-Varför sover jag i en skrubb egentligen? frågade Bertil mig en dag. Och innan jag hann svara fortsatte han tankfullt
-Å andra sidan. Hälften av alla mina kompisar sover ju också i en skrubb.
Och sedan skrattade vi båda rakt ut för att det är 100 procent sant.
På landet där många bor i små hus eller gamla hus med dålig planlösning finns oftast inte egna rum till alla barn. Många syskon delar rum och många sover i improviserade små skrubbar. Våra barn har varsin liten alkov och Ulf sov i min klädkammare tills han fyllde tre. Det hade kanske varit jobbigt i ett fint villaområde i stan – men här är det inte ens en grej.
Eller ta det här med mobiltelefoner. Bertil går i årskurs sex och i hans klass är det absolut inte alla som ens har en mobiltelefon ännu. Och att han varken vill eller får ha snapchat, tiktok eller instagram på sin telefon är heller inget socialt problem som gör att han hamnar utanför. För vi lever i en kultur där han inte är ensam om det.
En kompis följde med mig och lämnade barnen en dag och konstaterade att alla ungar på skolgården gick runt i jägarbyxor. Jag har inte ens reflekterat över saken – men det är ju modet här! På skolan i stan där min väns dotter går har flickorna i fyran slutat leka på rasterna. De går runt med handväska och vill inte smutsa ner sig. Och själv minns jag hur vi i årskurs sex började ta bussen ner på stan och gå på H&M efter skolan och ”shoppa”. Ja det blev ju inte så många köp för vi hade ju inga pengar – men vi gick i alla fall runt och trånade. Här är det ingen som kan ta bussen in till stan en vardag och shoppa kläder. Och följaktligen är inte kläder och konsumtion ett lika stort intresse. Här leker man i sina jägarbyxor.
Kulturen på den plats man bor på formar ens barn. Det är på ont och på gott men det mesta med kulturen här tycker jag är bra. Dock märks det att det i många inlandskommuner är ont om akademiskt utbildade män. Och ont om förebilder som kan studiemotivera unga pojkar. Sånt smittar också.
Vi kan inte komma ifrån den kultur vi lever i. Och som förälder har man faktiskt en skyldighet gentemot sina barn att rusta dem för att delta i den kulturen. Jag kan förstås rakt av förbjuda mina barn att spela tevespel, ha mobiltelefon, leka med plastleksaker eller sminka sig. Men mina barn ska inte leva utanför den omgivande kulturen utan också klara av att delta i den. Jag vill inte att de ska bli ufon på grund av att deras föräldrar har avvikande värderingar. De får förstås gärna vara annorlunda. Men de ska förstå och kunna välja hur.
Så jag tar det lite vackert och försöker balansera rätt. Det är en svår balansgång. Men oftast är jag glad över landsbygdskulturen och hur den hjälper till att fostra mina barn.
57 svar
Håller med dig, även i att det är en svår balansgång. Men vi bor i en liten by med närhet till staden, och lever i något slags bra mellanland, tycker jag. Även om våra barn (den yngsta är 12) har mobiler, vilket även alla vänner har, så finns ingen hets här att allt ska vara nytt, eller märkes. Och även om många tonåringar har EPA eller moped, gäller det inte för alla. Tvärtom finns ett väldigt brett register av olika livsstilar och ekonomier här, vilket känns skönt och tillåtande😊
Förresten tog jag stort intryck av dina städkvartar, men kände för en riktigt STOR städning, och tänkte lite utanför boxen för att få till tiden. Hur jag gjorde har jag skrivit om i sista inlägget😉
Ps Hoppas att din högerhand hämtat sig från allt signerande, jisses, så många böcker!
Min son och hans vänner (flest är tjejer) som går fyran klär ut sig, klättrar i träd och leker massor. De pratar om att vara queer och blir både kär i killar/tjejer/icke binära. De är med i scouterna och spelar fotboll. Det finns så mycket som skapar en kultur, flera kulturer som rör sig i ens områden. Vi har ju så många nationelliteter i vår stad, vi bor i Malmö, det går liksom inte att säga en kultur i staden – här finns det så blandat och det är väl iaf en del av staden då.
Som boende i sk utsatt område i storstad håller jag med, ingen bryr sig väldigt mycket om hur andra gör, till viss del självklart, men det är så många olika kulturer så alla är rätt bra på att acceptera att den kompisen gör så och har det så hemma, medan en annan kompis har helt andra förutsättningar, vanor och regler med hemifrån. Det blir inget man ifrågasätter när det gäller mindre saker som kläder matvanor etc. Min dotter i femte klass gungar eller läser på rasten.
Vi bor på landet och en del här får ju dåndimpen av att det ens visas homosexuella på teve…. var mindre vanligt när vi bodde i stan kan jag säga.
Barn till föräldrar som har mindre pengar använder skräm mer, inte tvärt om. Så att landsbygdskulturen skyddar från skärmanvändande vet jag inte om jag tror (generellt sett är ju folk socioekonomiskt starkar i stan) – kanske det snarare handlar om att man umgås i kretsar av medelklassfolk?
Dock är mina barn rätt små. Jag hoppas att Clara har rätt och att de får fortsätta leka länge! Det där med uppmuntran till konsumtion sker nog idag mer i telefonen när man tittar på instagram än det sker i HM butiker, tror jag?
Haha, det där med att bo i en skrubb känner jag igen. Och det från Kungsholmen mitt i staden Stockholm. Vi bor inte stort och när äldsta dottern klagade på sin fönsterlösa skrubb invid trapphuset påminde jag henne om att det är så stora magiker bor 🙂 (Harry Potter förstås)
Det är nästan standard att bygga skrubb när familjen väntar tillökning. I Stockholm är det lååångt från alla som har råd med ett rum till varje barn. Skulle inte säga att någon reagerar nämnvärt över det.
Så är det verkligen – jag är uppväxt i Stockholm och i husen (parhus) som ansågs för små för familjer med 2 vuxna och 2 barn när jag var liten (dvs bodde bara ensamstående, pensionärer eller familjer med ett barn i alla hus)! tränger man nu ihop sig med inte bara två utan även tre barn. Inne i stan är det väl ännu värre. Skulle sätta rätt mycket på att det finns fler trångbodda familjer i stan än på landet…
Men vi är forfarande långt ifrån så trångbodda som man var några generationer tillbaka.
Var i Stockholm finns dessa små radhus? Låter trevligt!
Jag är uppväxt långt ute på landet och fick ”vara barn” länge. Det var så klart härligt, men jag kände mig lite efter när jag flyttade in till stan sedan. Som många lantisungar behöver göra för att gå gymnasiet. Det kändes som att alla andra hade sminkat sig, rakat sig överallt, haft tusen pojkvänner osv i flera år. Medan jag var ett barn igår. Det var en märklig känsla.
Vad är bäst? Att vara lantis och riskera att hamna lite efter, eller bo i stan och ha koll på trender från tidig ålder? Jag har ingen aning.
Det som är bäst är nog ett samhälle där man slipper fundera på vad som är bäst. För att hålla koll på trender och slippa hamna efter. Oavsett stad eller landsbygd så har vi vuxna ett ansvar som förebilder att inte ängsla oss för att vara efter i trender (töntigaste ord jag vet) eller att grannen har flådigare bil på uppfarten. Trygga, modiga och självständiga vuxna i barn och ungas omgivning är så viktigt.
Minns när äldsta grabben gick i lågstadiet. Vi ville inte ha tv-spel men det enda alla gjorde var att spela tv-spel vilket gjorde att han blev väldigt utanför. Så det fick bli tv-spel ändå. Och nu har vi en tv i varje rum och både plattor och mobiltelefoner…..
Jag längtar ner och mer att bo ute i naturen. Stockholm har blivit kallare och hårdare. Vill vara bland lugnet och nära växter och djur. Nu åker jag ut ibland och hälsar på vänner som bor så. Någon dag kanske det blir att jag flyttar. Ha en mysig oktober. Hoppas ni alla och såklart Essa mår bra. ❤
Åh, börja kolla hemnet och jobbmöjligheter lite mer på landet. Vi bor på en mindre ort på Västkusten och jag trivs väldigt bra. Vet inte om det är så tillåtande kultur men jag kör mitt race ändå. Cyklar, tänker på miljön, röstar verkligen inte på SD vilket 28% av mina myndiga grannar gör (eller på nåt av deras samarbetspartier) osv. Vi bor i radhus, inte i stor fin villa (har fan inte råd trots idogt sparande och 2 heltidslöner) och vi har inte båt (ej statement iofs).
Jag känner mig mycket mer radikal och annorlunda här än när jag bodde i Umeå i 10 år. Ändå trivs jag, och under detta årethar jag faktiskt hittat några likasinnade! 🙂
I städer med dyra hyror, dyra lägenheter och dyra villor/radhus osv. är det också många som bor trångt och inte har egna rum till barnen. Man trivs så bra där man bor men har inte råd med större…
Ååh, så skönt att höra att höra att det finns andra också som har barn som sover i skrubbar! Vår dotter har en minimal på ca 1,2 x 2,4 m, så är väl mer som en koja. Mysigt, men trångt och svårt att hålla städigt…
Min erfarenhet av landet är precis tvärtom. Det sömniga, idylliska rikemansområdet utanför stan lät barnen vara barn längst tid, ute på landsbygden kunde tjejerna ha både egen häst och/eller pojkvän i trean. Tre år senare var det redan på allvar med den betydligt äldre ishockeyspelaren … och den nittonåriga gamla klasskompisen hälsade glatt på med stor gravidmage.
De sydde dock sina trendiga kläder själva – på symaskin.
Så upplevde jag också som barn/ tonåring. Att folk hade varit på semester ute på landet och druckit öl och förlorat oskulden med någon lantiskille – för där var de med avancerade än vi var i villaförorten. Och mycket friare också, inte lika kontrollerande föräldrar.
I Claras by verkar det sjukt mysigt dock! Vill flytta dit! Antar att i en liten by kan det bero lite på vilka familjer som bort där just då, att det kan slå lite åt olika håll?
Jag upplever Claras miljö som (hög-)utbildad medelklass med tydliga ekologiska och socialdemokratiska värderingar och tycker att det verkar som att de har lyckats få mycket av det bästa av två världar. Sen blir det nog intressant att se hur det blir när barnen inte längre kan gå i byskolan. Min syster hade tur med en alternativ skola i närheten där de udda fåglarna flockades. Jag flyttade till en storstad istället … men inte i Sverige. Där var barnen barn ännu längre och det fanns knappt någon utseendefixering alls. Men det kunde variera från klass till klass.
Detta är SÅ himla viktigt! Har en kollega som är sååå missnöjd med deras superfina hus. Frågade mer kring varför…
Jo, men ”alla” på hennes jobb har hus som kostar 7-8 miljoner. Deras eget hus kostar ju ”bara 2,5 miljoner” så de har inte gjort samma strategiska karriär på bostadsmarknaden.
Där var det svårt för mig att behålla empatin… Blev så tydligt att mycket beror på vad vi jämför med. Alla har inte bil eller trädgård. Nej, alla åker inte på semester utomlands. Fundera ett tag över vad du jämför dig med.
Och vad tror du kommer spela roll på, riktigt om 30 år? En fråga jag önskar fler skulle ställa sig.
Jobbar själv med svårt sjuka patienter och väldigt få pratar om att det bästa med livet var barnens egna, stora rum.
Kram och tack!
Tycker ofta att det ska delas upp så tydligt här på bloggen och kommentarsfältet, mellan stad och landsbyggd.
Är det inte mest generaliseringar?
Bor i Stockholms innerstad. Det är homogent till stor del, ja. Det är det väl ofta på landet också. Det är trångbott, tydligen ofta på landet också. Min mellanson fiskar och leker kull och allt möjligt som Bertil gör, de är lika gamla. (Grönområdet är mindre här, ja så är det säkert.) Ett av våra tre barn efterfrågade mobil först när han var elva. Det bor en del hippies här och det är mycket högt i tak. Vad gäller identitet, kön och approach. Trodde inte det var så på landet, för på vårt lantställe/där jag växte upp är tankarna snäva, men inte i Claras byggd som ligger närmare stor universitetsstad.
Tror det är lite samma lika. Och att skillnader som finns inte bara beror på land eller stad.
Utan på massa olika omständighet. Och en barndom kan vara bra, fin och rustande på olika vis.
Varför måste något nödvändigtvis vara bättre för barnen?
Känner ibland att bloggen här klankar ner på staden och barnen här. Tror inte att jag tar åt mig för att jag drömmer om landsbygd. Men mycket verkar fint där, precis som på vår holme i staden.
Tack Ina för en lite mer nyanserad spaning!
Tack Sara!
Håller med dig och tänkte kommentera samma. Bilden av ”stan” blir väldigt enkel. Tycker det är tröttsamt med diskussioner kring stad eller land och vad som är bäst för barn. Inte bara här utan bland mina egna vänner också. En ständig ängslighet att inte göra det bästa för sina barn. Kärlek och trygghet är bäst för barn och det kan de få oavsett var de bor.
Jag är uppvuxen i stan och berättar om mina erfarenheter där. Jag hade en fantastisk uppväxt. Nu växer mina barn upp på landet och jag berättar om mina erfarenheter här. De får en fantastisk uppväxt. Ingenstans har jag sagt att det är dåligt att växa upp i en stad. Men så fort jag försöker lyfta positiva sidor av landsbygden upplever jag något som liknar en ”kränkthet” (i brist på bättre ord) från de som bor i städer. Trots att staden är normen i samhällsdebatten och stadsbor utgör en så stor andel av befolkningen – får inte landsbygden glänsa ens en sekund utan att någon ska skynda sig att plocka ner det goda som sker här. Det tycker jag är urtråkigt. Och jag tror att den nidbild som finns av landet är en stor del i vad som driver lantisar att vilja berätta så ivrigt om allt fint som finns.
Obs den här kommentaren syftar inte specifikt på din kommentar Ina utan är ett genomgående mönster som jag märker i debatten.
Fast då undrar jag hur det hjälper samtalet framåt genom att polarisera bilden ännu mer? Det är klart att du får en sådan reaktion (det du kallar för ”kränkt”) när du bara vänder nidbilden åt andra hållet. Borde vi inte sträva efter att lyfta fram nyanserna istället, för de ligger ju mycket närmare sanningen.
Varför kritiserar du att jag beskriver min upplevelse – istället för att själv ta tillfället i akt och lyfta fram det fina med staden i en kommentar? Ge en mer mångfacetterad bild själv vettja! Jag kan ju bara beskriva min verklighet och sedan får ni som läser beskriva er. Och på så sätt får vi många fler nyanser. Flera har ju gjort precis det i kommentarsfältet här nedan och det finner jag väldigt intressant och upplysande.
Upplever att denna rädsla för polarisering mellan stad och land alltid kommer från stadsbor när landsbygden uttalar sig. Och det påminner mig om alla mån jag träffat genom åren som inte vill prata ojämlikhet mellan könen eftersom det bara är polariserande. Men det kan ju bara den som sitter på makten och tolkningsföreträdet kosta på sig att tycka!
Ja ja ja! Tack för att du orkar ta den här diskussionen. Jag är uppvuxen i en stor stad och jag bor nu i Stockholm med mina barn. Jag ser massa baksidor med det, men nu är det såhär tillvaron ser ut – jag ser ju massa fördelar också. Att för mig komma och känna mig kränkt över det här (fantastiskt fina!) inlägget skulle vara helt vansinnigt.
Vi lever i en fruktansvärt stadsfixerad tillvaro och jag tror du har helt rätt i att vissa börjar sparka bakut när landsbygdens fördelar lyfts, för att de läser det som en indirekt kritik mot liven de har valt att leva själva.
Jag älskar de här sortens inlägg och ser fram emot mycket mer välbehövlig stad-och-land-diskussion på bloggen – men bara när och om du orkar ta den!
Intressant att du tror att jag är en ”stadsbo” bara för att jag inte håller med dig! 😁 Det var alltså själva retoriken jag ställde mig frågandes till, inte innehållet som sådant.
Vi bor i stan jag växte upp på landet. Mitt barn får möjligheter jag aldrig fick
I staden finns såklart likasinnade precis som på landet. Kränkthet du talar om handlar nog mest om läsart hur vi har förmåga att ta del av varandras liv och val. Ett romantiserade av landsbygden finns ofta beskriven och uppburen. Stockholm och staden görs då alltid till motsatsen
Jag älskar staden det Sjunger i mitt bröst när jag cyklar genom staden. Du Clara har valt ett annat liv än det jag valt till mig och sonen och min man
Men denna ständiga polarisering svart vita kommentarerna där romantisering och bilden av landet med röda hus och gulliga djur görs till motsatsen till stadens barn och deras uppväxt. Att möta många och olika är ju också ett val vi gjort som bosatt oss här. För jag tror faktiskt att staden Stockholm inrymmer fler möjligheter att kunna utvecklas och gå sin egen väg och hitta likasinnade än när jag växte upp på landet där vissa saker var Norm. Och vänder mig mot att jägarbyxor är ett eget val barnen själva gör
Hos er? Klart dom inspireras och ser vuxna och på så sätt får de en identitet och speglas av er på landet de vuxna (män) som bär dessa outdoor praktiska byxor . hur som helst är jag så lycklig att jag och min lilla familj valt att bo i staden. Och vi Kan åka på utflykt till landet. Men känns ofta sorglig att en ofta tvingas försvara att bo i en ”stressig” alltid en mening människor som inte bor här använder om Stockholm. Jag älskar allting här och har inget emot våra olika val – det enda tröttsamma återkommande och den vanliga polariseringen där du ibland Clara( verkar omedveten) om att du är med och driver denna så hårt. Fundera på hur vi alla försöker skapa liv för oss och barnen oavsett stad land debatten blir det högre i tak och mycket roligare Med vänlig hälsning, Ewa
Om du tror att jag med detta inlägg menade att barnen här väljer jägarbyxor av ”fri vilja” så har du uppfattat inlägget helt fel. De väljer jägarbyxor för att det är en viss kultur här som är norm. På andra ställen finns en annan kultur som norm. Inlägget handlar alltsom om hur kulturer på olika platser hjälper och stjälper ens egna värderingar. Om fördelar och nackdelar med kulturer och om man helt ska ställa sig utanför dem för att man har egna andra värderingar.
Du verkar ha skapat ett toppenliv med din familj. Grattis till det!
Jag tycker också att en del inlägg här eldar på polariseringen. Och tycker mig se att föräldrar oftare bannas för att ha barn i stan än på landsbygden. Bygden glorifieras kanske inte när det gäller utbildning och arbetstillfällen, men just som förälder så blir den ofta som ett svar på vad som är bäst för barnen. (Det håller jag med Ewa om.)
Det som blir bra för föräldrar blir ofta bra för barnen. Om vi uppoffrar ihjäl oss så tror jag inte att det blir det bra.
Kärlek och trygghet och högt i tak är helt oberoende av plats på Google Maps.
Tänkte också på det när jag läste att vad Clara skrev om att staden är normen. Det håller jag verkligen med om i de flesta frågor, och jag tycker det är bra och viktigt att Clara lyfter landsbygden. Däremot tror jag inte att staden är norm när det gäller just uppväxt för barn utan jag tror tvärtom. En lantlig, idyllisk uppväxt romantiseras och föräldrar ses som lite bättre föräldrar om man flyttar ut till landet med barnen. Kanske beror det på äldre värderingar om stadens dåliga luft och miljö som lever kvar?
Du visar ju bara en fantastisk förmåga i att ta tillvara dina dagars glädjeämnen. Så kan väl alla göra var man än bor utan att det ska bli bostadsortstävling av det. Se glädjen, liten eller stor i vardagen och njut av att uppleva lilla livet! Att få vara där, mitt i…
Det som är viktigt för barn är väl närhet till naturen, att få umgås med sina föräldrar och ha kompisar. Det materiella och hur fint de har hemma får väl komma i andra hand, ingen vill väl ha barn som ”har allt” men blir tomma i själen och upplever stress och krav på prestation hela tiden. Jag tror mer på landsbygden än storstaden, med jordade föräldrar som kan lägga bort telefonen och alla yttre krav och ägna sig åt sina barn.😊
Så intressant läsning. Det där med balansgången.
Ville bara säga att jag precis köpt ett gymkort och haft en timme med en PT! Och inspirerad av dig vågade jag ge mig på skivstången! Rätt mör nu men åh så peppigt det känns. Ser fram emot att lyssna på veckans podavsnitt också!
Åååh vad härligt! Heja heja!
Intressant läsning. Jag funderar ofta på dessa frågor när jag läser din blogg, eftersom min yngste går i sjuan och alltså är nära Bertil i ålder. Och min son och hans kompisar har inte lekt på flera år, de spelar fotboll, ”hänger”, cyklar, spelar tv-spel osv. Men bygga kojor, klättra i träd, tälja svärd och klä ut sig var länge sedan.
Sen förstår jag inte hur villorna alla bor i på landsbygden kan vara så små. De ser inte små ut, ert hus ser inte litet ut. Villorna borde väl kvadratmetermässigt vara betydligt större än de flestas boenden i storstäderna?
Varför bygger man inte ut eller om om det saknas rum till barnen?
Till sist, jag blir lite beklämd över just detta med bristen på utbildade män (och ev även kvinnor, jag har dålig koll) i glesbygden. Det är viktigt med utbildning, i hela Sverige, om hela Sverige ska leva…
Jag tänker att ditt sätt att resonera är att missa lite av poängen med min text. Poängen är ju att när det inte är norm att ha ett eget sovrum till varje barn så behöver man inte renovera om huset så att det finns ett. Och DET är det fina i kråksången. Man blir hjälpt av kulturen. Andra saker blir norm. I vårt hus har det bott betydligt många fler förut. En familj upp och en familj nere. Att göra ordentliga barnrum i vanliga storlekar skulle innebära ett stort ingrepp i husets planlösning på ovanvåningen. Dyrt och krångligt. Så tur då att man kan överleva som barn även när man får dela rum med sina brorsor! Det kanske till och med är nyttigt?!
Det är nog kanske för att min tonårstjej uttrycker sånt tydligt behov av att vara ensam, när livet är ganska hektiskt med skola, sport, vänner osv. Då älskar hon att lägga sig i sin stora säng i sitt rum, lyssna på musik, kolla på serier osv. Att bara vara ensam är ju många som mår bra av och längtar efter stundtals. Och att då aldrig kunna vara det för att man delar rum med syskon, det känns ganska ansträngande.
Fast nu utgår du ju från att alla barn fungerar som ditt barn?
Jag gissar att om tex Bertil började uttrycka ett stort behov av att få vara ifred så kommer Clara och hennes man att försöka tillgodose det behovet. Självklart vill väl alla föräldrar sina barns bästa tänker jag. 🙂
Min sexåriga lantisunhe hade kalas i somras. Alla ungar hade på sig arbetsbyxor, förutom en som kom från stan. Hon hade klassiska kalaskläder. Jag och barnets mamma skrattade gott åt det ofrivilliga temakalaset. Med det sagt lades ingen värdering i vad som bars, varken av barnen själva eller vi föräldrar. Man får ha på sig vad man vill! Kalaskläning eller arbetsbrallor. Den typen av fördomsfrihet upplever jag så tydligt här på landet.
Vi bor i en småstad och min 9-åriga son har vänner som inte får cykla runt och upptäcka världen, troligen för att de inte kan vara i trafiken… deras föräldrar cyklar inte heller.
Och det där med att barn inte leker gör mig så trött, klart de gör. Men vi måste titta och se dem, de leker inte som vi gjorde, de leker på sitt sätt. Ibland är det en stund med tv-spel, eller en boll. Vi måste lyfta blicken från vår egen pressade och stressade vardag, vi lever nämligen inte heller i den vardag som våra föräldrar gjorde…
Jag tror att våra barn färgas av oss, sina föräldrar alltså. Jag äger inga jägarbyxor och därmed inte mina barn heller, jag har jeans och mina barn med. De vill vara lika, passa in.
Däremot har de stora rum, men vi har ingen skog nära de kan leka i eller en mysig byskola.
Genom att läsa din blogg Clara har jag lärt mig att se vilka våra värden är här där vi bor, att träna på att titta på min vardag som du ser på din, för det ska du ha ett stort tack!!
Det låter som att du ger dina barn en fantastisk uppväxt, Anna!
Men att barn leker mindre idag är tyvärr inget hittepå utan verklighet. Skärmar, ökad kontroll av barns rörelseutrymme (precis det du nämner om att nioåringar inte ens får cykla runt och upptäcka världen själva) är två stora hinder. Flickors kläder är dessutom små i storlekarna och inte alltid anpassade för lek. Min väns dotter är själv en stor lekare och var så förtvivlad när hon började mellanstadiet och hamnade med en grupp flickor som slutat leka och bara står och pratar på rasterna. Med sina handväskor (och vissa har även nagelförlängningar). Dödens död vad tråkigt för den flicka som är kvar i lekåldern och vill ha kul på rasterna!
Låter hemskt att sluta leka redan i mellanstadiet! Så glad över att mina barn lekte glatt hela mellanstadiet – på raster och på kvällarna for dom iväg till lekparken och samlades för att leka kurragömma med dunk och annat – stora horder av ungar. Vi bor inom Umeå och barnen har gått i skola här i området där vi bor. Jeans/mjukisbyxor och ryggsäckar. Inte en handväska eller nagelförlängning så långt ögat kan nå. Min upplevelse är att dessa typer av ”trender” och kulturer ibland också kan skifta massor bara från skola till skola inom samma stad.
Jag är också Ume-bo och mina barn har ”tyvärr” vuxit upp i ett av de ”finare” villaområden. På lågstadiet hade ”alla” mobiltelefon, oftast näst nyaste modellen som man fått ta över när mamma/pappa köpte senaste modellen. Redan i åk 4 var det både nagelförlängningar och fejkögonfranser hos flera tjejer.
Så precis som du säger skiljer det sig nog väldigt mycket även inom samma stad.
Pga mina egna erfarenheter har jag ofta förundrats över Claras barn, så jag tycker det här ämnet är superintressant.
Ja, håller med dig helt här. Men så många jag hör som slänger sig med ” barn leker inte numera”, utan att titta och se sina barn eller sina barnbarn för den delen…
Ibland tror jag inte barnen hinner leka heller, mångas schema är fullbelagt tyvärr.
Jag är inte bättre än någon annan, men jag vägrar ge upp.
Vi bor strax utanför Stockholm. Mina barn har skog och hav precis runt husknuten. De bygger kojor i skogen och spelar Pokémon i parken. Vi kvällsbadar från klipporna samtidigt som vi ser in till stan men 20 min med bil har vi bara skärgård och skog där vi hänger vissa helger och plockar bär och svamp. Andra helger är vi i Stockholm. Jag har tre barn. Sonen bryr sig inte alls om kläder men gillar naturen och fiskar, dottern älskar shopping och trender medan andra dottern bara vill läsa böcker men gillar smink. De är helt olika personligheter och har möjligheten att välja utifrån det. Men vi hade också kunnat bo där vi bor och bara hängt i shoppingcenter. Alt bara varit i skogen. Så våra val som föräldrar och förebilder spelar också roll.
Statusprylar bland småkidsen i vår byskola i Ölmstad strax utanför Gränna:
-Mammor och pappor med många mjölkkor
-Mammor och pappor som volontärjobbar på Hjälpen (kyrkans loppis)
-Att cykla själv över närmsta gärdet till kompis
-Att bli hämtad med traktor efter fritids/förskola
Häromdagen promenerade jag hem ett gäng ungar från skolbussen och ett av grannbarnen som flyttat in från storstan pratade om sitt sprillans nya Playstation och jagade pokémons på sin telefon. Efteråt frågade min unge vad det var för något och jag funderade en millisekund på om jag ”borde” rota fram någon spelkonsoll och introducera henne men sedan bestämde jag mig för att det kan kvitta, hon behöver inte ha koll ännu.
Intressanta reflektioner. Efter alla år som lärare/spec ped i olika skolor, i olika städer/byar, kan jag känna igen upplevelsen att barnen på landet leker medan barnen på flödiga finskolan i storstan inte vill smutsa ner sig. Och varje gång tänker jag; det stämmer verkligen inte. Min upplevelse är att barnen leker överallt. De är väldigt lika i det. Sen är miljöerna olika. Men ofta har de samma typ av kläder, vantar, stövlar (iaf de yngre barnen) och hanterar oboy-vattenpölen på precis samma sätt. Och jag blir lika lycklig varje gång jag ser det! 🙂
Otroligt viktigt perspektiv på boende och vad det gör för oss som vuxna och barn! Minns en kusin som växte upp i Stockholms mest välbärgade område, där det var katastrof att inte ha en Canada Goose-jacka – som barn. När vi skulle flytta och precis hade visat min bonusdotter hennes fina rum (det största sovrummet i den lilla lägenheten) frågade jag hur hennes kompisar bodde och hon sa ”på övervåningen” för alla andra bodde i fina hus.
Jag förstår hur du menar. Jag växte upp på landet med fattiga föräldrar – men tack vare att ALLA ANDRA också var fattiga så var det ju skit samma? Vi åkte på bilsemester och bodde i tält längs E4 och det var SUPERLYX jämfört med många vars föräldrar var bönder och inte åkte någonstans. Man speglar sig ju i de som är närmast, på gott och ont som du skriver. En dag fick min storebror en flickvän som kom från en rik familj. När hon och hennes lillebror hälsade på oss så ljög min lillebror och sa att det inte gick att komma in till oss (”tyvärr vi renoverar” haha not) eftersom han skämdes så mycket över hur det såg ut. Men han hade aldrig skämts inför sina fattiga lantiskompisar, såklart. Jag har också en kollega vars son grät floder över att han inte hade senaste iphone som alla hans kompisar, eftersom det var viktigt i det välbärgade område han bodde i. Han speglade sig ju i det som var viktigt för hans kompisar och i hans sammanhang och det kan låta ytligt och bortskämt men är ju väldigt mänskligt. Skulle därmed hellre välja att bosätta mig i ett ”fattigare” område för att mina barn skulle få KÄNNA sig rika, än tvärtom. Sen är det förstås inte så förenklat så att det handlar om stad och land, utan det kan som vi precis konstaterat finnas väldigt trångbodda/fattiga områden inne i en stad och väldigt präktiga/homogena/trångsynta områden på landet. När vi bodde i en närförort till Stockholm bodde vi trängre men föräldrarna var mer måna om att barnen exempelvis inte använde telefonen för mycket, rörde på sig och åt bra mat, än vad det är i den småstad jag nu bor i. Här blir barnen skjutsade överallt, det bjuds ofta på snask i skolan och i andra sammanhang och alla barn har mobiltelefon. Men alltid intressant att se skillnaderna.
Jättebra inlägg. Det är så intressant hur omgivningen påverkar, och läskigt. När vi fick barn märkte vi hur vår omgivning plötsligt såg helt annorlunda ut än innan. Efter mycket vägande mellan för- och nackdelar valde vi att flytta. Vi är kanske lite udda där vi bor nu och man är rädd för att barnen ska känna sig utanför, samtidigt är man rädd för att barnen ska anpassa sig för mycket för att bli som ”alla andra”. Som du säger är det en svår balansgång. Vi tar en dag i taget och hoppas att vi valde rätt plats att bo på. Just nu trivs vi i alla fall.
Clara, ditt inlägg om hur livsstilen och normerna, på den plats, där vi bor, påverkar våra barn på gott och ont är intressant liksom kommentarerna. Men det får mig också att undra, hur barn, som växer upp och har sitt hem och sin trygghet i många förorter till våra storstäder påverkas av att deras hemorter beskrivs som utsatta platser vars boende därför skall utsättas för särskild bevakning och kontroll från samhället. Dessa platser har försummats av politiker. Men min egen erfarenhet är att det ofta finns ett kraftfullt civilt samhälle och en stark gemenskap som osynliggörs i medias och myndigheters beskrivningar.
Fast har verkligen alla tjejerna i åk 4 i stan HANDVÄSKOR istället för att leka på rasterna? Det låter otroligt generaliserande i mina öron och är inget jag känner igen öht.
Jag tänker att det finns för- och nackdelar med det mesta och att det inte behöver finnas någon motsättning i det. Finns det högstadieskola eller gymnasium i anslutning till den skola dina barn går i? Min erfarenhet av vänner som bor på landsbygden eller i mindre samhällen, är att barnen efter åk 6 måste åka buss långa sträckor varje dag för att ta sig till och från skolan. Även om en liten gullig ”byskola” har många fördelar så tycker jag personligen att det är en gigantisk fördel att barnen har tillgång till skolgång nära hemmet hela sin skoltid. En kompis barn åker både buss och pendeltåg med en restid på över en timme enkel väg därför att de valt att bosätta sig långt utanför stan.
Vi bor på landet (visserligen i tätbebyggda Skåne) och jag tycker att det är så skönt att mitt barn får växa upp lite ”långsammare” än många av mina kompisars barn i stan.
I slutet av sommaren var vi i Malmö och tittade på favoriterna i Hooja. När den mycket uppskattade konserten var slut frågade vi barnen som var med om de ville gå och titta lite på Malmöfestivalen.
– Nej, vi åker gärna hem. Det är så mycket folk här, sa alla barn i kör. Och så sjöng de på Hoojas låt ”Grusväg” hela promenaden tillbaka till bilen.
Det kommer säkert komma en tid då staden lockar, men än så länge är det skönt att vår grusväg lockar mest. 😊
Intressant diskussion! Jag växte upp i en liten by och gick i ”idyllisk” byskola. Jag fann den sociala kontrollen där extremt hård. Den rådande kulturen lämnade inget utrymme för mångfald och jag, som bokläsare och musikälskare, hade ingen plats där. Platser som bara rymmer ”en sort” är inget för mig; jag drog så snabbt jag kunde. Vi har medvetet bosatt oss i villaområde i mellanstor stad. Här ryms en betydligt större mångfald. Barnens skola är av det större slaget, vilket jag älskar då all personal är behörig och man under sin skoldag får olika perspektiv på hur ett liv kan levas. Alla känner inte alla och vill man gå lite under radarn, har man möjlighet till det. Så fort jag åker tillbaka, känns hembygden som en vacker men alldeles för trång tröja som gör sig bäst på avstånd.
Räknas bakom en kallaxhylla i ett hörn i vardagsrummet som en skrubb? Vi bodde två vuxna, tre tonårsbarn och en sladdis i ett radhus i en förort till Stockholm, utan möjlighet till eget rum för alla. Så det blev lösningen för Lilleman, hans ”rum”, eller mer sovhörna, fick vara där tills han var sex år och det äldsta barnet flyttade. Lekte gjorde han i vardagsrummet, vilket ofta förvandlades till en enorm tågbana och legotorn/legovärldar på varje tom golvyta (till de stora barnens förtret). Jag tror att det finns både för- och nackdelar med olika uppväxtmiljöer, men jag kan hålla med om att tempot är annorlunda på landet jämfört med stan och att det inte är lika viktigt vilka kläder man har etc. Dock är det svårare att sticka ut eller vara avvikande i ett mindre samhälle, som lätt kan kännas inskränkt, och det kan ta många år att räknas som en ortsbo om du inte är född på orten.