Jag vinkade inte. Imorse när jag skiljdes från Ulf som ofta är ledsen vid lämnandet, så bestämde vi att han skulle sätta sig i förskolans vink-fönster. Så att vi kunde vinka till varandra när jag gick därifrån. Och där satt han och väntade och tittade på min ryggtavla. Men jag var försjunken i mina egna tankar och glömde att titta upp.
Kom på det när jag var hemma igen och skulle koka kaffe. Som ett hugg i magen som fick mig att vika mig dubbel. Jag vinkade inte. Jag sa att jag skulle som tröst när vi skiljdes åt. Men jag drog bara upp kapuschongen och gick därifrån.
Det är så svårt att vara förälder. Lirka, locka, peppa och ingjuta mod. Ständigt härbärgera alla sina egna jobbiga känslor och sin oro och istället sätta på en modig min. Försöka hinna se till alla barnens olika intressen och försöka räcka till. Ibland tror man att man har lyckats. Att man hunnit det man ska och tillgodosett allas behov. Inte glömt en gympapåse, en puss, ett peppande ord, en frukt eller ett utvecklingssamtal. Och just då när man slappnar av en sekund så faller man igenom som förälder.
Försöker tänka på vad jag i alla fall gjorde den här morgonen
För sjätte gången förhörde jag Bertil på glosorna. Vi har brutit ner det till många, korta övningstillfällen för att det ska bli uthärdligt och rimligt.
Satt med Ulf i soffan en stund och snusade honom i nacken. Klädde på honom, gosade och blåste varmluft på magen.
Hjälpte Folke iväg så att han kunde få cykla som han så gärna ville, fast det egentligen var för kort om tid.
Peppade alla barnen att det nog blir en bra dag idag. Att solen verkar bryta genom molnen, att gympan säkert blir kul.
Ombesörjde att ändra fritids-tid för storbarnen. De ville gå hem med kompisar istället.
Dubbelkollade så att alla fått med sig sina täckbyxor i ryggsäcken. Och den vindtäta jackan och fingervantarna.
Flyttade över bilbarnstolen jag lånat från Albin till rätt bil och la dit Ylva-Karins kvarglömda täckbyxor.
Strök med handen över kinden och smekte hjässan på pojkarna för att ladda dem med kärlek innan vi skiljdes åt.
Men jag glömde vinka.
Jag vinkade inte.
110 svar
Tack!
Åh, vad jag känner igen detta, alltihop. 🧡
Du är säkert en fantastisk mamma och du får fler chanser till vinkningar! Förstår dock precis hur du känner och att det är svårt att tänka på de positiva sakerna som du faktiskt fick möjlighet till imorse. Hoppas dagen blir fin!
Vilken text! Sitter med min elvadagarsbebis, mitt första barn, vid bröstet och blir så berörd. Känner redan av otillräckligheten, men den kommer ju bara bli större när han får fler behov än att ligga vid nyss nämnda bröst. Åh. Så svårt och smärtsamt.
Ja visst är det svårt, men jag tänker att det viktigaste med texten är att inse att vi kommer inte kunna göra allt. Vi är bara människor, och vi har så höga förväntningar på oss, förväntningar som gör att vi går sönder. Vi behöver fokusera på det vi gör, det som hjälper barnen, inte på de gånger vi missar. Och så fantastiskt befriande ändå att höra denna berättelse uttalad, känna att jag inte är ensam, utan vi gör helt enkelt så gott vi kan, och det kommer att räcka fint!
De är stort att bli mamma & man känner otillräckligheen, men utmaningarna kommer inte alla på en gång.
Ha din lilla baby på bröstet & njut av närheten hud mot hud & snusa på hjässan de finaste som finns 🧡
Ojoj vad gråtig jag blev av detta. För din, min och alla mammors skull. <3
Min dotter vill alltid att jag ska väcka henne innan jag går till jobbet. Det är mycket viktigt för henne. En morgon var jag dock så stressad att jag glömde. Den känslan jag hade resten av dagen alltså!
Det högg till. Det känns verkligen på ett helt speciellt sätt att känna såhär. Det är svårt att beskriva. Men så gör du det.
Jag trampade just min elva månaders bebis på fingrarna, efter att inte kunnat hålla honom i famnen fastän han var ledsen redan innan (ja, vi har levt i bärsjal) när jag måste gå på toaletten med all min mens som kom tillbaka trots att vi ammar (vet att det är vanligt men hoppet fanns ju) .. Hans min 💔 På kvällarna brukar jag ibland skriva precis sådana här listor med vad jag ändå lyckades göra.
All mammastyrka skickas från en västerbottning till en annan ❤️
Åh vad jag kan förstå känslan, nästan en ångest vid insikten att man glömde det man lovat och att barnet kanske satt där och väntade i fönstret förgäves. Jag hade nog nästan kunna åka tillbaka – är så fixerad vid att inte ljuga och att hålla det jag lovat.
Jag menar inte att spä på dina känslor, bara att jag verkligen kunde leva mig in i din berättelse!!
Åh… Precis så. Sitter med tårar i ögonen här. Jag vet precis vilken känsla det är. Har ju också varit där.
Men du, hade du inte varit en fantastisk och omtänksam mamma hade du inte brytt dig om det. Då hade du bara ryckt på axlarna.
En gång glömde jag vinka, oktober -19. Det hemsöker mig fortfarande.
Samma här… 2018… Kom till jobbet och såg ett sms från pedagogen “missade du att vinka idag? Vi sitter i fönstret”. OHHH mitt mammahjärta…..
Det var väl onödigt av personalen, ville de ge dig dåligt samvete med flit? Skulle du åkt tillbaka och vinkat i efterhand för att gottgöra tänkte de…?
Den rimligaste tolkningen är väl att de skrev nära inpå, typ fem minuter efter eller så med hopp om att mamman skall se innan hon kör i väg med bilen?
Exakt, de skrev direkt för att ge mig chansen om jag var precis utanför – men jag hade hunnit starta bilen och såg det inte förrän jag var framme på jobbet… Nåja min lilla unge sa sen på kvällen att “jag vet att du gör ditt bästa, mamma”.
Min pappa beskriver fortfarande en liknande grej från min barndom. Jag är snart 40 år. Det är inte lätt att vara förälder.
Känner så väl igen mig. Man anstränger sig så alla timmar på dygnet för att allt ska bli bra för barnen. Tröstar, peppar, kramar, håller om när det gör ont, hänger på glädjen när den finns där, spelar kort klockan tolv på natten när ungen är rädd för att sova..
Men helt plötsligt vinkade man inte, eller så glömde man frukten till skolan, eller fångade inte upp barnen som snubblade på en sten.. Vet precis den känslan.. Smärtsamt.. Även om man vet att man gör sitt allra yttersta för barnen.
Åå jag har upplevt liknande, det är så hemsk känsla som verkligen finns kvar hela dagen. Sen när man kommer och kramar och säger förlåt så förstår barnet inte vad man pratar om “va då mamma?”
Så vackert beskrivet, både inlägg och kommentarer-
Känner så igen mig. På något sätt tacksam att jag inte är ensamma. Att vi alla försöker så gott vi kan! ❤️
Vi får påminna oss om att vi inte kan vara fullkomliga, att vi kommer missa ett hejdå eller en extra kram eller vad det kan vara. Kram !
Har gjort precis exakt samma sak. Det var åtta år sedan nu men minns det som igår. Inte bara sonen utan en fröken satt dessutom i fönstret och tittade snopet efter mig. Den dagen på jobbet var lång.
Men om en personal sitter där kan väl den personen ta ansvar och typ knacka på fönstret eller hojta, istället för att bara sitta där och som i tidigare kommentar skicka ett sms i efterhand… 😤
Men de är ju inte heller perfekta.
Svarer som pedagog i over 30 år. Ja, om vi ser mamma’n/pappaen kan du banne på at vi roper ut av døren/vinduet, men ofte er det flere som skal avskjed samtidig ( typ 70% av barna leveres innenfor en 15-20minuttersperiode), en må kanskje bæres på armen fordi hen gråter, en annen forelder må gi en beskjed, en må ha hjelp til å finne forsvunne klær..Hos oss er vi 2 personer på jobb den første halvtimen av bhg-dagen, fordi bhg har lenger åpningstid enn vår arbeidstid og vi må være “nok” folk hele dagen. Så om det lille barnet, som ikke ble vinket til, ikke sier noe, bare går fra vinduet, eller ikke blir oppdaget med én gang, er d for sent å “rope”. Man kan da sende et mms senere når barnet holder på med noe hyggelig og si at hen har d bra nå, men var litt lei seg fordi det kanskje ikke bli vinket? Så bruk gjerne litt tid ved henting.
Men det kanske de gjorde, men mamman inte hörde? Och personalen i andra exemplet kanske smsade fem minuter efter i hopp om att mamman skulle se smset innan hon åkte iväg med bilen? De flesta pedagoger är ju helt fantastiska både med barn och vuxna!
Igenkänningen <3 Kärleken till ens barn och ofullkomligheten. Det gör ont! Men vi föräldrar är också människor och människor gör fel ibland, misslyckas trots de bästa ambitioner. Been there, done that.
❤
❤️
Åh fina du, tårarna rinner när jag läser detta, jag vet hur det känns. Min pojke går i 1:an och de ska ha med sig en frukt varje dag. nån gång då och då glömmer jag och det får mig att känna liknande. Ibland om jag hunnit har jag cyklat dit och lämnat den men det går inte alltid.
Men de överlever, de kommer få ett bra liv ändå. Svensk förskola är fantastisk och de tar hand om honom.
Jag tycker det hjälper mig att be om ursäkt senare. Säga “Förlåt för att jag glömde vinka imorse” Jag intalar mig att det också är bra för dem att lära sig att alla kan göra fel men det är viktigt att be om ursäkt.
Kram
Ska de ha med frukt varje dag! Låter helt sjukt! (även utan dagens kilopriser på frukt) tänker även på de som inte har råd, hur tänker skolan där? Så förtvivlad jag som förälder skulle ha blivit.
Helt sjukt? Är inte det väl starkt?!🍎😉
Jag tycker inte uttrycket ”helt sjukt” är väl starkt. Skolan ska vara avgiftsfri och jag kan slå vad om att det finns många familjer som inte skulle ha råd att skicka med sina barn frukt varje dag.
Ett litet räkneexempel på tre barn: Alla ska en frukt varje dag = 15 frukter/vecka = 60 frukter i månaden. Säg att en frukt kostar ca 5 kr (och då tror jag att jag har räknat rätt lågt) = 300kr i månaden. Det kan vara mycket pengar för en barnfamilj. Så jo, det är helt sjukt att skolor begär att familjer ska skicka med sina barn frukt varje dag när det finns barn som inte ens ätit frukost hemma innan de kommit till skolan. Och inte för att de försovit sig utan för att det faktiskt inte finns frukost hemma. Jag skulle vilja påstå att en skola som begär att familjer ska skicka med barnen frukt, faktiskt motarbetar skolans uppdrag om likvärdighet.
I vår kommun måste barnen ha med sig frukt själva. Jag tycker nog inte det är helt sjukt. Dom måste ju också ha kläder på kroppen, väska, skor, gummistövlar, regnkläder, överdragsbyxor. Listan på vad barn behöver i skolan är ganska lång. Barn dör ju inte utan en frukt på förmiddagen. Det är nog mest så som “vill ni att ert barn ska ha frukt får ni skicka med det.” I sammanhanget vad det kostar att ha barn känns frukt i skolan ganska liten.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/fruktstund-i-skolan-vad-galler
Skolor har inte rätt att kräva frukt av föräldrarna. Jag tror på organisering av föräldrarna!
Nä, det har dom inte, skolan ska vara avgiftsfri, ändå är detta rätt vanligt verkar det som 😔.
Gråter, för jag vet så väl känslan. När man missat en liten grej som var betydelsefull för barnet, eller för en själv. Och man kan inte rätta till det på en gång… smärtan att barnet är någon annanstans, och det måste vara så. Och ja, man får tänka på alla de grejerna man gjorde rätt. Att missa vissa viktiga detaljer är tyvärr livet. Vi alla gör fel. Och det kommer bli bra ändå. Kram!
Samma hände mig en gång när jag var liten och min mamma glömde vinka till mig. Då ringde hon till dagis och pratade med mig och sa förlåt och så blev vi båda glada igen <3
❤️ good enough!
❤️
När Ulf blir pappa och är besviken över något som han gjorde fel kan du berätta det till honom igen och det ska hjälpa honom sedan!!!!!
Vilken underbar kommentarer. Blev helt rörd :’)
Så klokt och självklart. Så fint att du skrev just det. Du hjälpte du mig också.
♡♡
För mig var det omvända roller idag. August och jag skulle vinka till varandra genom “vink-fönstret” och när jag rasslade ut ur lokalen, greppade vagnen och höjde handen (med ett flin) så var fönstret tomt!!! Undra om han kom på sen och kände samvetsgnag?
Jag var med om exakt samma sak för några år sedan och kände exakt som du när jag kom på det. Hjärtskärande insikt där och då, och en känsla man såklart inte bara kan skaka av sig.
Varm kram!!
Clara, det gör inget. Du räcker till ändå ❤️❤️❤️.
Jag busade med min dotter i morse. Det var jätteroligt- tills hon mitt i en skratt-attack bonkade huvudet mot min arm så att båda hennes två lösa framtänder ramlade ut. En stor kris uppstod som var svår att komma ur. Till slut kunde hon ändå tänka sig att gå till skolan.
Jag tror att jag kommer att få höra läääänge att det var mitt fel att hennes tänder ramlade ut. Det är svårt att kompensera för en sådan katastrof
Åh Clara❤️ Mammalivet alltså..det är inte lätt. Men tänk så mycket fint du hann med, även om jag förstår att det är lätt att fokusera på det man inte gjorde.
Det kommer fler dagar när du kan vinka till Ulf. Stor kram
Jag glömde vinka i måndags, vilket efter en väldigt dålig morgon med massa bråk och kort stubin från mig, gjorde mig ledsen hela dagen. Morgonen efter på väg till förskolan sa sonen ”du glömde vinka igår” vilket gav ännu ett hugg i hjärtat. Men får försöka tänka på alla de bra saker jag faktiskt gör också.
O gud vad det gör ont i mitt mammahjärta nu. Gråter. Känner så väl igen det där att vilja göra ALLT men inte lyckas, för hur ska man kunna det. Men det blir bra, ändå. Mina barn är stora nu. De är fina människor som det är roligt att träffa. De mår bra. Trots att jag glömde vinka, och glömde matsäcken, och överdragsbyxorna och… Kram till alla föräldrar som kämpar!
❤️❤️❤️ Jag blev nästan orimligt berörd av detta. Började gråta på tåget iväg bort från barnen. Den här gången vinkade jag. Men minns tillbaka när jag glömt precis samma sak och kommit på det för sent. Tänkt på mitt barn som suttit kvar i fönstret på förskolan och väntat, och bara sett mig gå. Den dagen var liksom förstörd för mig.Först när vi väl återförenades blev jag återställd. För barnet hade dagen inte varit förstörd som tur var. ❤️
Mamma’n som ikke kjenner igjen det her, kan få kaste den første stenen.
Det her være så altfor, altfor gjenkjennelig. I sånne tilfeller forsøker jeg å huske på at det er jeg som går og gnager på det. Ikke barna. Det gjør ikke mindre vondt på det viset, men det gjør det mulig å stå opp og forsøke på nytt i morgen.
Åh!
Jag känner igen mig så. Jag tänker att det här är så viktigt att faktiskt ta upp med barnet. “Vi hade ju bestämt, men jag glömde. Jag kom på det sen. Såg du mig? Vinkade du till mig? Förlåt! Det blev dumt!”
Jag vet inte hur många gånger jag har bett om förlåtelse till mina pyttesmå barn för att jag inte hållit löften, blivit för arg eller gjort dem ledsna utan att mena det. Och det känns så bra att ge dem det, att de hade rätt, även när de varit så små att de knappt kunnat prata. Jag har funderat på hur det kommer sig att jag tycker det här är så viktigt, och tror att mina föräldrar nog aldrig har bett oss barn om ursäkt utan hållit en allsmäktig fasad oavsett hur ledsen de gjort mig. Det byggde upp ett avstånd och en misstro från min sida som jag bara inte vill ha. Jag tycker det är viktigt att ha en familjekultur där föräldrar får göra fel men att man säger förlåt när man gjort någon ledsen.
Så sant, minns inte alls att mina föräldrar bad om ursäkt oavsett vad som hände. ingen förklarade nåt svårt heller, som varför mamna blev så konstig ibland (hon var bipolär fick jag veta långt senare) . Vi försöker iaf! Även om vi misslyckas ibland så kramar vi våra barn & säger att vi älskar dem – de är de finaste man kan ge barnen ;kärlek, trygghet & skratt
Håller helt med dig – så viktigt att som vuxen också kunna be om ursäkt! Gör jag ofta, för fel gör man ju.
Och det är intressant det där med familjekultur, särskilt mellan generationer. Sommaren när
min första dotter var ett år var vi uppe vid Höga Kusten med min pappa och styvmamma. Ganska långa avstånd = mycket tid i bilen, vilket barnet inte tyckte var så kul. Så vi avsatte tid varje dag till saker HON tyckte var roliga, som att bada. För det var ju hennes semester också! Min styvmamma kommenterade att hon tyckte det var fint för så var det inte när hon växte upp och inte när hon uppfostrade sina barn heller. Då körde de vuxna på och barnen fick bara rätta sig. Kände att något rätt gör jag ändå som förälder!
<3
Clara, ditt skrivande ❤ Du har alltid varit fantastisk med ord, men de senaste åren – wow! Om det är att du blivit äldre, fått mer erfarenhet, jag vet inte, men du skriver och beskriver så oerhört vackert och fängslande! Jag som p g a utmattning inte längre klarar av att läsa romaner, har dina fantastiska blogginlägg som värmer mig istället.
Åh, din text går rakt in hjärtat. Vet så väl känslan.
Detta fina och känslosamma inlägg kan ju typ sammanfatta föräldraskapet; man försöker så mycket, man gör så många rätt, men ändå fastnar det som inte blir bra/rätt, och samtidigt alla ens egna känslor, tankar, viljor, behov.
Så fint, viktigt att försöka se till allt man gjorde! Även om det man inte gjorde/missade gnager sig fast.
Brukar också i efterhand, typ på eftermiddagen, försöka prata med barnet för att luska reda på hur barnet kände det, utan att liksom plumpt rakt ut säga “var du ledsen för att jag inte vinkade i morse?” då man ju kan göra det värre/lägga ord och känslor hos barnet som kanske inte fanns där. Det lyckas ibland, och ibland kan man ju då få insikt i att barnet kanske inte alls tänkte på det, eller la så stor vikt vid det…
Förstår precis din känsla Clara (är också mamma till två nu vuxna barn) MEN… du kan också tänka lite annorlunda (även om din känsla av svek inte kan suddas ut). Detta ögonblick – utan vink från mamma – kan vara första träningen i besvikelse/svek för ditt barn – och detta är en “lagom dos”. Livet bjuder fullt av besvikelser och motgångar och som människa måste man träna på att “komma igen” trots besvikelse/motgång/smärta. Livet är inte ett tryggt paradis , i bästa fall Gott men Blandat – och all den omsorg och kärlek du givit ditt barn räcker långt för att just träna på att hantera besvikelse, svek och motgångar. Om man inte alltid agerar perfekt så inser barnet, som lite äldre, att Mamma är också Människa.
Hmmm… Jag tänker att göra denna vändning av situationen kanske inte handlar som mycket om att “träna” barnet i besvikelse som att man själv har lite svårt att leva med känslan av dåligt samvete/ misslyckande och kunde behöva träna lite på att helt enkelt bara låta sig själv känna så, utan att vända det till något positivt för barnet?
Ser att jättemånga vill försvara och tona ner, med att säga “man gör ju så mycket annat”. Men jag tänker att dåligt samvete är en viktig del av föräldraskap, och man kanske inte behöver förminska den känslan utan bara leva med den? Ibland blir det dåligt, ibland behöver man säga förlåt.
Ja, intressant! Det att rättfärdiga eller hitta motvikter får det inte ens att kännas bättre tycker jag. Särskilt inte om nån annan försöker uppmuntra så. Det där med acceptans hade kanske känts bättre.
Så mycket igenkänning på detta! ❤️
Styrke kramar till alla mammor! Vilket jobb vi gör!
Hänt mig flera gånger och lika tungt varje gång. Men kommer särskilt ihåg den gången jag skulle på tjänsteresa med flyg. Jag som är flygrädd i vanliga fall blev dock lugn av den uteblivna vinkningen för jag tänkte att det kan inte vara så grymt att det händer mig något på resan så det sista minne min son har av mig är en mamma som glömde vinka.
❤️
Har jobbat som pedagog ett tag och vet att barnet i nästan alla fall glömmer nåt sånt där efter en stund. Dom blir så upptagna med att leka eller pyssla så det brukar lösa sig. Dina pojkar har en trygg mamma och pappa och verkar trivas på förskola/fritids så det kommer bli bra. Skickar styrka och ömhet till dig 🖤
Gjorde samma miss när dottern var liten. Ringde till förskolan från jobbet och då hörde jag dottern storgråta i bakgrunden. Bad att få prata med henne och sa att vi kunde vinka i telefonen. Sedan gick det bra!
Kände mig så dum, men man är ju inte mer än människa.
Gud vilken igenkänning. Tack tack tack för det här och alla dina andra kloka reflektioner över vad det är att vara förälder och människa.
Åh vad det här stack i mitt hjärta! Inte det faktum att du inte vinkade egentligen, utan ORON som förälder att det man missar, glömmer, inte hinner ska skada barnen. Att dom ska känna sig lämnade, oälskade, glömda, förbisedda och herregud alla jobbiga känslor som finns. Den oron känner jag varje dag, trots att jag inte ser mig som en särskilt orolig förälder. Trots att jag gör medvetna val varje dag för att ha tid att se barnen lite extra och tanka dom lite extra med kärlek (min stora pojke säger ofta att “jag behöver tanka lite mamma nu/innan du går/innan jag sover”) så missar jag varje dag massa saker.
Så viktigt att påminna sig om allt bra man gör. Och jag tänker att det är ett tecken på bra föräldraskap att få lite ont i hjärtat av det man missar, ett tecken på kärlek.
Så stark text. Jag känner igen mig som den trebarnsmamma jag är.
Stor igenkänning! Min allra första tanke, när jag inte kommit längre än till rubriken, var dock att det skulle bli en helt annan sorts text. I mitt huvud var rubriken Ulfs replik, så jag hann tänka att han kommit hem från dagis och kavat konstaterat att han inte hade vinkat hejdå från dagis trots att han tänkt göra det – följt av en lagom spännande rövarhistoria om vad han hade hittat på i stället. Tanken hann sedan spinna vidare att den här texten skulle handla om barn som växer i trygghet och självständighet, kanske lite fortare än man som förälder själv hänger med på (typ som i den här franska IKEA-reklamen: https://www.youtube.com/watch?v=6lH7i_eR5pE). Tanken är blixtsnabb när den läser mellan raderna, tydligen, för texten tog ju en helt annan riktning! – Eller, kanske inte helt ändå? …
Kram till alla småbarnsföräldrar som kämpar varje dag på massa olika sätt. Ni gör ett jättejobb! Varje dag ❤.
Vet p.r.e.c.i.s!
Jag ryste när jag läste orden, det kom upp några tillkortakommanden man tyvärr gjort genom åren. Inte allt bra utan det är tyvärr just detta, när man glömde det man lovat eller inte gjorde det man sagt, utan stressade iväg till jobb mm. Man mår dåligt bara man tänker på det trots att barnen nu är rätt stora och själva naturligtvis inte kommer ihåg något av detta som ibland plågar modershjärtat 💕
Kram Clara🤗❤
Jag glömde också att vinka! Den där vikningen var så himla viktig, och vi hade bestämt. Ändå glömde jag, från att vi sagt hej då tills jag kom ut hade det helt försvunnit. Han grät och förskolan ringde. Jag hade ingen chans att åka tillbaka. Så ledsamt minne. (Som han kanske inte minns)
När dom passerat 30-årsåldern så minns dom inte ett skvatt. Nu är det väl nästan så att föräldrarna blir ledsna om barnen tja typ glömmer att ringa. Kanske inte vinka. Ännu….
Men snälla ni. Alla ni som gör allt det här som Clara beskriver. Ni räcker och lugna er. Mina föräldrar bråkade och grälade så högt att jag inte kunde sova om natten, såg mig inte när jag började skolka, och så vidare. Vill knappt ha barn själv gör min barndom var så jobbig. En vink….
🤗
Tack för perspektivet❣️
Igenkänning <3 Stormig barndom på massor av sätt, så hemskt att så många barn lever i otrygghet och bland konflikter. Men jag har barn idag! Och jag känner igen mig oerhört väl i Claras alla tankar och känslor. De hör liksom föräldraskapet till. Men jag påminner mig också om att mina barn har det bra!❤️ Och det känns fint att jag får överösa de med så mycket kärlek och trygghet jag bara kan för att de ska växa upp i en lugnare miljö än jag själv gjorde ❤️
❤️
Jag undrar om pappor som missat vinkning lider av det i åratal….
Förstår din tanke. Vill dock inflika att min man som är högkänslig kan ha dåligt samvete i dagar för en missad vink ❤️
Lysande på ditt Stockholmsavsnitt. Jag förstår inte, du verkar rent av arg på Stockholm;) Är norrlänning som bott i Stockholm i 20 år. Har tre barn, varav yngsta är 7 år. Vi är på landet tio veckor om året, gillar kontrasterna.
Det jag vill uttrycka är att jag inte tycker eller tror (har inte bott i dina trakter) att skillnaden alls är särskilt stor. Tycker det verkar lika på de allra flesta sätt. Kanske skillnad om man som du är lite känd eller om du kanske jobbar för mkt när du är i Stockholm. Blir bara så nyfiken på skillnaderna du tänker på.
Tänker jobb, barnen, aktiviteter, att vara lite själv, läsa en bok, fixa i rabatten, laga lite mat. Bjuda vänner på käk. Politik. Ja, det som fyller vardagen… Inbillar mig att livet i staden och på landet inte skiljer sig nämnvärt. Bor på Södermalm. Det är vår by.
Allt gott/Ina
Har gjort exakt samma och glömt vinka. Aj så ont det gör och vilken iskyla i kroppen när man inser. Så svårt att vara förälder och hålla alla bollar i luften utan att tappa någon.. Antagligen omöjligt!
Visste precis vad inlägget handlade om bara efter jag läst rubriken. Precis samma sak har hänt mig, hemsk känsla… Han som bara väntar att mamma ska vinka. Heeeemskt!!☹️😫
Sån igenkänning. Mina barn är sjukt lättkränkta så de hade påmint mig om det för evigt. Min 3-åring sa senast idag
-Kommer du ihåg när du gav mig vita mjölken istället för den blå? Det gjorde du faktiskt. Igår gjorde du det. Igår klockan sju.
Översättning till vuxenspråk: för ETT HALVÅR SEN hällde jag upp vanlig komjölk i hennes glas, inte hennes havremjölk. Hon såg det så hon drack det aldrig (hon är allergisk) men det där gillar hon att påminna mig om titt som tätt.
Tur att hon även påminner mig om att jag är hennes bästa vän ❤️
Mitt mamma-hjärta känner SÅ mycket med dig, känner igen den där smärtan av att man kanske har lämnat sitt barn ensamt i sina känslor på något sätt. Så fint av dig att lista det du redan denna morgon gjort för dina barn, det är så viktigt att påminna sig om <3
Annika Norlin har skrivit en novellsamling där en novell heter Jag ser allt du gör. Spot on här tänker jag, även om det var ett tag sen jag lyssnade på den så är det ord jag tänker på ibland. Nån borde se allt man gör, hämtning, lämning, aktiviteter, kortspel på kvällen, pussar, ommöbleringav rum, ja allt det där… Tänkvärt. Måste nog lyssna igen nu känner jag!
Åh ja den där känslan av otillräcklighet, oro och villrådighet samtidigt som man ska ingjuta mod, tillförsikt och framtidstro. När man ska stärka barnens självkänsla och självförtroende samtidigt som det är så mycket lättare att komma ihåg sina tillkortakommanden som förälder, än de gånger man lyckats göra rätt. Nu förstår jag vilket enormt arbete mina föräldrar har gjort ❤️🙏
Glömde en sak som var viktigt för min då 2-åriga dotter, det var inte att vinka på förskolan men en annan sak på förskolan. Har än idag dåligt samvete för det ibland fast min dotter inte kommer ihåg detta tillfälle, men för hur förvirrad hon nog kände sig den dagen. Tänk att vissa saker man gör fel är så svåra att släppa trots allt bra man gör för sina barn.
Åh. Men det kan skapa ett bra tillfälle att prata om att mammor också glömmer, och ibland tänker på annat. Precis som barnen. Bra påminnelse för alla ibland.
Och just det man glömde glömmer man aldrig igen.
Två gånger fick jag vända när jag glömt min älskade dotter på dagis och redan var på väg till nästa station i mitt inrutade vardagsliv: stallet 2 mil bort från dagis och hemmet. Fasa! Stress blockerar verkligen minnet totalt.
Å så fint beskrivet. Jag känner igen mig så mycket ❤
Jag tyckte att det var jättesvårt att få ett barn till att fördela min uppmärksamhet på. Spenderade större delen av min andra föräldraledighet under pandemin, ensam med mina två barn hela dagarna. Vardagen var fylld av små hjärtskärande val av typen; amma klart en svårammad hungrig bäbis som precis fått grepp om vårtan, eller hjälpa överaktiv fyraåring som sitter på toan och ropar att hen behöver hjälp att torka sig. Inte direkt Sofies choice men ändå…hjärtat gick sönder så många gånger. De hade så olika behov. Jag var bara en människa. I slutändan var alla besvikna. Det stora barnet ville flytta till mormor. Alternativt ha två mammor. Pappan var inte helt med på den…
Vad fint att du skriver om det här! Så berörande, så mänskligt, så fint om att vara mamma!
Alltså, det här mammasamvetet är tusan inte nådigt! Har själv så dåligt samvete och tänker fortfarande ofta på att jag en vinterdag 2019 inte körde min son till skolans skridskoutflykt på morgonen. Min då nyblivna sambo tyckte att jag var curlande och att han gott kunde gå och jag lät honom traska med sin stora tunga skridskopåse istället för att vara omtänksam och köra honom. Det som fortfarande skaver så hårt än är att jag känner mig usel som inte lyssnade på min känsla för vilken mamma jag vill vara och istället lyssnade på hur någon tyckte att jag borde vara. Förhoppningsvis är det ändå jag som fått värst men av denna händelse.
Vet exakt hur jag hade känt om det varit jag. Så starka känslor kring detta med lämning!!!
Jag kan mycket väl känna igen den smärta och nästan ångest som du måste ha känt.
Det där hårda slaget och knuten i mellangärdet och blodet som blir kallt och stannar upp i kroppen i samma stund som du kom på att du inte vinkade och varje gång som du tänker på det. Det känns lite mildare efter ett tag men du pustar fortfarande hårt när du blir påmind. Skulskänslan! Ett stort svek som kommer att ta lång tid att läka för dig men inte för ditt barn.
Det har hänt och förhoppningsvis händer det inte igen. Du gör varken dig eller ditt barn en tjänst att spara på den där skulden. Det var ett misstag som alla gör någon gång. Släpp det och gå vidare.
Skicka iväg skuldkänslorna med en spark i röven och ge dig själv en klapp på axeln!
Du är en bra mamma till ditt barn och du gör ditt allra bästa! Mer går inte att göra.
Kram på dig🌹
Så himla bra skrivet. Blir helt gråtig. Den där känslan av att allt bra man gjort blir raserat av att man glömmer en enda grej. Man vet rent intellektuellt att det verkligen inte är så bra och att ungen överlever.
Men knivhugget i magen sitter där ändå rent känslomässigt. O det är tröstande att läsa att fler gör samma misstag och får samma knivhugg.
Jag försöker tänka att det där knivhugget kommer är ett tecken på att jag är en duglig förälder. Att jag vill och försöker vara så bra jag kan. Men att det oxå är bra att påminna sig själv och sina barn – att ibland misslyckas man. Även om man inte vill. Och då får man säga förlåt.
Kommer ihåg är jag var 5 år och skulle till baletten. Mamma kunde inte följa mig, då jag skulle gå hå med tant Svenningson. Som ‘straff’ vinkade inte jag till mamma där hon stod i trsppuppgångsfönstret och vinkade av mig. Jag dog bildligt talat på baletten och trodde hon aldrig skulle prata med mig mer i hela livet!! En av de stora traumatiska händelserna i mitt liv – som sker både hos barn och föräldrar mitt i vardagslivet ♥️🙏
Been there done that. Men det blev trygga vettiga människor av dem ändå ♥️
Vi har valt bort ”vinka i fönstret” just av den anledningen att jag inte känslomässigt klarar det. Istället säger vi ”ses sen” i kapprummet. Det funkar bra för oss.
Ja fy, den där lappen ”A vill vinka när mamma går” som satt på hans hylla när jag hämtade. Han var också alltid ledsen o grät när jag lämnade o vi vinkade i fönstret 99,99 gånger av 100. Fattar inte att jag glömde. Lappen har jag kvar, o tänker på det ibland. A är 20 år nu..
Åh, detta inlägg gick rakt in i mammahjärtat! Det är inte alltid så lätt, fast vi försöker❤ kram