Jag vinkade inte. Imorse när jag skiljdes från Ulf som ofta är ledsen vid lämnandet, så bestämde vi att han skulle sätta sig i förskolans vink-fönster. Så att vi kunde vinka till varandra när jag gick därifrån. Och där satt han och väntade och tittade på min ryggtavla. Men jag var försjunken i mina egna tankar och glömde att titta upp.

Kom på det när jag var hemma igen och skulle koka kaffe. Som ett hugg i magen som fick mig att vika mig dubbel. Jag vinkade inte. Jag sa att jag skulle som tröst när vi skiljdes åt. Men jag drog bara upp kapuschongen och gick därifrån.

Det är så svårt att vara förälder. Lirka, locka, peppa och ingjuta mod. Ständigt härbärgera alla sina egna jobbiga känslor och sin oro och istället sätta på en modig min. Försöka hinna se till alla barnens olika intressen och försöka räcka till. Ibland tror man att man har lyckats. Att man hunnit det man ska och tillgodosett allas behov. Inte glömt en gympapåse, en puss, ett peppande ord, en frukt eller ett utvecklingssamtal. Och just då när man slappnar av en sekund så faller man igenom som förälder.

Försöker tänka på vad jag i alla fall gjorde den här morgonen

För sjätte gången förhörde jag Bertil på glosorna. Vi har brutit ner det till många, korta övningstillfällen för att det ska bli uthärdligt och rimligt.

Satt med Ulf i soffan en stund och snusade honom i nacken. Klädde på honom, gosade och blåste varmluft på magen.

Hjälpte Folke iväg så att han kunde få cykla som han så gärna ville, fast det egentligen var för kort om tid.

Peppade alla barnen att det nog blir en bra dag idag. Att solen verkar bryta genom molnen, att gympan säkert blir kul.

Ombesörjde att ändra fritids-tid för storbarnen. De ville gå hem med kompisar istället.

Dubbelkollade så att alla fått med sig sina täckbyxor i ryggsäcken. Och den vindtäta jackan och fingervantarna.

Flyttade över bilbarnstolen jag lånat från Albin till rätt bil och la dit Ylva-Karins kvarglömda täckbyxor.

Strök med handen över kinden och smekte hjässan på pojkarna för att ladda dem med kärlek innan vi skiljdes åt.

Men jag glömde vinka.

Jag vinkade inte.