Projekt Bli Fullvuxen

Jag håller på med Projekt Bli Fullvuxen just nu. När man är trettiotre år och har tre barn kan man tycka att det är läge. Jag har alltid varit slarvig med mina ägodelar och fått kämpa hårt med att kunna organisera mitt liv. Jag är dessutom ganska glömsk av mig och kan missa att göra sånt jag lovat. Inte för att jag skiter i det (jag är själv helt övertygad om att jag kommer att göra det jag lovat) men så blir det bara inte av.

Ocharmigt och otroligt otrevligt. Och framförallt barnsligt. Jag är så less på mig själv. Både på att göra andra besvikna men också att vara den som ska bära andras besvikelse och hela tiden skämmas lite för att jag gör fel.

En sak jag uppskattar och beundrar min väldigt vuxna pappa för är att han gör det han har lovat. Har han sagt att han ska komma så gör han det. Har han lovat ställa upp så ställer han upp. Han är en man som håller sina ord. Och jag vill bli mer så själv. Hellre lova mindre men hålla mer. Än lova allt och hålla lite.

Sista ett och ett halvt åren (men särskilt den här vintern) har jag jobbat mycket med att försöka se på mig själv med ärlig blick. Alla har vi saker vi sopar under mattan – tankar, beteenden, föreställningar. Sånt vi inte kan släppa men inte heller vill konfronteras med. I Projekt Bli Fullvuxen har jag fläkt upp den där mattan. Och står nu och stirrar på allt som ligger där i öppen dager. Det är en bedrövlig syn.

Jag övar nu på att identifiera vilka sidor hos mig som ställer till besvär. Och inse mina begränsningar. Saker jag har svårt för nu kommer jag nog alltid ha ganska svårt för. Har jag inte lyckats ändra mig på 33 år så kommer det fortsätta så här. Det betyder inte att jag inte kan förbättra mig. Men medan tidigare strategier har handlat om att jag bara ska “skärpa mig” så handlar det nu om att hitta system som stöttar upp mig. Som gör att jag INTE måste skärpa mig. Utan att det blir lättare att lyckas trots att jag är som jag är.

Så. Nu undrar jag om ni vill läsa lite om mina strategier för Projekt Bli Fullvuxen? För i sådana fall återkommer jag med ett av de första stegen i processen…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

120 kommentarer på “Projekt Bli Fullvuxen”

  1. Håller helt med , jag har också accepterat att jag inte är superbra på visa delar och har hittat massa av strategier till att underlätta och förebygga problem. Mycket mer effektivt än att fortsätta kämpa med att bli någon man inte är.

    1. Så inspirerande och givande inlägg, kan verkligen relatera till mig själv. Längtar verkligen till att läsa om kommande steg i processen!

  2. Mycket intressant läsning – skriv gärna mer för jag behöver inspiration….

    Och, ett litet korrektur:
    “Har han sagt att han ska komma så gör han det. Har jag lovat ställa upp så ställer han upp. Han är en man som håller sina ord.”
    – I mening två ska det nog stå “han” istället för “jag”? I sammanhanget blir det ju dock rätt kul – att din pappa täcker upp för dig när du lovat ställa upp! 😀

    1. ahahahaha, skrattar ihjäl mig. Tack för korrektur =) Har ändrat nu. Vore ju extra oschysst om jag lät farsan ta smällen när jag lovat att ställa upp

    1. Ja! Vill gärna läsa mer!
      Har inte samma brister som dig, men andra.. så skulle behöva bli mer fullt ut fullvuxen jag med.

  3. Hemskt gärna! Relaterar så mycket!! Jag är nybliven trebarnsmamma och tänker också att nu vill jag bli bättre på att organisera och planera vår vardag, för familjens skull, för min skull, men det är så svårt att förändra gamla mönster och uppskjutarbeteenden. Samtidigt älskar jag tanken på att det faktiskt GÅR att förändras och förbättras, blir så trött på mig själv ibland och då är det en trösterik tanke, att jag kan faktiskt förändras. Vill gärna ta del av dina tips! Beundrar dig verkligen.

  4. Ja, jättegärna! Jag är lika gammal som du och känner jätteväl igen mig i det du skriver! Känner mig också så otillräcklig ibland gällande vissa ”vuxengrejer” (och har en pappa som är grym på att leverera :)). Tex är jag sämst på att ta tag i tråkiga ”måste”-saker och leverera hela vägen ut. Allt går ju så mycket snabbare om man tar tag i ”måste”-saken och verkligen gör KLART samma dag istället för att vara nöjd över att man gjort något halvklart (och därmed måste göra helklart en annan dag). Läser jättegärna om detta! Behöver massa pepp!

  5. Ja, ja, JA! Har haft sådana funderingar själv, och tycker att det hade varit så spännande att läsa om det! Så skönt att veta att an inte är ensam dessutom! 🙂

  6. Såå bra Clara! Så viktigt det där om att det inte hjälper att “skärpa till sig”, utan istället se vad man behöver för att fungera ännu bättre med de gåvor och begränsningar man har. Jag läser gärna mer om detta!

  7. Jag tar gärna del av detta. Kanske det kan inspirera mig själv till förändring?! 🤔🙈

  8. Ja, jag och många andra skulle nog behöva gå “kursen” Projekt bli fullvuxen. Samtidigt vad säger att man inte är det? Vem bestämmer om man är eller inte är det? Vilka “saker” hamnar/klassas under att vara fullvuxen? Är nog väldigt olika från person till person vad vi lägger in i ordet fullvuxen. Åh, är det något man ska sträva efter att uppnå? Vad vet jag, har inga direkta svar själv men fick en liten tankeställare.

  9. Ja absolut!!
    Jag är ju dessvärre perfekt… eller nej, jag kanske borde lyfta på mattan jag med. Visst finns det beteenden och tankar jag borde ändra på. Särskilt då jag känner att utmattningen jag har bakom mig på senare tid gör sig obehagligt påmind i vissa situationer…

  10. Ett första steg är att inte tycka synd om sig själv för att man måste “bära andras besvikelser.” Det tycker jag är lite barnsligt! Men i övrigt håller jag med om allt för egen del…

  11. Så spännande!

    Jag är motsatsen. Ordning, reda, glömmer inget, ställer alltid upp. Jag är också den som blir besviken och ledsen när andra glömmer, missat eller ställer upp halvdant. Något jag jobbar hårt med. Att inte ta så illa upp, inte bli så ledsen, inte känna att jag ger å ger å ger men sällan får tillbaka. Och att inte tänka: det är vuxna människor, varför kan dom inte bättre? Varför ska dom komma undan med ‘sån är jag’? Varför ska jag vara den som anpassar mig efter deras ‘brist’ jämt?

    1. Känner igen mig. Just det där att de bara konstaterar sin brist och inte känner något behov av att göra något för att minska konsekvenserna av den för andra. Då tycker jag att de ställer större krav på mig än på sig själva, särskilt som de inte har något intresse av att själva kompensera för de svagheter jag har. Blir extra jobbigt när jag av någon anledning har små marginaler i tillvaron. Väljer därför vilka samarbeten jag ska gå in i med omsorg (när det är möjligt). Mycket roligare med samarbeten där vi kan ta vara på varandras styrkor och hjälpas åt med svagheterna, än när allt vilar på en person.

      1. Känner igen det där. Jag känner ofta att jag är så himla himla förstående när jag egentligen vill skrika åt folk. Tycker att det är lite jag begär: att man återkommer/svarar, att man håller de planer man gjort upp och att man visar ömsesidig omtanke. Men tyvärr verkar det svårt för många.

        1. Samhället vilar tungt på människor som på ren reflex tar ansvar och håller vad de lovar. Det skulle bli en djungel utan dem!

          1. Ja. Eller så skulle andra människor än de som vanligtvis gör allt kliva fram. Ansvaret vilar på alla gemensamt 🙂 och ibland behöver man också backa. Även om det innebär att saker inte blir gjorda. Och kanske inte på det sätt man själv hade valt att göra dem.

          2. Det gick inte att svara dig direkt Clara, så här är svaret på kommentaren nedan: att ha som reflex att hålla vad man lovar tycker jag väl inte man ska backa från? Där är det bara för alla andra att komma ikapp! Däremot ska man dela på uppgifterna, absolut.

    2. Så skönt att höra att det finns fler än jag som också är motsatsen! Själv tränar jag på att “glömma” saker för det kom till en gräns där jag upplevde det som att de inte alls glömt eller missat utan lät bli att ställa upp för de visste ju att jag ändå löste saker och ting så de slapp engagera sig.

      1. Så sorgligt. Att en som oss vill väl och gör vad den kan för att hjälpa å finnas för nära inte får något tillbaka. Utan att det snarare utnyttjas. Som jag skrev ovan. Jag är alltid den som är förstående och fastän det är jag som stått där när någon glömt av eller inte följt vad vi bestämt så är det jag som ber om ursäkt och är förstående för att personen var trött, var tvungen att göra något annat (vilket alltid känns som att något annat var roligare än mig).

        Vad gör man? Säger man till?

        1. Oj så intressant tråd, hög igenkänning! Mönstret går igen för mig på många plan, men särskilt tydligt har det blivit i olika föreningar jag är med i. Vad kan man vänta sig att folk ska ställa upp på? Det är ju jobb på frivillig basis, men samtidigt känns det surt att plötsligt stå ensam där med med en massa jobb som ska göras för t.ex. nån tillställning vi redan bjudit in till. Kommer på nåt sätt alltid lika överraskande att folk plötsligt inte har tid eller bara slutar höra av sig när nåt närmar sig.

          1. Jag tror att det här är en generationsfråga också. Ser på många 40-talister attest är en självklarhet att engagera sig ideellt i div frågor och föreningar medan vi 70-talister är mer själviska och gör det vi känner för. Obs, säger inte att det ena är rätt och det andra är fel. Lite av varje i en och samma människa är väl det ultimata. Ska bli intressant att följa detta!

  12. Vill gärna läsa! Och lära och inspireras. Tror vi är många som borde göra något liknande.

  13. Ja gärna! Känner verkligen igen mig i beskrivningen.. och det vore toppen med inspiration att göra något åt det.

  14. Ja det vill jag! Alla har nog såna sidor mer eller mindre och vissa strategier kan säkert används även om man har ett annat ”problem”.

  15. Detta skulle jag gärna läsa mer om! Är det någon slags kris man går igenom i den här åldern tro🤔 Går som 34-årig tvåbarnsmamma själv i dessa tankar. Tack för att du sätter ord på dina tankar och får oss andra att känna oss mindre ensamma!

  16. Relaterar väldigt och behöver alla tips jag kan få! Blir 40 i år så det är verkligen dags. Jag har börjat rensa ur hemmet eftersom jag insett att en slarver som jag inte ska ha många prylar. Alltid högar överallt som ligger och väntar på att jag ska förmå mig till att bry mig. Suck.

  17. Du måste bara berätta hur projektet fortskrider. Mycket intressant att följa.
    Åsa

  18. JA TACK! Superinspirerande!
    Jag kollade under mattan just vid typ 33 och den titten ledde till väldigt mycket gott i mitt liv. Efter några år av vila från mattan och allt som finns kvar därunder börjar jag känna att det är läge att lätta lite på fransarna igen – vid fyllda 45 och i en helt annan livssituation än senast. Projekt Bli Vuxen del II, liksom. Man lär så länge man lever… 😊

  19. Ja! Berätta mer om detta! Jag tänker att vi alla behöver anpassa våra liv efter just oss själva så livet flyter på. Jag vet t.ex. att jag behöver tid för återhämtning varje dag, men bokar jag in det? Nja…

  20. Ja! Gärna mer sånt! Det är superintressant!

    Jag tänker ofta, när det gäller mina barn, att jag ska försöka ändra förutsättningarna så att de kan lyckas. Om nåt krånglar, alltid blir en kamp eller slutar i affekt och härj – vad gick fel? Så borde en ju tänka med sig själv med! Ändra förutsättningarna så att man lyckas!

    I mitt fall borde jag se över mina förutsättningar för att kunna sova mer, träna på nåt sätt, äta regelbundet, vara ute varje dag och läsa mer. Och bestämma träff med vänner och faktiskt ses och inte ställa in i sista stund för att ångesten gör sig påmind. Att hitta riktiga strategier och inte bara “skärpa mig!”.

    Blir oerhört pepp av detta inlägg! Nu kör vi! Vill också bli vuxen!

  21. Det låter som att du vuxen på ungefär samma sätt som jag är vuxen, och jag diagnosticerades med adhd för nån månad sedan (obs obs, menar inte att säga att du har adhd). Så skönt att till sist fatta att jag kan vara både helt sinnesjukt kapabel på vissa saker, men samtidigt totalt hopplös på andra. Och att det inte handlar om att jag inte vill tillräckligt mycket, eller att jag är lat, eller att jag är en dålig fru/mamma/kompis/medarbetare utan helt enkelt för att min hjärna är kopplad på ett lite annorlunda sätt som inte alltid är helt kompatibelt med vuxenlivet.

    Sen är det ju ingen ursäkt för att bete sig hur som helst, naturligtvis, och jag strävar alltid efter att bli “mer vuxen”, men jag har accepterat att helt hundra procentigt vuxen – det blir jag aldrig.

    Ska bli kul att läsa dina strategier, kanske är de till nytta även för mig 🙂

    1. Superintressant! Jag har nyligen börjat fundera på om jag har ADHD och när jag nämnde det till min man och han läste på lite så sa han ’jamen det förklara ju saker och ting, det är ju så du är’. Vet inte riktigt hur jag skulle gå tillväga för att bli utredd dock.

  22. Varför uppfinna hjulet själv?😊 Jag hade tyckt det varit intressant att läsa om tips och trix som vi läsare har kommit på för att “bli vuxna”/få vardagen att rulla på bättre.

  23. Ja!!

    Jag jobbar också med det i år. Lär mig allt mer om hur jag kommunicerar, vad jag har för brister och att det faktiskt är ok att ha sånna.
    Lärt mig mycket av Danika Brysha och hennes self care rutin samt YouYear grupp😊

  24. Hej underbara Clara, du har en sådan förmågan att beskriva det andra känner till men inte vågar säga och prata högt om.
    Så värdefullt att prata positivt om att välja vara vuxen till och med fullvuxen – i en värld där många kvinnor försöker stanna i flick-stadiet. Kul.
    Du hjälper med ditt öppna sätt att andra vågar mera. Jag ser fram emot att läsa om dina strategier och metoder.
    Härligt!

  25. Jag är också slarvig och barnslig på många sätt. Och barnslig nog att säga att jag tänker inte ändra på det! En del förändringar smyger sig gradvis på mig iom två barn och saker runt dem att förhålla sig till, pröva ta ansvar för huset osv. Blir spännande läsning!

  26. Ja, det är intressant. Tycker du är inne på helt rätt spår när du skriver om att ordna system som stöttar upp och gör det lättare att lyckas. Allt handlar inte om att ändra sig utan om att ta fasta på det man vet om sig själv och skrida till handling. Att sätta upp (eller ta vara på) system som hjälper en att få en högre lägsta-nivå tycker jag är oerhört tillfredsställande och dessutom frigör det energi till annat. Läste härom dagen ett citat på system-temat som jag tyckte var bra (enligt uppgift hämtat ur Atomic Habits av James Clear): “You don’t rise to the level of your goals, you fall to the level of your systems.”

    1. Atomic Habits är en fantastisk bok! Den är lättläst och man blir lite snällare mot sig själv. Men får också möjligheten att bli lite bättre genom att bli lite smartare.

  27. Jaaa, är 50 år och ännu inte vuxen, inte när det gäller att lova saker o sen hålla dem. Är en expert på att bortförklara mig. Inte speciellt vuxet.

  28. Gud ja! Jag vill läsa!! Jag kan verkligen behöva styra upp mitt liv lite (hrm.. mycket kanske) är 38 år, 3 barn, hund, katt och stort hus. Alltid lite sen… alltid lite fel. Fast det brukar bli bra tillslut ändå, men kanske skulle vara skönt att ha marginaler ibland.

  29. Ja tack!!

    Är i precis samma sits och funderar på hur jag ska börja och tänka för att hitta sätt som funkar.

    Tar så oerhört mycket energi och blir superfrustrerad av att göra andra besvikna gång på gång för att jag inte får gjort saker jag lovat…

  30. Jajemänsan, super intressant ämne för mig som insåg förra året att jag inte längre var i 25 års åldern, jag fyller 40 i år, helt sjukt!

  31. Så intressant! Vissa saker kan man alltid förbättra, men en del av oss är som de är. Egenskaper som hos andra kanske inte är så “upplyftande” men för oss en självklarhet. Vi har alla olika saker vi vill förbättra. Jag har ett extremt kontrollbehov så för mig skulle det kanske vara bra att dra ned på just “det här måste jag göra”. Det viktigaste är att du mår bra!

    Besök gärna min blogg där jag skriver om bland annat psykisk ohälsa som ätstörningar, ångest och depressioner!

  32. Jag kommer ihåg att jag läst på din blogg att du skriver listor på saker du ska göra, fast du lägger även till hur lång tid det uppskattas ta.
    Det tipset har jag tagit med mig i mitt liv. Först vad jag urkass på att uppskatta tiden det skulle ta att göra en uppgift, det blev också en tydlig ögonöppnare för varför jag hela tiden “ligger efter”.

    Ett annat tips från min sida är att göra tunga uppgifter på förmiddagen då jag är som mest effektiv och lite lättare saker på eftermiddagen när jag har som svårast att koncentrera mig. Kan låta banalt men jag gjorde länge precis tvärtom. Lätta saker som gick snabbt att bocka av listan gjorde jag först (de är ju kul att bocka av liksom…) och då blev de tyngre uppgifter sparade till eftermiddagen då jag hade som svårast att förmå mig göra dem.

    Ett annat knep jag har är att jag varvar ner de sista 30 min på arbetsdagen. Förut kunde jag hamra på tangenterna ända in till sista minuten och ibland fortsätta jobba på vägen hem. Då var det som att jag aldrig “bröt jobbenergin” och bara fortsatt med nästa jobb (laga mat, städa, diska, plocka etc etc) På min nedvarvning kollar jag vad jag ska göra imorgon, kanske skriver en lista, tar en frukt, stänger av mailen. Ja, lite sånt som annars inte blir prioriterat.

    Märker att det är många “jobb-tips” men du kanske kan anpassa dem efter din vardag.
    Sist men inte minst, ibland lyssnar jag på stressmottagningens guidning som finns på Spotify på vägen hem. Sök på “på väg hem från arbetet” så hittar du spellistan.

    Det var mina tips, ser fram emot att läsa mer tips från dig och andra läsare!

    1. Intressant! Kul att du märkte att en sådan ändring ledde till en mycket bättre vardag (skifta fm och em). Brukar också börja avsluta jobbet en stund innan så man får ett lugnt avslut och inte ett stressat avslut.

  33. Jag vill gärna läsa mer om detta projekt, eller ja, strategier överlag för att hitta någon sorts fungerande vardag. Har verkligen problem med att det inte fungerar att “skärpa mig”.

  34. Det låter som en väldigt intressant men också jobbig process. Men spännande och jag är övertygad om att du kommer att komma ut stärkt på andra sidan. Jag läser gärna om du vill dela med dig av berättelsen. Kram

  35. Ja! Dela gärna med dig av planer och strategier. Jag har också insett de senaste åren att det inte går att skärpa sig. Man måste hitta system för att underlätta och lura sig själv att göra på ett annat sätt. T ex var jag en väldigt rörig person tills jag satte upp system för alla saker. Varje sak bor nu någonstans och minsta lilla pryl har ett hem i någon låda, tidskriftsamlare eller på en krok. Minns när jag bodde hemma och mina föräldrar alltid klagade på att alla mina kläder låg på golvet i högar. De tyckte jag skulle skärpa mig, men det fanns ju inga krokar att hänga halvsmutsiga kläder på! Sen jag fixade en drös med krokar är det aldrig kläder på golvet längre. Konkret och enkelt exempel, men principen kan ju appliceras på allt möjligt.
    Och min sambo kan inte svara i telefon eller på sms när han hänger med någon (pga artighet och att det tar så sjukt lång tid för honom att skriva sms. Han får typ afasi när någon väntar på att han ska skriva något). Det har lett till mycket frustration när jag undrar vart han är om han stannar längre än väntat när han är ute med folk. Så nu skickar han en färdig bild där det står att han blir sen. Går att återanvända och går mycket fortare än att skriva sms!

  36. Åh, vill gärna läsa. Väldigt gärna. Jag har också väldigt svårt att få saker gjorda ibland, men här handlar det inte om glömska utan att det ibland bara inte går. Jag kan knappt förklara det själv varför det blir så. Betala en räkning – tvärstopp, skriva under det där brevet och posta – stört omöjligt.

    Det låter jättelarvigt, men en sak som har hjälpt mig är att jag tänker att jag måste undvika att släpa runt på trassel. Alltså så här: det är som jag har en svans efter mig. I den svansen kan saker fastna och varje dag måste jag därför kamma och reda ut grejer. Gör jag inte det blir det en tova där andra grejer fastnar. Det blir jobbigt att gå eftersom det blir tungt och det är svårt att tänka på något annat. Naturligtvis tar det jättelång tid att reda ut det där trasslet, jämfört med om jag hade gjort lite varje dag.

    Så för mig är det jätteviktigt att reda ut och lösa lite saker varje dag. Att inte göra saker till trassel. Att hitta rutiner så att enkla saker inte blir så stora. Ibland har jag gått runt i flera veckor och haft ångest rent ut sagt över något och sedan när jag vl gjort det, har det tagit kanske tio minuter.

    Och som så många skriver, jag tror man måste komma bort från det där att “skärpa sig” och kanske istället jobba utifrån de förutsättningar man har. Jag lyckas verkligen inte alltid med det, redde tex ut ett trassel i morse kring mitt telefonabonnemang, men man blir lite snällare mot sig själv och det känns lite bättre när man erkänner för sig själv hur man funkar.

    1. Jaaaaaa! Känner sååå igen mig ! Tack att du skriver . Blir lycklig av att höra ngn annan likadan 🙏Det bara GÅR inte att betala räkningen , posta brevet osv osv . Finns det ngn som kan förklara detta – vad händer , varför sker detta igen och igen som får till följd en massa surdegar eller trassel som du kallar det. Och hur gör du rent konkret för att ta tag i ( hatar detta uttryck) trasslet ?????????

      1. Visst är det obegripligt? Jag ska skriva en namnteckning, köpa ett frimärke och gå till brevlådan. Egentlig tidsåtgång: 10 minuter. Antalet ångesttimmar innan jag får det gjort: 10. Helt sjukt!

        Jag har delat upp det i steg:
        1. Inte skjuta upp saker.
        Tex betala räkningen direkt och underlätta för mig att göra det: dvs banken i mobilen, mest autogiro osv. Det här är det allra viktigaste.

        2. Ta hjälp
        Känna att om det är på väg att trassla till sig så säger jag det till sambon. “Fasiken, nu klarar jag inte att fylla i ledighetslappen för sportlovet, kan du fixa det?”

        3. Planera in admin-arbete i almanackan
        Jobbar som egenföretagare så kan styra min egen tid i stor utsträckning. Försöker avsätta tid för detta. Gärna förmiddag, gärna en dag när jag vet att jag inte nyss haft stressig deadline. Med mer privata grejer gör jag det en lugn helg.

        4. Belöning!
        Man kan få en jättegod semla när man klarat av jobbiga saker. Och eftersom jag är en sådan gottegris, funkar detta löjligt bra.

        5. Logiskt tänkande
        Jag försöker tänka “Du har klarat detta förut, det är bara tio minuter, ingen hatar dig för att du blir försenad någon gång”. Funkar som förstärkning, speciellt när man också tänker på semlan. 🙂

  37. Ja! Åh vad spännande! Du å jag är jämngamla och jag är oxå i en fas att liksom… ja,bli fullvuxen. Att acceptera det jag är bra å mindre bra på. Och liksom leva med det, och utefter det. Istället för att skärpa mig, liksom.

  38. Hej Clara! Känner igen mig otroligt mycket i din beskrivning av dig själv (och min pappa verkar vara lik din ;)). Skulle verkligen uppskatta att få följa med på din resa!

    En liten reflektion jag gjort är jag själv ofta känner mig otillräcklig pga de sakerna/ det beteendet som du beskriver. Jag har dessutom riktigt svårt att säga nej till saker och tror att det hänger mycket ihop med en känsla av att folk förväntar sig att man alltid kan ställa upp, men det är SÅ svårt att vad som är hönan eller ägget…

    Att våga sätta gränser eller lova mindre är mentalt svårt för mig för jag hatar känslan av att göra andra besvikna. Men jag blir ju sällan besviken på andra för samma sak?

    Tack så mycket för att du har sådan genomarbetad blogg/mediaplattform. Jag får ofta tankeställare eller inspiration av dig. Det berikar verkligen mitt liv.

    Hoppas du får en riktigt fin dag 🙂

    Allt gott,

    Cecilia

  39. GeniClara! Och kanske Erica?! Ser hur ni spånar på dessa genialiska idéer på era redaktionsmöten. Vilket DrömJobb! Vilket DrömLiv! Otroligt inspirerande. Vill höra Mer såklart.

  40. Detta vill jag läsa mer om!

    Jag är också dålig på vissa saker, är rörig och har svårt att hålla reda på tider. Är ofta dubbelbokad av misstag och har svårt att säga nej.

  41. Ja, tack! Blir säkert intressant läsning. 🙂 Tror på igenkänning, inspiration o pepp för egen del. Kööör!

  42. Jaaaa! Känner igen mig så i din beskrivning. Har alltid varit den slarviga, glömska och tankspridda och är SÅ trött på det! Vill så gärna ha koll på läget och ordning och reda men får kämpa som tusan och misslyckas ändå. Vill gärna läsa mer om detta❤️

  43. Ja! Det hade varit oerhört intressant att få följa med i ditt projekt. Jag tänker spontant att det också kan ge tankar och idéer till oss som läser. Vill på förhand tacka för att du vill dela med dig!

  44. Ja, vill gärna läsa! Nyckeln till att hålla vad man lovar är definitivt att lova mindre. Jag vill också vara den som alltid håller löften, men inte är det lätt varje gång. Är själv ganska glömsk och virrig av mig. Så lovar sällan något och skriver upp allt jag lovat! Att se ärligt på sig själv kan vara tungt. Jag har tvingats erkänna att jag är usel på att städa och hålla ett hem fint. Så nu är mitt mål att rensa och rensa och förenkla allt hos mig så det ska bli lättare att städa!

  45. JAA! Känner igen mig så och är själv mycket uppe i en sådan process. Tycker jag har sett det här lite överallt nu en tid, om att bli autentisk. Bli den du är, sluta låtsas. Så befriande på något sätt. Jag läser GÄRNA mer om det här! Tack för en fin blogg, jag har följt dig sen 2007-2008 någon gång😊.
    Kram Ulrika

    1. För mig personligen har det blivit lättare att acceptera mina egna gränser och tillkortakommanden efter min utmattning. Kroppen signalerar ganska tydligt vad som funkar och inte, vad som hinns eller inte, vad som är realistiskt eller inte. Jag har bara varit så bra på att INTE lyssna eller anpassa mig efter det. Ni vet när man lovar något, tacka ja till något eller dylikt och hör den där svaga lilla rösten eller känslan längst därinne att ”det kommer bli för mycket”, men ändå kör på?! För att sedan ha sina små ”minikrascher” där man måste boka av etc och bara ligga raklång och vila/ bryta ihop och gråta av trötthet och känner skuld och skam för attan ”sviker”. Jag försöker LYSSNA på den där rösten/ känslan nu och agera på den. Trots att jag känner mig som en skit/ tråkig kompis/ krävande oflexibel person. För jag vet att det blir bäst för mig då. Då ger jag mig själv de bästa förutsättningarna till att fungera och må bra. Och då blir det bäst för andra runtomkring mig också. Ibland tror jag vi har orealistiska förväntningar på oss själva, vad vi ska orka/ hinna/ vilja och att det är det som är själva roten till problemet. Att vi inte vill acceptera att vi bara är människor, allihop, med våra begränsningar. Ser framemot att läsa och följa detta! Kram

  46. Hej!

    Jag kan nu vid 34 års ålder känna att jag vill göra upp med den snorunge jag känner att jag fortfarande är. Min man, som numera istället för min mamma, varit den som fixat massa hemma, har sagt till mig att han också var som jag – innan han gjorde lumpen. Mina föräldrar har nog med blandad välvilja och lättja gjort väldigt mycket så att jag ska slippa. Jag vet inte om jag är född såhär eller hur min uppfostran påverkat mig men i hela mitt vuxna liv har jag varit en slarver, ständigt stökigt runt omkring mig, kan inte stryka ett plagg, lämnar saker till morgondagen. Eftersom jag trotsat idealet om den duktiga flickan så har samtiden ändå ganska ofta mött mig med hejarop. Men jag har nog aldrig haft en positiv känsla i detta. Jag är rädd att många i vår generation känner igen sig. Det blir tydligt när man får egna barn – vem ska min dotter ringa när hon behöver hjälp att tapetsera om eller måla om i sin första lägenhet? Vem ska lära min dotter att laga ett hål i en tröja? Att stryka en skjorta? Det känns för jädra deppigt!

    Jag har som mål detta kommande decennium att lära mig allt det jag önskar att jag lärt mig som barn och att bli mer ordningsam och strukturerad. Det här kräver avkall på massa andra saker som tar tid och energi – men det är ju ett kapitel i sig.

    Jag måste, samtidigt som jag uppfostrar min dotter, från och med nu uppfostra mig själv för att bli en vuxen att lita på. För mig var det en ögonöppnare när jag vågade inse hur curlad jag varit som barn och hur negativt det påverkat mig.

  47. Jaaa tack till ditt exempel! Behöver själv bli vuxen på riktigt! Är över de sextio….

  48. Seriöst! Bästa jag läst. Läst inlägget om hallen, stor igenkänning, ska göra som du. När jag, barnen, hunden och sambon flyttat. Alla har redan varsina lådor i hallen nu och det är toppen! Gick inte att ha koll innan. Så skönt för slarvig familj.

  49. Jaaaa! Är exakt där själv med tre barn och man sedan 15 år (fast jag är 34 år). Insåg att jag var liiite vuxen när jag kom ihåg att hänga upp badkläderna från dagen ikväll kl 23.30 och tänkte ”det var ju vuxet att komma ihåg det eftersom de ska användas imorgon också!” Kanske lite sent men ändå! Och så detta blogginlägg. Spot on! Har skärpt mig så länge utan resultat så jag vill mer än gärna lösa mer!