En sak jag lärt mig om stress är att man blir väldigt, väldigt dum av att vara stressad. Dum så att man fattar ännu sämre beslut åt sig själv. Man svarar snabbt på mail och förfrågningar och tackar idiotiskt nog ofta ja på istället för nej. I ivern att skotta undan arbete – vilket som helst – så kan man faktiskt råka ta på sig mer arbete. Att tacka ja till något som går ganska snabbt att lösa kan vara otroligt belönande för den som står inför stora och till synes olösliga problem.

Något jag brukar säga till mig själv (och alla mina vänner) vid stress är –Kom ihåg att du blir dum i huvudet. Fatta inga förhastade beslut. När du ser veckan framför dig och den känns oöverstiglig. Börja inte agera, dra och slita i allting på samma gång. Ta istället en liten stund och inventera krasst vad du kan plocka bort. Något möte som kan skjutas på framtiden? Måste du verkligen åka och storhandla ikväll? Är det helt nödvändigt att barnen åker på just den där fotbollsträningen om det är så att du behöver vila den kvällen? Finns det möjlighet att flexa ut någon dag? Finns det någonstans du kan curla dig själv för att orka lite bättre?

Det finns ofta luckor och lösningar men vi behöver stanna upp och lugna ner oss för att se dem. Och bara att göra den övningen kan sänka stressen. För det gör att man påminns om att man har makt över sitt liv. Inte all makt förvisso – men mer makt än man tror när man är stressad och dum.

Jag har övat jättemycket på det här efter utmattningen. Så pass mycket att min första instinkt när jag blir stressad är att sätta mig otroligt stilla i ett rum. Ju mer stressad jag blir desto trögare försöker jag göra mig själv för att inte förvärra röran. Det är förvånansvärt effektivt!