När man har en blogg är lite av överenskommelsen med sig själv och läsarna att man måste skriva om sånt man skrivit om förut. Livet är ju ändå rätt repetitivt för de allra flesta. Man äter en liknande frukost, går på sitt favoritcafé, vandrar samma skogsstig upp och ned. Ändå fortsätter man skriva och dokumentera. Och det finns någonting i det repetitiva som är lugnande och betryggande. Men såklart också lite…trist.
Ibland när jag känner behov av att uttrycka något börjar jag skriva på en text. Men halvvägs in får jag en känsla av att jag skrivit den texten förut. Då blir jag skamsen över min förutsägbarhet, men känner också kärlek. Det är ju liknande problem man brottas med jämt! Som det här med sommardeppen. Jag ville skriva något om den efter att ha pratat med en vän och konstaterat att vi båda känner oss lite håglösa. Så är det ofta i juli, ändå är vi lika förvånade varje år över bristen på eufori och glädje. Jag började skriva en text om det men sedan hindrade jag mig och letade istället i mitt arkiv.
Jovisst. Sommardeppen. Skrev om den 2022.
Och fragment på samma tema finns lite överallt i bloggen. Så istället för att skriva ett nytt långt inlägg om saken vill jag bara påminna om detta:
Det är helt normalt att känna sig lite låg just nu. Även när allting borde vara roligt. Även när det är högsommar, sol och ledighet.
