Nu har jag den där mitt-i-sommaren-bluesen jag ofta får. Särskilt om vädret är kallt och jävligt. Det blåser fruktansvärt utanför fönstret som dessutom är randigt av regn. Storbarnen har rest bort med farmor, Jakob ska jobba några veckor nu innan han får ledigt igen och jag och Ulf ska skrota på hemma i lugn och ro. Allra helst skulle jag vilja göra eld i vedspisen och mota bort den kalla råa känslan som kryper innanför alla kläder.

I mitten av juli slår den där känslan av deppighet ofta till. Jag drabbas av plötslig panik för att sommaren snart är slut (det är den ju inte på några villkor så GUD NÅDE DEN som börjar prata höstmode nu eller pirriga jobbplaner – skottpeng på sånt) men plötsligt känns det som att allt gått för fort och att sommaren bara rinner mellan fingrarna på mig.

Det brukar hålla i sig några dagar sedan lugnar jag ner mig, kommer till sans och blir glad för hur mycket jag har kvar av den här stora smarriga jordgubbstårtan som sommaren faktiskt är. Men just idag är jag trött, frusen, irriterad och ledsen för att tiden går så fort och att jag inte kan bromsa den och att sommaren samtidigt envisas med att vara så regnig, kall och ogästvänligt blåsig.