-Varför sover jag i en skrubb egentligen? frågade Bertil mig en dag. Och innan jag hann svara fortsatte han tankfullt

-Å andra sidan. Hälften av alla mina kompisar sover ju också i en skrubb.

Och sedan skrattade vi båda rakt ut för att det är 100 procent sant.

På landet där många bor i små hus eller gamla hus med dålig planlösning finns oftast inte egna rum till alla barn. Många syskon delar rum och många sover i improviserade små skrubbar. Våra barn har varsin liten alkov och Ulf sov i min klädkammare tills han fyllde tre. Det hade kanske varit jobbigt i ett fint villaområde i stan – men här är det inte ens en grej.

Eller ta det här med mobiltelefoner. Bertil går i årskurs sex och i hans klass är det absolut inte alla som ens har en mobiltelefon ännu. Och att han varken vill eller får ha snapchat, tiktok eller instagram på sin telefon är heller inget socialt problem som gör att han hamnar utanför. För vi lever i en kultur där han inte är ensam om det.

En kompis följde med mig och lämnade barnen en dag och konstaterade att alla ungar på skolgården gick runt i jägarbyxor. Jag har inte ens reflekterat över saken – men det är ju modet här! På skolan i stan där min väns dotter går har flickorna i fyran slutat leka på rasterna. De går runt med handväska och vill inte smutsa ner sig. Och själv minns jag hur vi i årskurs sex började ta bussen ner på stan och gå på H&M efter skolan och ”shoppa”. Ja det blev ju inte så många köp för vi hade ju inga pengar – men vi gick i alla fall runt och trånade. Här är det ingen som kan ta bussen in till stan en vardag och shoppa kläder. Och följaktligen är inte kläder och konsumtion ett lika stort intresse. Här leker man i sina jägarbyxor.

Kulturen på den plats man bor på formar ens barn. Det är på ont och på gott men det mesta med kulturen här tycker jag är bra. Dock märks det att det i många inlandskommuner är ont om akademiskt utbildade män. Och ont om förebilder som kan studiemotivera unga pojkar. Sånt smittar också.

Vi kan inte komma ifrån den kultur vi lever i. Och som förälder har man faktiskt en skyldighet gentemot sina barn att rusta dem för att delta i den kulturen. Jag kan förstås rakt av förbjuda mina barn att spela tevespel, ha mobiltelefon, leka med plastleksaker eller sminka sig. Men mina barn ska inte leva utanför den omgivande kulturen utan också klara av att delta i den. Jag vill inte att de ska bli ufon på grund av att deras föräldrar har avvikande värderingar. De får förstås gärna vara annorlunda. Men de ska förstå och kunna välja hur.

Så jag tar det lite vackert och försöker balansera rätt. Det är en svår balansgång. Men oftast är jag glad över landsbygdskulturen och hur den hjälper till att fostra mina barn.