Jag läste ett så intressant inlägg hos Minimalisterna som handlade om tid.

”Tid är inte en resurs som blir mer värd ju mer du har av den. Tiden får sitt värde av hur många andra människor i din omgivning som också har tillgång till den och hur väl deras andelar är samordnade med din. Det kan liknas vid konton på sociala medier – det spelar igen roll hur många sociala medier-konton du skapar, om inte andra också har det och de på något sätt är sammanlänkade med ditt. Att ha oändligt mycket ledig tid är inte särskilt värdefullt om du måste uppleva den på egen hand. För att friheten och den lediga tiden ska bli värdefull, behöver den vara synkroniserad med andras frihet och lediga tid.

Det här är något jag tänkt mycket på i mitt eget liv – men aldrig riktigt satt ord på förut. En gång i tiden var min flexibla tid det bästa jag visste. Innan barnen, när det bara var jag och Jakob. Jag älskade att jobba natt, att vara ledig mitt i veckan och ta igen det på en helg. Jag värdesatte min fria flexibla tid högt och efter alla år i skolsystemets schemalagda värld kändes det som obeskrivlig lyx att få bestämma själv. Men redan då grämde det mig att Jakob så sällan kunde dela tiden med mig eftersom han hade ett helt vanliga jobb med en helt vanlig mängd (o)flexibilitet. Vad ska jag ha mina långa somrar till om inte Jakob är med? Vem ska jag hälsa på när jag är ledig – om alla andra arbetar?

En sak jag uppskattade med pandemin var att många vänner plötsligt fick mer flexibilitet. Fler än jag började arbeta hemifrån och kunde ta en skogspromenad en torsdagsförmiddag. Det gjorde min egen flexibilitet så mycket mer värdefull. Att ha en liknande grad av flexibilitet underlättar ju i en vänskapsrelation. Min bästa vän jobbar inom vården och har således närmast noll flexibilitet. Vi kan ”bara” höras kvällstid och helger så när hon har varit mammaledig eller sjukskriven har det varit en oväntad bonus för vänskapen. Plötsligt har vi kunnat höras och ses sådär som vi aldrig annars kan.

När barnen kom – och sedan skolplikten – försvann mycket flexibilitet. Nu fick vi rätta oss i ledet. Det var en stor omställning för mig, som inte gick särskilt bra. I backspegeln kan jag se att det drev på min utmattning. Jag började nämligen arbeta duktigt när man skulle – men slutade inte arbeta när man inte skulle. Plötsligt jobbade jag både på vanlig kontorstid och på kvällar och helger. En stor del i att tillfriskna har varit att förstå hur min tid ska disponeras för att jag både ska hinna arbeta och vila. Och att jag kanske inte ska använda min flexibilitet fullt ut.

Jag har fortfarande ett lika fritt jobb men föredrar nu att arbeta på vanliga kontorstider. Jag väljer också att vara ledig på höstlovet istället för någon random höstvecka. Det är ju det enda sättet att kunna dela min lediga tid med de jag älskar. Men dessutom är det svårt att vara ledig när andra arbetar. När andra förväntar sig att man kollar mail, svarar i telefon och levererar som vanligt. En lyxig känsla av att lura systemet kan såklart komma när man ibland tar en ledig eftermiddag. Men riktigt djup ledighetskänsla kommer av att vara ledig när andra är lediga. För då åker jag snålskjuts på samhällets fredagskänsla, sommarlovsyra, jullovsfrid…

Min fria tid är som mest värdefull när mina närstående också har fri tid. Och just nu har jag tre barn som är fast i ett skolsystem med en befintlig struktur. Jag behöver inte hur mycket flexibilitet, tid och frihet som helst – utan bara i en mängd som matchar barnens. Och framförallt behöver jag vakta på hur jag använder den. Så att jag inte flexar bort mig själv.