som höll sammanbrottet stĂ„ngen. Och nĂ€r jag slutade sĂ„ kraschade jag?

Det gĂ„r tydligt att se hur jag steg för steg inskrĂ€nkte tiden jag la pĂ„ motion och rörelse i mitt liv Ă„ren innan jag blev utmattad. Jag har ett extremt stillasittande jobb och behöver verkligen röra mig för att fĂ„ utlopp för stressen. Jag hade haft som vana att promenera, inte sĂ€llan med min man som sĂ€llskap. Men med smĂ„barn hemma blev det genast svĂ„rare. Inte ville vi gĂ„ med en skrikande unge i vagnen? BĂ€ttre att en av oss höll sig hemma medan den andra tog en promenad. DĂ€r försvann min första naturliga motion – för nĂ€r jag skulle gĂ„ ensam hade jag svĂ„rare att komma ivĂ€g. Och mina tidigare sĂ„ lĂ„nga och meditativa hundpromenader hade blivit kortare och kortare, ofta med ett jobbsamtal i lurarna för att hinna mer arbete om dagarna.

Att börja löptrÀna efter min andra graviditet var fantastiskt. Ett snabbt och enkelt sÀtt att komma ut, speciellt eftersom jag inte tyckte mig ha tid för nÄgon tidskrÀvande motion. Och till en början hjÀlpte löpningen bra mot den dÀr kÀnslan av nedstÀmdhet som allt oftare sög tag i mig. Efter att ha sprungit kÀnde jag mig i alla fall glad en stund. FrÄn början var trÀningen ocksÄ vÀldigt kravlös. Jag sprang sÄ lÄngt jag orkade och nÀr jag blev trött sÄ gick jag. Jag var ingen löpare och hade inga krav pÄ mig att prestera. Men ju bÀttre jag blev desto mer började det handla om prestation. Jag ville slÄ mina egna rekord, höja maxhastigheten, springa oftare och ta ut mig mer nÀr jag vÀl trÀnade. Jag anmÀlde mig snart till Tjejmilen och trÀnade Ànnu hÄrdare inför det.

Svart utanpÄ och inuti. Platt mage och bra tid pÄ milen till trots

Den höst jag gick in i utmattningen var jag rent fysiskt i mitt livs toppform. Lika smal som nÀr jag var arton och med bra tryck i löpsteget. Men plötsligt tog orken slut Àven för trÀningen. Dess magiska effekt försvann som genom ett trollslag. Och nÀr jag slutade trÀna försvann mitt sista vapen mot stressen och Ängesten. Och jag blev sjuk.

Det finns forskning som talar för att trĂ€ning Ă€r en fantastisk stressbroms. Men om man redan Ă€r en prestationsinriktad person sĂ„ kan trĂ€ningen förvĂ€rra allt – i alla fall om man gĂ„r in för att utmana sig. Min först sĂ„ kravbefriade löpning blev med tiden ytterligare ett omrĂ„de dĂ€r jag behövde prestera och bevisa mig. Det gjorde att trĂ€ningen blev destruktiv. Kanske Ă€r detta en del av problematiken för oss utmattade? Att vi Ă€r sĂ„ jĂ€kla kassa pĂ„ att duga och bara vara i vĂ„r bekvĂ€mlighetszon? IstĂ€llet vill vi pusha, pressa och utvecklas till varje pris.”

Den hĂ€r texten Ă€r hĂ€mtad ur boken HjĂ€lp jag Ă€r utmattad som jag skrev tillsammans med Erica Dahlgren under tillfrisknandet frĂ„n utmattning. Jag har tĂ€nkt pĂ„ kapitlet om trĂ€ning vĂ€ldigt mycket under det Ă„r som passerat – HĂ€lsoĂ„ret 2020 – som jag vigt Ă„t att försöka komma till rĂ€tta med min egen hĂ€lsa.

Jag har nĂ€mligen försökt ta allt jag förut gjort för att bli hĂ€lsosam – och försöka göra tvĂ€rtom. Jag vet till exempel att trĂ€ning gör underverk nĂ€r man Ă€r stressad, och dessutom ökar tĂ„ligheten för stress. Men jag ser ocksĂ„ dagligen exempel pĂ„ hur folk som Ă€r superstressade börjar trĂ€na för att orka och hinna mer – inte för att Ă„terhĂ€mta sig. Och dĂ„ kan ju trĂ€ningen vara direkt skadlig. Eftersom den blir ett sĂ€tt att dopa kroppen och hjĂ€rnan att orka mer i en situation dĂ€r en minskad arbetsbelastning borde vara den första Ă„tgĂ€rden för att mĂ„ bĂ€ttre.

Vid förra Ärsskiftet hade jag smÀrta i kroppen, en stor trötthet och lÄg tio kilo över grÀnsen för ett normalviktigt BMI. Jag behövde verkligen ta tag i hÀlsan efter min tredje graviditet. Men jag var fast besluten om att vÀlja en annan vÀg Àn de jag tidigare valt (hÀr kan du som Àr intresserad lÀsa fler inlÀgg jag skrivit om dessa steg),

Och nu Ă€r vi inne pĂ„ Ă„rets sista mĂ„nad och jag kan blicka tillbaka och konstatera att jag kommit en bra bit pĂ„ vĂ€g. Det hĂ€r Ă„ret har jag arbetat med att bli stark, fĂ„ bĂ€ttre kondition och hitta trĂ€ningsrutiner som funkar. Inte kortsiktigt och som en quick fix – utan för resten av mitt liv. Jag har gjort mĂ„nga smĂ„ förĂ€ndringar som över tid puttat mig Ă„t rĂ€tt hĂ„ll. I vĂ„ras handlade det om rörelseglĂ€dje. VĂ„ga stĂ„ pĂ„ slalomskidor igen. VĂ„ga bĂ€ra tungt och anta fysiskt utmanande projekt pĂ„ gĂ„rden. Dessutom ett ökat mĂ„tt vardagsmotion med hĂ€mtning och lĂ€mning med cykel. I höst har jag lagt till styrketrĂ€ning med en PT en gĂ„ng i veckan. Och ViktvĂ€ktarna. TvĂ„ saker som ytterligare hjĂ€lpt mig gĂ„ Ă„t rĂ€tt hĂ„ll. Och som jag definitivt tĂ€nker fortsĂ€tta med nĂ€sta Ă„r.

TrÀning Àr viktigt för mig. Men trÀningen fÄr inte vara ett sÀtt att lura mig sjÀlv att klara en ohÄllbar situation. Om trÀningen ska in mÄste nÄgot annat först bort. För mig har det handlat om att arbeta mindre och dÀrmed ocksÄ stressa mindre. Och pÄ sÄ sÀtt skapa förutsÀttningar för hÀlsa. En sÄ jÀkla trist formel. Men jÀkla bra.