Jag skrev ett inlägg om vikten av att få vila på semestern – även som mamma! Och det kom flera intressanta kommentarer som svar. Bland annat skrev Anna
Och sedan följde den här tråden.
Jag blir så glad när ni läsare kommer med tips, pepp, uppmuntran och förslag till varandra. Det är så fint och så viktigt! Och jag har tänkt en del på det här med att man inte ”får” explodera på barnen. Jag hör ibland sådant. Och jag håller med om att det inte är bra när vuxna blir för arga, högljudda eller känns hotfulla. Men det är rätt naturligt att man tappar det ibland. Och precis som Emilia här skriver så klarar barn det – om de känner sig älskade och trygga. Och man kan säga förlåt om man blev för arg. Men att råka bli för arg ibland är också mänskligt.
Barn är dessutom anpassningsbara. Ett barn kan lära sig att olika vuxna är olika stränga och har olika kort stubin. Både jag och min syster kan bli tvärarga och ryta åt barnen. När vi är här i stugan är alla ungar så vana vid det att ingen jagar upp sig. Ingen av oss är dock det minsta långsur utan efter en åthutning går det arga fort förbi. Att aldrig tappa humöret, bli arg eller ”explodera” kan faktiskt var att göra barnen en otjänst. För även om man själv är så kontrollerad kommer resten av världen garanterat inte att vara det. Och då är de helt otränade och oförberedda!
Jag tänker på min vän som har föräldrar som aldrig någonsin bråkat framför henne. En otroligt fin tanke från föräldrarnas håll förstås. Men i vuxen ålder har hon märkt att det satt en orimlig press på hennes egna relationer. Att inte se sina föräldrar bråka gör att det blir oerhört laddat och läskigt att själv göra det. Inte minst med sina syskon och sin partner.
Att rusta barnen för livet är inte bara att skydda dem från allt ont utan också att låta dem möta lite svåra och jobbiga saker ibland och märka att de klarar av det. Till och med en mamma som exploderar ibland i sommarvärmen.
42 svar
3-barnsmamma med en utmattning bakom mig och många explosioner som jag ångrar.
Inte för att jag inte tycker att barn ska växa upp utan att man sätter tydliga gränser- och där jag behöver höja rösten och bli riktigt arg ibland, speciellt när barnen gjort farliga saker eller är medvetet taskiga mot varandra.
Jag har alltid bett mina barn om förlåtelse om jag känner att jag blev för arg eller gjorde på fel sätt- och förklarat att jag har alla känslor som de har också- men att jag som vuxen borde hanterat dem bättre än att stå och skrika ”SLUTA SKRIKA PÅ VARANDRA” efter bett dem sänka volymen 7 gånger.
Alla gör fel- barn och vuxna men vi står för att det blev fel, säger förlåt och försöker komma på hur vi ska göra så det inte blir så fel fler gånger.
Det jag har så dåligt samvete för och jag vet kommer sitta som en tagg i hjärtat resten av mitt liv är de gånger jag blivit arg och höjt rösten när det inte är barnen jag är arg på- de gånger då jag hade velat sitta i ett tyst mörkt rum och intalat mig att jag kan ta mig igenom denna dag också men istället blivit arg på barnen för jag inte sovit, för att energin tog slut redan vid lämning på förskola/skola på morgonen, då jag känner att jag har hållit ihop på jobbet och presterat och blivit arg för att ännu ett mjölkglas åkt i golvet för att två av dem bråkat vid matbordet.
Det är de gånger som jag inte sagt ”-det är sånt som händer, hämta trasan och tänk på det till nästa gång.” Utan istället låtit alla känslor kommit ut och skällt på dem. Det har inte varit barnens fel utan att jag inte haft kapaciteten att vara den mamma jag vill vara.
Skäms för de gånger och försöker hjälpa mig själv att ha mer marginaler men att vara förälder- det är så jäkla tufft!
Skickar kramar och igenkänning till dig! Jag brukar tänka att det där inte heller är konstigt, att man tappar det för att man inte har kapacitet på grund av för låg energi el dyl. När jag gör det brukar jag förklara det när jag ber om ursäkt. Det är ju inte ovanligt att det är orsaken till att ens barn också röjer, skriker eller är arg – att sömn- eller matnivåerna är för låga, så då tänker jag att det visar dem att det är kämpigt även för vuxna som är i lite obalans.
Heja dig, oss och alla föräldrar som gör sitt bästa och tar ansvar för sina känslor ♥️
Alltså Clara…..TAAACK!!! Det här kämpar jag så mycket med i mitt samvete, har gått sönder stundvis då jag inte orkat hålla ihop och skrikit åt barnen… Det här är sååå sjukt viktigt att prata om särskilt bland föräldrar som tex har väldigt känslostarka barn som jag har ett av.❤️ Tack för att du lyfter av skuld och gör det naturligt även modet förstås inte ska hända för ofta men också poängterar att det viktigaste är grundtryggheten och kärleken och lugnet alla andra stunder. För det är ju oftast bara några sekunder, max en minut man exploderar, resten av tiden för de flesta av oss är vi ju supermammor med tålamod så in i bänken! Eller hur!? Vill gärna läsa fler kommentarer och mer på det här temat! Tack tack tack!🙏🏻❤️🥹
Det finns så många teorier om varför barn och unga idag mår sämre än någonsin. Skärmar sägs vara en orsak, men något som ibland också nämns är att barn är så orustade för att uppleva negativa känslor med vetskapen om att ”ja det suger rejält, men det kommer också att gå över.” Och när det sedan kommer motgångar så tror de att det är så det kommer vara fortsatt. Vi vuxna har kanske varit dåliga på att bidra till deras resiliens i att tåla motgångar och visa hela känsloregister. Så kanske en en mamma-explosion i all sin sommarprakt är precis vad ungar behöver? Vi är ju människor som, fast vi är vuxna, också blir arga, ledsna och tappar tålamodet. Hur ska våra barn lära sig att våga uttrycka ilska om vi inte visar hur man gör och att det går över sedan?
Kanske mer intressant o diskussion kring barn och exponering på sociala medier, hade varit intressant och höra hur du resonerar ☺️
Det har jag redan skrivit om flera gånger 🤗 med skriv gärna en egen reflektion om du har det!
Jag har ADHD, min son har ADHD. Vi exploderar. Det är del av diagnosen. Men vi pratar om det, vi diskuterar och utvärderar. Funderar på vilka förutsättningar vi missade, vad vi kunde gjort annorlunda. Vi kramas och ber om ursäkt. Vi prioriterar aktiviteter och utvärderar dem. Vi ville åka till Liseberg. Vi visste att det skulle bli askul och skitjobbigt. Vi visste att vi behöver åka ensamma för vi klarar inte att också anpassa oss till andras behov. Men vi har fina vänner som vet det så vi synkade matpauser några gånger och vilade med andra, och med skärm.
Värst är det för mannen i familjen. När vi två drar igång, stressar och skriker, vimsar och gapar. Då lider han. Det har tagit flera år för oss att förstå varandra. För honom att förstå att när vi låter som tredje världskriget när vi ska iväg nånstans och passa en tid så låter det värre än det är, när vi satt oss i bilen är allt glömt. För oss. Men inte för honom vi lämnat hemma med hjärtklappning och oro hur vi ska klara en hel dag. Så vi försöker visa respekt. Förbereda oss bättre, planera bättre, och när vi ändå börjar spinna så står han där med sakerna vi letar efter och föser ut oss till bilen i tid.
Dels kan jag inte helt skydda mitt barn från explosionerna, dels har jag ett stort ansvar att visa för honom hur jag som vuxen hanterar och tar ansvar när jag exploderar. Det behöver han ju lära sig mer än något annat. Vi använder också ”paus” i vår familj. När man känner att det börjar spinna för en själv, då begär man paus. Det accepterar och respekterar alla. Man får omedelbart gå undan och samla sig. Om man behöver fysiskt stöd får man ha paus i någons famn. Men paus får man alltid. Även som mamma och pappa.
Intressant reflektion över att inte ”kunna” bråka om ens föräldrar inte gjort det öppet. För mig var det tvärtom. Mina föräldrar bråkade ofta högljutt. De skrek elakheter till varandra och smällde i dörrar. Det spillde ofta över på oss barn som ”lägg dig inte i” eller ”gå in på ditt rum”. Visste aldrig när jag skulle våga mig fram igen.
Jag tror det gjorde mig till en oerhört konflikträdd människa. Har aldrig kunnat bråka. Än idag, 60 år gammal, klarar jag inte av att någon höjer rösten mot mig eller att stå upp för mig själv om jag blir arg. Det resulterar alltid i förargliga tårar istället.
Samma här. Jag har under min uppväxt aldrig upplevt vuxna som bråkar på ett bra sätt. Jag tror absolut det har bidragit till att jag inte kan bråka med min man. Det är så djupt rotat i mig att jag aldrig vill bli som mina föräldrar, så jag sväljer hellre en kommentar än säger något som riskerar att påminna mig om skrikande föräldrar som kastar nedvärderande ord på varandra.
Yvonne ja så är det för många. Jag vågar stå upp för mej själv men ogillar starkt konflikter. Man kan diskutera utan att skrika och gå för långt. Skrikande människor nä fy tusan. Dom håller jag mej långt ifrån. Som tur är finns det många som kan diskutera lugnt och sansat. Utlopp för ilska får jag när jag tränar. Eller varför inte som i Japan gå till ett ställe och krossa porslin mot en vägg för liten peng. Så slipper någon stackare ta emot er ilska!!
Håller med! Jag tror inte alls på detta att man inte skulle lära sig att bråka om ens föräldrar inte bråkar. Man får ju ofta massa träning på att bråka med syskon, föräldrar och vänner under uppväxten. Föräldrars bråk upplevs ofta som oerhört skrämmande för barn. Jag har upplevt det samma som du.
Kanske man ska sluta leta efter orsaker till allt möjligt och istället bara jobba med att bli bättre på att lösa konflikter? Och jobba på att bråka på ett sunt sätt. Man kan ju skylla på något i uppväxten eller välja att skapa en ändring själv. Jag och min man bråkar aldrig inför barnen, av egen erfarenhet vet jag att det är skrämmande och att barn tar allt för stort ansvar för sina föräldrars gräl. Men jag visar dem att jag kan be om ursäkt både till dem och till andra, jag låter dem lösa sina syskonbråk själva så långt det går och är noga med att aldrig tillskriva barnen eller andra egenskaper baserat på något dumt man gjort (typ ”du är/han är slarvig/respektlös/dum osv”)
Har samma upplevelse!
En gång lärde jag mig från en klok psykolog jag träffade att det viktiga är att reparera explosionen efteråt. Att säga förlåt till sina barn och be om ursäkt för sitt beteende men inte för känslan. Alltså om jag säger ”förlåt att mamma skrek sådär” istället för ”förlåt att mamma blev arg” så förmedlar jag att ilska inte är fel och att människor blir arga ibland.
Jag växte upp med en mamma som kunde få riktiga ilskeutbrott men hon sa heller aldrig förlåt efteråt vilket skapade en stor osäkerhet hos mig som barn. Jag är säker på att jag hade tagit det mycket bättre och känt mig tryggare om hon kom till mig efteråt och reparerade situationen.
Visst får man både bli arg och ”explodera”. Vi är alla människor och älskade, trygga barn klarar av att mamma och pappa blir arga ibland. Barn behöver se att alla kan bli arga då och då OCH att vuxna också kan säga ” förlåt mig, det blev fel”.
Jag tror det beror lite på vad man menar med att ”explodera”. Jag bevittnade en gång en mamma som tappade det på sitt kanske fyraåriga barn, där mamman verkligen lashed out verbalt och skrek högt på barnet som stod och gjorde sig liten och uppenbarligen var rädd och ledsen. Jag tyckte det var på gränsen alltså, till att jag skulle ingripa alltså. Var detta att ”explodera”? Isåfall tycker jag inte det är okej alls. Barnet blev rädd, mamman gjorde sig stor fysiskt och liksom gestikulerade vilt och skrek, barnet kurade ihop sig. Om vi med ”explodera” däremot menar att höja rösten, ryta till och/eller bråka inom rimliga ramar för att sedan ganska omgående typ säga förlåt för att man höjer rösten gör det säkert inget.
Alice, det låter inte klokt. Det där är ju något annat. Så gör inte en sund förälder. Barnen ska ju aldrig behöva bli rädda för mamma eller pappa!
Alice det låter som psykisk misshandel. Hemskt!
Tycker det finns en risk att man gömmer sig bakom ”föräldrar behöver få bli arga/det är bra att sätta gränser” när man blivit för arg för att att man EGENTLIGEN låtit bli att ta ansvar för en gräns i tid. Om man låter sig köras med tills man exploderar har man inte tagit ansvar och låter det gå ut över barnen. Det finns ju tusen pinnhål av gränssättning innan man kommer upp i nivån ”explosion” och att vara arg är inte enda sättet att sätta en gräns. Man behöver ta ansvar för att kommunicera tydligt och i tid. Med det sagt tappar man det SJÄLVKLART ibland. Men det är inte ok att skippa mer lågmäld gränssättning och sen skälla ut barnen när man sagt ja, istället för nej, för många gånger.
Fast det här med att sätta gränser utan att explodera kan ju vara svårt. Det är ju inte så att alla barn jämt kan acceptera gränsen när man sätter den i god tid med lugn röst. Vissa barn, eller kanske alla barn i vissa utvecklingsfaser, vill ju vara där och peta i den där gränsen tills de nått den ”på riktigt” och får den större reaktion.
Jag tycker ofta att det är det som är det jobbiga, inte att behöva eller kunna sätta gränser på ett lugnt sätt, utan att hantera när gränser blir ignorerade. Har ofta tagit upp med barnen att jag tycker att det är jobbigt att jag behöver ryta ifrån för att bli hörd men vi har inte kommit ifrån det och jag har ingen lösning. Är dock tacksam för ideer och förslag 🙂
Hej!
Nu skriver du inte hur gamla barn du har, men det som hjälpte mej då barnen var under skolåldern var att inse att en gränssättning med barn i förskoleåldern behöver väldigt ofta vara fysisk, inte verbal. Efter två eller helt max tre nej, behöver en fysisk gräns dras (ta bort skeden som dunkas i bordet, sära på syskonen som bråkar, bär hem barnet som inte vill komma hem från parken, lyft ner barnet som fortsätter hoppa i soffan utan lov osv). Det är när man ber barnen sluta 10 gånger (vilket inte ännu är att dra en gräns), som man till slut exploderar. Gränsen behöver dras på riktigt, alltså fysiskt, innan man tappar det. Men det här är en lång process att lära sig, kände när yngsta var ca 5 att nu börjar jag snart fatta det här…
Men det du beskriver är inte det jag syftade på – du gör ju precis det jag menar, använder annan gränssättning men exploderar när den inte lyssnas på. Det gör jag också och tycker inte det är konstigt. Det jag syftade på är när föräldrar dansar med i barnens krav TROTS att man egentligen inte vill, för att man inte orkar/vågar/kan sätta gränser på ett rimligt sätt och sen exploderar ISTÄLLET för att ha flaggat i tid.
Så kloka ord! Det om något är att lära barn för alla livets möten! Det är att ge verktyg, för att senare i livet vara kapabel till att hantera livets alla olika situationer innan det kanske leder till stora konflikter och bråk.
Malin. Jag håller med dig.
Varje gång jag råkar gå över gränsen och blir för arg mot mitt barn försöker jag hålla mig i något som sas av en barnpsykolog i antingen Amanda Koldens podd Föräldrarapporten eller så var det UR:s Fatta familjen för några år sedan.
Den psykologen hävdade att det är viktigt för barn att man som förälder inte är helt perfekt och alltid gör allt helt rätt. Det ställer höga krav på barnet att heller aldrig ”tappa det”. Hon menade istället att det viktiga är att barnet lär sig att det kan hända men att ”skadan” alltid kan repareras.
Så jag lägger stor vikt vid att alltid bli vänner igen och självklart be om ursäkt om jag gått över gränsen. Jag hoppas att det ska vara till nytta senare i livet.
Har inga barn själv, men har mycket barn runt mig och arbetat på förskola sen 8 år tillbaka.
Tänkt mycket på detta i min yrkesroll, att den är professionell men att vi också är/ska vara förebilder för barnen- i allt. Om vi alltid ”håller ihop det”, vad visar det för barnen om känslor och att vara vuxen? Samtidigt är vi ju professionella och ska inte lägga över våra känslor på barnen. Jag brukar uttrycka mig en del utifrån barnets förmåga/ålder. Säga att jag blev besviken när de inte gjort som vi kommit överens om, att jag blev ledsen när de inte är snälla mot varandra och att jag kan tappa tålamodet/snart bli arg om dom fortsätter att inte lyssna.
Smart eller inte, jag vet inte (och känner ibland att jag inte har rätt att yttra mig så mycket när jag inte har egna barn), men att kombinera professionalitet och mänsklighet+barn är inte alltid enkelt.
Tack för detta inlägg Clara! 💚
Håller helt med om att lite temperament och konflikt/diskussion + konfliktlösning inför barnen är bra.
Jag har dock lätt för att explodera på mina barn och har gjort det fler gånger än jag önskar så jag har jobbat på att minska det. Har med tiden lärt mig att just att vara noga med mina personliga gränser hjälper. Att inte bryta av sin paus för att springa och leta rätt på badmintonmackan och bre mackan för då när nästa önskemål kommer kan det hända att topplocket går.
Bra jobbat! Det är tufft att ta det ansvaret för sina egna gränser istället för att alltid säga ja, det kan ju kännas snällt i stunden men om det gör att man till slut exploderar är det ju inte hållbart. Jesper Juuls bok ”här är jag! Vem är du?” Gav mig mycket tankar och hjälp med samma sak.
Jag är själv psykolog och har funderat mycket på senaste tidens råd om att man aldrig får skrika åt sina barn, tycker det förmedlats i media under senaste året. Att ”explodera” eller skrika åt sina barn (tänker att det sannolikt är ungefär samma sak), är att ge uttryck för sin ilska. Ilska är en känsla som används till att försvara sig när någon gått över ens gränser. En person som inte får med sig förmågan att försvara sina gränser kommer att låta sig köras över i en mängd olika situationer. Genom att själv visa ilska hoppas jag att mina barn ser och lär sig att själva använda sin ilska, framförallt att jag signalerar att det är ok att bli arg. Det händer att jag blir arg och skriker, oftast för att jag kanske är stressad, trött och varit för dålig på att vara tydlig med mina gränser i ett tydligt skede, alternativt har barn i de utvecklings skeden där grejen är att trampa över gränsen i nära relationer (olika former av trots). Att ha relationer innebär att skava mot varandra och man tassar osökt på varandras gränser i alla olika situationer där man interagerar med andra. Det är möjligt att de som aldrig blir arga eller exploderar är väldigt bra på att gränssätta i ett tidigt skede utan att höja rösten? Jag tänker att det finns en risk med att inte våga visa sig arg, då riskerar vi att fara illa i olika situationer. Som föräldrar behöver vi också förmedla förmågan att gränssätta till våra barn, det är en förmåga man behöver få med sig. Jag försöker att vara noga med att vara tydlig med varför jag blir arg (så att det har möjlighet att bli ett inlärnings tillfälle), prata om det efteråt och reparera relationen. Jag kan tyvärr vara lite dålig på att gränssätta och kan lätt hamna i att explodera, mina barn har blivit lite större och de hjälper mig ibland genom att säga ” Mamma nu är du sådär irriterad på rösten, varför är du det?”. Då kan jag själv stanna upp och fundera över det och ge ett relevant svar innan jag hamnat i explosionsläge. Att bli arg är något sunt, jag tänker att de flesta sunda relationer håller för ilska ibland. Det blir ett problem om all kommunation skriks fram och det blir ett överskott av ilska på bekostnad av andra känslor som exempelvis närhet/kärlek, tillit, etc. Då riskerar barn att fara illa. Men finns det en variation i känslouttryck så håller många relationer för att man blir arga på varandra ibland. Förlåt ett långt och lite präktigt inlägg, men det här är ett av mina specialintressen. Ilska får dock inte övergå i att bli fysisk mot någon, då behöver man söka hjälp för att hantera sin ilska på andra sätt. Och det är viktigt att tolerera att barnen får bli arga på mig (jag vet faktiskt inte alltid bäst, även om jag själv ofta tycker det). Som nu hör lever jag inte i en särskilt lågaffektivt familj utan vi har mycket känslor i omlopp. Har en tonåring som kan reta mig till gallfeber, jag har sagt att det är ok bara vi fortsätter att ha fins stunder tillsammans också.
Tack för dina perspektiv- så spännande! Finns nog mycket i det av att vara mån om sina egna gränser. Och jag upplever, kanske flera med mig, att ilskan fått en lite ”dålig/fel” stämpel. Att ”arg får/ska man inte vara”, medan det är en jätteviktig indikator på att någon av ens gränser passerats, som du skriver. Alla känslor är välkomna, men inte alla beteenden- som man kan säga.
Fina och inkännande barn låter det som du har i alla fall! Och kanske är det också lite (mycket?) för förhållandet till känslor är så öppet hos er? Vem vet?😊
Jag är ingen expert direkt men jag tror att passiv aggressivitet är lika illa, kanske värre. Barn märker ju ändå att man är arg eller irriterad men förstår inte varför. Det lämnar utrymme för tolkning vilket ofta blir fel.
Men är man förälder och går omkring och bär på ilska och är passivt arg gå i terapi. För dej och dina barns skull. Mycket väll använda pengar. Hälsan är viktig
Tror faktiskt att enstaka explosioner är nyttiga för barn. Naturligtvis bäst om det är naturliga efter rådande omständigheter. Om föräldrarna aldrig visar att dom är människor så tror barnen att de är helt osårbara och att dom kan pressas hur som helst. Om barnen skall ha föräldrar som exempel på hur världen fungerar så kan inte föräldrar vara vare sig utan känslor eller hysteriska. Barn behöver veta att det finns gränser… för allt
Håller helt med, så klokt! Sen tror jag också att man ser på barns reaktion om de har en grundtrygghet och vet att de är älskade. När jag ”tappar” det blir inte mina barn rädda, de blir lite tysta och skamsna (äldre barn), skriker mamma är dum (yngre barn) vilket jag tolkar som att de känner sig just älskade i grunden och vet att även om jag blir för arg så älskar jag dem i alla fall. Barn som blir väldigt rädda tänker jag saknar den känslan, och det är ju allvarligt förstås. Sen håller jag med om att man ska be om ursäkt och säga just så att förlåt att mamma skrek men mamma blev bara så himla arg/trött/osv.
Så klokt ❤️
Jag exploderar ibland. Då tittar mina två barn på varandra och asgarvar och då börjar jag garva och sedan är det allra jobbigaste ur luften och vi kan, med humor, tala om varför det blir som det blir ibland. Att mammor också blir trötta och hungriga och då kan bli arga väldigt lätt eller ha mycket dåligt tålamod. Så säger man förlåt förlåt, puss, älskar er mest av allt, och svårare än så kanske det inte behöver vara.
Jag kommer från en familj där man aldrig blir arg, men där alla istället går med underteyckt ilska och surar, är passivt aggresiva och långsinta. Som barn tyckte jag det var frigörande att va hemma hos vänner där föräldrarna blev arga och exploderade. Det var som att det fanns trygga gränser istället för att man som hemma hos mig fick förhålla sig till denna subtila tjurighet istället och på egen hand lära sig förstå vad som var okej och inte. Jag föredrar verkligen att man visar sina känslor och kan prata om och reparera när någon blivit arg!
Intressant diskussion. Själv pallar jag inte med explosiva personligheter, nervsystemet lär sig att tassa på tå kring dem. Så barn kan anpassa sig till självutplåning, om de måste. Inte så hälsosamt. Tror det som är viktigast efter ett högaffektivt bemötande är att se till att barnet är tryggt igen, på riktigt. Inte alltid lätt. Jag lärde mig att ”stänga av” inför en förälders plötsliga humör. Har fått omprogrammera hjärnan efter det. Nåväl trötta tankar.
Hoppas jag inte trampade på någons ömma tår (apropå explosiv personlighet..)
Jag har en explosiv pappa och förstår hur du menar. Han bl v arg så man blev rädd. Men min pappa tog inte ansvar efteråt, förklarade sig och pratade om att han tagit i för mycket. Och jag kan faktiskt inte heller minnas att vår mamma pratade om det. Jag tror det hade gjort stor skillnad om pappa gjort det, och så försöker jag göra när jag blivit arg på barnen. Samt att jag förstås försöker vara lagom arg så jag inte blir läskig och skrämmer barnen.
♡ Kloka tankar. Tack.
Det finns väl inga enkla sanningar. Jag har en personlighet som föredrar öppna explosioner framför passiv aggressivitet och vill tro att det är hälsosamt – eller i alla fall inte farligt – att visa sina känslor. Man behöver ju inte ge sig så långt söderöver i Europa för att möta ett temperament som rymmer betydligt mer av det i vardagen. Men jag hade också ett ex som var som du, och uppväxt med en ”temperamentsfull” mamma. Han klarade inte av något som närmade sig en ”explosion” eller ”bråk”. Och ribban för vad som räknades dit var väldigt låg. Själv kommer jag från en familj där passiv aggressivitet och tystnad till sist ledde till explosioner. Det har präglat mig. Alla gör så gott de kan, men grundtryggheten är väl som alltid viktigast.
Tack för dina tankar, fint att läsa. Ett stort ämne givetvis.. tänker att ”explosiv reaktion” inte behöver vara motsatsen till ”passivt aggressiv”. Det borde finnas några fler vägar att hantera, kommunicera, ilska eller andra starka känslor… 🙏✨️