Jag fick ett DM från Hanna som är gravid och som känner sig nervös eftersom hon är först i kompiskretsen att bli mamma och dessutom en ung sådan. Hur ska hon tänka? Hur ska hon våga?
Jag fick barn när jag var 24 och det är visserligen inte särskilt ungt rent biologiskt, men i dagens samhälle räknas det nog som ungt. Och jag älskar att jag fick barn tidigt! Tänk att när jag fyller 42 har jag redan en artonåring hemma? Hur coolt är inte det!
För mig har det också varit himla hjälpsamt för mitt psykiska mående att få barn. Jag tyckte ärligt talat att det var rätt svårt att bli vuxen, sköta mina rutiner, hålla styrsel på dygnet och få saker gjorda. Särskilt med ett så fritt och konstigt jobb som jag har haft. För mig var barn någonting som skänkte stabilitet, normalitet, en rytm och en rutin jag så väl behövde. Dessutom tvingade det mig ut ur min egen skalle. Där jag har alldeles för lätt att isolera mig och bli passiviserad av alla konstiga tankar.
Att vara en ung mamma har såklart sina nackdelar. Några saker som ofta hålls fram är den sämre ekonomin, att mycket i ens liv fortfarande är så flytande. Att man inte fått leka färdigt, är rastlös och kanske inte riktigt mogen ansvaret som följer med barn. Allt det där kan jag instämma i. Men mognaden kommer ju snabbt med det ökade ansvaret. Och fördelen med att vara ung är ju att man är piggare, sannolikt mer flexibel mentalt och att man inte haft ett långt, bekvämt vuxenliv som man kan jämföra det jobbiga småbarnslivet med. Man känner inte till så mycket annat och på det sättet tror jag att anpassningen till att bli förälder kanske går lättare?
Men jag skulle ljuga om jag inte tillstod att jag ibland känt mig på efterkälken gentemot jämnåriga utan barn. Alla dinkisar som bara blir snyggare, som fortsatt träna, gå på ansiktsbehandlingar, köpa dyra kläder och göra bostadskarriär. Och jag som istället blivit utammad, trött, lös i hullet, tappat håret och åldrats tio år i förtid av dålig nattsömn. Det är klart att sånt kan kännas. Å andra sidan planerar jag att vara mitt fräschaste jag vid fyrtio – och då har ju många av mina vänner precis inträtt i småbarnsåren. Så i slutändan går det nog på ett ut för oss allihopa.
Skulle jag ge ett råd till en ung mamma så är det att hitta andra unga mammor att umgås med. Eller åtminstone en annan. Jag är SÅ tacksam att min bästa vän och min syster fick barn ungefär samtidigt som mig. För det gjorde att jag fick dela upplevelsen med någon. För i övrigt har jag verkligen hållit barnpratet till ett minimun med mina tjejkompisar. Har typ aldrig tagit med mig barnen när vi ska ses, inte pratat mycket om dem med barnlösa kompisar och rent generellt gjort mitt moderskap till en väldigt liten del av min identitet i det sociala umgänget. Jag har inte velat vara en sådan där hopplöst ointressant mamma som bara bryr sig om bebisen. Men samtidigt har man ju ett behov av att få vara just den där mamman ibland. Som tur är har jag haft den här plattformen där jag verkligen fått skriva av mig om moderskap, graviditet, barnuppfostran och allt sånt som rört sig i huvudet under de senaste åren.
Att ha fått barn tidigt har skyndat på mitt mognande och kanske är det därför jag arbetat och umgåtts med så många som varit äldre än mig? Erica, Annakarin, Susanne, Malin….listan bara fortsätter. Hade jag inte fått barn så tidigt hade jag nog kanske varit lite för barnslig?
Nu med tre barn kan jag ibland haja till och bli imponerad av mig själv. Att jag skapat alla tre, tar ansvar för dem i min vardag. Skickar till skolan, följer till optikern, går på kvartsamtal. Och att jag har lyckats med detta i elva års tid? Vilken jädra bedrift! Att få barn har inte varit ett karriärshinder utan det som gjort karriären möjlig. För genom moderskapet har jag fått en helt annan självdisciplin, blivit bättre på att planera, bättre på att arbeta när luckor väl ges. Jag har blivit blödig till tusen och samtidigt väldigt mycket tuffare. Och så har jag ju fått umgås med de tre personer jag älskar mest i hela världen under så här många års tid. Vilken livskvalitet!
Slutligen vill jag bara påminna om att vare sig man är en ung mamma, gammal mamma eller ingen mamma alls. Så kan livet bli bra på många olika sätt. Det finns inte en rätt väg att ta, där alla andra är fel. Tvärtom är du redan på den rätta vägen. Din egen unika. Och även om det känns läskigt och stundtals obegripligt att man ska klara av utmaningarna som kommer i ens väg. Så gör man det ändå. Man klarar det och klarar det och klarar det igen.
Det kommer gå jättebra att bli mamma Hanna! Grattis till dig!
64 svar
Clara, vem är som du? Fantastiskt inlägg
Jag själv var 33 och 34 när mina barn kom i rask takt. Inte planerade men välkomna. Jag har aldrig drömt om barn och familjeliv, mycket på grund av att ha drabbats hårt av mina föräldrars separation och nya familjer med flera småsyskon vilket inneburit stort eget ansvar, både praktiskt och känslomässigt för mig. Mina föräldrar fick barn när de var unga, och det är ju ganska bra eftersom de trots att jag inte fick barn så tidigt fortfarande är relativt ”unga”. På grund av min egen uppväxt behövde jag många år på mig att växa och bli ”färdig”, trodde jag. Men det var först när jag fick barn som jag insåg att jagbehövde söka hjälp och gick i terapi en längre period. Med det sagt så har jag svårt att tro att jag hade gjort det om jag fått barn i ung ålder. Jag var trasig, nu är jag inte hel men lappad tillräckligt bra för att vara vän med det förflutna och vara en tillräckligt bra förälder till mina barn.
Att få barn som äldre kan såklart ha sina nackdelar, tex fysiskt som vissa nämnt. Men man kan väl också vända på det, anta att jag tex får barn i 40 årsåldern och går i pension vid 65 så har jag tid och utrymme att åter uppleva allt det underbara med barn om jag har turen att mina egna barn skaffar barn runt 25 års åldern. Jag kan se att vänninor som har fått barn tidigt inte nu har ork/tid att träffa barnbarnen alltid pga av eget jobb osv. Å ena sidan kanske man som äldre mor/farföräldrar inte kan uppleva barnbarnens tonårstid. Vad har ni själva för erfarenhet som har äldre föräldrar ?
Fint skrivet, och verkligen en så fin bild! ❤
Jag som är en ”äldre mamma” (35 resp 39 när jag fick mina barn, 2 missfall mellan dem) känner faktiskt inte alls igen sig i att ”man är tröttare” som förälder. I 35-40-årsåldern är man väl sällan särskilt trött? Vi har rest väldigt mkt och det har vi fortsatt med sedan vi fick barn, vilket har varit ännu roligare – och inte särskilt jobbigt. Många timmar på badhus, i slalombackar mm har vi faktiskt orkat med 😀. Lekland har jag gärna avstått, men det hade jag nog gjort även om jag varit en yngre mamma, avskyr ljudnivån…
Jag har mer än en gång reflekterat över att de som är mest engagerade i barnens idrotter är ”de äldre” föräldrarna. Kanske för att man inte har så fullt upp med sig själv, kanske för att man faktiskt vågar försöka styra upp egna och andras barn, dessutom med andra föräldrar som sitter på läktaren…
Största nackdelen i mina ögon är väl att barnens mor- och farföräldrar nu är döda/gamla och trötta. Men när barnen var små fanns de där för dem, då de ju var pensionärer själva.
Ja jag känner mig inte heller tröttare nu! Är 35 år och undrar vad alla pratar om att man blir tröttare 😅 jag är gravid med sjätte nu och fick första när jag var 20. Såklart har jag utvecklats massor sen jag blev gravid som 19-åring. Men inte tror jag att jag är tröttare nu!
”Tvärtom är du redan på den rätta vägen. Din egen unika.” Så fint och välbehövligt tror jag att påminna om detta. Inget i livet (vare sig det rör barn eller ej) är nog det perfekta valet. Det är DIN väg och det blir på ditt unika sätt. Och det blir bra <3
Blev mamma vid 41 och det har helt klart sina nackdelar som andra fint påtalat här, ”har en kortare stund på jorden med mina barn” så vackert skrivet <3 För min del är jag tacksam för att jag valde bort barn som ung kvinna. I backspegeln ser jag mig själv klart, på ytan positiv och framgångsrik men inuti ett stort mörker som jag flydde från. Men livet kom ikapp. Är så tacksam för möjligheten att få gå i långvarig terapi och se vad min egen barndom gjorde med mig. Idag är jag oftast en lycklig mamma med massa värme, kärlek och tålamod, som ung hade jag minimalt av det autentiskt, och hade garanterat fört över delar av min smärta på barnet.
Jag är nog mer rädd för att skaffa barn med fel person än vad jag är för att vara en äldre mamma. Känner tyvärr många kvinnor som fick barn i en instabil relation när de var i tidiga tjugoårsåldern. Nu har de stora problem med vårdnadstvister och slitsamma gräl. Tala om att åldras i förtid.
Tycker inte att Slöjdfröken tog upp detta för att vinna ”tävlingen vem är det mest synd om” utan att lyfta perspektivet att Det är inte ”alla” som kan ”välja” om man vill blir förälder sent eller tidigt utan det finns flera saker som påverkar detta, vilket jag kan tycka är ett viktigt perspektiv i denna diskussion.
Det precis så jag menade. Tack Anna, att du förstod och formulerade kanske bättre än vad jag lyckades.
Ja och det är en väldigt klok synpunkt – men i det här inlägget handlade det ju om att försöka ingjuta mod i någon som de facto redan lyckats bli gravid – och det mycket tidigare än hon själv kanske tänkt sig eller kände sig redo för.
Jag kan nästan bli avundsjuk på vänner som får barn väldigt sent eftersom de har allt det mysiga kvar… Har svårt att acceptera att det ganska troligt inte blir några fler barn och vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Tanken på att inte få uppleva en pytteliten bebis och nyföddhetstiden igen känns outhärdlig, det går nästan inte att stå ut med. Den närheten som blir i början är så speciell… Vet inte hur jag ska landa i acceptans men måste. Vet inte om man vänjer sig med tiden
Fick mina barn när jag var 35 och 38. Tidigare var inte ett alternativ. Var enormt tveksam till om jag över huvud taget ville, skrämdes av ansvaret och ofriheten. Minns att jag under en period drömde mardrömmar om att jag var gravid eller fått barn… Behövde gott om tid för att bli vuxen, ville hinna göra saker, festa, leva mitt liv utan för många förpliktelser. Ville även ta min examen, ha en bra inkomst och en stabil relation. Menar inte att det är ett måste, men det blev en gardering för mig som var kluven inför tanken på föräldraskap. En nackdel med åldern är att jag får en kortare stund på jorden tillsammans med mina barn. Sett i backspegeln blev det ändå väldigt bra.
Alla har inte förmånen att planera/välja om/när man vill bli förälder. 7 års kamp med missfall och IVF gjorde mig äldre, både kroppsligt och mentalt.
Känns lite provocerande med denna lyx-diskussion. Och man kan utgå ifrån att ca 10 procent av par med barnönskan kämpar med allehanda problem kring ofrivillig barnlöshet/fertilitetsproblem.
Sju års kamp låter fruktansvärt jobbigt och hemskt. Och jag beklagar verkligen att du behövt genomlida det ❤️ kan knappt föreställa mig. Men tänk den som haft tio års kamp istället för sju – ska den tycka att du upplevde ett lyxproblem i jämförelse med henne?
Vi har alla har våra problem och utmaningar och när någon blottar sin oro kan man försöka lyssna och känna medlidande. Inte avfärda det som lyxproblem för att man själv känner att man upplevt något värre. För det finns alltid någon där som har det ÄNNU värre och som kommer underkänna magnituden av ens egna problem ifall man ger sig in på jämförelsens bana.
SÅ klokt svar
Ja här har du en med 10 års kamp i bagaget 🙋♀️ Upplever inte diskussionen som att det handlar om lyxen att välja utan mer om att det kan bli bra på olika sätt, även om det inte blir som man hade önskat. Nu har ju jag ändå fått barn efter min långa kamp så frågan kanske inte är lika känslig för mig längre. Men ville bara sticka in med mitt perspektiv. Har skrivit lite mer i en annan kommentar ovan också.
❤️❤️❤️
Jag trodde att jag skulle bli en yngre mamma än vad jag kommer att bli. Fyller 31 i år och har spenderat ett år av parterapi med min jämngamla kille sedan 10+ år tillbaka för att komma i synk med varandra om när det är dags att skaffa barn. Jag har varit redo i typ tre år och han har verkligen fått kämpa med att ta itu med den ångest och oro som stått i vägen för att våga.
Jag hoppas på att vara gravid snart men har verkligen fått jobba med att processen så här långt inte alls blev som jag hoppats och tänkt mig. Ville bara lämna den här för jag tror att den situationen inte är helt ovanlig ❤️
Så fint skrivet!!
Omständigheterna och tiden för ett barn kanske inte alltid är ”perfekta” men jag kan lova att barnet kommer att bli alldeles perfekt. Det blir som det blir och ofta är det det allra bästa.
Läser detta gravid med nr 2 och en dryg månad kvar till 40-årsdagen. Jag hade gärna fått barn som betydligt yngre men min livmoder ville annorlunda. För min man var det nog bra, han var inte redo för barn förrän långt efter 30 men jag själv var så otroligt redo under så många år och det var otroligt slitsamt att se ”alla andra” få barn runt omkring sig och inte kunna få det själv. Vi passade på att leva ett liv man inte kan med barn (långa sovmorgnar, resor, restaurangbesök etc) vilket var trevligt ett tag men bara blev tomt efter några år. En sån otrolig välsignelse när det äntligen blev ett barn! Men ja, en äldre kropp är betydligt tröttare och dessutom har de flesta kompisar barn i 10-årsåldern så jag kan sakna det naturliga nätverket med kompisars barn i samma ålder. Fördelarna med att få barn sent är som många skriver lugnet och tryggheten. ”Har aldrig varit med om en så lugn förstagångsförälder” var det en som sa till mig 🙂 Plus att jag har hunnit utvecklas som jag vill i yrkeslivet och inte behöver bevisa mig utan kan vara föräldraledig på deltid och prioritera tid med mitt barn utan problem.
Så ja, instämmer i att det kan bli bra på olika sätt!
Så mycket fina och reflekterande kommentarer! Tack.
Ville absolut inte bli en ung mamma när jag var ung, men nu som snart 35-åring hade jag önskat att jag blivit det. Hade älskat att ha stora barn, men är så fruktansvärt osugen på små barn. Jag fattar ju att barn växer upp snabbt och att småbarnstiden är kort, men det har alltid skrämt mig att tänka på att vara gravid och ha en bebis. Har heller ingen att få barn med så kanske blir det inga barn för mig. Det är också en konstig tanke att tänka att jag nu skulle bli en ”gammal” mamma oavsett när mina eventuella barn skulle komma. Jag känner mig fortfarande så ung! Kommer också från en värld där det är norm att bli mamma ung och hade själv en ung mamma. Många av mina kompisar i barndomen hade dock gamla mammor och jag tyckte ibland att de var trygga på ett sätt som min mamma och andra unga mammor inte var. De påminde mer om min mormor och farmor från mitt barnperspektiv. Känner mer och mer hur stark barnnormen faktist är och hur barn alltid är på tapeten när man umgås kvinnor emellan, på ett sätt eller annat. Det är förstås helt naturligt, men också lite tröttsamt.
Vad är bra för barnen? Klart det är kul med pigga mor- och farföräldrar och tråkigt om pappan redan är 80 när man föds. Men det är ändå en balansgång mellan kroppslig hälsa och mognad, tycker jag. En äldre mamma låter sig inte luras av samhällets aktuella krav lika lätt, är kanske bättre på att inte bli utbränd. Barnet kanske inte går på förskolan redan som ettåring. Föräldrarna kanske inte bygger två hus och separerar innan barnen börjar skolan (hände mig). Äldre mammor har förhoppningsvis en bättre blick för lämpligt pappamaterial. Eller hinner inse att de själva faktiskt inte skulle må bra av det otroliga ansvaret som barn innebär …
Hade alltid tänkt att jag skulle bli en ung mamma, även om min ålder inte är så hög i dagens mått (fick mitt första som 29åring och väntar nästa som kommer före 31:årsdagen) kan jag önska att de kom tidigare, det är så fantastiskt roligt med barn!
Inte mamma ännu utan njuter till fullo av livet som dinkare. Hoppas inom de närmsta året dock få bli mamma om det går (inte pga ålder utan om det liksom går).
Känner inte alls igen mig i att jag vill umgås med andra som är mammor tyvärr. De av mina vänner som är mammor är 100% uppslukade av moderskapet. Allt kretsar kring deras barn, de har noll intresse av mig och att deras resp skulle ha hand om barnen för att man ska ses, nej det går inte. Jag vill inte bli sådan. Eller det kanske är fantastiskt att bli så uppslukad?
Oavsett så gör deras beteende mig mer velande. Jag vill inte förlora den som är jag. Eller så är jag bara ung och naiv fortfarande.
Känner igen mig i dina tankar och tycker inte att du är naiv! Alla i vår närhet fick barn tidigt, och snart var vi det enda paret utan barn. Jag och min man kände oss lyckligt lottade som var så fria jämfört med våra vänner, deras liv förändrades så mycket och cirkulerade enbart kring barnen.
Jag som alltid varit säker på att jag ville ha barn blev plötsligt osäker… Men efter mycket velande kom vi fram till att vi nog skulle ångra oss längre fram, och tänkte att den där kärleken till barnet ändå skulle göra det värt alla uppoffringar (för ”varför skulle våra kompisar annars skaffa fler barn med tanke på hur jobbigt det är?”). Kände mig inte redo, men kände att jag nog aldrig skulle helt bli det.
Nu har vi ett barn och ett till på väg, och jag skulle ljuga om jag sa att vårt liv inte förändrats eller att det mestadels kretsar kring barnens behov. Men den där kärleken till barnet/barnen, den förändrade mig. Jag upplever att jag fortfarande är jag, även om jag inte har samma frihet som innan. Men saknar den inte så mycket som jag trodde? ”Förlorade” kanske vissa delar av mitt liv (åtminstone för en period), men har fått nya. Familjelivet är tex mycket roligare än vad jag trodde att det skulle vara! Visst är det jobbigt också, men så mycket glädje och kärlek det ger väger upp. Älskar känslan av att vi är ett team, min man och jag, och tycker att kärleken till honom och sonen bara växer.
Meeeen med det sagt, så förstår jag till 100% om man inte vill ha barn eller att man är osäker. De tar upp otroligt mycket av ens tid, man är aldrig riktigt ”ledig” eller fri osv. Jag tror inte att det är för alla, och det är helt okej. Man kan leva ett rikt liv med eller utan barn, de ser bara lite olika ut. Precis som Clara skrev blir det bra oavsett ❤️
En aspekt av att ”börja i tid” som jag inte ser att någon nämnt än, är lyxen att kunna avvakta lite med barn nr 2,3 osv.
Är man åt det äldre hållet när man får barn, blir det av biologiska skäl lite bråttom med syskon och det är tufft med täta graviditeter och flera små barn samtidigt! Jag fick mitt första barn som nyss fyllda 27 och först när hon var över 4 år kände jag att det kunde vara aktuellt med ett barn till. Tvåan kom när jag var 32, och hade jag önskat fler barn hade jag lätt hunnit med det än.
Min mamma som har 3.5 år mellan min bror och mig, och min svärmor som har 5 år mellan sina tre barn, håller båda helhjärtat med. Det är mycket lättare att orka vara den förälder man vill vara, när man inte är helt slutkörd av att försöka ta hand om två små blöjbarn samtidigt.
”vare sig man är en ung mamma, gammal mamma eller ingen mamma alls. Så kan livet bli bra på många olika sätt”
Vad fint skrivet av Dig, Clara!
Fick mitt första när jag var 20. 3:e när jag var 30. Är nu 38.
Då jag flyttade hemifrån när jag var 16 var jag ganska mogen och ändå på nått sätt redo för barn när jag var 20. Dessvärre var pappan till barn nr1 inte redo för papparollen. Så vi gick isär ganska direkt. Jag träffade min nuvarande man när jag var 21 och han var med på min sons 1 års dag. Ändå sedan dess en superbra extra pappa till ”våran” son.
Det kan va rätt kul att va först! Då är alla fortfarande intresserade av ens barn och har ork och energi över för att vara delaktiga i vad man går igenom! 🙂
Blev mamma första gången när jag strax skulle fylla 28. Fick andra när jag var 32. Maken är 6 år äldre än mig. Vi träffades när jag var 24 och jag är glad att jag valde rätt man att bilda familj med. Jag hade inte varit mogen för barn i tidiga 20-årsåldern, och jag tyckte att det var svårt att bli förstagångs-förälder även som lite äldre. Kan fortfarande bli ”chockad” över att jag har två barn, känns overkligt ibland. Men det är bra för mig – för jag måste lägga mina grubblerier åt sidan, kommer ut varje dag och iväg på aktiviteter 🙂
Glömde att skriva att jag verkligen håller med om att det är en välsignelse med barn och att det bidrar med så otroligt mycket positivt. Dels utvecklas man som person på många plan, man lär sig ta ansvar på ett annat sätt och att bli ödmjuk tycker jag.
Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var otroligt skönt att få någon annan att fokusera på än mig själv. Vid 31 kände jag mig klar med det. Minns att jag och barnens pappa hade en diskussion för nåt år sen när vi sa att man kommer ihåg som ung att när någon förälder sa att de ville vara hemma med sina barn så trodde man att de ljög eftersom det var så kul på krogen och festa. Men oj, så fel vi hade. Man VILL vara hemma med sina barn för de är det bästa man vet.
Känner att jag nästan blir tårögd när jag skriver detta för jag älskar mina barn så. Det är otroligt jobbigt att vara förälder på så många sätt men den kärlek som jag känner för dem är otroligt stor och jag hade aldrig velat vara utan dem i mitt liv. Det bästa jag har!
Blev mamma första gången som 33 och hinner precis fylla 35 med andra. För min del var jag långt ifrån redo som yngre. Trots stabilt förhållande då. Tog slut med den killen senare och träffade min nuvarande och stora kärlek först som 26. Vi fick hela sju år utan barn ihop som vi verkligen tog vara på!
Jag kan rent objektivt se både för och nackdelar med båda. De vänner som fick barn tidigt har dock alla fått en sladdistrea och då oftast med en ny partner än den de fick barn tidigt med. Så det är lika mycket i småbarnsåren som vi. Men när jag reste runt och var fri var det i småbarnsåren då med. Men förstår 100% att oavsett ålder så är ju barn det största som finns och händer i ens liv! Så man känner nog inte att man väljer bort det andra. Mina vänner som fick barn tidigt hade behov av fest osv vilket ju är inte konstigt, det hade jag med men utan barn. Och allt sånt finns ju inte som något behov för mig nu. Så tänker att man kanske är bättre på att ta vara på barnen som små som äldre? Har lite mer saker ”avklarat”?
Sen vill jag lägga till en viktig sak. Min mamma fick barn först som 31 och 34. Och trots det var hon varken närvarande eller bra med oss som barn. Växte upp kärlekslöst. Tror så mycket mer på unga föräldrar som vill ha sina barn än en ålder. Vissa blir aldrig redo oavsett.
Jag håller med i väldigt mycket av det du skriver. Själv var jag 31 när jag fick första och nu 44. Barnen är snart 13 och 9. Mina egna föräldrar blev det när de var 23 och jag kan känna i efterhand att jag gärna hade varit yngre pga man är tröttare nu och hänger inte med i allt som berör ungdomar på samma sätt. Men då hade jag ingen man och det blev bra som det blev också tycker jag.
Vad fint skrivet!
Jag fick själv barn sent men det beror bara på att jag inte träffade någon som jag ville dela livet med förrän jag var 36.
Annars skulle jag ha önskat barn tidigt. Gärna 10 stycken😄.
Orken är ju inte densamma när man är 40 plus.
Det är det bästa jag gjort. Fått barn. Inget självklart. En gåva.
Visst det är mycket jobb runt barnen. Men ett kärt besvär.
Den absolut bästa skolan för mig.
Även om jag varit den som älskat att ta hand om andras barn och ha syskonbarn på besök under lov mm så var det först när jag fick egna och fick ta fullt ansvar som jag växte enormt som människa.
De är det klart bästa som hänt mig.
Vi valde också att fostra dem själv( skippa förskolan) och det är det absolut bästa jag gjort. Inget går upp emot det. Vilken rikedom och gåva att få vara med varje dag under småbarnsåren. Vips är den borta. Kompisar har de ju ändå haft via vänner, öppna förskolan, Stor och Liten mm. Mormor, farmor, farfar och alla äldre vi kunnat besöka nu och då som berikat deras liv och gett av sin tid.
Så tacksam. Tacksam till alla familjer som lät mig få dela familjelivet med dem när jag var långvarigt singel i väntan på den rätte.
Tacksam till min man som tyckte det var ok och bra att jag var hemma med barnen och gjorde det möjligt. Inte självklart i dessa tider.
Grattis alla blivande mammor och pappor. Ni har en underbar tid framför er.
Åh så fint skrivet och ord som behövs extra mycket idag. Att få dela med sig av just såna här tankar.
Jag har längt vänt och vridit på tanken om att inte slukas fullständigt av jag ska bli mamma inom några månader. Framförallt för att behålla den individ jag är, inte gå upp rök helt och för att värna om vänner som inte är i samma livsfas som mig. Tror precis som du skriver att de sociala banden blir viktigare.
Det är jobbigt att vara först men det är också jobbigt att vara sist. Speciellt när man inte vet om det kommer lyckas, trots en tid av försök. Då började vi ändå försöka när jag var 26.
Tack för din reflektion kring att inte prata för mycket om dina barn och att hela ens person inte bara handlar om föräldraskapet. Barn är en stor del av livet men när jag träffar vänner som inte kan prata om något annat, skapar det mest känslor av utanförskap och ångest.
Jag var 39 när jag fick mitt efterlängtade barn. Kände mig inte gammal då, men beklagar o är ledsen över att jag inte fick chansen till barn när jag var 20-25. Då hade jag troligen fått möjlighet till fler barn också. Om mitt barn också får sitt barn när hen är nästan 40 innebär det att jag får barnbarn när jag är nästan 80, o kommer troligen inte kunna ha den vuxenkontakt med mitt barnbarn som jag själv hade med mina far-/morföräldrar. Det gav mig så mycket att som 35åring kunna vända mig till o ha en givande relation med dem. En relation som givetvis grundades i en fin kontakt i min barndom.
Jag vet att det inte är nån garanti att barnbarn o mormor får fin kontakt även om man får barn när man är 18, så snälla bli inte stötta o kränkta nu, jag ville bara delge mina tankar. Jag vet att många har det värre än jag, att många aldrig får barn, eller barnbarn, att föräldrar inte finns, att livet kommer till oss i många skepnader. Jag vill bara som sagt delge.
Till Hanna från en annan Hanna.
Jag är också en ung mamma. Fick min äldsta när jag var 23 och 3an kom när jag var 29. Det var jättestor skillnad tycker jag. Med 1an var vi båda studenter och hade ingen ekonomi att skryta över. Men vi visste vad vi gav oss in på och klarade ut det. Vi hade ju inte hunnit få så höga krav på resten av livet. Det var till vår fördel.
Så klart det spelar roll att jag redan hade 2 barn när jag fick min tredje. Tröttheten har varit på en annan nivå. Jag mådde så mycket bättre i kroppen och var betydligt piggare med första. Med 3an var graviditeten tyngst, problem med foglossning, jag hade 2 småbarn plus att jag jobbade på småbarnsavdelning på jobbet. Så min belastning var ju mycket högre än när jag var gravid första gången och pluggade men vi hade å andra sidan lite mer stabil ekonomi 2a o 3e gången.
När det gäller kompisar vet jag inte om det gjort så stor skillnad. Vi hade ändå flyttat åt olika håll. Så vi fick bygga upp livet på nytt. Första gången i en småstad där vi inte kände någon. Men det som fick det att lossna var just att få gå på babyaktiviter och lära känna andra nyblivna föräldrar. De flesta var äldre och jobbade men det spelade inte så stor roll för vi hade ju samma funderingar ändå kring våra bebisar.
När jag fick 2an var det i en större stad. Då var jag 26. Fortfarande ung jämfört med de flesta som var minst 5-10 år äldre än mig. Så t.o.m. när vi fick 3an, jag var 29 o mannen 31 så var vi fortfarande bland de yngsta föräldrarna på alla föräldramöten. Men då var vi de erfarna. 😂 Det känns ibland lite konstigt.
Jag har t.o.m. stött på läkare i vården som sagt, Åh vad bra att du fått barn så tidigt. Det är jättebra för din kropps återhämtning!! (Kändes helskumt då jag sökte för helt andra saker.)
Vi har aldrig haft något intresse av att festa eller ”leka loss”. Jag och min man ser däremot fram emot när våra barn blir äldre och vi kan åka o resa tex. Då har vi mer pengar än när vi var unga. O vi har stora barn som kan stanna hemma eller får betala sin del om de väljer att följa med. 🙂 Allt måste inte ske när man är ung. Vi valde familjelivet i första hand o hade turen att vi kunde få barn.
Så med detta sagt ser jag väldigt många fördelar med att få barn ung. Förutsatt att man träffat en person som man trivs att leva med.
Man är mer anpassningsbar, har oftast inte lika dyra levnadsvanor, kroppen återhämtar sig snabbare efter graviditet o förlossning, man är medveten om att man är ung och mer formbar och kan ofta ta till sig råd på ett annat sätt. Jag växte upp med en mamma som är 40 år äldre än mig. Lugn och trygg och jättebra på många sätt och vis. Men hon har många ggr inte alls förstått vilken värld jag o mitt yngre syskon växte upp i. Jag förstår att jag inte kan fatta allt hur mina barn har det heller. Men vi är närmare i ålder så förhoppningsvis har jag en något större förståelse än vad mina föräldrar hade.
En av de största nackdelarna är ekonomin. Man kan inte köpa lika mycket och dyra kläder tex. Hade vi haft en mer stabil ekonomi kunde vi varit mer miljövänliga o köpt mer hållbara märken som tex polarn o pyret. O detta kunde syskonen förhoppningsvis ärvt sen.
O visst kan man vara lite visare, lugnare o tryggare när man är äldre. Men det är inte givet. Jag har stött på flera unga föräldrar som har de här egenskaperna tidigt.
Hej Hanna!
Vilket fantastiskt svar. Jag är själv 23 år och min sambo 30, vi är överens och väldigt redo för att få barn. Jag är nyfiken på att få höra mer om hur det gick för er som studenter? Tycker du att det påverkade din utbildning? Kanske kan du skriva lite för och nackdelar? Jag själv är nämligen också student men min sambo jobbar 🙂
Jag var också knappt 24 när jag fick mitt första barn. 30 år när jag fick mitt fjärde. Mer energi med första barnet, lite bättre ekonomi och lite bättre självförtroende med fjärde barnet. Jag var också bland de första att få barn i min bekantskapskrets, kände ofta att jag var tvungen att försvara mig och visa mig duktig. Så kände jag inte med fjärde barnet, då kunde jag acceptera mina brister på ett annat sätt 🙂 Jag har ibland varit lite avis på de som blivit mamma i ”mognare” ålder. Tycker ändå att de verkar lite mer chill och ödmjuka inför allt, samt såklart ofta mindre oro kring ekonomi etc. Men men, det är såklart individuellt. Och precis som du säger Clara, finns inget rätt eller fel, alla har sin egen väg i livet och man stöter på olika problem som man löser. Finns fördelar och nackdelar med alla vägar man hamnar på. Ung mamma, äldre mamma, inte mamma.
Jag var 21 när jag fick mitt första och 25 när jag fick de andra
Är nu 42 och har tid att träna och göra saker på egen hand
När det som fick barn 10-20 år efter mig, är mitt i småbarnsåren.
Tack för att du skriver att det kan bli bra på olika sätt, det hjälper att höra ❤️ Mvh en som inte vet om det blir några barn, och om de blir så blir de ”sent”
Ja, samma här. Är 40 och har fortfarande inte hittat kärleken så det var inte planerat att det skulle bli så här. Bara att svälja att jag blir en gammal mamma om jag blir det alls. :/
Jag är tvärtemot en ”gammal” mamma, fick första barnet förra året vid 38-års ålder. När jag var i 20-års åldern var jag inte på nåt sätt redo för att få barn och hade heller ingen bra kandidat till faderskapet. Träffade min nuvarande sambo när jag var 35 💖.
Fördelar med gammal= stabilare ekonomi, festat klart, lugnare i sinnet
Nackdelar med gammal = närmre 60 när han tar studenten, tröttare generellt
Förhoppningsvis blir det ett syskon, gravid var inte min favoritgren…
Fint att läsa! Jag blev mamma vid 22 års ålder, inte riktigt planerat då vi planerade bröllop för fulla muggar. Hade precis beställt en supertajt brudklänning och planerade att vara i mitt livs form. Det var jag ju visserligen sen, fast åt andra hållet med min stora mage som hade 5 veckor kvar till BF 😉 Men jag fann mig snabbt i att livet inte blev exakt som jag tänkt mig, och släppte liksom kontrollen lite. Det var skönt.
För mig var det också väldigt nyttigt att bli mamma just då, och få släppa tunga grubblerier och skapa lite rutin i vardagen.
Är idag 30 och har nu 3 barn på 8,6 och 1. När vi fick nr 3 kände jag mig så trygg och lugn. Och trots att vi i början åkte på den ena sjukdomen efter den andra så har jag njutit på en helt annan nivå den här gången. På det sättet förstår jag de som väljer att ”skaffa” många barn.. Man får lite distans till det som är påfrestande de första åren. Man vet att det bara är en kort tid och blir kanske bättre på att ta vara på den.
Kram
Känner exakt samma! Fick första när jag 22 år, andra när jag var 24 och sista som 30. Har nu en 9 mån gullunge och klarar av allt stök mycket bättre, för som du sa, man får distans till det jobbiga på ett annat sätt. Att få 2 barn tätt var supertufft och trodde ärligt att jag inte skulle klara det, men nu är det ju det bästa som hänt för dom 2 är bästa kompisar! Och njuter så av den här föräldraledigheten med trean.
Ja men då har vi ju nästan samma åldrar på våra!! Mina 2 äldsta har också varit bästa kompisar sedan start, men just nu är det mest bråk 🙈 Mysigt med några år mellan dem och trean! Blir hela familjens lilla bebis 🥰 Kram
Jag fick barn i trettioårsåldern och har följt dig den du fick barn, och upplever ändå att vi legat ganska lika i vår utveckling. Du har haft ungefär samma funderingar som jag i samma perioder i livet. Jag tror att det mycket handlar om ålder, faktiskt. Man påverkas mycket bara av att komma upp i 25-årsåldern, att hjärnan växer färdigt. Att få barn stort absolut, men jag upplevde att mycket hänt redan innan. Och nu påväg mot 40 händer det saker i kroppen som påverkar den jag är, oavsett barn. Men det är klart, graviditet etc påverkar också hjärnan, det vet jag.
I övrigt har jag tänkt på att av mina vänner som var yngre när de fick första barnet klagade många på att de kände sig ”fast” och kunde fråga ”ska det vara såhär nu?”, men så har jag aldrig känt, just för att jag vet hur fort tiden går. Det kanske kommer med åldern?
Jag håller med, jag tror också det är åldern mer än barnen. Jag upplevde också att det tog till 24-årsåldern innan jag började mogna; och vid det laget hade jag redan två barn (men han för övrigt trots det aldrig sett mig som ung mamma. Är man över 20, och har flyttat hemifrån, tycker jag man faller in i den vanliga mamma-kategorin.).
Det var betydligt lättare när småsyskonen föddes, och jag var i 30-årsåldern, att inte sätta sig själv först och inte känna sig fast. Tvärtom var det då genuint fantastiskt att vara så behövd.
Jag har lyssnat på Eva Dahlgrens självbiografi. Fin bok. Hon är 61 och hennes föräldrar typ 80, lite plus. Hon skriver om hur åldersskillnaden blir mindre ju äldre man blir, och att den numera är så liten mellan henne och hennes föräldrar. Det gör att hon fejsar sin egen ålderdom och död mycket tydligare. Min mamma var 19 när jag föddes, nu är jag 61, och för mig var det här huvudet på spiken utan att jag någonsin tänkt så. Ett nytt perspektiv för mig. Lite #ot men det slog mig när jag läste dig. För övrigt håller jag med om allt du skriver 😍
Jag hade alltid tänk att få barn tidigt, och 21 var jag när första kom ☺️ Sen med jämna mellanrum 5 till och sista när jag var 43…. På landsbygd är det nog mer udda att vara så gammal mamma..Jag var först med första, de i mitten hade alla i gänget samtidigt och definitivt sist med de två sista… Det är större utmaning att hitta det sociala sammanhanget när ” ursprungsvännerna” är tonårsföräldrar eller mor/farföräldrar… Men det ger också nya bekantskaper!
Men hur som har man ju då vuxna barn att umgås med och det blir ju naturligt med fin känsla och kärlek i syskonskaran 💕
Det är en härligt att se sina skatter 2-24 år tillsammans .
Såklart det kommer gå alldeles galant Hanna! Jag var 23 när jag fick min första. Ser det som en stor fördel att jag blev mamma tidigt! Grattis och heja dig!!
Jag blev mamma första gången som 23-åring, och instämmer i mycket av det du skriver. Jag är lite äldre än du och som 49-åring har jag nu barn som är 26, 24, 19 och 13. Det jag har svårast med är det faktum att jag inte är en ung mamma till den yngste!
Det där håller jag med om. Min yngste är 40, jag är 77 och har haft en infarkt. Min man har varit död i sex år. Sonen har nyss köpt hus och hade kunnat få massor av hjälp om han hade haft två friska föräldrar. Var länge barnlös och har två äldre adopterade barn före sonen.
Om han kommit tidigare hade de ju varit nån annan. Härligt att du fick 3 barn ändå 🧡. Jag fick min yngsta när jag var 38 🙂 han är 16 nu, hoppas han inte behöver så mycket hjälp när han är 40?
Fin text! Tänker vidare på det där med att hålla ner barnpratet. Jag har inga barn, men ju fler som får barn omkring mig desto mer exkluderad känner jag mig när de vänder sig till andra för att prata om något av det största som någonsin har hänt dem. Nej, jag skakar inte av intresse över hur många milligram ersättning ditt barn har ätit den senaste veckan, men jag vill ju veta om det är vad som finns i ditt huvud just nu. Plötsligt vänder sig personer i min omgivning till någon annan hellre än att dela sina tankar med mig, som för att skona mig, men jag känner mig mest utanför och isolerad. Behöver jag försöka få ett barn nu på en gång bara för att få komma in i värmen igen?
Jag tycker att du ska prata med dina vänner om det här.
De kanske gör det av hänsyn för att de TROR att du inte vill prata barn. Jag försöker själv tona ned snack om barn med folk som inte har barn av hänsyn. Men om du berättar hur du känner så slipper ni tråkiga missförstånd och i värsta fall glida ifrån varandra helt i onödan. Prata, prata, prata.
Och lycka till!
Ja men, det är ju klart att jag ska. Tänk att det kan vara så svårt att veta när det gäller en själv. Tack!
Till Emma! Tycker också du ska prata med dina vänner ❤️ Är mamma till två och försöker tänka på balansen.. har barnlösa vänner och vi har pratat om just det här att man är intresserad av sina vänners liv i stort om det nu innebär barn eller andra saker..jag känner att jag kan prata med henne om mina barn men är noga på att lyssna på henne och även prata om andra saker i mitt liv, är ju fortfarande en människa som jobbar och har andra intressen så tillåter mig att prata om barnen som en normal del i livet..
Clara – jag blev själv mamma när jag var 21 och jag kan inte annat än innstämma i allt du skrev. Har också tre älsklingar (älsta är 18) men den yngsta är 5. Jag kan därför göra jämföranden mellan mående, vänner och eneginivåer m.m. Blev mamma både var ung OCH äldre! Tycker att båda åldrar var bra men på helt olika sätt ❤️
Fint skrivet svar å mycket igenkänning på reflektionerna! Här är en till som var först ut i kompisgänget som 23. Nu 33 å väntar syskon. Då student nu boende utomlands en period och arbetande. Njutit av att vara mamma så många år redan å fint i livet sen att vara nära varandra i ålder. Fick nya vänner via föräldragrupp som är nära än idag, tappade tyvärr en del då nära vänner som var unga pga att man lever lite olika liv men återknutit till en del som nu börjar få barn. Men väldigt nöjd med hur livet som unga föräldrar blev och nu är man cool och erfaren när många kollegor kring 35-40 har småbarn hemma. Nu lite mer nervös för hur mycket tröttare man ska vara under bebistid tio år senare hehe..