Ett krux med oss människor är att vi tenderar att favorisera allt som känns välbekant och hemma. Även när det är dåligt för oss. En destruktiv relation, osunda beteendemönster och sammanhang som förstör. Känns det bara välbekant och som hemma så vill vi dit – även när det suger. Det är en kunskap jag använder mig av för att programmera om mina egna beteenden. För ett tag sedan skrev jag en text om positiv förstärkning. Att peppa sina vänner (och mig själv) när vi förmår fatta nya bättre beslut. Det krävs en otrolig massa arbete att omprogrammera sig själv till bättre strategier och beslut och just därför är det så viktigt att bli uppmärksam på sitt beteende. Och sedan positivt förstärka förändringen.
Det kan handla om att man:
-Alltid drar sig undan när man är ledsen. Men så övar man istället på att söka upp sällskap.
-Aldrig självmant ber om hjälp. Men så övar man sig på att våga fråga någon om något litet.
-Att man hellre stå ut i en ojämlik relation än protesterar och riskerar en konflikt. Men så övar man på att säga emot i det lilla och se vad som händer då.
-Att man alltid skjuter upp viktiga saker och skapar massa problem. Och fastän det är ett obehag är det i alla fall ett som känns välbekant. Men så övar man på att ta itu med lagom jobbig sak och notera hur det känns.
Det finns så många beteenden som är helt ologiska och konstiga och som jag borde slutat med för länge sedan. Men som jag reproducerar eftersom det är det jag kan bäst. Jag kämpar dagligen med att förändra mina beteenden och sedan berömma mig själv när jag övat.
Finns det något du övar på att omprogrammera din hjärna till?
31 svar
Mitt i prick! Precis detta övar, kämpar, testar jag just nu… att vara sjukskriven (efter operation) som ensamstående mamma på heltid och behöva be om hjälp med allt från barnvakt till mat utan att även kunna jobba, prestera etc. Heja!
Så hjälpsamma inlägg allt från Sofia Voitti till trauma terapi…
Jag tränar på att inse att allt absolut inte är mitt fel i konflikter. Det värsta är att jg dragits till människor som är offerkoftor och så har jag bekräftat att det nog var mitt fel. Igen! Det dröjde väldigt länge innan jag såg mitt mönster, nu ser jag det tydligare och tydligare. Det har också gjort att jag har mycket trevligare bekantskaper nuförtiden ;). Har avslutat en del vänskapsrelationer då jag insett att ingen mått bra av våra mönster. Det var svårt men ändå så värt det. Och jag har känt mig friare.
Jag är glad för din skull eftersom jag själv befunnit mig i samma situation. En umgängeskrets full med offerkoftor som letar syndabock är inte speciellt givande.
Jag fick omprogrammera min hjärna till att sluta försöka kompromissa, sluta vädja till att de skulle försöka lyssna, försöka förstå. Istället bara tänka “jaja, jag kommer alltid vara skurken och de kommer alltid vara martyrer i sina egna världar. Då kan jag lika gärna vara precis så elak som de anklagar mig för att vara och bryta kontakten med dem “.
Så här 7-8 år senare ser jag vilken skillnad det har gjort. Mina fd vänner har lika stor offerkofta än idag med en extra dos bitterhet. Jag mår bättre nu än vad jag gjorde då. Så jag ser mig själv som vinnaren i denna situation ⭐
Vilket klokt inlägg Clara, som vanligt!
I unga år, och ganska länge efter det var jag (o)botlig pessimist. På något konstigt vis bar jag med mig tron att det var ”farligt” att glädja sig åt något – då var istället risken stor att jag skulle bli besviken. Sedan jag, med hjälp av terapi, insåg det, arbetar jag dagligen med mitt mindset; att våga vara glad, att känna tacksamhet, lycka i ”det lilla” – som egentligen är det stora, att vara här och nu och snäll mot mig själv.
Det kan låta banalt, men gör hela verkligen skillnaden🌱
Det har även tagit tid eftersom det satt väldigt djupt, men visst går det att förändras🍁
Det är dessutom roligt att utmana sig själv på olika sätt, jag brukar öva på att tänka en tanke jag aldrig tänkt förut, varje dag, för att gå utanför min egen lilla box. Jag gör självklart andra saker med, men den övningen är kul och verkligen inte krävande.
Trevlig kväll💫
Att faktiskt försöka ta det lugnt på jobbet när det plötsligt är en kort, dock väldigt kort, period med lite lugnare på jobbet. Istället för att som vanligt kavla upp, gasa och då passa på att ta tag i prio 2-högen, eller tom prio 3.
Suck, så svårt!
Jag och kollegan försöker hjälpa varandra med detta.
Nja…du får allt lösa på lite om begreppet ”positiv förstärkning”. Det kändes inte helt korrekt.
Kan du inte förklara i stället, om nu Claras användning av begreppet är felaktig?
Att gå i lagom takt när jag inte har bråttom. Det har alltid varit inpräntat i mig att alltid gå väldigt snabbt dit jag ska fast jag inte har bråttom, som en inre tävling med mig själv som inte behövs. Nu är det lugnt o skönt o kropp och knopp mår bra 😊
Att inte gå in i onödiga diskussioner/tjafs med människor som ALLTID har svar på tal och ALLTID har “rätt”. Det ger ingenting så jag övar på att inte ge dom tillfredsställelsen att käfta emot. När dom vräker ur sig ett “blir ni inte stressade av att ha det så här stökigt hemma?” så bemöts det numera av tystnad. Då brukar ett “åh, blev du sur nu eller?” komma strax efter. Svarar man då “nej” med ett leende så kommer dom av sig helt. Jag låtsas att jag har en spegel framför mig och låter all deras skit studsa tillbaka till dom, för jag tänker inte ta emot den. No more.
Lever med anorexia sedan 6 år tillbaka. Har blivit så pass van vid mina dåliga mönster och min kontroll över sjukdomen, att jag bara ser det som något normalt. Har gått i terapi och fått hjälp inom psykiatrin, just för att bryta mina mönster och kunna bli frisk. Tyvärr har det här varit svårare för mig än jag trott, och övar ständigt med att stå ut med ångesten som kommer när jag går emot alla mat-tankar. Det blir ett steg fram, och så två bakåt.
Jag vet att bara jag kan göra något åt min sjukdom, och behöver själv verkligen VILJA bli frisk på riktigt, vilket jag (obehagligt nog) inte alls känner för nu! Kanske finns det någon annan läsare som har erfarenheter av den här obegripliga störiga sjukdomen?
Tack också Clara, för att du hinner förgylla bloggen med så bra inlägg även när du är iväg och reser! <3
Usch. Jag är också sjuk i en ätstörning. Jag har svårt att ens erkänna att jag har en ätstörning men det har jag. Det är en märklig sjukdom! Jag insjuknade första gången i gymnasieålder och sedan har den återkommit under livet vid ett par tillfällen. Jag vill inte heller bli frisk nu, sjukt men sant! En vän till mig sa idag att jag måste lita på att andra vet bättre än jag i det här fallet eftersom min hjärna är helt opålitlig. Suck. En kram till dig från mig ❤️💛
Har också varit där, var sjuk i ca 10 år, men det är ca 9 år sedan nu. Det som hjälpte mycket då var att läsa feministiska bloggar om att våga ta plats och att se sitt eget värde, stärka mig själv. Men också att äta regelbundet. Bryta svälten. För svälten föder sig själv med tex signalsubstanser som underhåller svälten. Man kan inte lita på sina egna hungerskänslor då de kanske inte existerar. Så att äta regelbundet och ha kontakt med ätstörningsvård förstås om man inte klarar av det här själv.
Men precis, så är det ju, hjärnan matar sig själv med felaktig information när den är i svälttillstånd. Jag försöker bryta mitt ätmönster nu genom att lägga till kolhydrater enligt ett matschema. Dock kompenserar jag genom att träna mer istället så jag vet inte riktigt om jag är ärlig mot mig själv. Jättebra att öva på self compassion och komma ihåg sitt eget värde! Dessvärre är jag, (och nog Moa ovan också) inte på en plats där vi ens vill bli friska. Jag vill verkligen inte gå upp i vikt, är hellre sjuk än gör det. Så knäppt och provocerande för ens omgivning!!
Att bli bättre att säga ifrån vid konflikter. Hade en dominant mamma så mycket kommer därifrån. Annars har jag svårt att släppa det som hänt. Måste verkligen bli bättre på det.
Vara snäll mot mig själv och inte pressa mig så hårt och så ofta.
Hur kan di vara sa klok?
Jaaaaaa. Min uppväxt var dysfunktionell och har gjort att jag sökt mig till destruktivitet hela mitt liv. (Snubbar, fylla, jobb jag inte trivts på och tvivelaktiga vänner) Men! För snart tre år sedan så kände jag att nu fan räcker det. Jag träffade en underbar person, som nu är min sambo. Sen så säger jag ifrån på jobbet när jag känner mig orättvist behandlad, har rensat bland mina vänner och är mig själv, inte den person som andra stämplat mig som. Självklart är det tufft ibland fortfarande, men resan upp igen känns inte lika svår.
Jag har senaste åren övat på att inte ta på mig skuld för sånt som jag inte kan rå för eller påverka. Folk kan bli arga på mig för saker som inte är mitt fel, och jag behöver inte ta åt mig av deras ilska eller irritation utan bara gå vidare och fortsätta göra det bästa av det jag kan. Om det verkligen ÄR mitt fel och något jag KAN påverka så är det ju bara att säga förlåt och försöka göra bättre. Om nån fortfarande är arg då, tja, synd om den. Otroligt skönt att inte vara rädd för att folk ska bli/vara arga.
Jag övar mig på att våga tro på att jag är värd vänskap. Tar kontakt istället för att vänta på att andra ska göra det.
Tro på att jag är värd att umgås med och en fin person som går att tycka om.
❤️❤️💞
(och igenkänning, lätt än det inte, men det går, emellanåt i alla fall)
Att inte söka försäkran vid tvångstankar och och ångest. Med hjälp av medicin går det så mkt lättare ❤️ Tack för att du skriver om detta.
Övar på allt möjligt som känns som motstånd men ändå rätt. Bara att säga ”Jag övar på att…” är en så bra fras i övandet. Att hålla hårt i att det är härligt vara nybörjare, även om det kan vara svårt. Ibland göra det till en lek. Med allvar i. Finns så många små möjliga steg inom räckhåll att ta och bli nöjd över. En lättnad när magkänslan på djupet berättar att det trots att det tog emot var alldeles riktigt att göra just så.
Jag övar på att tala om att jag reagerar på något.
Bläddrade i din bok i går kväll. Jättefina foton, roligt pyssel, härliga recept m.m. m.m. Men har du glömt att berätta varför vi firar jul egentligen? Eller är det bara jag som missat just den sidan?
Varför behöver Claras bok innehålla det? Det gör väl inga andra böcker på temat matlagning, pyssel, bakning osv inför julen.
Vet man inte varför vi firar jul så köper man nog inte en bok om julen…
Ja, jag övar också. På att inte vara duktig på allt och effektiv hela tiden, på att avsluta fast det kanske inte är 110% perfekt. Och så övar jag på att vila. Ditt vinterprat förra vintern är något av det bästa jag hört och jag lyssnar ofta på det som en slags ledstjärna i övandet. Tack! ❤️
Akkurat disse punktene strever jeg med. Jeg har lest bøker og hørt så mange podder om atferdsendring, og har av og til bedt venner og familie om hjelp med praktiske ting. Men å overkomme prokrastinering, og å klare å rekke ut en hånd når livet raser forblir kanskje et livsprosjekt.
Att inte söka förstärkning vid tvångstankar och ångest. Så jäkla svårt men betydligt lättare med medicin. Tack för att du skriver om detta ❤️
Det här är så viktigt och så sant! Jag är den där typiska personen som aldrig ber om hjälp när jag behöver det och som drar mig undan när jag är ledsen. Just nu befinner jag mig i skilsmässa och det går liksom inte att bara helt bära allt själv. Jag blir tvungen att be om hjälp, känslomässigt och praktiskt, och jag märker förstås omedelbart hur skönt det är. Om något tror jag till och med att den här perioden kan göra mig bättre på det på sikt – att faktiskt tacka ja till lite av det där stödet som står redo, inte bara nu i en direkt kris utan även i den ibland kämpiga vardagen. Men visst måste jag kämpa för att göra det – så omprogrammeringen är väldigt medveten och direkt. Bra sätt att se på det!
För två år sedan gjorde jag själv en stor omprogrammering av mig själv. Om det berodde på pandemin eller trettioårskris eller vad det nu kan ha varit vet jag inte, men mitt liv blev i alla fall bättre.
Jag hade ett högavlönat arbete som It-tekniker, jag kunde arbeta hemifrån och behövde aldrig lämna hemmet. Praktiskt under en pandemi, jättestor löneförhöjning. Jag behövde inte riskera någonsin, vare sig min hälsa, min ekonomi eller mitt sociala umgänge, vi kunde umgås på nätet. Jag var stolt över att jag var så självständig. Men när pandemin pågått i 1,5 år och jag kände mig mer som en galen eremit än en framgångsrik, barnfri karriärskvinna så började det skava någonstans. Detta var inte livet jag ville leva. Jag ville inte sitta ensam i min lägenhet framför en laptop resten av mitt liv. Jag ville inte en dag vakna upp och inse att jag närmade mig pensionen och inte hade någon familj att ta hand om. Men vad skulle jag göra? Bara säga upp mig från jobbet, riskera min ekonomi, min trygghet, hela min identitet för att börja plugga på någon vuxenutbildning?
Jo. Det var precis vad jag skulle. För ärligt talat var livet så tråkigt när jag stängde in mig själv, vägrade vara tillgänglig och lät stoltheten stå i vägen för allt. Helt plötsligt bestämde jag mig för att hela mitt liv skulle från och med den 6/1 2022 bli annorlunda. Jag vägrade känna mig tråkig igen. Och visst kändes det som en evighet, men i augusti 2022 hade jag både lyckats ta mig in på universitetet, bli tränare på gymmet, hitta kärleken och lära känna ett helt nytt gäng med vänner.
Och jag har helt och hållet släppt taget om bilden av mig själv som karriärskvinna. Numera ser jag mig själv som elev, eller student om man så vill. Jobbet är inte mitt liv. Att lära mig nya saker hela tiden är en bättre sak att sträva efter. Och jag behöver inte längre vara mest attraktiv på arbetsmarknaden, det räcker med att jag är klokare än vad jag tidigare varit.
Vad lustigt! Jag har nästan precis gjort exakt samma resa som dig! Arbetade som teknikkonsult i många år. Bra betalt och allt det där men själsligt uttömmande. Valde ett nytt spår och skolade om mig till tränare på gymmet (PT) och arbetade som det i ett par år och började sedan studera på universitet och läser nu sista året där 🤩.
Det är aldrig försent för förändring!
Jag är 58 och över mig på att tala öppet, både med min manliga chef och andra män och förstås kvinnor på jobbet, om mina (och andras) klimakteriebesvär, hormonrelaterad psykisk ohälsa eller ångest, och inte försöka skoja bort frågan med ett litet skratt eller någon menande min, som att: ”ja ni vet tjejer/kvinnor!”. Jag blev och blir fortfarande lite generad när jag säger ordet ”klimakteriet” vilket visar hur otroligt idiotiskt djupt det sitter hos oss kvinnor att ”kvinnofrågan ” ska döljas, gömma sig eller skojas bort! När så många bär besvären och lider av dem, länge dessutom!
Jag har bestämt mig för att tala om det på samma sätt som människor säger att de hade ryggskott i helgen eller träningsvärk. För det kommer ju inte att bli någon förändring om vi ska hyschpyscha eller skämmas för det som är något alla kvinnor ska igenom.
Jag övar mig också på att till och med stå fast vid min upplevelse när
andra kvinnor eller män säger att : nädå, de eller deras fruar märkte det inte så mycket alls!
Förut kände jag mig dum som kom klampande med min version (skam igen) men nu säger jag: ”vad skönt för dig och tänk så olika det kan vara – jag har det jättejobbigt med t ex sömnen”
Jag övade tidigare, men även nu på att tala öppet om att vi gjort IVF, lite av samma anledning som ovan, men också för att skapa en större öppenhet för att tala om frivillig eller ofrivillig barnlöshet.
Bra inlägg Clara! Jag har tidigare övat på ngt du skrev en gång vad gäller att våga begära betalt när man frilansar. Tack!❤️