Jag brukar ju tänka att jag inte har någon särskild stil, att själva bristen på röd tråd mellan mina outfits är vad som i sådana fall är stilen. Att det roliga är att vara en klippdocka och varje dag kombinera ihop något nytt.

Ändå är det överraskande för mig hur ett par nya brallor i ett oväntat snitt kan låsa upp en ytterligare en ny stil i ens garderob! När man inte ens är en byxmänniska från första början.

Köpte ju ett par blå sjuttiotalsjeans på Åhlens för några veckor sedan. Köpte samtidigt ett par liknande svarta, med råklippt nederkant och hög midja, Och de bara öppnade min garderob för tusen nya kombinationer.

En kompis lånade mig en avklippt Billy Idol-tröja i somras och den har jag burit nedstoppad i jeansen. Trust Billy står det på den.

Tror mitt gamla jeanstrauma handlar om att det så länge bara fanns lågt skurna jeans på marknaden. Och att det inte finns något mer osmickrande för min kropp, som har en ovanligt hög midja. Alla jeans skar liksom åt där jag var som bredast och därmed utsattes magen för en hemsk behandling. Har aldrig känt mig så ful som när jag jobbade i klädbutik och sålde jeans och helst skulle bära dem också.

Nu finns det ju däremot ett större utbud av modeller. Så att byxor kan vara kul!

Det silvriga halsbandet är ett flera år gammalt loppisfynd och på fötterna bär jag knähöga skinnstövlar från Sézane! I mitt fall tror jag att klackar till jeans är ett vinnande koncept. Jeans och sneakers känns som ett alldeles för stort steg för mig. Viktigt med något chict feminint attribut i outfiten.