Jag ligger i hängmattan vid husknuten och läser. Sjön glittrar nedanför och en försiktig bris drar genom träden. Här vill jag ligga en stund. Och när barnen kommer och frågar om vi kan bada, om det är mat snart och om jag kan leta fram det andra badmintonracket. Så svarar jag att de får vänta, för nu vilar mamma. Och om de beklagar sig påminner jag: det här är min semester också, inte bara ert sommarlov.

Jag tycker att det är en väldigt fin sak att visa sina barn hur man har det riktigt lugnt och skönt. Att mammor också är trötta och behöver vila lite varje dag. Att det är helt naturligt och då får alla vänta en stund med sina behov och krav.

När barnen var små var det förstås svårare. Då kanske vilan blev upphackad så att jag på min höjd fick fem minuter extra efter middagen, eller några minuter extra i sängen om mornarna. Nu tycker jag om att låta den breda ut sig något. Och jag märker att det ofta blir rätt lyckat när jag tvingar dem att vänta. En ny lek påbörjas, någon brer plötsligt sin egen smörgås och det andra badmintonracket återfinns bakom ladugårdsväggen. En hel del problem löser sig av sig själv. Och som en trevlig bieffekt får barnen en lite gladare mamma.