Västerbotten har på bara fyra dagar gått från väldigt lite snö till störst snödjup i Sverige. Och vi som genomlevt ännu en vecka i det undantagstillstånd som är vabben återvände imorse till verkligheten. En ny verklighet. Vi letade febrilt efter varma strumpor, ullunderställ och rätt sorts handskar. Och det slog mig hur chockartat det är med snön. Varje år. Att jag har visst fog för oron jag känner hela hösten. För det är en annan värld och annan tid att kliva in i.
-Ja nu är den här tiden här, säger jag till mig själv. När naturen stänger sig. Det som ligger kvarglömt på gräsmattan kommer att få ligga dolt till i slutet av april. Skogen är otillgänglig och hemlighetsfull innan skidorna bär. Jag stänger för garage och magasin och får skotta fram fodret till fåren. Slita höet ur balen med kalla, stela fingrar. När barnen öppnar ytterdörren på morgonen virvlar snön och vinden in och ruskar om. På eftermiddagarna går torkskåpet varmt i timmar.
Vi pulsar genom snön till förskolan. Full vintermundering på för den lilla biten från huset till bilen till ytterdörren på förskolan. Ullbalaklava, overall, stickade strumpor och tumvantar med långa skaft. Allting instoppat. Inga isande glipor får bildas.
Naturen hukar sig under snömängderna. Huset jämrar sig av tyngden och frostrosor slår ut på fönstret. Det ryker utan uppehåll ur skorstenarna i byn. Alla fåglar har stillat sig och tystnat. Det är midvinter ända in i själen och det är både skrämmande och tryggt.
Jag har med åren försökt imitera mormor och morfar. De äldre generationer som inget annat vetat. Som aldrig rest och spenderat vintern i ett varmt land. Som tycker att höjden av lyx är varmvatten inomhus och en vattentoalett. Som skottar utan klagan och eldar utan knot. Jag har försökt imitera hur de liksom lutar sig mot vinter istället för ifrån. Inte försöker ignorera. Inte försöker spola förbi. Inte försöker motarbeta. Utan istället ger efter för det som kan vara utmanande – men som blir ännu värre om man kämpar emot.
Jag älskar den här tiden på året. Men den skrämmer mig.
39 svar
Ja och jag fick hönsbajs på båda mina par lovikkavantar idag. 😅 Undrar just vad jag ska ha för vantar till jobbet imorgon, för jag tvättar liksom bara mörk tvätt idag…
Ändå så betryggande att veta att jag inte är ensam om att känna den där otryggheten när vintern är här trots att den är så fantastiskt vacker och välbehövlig. Jag bor i norra Uppland men vi har ett halvmeter tjockt snötäcke och 20 minusgrader. Det ska väl vända nu till jul förstås vilket känns lite tråkigt. Jag försöker också trygga mig med att folk har genomlevt vinter med betydligt mindre bekvämlighet än vi har idag.
Vackert och tänkvärt skrivet.
Vackert skrivet!❄️
Snälla du skriv en bok så vi får njuta mer av din poesi🙏🏼
Det var precis vad jag ofta tänker. En dag när barnen är stora ska Clara skriva en underbar bok.
Älskar vintern och allt med den.
Känner att jag lever då iskylan plågar fingrar och tår.
Känner en särskild lycka när jag drar iväg på skidorna som jag inte hittar någon annan stans i livet.
Jag har stor respekt för den och ser till att vara väl utrustad. På något sätt sätts man i perspektiv; vintern är större och starkare än mig, jag är bara en liten obetydlig människa. För mig är det trygghet, jag lutar mig mot vintern på dess villkor. Och får ro i kropp och själ ute i snön.
Åå men denna vinter känns ovanligt mycket tyngre. Kylan har kommit till oss här längst i norr. – 22 grader i kväll och vi går på rörligt elavtal. Förra månaden som var mild gick på nästa 8000 kr. Bävar för de kommande månaderna. Tänker att jag får bara luta mig mot detta och följa med. Är ju inte i en skytte grav i Ukraina. Livet kunde ha varit värre…
Tack för dina ord!
Så väldigt vackert, klokt och tryggt beskrivet. Det tar jag med mig.
Åh Clara. Tusen tack. Tänk ibland ger man sig in nånstans (som nu till din blogg) för att distrahera sig och kanske få glömma det som är jobbigt en liten stund. Men så bjuds något helt annat.
Min 6åriga brorsdotter fick nyligen leukemi (ja du vet, sån där benmärgscancer) och livet rämnade för min bror och hans familj. Det händer ju saker som knixar till livet så att det efter det aldrig någonsin blir sig exakt likt igen och det blev direkt tydligt att det här ju är en sådan situation. Alla jag älskar är rädda och ledsna. Mamma, pappa, mina bröder, mina barn, min man. Och min systerdotter. Alla är de ledsna och rädda. Jag är ju inte huvudperson i det här, långt ifrån. Brorsan och co är i en helt annat division. En division där man vet hur det är att bo på ett rum på barnonkologen. Det är i deras hall döden har satt sig. Inte i min. Men i och med att den har satt sig i deras hall så har den ju satt sig i min lillebrorsas hall och det suger för mig också såklart. Nu till anledningen till kommentaren: Det slog mig när jag läste ditt inlägg vad jag nu måste göra. Luta mig mot skiten. Hänga med liksom. Som en liten barkbåt. Inte streta emot så förbannat. Så det allra största tacket till dig ikväll Clara. Jag hoppas att du får en riktigt fin jul!
Så fruktansvärt <3 en sån orimligt sorglig och svår situation. Och jag känner igen det där med att ändå inte vara den som är värst drabbad - och därmed inte riktigt veta vad man ska göra av sig själv och sina känslor och hur mycket utrymme de ska få ta.
Jag tror på barkbåten. Och på läkekonstens mirakel. Önskar dig och din familj en fin december trots omständigheterna.
Jag blev så berörd av dina ord. ❤ Kram
❤️
All omtanke till er i denna svåra tid. Hjärtat värker även för mig som läser, vad gör då inte era ♥️
Underbar text! Så tillfredsställande att läsa.
Vintern är läskig och farlig men ack så härlig. Vintern är en utav mina favorit årstider. Jag älskar att åka pulka och snowboard. Jag älskar att klä på mig mycket och gå ut med knarrande steg på snöig mark. Att andas vinter lust är magiskt.
Så bra beskrivet. Älskar att omfamna alla årstider, även det karga, bistra och strävsamma, när nånting i ursjälen säger att nu handlar det om att se om sitt hus och överleva. När tiden mellan gryning och skymning är kort och livet levs med tända ljus och i långsam lunk i en midvinterbubbla. Det är som att tidigare generationer känns närmare, och en aning kan jag förnimma dem vid min sida. Mer än under alla andra årstider…
Stort tack för en fantastisk blogg
Tack snälla
Tack Så fint skrivet. Tycker om inlägget. Hälsningar Kristina
Så himla vackert du skriver Clara 🌟
Undrar varför det är så, att det känns skrämmande också? Känner precis igen mig i det, älskar vintern med mörker och kyla men samtidigt känns det som att tiden har kommit till ända..
För att mörkret och kylan har makt över oss? Vi tvingas underkasta oss dem och anpassa oss efter dem för att klara vintern…
Så där är verkligen vintern. Tror det var som du skriver mer välkomnat av den äldre generationen, som såg allt det vi tar för givet som lyx och kanske rent av ”omöjligt”.
Här, ännu längre norrut, har vi ÄNTLIGEN fått snö! 😃
Den tiden vi just lämnat, oktober och november med mörker och regn, är den som jag upplever är tyngst. Med snön kommer både ljuset och möjligheten att sysselsätta sig utomhus – med snöskottning och skidåkning både på längden och utför. Tycker dessutom att snöiga vinterpromenader är mycket mysigare än regniga höstpromenader.
Den tyngsta tiden brukar vi räkna antalet måndagar kvar till ljuset börjar återvända. Nu bara en måndag kvar!
Jag bor i södra Sverige men älskar allt med vintern. Mörkret, kylan och den lilla snön som kommer. Lika mycket som jag njuter av snö och vinterlandskapet finner jag en lugn i mörkret och regnet som det oftast blir här. Kraven på mig upplevs så mycket mindre och jag mår väldigt bra av att bara vara. Blir också så orimligt sugen på att bums flytta till Västerbotten när jag läser detta och få ha ännu mer vinter, mörker och kyla.
Synd bara att hela min familj + sambons är bosatta här i södra delen av landet och en flytt är därför inte rimlig.
Haha, härligt att läsningen gav dig vinterpepp! Kram
Hej! Kan du tipsa om vilken ullbalaklava ni använder? Har försökt hitta någon bra. Tycker vissa blir äckligt blöta och kalla vid munnen då man andas. Tack för ännu ett härligt inlägg, dina inlägg är som en varm mysig kram, i ett internet med mest dåliga nyheter och aggressivitet.
Den här har mitt barn och jag tycker den funkar utmärkt https://www.dilling.se/Barnunderklader/Balaclava-i-ekologisk-merinoull-mork-Gramelerad.html
Det finns i vuxenvariant också.
Vi använder en modell från Nostebarn som jag inte vet om den finns i produktion längre – men den är underbar!
Jag bor lite längre söder ut i landet, men vi har fått lite snö o minusgrader. Men vi har släkt-gården i Jämtland vi åker till även vintertid. Kommer ihåg när min farmor o farfar levde där med djuren, ända fram på 80-talet. Minns också det du skriver, hur de bara accepterade faktum och ”lutade sej mot vintern”. De gick ut i ladugården varje tidig morgon och hand-mjölkade korna i -20 grader. När jag växte upp var jag ofta där på vinter-loven och fick hjälpa till med djuren. Jag minns att de aldrig klagade på rådande väder, utan hade bara en accepterande inställning och jobbade på i lugn och invand takt som de hade gjort i 60 år,(de var födda på 1910-talet!) Är så tacksam att jag fick lära mej av dom det ”enkla” men livs-viktiga i livet, att producera mat och respektera och leva nära naturen på dess ”vilkor”.❄🌿🐮💚❄☃️❣
Ja, verkligen <3 så många lärdomar att dra från denna strävsamma generation
”Lutar sig mot vintern” – vilket vackert uttryck. Jag tänker att den generationen, åtminstone de som var bönder, fick lite vila på vintern. Visst var det jobb att göra men mycket av jobb med jordbruket till exempel, fick vänta till våren. De fick dra sig inåt, rusta upp inomhus och ta hand om djuren i ladugården. Åtminstone i de norra delarna av Sverige.
Pappa slet i skogen om vintrarna högg timmer som skulle ge inkomst & ved som skulle ge värme nästa vinter.
mamna skottade upp snö runt husen.
Drog in ved på vea-kälken.
Klöv ved med välriktade hugg.
Eldade konstant om de var kallt.
Lagade all mat från grunden.
Diskade förhand
Lagade kläder&stoppade strumpor.
Bar tunga varmvattenhinkar till lagårdsdusken
Mjölkade korna & skötte om dem
Pappa skottade ut dyngan & stillade kräken (stilla kräken =ge djuren mat & omvårdnad så de blir lugna & stilla inför natten)
Vet inte om jag tycker de var så mycket lugnare mindre å göra på vintern.
Men visst var de snöstorm så var de inne tills de var dags att skotta bort snön så mjölkbilen skulle komma in!
&dags att köra upp spået till skogen..!
Jag hade en liten femårig lucia med mig på sparken i morse, hela vägen till förskolan sjöng vi luciasångerna hon skulle sjunga för oss och sina kompisar lite senare idag och det var nog först idag som det verkligen gick upp för mig den där raden ” så mörk är natten i midvintertid å se då nalkas Lucia”
Och jag omfamnade det i all sin prakt ♥️
Och försöker precis som du inte motarbeta utan bara liksom glida med, som sparken gjorde nedför backen.
Så fint beskrivet <3
Så fint du beskriver det. Jag känner precis som du. Känner mig inbäddad och trygg i allt det vita samtidigt som kylan och mörkret skrämmer lite. Försöker njuta av hur kroppen får arbeta med skottning och bärande av ved. Lyxar med många brasor och ljus och känner mig stark av att skotta upp snön mot huset så kalldraget minskar. Man får vara glad i det lilla. Hoppas ni får en frisk och fin vecka!
Tack så skönt det du säger, eller snarare inte säger🙏🥲 andra veckan själv sjuk med vabb. Svårt att acceptera och luta mig mot det som faktiskt är..
Vilken ljuvlig doft!!!